Jesus lever SV by Bock's Office

JESUS LEVER En berättelse om hur Seppo fick uppgiften att förmedla budskapet om evangeliets styrka

Berättelsen är sammanställd av Anita Höglund

JESUS LEVER En berättelse om hur Seppo fick uppgiften att förmedla budskapet om evangeliets styrka

Berättelsen är sammanställd av Anita Höglund Tryck: KTMP, 2018

Seppo Autio * 2.5.1965 â&#x20AC; 6.3.1979

FÖRORD Det här är berättelsen om Seppo. Eller egentligen om ett år i hans liv, då han var mellan tolv och tretton år. För Seppo blev det året hans sista. Men han upplevde mera på denna korta tid än många av oss under ett långt liv. Sista julen han levde fick han en väggalmanacka i julklapp. – Jaha, då skall jag genast skriva en sak, sade han och präntade orden JESUS LEVER. Det var det enda han skrev i den. Därför är berättelsen om Seppo samtidigt berättelsen om att kristendom är kraft och verklighet. ”Anna sanasi tänne kiertämään” – låt ditt ord röra sig ibland oss, bad Seppo en gång i sin aftonbön. Den här berättelsen vill vara ett led i den processen. Berättelsen om Seppo bygger på samtal som fördes i början av 1980-talet med hans föräldrar, Marianne och Eino i Vasa. Marianne är sjuksköterska, Eino läkare. Seppo var det yngsta av deras fyra barn. 5

Innehรฅllsfรถrteckning Fรถrord .......................................................................................5 I: Chocken.................................................................................8 II: Namnet..............................................................................12 III: Tรถrnekronan..................................................................16 IV: Koboltkanonen..............................................................22 V: Uppgiften..........................................................................27 VI: Slutrakan..........................................................................32 VII: Insikten...........................................................................36 VIII: Bรถnerna........................................................................41 Epilog......................................................................................46

CHOCKEN En kväll på senhösten ringde Seppo till Marianne som var på arbetsplatsens julmiddag. ‒ Kan du komma hem, sade han. Jag har så hemsk huvudvärk. När hon kom hem, låg Seppo i pappas säng med telefonen bredvid sängen. – Nu förstörde jag din julfest, sade han sorgset. Han fick värkmedicin och somnade så småningom. Men Marianne blev rädd för att den huvudvärk som Seppo klagat på då och då när han kom hem från skolan inte var någon vanlig huvudvärk. Seppo var tolv år, med mjukt ljust hår som var nästan vitt. Han var en stor filur och för det mesta på gott 8

humör. Men han kunde också få riktiga raseriskov och bli förskräckligt arg när han grälade med sin några år äldre bror. Dock inte mera rasande än att han uppmanade mamma att ta det lugnt: ‒ Inte behöver du ta det så allvarligt, det måste ju finnas lite spänning i livet också. I skolan var han omtyckt, han höjde humöret i klassen. Men kompisarna och sporten var viktigare än skolarbetet. Tids nog hinner man fördjupa sig i läxläsningen i de högre klasserna, resonerade han och gjorde den delen av livets plikter snabbast möjligt. I idrottsföreningen fick han fullt utlopp för sin energi. Till att börja med var löpning hans huvudintresse, men småningom blev korgboll hans favoritsport. En bra korgbollsspelare, det var vad han ville bli. Seppo tyckte mycket om att spela och sjunga och kunde massor av sånger utantill. Efter tävlingarna avlöste den ena sången den andra i gänget och pianots hållfasthet sattes på prov. 9

