Programblad STÅL!

STÅL! av lucas svensson

premiär 5 oktober på maximteatern i borlänge med efterföljande turné mer info & biljetter: dalateatern.se

DALATEATERN

Foto: Henrik Hansson

Stålet härdas i verket och människorna härdas i dess omgivning

Jag fick stryk en gång i Borlänge. Jag var 14 år och på väg mot bussen hem från Kupolen. Halvvägs blev jag och min kompis upphunna av tre killar, och nedslagna. Vi fick inga allvarliga skador - lite blåmärken, inget mer. Men kanske var det då, på bussen hem till Gagnef, som min bild av Borlänge som en hård stad formades. För jag har alltid känt det så - att Borlänge har varit tufft.

Kompisarna därifrån var också lite tuffare, festerna stökigare och farligare.

Nästan 20 år senare, när jag läste Silvia Avallones bok Stål, väckte den igenkänning hos mig. Trots att den utspelar sig i en

stålstad i norra Italien, så tänkte jag direkt på Borlänge. Bokens metafor löd ungefär så här: - Stålet härdas i verket och människorna härdas i dess omgivning.

Stålstaden formar oss, helt enkelt.

Men kan det verkligen stämma? Var det därför jag upplevde Borlänge som hårt? Är Borlänge verkligen en hård stad, och i så fall varför?

Med den metaforen och dessa frågor i huvudet åkte jag dit tillsammans med

Det resulterade i en pjäs som, trots vissa likheter, inte bygger på boken Stål – mer än metaforiskt. Pjäsen utspelar sig i Borlänge, men handlar också om en tid – en tid av förändring. År 1990 invigdes Kupolen och Borlänge fick ett nytt landmärke. Staden blev inte längre bara en stålstad utan också en köpstad. Gjorde det Borlänge mjukare? År 1991 hölls det val i Sverige. Moderaterna vann, Ny Demokrati kom in i riksdagen - en era av socialdemokratiskt industrisamhälle gick i graven och konsumtion- och tjänstesamhället Sverige tog form.

Förändringarna i Borlänge i början på 90talet var i själva verket en del av ett större sammanhang. Den lilla staden berättar något om det stora landet.

Syftet med den här föreställningen är inte att besvara frågan om Borlänge är hårt. Det tror jag inte går. Den frågan var snarare ett startskott, en impuls.

Lucas, dramatikern. Vi gick på stadsvandring med en tidigare stadsarkitekt, rundvandrade på SSAB, besökte Tjärna Ängar, Hushagen och Kupolen (den här gången slapp vi stryk). Vi pratade med människor och lyssnade på deras berättelser.

Bilden av en stad som helt kretsar kring verket bekräftades, men den breddades också. För även om Borlänges historia är nära knuten till järnverket så framträdde också bilden av en stad i ständig rörelse och förändring. En stad som anpassar sig till nya behov och utmaningar – en pragmatisk stad.

Den lilla detaljen att jag blev nedslagen på väg hem från Kupolen en gång säger inte något om Borlänge i stort. Men det är en specifik händelse som tillsammans med många andra små händelser har format min bild av staden. Den här föreställningen handlar dock inte om mig och mina erfarenheter. Den här föreställningen handlar om några specifika personer som lever på en specifik plats vid en specifik tid. Det betyder att den kan handla om vem som helst, var som helst, när som helst. Kanske till och med om dig.

