Issuu on Google+

Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före.

företag emellan. högst vetenskaplig undersökning* visar att förmågan På vår En webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. att sprida värme och glädje är några av de saker som verkligen påverkar när företag väljer samarbetspartners. Slutsats: Trycksaker ökar lönsamheten Läs mer om CrossMedia på Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Vi erbjuder en kombination av kreativcrossmedia.kph.se flexibilitet hos digitaltryck med offsettryckets kvalitet som tillåter oss att producera högkvalitativta trycksaker och personaliserat material – snabbt, lätt och kostnadseffektivt. Välkommen.

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

en trycksak senast?

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda.

BIZ&ART 25

En nyhet för alla som När gav du kommunicerar. dinEffekt. kund

#25 Fredsprofessor Peter wallensteen författaren viktor johansson i toppen på moderna museet mamma mia! andrea geurtsen konsten i psykiatrins hus japansk ikebana i botan anders widmark på ny mark MÅNGSIDIG KROGVETERAN kulturhjälten kent wennman alla tiders musikal en historia om pengar hammarskjöldarna i uppsala

Läs mer på varaifred.se

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län


Omslagsbild Sarah Dawn Finer, Ann-Sofi Noring, Peter Wallensteen, Anders Widmark Foto: Stewen Quigley

Medarbetare/redaktion Redaktion

redaktion@bizart.se Stewen Quigley – ansvarig utgivare – stewen@bizart.se Johanna Uddén – redaktör – uppslag@bizart.se Lillemor Berg – redaktör – layout – lillemor@bizart.se

Annons annons@bizart.se Stewen Quigley – stewen@bizart.se Ulla Holmberg – layout och korrektur – ulla@bizart.se

Övriga skribenter och medverkande: Elisabet Yanagisawa Avén Andrea Dahlkild Kajsa Haglund Lars Lambert Gunilla Sthyr Hans Svensson

Kontakt – kontakt@bizart.se Anmälan till event – anmalan@bizart.se

Stewen Quigley

2

LILLEMOR BERG

JOHANNA UDDÉN

LARS LAMBERT

ANDREA DAHLKILD

ULLA HOLMBERG

GUNILLA STHYR


innehåll 4 Peace 8

Det mjuka måste härdas

14 Madame Moderna 20 Mamma mia! I could listen aaall day! 24 Det där med pengar 32 Ångande punk Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Lillemor Berg, Stewen Quigley, Johanna Uddén Skribenter: Elisabet Yanagisawa Avén, Lillemor Berg, Andrea Dahlkild, Kajsa Haglund, Lars Lambert, Gunilla Sthyr, Johanna Uddén Textredigering: Lars Johansson, Mallverkstan i Uppsala Foto: Arkivbilder: sid. 64–66. Andreas Hammar: sid. 34. Lillemor Berg: sid. 80, 82. Hanayuishi Takaya: sid. 72, 74. Junichi Kakizaki: sid. 75, 76. Peppar Peppar: sid. 51. Stewen Quigley: sid. 2, 4, 5, 8, 10, 12, 14, 16, 17, 18, 20, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 33, 34, 35, 36, 38, 40, 41, 42, 43, 46, 47, 50, 52, 54, 57, 60, 61, 62, 63, 69, 70, 71, 78, 80, 81, 82, 83, 84, 86, 87, 89, 90. Lise-Lott Wesslund: sid. 48.

38 Konsten i psykiatrins hus

Annonsering: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 0705 95 41 41, vxl 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 annons@bizart.se, kontakt@bizart.se, www.bizart.se

Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001. Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091. För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras. Citera gärna men ange källan. ISSN 1654-5370

2014

Riktpris 75 kr

Annonsörer Helsida: Bolander & Co Cajsa´s Kök Fredsåret Uppsala Kommun HSB KPH Triller Mat & Bröd Uppsala Stadsteater

46 Mer kultur åt folket! 50 Om framgång med sorgkant och kryddan i livet

56 Forskare med korn på talang 60 Widmark bryter ny mark, skakar hand

med pop och housebeat

64 Historiebiten 68 Alla tiders musikal 72 Ikebana 78 Paradisön nära dig

Goodwill: Akademiska barnsjukhuset Plan flicka Atlas Copco Water for all

86 Korsord

Halvsida: Upplandsmuseet

88 Upptäck!

Kvartssida: Uppsala konstmuseum Åttondelsida: Bror Hjorths Hus Bror Hjorts Hus vänner Bildformatet 3


Peace AV ANDREA DAHLKILD

Jag har en nollvision 4


Sverige har inte varit i krig på 200 år. Uppsala firar freden under hela 2014 och profilerar sig samtidigt som fredsstad. Biz&Art fick en pratstund med självaste fredsprofessorn, Peter Wallensteen, internationellt uppmärksammad för sin forskning i frågor som rör sammanhang kring fred och konflikter.

Den 14 augusti 1814 avslutades en kort väpnad konflikt mellan Sverige och Norge. De 200 krigsfria år som förflutit sedan dess gör oss unika i världen. Fredsåret är ett sätt att högtidlighålla det, och att involvera Uppsalaborna i samtalet om fredens villkor. Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning, är en av initiativtagarna. – Jag är förvånad över att man inte firar fredsjubileet i hela landet, men gör ingen annan det, så varför inte vi? Vi har ju vår institution för freds- och konfliktforskning, Fredens Hus i Slottet, Dag Hammarskjöld och andra personer med Uppsalaanknytning som jobbat för fred. Och faktum är att det inte varit något militärt slag i Uppsala sedan 1520! Fredsbegreppet är mångfacetterat som en diamant. Därför har varje månad under fredsåret fått sitt eget tema. Maj är tillhörighetens månad, juni stolthetens och september demokratins. Hela Uppsalas kulturliv och utbildningsväsende deltar i programmet, som innehåller allt från manifestationer och föreläsningar till konst och musik. – Genom kultur kan många bli delaktiga i bearbetningen av en upplevelse. En bok är ju inte bara ett sätt för författaren att skriva av sig, läsaren är en del av det, och med hjälp av gemensamma erfarenheter kan man dra gemensamma slutsatser. Kulturlivet kan dessutom belysa och ställa frågor på ett spännande sätt. Peter Wallensteens forskning om krigsorsaker och konfliktlösning har gjort honom världsberömd. Man skulle lite förenklat kunna säga att poängen med alla hans publikationer är att visa hur vi kan konstruera samhället så att vi inte behöver kriga. – Det finns flera exempel som visar att det går. Sverige och

Danmark har efter 500 år av krig haft 200 år av fred, till exempel. Jag har en nollvision, och tycker inte att det ska vara några krig alls. Världen har satt upp målet att halvera fattigdomen och kommit en bra bit på väg. Sådana målbilder borde användas i fredsarbetet, det är bara en fråga om att bestämma sig. Har världens stora lovat något ser de rimligen till att ordna det! Ett av Peter Wallensteens största bidrag till det internationella fredsarbetet är Uppsala konfliktdataprogram, UCDP. I en databas har man kartlagt och analyserat alla väpnade konflikter sedan 1945. Ambitionen är att neutral konfliktinformation ska vara lättåtkomlig inte bara för forskare och beslutsfattare, utan också för allmänheten. Vem som helst kan komma åt den genom en gratis app i mobilen. – De generella orsakerna till konflikter blir tydliga. Vi kan se att statsskicket spelar roll, några krig mellan två demokratier har aldrig inträffat. Däremot mellan demokratier och icke-demokratier. Vi ser att rikare länder har färre inbördeskrig, och de senaste rönen innehåller slutsatsen att en stor del av konflikterna kommer att försvinna om vi lyckas minska fattigdomen. En ny lärdom som databasen gett oss är att konflikter som rör avgränsade territorier blir betydligt mer långdragna. När UCDP fyller sitt syfte stannar inte kunskapen i det akademiska rummet, utan används operativt för att berättiga fredliga insatser mot krig. ”Sanktioner snarare än vapenskrammel, preventiva åtgärder i motsats till konfrontation och upptrappning, och inte minst medling i stället för militära aktioner” med Peter Wallensteens ord. Ett meddelande till världen från fredsstaden Uppsala.