Seppo var yngst av fyra syskon, ett högeligen välkommet och älskat sladdbarn. Syskonen var redan fem, sju och nio år när Seppo föddes och han blev allas favorit. Han fick växa och utvecklas i sin egen takt, utan stressande ambitioner och förväntningar från föräldrarnas sida. Han var hundraprocentigt accepterad för sin egen skull och accepterade i sin tur människorna omkring sig utan reservationer. Han var öppen, utåtriktad och aktiv. Veckan efter julfestkvällen blev intensiv. På måndagen blev Seppo undersökt av ögonläkare, som inte kunde konstatera någon orsak till huvudvärken. Men den starka värken fortsatte följande dag, åtföljd av uppkastningar och på onsdagen gjorde ögonläkaren en ny undersökning. Då märktes tecken på förhöjt hjärntryck och Seppo togs in på sjukhuset i Vasa i mycket dåligt skick. Seppo blev snabbt sämre. På fredagseftermiddagen rördes ögonen inte ordentligt och han kunde inte vända blicken uppåt. 10

Samma dag var en hjärnkirurg från Umeå på besök i Vasa och kom och tittade på Seppo. Han trodde att huvudvärken sannolikt berodde på en hjärntumör och föreslog att de skulle föra Seppo till sjukhuset i Umeå så snart som möjligt. Omvärlden rasade för Marianne. ‒ Men det kan väl inte vara så farligt? Det måste väl gå att göra något? ‒ Det är lika bra att ni räknar med att det kan vara farligt, sade han. Ofta är det så.

NAMNET Flyget till Umeå gick efter en timme. Hjärnkirurgen följde med dem och Seppo fick medicin som minskade trycket i hjärnan. Ännu samma dag undersöktes han i Umeå med datortomograf, som visade att kirurgens antagande varit riktigt: Seppo hade en tumör. Medan undersökningarna gjordes satt Marianne i kirurgens arbetsrum på sjukhuset tillsammans med hans pojke, som han haft med sig till Vasa. Det var en pojke i Seppos ålder och han satt tyst vid sin pappas skrivbord medan timmarna gick. Marianne satt och stirrade på en husvägg mittemot. Ibland frågade pojken om hon var hungrig och hon svarade att hon inte var hungrig. Så kom hon att 12

tänka att pojken säkert var hungrig själv och förde honom till baren för att äta. När de återvände till rummet, satt de åter i timmar och väntade. Efter provet var läkaren litet mer optimistisk och berättade att man nått goda resultat i sådana här fall med en ny strålbehandlingsmetod, som tillämpades vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det tändes en gnista hopp och de förberedde sig för att följande dag flyga till Stockholm. När de anlänt till Stockholm, blev Seppo opererad samma dag. En shunt opererades in under huden. Efter att Seppo fått shunten inopererad mådde han mycket bättre. Han fick tillbaka matlusten och var pigg och på gott humör. Spänningen lättade och mitt i ovissheten gladde sig Marianne över att han inte hade plågor, att de fick vara tillsammans, att han orkade skoja och skämta med sköterskorna och de andra barnen i rummet. Ibland satt de i baren och festade på en bakelse eller promenerade runt på sjukhuset och såg sig omkring. På morg-

narna när föräldrarna kom, lyste han upp och ordnade kaffe åt dem på avdelningen. En dag när de satt i sällskapsrummet och spelade, sade Seppo: ‒ Mamma, jag har en så konstig känsla. Det är som om jag samtidigt skulle leva i två världar och jag vet inte riktigt vilken som är den riktiga. Ta i mig, så att jag vet att det är den här världen, där du är, som är den riktiga. ‒ Seppo lilla, sade Marianne, tala inte så där. Du blir ju frisk, du är ju redan så mycket bättre. Det går att bota, det har vi ju hört. ‒ Nej, nej, sade han, jag skall inte tala om det mera. Jag lovar. En dag när han låg i sin säng, sade han begrundande: ‒ Ismo – är det inte ett vackert namn? Men varifrån kom det, vi känner ju ingen som heter Ismo? Men tycker du inte att det är ett vackert namn? 14

‒ Jo, sade Marianne, men inte känner vi någon Ismo. Sedan glömde hon bort det. Men hon skulle snart möta namnet på nytt.

