Havet tog och havet gav

Av Ingrid Millbourn

Speciellt efter en västlig storm vandrade både jag och andra Möllebor utmed havet och letade vrakgods, berättade Anders Mölleryd 1946 för Nordiska museet.

Vi kallade det »att gå och stranna«, och det kunde vara mycket givande. Ty en båt i nöd kastade ofta den tunga lasten över bord och därför hittade vi bland annat virke, bananer, spritdunkar, ammunitionslådor, räddningsflottar och roddbåtar.

Anders Mölleryds intresse för Kullabygdens bärgarlag – som räddade båtar, varor och människor vid strandningar – var stort.

Han tog bland annat reda på, hur många fartyg som passerade Öresund och Kullaberg under ett specifikt år och hur många som strandade. År 1871 exempelvis strandade 24 fartyg mellan Helsingborg och Kullen.

Under en enda dag 1888 gick tre fartyg på vid Kullen, ett vid Svinbådan och ett vid Nyhamnsläge. Siffrorna låter höga, men många fartyg seglade genom Öresund. Under 1850 passerade exempelvis 19 070 fartyg Öresund. Han berättade också att varje dag kunde 500 skepp gå förbi Helsingborg.

Bärgarlagens rättigheter reglerades bland annat av en kunglig förordning från 1835. Vid tvist om bärgarlönens storlek skulle domaren ta hänsyn till »den möda och omtanke« samt den fara som bärgarna hade utsatt sig för. Bärgningarna gav ibland en mycket bra lön. Men arbetet var riskfyllt och Anders Mölleryd berättade också om de som omkom. Av bärgarlagens villkor på kuststräckan från Lerberget till Arild/Skäret

28

trodde han att bärgarna från Mölle hade det svårast. Deras område var strömt, med mycket sjö och bråddjupt intill berget. Höganäs-Lerbergets bärgarlag med Svinbådans grund, där många fartyg strandade, var med Anders Mölleryds ord »det fetaste«.

Alla män och kvinnor i byarna hade ett ekonomiskt intresse av strandade fartyg. Anders Mölleryd publicerade flera av bärgarlagens avtal såsom Skärets från 1882 och Mölles från 1911. Bärgarlagen tycks ha haft ungefär samma villkor vad gällde arbetsinsats och bärgarlön – alla i byn fick del i lönen.

Med vissa variationer fick de som hade varit med och bärgat en hel så kallad lott och den som även hade hållit med båt kunde få ännu en lott. De som inte deltog utan hade varit borta på sjön fick ½–¼ lott. Änkor fick detsamma.

En man i bärgarlaget i Nyhamnsläge, B. Ryberg från Eleshult, antecknade lönerna för några av strandningarna, där

han själv hade deltagit; ett dokument som Anders Mölleryd hade fått i gåva. När det amerikanska fartyget Elise Oulton strandade utanför Nyhamnsläge den 19 mars 1874 blev lönen 11 400 riksdaler som fördelades på 62 personer. En hel lott gav 213 riksdaler. Ryberg hade också noterat att fem fartyg strandade 1861. En rysk brigg gav totalt 8 400 riksdaler, medan en tysk skonert endast gav 3 riksdaler och 24 shilling per hel lott.

Bärgarlönen var viktig. Den kunde motsvara en årslön. För att förstå detta jämförde Anders Mölleryd med dåtidens löner. En timmerman från Mölle som 1880 arbetade på ett fartyg tjänade 40 kronor per månad; 1889 fick han 53 kronor – och detta var i regel bara en del av året.

En styrman från Mölle fick 50 kronor per månad 1865; en jungman 22 kronor. En lott i sillfisket 1891 gav i Mölle 200–300 kronor; i Lerberget 1898 blev det 50–100 kronor.

Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet. Fotot finns också i ruffen.

Man kan också jämföra med årslönen på 200–250 riksdaler till Gustaf Kullin, far till Henrietta Elfverson på Kullagården. Han var statligt anställd som kustvakt med uppgift att kontrollera Kullabergs kuster, så att varor inte smugglades.

Smuggling och strandningar förde sällsamma varor till Kullabygden, vilket Anders Mölleryd visade med hjälp av tidningarnas notiser om bärgarauktioner 1825–1918.

Kol, virke, vin och socker var vanligt. Men mer ovanligt var det nog när till exempel 14 kistor fönsterglas och 280 ansjovisglas auktionerades ut 1836. Skotska tyger, sjalar och bläck klubbades 1843, medan det 1848 fanns tre balar digitalis¹ och 4 säckar sjölöksrot till salu.

År 1853 såldes, efter begravningen vid Arilds kapell, de döda männens kläder, bärgade från den ryska skonerten Concordia.

Fakta såsom ovan granskade Anders Mölleryd källkritiskt, innan han publicerade dem i sina historiska verk om Mölle–Kullen. Om han refererade till intervjuerna med byborna, som han gjorde för Nordiska museets räkning, var det i regel för att styrka någon uppgift. Kanske tyckte han att vissa berättelser till exempel om bärgarlagen var för osannolika eller ofördelaktiga för att publiceras i böckerna. Men nu är tiden här att återge några av dessa intervjuer.

