Stoika firar Nightingale

Av Ingmar Hesslefors

–Jag lever som en nunna, säger Stoika. Av detta finns det inte mycket att se, för den som möter henne på Bökebolsvägen i Mölle mitt emot Grand Hôtel.

Stoika Hristova är svartklädd, lätt igenkännbar, med läppar lika röda som den femuddade stjärnan i hennes basker.

Vi talar om Florence Nightingale, Flo som hon kallades i familjen.

Denna maj är det 200 år sedan hon föddes. Och för Stoika var det viktigt att hennes bok Kristuskvinnan kom ut i tid till detta jubileum. –Med en sån titel kommer du inte att sälja många böcker i det här landet. Ungefär så sa Åsa Moberg till sin vän Stoika. För så här var det:

Åsa Moberg, författare och journalist av det välkända slaget, ville skriva en bok om Florence Nightingale då hon hade förstått att denna världsberömda kvinna och ikon i sjuksköterskevärlden var något mycket mer än den roll som tilldelats henne i efterhand.

Den självuppoffrande sköterskan hade under Krimkrigets vidrigheter på 1850-talet räddat tusentals brittiska soldatliv med sina systematiska insatser på fältsjukhusen. Damen med lampan kallad, en bild för kvinnlig outtröttlighet. –Gjord till ett helgon för den bilden passade in i patriarkatets strukturer.

Åsa Mobergs bok hade titeln Hon var ingen Florence Nightingale, och den kom ut 2007.

I hennes omfattande researcharbete för boken fanns det ett hinder som hon hade svårt att tolka. På var och varannan sida i dagböcker och brev skrev Nightingale om tro och Gud. Detta hade kopplingar till ett annat sätt att vara och tänka än till den tid och plats som Åsa Moberg var hemma i. Hon hade varit ett ungt stjärnskott på Aftonbladets

38

krönikörhimmel, skrivit flera böcker och så småningom översatt Simone de Beauvoirs Det andra könet till svenska. En begåvad, sekulär, svensk kulturvarelse med andra ord. –Åsa behövde hjälp med att tolka Nightingales teologi, säger Stoika.

Stoika med sin makedonska bakgrund – man hör det på hennes tal med de sprakande konsonanterna – hade läst teologi, blivit prästvigd. Hon bar så att säga på en pannlampa med ett annat sätt att belysa det som skulle tolkas.

På den plats där ljusstrålarna möttes fanns alltså Flo. En kvinna av ett annat slag än samtiden hade förväntat sig.

Florence Nightingale 1820–1910. Foto webben

På familjens gods utanför London hade Florence Nightingale redan som sextonåring fått uppenbarelsen att vara utvald av Gud. Hon hade svarat på samma sätt som den heliga Maria: Ske med mig efter din vilja.

Hennes familj är extremt förmögen, utan att tillhöra den adliga aristokratin,

världsvan, resande. Hennes föräldrars bröllopsresa hade varat i tre år.

Flo skaffade sig tidigt förmågan att se och kunskap om vad som skedde på andra sidan gatan, sett från de flotta entréerna – inte bara i London. »Vintern 2007 besökte jag Florence Nightingales museum i London«, skriver Stoika på baksidan av sin bok. Texten forstsätter: »Bland romantiska familjemålningar hängde ett citat av Florence Nightingale: There is nothing like the tyranny of a good english family.* Hon föredrog krigets helvete framför familjens, tänkte jag, men jag visste ingenting om kvinnan Florence Nightingale. För mig var hon bara ett namn med en lampa.«

Flo är en kvinna med en vilja av stål, men stundtals med svåruthärdliga tvivel.

Boken som Stoika har skrivit baserar sig på dagboksanteckningar och brev, det finns massor av dem. Reseskildringar, platser på kontinenten, runt Medel

havet, färder på Nilen. Den som reser i mitten på 1800-talet måste måla och dokumentera sina iakttagelser i ord. Flo kan skriva, och Stoikas översättningar till svenska är välgjorda. –Min intention har varit att skapa skönlitteratur av fakta, säger Stoika.

Material finns samlat av Nightingale Society i bland annat 16 band med titeln Collected works of Florence Nightingale. Allt sammanställt under ledning av den kanadensiska professorn Lynn McDonald. Stoika har också forskat i dagboksanteckningar och brev på British Library.

Åsa Mobergs bok handlar framför allt om Nightingales insats att reformera sjukvården och lyfta sjuksköterskerollen från att vara föraktad till att bli aktad. –I Kristuskvinnan har jag gjort en djupdykning i Nightingales själsliga resa och den glödande triangel som består av Kvinna-Kärlek-Karriär, säger Stoika. –Valet mellan kärlek och kallelse var för Nightingale ett elddop, och det har jag velat skildra.

Statistik, systematik, mysticism och perspektiv var Nightingales verktyg, förutom mod, intelligens och patos för ett rättvist samhälle. Liksom förstås förmåga till medkännande. –Gud är matematiker, säger Stoika. Siffror ljuger inte, skriver Nightingale.

I sju år dröjde Flo med att besvara frieriet från Richard Monckton Milnes, han var en av hennes tre friare. I samtliga fall blev svaret nej. –Milnes hade ett slags victorianskt rockstjärnestatus i dåtidens London, säger Stoika.