Lars Bringås Regissör

N TRACKSLISTA

TADEN S L Å T S OärSdSet! R A r M u t R O h F oc

Konstnär: Hans Tollsten

Dagen då mormors morfar hamnade under en travers och dog på Domnarvets jernverk blev mormors mormor änka med elva barn. Det har mamma berättat. Visst är det länge sen nu och mycket vatten har forsat genom kraftverken alltsedan. Ändå kan man fortfarande se dem, livshistorierna, stiga upp med dimman som hänger över älven tidiga höstmornar. Man kan höra dem ropa över de blå bergen som omfamnar Tunaslätten. Och man kan handgripligen känna dem i husen de byggde, i dikena som grävdes, i jorden som odlades och i malmen de bröt. För det är berättelserna som bygger samhällen och städer. Och att uppmärksamma berättelser, berätta dem vidare och att berätta

nya, det är det som skiljer en död stad från en levande. Om Borlänge har det alltid berättats berättelser. Vackra berättelser, hemska berättelser, sorgliga, lyckliga, elaka och goda berättelser. Legeringar av människoöden har smitts ihop till starka kedjor, omöjliga att dra sönder. Nåt av det fina med kedjan är att den sista länken lyser eldröd och är på väg att kopplas samman med nästa historia.

Den franske filosofen Paul Ricœur formulerade förhållandet mellan berättelse och arkitektur. Berättelsen, menade han, återberättar tid på samma sätt som arkitekturen bygger rum. Berättelsen byggs upp som arkitektur byggs upp. På det

sättet är berättelsens uppbyggnad en bra tolkningsguide till arkitekturens uppbyggnad. Berättelserna, precis som arkitektur, börjar i vardagslivet och i våra behov. I berättelsemodellen finns också läsaren. På samma sätt har arkitektur läsare. Vi läser av en plats och reagerar på den. Arkitektur är på det sättet ett samtal. Berättelsen om en plats går att läsa i bebyggelsen.

Och byggstenarna är berättelserna som berättas där.

Bebyggelse tar alltid avstamp i ett landskap. Genom Borlänge rinner älven som en krok med fyra stora forsar. När byar började byggas så byggdes de längs älven.

Som byar gör när det finns en älv eftersom den både ger orienterbarhet, transport och bördig jord. När Stora Kopparbergs Bergslag valde att upprätta ett järnverk just här så berodde det på älven, den väldiga kraften i vattnet. Älven blev ihop med ytterligare en viktig infrastruktur, järnbanan, utgångspunkten för ett brukssamhälle.

Hur stora måste inte arbetarkasernerna ha tett sig mot bondgårdarnas plottriga husgytter? Och så trångt det blev när alla bruk i länet tvingades lägga ner och alla fick flytta till Domnarvet i stället. Arbetarrörelsen växte fram och en politik med socialt fokus. Folkhem och välfärd, rekordår och så stålkris. När de statliga verken decentraliserades påverkades Borlänge på nytt.

Som barn i Borlänge fick man, beroende på i vilket landskap man bodde, akta sig för olika farligheter. Bodde man vid älven så var det naturligtvis Älvgubben man skulle akta sig för. Men är man som jag, uppvuxen i ett tusenårigt industriområde, fick man akta sig för gruvhålen. I Borlänge möts tre typer av landskap; Bergslagen, ”Dala-Dalarna” och så Tunaslätten. Nere på slätten behövde man inte akta sig för någonting alls. Där nere, vid Tunaåstrand,

var det fagert som i Körsbärsdalen och de rodde tydligen runt eller red omkring till häst. Men uppe på berget, där fanns det troll och vittror. Antingen i form av oändlig, mörk skog att gå vilse i eller i form av gäng som spolade ner varann i toaletten och dödade grodor. Om det verkligen var så här blir jag lite osäker på så här i efterhand.

Men det är i alla fall så jag minns det.

Efter stålkrisen dök plötsligt ordet ”framtid” upp framför varje substantiv. Det hette framtids-dalen och framtids-museet. Och det var bara att hoppa på framtidsbussen till framtidsskolan och läsa framtidsböcker och leka framtidslekar. Hela Borlänge blev ett solsystem i miniatyr och vi gick på framtidsdisco i Cozmoz. Framtiden var likvärdig med rymden för den var oändlig, som universum och alla drömmarna.

