”Hej hallå, här är jag!”

Jag älskar sallader. Dels för att de innehåller massor av grönt, dels för att de passar lika bra till vardags som till fest. En sallad kan bli en mättande måltid en måndagskväll, en perfekt lättlunch en varm sommardag, ett tillbehör som höjer måltidens grönsaksprocent, en aptitretande början eller ett sött slut på en god middag. Den kan vara en enormt trevlig upplevelse – om man tagit sig bortom isbergssallaten och burkmajsen.

Visserligen utdelas ingen medalj till årets bästa salladskock, men jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på att göra sallader. Mina recept är dock inget för dig som är minimalist eller jagar minsta möjliga kaloriantal – sallader utan dressing är ju dötrista. Jag gör sallader som säger: ”Hej hallå, här är jag! Kom och njut av mig i stora tuggvänliga tuggor.” Jag lagar sallader med smak.

I den här boken hittar du mina favoritrecept. Det är mina tolkningar av klassiska recept, matiga sallader med gryn, baljväxter, bröd och potatis samt bowls med ris eller nudlar. Här finns också förrätter och lättare sallader som är fina att servera som de är, men man kan gärna lägga till lite extra protein i form av kött, fisk, fågel eller ett växtbaserat alternativ.

Varma gröna tillbehör är kanske inte regelrätta sallader, men eftersom de ger variation och är bra att servera när det är ont om sallatsblad i grönsakslådan, finns det recept på sådana i boken också. De är så goda att du nog kommer att fundera på om du, eller jag, var kanin i ett tidigare liv.

Sist men inte minst finns även ett kapitel med efterrätter. För frukt och bär är inte godis, men väldigt gott i sallader. Och fint att avsluta både måltider och böcker med.

Heter det sallat eller sallad?

Jo, sallat är de gröna bladen som man gör sallader av. Numera finns det otaliga sorter att välja på och fler blir det. Producenterna skapar nya sallatssorter genom korsbefruktningar. Krispsallat kom till när man lät isbergssallat och frisé gifta sig. Crestasallat är en blandning mellan roman­, hjärtoch ekbladssallat, och cosmopolitan är ett möte mellan isbergsoch romansallat. Man satsar också på att ta fram nya blandningar med småbladiga och skurna sallater i påse, eftersom odlarna och handlarna vill tjäna mer pengar och samtidigt förenkla våra liv.

Sorterna brukar oftast beskrivas utifrån smaken (bitter, pepprig, söt, nötig) och konsistensen (späd, hård, mjuk). Men eftersom livet är oerhört mer komplicerat än så, är det kanske enklare att jag berättar om mina preferenser, så kan du fundera på dina. Så här tänker jag kring sallatsval:

Beska sorter som endiv, rosé, frisé och castelfranco är oerhört vackra, men jag föredrar dem i måttlig mängd och köper dem hellre i färdigskurna sallatsblandningar än som hela huvuden. Risken är annars stor att halva huvudet ligger och ruttnar i kylen. Endiv uppfattar jag som den beskaste sorten, medan frisé numera är en ganska snäll sallat.

Rucola tycker jag mycket om, men jag föredrar de späda bladen som smakar nöt och har mindre beska. Den smöriga huvudsallaten, eller grönsallat som den också kallas, kollapsar med en dressing, så den brukar jag blanda med andra mer tåliga sallatssorter eller lägga i utkanten av en bowl eller på en ostmacka. Ekbladssallat och lollo rosso är inte mina favoriter och de tål heller inte dressing, men ibland är jag så ytlig att jag låter dem vara med i blandade sallader för att de är snygga.

Bland de lite mer tåliga och hårda sorterna har romansallat sin givna roll i caesarsallad, och isbergssallat tycker jag har fått ett oförtjänt dåligt rykte (den måste få bada i iskallt vatten för att komma till sin rätt).

Men det är inte för dessa två som mitt hjärta klappar. Krispsallat tycker jag är lagom bitter med, som namnet skvallrar om, ett bra krisp. Cosmopolitan är okej, men min favorit är hjärtsallaten, som även kallas gemsallat, little gem, sweet gem eller babysallat. Den sallaten skulle jag beskriva som söt, nötig och spänstig. I iskallt vatten blir den krispig som få, och obadad är den god att steka.

Färdigskurna blandningar köper jag ofta för att jag är lat och för att de finns året om. Jag gillar påsar med mâche, som har en god nötig smak, eller blandningar med lite bittra/ peppriga blad, som frisé, rucola och rosé. De kallas provensalsk, toskansk eller bistro. Vad som är skillnaden mellan land och restaurang låter jag vara osagt. Sallater i kruka köper jag sällan, då jag tycker att de kostar mer än de smakar.

Som sallat använder jag också färska örter, spenatblad samt olika sorters kål. Kål har många fördelar framför sallat och förutom att kålen generellt är mycket billigare är den mycket mer fiber- och näringsrik. Så blanda gärna in lite kål i salladen när du kan.