7


– Jag höll ett föredrag där jag jämförde Uppsala med Haag, som ju kallar sig ”staden för fred och rättvisa”. De har nu 160 organisationer som jobbar med fred, och som genererar massor av arbetstillfällen! Det Uppsala saknar är ett internationellt institut med något fredstema. Det tycker jag att kommunen ska satsa på, för att på allvar driva hem det här med att vi är en fredsstad i globala sammanhang. Fredsåret i Uppsala är inte i första hand forskarvärldens, utan folkets. Det är Uppsalaborna som ska uppmärksamma freden, förstå den och lära sig att den inte är någon självklarhet. – Flertalet barn födda i Sverige har ingen erfarenhet av krig. Däremot är de omgivna av klasskamrater som har det, och där saknar skolan mental förberedelse. Om vi diskuterar de här frågorna i undervisningen får barnen förståelse för hur också de har en koppling till världens konflikter.

6

Peter Wallensteen såg för första gången krigets verkningar på nära håll när han som femåring åkte bil genom ett sönderbombat Hamburg. Efter det har han mött det igen i rollen som medlare, bland annat i konflikten mellan regeringen och en rebellrörelse i Papua Nya Guinea 1990. – Vår universitetsbil var den enda som fick korsa frontlinjen, det var vägspärrar och skottlossning. Vi lyckades förhandla fram ett vapenstillestånd, med den omedelbara effekten att den tomma stranden fylldes med folk igen. Barn hoppade hopprep och spelade fotboll, soldaterna slappande av och berättade att de egentligen bara ville åka hem. Då kände jag hur krigets anda har en enorm effekt på människor. d


FREDSÅRET – NÅGRA HÖJDPUNKTER

Det står alla arrangörer fritt att vara med i programmet för Fredsåret, men några större evenemang har fått särskilt stöd av kommunen. Dit hör till exempel: Performancekonstfestivalen Friktioner 14–17 maj Kulturernas karneval 24–25 maj Fredsfestivalen i Botaniska den 15 augusti Ordsprak – Uppsala internationella poesifestival den 3–5 oktober. Peter Wallensteen återkommer med sina filosofifrukostar med fredstema under hösten, även denna gång på Reginateatern.

Rent dricksvatten förändrar allt

Fredens Hus har förstås ett antal utställningar på temat fred, bland annat om tre svenska fredsprofiler:

Tillgång till rent vatten för alla människor i världen skulle inte bara rädda livet på 100,000 barn varje månad, det skulle förändra hela samhällen.

Raoul Wallenberg Dag Hammarskjöld Folke Bernadotte

Uppsala Konstmuseum presenterar en utställning om de senaste årens folkresningar i Mellanöstern som berättar om en konfliktfylld och smärtsam väg mot förändring, The Art of Life – Between tradition and change in the Middle East. Upplandsmuseet ordnar under våren en rad föreläsningar på temat romer:

Istället för att behöva gå den tidskrävande och ofta farliga sträckan för att hämta vatten så skulle barn kunna gå i skolan och kvinnor arbeta. Bybor skulle kunna odla grödor i närheten av sina hem, producera mat till sina familjer och kanske till och med sälja visst överskott. Vatten åt Alla, med stöd från Atlas Copco, finansierar projekt som räddar liv och ger människor möjligheten att påverka sin egen framtid. Rent vatten är en mänsklig rättighet.

Den 7 maj föreläser David Gaunt, professor emeritus, om folkmordet på romerna. Ida Ohlsson Al Fakir, doktorand i historia, avlöser honom den 8 maj med en föreläsning om svenskt medborgarskap och den socialmedicinska Zigenarundersökningen. Den 14 maj talar frilansjournalisten Lawen Mohtadi om Katarina Taikon och kampen för romernas medborgerliga rättigheter i Folkhemssverige. Hela det hittills fastställda programmet för Fredsåret finns på destinationuppsala.se

7


8


det mjuka måste härdas, ärr på ärr ska växa samman till en ogenomtränglig sköld av lillemor berg

e

n mamma kan inte sluta skaka. Hon sitter isolerad i en liten lägenhet i Gottsunda med sina krigsminnen från Irak. Utanför råder kaos med bilbränder och ungar som spränger sig fram genom förorten. Tennispojken lämnar och hämtar lillasyster på dagis och försöker axla sin döde fars roll. Fadern, som var busschaufför i Irak, räddade en gång livet på sina passagerare genom att se en ung självmordsbombare i ögonen och hålla fast blicken. Tennisspojken är ständigt förföljd av en mystisk tränarpojke, som klängande från trädens grenverk hetsar honom att överträda kroppens begränsningar för att bygga sig allt starkare och tåligare. Ärrvävnader ska växa samman till ett pansar, likt skölden på en muterad ninja turtle. Tennispojken håller på att uppfinna en ny extremsport, en sorts brutal tennis. Detta är kort grunddragen i Viktor Johansson poetiska roman Den mörka sporten. Att Viktor Johansson är född 1983, är av betydelse för influenserna i hans bildspråk. 80-talet är en generationsdelare. De som är födda på 80-talet och senare, det gäller framför allt pojkar, har vuxit upp under inflytande av en alltmer utbredd

datorspelskultur. Det är en generation som navigerar obehindrat i ett virtuellt universum av våldsamma machofantasier om onda skurkar och odödliga superhjältar, som internaliserat superhjältar som Rocky, wrestlare och ninjor i sina lekar, som sysselsatt sig med att imitera Jackass, ett tv-program där unga män uppsluppet hetsar varandra över självbevarelsens gränser i livsfarliga lekar, själva urformen för extremsport. – Det är min kultur, den kultur jag tillhört och vuxit in i, berättar Viktor Johansson, som gärna använder bilder och metaforer från datorspels- och serievärldens fiktioner i sitt författarskap. Viktor Johansson bor och verkar i Uppsala sedan flera år tillbaka men är uppvuxen i en liten industriort utanför Lidköping, insvept i dofter från Dafgårds produktion av färdigrätter. Diktskrivandet kom in i hans liv under högstadieperioden. – Det skedde i stor hemlighet. Killar förväntades inte hålla på med något sånt mesigt. Machokulturen var stenhård bland

9


2007

Kapslar (lyrik)

2008

Eterneller (roman)

2010

Game Over (lyrik)

2011

Wrestlarna (roman)

2013

Den mörka sporten (roman)

Viktor Johansson är redaktör för en nättidskrift för nyskriven lyrik och prosa, Ett lysande namn. http://www.ettlysandenamn.se