Milnes rörde sig i de rätta kretsarna, tycktes känna alla, var omåttligt rik. Han skrev poesi. Hans bibliotek var känt runt om i världen, omfattande även pornografi. –Vill du lära känna en svunnen tid ska du läsa dess poesi, säger Stoika. Statistik, systematik, mysticism och perspektiv var Nightingales verktyg, förutom mod, intelligens och patos för ett rättvist samhälle. Liksom förstås förmåga till medkännande

När vi i Kristuskvinnan lämnar Florence Nightingale har hon samlat ihop sig för att tillsammans med 38 kvinnor anträda resan till Krim och det krig som England nyligen har dragits in i.

The Times har publicerat ett reportage om minst sagt undermåliga förhållanden bland de sårade och döende soldaterna på fältsjukhuset i Skutari utanför Konstantinopel. –Hon har i famnen ett exemplar av Tomas A. Kempis bok Imitatio Christi, skriver Stoika. –Min bok hade kunnat heta I själens dunkla natt, säger hon.

Stoika skriver på förmiddagarna. Hon har fått låna pengar för att få sin bok utgiven på ett print-on-demand förlag. I nästan fjorton år har hon samlat på sig material. Varit i London i långa perioder. –Jag försöker leva mig in i sinnesstämningar och situationer, förstå sammanhang, tolka dem. Självklart också i belysning från mina egna erfarenheter. Kvinna-Kärlek-Karriär och det omöjliga valet.

Stoika har redan ett bokmanus till som är klart. Det har titeln Stål och själ, och ytterligare en bok är på gång. –Nu äntligen kan jag vara bara Stoika Hristova, jag kan lämna allt annat bakom mig.

Men den röda stjärnan i baskern, måste vi undra över. Är inte den symbol för Stalin, Mao, Pol Pot och miljontals döda? –Den är ett minne efter min far. Han dog för inte så länge sedan. Han var partisan och slogs med Tito mot nazisterna.

Stoika Hristova, Kristuskvinnan, Stockholm: Vulkan 2020, 297 s. ISBN 978-91-89059- 16-0.

Åsa Moberg, Hon var ingen Florence Nightingale – Människan bakom myten, Stockholm: Natur & kultur 2007, 265 s. ISBN 9789127114821.

Jöns – en frälsningssoldat Första delen

Av Christer Elfversson

Tonen som hänger kvar och vibrerar i tystnaden, tonen som inte längre finns, som endast själen nu lyssnar efter, och som var sorgens slutton, är det inte längre, ändrar innebörd, står som ett ljus i natten. Tobias Lund, ur Hugo Alfvén – Liv och verk i ny belysning (2012)

Man får leva tills man dör, Gösta Rybrant, ur Det har stjärnorna sagt (1960)

Skall jag taga vara på min broder? Första Moseboken 4:9

Jan-Olof Olsson berättar i sin bok Jolo i Sverige (1976) om ett besök på Brunnby kyrkogård. Under trädkronornas sus satt han där och sänkte sig allt djupare i den obeskrivbara frid som råder. »Kyrkogården får ligga kvar i samhällsomdaningen, egendomligt nog«, skriver han. Och fortsätter: »Under nästan alla gravstenarna låg skeppare, och trygga sjöfararhänders dimfingrar tycktes vänligt vinka ibland kors och snäckor små bland kyrkogårdens gångar.«

Även du har förstås varit på kyrkogården i Brunnby. Om du har gått in i kyrkan genom den norra ingången, den så kallade »Arildsingången«, har du kanske på höger sida lagt märke till en bred grav med fyra mindre gravstenar och en stor gravsten krönt av ett kors. Jolo uppmärksammade särskilt just den graven. »Där skulle jag gärna ligga«, skriver han.

Men den är upptagen. Där vilar min farmors far »handlanden« Isaac Svensson, hans föräldrar, hans maka Johanna och fyra av hans ogifta barn. Tvillingsönerna Frank och Jöns delar samma sten.

Att dela gravsten med någon annan, får jag nog medge, skulle kännas konstigt. Man reduceras till en halvfigur. Därför har jag redan låtit utforma mitt

Brunnby kyrkogård. Foto webben eget gravmonument. Det är en 179 centimeter hög (alltså mitt mått i strumplästen när jag var som resligast), bruten, dorisk kolonn i Carraramarmor med namnet och födelsedatumet ingraverat, inte dödsdatumet, det är ju i skrivande stund okänt, samt med den italienska texten »Vissi d’arte« (»Jag levde för konsten«) i guldbokstäver på sockeln.

Hustru Gunvor får en egen kolonn, en pendang till min, men tre centimeter kortare och med texten »Anche io« (»Jag också«) i stället.

Båda kolonnerna förvaras tills vidare hos Shurgard Self-storage på La Cours gata 3 i Helsingborg. Jag har avtalat med Shurgard att intresserade besökare ska få titta på dem. Förhandsanmälan behövs inte. Men ett tack för titten är alltid välkommet med Swish till 070-310 93 46. Kolonner i Carraramarmor är inte billiga. Och de doriska är lite dyrare än de joniska.

Mina barn har en ambivalent hållning till denna gravvårdsförvaring hos Shurgard. De önskar kanske inte livet ur mig, men de ser ju att varje månadshyra à 775 kronor tär på det förväntade arvet.

