ventilation men som vid brandpåverkan tätar till och begränsar risken för att branden ska ta sig in på vinden. Andra lösningar kan vara mekaniskt ventilation av vinden med fläktar. Efter det att rådet om täta takfötter med brandavskiljande förmåga infördes har det inom branschen funnits olika tolkningar och uppfattningar när detta råd är tillämpligt eller inte. Ibland antas vinden ingå i samma brandcell som underliggande lägenhet och då skulle något behov av brandavskiljande takfot inte finnas. I det allmänna rådet i nu gällande BBR 21 står följande. ”Risken för brandspridning från fönster via takfot till vind, som utgör en annan brandcell bör begränsas”. Som utgör annan brandcell? Man kan fråga sig om en installationsvind överhuvudtaget bör betraktas som en brandcell eller om den inte snarare bör ses som ett dolt utrymme. Det viktiga bör vara att branden inte sprider från en lägenhet (brandcell) via detta utrymme till en annan lägenhet (annan brandcell). Risken för omfattande brandspridning inom detta dolda utrymme begränsas ju redan av kraven på sektionering av vinden i maximalt 400 kvadratmeter. Branschen har också i många fall bedömt det som att kravet på tät brandavskiljande takfot inte skulle föreligga när vindsbjälklaget är av betong och uppfyller REI 60 även för brand ovanifrån. Ett svar från Boverket på en konkret fråga angående detta kan och har av många tolkas just så. Se vidare under rubriken ”Boverkets olika svar beträffande takfötter”. Denna artikel är ett försök att reda ut olika frågeställningar och reda ut vad som gäller eller vad som borde gälla. Ett bakomliggande skäl till det införda kravet på brandavskiljande takfot är troligtvis ett antal omfattande vindsbränder, främst i radhus men även i några flerbostadshus, med stora konsekvenser som följd. I konsekvensutredningen till BBR 19 hänvisas bland annat till ett informationsbrev från Boverket 2008:4 ”om vindsbränder i radhus och flerbostadshus”. I detta informationsbrev varnar Boverket för lätta vindsbjälklag med hänvisning till inträffade bränder. Det står bland annat att takstolar på vinden har förlorat
Figur 3: Brandprovning av bjälklag.
Figur 4: Betongbjälklag med armering utsatt för brand underifrån. sin bärförmåga och fallit ned på det lätta bjälklaget. Detta påstående är inte korrekt. För att närmare belysa detta och problematiken kring vindsbränder görs nedan en översiktlig genomgång av några byggnadstekniska och konstruktiva förutsättningar.
Konstruktionsteknik och brand
Vid en brand på en vind enligt figur 2 utsätts bjälklaget för brand ovanifrån. Brandprovningar av bjälklag sker dock alltid med brand underifrån. Bjälklaget läggs upp som ”tak” på en horisontalprovningsugn. Det belastas ovanifrån med en för lastfallet brand representativ statisk last samt utsätts underifrån för en standardbrandpåverkan. Se figur 3. Att prova bjälklag för brand från ovansidan är inte praktiskt möjligt. Å andra si-
dan finns det heller normalt inte ett behov av detta även om bjälklaget i verkligheten kan bli utsatt för brand ovanifrån. Vid ett betongbjälklag är i regel underkantsarmeringen och uppvärmningen av denna avgörande för bjälklagets bärförmåga vid brand. Se figur 4. Brand ovanifrån motsvarande en standardbrandpåverkan under 60 minuter innebär en betydligt mindre försvagning av bjälklagets bärförmåga än vid motsvarande brand underifrån. Även för träbjälklag gäller att brand ovanifrån normalt inte är dimensionerande utan brand underifrån. Det kritiska momentet vid brand underifrån vid ett träbjälklag enligt figur 5 är när skivorna på bjälklagets undersida faller ned. Isoleringen som i detta fall antas utgöras av stenull faller då också ned. Bjälklagsbalkarna,
Figur 5: Träbjälklag utsatt för brand underifrån respektive från ovansidan. 18
Bygg & teknik 4/15