III

TÖRNEKRONAN Seppo låg på sjukhuset och väntade på vidare undersökningar och den slutliga behandlingen. Dagarna gick utan att någonting hände. Det var senhöst och mycket olyckor och det kom en jämn ström av människor till sjukhuset som behövde akut hjälp. De första dygnen övernattade Marianne och Eino i ett litet rum på sjukhuset. Oron och ångesten fick starkare grepp om dem när de lämnat Seppo. Det var svårt att sova och de bad nätterna igenom. Marianne grep om halmstrået att sjukdomen går att bota, men Eino var betydligt mer pessimistisk.

Eftersom det drog ut på tiden, ordnade översköterskan rum åt dem på Röda korsets hotell. Marianne ville först inte höra talas om att flytta från sjukhuset. Det gjorde henne detsamma vilket rum de hade, hon hade kunnat stå om så gällde. Men sköterskan var bestämd och förklarade att de inte skulle orka vara med Seppo, om de inte fick vila emellanåt. Flytten innebar att de morgon och kväll måste åka buss till och från sjukhuset genom ett kallt, blåsigt och snöslaskande Stockholm. Det var julkommers på gatorna och det var en pina att se och höra alla människor som trängdes och ljuden från högtalarmusiken. Kontrasten till våndan i deras inre var för stor. Efter tre veckors väntan var Seppos undersökningar klara. Äntligen övergick man till behandlingen. Seppo spändes vid en metallring som borrades fast runt huvudet. Strålarna riktas mot huvudet från olika håll och har sin brännpunkt i tumören. Genom 17

den här stereotaktiska strålbehandlingsmetoden undviker man att andra celler skadas. När metallringen spändes fast runt Seppos huvud, sade han: ‒ Det här är nästan som Kristi törnekrona. Tårarna rann längs kinderna, men han klagade inte, bet bara ihop tänderna och höll i sig hårt. När han kom tillbaka till avdelningen, ringde han genast hem till sin syster och berättade: ‒ Nå nu är allt klart. Dagen efter behandlingen lämnade de sjukhuset och Sverige. Hur härligt var det inte att få lämna sjukhuskläderna. Seppo hade kommit i bara pyjamasen till Umeå vid den brådstörtade avfärden några veckor tidigare. Nu var han från topp till tå skrudad i nya kläder, inköpta i Stockholm. En blåvit mössa med renfigurer täckte bandaget han fortfarande hade om huvudet.

Det var en lättnad att den långa vistelsen i Stockholm var slut, med dess väntan och ovisshet och overksamhet. De hoppades och trodde att behandlingen hade hjälpt, det låg optimism i luften. De flög till Helsingfors för att följande dag fortsätta hem till Vasa. Under resan var Seppo pigg och nyfiken och ivrig precis som förr. På kvällen när Marianne stoppade om honom, märkte hon att hans ena öga var olikt det andra. Oron vaknade på nytt. På morgonen kastade han upp hejdlöst. Han fick medicin och klarade flygresan till Vasa. Vid flygfältet kom syskonen och mötte och Seppo försökte vara glad. När de kom hem måste han bäddas ner i sängen, fick dropp och medicin och repade sig relativt snabbt igen. I fickan på de nya byxor som Seppo fått i Stockholm, hittade hans syster en lapp, där Seppo med stora bokstäver skrivit bara ett ord: ISMO. Varför var det här namnet så viktigt för honom? tänkte Marianne.