Isaacs familjegrav vårdas av Kyrkorådet. Den är därför mycket prydligare

än om jag hade skött den. Rosor klipps. Buxbom tuktas. Ogräs lukas. I höstas såg jag emellertid att texten på gravstenarna började bli oläsbar. Vind och vatten hade slitit på bokstäverna. De behövde ny färg.

Kyrkorådets ledamöter ville inte utföra sådant renoveringsarbete. Inte gratis, i varje fall, och inte nu, när jag inte längre är Kyrkorådets ordförande. Och inte kan beordra dem att göra det.

Därför tog jag hem fem gravstenar. Korset lämnade jag kvar. Stenarna var tunga, men med hjälp av komministern Marianne Kronholm, som just anlände för en förrättning i kyrkan, kunde jag lyfta in dem i min Volvo V70. Alltid hjälpsamma Marianne erbjöd assistans även vid avlastningen. Brudparet som väntade på sin vigselförrättare inne i kyrkan kunde gärna få »lite extra betänketid«.

Men hemma väntade hustru Gunvor på sin make, så det behövdes inte. Fjädringen i bilen var lite halvdålig redan innan, och den blev inte bättre av de sex kilometernas färd till Mölle. Jag körde så snabbt jag kunde för att inte fresta fjädrarna för länge. Genom Bränneslyckan kom jag upp i 135 kilometer i timmen.

Därhemma tvättade jag stenarna noggrant. Får erkänna att jag använde Klorin Max Ultra Effective, som faktiskt fortfarande går att få tag på hos mindre miljömedvetna handlare. Decenniers samlade smuts försvann. Lava, fågelskit, jord och salt. Marmorn blev skinande vit.

Därefter lade jag upp stenarna en i taget på vårt stora Carl Malmsten-bord. Jag började med Franks och Jöns sten, som var den mest angripna.

Att ha gravstenar i matsalen var nytt för mig. De skapar en behagligt melankolisk atmosfär. Och de blir ett givet samtalsämne vid middagsbjudningar och fikastunder. »Vem var den där Jöns, egentligen?«, »Varför blev Frank inte äldre?«

I källarförrådet finns ett hundratal öppnade färgburkar, de äldsta sedan Låt oss ta en titt på gravstenen. Av den knapphändiga texten framgår att Frank var sjökapten. Men Jöns, vad var han? Ingenting?

huset byggdes 1876. Jag hittade svart rostskyddsfärg från Hempels båtfärger, som ännu gick att använda. Med den bättrade jag på bokstavsreliefen. För att hedra de avlidnas minne använde jag en högkvalitativ akvarellpensel, näst minsta storleken, med borst från mård, nämligen Harbin Kolinsky 1526y Water 20.

Att fylla i text på gravstenar är något jag kan rekommendera. Man koncentrerar sig. »Fokuserar«, som det heter nuförtiden. Man varvar ner, tränar både finmotorik och tålamod och man börjar reflektera. Och meditera. Samt filosofera. Exempelvis över varför det känns skönare att måla ett O än ett V. Det hela är mycket välgörande för själstillståndet.

Gravstensmålandet blir den ännu levandes möte med de döda. Jag doppar penseln i livets färgburk och applicerar varsamt lagom mängd färg i bokstavsreliefen på gravstenens dödskalla marmor. Kontakt uppstår. Fyra strofer ur Erik Lindorms dikt Mötet får illustrera känslan:

Vi båda har möte stämt, där sol ej går upp och ner, där klockors och hjärtans klämt ej höres mer.

Där ej man är gud och djur och människa, jag och du, i rummets och tidens bur som nu, som nu.

I landet där ingen vet om orden god dag och farväl, där vilar i evighet vi själ mot själ.

Vi mötas här strax bredvid, där inte finns år och dag, där inte finns rum och tid, du eller jag. Som den ärade läsaren vet sätter jag mig gärna i förbindelse med dem som lämnat jordelivet. Min far Emil och min farmor Emma är mina vanligaste hädangångna samtalspartner. De har lämnat stoff till många berättelser. De levande har jag däremot svårare att få kontakt med. Jag har visserligen 3 589 vänner på Facebook, men ingen som jag kan anförtro mig åt. Och ingen som jag kan ventilera existentiella frågor med. Levnadsvisdom finner man i rikare mått hos de döda än på Facebook.

Låt oss ta en titt på gravstenen. Av den knapphändiga texten framgår att Frank var sjökapten. Men Jöns, vad var han? Ingenting? Trots att han blev dubbelt så gammal? Så kan det gå när de efterlevande får utforma ens gravmonument.

Nej, bättre är att följa mitt exempel och göra det själv medan man lever och själv kan bestämma om titel ska anges eller inte.

För min del har jag valt att inte ha med någon titel på min Carrarakolonn. Jag vet helt enkelt inte vilken titel som skulle vara mest relevant. Författare, forskare eller filosof? Mer ingraverad text på kolonnen skulle dessutom störa gravvårdens strama, minimalistiska uttryck. Anspråkslöshet är mitt signum. Även postumt.

Apropå Franks och Jöns olika livslängder kan jag inte låta bli att citera Madonna: »Bättre att leva ett år som tiger än hundra år som ett får!« Men jag håller inte med henne.

