Ibsens skandalsuccé i nytt ljus - ett drama om rämnande fasader
ETT DOCKHEM PROGRAM
Yta, yta, yta!
När Henrik Ibsen skrev Ett dockhem år 1879 skapade han en pjäs som utmanade sin samtid och satte ett strålkastarljus på kvinnans roll i såväl äktenskapet som samhället. Över hundra år senare ekar dessa frågor fortfarande men på 1980talet, dit vi har förlagt vår uppsättning, har de tagit sig nya uttryck.
1980-talet var en tid på många sätt präglad av yta och framgång, av axelvaddar och senaste hårdrocken, syntpopen och dansmusiken på MTV, Svenska arbetsgivarföreningens ”Satsa på dig själv”-kampanj och en ny typ av individualism.
I stora världen var Ronald Reagans och Margret Thatchers form av liberalism tongivande. Men det var också en tid då kvinnor kämpade för att balansera de förväntningar som fortfarande vilade på dem som fruar och mödrar samtidigt som de skulle göra karriär.
I vår version av Ett dockhem är Nora en kvinna som lever i skuggan av denna era – en tid där självförverkligande uppmuntras men där patriarkala strukturer antar nya former. Man ska vara smal och snygg och fräsch. Vad händer när hon inser att hennes ideal är en illusion, en fantasi? När hon, mitt i en värld av yta och konsumtion, inser sitt eget värde bortom rollen som hustru och mor?
Varmt välkomna till en berättelse som är lika tidlös som den är aktuell - där Ibsens ord speglas i en epok där frigörelse och förväntningar utmanar varandra.
Daniel Rylander, regissör
Mattias Åhlén som Torvald Helmer
Patrik Pettersson som Nils Krogstad och Julia Frisberg som Kristine Linde
Anna Granquist som Nora Helmer
Henrik Ibsen & Ett dockhem
Henrik Ibsen (1828–1906) är en av världshistoriens mest inflytelserika dramatiker och kallas ofta det moderna dramats fader. Genom att skildra sociala problem och mänskliga konflikter i en realistisk miljö revolutionerade han teatern. Hans verk speglade samhällets normer och maktstrukturer vilket inte sällan väckte starka reaktioner. Ibsen utmanade sin samtid genom att synliggöra undertryckta samhällsproblem. Hans verk innebar ett avbrott från dåtidens melodiösa och eskapistiska pjäser och fokuserade i stället på de moraliska dilemman och sociala orättvisor som vanliga människor stod inför.
Publiken och kritikerna var ofta inte redo att konfronteras med dessa ämnen och hans pjäser väckte både
beundran och skandal. Flera av hans verk förbjöds, och i borgerliga kretsar undvek man att ens nämna dem. Genom att avslöja hyckleri och orättvisor blev han en både hånad och hyllad gestalt. Bland hans mest kända pjäser finns Brand (1865), Peer Gynt (1867), En folkefiende (1882), Vildanden (1884) och Hedda Gabler (1890) och såklart…
Ett dockhem – en skandalsuccé
Ett dockhem publicerades i bokform i december 1879 och är en av Ibsens mest kända och omdebatterade pjäser. Första upplagan sålde slut omedelbart och premiären i Köpenhamn några veckor senare blev en skandalsuccé. Pjäsen väckte stor debatt eftersom den ifrågasatte kvinnans roll i samhället. Under 1880-talet var kvinnliga dramatiker som Alfhild Agrell, Ann-Charlotte Leffler och Frida Stéenhoff mer uppmärksammade än både Ibsen och August Strindberg i Sverige men Ett dockhem blev ändå en viktig pjäs för de radikala författarna som kritiserade äktenskapet och kvinnans begränsade möjligheter.
Handlingen tros vara inspirerad av den danska författaren Laura Kieler som förfalskade en växel för att rädda sin mans ekonomi och senare spärrades in på mentalsjukhus.
Ibsen, som kände henne personligen, använde hennes öde som grund för Noras frigörelse vilket blev pjäsens mest kontroversiella moment.
En tudelad publik
Pjäsen delade publiken och mottogs både med ris och ros. I Norden blev den en brännpunkt i debatten om kvinnans rättigheter medan den i länder i Sydamerika och i Australien möttes med motstånd. I Tyskland var den särskilt kontroversiell; där tvingades Ibsen skriva ett alternativt slut där Nora försonas med sin man eftersom teatern annars vägrade sätta upp den.
Debatten om Ett dockhem blev så intensiv att den påverkade både kulturen och politiken. I Köpenhamn förbjöds samtal om pjäsen vid middagsbjudningar och i Norge publicerade tidningen Morgonbladet en fiktiv rättegång där Nora till slut frikändes. En tysk rättspsykiater gick så långt att han analyserade Noras fall i en hel bok där han argumenterade för att hon borde betraktas som hysterisk och därmed inte rättsligt ansvarig för sina handlingar.