Bernhard Nilsson, 1856-1942, Mölle, f.d. sjökapten, beskrev tre dramatiska bärgningar: ≈ Briggen Garonne fastnade i isen 1867 vid Kullen Knud och hissade nödflagg. Fem snipor från Mölle bröt sig igenom isen, bogserade in den och förtöjde vid varmbadhuset. Men en svår storm slog briggen till vrak. Lasten med »pommerska ekbjälkar för England« bärgades och »såldes som vanligt på vrakauktion så där ble en god slant i bärgarlön.« Di hindrade finnen att segla tills att han betalt sin bärgarlön, sen släppte di honom och önska god resa

En ännu mer dramatisk bärgning en vinter, när det låg is, var när tremastaren, finnbarken Aktiv gick på vid »Agersbjäred« [Åkersberget]. Möllegubbarna gick ombord och la en tross om fockmasten: »Med hjälp av alla käringar och gobbar och barn i byn som trommats ihop, drog man barken längs berged förbi Ransvik, Malarna och Svarta hallar ända in till Mölle redd, där man la finnabarken udanför där nu varmbadhuset ligger.«

Där låg den för ankare och besättningen lyckades täta den. Då vinden var västlig kunde inga segel sättas. Men, fortsatte han berättelsen: »Folket i byn litade inte riktigt på skepparen. Vi hade inte fått ut vår bärgarlön, och var och en skolle ha sitt.« Deras misstankar var befogade. Mitt i natten slog vinden om till nordost och skepparen gjorde klart för att smita. Men Mölleborna hörde att ankarspelet gick och såg att segel sattes. »Då var det en snipa från Mölle foll med gobbar som gick ud och bordade, männen äntrade ombord. Store Sven hade befälet över dom. Di hindrade finnen att segla tills att han betalt sin bärgarlön, sen släppte di honom och önska god resa.« ≈ »Men nu ska du få höra« sa vännen Bernhard Nilsson, vad som hände, när jag var barn. Och han berättade:

Prinz Oscar Fredrig, en tysk brigg, strandade vid Käringmalen och blev läck. Besättningen lämnade vraket, men skepparen var ombord, när tjugo man från Mölle kom dit. Själv skickades han att springa till Arild efter besättningen, som redan hade lämnat för Ängelholm. Ett ridande bud sändes då efter den. Nödbesättningen, det vill säga bärgarlaget från Mölle, seglade briggen av grundet, höll pumparna igång, satte segel

29

Haverist 1974 utanför hamnen i Mölle. Sonny Svensson följer händelsen från stora piren.

Foto Hans-Otto Pyk, Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet

och rundade Kullanäsan lyckligt. Men sedan blev skepparen fult lurad av bärgarna enligt Bernhard Nilsson: »Briggen såg ud att klara sej. Den kunde segla. Pumparna konne hålla henne läns. Det blev nog inget vrak av henne. Då lura gobbarna ner skepparen i kajutan och när han var borta stoppa di något skräp, järnskrot eller vad de var, ner i pumparna som därigenom kom i olag. Nu steg vattnet.« »Där var inget annat att göra än för fulla segel länsa in mot Mölle. Man la henne utanför varmbadhused och där blev hon vrak. Det var is och från Mölle släpa di ud en snipa. Alla gobbarna rusa på en gång i den, så att den sjönk onner fötterna på dom. En storm slog sönder fartyget. Det var lastat med stenkol. Man bärga iland en del av lasten och alla inventarier, som ankare, segel, kättingar, block, löpande gods, proviant m.m. Alltihop såldes på vrakauktion.« ≈

En bomseglare från Ven, lastad med grus från Mölle stenkross, kapsejsade vid Sjelör. 2 Den händelsen glömde aldrig Emma Lock, född 1860 i Mölle, hustru till en skutskeppare och fiskare:

30

»Där var två man ombord. Den ene satt på kölen när båden drev iland. Han bärgades iland alldeles utmattad. Den andra var alldeles försvunnen, helt borta. Båden låg där opp och ner.« »Lars Andersson från Dalhem kunde inte sova på notten, han tänkte på den som försvunned. Tidigt på mornen gick då Laors dit till vraged. Han fick då se två stövlar komma drivande, di var fastbonna i stropparna. Han undersökte vraget bättre och nu hörde han hur de knacka och bulta.« »Han skaffa en sticksåg och så såga han ett hol i sian på båden och genom holed kröp han ud som vatt försvunnen. Han var möcket matt, för han hade vatt innelåst mer än ett dygn. Di förde honom till ett av di närmaste husen och där kvickna han till. Folket i byn samla ihop pengar till dom, så att di konne resa him te’ Ven.« ≈ Emma Lock berättade också om en stor kollast som bärgats och låg på hamnplanen i väntan på auktionen: »om nätterna hade di satt vakt vid den för att ingen skolle ta kol av den.« Kanske var det den bärgningen, som enligt Anders Mölleryd Där var inget annat att göra än för fulla segel länsa in mot Mölle. Man la henne utanför varmbadhused och där blev hon vrak