För mig är livskvantitet viktigare än livskvalitet. Vad beträffar mitt skrivande gäller det omvända. Kort och koncist skall det vara. Jag väger varje ord på guldvåg. All övervikt kastas bort.

Frank mötte jag aldrig i levande livet. Han dog tjugofem år innan jag föddes. En tragisk olycka ändade hans liv. När hans fartyg S/S Carmencita skulle lämna hamnen i Hull brast en wire och träffade honom med våldsam kraft i huvudet. Han dog på fläcken. Han begravdes i Nordsjön. Familjen i Mölle fick veta det

först tre veckor efteråt. Många frågor väcktes. Få svar gavs. Hur gick det verkligen till? Vem hade ansvaret? Varför dröjde det så länge innan de anhöriga underrättades?

Jöns överlevde alltså sin tvillingbror med 31 år. Och under alla de åren grubblade han över en evig fråga: »Varför tog jag inte vara på min broder, jag såg ju att han brände sitt ljus i bägge ändar?«

Jöns träffade jag några gånger, men jag har inga starka minnen av honom. Jöns var emellertid den första döda människa som jag såg. Den näst sista också, förresten.

Numera ser man inte så många döda. De göms på sjukhusen. Samt forslas diskret till närmaste krematorium via – möjligen – en begravningsgudstjänst i någon kyrka och i undantagsfall en minnesstund i något församlingshem. Om det nu inte är så sorgligt att »efter akten skiljs vi åt«.

Jag var sex år. Jöns låg lik i öppen kista i salen hos Isaac Svenssons. Om han hade haft blicken i behåll hade han kunnat beundra meanderslingan i det vackra målade taket. Trompe l’oeil. Numera K-märkt.

Kistan var gjord av brunbetsad furu. Mässingsbeslagen och handtagen glimmade som guld. Jöns låg där i sin frälsningssoldatuniform. Mössan var

Foto webben

placerad över de knäppta händerna på bröstet. Hans äldre systrar Emma, min farmor, och Meli, Johanna Pyk-Jargårds farmor, trätte om hur skärmen på mösssan skulle peka.

Uppåt huvudet, menade Emma, neråt benen, tyckte Meli. De turades om att vrida på den. De bråkade också om ifall mössan skulle följa Jöns i graven eller eventuellt tas bort innan kistlocket skruvades på.

42

Sex frälsningssoldater från Höganäs, försedda med var sin frälsningsarméfana, objudna, marscherade in genom vapenhuset, sjungande De komma från öst och väst. Fast de själva alltså kom från bara väst

Min far Emil föreslog att mössan skulle vändas upp och ner, så att man kunde lägga en slant i den före lockpåskruvningen. »Håll grytan kokande!« citerade han uppmaningen vid Frälsningsarméns insamlingsbössor.

Jöns var blek. Som det lik han ju var. Hans eget exemplar av Frälsningsarméns sångbok, upplagan från 1922, låg under hakan så att inte underkäken skulle falla ner och blotta löständer och gom. Den boken var egentligen lite för stor för ändamålet. Jöns såg ut som om han hade underbett, men det gjorde bara att han verkade mer bestämd och myndig än han någonsin hade gjort i livstiden.

Det doftade kamfer och enris och brinnande vaxljus i rummet. Kistlocket stod lutat mot väggen i ett hörn. De blågrå rullgardinerna var nerdragna. Vita kallor stod på fönsterbrädorna i gröna jugendvaser från Rörstrand. Om man bortser från Emmas och Melis trätande rådde gravens tystnad i rummet.

Kyrkoherden Gösta Witzell förrättade begravningsgudstjänsten i Brunnby kyrka den 28 september 1952. Under kudden i Jöns säng hade storasyster Ellen hittat ett halvt ark papper med ett program för hur Jöns själv ville ha den.

En soldats jordafärd var rubriken på dokumentet, som var skrivet med blyerts och daterat dagen innan han dog. Inte ett enda av hans önskemål kunde emellertid tillgodoses. Familjen visste bättre. Jöns ansågs otillräknelig.

Inte gick det an att enda texten i dödsannonsen skulle lyda »Jöns har gått över gränsen«, eller att Lapp-Lisa, hans idol sedan många år, skulle vara officiant. Och Var glad, var glad var sannerligen ingen lämplig begravningspsalm. Vidare var det förstås helt uteslutet att låta Jöns »undfå eldbegängelse«, som han hade skrivit på lappen, och att askan skulle spridas »i gamla Nordsjön som svallar och brusar. Hos Frank!«

Jag var för liten för att få vara med. Sexåringar ansågs inte kunna deltaga i jordfästningar på den tiden. Men min far har berättat hur det gick till. Det började våldsamt.

De flesta begravningsgästerna var redan bänkade i Brunnby kyrka när sex frälsningssoldater från Höganäs, försedda med var sin frälsningsarméfana, objudna, marscherade in genom vapenhuset, sjungande De komma från öst och väst. Fast de själva alltså kom från bara väst.

De ville bilda hedersvakt med sina fanor i koret vid kistan. Två kyrkvärdar och två kyrkvaktmästare försökte handgripligen stoppa dem, men de gick inte att hindra. Kyrkoherden tillkallades från sakristian. Som sann ekumen gav han, om än lite motvilligt, sin välsignelse. »Frälsningssoldaterna är våra bröder och systrar!«

M

Foto webben

in far Emil och min farbror Frank prestaverade. Det innebar att de stod på var sin sida om kistan med florbehängda, svenska fanor, som skulle höjas och sänkas i en speciell ordning i takt med liturgin.