De kom hem bara ett par dagar före jul. Syskonen hade städat och pyntat till helgen och grannar och bekanta hade hämtat julmat och bakverk, så att de skulle kunna fira en ”riktig” jul. När Seppo hade repat sig, var han lika förväntansfull som vanligt inför helgen. Han orkade inte gå och köpa julklappar, men bad sin syster gå och handla för hans räkning – mamma skulle ha en ny brödlåda. På julaftonsmorgonen var han i så gott skick att han orkade gå på en promenad till stranden. Annandag jul kom Tuomas på besök från Helsingfors. Han var Seppos bästa kompis, men familjen hade för en tid sedan flyttat från Vasa. Seppo hade planerat gå och möta Tuomas vid tåget, men orkade inte. För att Tuomas inte skulle bli besviken, bad han sin bror ringa till en annan kompis och be honom gå och möta. Tuomas besök gladde Seppo oerhört och de tillbringade julmellandagarna tillsammans. Och fast20

än Seppo inte orkade leka som tidigare, så klingade pojkarnas skratt lika smittsamt som förut. En dag när de satt och spelade tillsammans, kom Seppo plötsligt ut i köket och frågade Marianne: ‒ Är det riktigt säkert att klumpen i mitt huvud är ofarlig? ‒ Det är den, svarade hon. Hon trodde det själv, ändå drog åter en känsla av fruktan igenom henne.

KOBOLTKANONEN Efter julen blev Seppo mycket sämre och alla planer att börja skolan efter jullovet måste skrinläggas. Redan i januari – tidigare än man kommit överens om – for Eino och Seppo därför till Umeå för eftergranskning. Undersökningen visade att stora förändringar hade skett sedan senhösten. Tumören hade vuxit och liksom spruckit och där syntes nu blödningar och förkalkningar, som inte funnits vid den första undersökningen. Man började då misstänka att den i alla fall var elakartad och ett färgskalleprov bekräftade misstanken.

Det var inte möjligt att på nytt gå igenom den stereotaktiska behandlingen i Stockholm. Den är effektiv på ett litet begränsat område och tumören hade nu vuxit till sådan storlek att delar av den skulle ha blivit utanför behandlingsradien. Den enda möjlighet som återstod, var att ge vanlig strålbehandling på större fält och det kunde man göra i Vasa. De återvände hem. På sjukhuset avrådde man Eino från att på nytt börja med strålbehandling för att inte förlänga det svåra sjukdomsförloppet. Men Eino ville att behandlingen skulle ges. Man inledde strålbehandlingen med en s.k. koboltkanon. Eino hade några år tidigare varit med om att anskaffa den till sjukhuset och det kändes egendomligt att den nu skulle komma till användning för Seppo. Till en början svällde tumören av behandlingen. Seppo blev så dålig han blev helt förlamad och slutligen medvetslös. Behandlingen avbröts. Men den 23

hade trots allt haft en positiv effekt och tumören började läkas. Seppo återfick medvetandet och man fortsatte behandlingen. Tumören skrumpnade ihop och blev mycket liten. Efter att Seppo varit nära döden, började tillfrisknandet i mars och gick snabbt. Han lärde sig åter gå och tala, men han hade förlorat håret genom behandlingen och närminnet var dåligt. I slutet av maj kunde han gå till skolan och lärarinnan kom också hem och räknade med honom för att han skulle kunna börja skolan på allvar på hösten. Han lärde sig cykla igen och den ena färdigheten efter den andra återvände. Det blev en varm och vacker sommar, för Seppos familj blev det ”den härliga sommaren”. Vinterns vånda hade släppt. Seppo var i mycket gott skick, nästan frisk. Han dök och simmade trots shunten. När han och Eino vandrade på den vackra stigen genom skogen och förbi öppna fält, stannade Seppo ofta och kommenterade det han såg omkring sig, beundrade och förundrade sig. Han hade lärt sig se. 24

Under hela sjukdomstiden frågade Seppo mycket litet om själva sjukdomen. När provbiten togs i Stockholm fick han veta att tumören var godartad och att behandlingen troligen skulle hjälpa. Följande höst efter en ny undersökning, frågade han Eino liksom i förbigående: ‒ Hade den vuxit? När Eino svarade att det hade den gjort lite, så anade han kanske att den skulle fortsätta att växa och att det inte fanns så mycket mera man kunde göra. Troligen insåg han vad det betydde och ville inte oroa föräldrarna med att fråga. Han bevakade heller inte ängsligt nya symptom, utan levde från dag till dag så modigt han kunde. Under sommaren, då han tillfrisknat så mycket efter behandlingen, kunde han ibland säga att han oroar sig för hur han skall orka om han blir sämre igen. Men när det skedet sedan kom, hade han fått en otrolig kraft och klagade aldrig.