ägde rum i januari 1892, då en engelsk ångare blev vrak vid Kullens nordsida. Den hade 900 ton stenkol ombord och Mölle bärgarlag tog den smutsiga lasten i sina fiskebåtar; 1 700 hektoliter stenkol lades på hamnplanen. Kolen såldes för 1–1,35 kronor per hektoliter, två livbåtar för 50 och 150 kronor, och bärgarlaget fick 50 procent av värdet.

Emma Lock bekräftade också att lönen kunde vara mycket god och att det kom fina varor till byn: »1872 stranda en stor järnskuda som var lastad med tyger, sitz 3 och sådant. Far var med och bärga. Han fick 300 kronor i bärgarpengar. Vi fick också tyger till kläder.«

Lerhamn och Nyhamnsläge hade ett gemensamt bärgarlag. Gränsen till Mölles lag gick vid Vattenmöllan vid en sten kallad Möllehällan. Men ibland samarbetade de båda lagen och även om

De’ ble’ allt lide uppståndelse när en båd stranna. Ibland konne de ble sjuttio, åttio man som kom te och bärga

då drivit ända till Bohuslän. 1879 i Lerhamn, mindes hur laget gick ut på isen när de skulle bärga ett vrak: »Vi fick de flott men isen bröd opp, så att vi var tvungna att följa mä in till Helsingör, där skudan gick te varvs. Sain fick vi raisa him.«

En gång berättade han hade de »slevad [släpat] i land en bonke korn som lå på bron [kajen] och som var så hög att en ente konne se över den. Spannmål tog di alltid i land. Men kol och sånt hiva vi bara överbord. För att lätta skroved. De’ ble’ allt lide uppståndelse när en båd stranna. Ibland konne de ble sjuttio, åttio man som kom te och bärga.«

Att de var så många gällde speciellt under vintrarna då sjöfolket var hemma, fortsatte Nils Petter Ekendahl sin berätsåldes till baronen på Krapperup: »Den stora, röa längan som ligger öster om landsvägen är byggd av virke från den skudan.«

Ett festligt minne förmedlade Emma Lock. Ty liksom vid andra gemensamma aktiviteter, som slå kattatunnan eller Hamnbild, män i Mölle Fotot togs troligen i början av 1900-talet, fotografen okänd. lerkliningen, mindes hon att det blev Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet fest i byn när ett stort vrak hade bärgats. många deltog – ett tjugotal man var med telse. Ibland arbetade de i skift med att pengar«, sedan delades bärgarlönen. i Lerhamns lag – så blev bärgarlönen vakta, om skutorna stod på i flera dygn. Därefter »ble’ de fest på Bohlins värdsgod, berättade Lerhamnsbon Christian Även han sa att lönen kunde bli bra; en hus. Gobbarna fick ta sina kärringar mä’«. Nilsson, född 1875, och före detta lantgång 200 kronor, men andra gånger FOTNOTER brukare. endast 10 kronor. Det var byfogden som 1. Digitalis kan användas som läkemedel. ≈ fördelade pengarna på bystämman. 2. Sjelör är stenarna ett stycke ut i havet En gång när Christian Nilsson var Ett av byggmästarens minnen gällde nedanför Tvillinghusen. Ordet sjel/själ är ett skolpojke hade en skuta lastad med byggandet av Krapperups röda länga. äldre ord för säl. spannmål strandat på »Skärsbån«. Alla Strandägaren i Lerhamn var Krapperup, 3. Sitz eller indisk kattun är ett bomullstyg bärgare arbetade dag och natt och fick som dock inte hade någon del i bärgarlömed blommigt tryck. • 200 kronor i lön. Han berättade också nen. Men en gång, när Nils Petter EkenI Anders W. Mölleryd: Mölle–Kullen genom om skutan Beata från Lerhamn som den dahl var skolpojke, blev en skuta lastad tiderna, Ett urval ur bokserien med samma stränga vintern 1893 frös fast i isen utmed trä vrak och timret drev under två namn, Mölle 2017, finns ett långt kapitel med anför byn, lastad med kol från England. veckors tid in till stranden. Han var rubriken Bärgarlagen i Kullen – Något om Hon kom loss först i februari, men hade med och samlade in det och allt timmer deras organisation och arbetssätt. ≈ Bohlins värdshus. Numera privatbostad. Under 1800-talet hölls här fester i samband med Byggmästare Nils Petter Ekendahl, född att bergningspengar fördelades. Fiskarena bytte pengar här och tog sina kaffegögar. Byggt omkring år 1850. Foto och bildtext 1946 Anders Mölleryd, Nordiska museet

Först sattes pengar av till »spelemans