Flera författare och dramatiker inspirerades av Ett dockhem och skrev verk i dialog med Ibsens drama. Alfhild Agrells Räddad (1882) gav en mer pessimistisk bild av kvinnans möjligheter till frigörelse. August Strindberg, som var starkt
kritisk till Ibsens idéer, skrev en novell med samma namn i Giftas där han drev med Noras beslut.
Individens frihet
Även om Ett dockhem ofta ses som en feministisk pjäs, betonade Ibsen själv att hans avsikt inte var att förespråka kvinnans rättigheter specifikt. Han ville snarare lyfta individens rätt till självständighet, oavsett kön. För honom var det avgörande att varje människa skulle kunna tänka och agera självständigt utan att styras av kyrkan, lagen eller andra auktoriteter.
Pjäsen har behållit sin relevans genom århundradena och är än idag en av världens mest spelade teaterpjäser. I vissa sammanhang sägs den ha överträffat Hamlet i antal uppsättningar. Med sitt tidlösa tema om individens frihet och samhällets normer fortsätter Ett dockhem att engagera och utmana publik världen över.
Källor:
Ibsens dramatik av Gunnar Ollén, Radiotjänst (1955)
Henrik Ibsen av Arne Törnqvist, Natur och Kultur (1992)
Henrik Ibsen av Robert M. Adams, britannica.com (2025)
Julia Frisberg som Kristine Linde och Anna Granquist som Nora Helmer
Mattias Åhlén som Torvald Helmer
Anna Granquist som Nora Helmer och Patrik Pettersson som Nils Krogstad
Jesper Bark Brandin som Dr. Joar Rank
Ett dockhem i nytt ljus
Att flytta handlingen i Ett dockhem från 1880-talet till 1980-talet var först ingen självklarhet. Scenografen
Richard Andersson, kostym- och maskdesignern Paulina Åhnberg och ljusdesignern Casper Törneman tog tillsammans med regissören
Daniel Rylander en brokig väg genom 1900-talets decennier innan de till slut landade i 1980-talet:
”Vi letade efter brytpunkter,” berättar Richard Andersson. ”Vi sneglade på 50-talet där världen reste sig ur krigens skugga och hemmafruidealet blomstrade”. Det var då Casper sa: ”Har vi verkligen tänkt igenom det här?” och då började vi undersöka andra årtionden och för att till slut landa i 80-talet.”
För Paulina Åhnberg var valet först motvilligt: ”Jag sa nej. Jag hade precis jobbat med en TV-serie som utspelade sig på 80-talet, dock inte den här sortens 80-tal. Men när vi väl gick djupare in i det insåg jag att det var ett briljant val.”
En brytpunkt mellan kollektivism och individualism
1980-talet var en tid då samhället gick från kollektiva värderingar till en allt starkare individualism: ”Det var en tid där kapitalismen tog över
och ”vi” blev ”jag”. Det var en tid då pengar blir individens biljett till frihet,” säger Richard. ”Innan dess var samhället uppbyggt kring gemenskap och kollektivt ansvar men med 80-talet kom en ny verklighet. Att vara skuldsatt blev plötsligt ett sätt att vara fri.”
För karaktären Noras del blir detta särskilt intressant. ”Vem är jag i den här familjen? Vad är jag utan min roll?” reflekterar Paulina. Förväntningarna var höga; både yrkeslivet och hemmet skulle fungera perfekt och ytan blev viktigare än innehållet. ”Om 70-talet handlade om själslig frihet så handlade 80-talet om yttre frihet,” säger Paulina. ”Du kunde ta lån för att köpa rätt kläder, rätt bil och rätt inredning.”
Showroom och pastell
I scenografin har Richard Andersson arbetat med en ren och minneslös estetik: ”Det är en värld där allt är nytt. Lägenheten är nyligen inköpt, allt är nymålat, ingenting är bevarat från det förflutna. Det är showroom-estetik inspirerad av de förändringar vi såg i verkliga hem under den här tiden.” Han fortsätter: ”Det fanns en enorm strävan att bli av med det gamla, något som bar ett minne med sig; mormors dala-
skåp, furumöblerna och naturmaterialen skulle bort. I stället kom krom, plast och senare neon.”
Detta minneslösa ideal sträckte sig även in i det lilla: ”Jag minns en vän som skaffade ett akvarium på 80-talet. Men inte ens där fick naturen vara kvar. Han fyllde det med en enda fisk och plastdekorationer, för akvariesand hade för mycket historia i sig.”, skrattar Richard.
Paulina Åhnberg berättar om arbetet med kostymerna: ”Det svåra var att hitta en balans mellan det realistiska och konstnärliga. 80-talet ser väldigt olika ut beroende på var man befinner sig i decenniet.”