En gång när Marianne sade till honom att han var duktig, svarade han: ‒ Det tycker jag också och jag försöker vara duktig, men det är så sällan någon säger det till mig.

UPPGIFTEN Under sommaren läste Seppo föregående skolårs kurs för att kunna följa med sin gamla klass. På hösten började klassen i högstadiet och fick en ny skola. Det gick bra flera veckor i skolan. Vissa svårigheter hade han att orientera sig i den nya skolan, där varje lektion hölls i ett skilt klassrum. Vanligen hjälpte någon honom tillrätta, i synnerhet några av flickorna var snälla och hjälpsamma. Marianne körde honom till och från skolan med bil. Kortare perioder orkade han fara på egen hand med cykel.

Marianne stod i fönstret och såg honom cykla iväg. På eftermiddagarna passade hon på när han skulle komma hem, så att hon åter kunde stå i fönstret och se honom komma. – Jag har haft två andra pojkar som kurvat på det där viset med sina cyklar, tänkte hon. Och aldrig har jag riktigt förstått vilken lycka det är förrän nu. Men Seppo orkade inte vara med som förr i gänget och det blev glesare med kompisar omkring honom. En gång när han kom hem från skolan, sade han att det är så ledsamt när han inte längre har kamrater: ‒ Om det står en grupp pojkar och pratar och jag går dit, så har de alla försvunnit om en stund och jag är ensam. Han ville ha sällskap på bio och frågade i klassen om någon kommer med. Men ingen kom. Då gick han in i en annan klass och frågade om där fanns någon som ville komma med honom på bio. En poj-

ke ställde upp och sen stämde de träff ute på stan. Marianne hade lovat gå med honom, men han sade bestämt ifrån att den här gången vill han gå med en kompis. Det var en svår process för Seppo att bli utan kamrater. Han tyckte så om sällskap och hade varit van vid att någon alltid ringde på dörren. Småningom mognade han till insikten att han inte längre hörde till samma kategori som de, att hans uppgift var en annan. – Nu förstår jag att jag inte har kommit till världen för att bli en god korgbollsspelare, utan för att berätta att Jesus lever, sade han. Och han var glad när han upptäckt det. I slutet av oktober blev Seppo sämre. Huvudvärken tilltog, minnet försämrades och ögonsymptomen återkom i någon mån. En ny resa till Umeå och en ny kontroll. Tumören hade vuxit.

Det var inte möjligt att ge mera strålbehandling. Den tidigare dosen hade varit så stor att hjärnan inte skulle ha tålt mera. Han fick nu cellgifter. Den första dosen gavs i november och hade mycket god effekt. Efter en ny försämring fick han den andra dosen i december och den tredje till julen, då han var riktigt dålig. Tack vare medicinen gick julen bra. Tuomas kom på besök och det blev ett roligt jullov. När vårterminen började, kunde Seppo gå till skolan. Det var vackra, kalla vinterdagar. Eino hade några dagar ledigt och följde honom till skolan. Det vilade ett slags högtidsstämning över de här promenaderna längs den välbekanta skolvägen. De sista veckorna i skolan var Seppo i så dåligt skick att han bara orkade vara inne på lektionen en liten stund och Marianne satt i bilen och väntade.

Det här var det enda Marianne kunde göra för honom. Han ville så otroligt gärna gå till skolan, i aftonbönen bad han ofta: ‒ Låt mig få gå till skolan som andra barn. Och när någon av skolkamraterna kom och hälsade på, sade han optimistiskt: ‒ Jag kommer nog till skolan igen, kanske jag kommer ren i morgon. Den 20 januari blev Seppos sista skoldag. Slutrakan började.