Under Saturnus låg Kupolen där det hölls framtidsmässor, när det inte pågick ett DreamHack förstås. Man kunde både bo på hotell, äta på restaurang och dansa hela natten i Galaxen. Det var riktigt mysigt att leva bland himlakroppar av framtidstro och lekfullhet, även om nittiotalet var en del av min tonårsperiod och den är väl ett stålbad var man än befinner sig.

Alla de här berättelserna går att läsa i Borlänges bebyggelse för en plats är byggd av lika många delar minnen som önskningar. Vad Jönses Anna Persdotter önskade, när hon blev utan make och alla barn blev utan far, det vet jag inte säkert men jag ser att kedjan fortfarande glöder av växande berättelser. Och jag vet att hennes barnbarns barnbarn, är glad att hon länkade vidare för då kan jag göra detsamma.

Pernilla Wåhlin Norén Stadsarkitekt Borlänge

STÅL! Manus: Lucas Svensson Regi: Lars Bringås Döbling Scenografi, kostymdesign, maskdesign: Maja n Fuffe ker: tekni e/ljus ästar Ljusdesign, scenm Ljuddesign/komposition: Sæmundur Grettisson Ljudtekniker: Thomas Nyström Kostymmästare: Åsa L Tigerstrand Teaterskräddare: Sandra Bergstrand Maskör: Cajsa Jackson & Lotta Hjalmarsson Dekor/verkstad: Erik Kjellander Rekvisitör: Johanna Hurtig Vik. rekvisitör: Alva-Lou Borgvall Suffli: Ia Olsson

uist, Jon Karlsson, Julia Frisberg

Skådespelare: Jesper Bark Brandin, Anna Granq r, Eva erdman, Fredrik timeus, Röster: Tyra Brandberg, Anita bringås wärmlände Mats Höjer & Bengt Alsterlind Producent: Susanna Gejrot (föräldraledig) Vik. producent: Fredrik Timeus Marknadsansvarig säljstrateg: Jonas Martinsson ållskreatör: Anton Höjer Föreställningsfoton, SoMe-ansvarig och inneh Turnéläggare: Mats Höjer Löneadministratör: Lovena L’Intelligent Vaktmästare: per-olov olausson Teaterchef: Daniel Rylander Produktionschef: Eva Erdman Teknisk chef: Mikael Horvath Ekonomiansvarig: Marica Hallgren

s Persson, nen, Läppä y Tomm ngen, andri rundv ssabchaufförerna vid Sannerud en Karst Bernt nd, östlu Anna , Rundh Ida Högberg, Sofia

Tack till: Arne Ludvigsson, Per Nordkvist, Ander

Förlag: Colombine teaterförlag Upphovsrätt kollage sid. 6: Urban Andersson (Carl Bildt), Linda Zinderland/Sveriges Radio (SSAB), r), Borlänge Bildarkiv (svartvita Kupolen-bilde s), Guns N’ Roses ”Paradise City” (Geffen Record Niklas Strömstedt ”Om” (WEA / Polar) &

nattmat

mater ltorkade to Pasta med so . rt rläcke i olja är supe jöl. r deciliter m en äggula pe ndrats rä fö te har in det receptet skapades. sedan pasta

Allan

För allting stort och starkt är byggt av smulor.

Manus: Elsa Berggren, Regi: Patrik Pettersson

En varm och levande teaterföreställning om Allan Edwall som i år skulle ha fyllt 100 år

Nypremiär 28 september i Falun med efterföljande turné.

Biljetter och mer information: www.dalateatern.se

STJÄRNOR I VÄRLDSKLASS I EN MEDRYCKANDE FÖRESTÄLLNING OM LIVETS KUCKEL

DANSFÖRESTÄLLNING

KUCKEL 2 AV: ALEXANDER EKMAN

TORSDAG 24 OKTOBER KL 19.00 KULTURHUSET TIO14, FALUN BILJETTER: DALATEATERN.SE