10


grabbarna på orten, alla känsloyttringar var strikt förbjudna. Det fanns inte på kartan att våga blotta en läggning för poesi. Viktor Johansson fann en tillflykt på biblioteket där han läste serietidningar och diktsamlingar. Romaner ingick däremot inte i hans läsvanor. Han läser inte mycket i den genren nu heller, säger sig inte vilja invaderas för mycket av prosa och romankonst utan vill hellre koncentrera sig på att behålla och utveckla sin egen röst. – Det passar inte mig att skriva för psykologiserat eller analyserande. Då får man uppfinna något annat. De kroppsliga uttrycken berör mig mer än att någon talar ur hjärtat, eftersom de ger en mer komplex spegling av vad som sker inåt. Viktor Johansson iscensätter ett bildspråk som för tanken till film. Resultatet blir en sorts magisk och poetisk realism där en inre värld av våldsamt flödande och förgörande energi bara med svårighet kan skiljas från en yttre verklighet. Tennispojken i Den mörka sporten träder fram som en inkarnation av drömmen om styrka, precision och oövervinnelighet. Han har lindat sina såriga fingrar, har svettband om pannan, och så står han på någon skyskrapa som vore han Batman. Bakgrundsscenariot, pappan som räddar en buss i Bagdad från en självmordsbombare och en självmordsbombare från sig själv, är påhittad och konstruerad i samma anda. – Historien är lite för bra för att vara sann. Den är mer som hämtad ur en actionfilm. Det handlar mer om en mytbild för tennispojken att förhålla sig till av pappan som hjälte och förebild. Det har förekommit att kritiker ifrågasatt om en svensk författare verkligen har mandat att i jagform skriva om ett invandrat krigsbarn. – Jag såg en del av förstörelsen i Gottsunda när det begav sig och började skriva om fenomenet med bränder i förorterna. Jag ville skriva något politiskt men hittade ingen bra ingång. Det funkar inte för mig att anta ett perspektiv utifrån. Jag behöver lyssna inåt i kroppen för att hämta det jag vill uttolka och berätta, förklara Viktor. Det lossnade först när han medverkade i projektet i

Gottsunda Stories med att hålla en skrivarkurs för tonåringar. Då fick han en levande inblick i deras perspektiv. – Ungdomarna skrev nästan ingenting alls personligt om sig själva men jättemycket om tv-spelsfantasier, häxritualer, sport, skateboard eller gatucurling, en påhittad sport. Men deras känslor kom fram i de här dikterna. Den mörka sporten rör sig ett landskap av segregation och utanförskap men kan också läsas som en skildring av tonårstidens förvirring och identitetssökande mörker. Boken beskriver ett frustrerat tillstånd av rastlöshet, kroppar som sprängfyllda med överskottsenergi bara måste forcera gränser. Det handlar om en våldsam energi som inte är anpassad till samhällslivets ordnade aktiviteter. Den låter sig inte sublimeras för att användas i skolbänken. Extremsporten eller extremtennisen är inte en idrott utan en uppfinning för att kanalisera ett överflöd av känslor. I Den mörka sporten är känslotrycket konstant vibrerande, på gränsen till explosivt. Men handlar tennispojkens framfart om verkligt våld eller om en desperation som maskeras i våldsfantasier? Boken öppnar en glipa till den riktiga verkligheten, den skakande mamman. Hon finns kvar och kan inte mytologiseras som den döde fadern och superhjältarna. Modern räddade som lärare i Irak en hel skolklass genom att instruera dem att ta betäckning under bänkarna under ett bombanfall. Själv blev hon svårt skadad av splitter och lider av ruelser över att ha missat ett barn i räddningsaktionen. I verkligheten innebär våld ett misslyckande. Modern är verklighetens hjälte och hon är ett nervvrak, en förlorare. Tennispojken tar tag i sin mamma, tvingar henne ut i ljuset. Det blir en vändning. – Det kändes viktigt att få in något ljust och hoppfullt, att alla strävanden ändå leder fram till någon sorts lösning. Ungdomars subkulturer, deras drömmar och värderingar är något som fascinerar och engagerar Viktor Johansson. Han har tidigare behandlat ungdomars desperation och destruktivitet i romanen Wrestlarna från 2011. Den handlar om unga vuxna som är uppfyllda av storstilade drömmar om sin framtid. De vill jobba med film, bli filmskådespelare eller

11


skateboardproffs, men när det är dags att ta språnget ut i arbetslivet möter de en verklighet där alla drömmar kommer på skam. – Det finns ett svindlande gap där mellan barndom och vuxenliv när alla vägar till framtiden är möjliga. Men allt är osäkert. Plötsligt sluter sig öppningen och då fastnar man på ett enkelspår i den krassa verkligheten. Konsekvensen i Wrestlarna är, att ungdomarna inte bara förlorar sina drömmar, de förlorar framför allt sig själva och förstör sig själva. För egen del ser Viktor Johansson numera med tillförsikt på framtiden även om han ännu inte kan leva på sitt författarskap. Men, han har rönt framgångar och fått motta flera utmärkelser. Han var med Den mörka sporten en av årets nominerade kandidater till Sveriges Radios romanpris och nyligen tilldelades han Uppsala Landstings kulturstipendium i litteratur. – Landstinget kulturstipendium gav en välkommen ekonomisk utdelning som gör att jag nu kan jag koncentrera mig på skrivandet i lugn och ro i flera månader.

12

En ny roman ligger klar och kommer att ges ut inom kort. Den ska heta Bonsaikatt och handlar om en pappa som kidnappar sina döttrar, flyttar ut i skogen till en husvagn för att fostra dem i isoleringen till kopior av sig själv. Författaren forskar i de mörka djupen men trots det finns det något hoppfullt och rent av glädjande i detta sökande efter själens outgrundliga svar på världens tillstånd. Viktor Johanssons första romanförsök, Eterneller, utspelar sig i rymden efter att jorden gått under och mänskligheten dött ut, förutom några evakuerade kvinnor som bebor en rymdkapsel som driver omkring i tomheten. Referenserna till Harry Martinsons Aniara är tydliga, men romanen betecknar snarare en fortsättning på historien än en upprepning. Den handlar om en ny generation ofrivilliga rymdfarare, som likt arkeologer söker efter den för länge sedan sprängda Mimans skärvor. De unga kvinnorna i romanen hittar utbrända ordlistor och brev som de försöker pussla ihop till en begriplig bild av en förlorad mänsklig kultur. Vad liknar detta, om inte en ambitiös och angelägen programförklaring? d


Foto: Stewen Quigley

ARRANGÖR:

VAR MED DU OCKSÅ:

@varaifred

STILLHET. DET ÄR FRED. Efter 200 år i fred är det inte konstigt om vi tar den för given. Därför kommer vi under året att ta reda på vad fred faktiskt är. I april fokuserar vi på flykt och rätten till en plats där vi kan andas ut. För att alla inte föds där.

facebook/varaifred

Lä s m er på va ra ifred .s e

VI STÖDJER:

Uppsala. II fred. fred. Varje Varje dag dag sedan sedan 1814. 1814. Uppsala.