SLUTRAKAN Seppo satt och spelade piano. – Konstigt, sade han. Handen lyder inte. Han kunde inte ens hyggligt spela det lilla stycke som han själv hade komponerat. Cellgifterna verkade inte längre och Seppo blev småningom förlamad. Förlamningen började i ena sidan, så att han måste stödas när han gick utomhus. Men han mådde bättre ute i friska luften och ville gärna ut. Föräldrarna tog korta promenader med honom flera gånger om dagen och när han inte längre orkade gå, skuffade de honom på sparkkälken.

Han klagade aldrig och ville klara sig själv så länge som möjligt. När han redan var ganska dålig, ville han ännu tvätta tänderna själv, en procedur som kunde räcka en halv timme. Nu började nya symptom tillstöta så gott som varje dag. Han förlorade minnet allt mer, han förlorade talförmågan genom att talmusklerna förlamades. Men han förstod när man talade till honom och svarade genom att trycka handen. Förlamningen blev djupare, han kunde inte öppna ögonen och inte svälja och äta och fick näring genom venen. Detta ledde till att blodkärlen stockade sig och han fördes till sjukhuset, där man satte in en slang genom näsan för att ge näring den vägen. Medan han var på sjukhuset satt Marianne hela tiden hos honom. Det var ett rum med fönstren högt uppe, hon satt där instängd med Seppo och allt kändes overkligt. Samtidigt var det en skön känsla att få vara där, få tvätta och sköta honom. Han var redan helt medvetslös och kunde inte ge

några tecken. Men Marianne pratade med honom och viskade i hans öra. När slangen fungerade, fick han åter komma hem. Han sköttes hemma största delen av sjukdomstiden, också de sista svåra veckorna. Han fick känna sig trygg och omhändertagen. För Marianne var det lättare när hon kunde vara hemma och syssla med annat och ändå ha Seppo nära. På kvällen den 6 mars dog Seppo, utan att ha kommit till medvetande. Både Marianne och Eino var närvarande. Och trots att de så länge varit medvetna om att slutet var mycket nära, greps de av en våldsam förtvivlan och ett intensivt behov att handla, att göra något. Det var svårt att acceptera att samvaron nu var slut. När Marianne gick igenom Seppos saker och bläddrade i hans kalender, märkte hon att han hade strukit under namnet Ismo med tjocka streck. När Seppo hade dött kom församlingens lektor på besök. I stället för blommor hade hon med sig en 34

bok som gåva. Marianne öppnade paketet och läste texten på bakpärmen. Boken handlade om en pojke som hade dött av en hjärntumör. Pojken hette Ismo. (”Pieni astia Pyhässä maassa”, Risto Santala, obs. Ismos dödsdag 19.5.1959)

VII

INSIKTEN Den andra hösten Seppo var sjuk, förändrades han inte bara fysiskt. Han fick en fantastisk styrka och djärvhet och började trösta föräldrarna och förbereda dem. Den första sonderingen gjorde han i inlindade ordalag en dag när han kom från skolan. – Hördu, frågade han Marianne, mommo och mofa är ju ganska gamla – skulle du sörja förskräckligt om de skulle dö? – Nå, kanske jag inte skulle sörja så hemskt mycket, jag vet ju att de kommer till himlen, svarade hon.

– Just det, sade han och sken upp. Man behöver inte sörja, när man vet att man kommer till himlen. När Seppo blev sjuk, ville han att de skulle läsa Nya testamentet tillsammans. En gång när han var i ganska dåligt skick, bad han Eino läsa högt för honom. Det råkade vara det ställe där Pilatus förhör Jesus och sedan lämnar honom till vakterna för att pinas. Seppo började gråta: – Hur kan människor vara så elaka mot varann? Han började inse att han själv också hade gjort orätt och hade del i det lidande Jesus gick igenom. Han bad ibland på knä vid sängen och grät, han tyckte att han inte hade någonting att komma med, utan att allt som gjorts var av nåd. Den här insikten mognade på ganska kort tid: att det som Jesus hade gjort, det gällde också honom. Efter det blev han riktigt glad och klagade aldrig, hur sjuk han än var. Han fick full förvissning om att han inte behöver sörja över någonting, allt är