Men Frälsningsarméns sex fanor var inte så synkroniserade. Det blev ett brokigt och böljande flaggspel som under hela begravningsakten omgärdade båren. Upplivande på ett sällan skådat sätt, tyckte min mor Anna, som önskade sig – och fick – något liknande vid sin egen begravning fyrtioåtta år senare.

Prestavering förekommer dessvärre sällan numera. Själv har jag i kassaskåpet lagt in en lista på fyra personer som jag önskar ska prestavera vid min

Alla gästerna välkomnades med sherry, varm buljong och ostpastejer. På Turisthotellet skulle sherryn vara knastertorr

begravning. De är inte tillfrågade. Uppdraget ska komma som en glad överraskning. Även ersättare är utsedda, för säkerhets skull.

Jöns syster, min farmor Emma dikterade, oemotsagd som alltid, vilka psalmer som skulle sjungas ur Psalmboken 1937. Det blev nummer 585: »Så vila i välsignelse, Du gode trogne tjänare: Gå i din Herres glädje in och lönen för din möda finn«, följd av 580: »Skiljas vi må från vänner och fränder« och 579: »Jag är en gäst och främling, som mina fäder här«.

Kantorn Victor Sylvén både inledde och avslutade begravningsgudstjänsten med Bachs Toccata och fuga i d-moll, som spelades i så segt tempo att ingen kände igen melodin.

Hedersvakten från Frälsningsarmén ville inte följa den uppgjorda agendan. Direkt efter överlåtelsen »Av jord är du kommen« stämde de upp Han har öppnat pärleporten. När de intonerade även Guldgrävarsången blev dock måttet rågat. »Nej, nu får det räcka!« avbröt kantorn och blåste av med alla orgelpipor för öppna spjäll.

I sitt griftetal utgick kyrkoherden från Paulus andra brev till Timoteus 1:7–8: »Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och duktighetens ande. Blygs därför inte för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver.«

Begravningsgästerna nickade bifall. Tack vare kyrkoherden blev Jöns på något sätt större som död än i levande livet. »Glade Karlsson« var som vanligt bland begravningsgästerna. Inte många minns honom i dag. Han var jämngammal med Jöns. Sitt smeknamn hade han fått för att han hade så lätt för att skratta. Allt hans tal beledsagades av skratt.

Denna egenhet hade förstärkts när hans hustru dog 1946 och »Glade Karlsson« vid begravningsaktens slut, då kistan bars mot utgången, brast ut i ett hejdlöst skratt som liknade gråt och han skrek: »Åh, nu bär di ud na!«

Från den dagen blev det en Mölletradition att bjuda in »Glade Karlsson« till begravningar. Blev han inte bjuden kom han ändå. När kistan bars ut ur kyrkan hördes ofta, som en sorts postludium, hans »Åh, nu bär di ud na« eller »Åh, nu bär di ud en«, åtföljt av ett befriande skratt.

Efter begravningsgudstjänsten och avskedet vid den öppna graven följde en minnesstund på Turisthotellet. »Glade Karlsson«, kyrkoherden, kantorn, två kyrkvärdar, fyra syskon, tre svågrar, en svägerska, sex frälsningssoldater, släktingar och möllebor, sammanlagt 51 personer deltog. Fanns där inga vad man kunde kalla »vänner«? Det dystra svaret är nog nej.

Alla gästerna välkomnades med sherry, varm buljong och ostpastejer. På Turisthotellet skulle sherryn vara knastertorr, Tio Pepe Fino, och buljongen från långkokt höns. Turisthotellets ostpastejer är ett av världens gastronomiska underverk. Tore Wretman nämner dem i sin bok Menu – En samling kulinariska anteckningar med noggrant utformade recept och kommentarer (1972).

Per Holmbeck gav mig sitt recept strax innan han dog: Smördeg gjord på extrasaltat smör, grahamsmjöl, Ramlösa blandad med Larsen VSOP, vispgrädde spetsad med sherryn Gonzales Shyas, sveciaost som marinerats i brännvin i fyra månader, äggulor som rörts ut i Carlshamns punsch, skånsk kanonkulemald senap, socker och salt. Jag har flerfaldiga gånger försökt göra pastejer efter detta recept, men de blir aldrig riktigt desamma som Per Holmbecks. Det rätta handlaget saknas.

Ostpastejerna följdes av kaffe, sju sorters kakor och fyra gräddtårtor.

Turisthotellet 1952, där minnesstunden hölls för Jöns efter begravningen i Brunnby.

Traditionen bjöd att tjänsteförrättande präst skulle äta chokladkorsen som prydde tårtorna. Och så blev det även vid minnesstunden för Jöns.

När kyrkoherde Witzell 21 år senare gick i pension hade han enligt hustrun Gullis beräkningar mumsat i sig 928 chokladkors.

Stämningen blev hög. Fyra tal hölls. Kyrkoherden upprepade griftetalet med några variationer. Min farmor Emma, Jöns äldsta närvarande syster, gjorde sammalunda.