13

@varaifred


madame moderna av Johanna UddĂŠn

14


O

m man går en vernissagerunda på Stockholms gallerier kan man nästan vara säker på att hon kommer cyklande. Oavsett väder. Hon cyklar jämt. Inte undra på att Ann-Sofi Noring är arg när jag pratar med henne. – Min cykel har blivit stulen! Jag blir så himla arg. Förra veckan var det min mans cykel och nu min. Efter en ganska kort stunds klagande blir hon sig själv igen och vi kan börja prata om hennes jobb. Ann-Sofi Noring är vice museichef på Moderna Museet. Det var när Daniel Birnbaum tillträdde som museichef 2010 som hon plockades in i den absoluta ledningen. – Tidigare var jag chef för utställningsenheten och den pedagogiska enheten. Det var under Lars Nittves tid. I min tjänst som vice museichef jobbar jag ganska jämbördigt och tajt med Daniel Birnbaum. Han är en utpräglad dialogperson och vi diskuterar ständigt museets verksamhet. I Ann-Sofi Norings tjänst ingår ansvar för museets utställningar och samlingar, både på huvudmuseet och filialen. Museet finns numera på två platser, på Skeppsholmen i Stockholm sedan 1958 och Moderna Museet Malmö sedan 2009. Ann-Sofi Noring är en kvinna med stort inflytande i konstvärlden, helt klart. Vägen dit gick bland annat via Uppsala. – Jag var utbytesstudent ett år i USA och efter gymnasiet jobbade och pluggade jag i Frankrike. Där funderade jag på vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag kunde inte riktigt bestämma mig så jag tänkte att det är bäst att börja med

att läsa ett ämne jag är intresserad av. Jag flyttade från Västerås till Uppsala för att plugga litteraturvetenskap. Det var jätteintressant. Efter något år på litteraturvetenskapen fortsatte Ann-Sofi Noring med konstvetenskap. Hon gillade ämnet och hon gillade sammanhållningen med kursarna. – Det blev mycket socialt. Vi hade matlag, fester, exkursioner och gjorde till och med en Florensresa med kursen. Jag trivdes bra och jag ville gå vidare med lite modernare konst efter grundkursen. Jag hade ett samtal med professor Allan Ellenius för att prata om mina framtida konststudier, men han sa: ”Du ska veta att allt som är modernare än Bruno Liljefors, det är vi inte intresserade av här i Uppsala.” Ann-Sofi Noring menar att det hade varit intressant att doktorera, men klimatet i Uppsala var inte sådant då. Så hon lämnade konstvetenskapliga institutionen för att jobba. Vid ett tillfälle var Ann-Sofi Noring på Kulturhuset och lyssnade på chefen Beate Sydhoff. – Jag tyckte hon var fantastisk. Henne ville jag jobba med! Så jag chansade och skrev ett brev till henne. Två dagar senare hade hon rekommenderat mig till ett jobb som kultursekreterare i Solna kommun. Det blev riktigt bra. I Solna hade Ann-Sofi Noring ansvar för såväl Olle Olsson-huset, som Solnagalleriet och den offentliga konsten. Det var en viktig läroperiod, menar hon. – I Solna mötte jag medborgare, jag lärde mig bemöta politiker och jag lärde mig prata om konst. Jag ser det som om jag har haft tre skolor i livet; mina år utomlands, min studietid i Uppsala och mitt arbete i Solna.

15


Efter läroåren i Solna blev Ann-Sofi Noring den första egentliga konstproducenten på Riksutställningar. Hon tyckte att det var ett motsägelsefullt uppdrag. Konstnärerna fanns och publiken fanns, men många på Riksutställningar kände en misstänksamhet mot konst. På åttiotalet gjordes det ibland stora pengar på konst och man tyckte att det var problematiskt att ge sig in i det fältet. Det var en politisk diskussion. Tillsammans med ytterligare en anställd konstproducent, Folke Lalander, gjorde hon i alla fall utställningar på tåg, i bussar och på många andra platser. Riksutställningar började lägga sig i framkant inom samtidskonsten. När det var dags för nästa utmaning blev Ann-Sofi Noring informationschef på Statens konstråd, där hon stannade i tio år. Arbetet innebar att hon stöttade projektledarna genom seminarier och utställningar kring projekten, och genom böcker. Ann-Sofi Noring pratar hela tiden om tidsandan, där konsten blir en symbol för samhällets inriktning. Från 70-talets vänstervåg över åttiotalets marknads-ekonomi till nittiotalets ekonomiska kris. – Nittiotalet var en spännande tid. Konsten blev mer konceptuell och den offentliga konsten blev därmed mer än en ren utsmyckning. På konstrådet arbetade vi med flera stora konstnärer, som Dan Wolgers, Eva Löfdahl och Jan Svenungsson. 2001 fick hon sin första tjänst på Moderna Museet, som chef för den pedagogiska enheten. Det var en speciell tid

16

eftersom museet skulle byggas om. Verksamheten flyttade ut under åren 2002–2004. Den fasta punkten fanns vid Klarabergsviadukten i en tillfällig lokal, men många utställningar gjordes i andra lokaler, bland annat i Riddarhuset. – I och med det rörliga utställningsarbetet blev pedagogiken en del av helheten. Det var precis så jag ville jobba. Och jag ser fortfarande utställningsarbetet som en helhet där alla jobbar mot samma sak, i ett team. En stor del i Ann-Sofi Norings och Daniel Birmbaums arbete går ut på att arbeta med utvecklingsfrågor och en vision för Moderna Museet. Tillsammans mejslar de fram Moderna Museets framtid. En fråga är vad ett museum kan vara idag. – Museerna är så präglade av Västeuropa och USA. En viktig uppgift för oss är att ta fram konsten i sig, inte spegla uppfattningen om konsten. I den andan har vi börjat göra stora utställningar med kvinnliga konstnärer. Vi har sett på popkonsten utifrån Sturtevants perspektiv. Vi har sett fluxux-rörelsen utifrån Yoko Ono. Och i stället för Kandinsky har vi visat Hilma af Klint. Vi vill helt enkelt bryta vaneseendet. Nyligen tog Moderna Museet emot en privat donation som innehöll verk av bland annat Paul Klee, Pablo Picasso och Juan Gris. Ann-Sofi Noring menar att det är en otroligt värdefull donation. Dels finns det inte så många verk kvar av de tidiga modernisterna. Dels är det inte så vanligt längre att


samla på den typen av konst. Det faktum att Moderna Museet dessutom själva behöver tjäna in pengar till sina inköp, gör att donationen är extra välkommen. Förutom till inköp måste museet även tjäna in till barn- och ungdomsverksamheten och till utställningar. – Vi drar in våra förtjänster genom att producera turnerande utställningar, ta betalt för utlåning av verk och genom entréavgifter. Vi får in cirka 15 miljoner på entréer varje år. Museet har även sponsorer, just nu har vi cirka ett halvt dussin. En av sponsorerna gör faktiskt en stor del av Malmöverksamheten möjlig. Under 2004–2006 då Moderna Museet hade fri entré ökade antalet besökare stort. Entréintäkterna kompenserades då från regeringen. Ann-Sofi Noring berättar att det kom en

helt annan publik då, varav många var förstagångsbesökare. Museet blev mer känt genom reformen. Och det visade sig sedan när entrén återinfördes att besökssiffrorna faktiskt snäppades upp lite, jämfört med innan den fria entrén. – Den fria entrén blev en kostnad för skattebetalarna men en vinst i hur tillgängligt museet blev. Idag tycker jag att det borde vara gratis att se samlingarna i alla fall. De har vi ju alla varit med och betalat en gång för alla. Om man aldrig har besökt Moderna Museet, tycker Ann-Sofi Noring att man kan gå dit oavsett om man vill betala entré eller inte. Hon tipsar oss på en liten runda som påbörjas på Skeppsbron och avslutas i samlingarna. – Börja med att gå över bron till Skeppsholmen. Det är en skärgårdsö, bara det är fantastiskt, att det finns sådana