Casper Törneman menar att teater alltid handlar om att sammanfatta verkligheten: ”Vi skulle aldrig kunna sätta upp en helt realistisk bild och tro att publiken ska tolka det som sanning. Vi måste destillera fram essensen.” Han beskriver delar av sin ljussättning i Ett dockhem som ”pastellig och sidoljusig,” vilket skapar en lätt overklig känsla: ”Det blir nästan som att titta på en TV-serie genom en lins av vaselin, lite som det såg ut på TV på 80-talet.”
Ett drama om rämnande fasader
Det är i denna ytliga, snabbföränderliga och individualistiska värld som vi nu möter Nora och Torvald som bor i en nymålad lägenhet där allt kunde varit köpt i förrgår. De lever i en tid
där inredning, mode och ekonomi berättar en större historia om ett samhälle i förändring. Och det är här, i denna till synes perfekta värld, som Nora ska upptäcka sin egen sanning
Kostymskisser, Kristine och Nora, av Paulina Åhnberg
Anna Granquist som Nora Helmer och Mattias Åhlén som Torvald Helmer
Patrik Pettersson som Nils Krogstad
Jesper Bark Brandin som Dr. Joar Rank
Anna Granquist som Nora Helmer
Anna Granquist som Nora Helmer, Jesper Bark Brandin som Dr. Joar Rank och Mattias Åhlén som Torvald Helmer
Låtlista
Band Aid – Do They Know It’s Christmas? (Bob Geldof, Midge Ure) [Phonogram, 1984]
Cyndi Lauper – Girls Just Want to Have Fun (Robert Hazard) [Portrait, 1983]
Eurythmics – Sweet Dreams (Are Made of This) (Annie Lennox, David A. Stewart) [RCA, 1983]
Iron Maiden – Prodigal Son (Steve Harris) [EMI, 1981]
Michael Jackson – Billie Jean (Michael Jackson) [Epic, 1983]
Metallica – Seek & Destroy (James Hetfield, Lars Ulrich) [Megaforce, 1983]
Nena – 99 Luftballons (Uwe Fahrenkrog-Petersen/Carlo Karges) [EMI, 1983]
Prince – 1999 (Prince) [Warner Bros., 1982]
Tina Turner – Private Dancer (Mark Knopfler) [Capitol, 1984]
Ultravox – Dancing with Tears in My Eyes (Midge Ure, Chris Cross, Warren Cann, Billy Currie) [Chrysalis, 1984]
John Travolta & Olivia Newton-John – You’re the One That I Want (John Farrar) [RSO, 1978]
Här kommer Pippi Långstrump (Astrid Lindgren, Jan Johansson) [1969]
Jag såg mamma kyssa tomten (Tommie Connor, översättning: Ingrid Reuterskiöld) [1956]
Ett dockhem
Av: Henrik Ibsen
Översättning: Klas Östergren
Regi och bearbetning: Daniel Rylander
Scenografi: Richard Andersson
Kostym- & maskdesign: Paulina Åhnberg
Ljusdesign: Casper Törneman
Koreografi: Johanna Lindh
På scen: Nora Helmer – Anna Granquist, Torvald Helmer – Mattias Åhlén,
Kristine Linde – Julia Frisberg, Dr. Joar Rank – Jesper Bark & Nils Krogstad – Patrik Pettersson
Scenmästare/ljustekniker: Fuffen
Ljuddesigner/ljudtekniker: Thomas Nyström
Kostymmästare: Åsa L Tigerstrand
Teaterskräddare: Sandra Bergstrand
Maskör: Lina Nyberg
Dekor/verkstad: Erik Kjellander
Rekvisitör: Johanna Hurtig
Suffli: Ia Olsson
Vik. producent: Fredrik Timeus
Marknadsansvarig säljstrateg och layout: Jonas Martinsson
Fotograf, SoMe-ansvarig och innehållskreatör: Anton Höjer
Turnéläggare: Mats Höjer
Studiecirklar: Malin Byman
Löneadministratör: Lovena L’Intelligent
Vaktmästare: Per-Olov Olausson
Teaterchef: Daniel Rylander
Produktionschef: Eva Erdman
Teknisk chef: Mikael Horvath
Ekonomiansvarig: Marica Hallgren
Förlag: Colombine teaterförlag
På filmduken: Lovis Åhlén-Byman, Ylva-Li Åhlén-Byman, Alvar von Euler Höjer, Lugnetgymnasiets
teaterelever åk. 2 & åk. 3, samt personal på Dalateatern.
Kameraoperatörer: Anton Höjer & Mona Rylander
Upphovsrätt: Vinyl-omslag: Cyndi Lauper – Girls Just Want to Have Fun (Portrait, 1983), Metallica – Seek & Destroy (Megaforce, 1983). Fotografi: Henrik Ibsen – Fotograf: okänd. Grafik: Jonas Martinsson (inspiration Piet Mondrian). Tidningsomslag: Damernas Värld, Hemmets Journal & Veckorevyn (1983). Billboard Top Hits: 1983, officiell bild.
DA LA TE AT ER N