Ende brodern som var kvar i livet, Charles, Maud Ankardals morfar, höll en lång parentation. Efter en inledande hänvisning till Descartes »Jag tänker, alltså finns jag«, lyckades han få ihop tacket för god tårta och rik blomstergärd med omnämnandet av Sankt Erasmus reliker i katedralen i Formia.

Du vet förstås att Sankt Erasmus var sjöfararnas helgon och att han led martyrdöden år 303 under kejsar Diocletianus förföljelser av de kristna. I Mariayrkan i Båstad har du kanske sett väggmålningen som visar hur han får tarmarna utdragna och virade runt ett ankarspel.

Enligt Charles var Sankt Erasmus också frälsningssoldaternas helgon. »Du, Jöns, har axlat Erasmus mantel och ska hädanefter sitta på hans högra sida i Valhall! Och dina tarmar har du i behåll! Gud ske pris!«

Även »Glade Karlsson« höll ett kort tal till Jöns minne: »Jag vill bara säga att Jöns var en jävla bra påg!«

Minns du händelsevis berättelsen om min konfirmation i Brunnby kyrka

1960, åtta år efter Jöns död? Då erinrar du dig kanske att Jöns i sitt testamente föranstaltat att jag vid min första nattvardsgång skulle få boken Gläd dig åt din Skapare i din ungdom. Den boken är mitt enda fysiska minne av honom.

Fast min ungdom sedan länge är svunnen, och jag får allt svårare att glädjas, händer det att jag bläddrar i den. På sidan 13 återfinner man följande bön, understruken av Jöns: »Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.« Dessvärre har jag inte blivit bönhörd på någon enda av dessa tre punkter.

Frank och Jöns var handelsmannen Isaac Svenssons och hans hustru Johannas åttonde och nionde barn. De yngsta i barnaskaran. En bror hade de och sex systrar.

Äldsta systern Anette fick de aldrig se. Hon hade redan året före tvillingarnas födelse som sextonåring lämnat hemmet och flyttat till USA. Där skulle hon stanna hela sitt liv. Tjugotvå brev från henne är bevarade.

Direkt efter ankomsten till New York skrev hon: »Mor ska veta att resan gick godt, och nu kan Mor tala om’et för Far!« Senare blir breven alltmer tomma på innehåll. »Jag mår well och hope same för You« är en återkommande formulering.

Mamma Johanna är ständig adressat, även långt efter sin död. Sista brevet är daterat den 5 april 1952. Anette blev hundraelva år och slutade sina dagar 1983 på ålderdomshemmet The Mill Memorial i Boston. »Miserably poor and without any family« står det i journalen, som jag lyckades hitta när jag för några år sedan efter en hel del möda spårade upp henne. Sköterskan Jennifer på hemmet kunde berätta att Anette inte varit kontaktbar under de sista trettio åren av sitt liv. Ingen visste varifrån hon kom, hur hon hade levat eller var hon var begraven.

Var Frank och Jöns begravdes vet vi alltså. Eller egentligen inte. Det är nämligen bara Jöns som vilar under stenen på Brunnby kyrkogård. Frank fick ju sitt sista vilorum i Nordsjön. Men låt oss ta det från början. 1889 är således födelseåret för Frank och Jöns. Samma år föddes förresten både Chaplin och Hitler. Vad hände mer? Jo, Eiffeltornet invigdes, metersystemet infördes och Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti bildades. Människor förgår, men Eiffeltorn och metersystem och arbetarparti består. Än så länge.

Frank och Jöns såg dagens ljus en vecka för tidigt. Deras mor Johanna hade hört – Gud vet var – att barnen blev harmoniska om modern sjöng medan hon badade naken i en sjö under graviditetens trettionionde vecka.

Johanna vandrade därför upp till Mölle mosse och tog långsamt av sig sina kläder. Först den långärmade, vita bomullsblusen, sedan undertröjan och kjorteln i ylle, två underkjolar, och till sist ett par knästrumpor. Underbyxor använde hon aldrig.

Endast iklädd sitt svartochvitrutiga huckle vadade hon ut bland de röda näckrosorna. Botten var dyig. Hennes fötter sjönk ned och hon lyckades med nöd och näppe hålla mun och näsa över vattenytan.

Mölle mosse. Foto författaren

Skillingtrycket Näckrosvisan ägnade sig för både plats och tillfälle. Den låg på Svensktoppen 1889 och hon kunde alla verserna:

Mor Johanna

med tvillingarna Frank och Jöns.

Ett moderlöst barn i skogen går vall; Hör, luren ger eko i fjällen! Då höres från insjön ett återskall: Det är troll, som sjunga i kvällen. Men tro ej de lockande ljuden.

Och kom du till mig och bliv så min brud! Mer härligt har jag än du anar; I guld skall du gå och i pärleskrud Och till spann få snövita svanar! Men följ ej de lockande ljuden.

Och flickan, hon såg, var strömkarlen satt, Och guldharpan lekte på vågen; Men månen går upp i den mörka natt, Och då blir hon så oviss i hågen. Hon trodde de lockande ljuden.

Men trollet, det spelar på gyllene sträng –Gud skydde den fattiga lilla! Där redes nu till utav våg en säng; Där ska bruden slumra så stilla. Hon trodde de lockande ljuden.

Och Näcken, han tar den kära i famn, Men bleknad och död föll hon neder Och väckes ej mer av de kära namn, Utav kyssar och trohetens eder. Hon hör ej de lockande ljuden.