17


inne i stan. Vill man inte gå in kan man gå utanför museet och titta på Paradiset av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Gör det gärna en sommardag då Tinguelys maskiner är igång. Framför entrén finns Alexander Calders skulptur De fyra elementen. På baksidan av museet finns en skulptur som ser ut som en marmorerad ”korv”. Den är gjord av Beth Laurin som skänkte den till museet förra året. Det går också att gå in i museet utan att betala. Om man går rakt fram till ett glasat utrymme hänger ett flaskskepp i taket. Det är gjort av Yinka Shonibare som inspirerats av Vasaskeppet. Man kan ta en kaffe, fortfarande utan att betala entré. Då sitter man på konsten. Det är ett resultat av ett samarbete mellan Nyckelviksskolan och Rivane Neuenschwander. Möblerna invigdes förra året och inspirationen har bland annat hämtas från allmogemöbler på Skansen. Ovanför möblerna hänger lampor i form av serpentiner, gjorda av Tobias Rehberger. Vi har valt

18

att ha konst i entrén, för att signalera vad vi har för verksamhet. Om man efter kaffet väljer att betala, kan man gå längs korridoren till våra salar. Antingen ser man en eller två av de pågående utställningarna eller också fortsätter man in i samlingen och passerar på vägen stora svampar av Carsten Höller. Gå in i salarna där samlingen visas. Möt först förra sekelskiftet, sedan Munch, Kandinsky och Kirchner i ett sammanhang som handlar mycket om färg. Därefter ett helt rum med fotografi och film, sedan Rauschenbergs kända get i sällskap med Francis Bacon och Lee Bontecou. Och så vidare, ända fram i vår samtid. Och kanske att man hittar något som tilltalar. Förhoppningsvis förvånas man och får sig en tankeställare. Vill man veta mer finns det en app med audioguide och värdarna berättar gärna. Slutligen vill jag verkligen rekommendera en av våra visningar som tar runt 45 minuter. Det är det mer än värt. d


CABARET

AV FRED EBB & JOHN KANDER MED MANUS AV JOE MASTEROFF EFTER CHRISTOPHER ISHERWOODS BOK »FARVÄL TILL BERLIN« REGI: RONNY DANIELSSON. KOREOGRAFI: ROGER LYBECK I ROLLERNA: BLA SARAH DAWN FINER & BABBEN LARSSON >>UTSÅLDA HUS I MARS OCH APRIL. SPELAS T O M 31 MAJ.

»ruskigt snyggt« SVT Kulturnyheterna

»scenkonst av bästa märke« Cora.se

»Sarah Dawn Finers Sally Bowles är direkt oemotståndligt« SvD

»en musikal med skrämmande många beröringspunkter i vår tid« nummer.se

»En musikal som angår oss alla« DN

»Musikalisk urkraft« UNT

UPPSALA>>>> STADSTEATER 19

B I L J / I N F O : 0 1 8 - 1 4 6 2 0 0 W W W . U P P S A L A S T A DSTEATER.SE


Mamma Mia! I could listen aaall day!

20

av andrea dahlkild


Vi Uppsalabor har länge varit bortskämda med Andrea Geurtsens sång och skådespeleri på stans teaterscener. Men, svälttider väntar. Snart tar hon nämligen några långbenta steg till Svenska Teatern i Helsingfors, med ABBA:s låtskatt och sin inre clown i bagaget. Andrea Geurtsens första insats på Reginateatern i Uppsala var i biljettluckan, trots flera års teaterstudier i USA. Den skådespelare som inte slussas ut från någon svensk scenskola är helt utlämnad till sin egen lyskraft och initiativförmåga. Tur för henne att hon har gott om bådadera. – Det är svårt att känna att karriären går stadigt uppåt, men nu kan jag se att min lägsta nivå har höjts. De senaste två åren har jag åtminstone haft två projekt samtidigt hela tiden. Det vore intressant att veta vad som skulle hända om jag bara gjorde en sak i taget… Skulle allt bli ännu bättre då? Jag kanske blir jättekreativ på något annat håll? Det lär hon få veta, för om några månader kommer hon faktiskt att göra en enda sak, ganska länge. I maj börjar arbetet med det största jobbet hittills i hennes karriär, som del av ensemblen i den världsberömda musikalen Mamma Mia! när den spelas på Svenska Teatern i Finland. Premiären är i september, med föreställningar som sträcker sig över hela nästa år. – Till skillnad från här har de auditions. Jag var där och provspelade för Kristina från Duvemåla vid ett annat tillfälle, men då gick det sådär. Den här gången var jag bättre förberedd och hade en bra sång, en James Bond-låt som jag kunde utan och innan. Jag sjöng för jättetrevliga engelsmän

som tyckte att jag såg ut exakt som Kate Middleton. ”I could listen aaall day!” sa de. Det ska bli skönt att för en gångs skull vara del av ett kugghjul utan att behöva driva det själv. Det har blivit mycket ”driva själv” för Andrea Geurtsen. Som medlem i frigruppen Teater C håller hon i hela produktioner. – Det är allt från att söka pengar till att sköta marknadsföringen. Sådant som inte syns eller nämns alls, och det är ju inte meningen heller. När det är färdigt fattar man inte riktigt vad som hände. Det där bara blev, det var nog inte vi, tänker man. Man känner en särskild sorts stolthet över slutprodukten när man har varit med från början. Tillsammans med manusförfattaren Dag Thelander är hon kärnan i Teater C. Sedan 2007 har de presenterat en blandning av svensk dramatik och amerikanska pjäser, de senare utvalda och översatta av Andrea Geurtsen själv. Här har de gjort sig ett rymligt litet universum där de båda får ta ut stegen. Dag med sina melankoliska och lekfulla texter. Andrea med sin sång och sitt skådespeleri, som alltid kommer att ha några starka rötter kvar i Missouri och Wisconsins teatermylla. – Det låter kanske simpelt, men vi gör det vi tycker är bra helt enkelt. Mest stolt är jag nog över våra musikaler och de amerikanska översättningarna, som Proof och Talley’s Folley. Det kan vara svårt att locka dem som aldrig haft en positiv teaterupplevelse, inte ens jag orkar ta mig upp ur soffan en fredagskväll för att gå på teater. Men har man väl börjat gå, då fortsätter man. Andrea Geurtsen får syn på affischen för Stackars alla djuren, som lyser blå strax intill vårt bord på Broströms Café. Hennes vän Damian har gjort en illustration av en lokatt, en

21


22


grävling, en fågel, en vandrande pinne och så ytterligare en figur av oklar art. De ser rätt glada ut, trots att det är synd om dem. Teater C:s första familjeföreställning någonsin bygger på tolv dikter av Dag Thelander, och sätts upp i Botaniska trädgården de två första veckorna i april. – Det är ett drömprojekt för mig. Jag spelar bland annat en frusen lokatt som helst vill fly, och ett hungrigt och grinigt bältdjur... Titeln är en reaktion från en person som fick läsa dikterna och utbrast ”Stackars alla djuren!”. De är lite missuppfattade och drömmer om att vara något som de inte är. Jag älskar de helgalna kostymerna som Tove Berglund gjort, och det väldigt fysiska i föreställningen. Jag hade en jättebra clownlärare en gång i tiden, och har längtat efter något åt det hållet. Clownen, denna världshistoriens största komiker, har kommit att få en särskild plats i Andrea Geurtsen hjärta och repertoar. När hon pluggade acting i USA var den helig, och något man inte fick ge sig på innan man gått igenom en rad förberedande övningar. Den som till sist var redo kunde få skapa en clown utifrån sina egna svagheter. – Jag satte på mig ännu större dojor och något på huvudet, så att jag blev extremt lång. Eftersom jag kände mig lite tveksam i clownrollen överdrev jag det, och blev alltså en ganska rädd och lång clown… Det där är skitläskigt att göra. Man kan inte planera så mycket utan måste reagera på allt som händer och vara totalt öppen för publiken. Det är enda gången jag behövt en whiskey innan jag går på scenen.