i sin ordning. Jesus har dött och uppstått och har lovat att andra får uppleva detsamma i sinom tid. Det här var han sedan helt övertygad om. Det enda som bekymrade honom var hur alla andra skulle få uppleva samma sak. Och hur han skulle få föräldrarna så övertygade att de inte sörjde alltför mycket. Det finns en sång om en svårt sjuk flicka som efter döden är lycklig och frisk i himlen. Det är Barbro Lindqvists visa om Tanja och den låg Seppo en dag och lyssnade till, medan Marianne sysslade i köket. Han ropade till henne: – Jag visste att du gråter, sade han. Du får inte gråta. Tänker du på det sättet att jag är Tanja och du är Tanjas mamma? – Nå, inte tänker jag nu riktigt på det sättet… – Men om du ändå skulle tänka så, så får du inte gråta. Det går ju inte alls dåligt för Tanja, hon kommer ju till himlen och där är hon frisk. 38

– Kom ihåg, sade Seppo en gång när han och Marianne var ute och promenerade, fastän jag blir hur dålig som helst, så får du inte ha ledsamt. Vi skall komma ihåg att ju mera jag lider, desto närmare är jag Jesus. Han hade fått kraft och kunde axla rollen som den starkare. Det tog sig många olika uttryck: en gång i bilen på väg till Vasklot och Sverigebåten, i dåligt skick och med en ny undersökning i Umeå framför sig, stämde han upp en hurtig sjömansvisa för att pigga upp föräldrarna. Marianne märkte hur Seppo hela tiden separerade från henne, fastän det gick långsamt. Han insåg att föräldrarna inte kunde hjälpa och han vände sig till Jesus. Hon upplevde det här särskilt påfallande en kväll. De hade åkt ut med bilen och stannade en stund på Vasklotbron för att se på utsikten. – Vänta ni här, sade Seppo och gick ett stycke längre bort. Han stod där ensam och med ansiktet uppåtvänt, liten och spenslig i sina stora gummistövlar.

Under de sista veckorna, när han blev sämre dag för dag, sade han till Marianne: – Kom ihåg att när jag är så dålig att jag inte är vid klart medvetande längre, så påminn mig varje dag om att Jesus lever. Det viskade hon sedan alltid i hans öra.

VIII

BÖNERNA Det enda som bekymrade Seppo denna tid, var hur han skulle hinna berätta tillräckligt om Jesus. Han skulle ha velat berätta i skolan, ”men när jag inte riktigt vågar”. Hans bror tröstade honom med att redan det var ett vittnesbörd, när han gick med en sådan där skjorta som hade texten ”With Christ never alone” – med Jesus är man aldrig ensam. Hans bror tog honom också med på ungdomssamling i församlingen och där hade Seppo talat länge och ivrigt. Under sjukdomstiden blev aftonbönerna viktiga förrättningar som han väntade på. Eino läste ur Nya testamentet och bad. Seppo ville också be

själv, ofta helt korta men mycket personliga och centrala böner. Ofta bad han att få gå till skolan ”som andra barn”. Han bad nästan aldrig om att få bli frisk och när han gjorde det, lade han till ”som du vill”. Hans bror uppmanade honom ibland att be för sig själv, för att han skulle bli frisk. Då kunde han göra det, men tillade alltid att Gud skulle låta alla sjuka människor bli friska. Så småningom blev Seppos böner bara tacksägelse och böner för andra. Tack för allt i vårt liv, sade han och Tack för den här dagen – oberoende av hur svår den hade varit. Käre Jesus, tack för att du blev vår Frälsare och Tack Jesus, för att du vågade lida. Tack för allt som har hänt mig i livet, både för sjukdomen och hälsan. Välsigna oss och alla. Han började också be temaböner: skall vi i kväll be för alla hemlösa, för alla alkoholister?

