Figur 15: Olika krav på begränsning av brandcellsstorlekar. inte se installationsvinden som ett dolt utrymme, kan man bland annat ställa sig följande frågor. För att begränsa risken för omfattande brandspridning i en byggnad gäller enligt BBR att en brandcell får omfatta en area på högst 1 250 kvadratmeter. Varför ska då brandcellen vind delas upp i delar om 400 kvadratmeter? En brand i en stor brandcell belägen under betraktaren torde väl normalt upplevas som farligare än en brand ovan betraktaren. Se figur 15. Beträffande risken för spridning mellan brandceller vertikalt via fasaden är det allmänna rådet i BBR att avstånden mellan fönster i vertikalled mellan olika brandceller bör vara minst 1,20 m. Borde det då inte vara tillåtet med luftad takfot om denna ligger minst 1,20 m ovanför
närmast underliggande fönster enligt figur 16? Brandskyddslaget anser att problematiken med ventilerade takfötter bör ses över med rätt konstruktiva förutsättningar som ingångsdata och att en kostnadsanalys görs beträffande merkostnaderna med täta, brandavskiljande takfötter. Denna merkostnad omfattar kostnaden för att göra själva takfoten tät med brandavskiljande förmåga men omfattar i regel också en erforderlig brandteknisk förstärkning av ytterväggen in mot vinden eftersom denna ofta inte uppfyller EI 30. Därtill kommer den ökade kostnaden för att anordna ventilationen av utrymmet på annat lämpligt sätt. Dessa kostnader bör sättas i relation till förväntade besparingar i form av minskade brandskador för de fall som vinds-
bjälklaget klarar brand ovanifrån. Detta oberoende om bjälklaget utgörs av betong eller av ett lätt bjälklag. Brandskyddslaget uppmanar vidare byggbranschen att utveckla alternativa takkonstruktioner till vindar på flerbostadshus. Undertecknad har själv, men tyvärr utan större framgång, propagerat för att man bör kunna byta ut råsponten mot obrännbar TRP-plåt. Om man av utseendeskäl inte nöjer sig med TRP-plåten som taktäckning, bör en taktäckning med papp alternativt bandtäckt plåt kunna utföras genom att i likhet med industritak fästa en hård stenullsboard till TRP-plåten som underlag för taktäckningen. Med en TRP 20-plåt bör man kunna öka avståndet mellan uppreglingen jämfört med råsponten som kräver ett centrumavstånd på uppreglingen på högst cirka 1,2 m. Man får då en i huvudsak helt obrännbar yttertakskonstruktion och ett så gott som obrännbart vindsutrymme. Det enda brännbara på vinden skulle då bli ett glest uppstolpat träregelverk för bärning av TRP-plåten. Det finns också möjlighet att byta ut träregelverket mot obrännbara plåtreglar. Med utbyte av råsponten till TRP-plåt torde det inte längre finnas något behov överhuvudtaget av vare sig täta takfötter eller en sektionering av vindsutrymmet. Med denna typ av yttertakslösning borde vindsbränderna kunna förpassas till historieböckerna. En annan fördel med den ovan föreslagna lösningen är att taktäckningen alternativt underlaget för taktäckningen med automatik blir obrännbart, vilket är ett brandskyddstekniskt krav i BBR i de fall olika byggnader ligger närmare varandra än åtta meter. ■
Täby Park, Konferens & Hotell Stockholm 25-26 november
Konferens om förebyggande och byggnadstekniskt brandskydd Figur 16: Jämförelse mellan fönsteravstånd mellan olika brandceller och avstånd mellan fönster och öppen takfot. 24
Fullständigt program och anmälan
www.brandskydd2015.se 8QWLWOHG
Bygg & teknik 4/15