Den långa och rädda clownen fick följa med till Uppsala och brukar dyka upp på begäran. – Jag blev ombedd att vara clown på en kompis bröllop för ett tag sedan. Hon lovade att det var fler som skulle uppträda, men det visade sig vara vanliga bröllopstal. Det kändes absurt att gå in på toan och rigga stora gurkor under kjolen… Hårt slit för lite pengar, det är skådespelarens ramsa. Ja alla kulturarbetares, egentligen. Men om man då och då får anledning att gömma grönsaker under kjolen, eller åka till en granne i öst för att vara med i en av världens största musikaler, kan det ju ändå te sig som en ganska så angenäm tillvaro. – Jag har kommit fram till att det här är det bästa utnyttjandet av allt jag kan göra. En missuppfattning om skådisar är att vi mest vill synas, men det vore extremt sorgligt. I början var jag livrädd för att göra saker inför publik – mitt grundläge är skrajsen! För mig handlar det om en kombination av många saker. Att få berätta historier och att få jobba med kroppen till exempel, gammal friidrottare som jag är. Vårens turné med Teater C och pjäsen Bevis fortsätter. I sommar tar de med sig sin nyskrivna musikal Klara Andersson – in concert till The Fishtank Performance Studio i Kansas City Missouri, och från och med september handlar allt om Mamma Mia! för Andrea Geurtsen. d

23


DET DÄR MED

PENGAR en historisk odyssé på Uppsala universitets myntkabinett Av Lillemor Berg

24


Vad är pengar och hur bestämmer man värdet för ett betalningsmedel? Svaret är inte helt självklart. Allt började med mynt som stod för sitt eget inneboende värde i metallvikt. De äldsta man känner till är från omkring 600 före Kristus. Processen, som gått från en relation mellan metall- och betalvärde till rent fiktiva värden, har varit både lång och ambivalent. Även om våra moderna mynt är att betrakta som enbart symboliska mynttecken, har vi ännu inte övergivit de fysiska pengarna, trots att handel och transaktioner via nätet har blivit allt vanligare. Bitcoin, en helt digital valuta, introducerades för några år sedan. Succén blev inte så långvarig, som det ser ut just nu. Men, myntens och sedlarnas dagar kan vara räknade. Dags, alltså, att blicka bakåt på världens monetära historia. Kanske finns det något där man kan reflektera över innan steget fullbordas.

Med en kunnig, engagerad och underhållande guide, som Hendrik Mäkeler, förste antikvarie på Uppsala universitets myntkabinett, kan man få sig till livs en både lärorik och spännande resa i numismatikens och ekonomins världar. – Ett myntkabinett är inte riktigt som ett konstmuseum. Mynten och medaljerna som finns här talar knappast för sig själv. De blir intressanta först i sitt sammanhang. Därför guidar jag alla besökare, inleder han med glad och ivrig uppsyn. Uppsala universitets myntkabinett har en av Sveriges främsta samlingar av mynt och medaljer. Det ligger i universitetshusets markplan och består av ett utställningsrum med montrar, ett kombinerat arbetsrum och bibliotek samt ett inbyggt valv bakom tjocka dörrar som rymmer de omkring 40 000 föremål som inte finns utställda i montrarna. Här finns allt från de betalningsmedel som cirkulerat genom den svenska historien till antika mynt från 600-talet f Kr, romerska mynt och alla möjliga andra utländska mynt, därtill rader av medaljer av olika slag med kungar, professorer och kändisar genom tiderna. Carl von Linne´ är porträtterad på en hel parad av medaljer. Unika rariteter är de nobelmedaljer som utdelats till prisbelönta uppsalaforskare. Dessa finns bara i de enda exemplar som förvaras på Uppsala universitets myntkabinett. Det enda som inte finns är nog den förfalskning av enkronan som dök upp för inte så länge sedan med texten vår horkarl till kung. – Det här var faktiskt första gången sedan 1600-talet som en kunglighet hånades på ett sådant sätt! Vi har en medalj

från 1600-talet som smädar drottning Kristina. På den tiden var det betydligt mer riskabelt. Falskmyntaren kunde bli av med huvudet, konstaterar Hendrik Mäkeler. Nutidens falskmyntare, Carl Fredrik Mattson, hävdade att hans förfalskning var ett konstprojekt och kom undan med det. Exemplar av de falska enkronorna ställdes senare ut inför allmänheten på Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, till hovets förtret. I en monter samsas medaljer med idel kvinnoporträtt. Många föreställer kvinnor som har anknytning till Uppsala universitet medan andra porträtterar kvinnor som är mer allmänt kända, som Greta Garbo. – Greta Garbo är den enda av kvinnorna som våra utländska besökare brukar känna igen. Hon är sista chansen när jag ber dem gissa, berättar Hendrik Mäkeler. Vissa präglingar är inte så lätta att identifiera, som Monica Zetterlund och Astrid Lindgren. En sanslöst rolig medalj föreställer en, med vidöppet gap, sjungande Birgit Nilsson.

25


26


Carl Didric Ehrenpreus bibliotek, ett myntskåp

Mynt bär på mer information än man tror Om någon tror att myntkabinettets samlingar bara ligger där och dammar, så är det helt fel. I utställningssalen står ett stort bord där inbokade grupper kan studera något speciellt intressant urval under ledning av myntkabinettets två egna experter. Här pågår ständigt verksamhet med studentgrupper och forskare från flera olika ämnesområden, som arkeologi, konstvetenskap, antikens kultur- och samhällsliv, ekonomisk historia, litteraturvetenskap och religionshistoria. Hendrik Mäkeler och kollegan Ragnar Hedlund har faktiskt också haft kontakter med några forskare som sysslar med kostvetenskap (sic! Kost!).

Dalermynt med Gustav Vasa

– Ja, det handlar bland annat om matpriser ur ett historiskt perspektiv och vilka indikationer betalningsmedlen kan ge om kost- och hushållning. En ansenlig del av myntkabinettets skatter kommer från universitetskanslern Carl Didric Ehrenpreus myntsamling. Myntsamlaren Ehrenpreus var samtida med naturaraliesamlaren Carl von Linné. Syftet för båda var att samla information för att använda i undervisningen. Vid den här tiden fanns inga encyklopedier. En myntsamling var den viktigaste källan att tillgå om man ville lära sig något om dåtidens politiska värld. – En förklaring till varför det var populärt att samla mynt på 1700-talet, var att de gav information om andra stater. I en sorterad myntsamling kunde man slå upp hur ett lands kung eller drottning såg ut och vad de hette. På myntens baksida fanns oftast en vapensköld som kunde läsas ungefär på samma sätt som dagens sladdertidningar. De gav information om kungahusens sammansättning, vem som var gift med vem och vilka allianser som staterna ingick i. Mynten präglades också med symboler som gav upplysning om vilka egenskaper som kännetecknade statsmaktens politik. Ett tydligt exempel på hur mynt laddades med betydelsebärande ikonografi för status och makt är Gustav Vasas dalermynt. Gustav Vasa lät prägla lika stora och representativa mynt som man hade i andra kungariken i Europa. Ansiktsporträtt dominerar på mynt, men Gustav Vasa lät avbilda sig i reslig helfigur, ståtligt klädd som en mäktig furste, vilket är mycket ovanligt. Kul, tycker Hendrik Mäkeler.