Ty anden tog Gud; men stoftet blev kvar, Och strömkarlen klagar och gråter: O, lämna mig, Gud, vad som jordiskt var Jag får ej det himmelska åter! Hon följde de lockande ljuden.

Och Herren han tog, och Herren han gav; För sorgen han dock sig förbarmar: Och liten slog rot i den blåa grav, Gungar nu på strömkarlens armar Och ler åt de lockande ljuden.

När ängarna grönska, vårfloden går Med sjungande fart genom skogen. Den snövita näckros på vattnet står, Ack, så skön som flickan, och trogen, Och ler åt de lockande ljuden.

När strömkarlen sedan på harpan sin slår, Hans ros nickar takten till sången; Och så får han sitta i tusende år, Till dess prövningens tid är förgången. Men följ ej de lockande ljuden!

Bad och sång påverkade Johannas lekamen. Livmodern började dra ihop sig. Värkarna satte in när hon klev upp ur det tolvgradiga vattnet. I nerförsbacken Brantelid brast fosterhinnorna. Vattnet gick. Livmodertappen öppnade sig när hon kom in i köket. Hon sjönk ihop på en trasmatta på golvet. »Är det dags igen?« frågade hennes man Isaac förstrött från kontoret. »Ska jag skicka efter ackuschörskan?”

Jordemodern Pernilla Pålsdotter i Bräcke kallades till förlossningen. Hon vredgades när hon fick höra om nakenbadandet och musikvalet. Hade Johanna ingen skam i kroppen? Bada naken i Mölle mosse! Och Johanna borde ha valt en psalm i stället för ett skillingtryck. Om hon nu nödvändigtvis måste sjunga. Runebergs Jag lyfter ögat mot himmelen hade varit mer passande.

Pernilla Pålsdotter antecknade i födsloboken: »Gossebarnet Frank föddes rosig och frisk, men Jöns var bleg och mager, till följd av moderns ogudaktiga sjungande under havandeskapet«.

Frank vägde nio skålpund, Jöns sju. Men ansiktsdragen var desamma. Var de enäggstvillingar? Troligen inte.

Pappa Isaac bestämde vad de skulle heta. Det gjorde papporna 1889. »Den store ska heta Frank, men den där lille kan inte heta något annat än Jöns!« sa Isaac.

Jöns verkade så svag. Han ville inte ta bröstet. Han andades tungt. Präst tillkallades för nöddop. Isaacs bodbiträde Kristian red i galopp till Brunnby prästgård.

Kyrkoherden Christian Herslow var först ovillig. Det regnade. »Gud skapade ingen brådska och mister di en så har di ju alltid den andre och di hade ju många nog redan i forvejen«, lär han ha meddelat. Han lät sig emellertid övertalas och for i sitt prästerliga hästekipage, en skraltig charabang, med körsvennen Petter de sex kilometerna till Mölle.

Dopet förrättades i närvaro av modern, fadern och syskonen Emma, Charles och Meli. Det brådskade alltså med Jöns, men när prästen ändå var på plats i hemmet och dopvattnet upphällt så blev även Frank kristnad. Frank gallskrek. Jöns molteg. Så blev pojkarna upptagna i Brunnby församling, som därmed fick sina niohundraadertonde och niohundranittonde församlingsbor.

Inte mycket är känt om pojkarnas första levnadsår. Mamma Johanna för sporadiska anteckningar i sin dagbok, men det kan gå månader mellan noteringarna. Jöns tycks ha drabbats av allt. Sjukdomar och olyckor.

Den 5 juli 1894 ramlar han i hamnen och är nära att drunkna, den 16 maj 1895 får han tyfus med feber och frossa, den 17 september samma år blir han biten av en huggorm. Den 12 maj 1896 plågas han av tarmvred efter att ha satt i sig hundratals nyutslagna boklöv. Han hade sett pappa Isaac mumsa i sig några sådana. Jöns visste förstås inte vad Isaac visste, nämligen att boklöv i mer måttlig mängd har samma effekt som dagens Viagra, något som är allmänt erkänt i dag.

Foto webben Och nu är det barnbarnen som med liv och lust griper sig an de här lekarna. Det går härliga till! Mobiler och paddor och datorer har inte en chans

»Det kanske vore bäst för stackars Jöns om han fick sluta sitt lidande«, skriver modern då i dagboken. Men Jöns led nog inte så mycket. »Min barndom var lycklig«, anförtror han sig många år senare till frälsningssoldaten Majken.

Han älskade att leka. Möllebarnen på 1890-talet hade en stor samling lekar som de kunde ägna sig åt: Stå på stubben, draga gränja, torka malt, meta lakar, skifta makar, spänna kråka, väga salt, bära vatten, nappa katten, låna eld och springa rå, tämja stutar, sätta rovor, stå i stå, peka gylta, gå på stylta, mussla sko, lägga rom, mjölka björn, leda upp dockor, slakta bockar, bära hjul och gå på störn.

Själv är jag noga med traditioner. Därför har jag lärt mina barn att både draga gränja och bära hjul. Och nu är det barnbarnen som med liv och lust griper sig an de här lekarna. Det går härliga till! Mobiler och paddor och datorer har inte en chans.