Seppo undrade om det är meningen att man skall vara frisk hela den tid man lever här – varför skulle det behöva vara så? Seppo hade insett något av det här, när han tackade Jesus för att han vågade lida och sade ”ju mera jag lider, desto närmare är jag Jesus.” Det är något av en förklaring på lidandets problem. En kväll när han var mycket dålig, bad han: ‒ Tag min själ till dig, ge mig fullständig frid. Sedan såg han upp på Marianne och tillade: ‒ Tag min hälsa och bota den, så att jag får leva och vara frisk. Efteråt frågade han: ‒ Blev du ledsen, när jag bad att Jesus skulle ta min själ? Men jag hade så svårt att vara just då att jag hade velat dö.

Seppo levde på sätt och vis tillsammans med Jesus. Han kunde hålla handen utsträckt och säga: ‒ Nu håller jag Jesus i handen. I sina böner samtalade han med Jesus, tackade honom för det han hade gjort för alla människor och för honom, Seppo. Därför var det också det viktigaste för honom att de närmaste skulle påminna honom om att Jesus lever, sedan när minnet försvagades och han inte längre kunde tala. Av den här kraften delade Seppo med sig också åt alla dem som var med honom i hans kamp. Under sjukdomstiden ville Seppo gärna gå till kyrkan. Fastän han inte själv fick nattvarden, ville han alltid att föräldrarna skulle gå till nattvarden, han fick då följa med och blev välsignad. Marianne och Eino var lite tveksamma i början, det kändes ovant. Men Seppo var envis på den här punkten. Redan under de tre december-veckorna i Stockholm un-

der den första sjukdomshösten, uppmanade han dem att gå till kyrkan: ‒ Och gå till nattvarden. Under de sista veckorna Seppo levde, fick han fira nattvard hemma tillsammans med familjen och morfar som var på besök. Han var då redan delvis förlamad, men kunde ännu svälja brödet och vinet. Tala kunde han inte längre, men nickade sitt samtycke när man föreslog att de skulle sjunga Tuomas favoritpsalm. Det var en stor högtid, större än de enkla yttre medlen. När Marianne första gången efter Seppos jordfästning kom till jobbet, sade en kollega glatt: ‒ Är det inte härligt nu att vänta på uppståndelsens morgon. ‒ Oj, vad det var skönt att höra. Jag kunde riktigt se och känna ljuset och friskheten. 45

EPILOG Jesus lärdomar och missionsbudet såg dagsljus för ca 2000 år sedan. För 40 år sedan fick Seppo Autio, en 13-årig pojke, uppdraget att ansluta sig till dem som skall förmedla missionsbudet vidare. Seppos närmaste som personligen upplevde Seppos sista år som Kristus sändebud, har känt som sin plikt att sammanställa den här lilla boken med Seppos berättelse för att vidarebefordra den till kommande generationer. Frånsett epilogen baserar sig texten på diskussioner i vilka Anita Höglund efter Seppos bortgång har intervjuat hans föräldrar Eino och Marianne Autio. Vid det här laget har också Eino gått bort (år 2014).

Även om 40 år har gått sedan Seppos kungörelsearbete, har inte de som personligen har hört det någonsin glömt bort med vilken kraft Gud arbetade genom Seppo under hans sjukdomstid. Som bevis på Guds arbete med Seppo som Hans förmedlare och sändebud var den överväldigande styrka och det glada mod med vilka Seppo – en sannolikt obotligt sjuk liten pojke – kunde trösta sina föräldrar och andra närmaste samt förkunna evangeliets glädjebudskap. Vi människor som har det svårt att tro saknar alltid bevis – som ett sådant kan man betrakta detmystiska sättet på vilket Seppos ödeskamrat vid namn Ismo anslöt sig till händelseförloppet.