27


En kopparpollett från Sala silvergruva

Hendrik Mäkeler. I montern syns världens största mynt, en kopparplåt värd 8 daler

– Gustav Vasa var ju, vad man kan kalla, en uppkomling. Han ansågs inte riktig värdig av kungahusen och högadeln runt om i Europa, eftersom han inte ärvt sin titel utan tagit kungamakten med våld. Mynt är ju det enda massmedium som finns vid denna tid och de spriddes över allt, eftersom de var gångbara överallt. Gustav Vasa ger alltså det samtida Europa svar på tal med en tydlig signal om sin makt och legitimitet. På den här tiden fanns inga reglerade valutor. Tumregeln var att ett mynt skulle ha lika mycket metallvärde som betalningsvärde, vilket gjorde att det gick utmärkt att betala med svenska mynt överallt utomlands. Världens största mynt I en av montrarna på myntkabinettet finns en stor och tjock rektangulär kopparplåt. Plåten, som väger 16 kilo! är ett exemplar av världens största mynt. De allra största hade en vikt på nästan 20 kilo. Dessa bautalika mynt präglades i Sverige på 1600-talet fram till mitten av 1700-talet. Det sexton kilo tunga myntet motsvarade värdet av 8 daler, ungefär priset för en tunna öl! Man kan bara föreställa sig hur besvärligt det var att storhandla eller ens gå på krogen på den tiden! En penningpung på fickan dög inte, man behövde speciella transportkärror. Förklaringen till dessa otympliga kopparmynt, är att Sverige led stor brist på guld och silver efter trettioåriga kriget. – Ädelmetallerna hade gått åt till att betala kriget nere på kontinenten, så man var tvungen att använda koppar istället.

28

Om metallvärdet i kopparplåten ska motsvara värdet av ett litet guldmynt, så blir ju kopparmyntet av nödvändighet väldigt stort och tungt. Det är nog tur att man till sist uppfann valutasystemet, som frigör pengarna från att garantera sitt eget värde i guld, silver eller framför allt, i koppar. – Valutan är nära förknippad med modern statskonst i centralstater med grundlagar. Att kronan är Sveriges valuta och har ett visst värde regleras i modern tid av lagen. Metallvärdet har ingen betydelse alls. Man kan använda plast lika gärna som silver, eftersom kronvärdet är garanterat genom laglig inlösningsplikt och regleras av regeringsformen, förklarar Hendrik Mäkeler. Fast, å andra sidan, förr visste man i alla fall vad man hade, till skillnad från nu, när penningvärdet i princip kan förändras över en natt, om staten inte sköter sig. Lokala valutor och snärjande tvång Uppsala universitets myntkabinett har i sina samlingar uppländska föremål som öppnar intressanta inblickar i problematiken kring valutaområden. Riktigt spännande är de så kallade upplandspolletterna av koppar. Dessa motsvarade ett visst värde av kol eller ved. I de uppländska brukssamhällena med anor från 1400-talet skapades tidigt sådana här lokala valutor. Polletterna hade valörer som exempelvis ett halvt lass vask, det vill säga, ett halvt lass ved. Ved behövdes för att smälta malmen i Sala silvergruva. I Bergslagen


En carolin från 1868

En av Sveriges första banksedlar

behövdes kol för att smälta kopparmalmen och där cirkulerade polletter som uttryckte sitt värde i kolryssar. – Man tror i allmänhet att penninganvändningen kom in sent i Sverige, men mycket talar för att man misstolkat källskrifterna. Ett lass vask kan ju tolkas som om det var frågan om naturahushållning när det i själva verket rör sig om polletter som motsvarar det värdet. Egentligen kan man tycka att det var ganska modernt att använda energimängd som valutaenhet. Nackdelen var att folk blev låsta till brukssamhället, polletterna var inget värda och kunde inte omsättas utanför det lokala sammanhanget. Folk kunde inte ens ta med sina besparingar till grannbruket, eftersom det förmodligen hade en annan lokal valuta. Tumregeln är, förklarar Hendrik Mäkeler, att ju mindre valutaområdet är, desto större blir tvånget och isoleringen. Han berättar, att det i koncentrationslägerna under andra världskriget skapades egna extremt begränsade valutor. Fångar betalade till och med in pensionsförsäkringar i dessa lokala valutor, vilket ledde till svårlösta juridiska tvister efter kriget, när överlevande ville ha ut sitt pensionssparande. Sedlar och finanskris Exemplar av Sveriges första sedel finns naturligtvis också på Uppsala universitets myntkabinett. Sverige var ett av de första länderna i världen med att introducera sedlar som betalningsmedel. Det skedde redan på 1660-talet, på de stora kopparplåtsmyntens tid. Sedlarna utlånades mot ränta av den

Palmstruchska banken i Stockholm till folk i allmänhet, som säkert var tacksamma för sedelns praktiska fördelar framför de tunga och stora kopparmynten. Men tilltaget skapade nästan omedelbart en stor finanskris. Sedlarna hade inget motvärde i banken utan stod för en kredit på framtida kopparfyndigheter. – Statschefen Magnus Gabriel de la Gardie, ägare av ett fyrtiotal slott runt om i Sverige, hade ett stort konto i banken. Han lånade ut väldigt stora summor men betalade aldrig tillbaka till banken i tid, varför banken höll på att gå omkull. Riksdagen bestämde då att ta över banken i statlig ägo. 1668 blir detta Sveriges Rikes Bank, dvs. Riksbanken, som därmed är den äldsta centralbanken i världen. Föregångaren till euron En av Hendrik Mäkelers favoriter är en carolin från 1868. En carolin är lika med 10 franc. Myntet introducerades i samband med den första europeiska valutaunionen, som grundades 1865. Sverige skickade sändebud till valutakonferensen i Paris 1867 men man beslöt sig för att inte gå med. Trots det präglades ett mynt med den nya valören i Sverige, en carolin, som råkade vara lika med 10 franc. Sverige ingick på sätt och vis i valutaunionen utan att ha skrivit på avtalet. – Känns det igen? frågar Hendrik Mäkeler med ett skratt. Visst, Sverige har tydligen en historisk erfarenhet av konsten att i formell mening inte vara med men ändå i praktiken delta. Det är ungefär detsamma i dag, när Sverige

29


inte är med i eurosamarbetet men ändå med i Single Euro Payment Area, som integrerar banksystem för att förenkla transfereringar i euro. Den första europeiska valutaunionen höll samman ända fram till första världskriget 1914. Undantaget var, hör och häpna, Grekland, som fick lämna valutaunionen tidigare, redan 1908, på grund av för höga statsskulder. – I teorin skulle man kunna lära sig något av penninghistorien, menar Hendrik Mäkeler. Men i praktiken låter man oftast bli och gör samma misstag gång på gång. I Skandinavien grundades för övrigt en egen valutaunion 1873. Sverige, Danmark och Norge lanserade då kronan som gemensam valuta. Den Skandinaviska valutaunionen upphörde också vid första världskrigets utbrott. Men, kronorna har vi ju kvar. Utfasning av det guld som glimmar Det är tydligt att förste arkivarie Hendrik Mäkeler har ett djupt engagemang i sitt ämne. Med utgångspunkt i vad som finns i montrarna gör han gärna många och intressanta utvikningar. Och när han gått igenom hela utställningen, har han ännu mer spännande saker att berätta. – I skiftet mellan traditionen med metallvärde och övergången till enbart symboliskt värde på pengar, använde