Om intresse finns hos Mölle By- och Kulturförening är jag beredd att ordna en kurs i stationshuset. Tio träffar med en lek varje gång. Genomgång av regler, presentation av regionala varianter och kulturhistorisk översikt. Allt avslutat med lekande på planen söder om boulebanorna. Men vilka var Jöns favoritlekar? Jo, det var stå på stubben och spänna kråka. Han fick aldrig nog av dem. Du vet kanske hur de går till? På gården hos Isaac Svenssons fanns det inte

så många stubbar att stå på. Jöns och Frank använde i stället silltunnor.

De stod på var sin tunna och höll ett rep mellan sig. Vinnare blev den som lyckades dra ned den andre från tunnan flest gånger. Frank vann alltid.

När kråka skulle spännas ville Jöns att hans storebror Charles skulle ligga på rygg och sträcka upp fötterna. Jöns skulle sedan lägga sig över fötterna och bli ivägskjuten. Som en katapult. Oj, vad han skrattade. Och han slog sig sällan.

Konstnären August Malmström, han med Grindslanten, kom till Mölle en gång. Det var i juli 1901, bara några månader innan han dog. Han bodde på Godthem med sin tjugotvå år yngre »väninna« Isadora.

Som så många andra hade han lockats till Mölle av ryktena om gemensamhetsbaden i Ransvik. Dessa blev emellertid en besvikelse. Badarna var inte nakna. Stranden var för stenig. Groggarna fanns för långt bort. Kullagården var ju närmaste utskänkningsställe.

Malmström ägnade sig i stället åt sitt friluftsmåleri. Han samlade ihop några barn i en skogsglänta ovanför Sergeantens åker. Där ligger idag SCA:s semesteranläggning.

Och där målade han sin kända målning Sista paret ut. Tornspiran som skymtar till höger i bilden är förstås toppen på den kyrka i Eslövsgotik som sedan 1891 låg där Mölle kapell nu finns. Som bekant eldades den kyrkan upp 1902, när den aldrig identifierade Bökebolspyromanen härjade som värst.

Sommar i vingården

Restaurang & Hotell Öppet varje dag hela sommaren Vingårdsvisning dagligen klockan 17

Telefon 042-34 64 20 Lilla vägen 71, Arild arildsvingard.se

»Templet skall brinna!« hade någon hört en pojkröst ropa. En av de misstänkta var Jöns, men saken blev aldrig uppklarad. Jöns lyckades dock aldrig skaka av sig misstanken. Han försökte inte ens. Han fick leva med den till sin död 1952.

Sista paret ut skulle bli Malmströms sista stora verk. Jöns finns bland barnen i bilden. Han är den som tittar fram i slutet av barnaskaran. Men är han inte ovanligt liten för att vara tolv år? Hans bror Frank är pojken med de svarta byxorna i täten.

Flickan längst till vänster kan vara Karin Kock, som senare skulle bli Sveriges första kvinnliga statsråd, tillika Sveriges första kvinnliga professor i nationalekonomi. Sommaren 1901 var hon tio år. Hon bodde då hos Isaac Svensson, tillsammans med sin mor, som försörjde sig som bodbiträde i butiken.

Vistelsen i Mölle satte spår i Karin Kocks senare vetenskapliga arbete. I Uppgifter för svensk kvinnorörelse – Några reflektioner med anledning av den aktuella situationen (1935) skriver hon: »I en nordvästskånsk fiskeby arbetade min mor hos en handelsman som belönade sina anställda efter prestation. Mor fick två kronor extra i veckans lönekuvert för att hon var en mästarinna i att kränga rutten fisk eller andra ankomna produkter till kräsna sjökaptenshustrur.«

Karin Kock Sveriges första kvinnliga statsråd. Hennes mor arbetade sommaren 1901 som bodbiträde i Mölle hos Isaac Svenssons. Foto webben

Karin Kock nämner även att barnen i familjen tilldelades föda efter hur »dugliga« de var. En av sönerna fick aldrig sovel utan bara potatis och bröd. Om inte en storasyster lyckades smyga till honom lite, när de andra lämnat bordet. Troligen är det Jöns som åsyftas. »Att han inte fick Engelska sjukan är ett Herrans under«, skriver hon.

Vilka är de andra barnen på Malmströms målning? Jag är osäker. Jag vädjar därför till läsarna. Om du kan identifiera någon av de övriga kan du väl kontakta mig via mejl till christer.elfverson@telia.com. Eller ännu hellre: Titta in hos oss i huset på Isaac Svens väg 7, där Jöns bodde i hela sitt liv!

Jag hoppas kunna sätta namn på fler av barnen när berättelsen om Jöns fortsätter i nästa nummer av Möllekuriren. Där berättar jag också hur man bär sig åt för att bli frälst, varför Jöns bror Frank blev begravd i havet och vem som var Jöns stora kärlek. 

Metallgatan 6, 263 39 Höganäs Tel/Fax: 042-33 81 89

Obs! Ny adress Metallgatan 6

Sommar i vingården

Restaurang & Hotell

Öppet varje dag hela sommaren Vingårdsvisning dagligen klockan 17

Telefon 042-34 64 20 Lilla vägen 71, 263 73 Arild www. arildsvingard.se

»Jag ska öppna butik som säljer gardinstångar.« »Stänger menar du väl.« »Nej öppna.«