30

man sig länge av så kallade värdemynt, en slags referenser till de mynt med enbart mynttecken som cirkulerade. På 1930-talet övergavs allmänt guldmyntfoten men guldvärdet fanns kvar som referens för myntvärdet ända fram till 1970-talet. – Efter andra världskriget skapades Internationella valutafonden och Världsbanken. Enligt Bretton Woodssystemet var tanken att samtliga länders valutor skulle kunna växlas in mot dollar och, att dollarn i sin tur skulle ha täckning i form av amerikanska guldreserver. Men, Vietnamkriget gjorde USA väldigt skuldsatt. Osäkerhet om dollarvärdet fick Frankrike att agera för att säkra sin egen valuta. Frankrikes president kom på tanken att man skulle växla in de amerikanska dollardeviserna mot guld. – Frankrike skickade helt enkelt några krigsfartyg till Amerika för att hämta hem lassvis med inlösta guldtackor. Om flera stater skulle komma på samma idé, konstaterade man i USA, så skulle all guldreserv försvinna och dollarn förlora sin täckning. Därmed var det ädla guldets tidsålder till ända. Är det den digitala eran som blir nästa? Eller, kanske en valuta som kopplas till mjuka värden, som rättvis fördelning eller garanteras av naturresurser som hälsosamma livsmiljöer, intakta ekosystem och biologisk mångfald? d


HSB BRF BRÖNDBO

VÄLKOMMEN HEM TILL UPPSALAS NYASTE STADSDEL Nu blandas ny arkitektur med inspiration från Börjetulls historia. Industriromantiska detaljer, gedigna material, stora fönster och balkonger, plus en barnvänlig gård. Intresseanmäl dig till brf Bröndbo redan i dag.

Boarea 32 kvm–117 kvm (1–5 rok) Adress Börjegatan och Gimogatan, Uppsala Säljstart våren 2014 Inflyttning 2016 Mäklare AnnaSara Sundqvist Wolf, Tel: 0703 90 45 90

annasara.sundqvist.wolf@maklarhuset.se

MER INFO: hsb.se/uppsala/brondbo 31


32


Kan man göra en maskin som löser världsfreden? Det är frågan som konstnären och uppfinnaren Andreas Hammar jobbar med just nu. Ja, varför inte? Har han gjort en maskin som omvandlar svett till drickbart vatten, kanske han skulle kunna komma en bit på väg med freden i alla fall.

Ångande Punk av Johanna Uddén

Uppsala kommun ansökte om att bli kulturhuvudstad 2014. När Umeå tog hem titeln bestämde man sig i kommunen för att ändå ta tillvara några av de idéer som fanns med i ansökan. En av dem var Uppsala som fredsstad. 2014 har därför blivit året då Uppsala bjuder in till seminarier, utställningar, föreställningar, läsningar och en massa annat på tema Fred. En iskall januarilördag invigdes fredsåret i Rosénparken. Det gjordes genom en fredsmanifestation i form av två vita duvor som släpptes upp i vinterhimlen. Samtidigt invigdes Andreas Hammars verk Fredslabbet som är placerat på ett nybyggt trädäck i parken. Här står konstnärens alter ego, tillverkad i plåt. Han är klädd i verkstadsrock, har skägg och ser allmänt uppfinnaraktig ut. Precis som Andreas Hammar själv. Verket ska kompletteras under året och flera maskiner i installationen kommer att jobba för freden. Andreas Hammar fick uppdraget av kulturkontoret genom Anna Ehn som är intendent för offentlig konst. – Vi valde att fråga Andreas Hammar för att han arbetar på ett okonventionellt och spännande sätt. Dessutom är han känd av barn genom att han deltagit i olika barnprogram. Under processen diskuterade vi innehåll, montering, tillgänglighet och det fortsatta arbetet under året. Det var bestämt att verket skulle placeras i Rosénparken, men tillsammans såg vi

ut den exakta platsen. Destination Uppsala är också med i projektet. De sköter allt det praktiska kring verket. Att göra en fredsmaskin är förstås en stor utmaning för Andreas Hammar. Men han verkar vara typen som går in med hull och hår i sina uppdrag. – Fredslabbet är en växande skulptur, en slags dagbok i att försöka göra gott. Hade jag varit författare hade jag skrivit en bok, som entreprenör skulle jag startat en fond. Men som konstnär är mitt språk ett annat. Jag tänker att mina konstverk funkar som en conversation piece. Som ett mentalt avstamp in i ett ämne. Inte minst för mig själv. Andreas Hammar har alltid hållit på med maskiner. Under barndomen lärde han sig genom att skruva sönder saker, till en början leksaker. Han ville antingen bli uppfinnare eller konstnär men valde till slut den den estetiska vägen i stället för den teknologiska. – Efter estetisk linje på gymnasiet var jag med i ett projekt för arbetslösa ungdomar i Haninge. Projektet drevs av tre konstnärer. Jag tyckte inte om samtidskonst eftersom jag kände att jag inte var en del av den. Men det halvåret var det bästa jag gjort nånsin gjort. Jag fick verkligen pröva på att vara konstnär och kom på att jag får göra vad jag vill. Genom att kalla det konst fick jag möjlighet att vara den jag var. Det ledde till att Andreas Hammar sökte till Nyckelviks-

33


Fredslabbet

34


skolan och därefter till Konstfack. På Konstfack satte man teorier på allt, vilket har gjort att han kan prata om sina verk. Det har hjälpt honom att definiera sina maskiner som konst. De maskiner han bygger är kraftigt patinerade och har en ganska skräpig och stökig estetik. – När jag var ung spelade jag mycket rollspel och jag arbetade i en spelbutik i början av 90-talet. Jag gillade spelen i genren fantasy-steam. Man kan säga att det är fantasy, men med tillägg av maskiner, färgskalor och rekvisita från 1800talet. Det här har blivit en egen subkultur, steampunk. Jag använder samma estetik och inspiration, men jag är ingen utpräglad steampunkare. Rostiga gamla maskiner av typen som förekommer i Jan Lööfs program Skrot-Nisse är något som Andreas Hammar gillar. Hans examensarbete från Konstfack 2001 var en Wunderkammer, en slags 1800-talsverkstad. I dag ingår han i kollektivverkstaden Svart i Bagarmossen. De är tio personer med samma inriktning. Några är konstnärer,

några är mekaniker. Alla maskiner som kan behövas finns där och de gör vissa jobb tillsammans. De har till exempel gjort mekaniken till NK:s julskyltning ett par år. Andreas Hammar är känd för många barn genom sin tidigare medverkan i barnprogrammet Mekatronik. Tillsammans med programledaren Jonas Leksell byggde han maskiner som kunde utföra uppgifter. – Jag var med i programmet en säsong 2012. Och det märks direkt när programmet går i repris. Barn som jag möter brukar titta till en extra gång då. Många barn har säkert även sett programmet Labyrint, som är en slags äventyrstävling för barn. Andreas Hammar har byggt robotarna i programmet, till exempel den slajmsprutande otäcka Taurus. Själv är han med och styr den lilla mässingshunden, som är en handdocka. I anslutning till invigningen av installationen av Fredslabbet ställde Andreas Hammar ut på Offkonsten c/o Teatergalleriet. Där visade han det nya verket Maskinrummet,

35


som är en enorm maskin, helt utan funktion. Den spottar och fräser. Och högst upp på maskinen rör sig ett stort öga fram och tillbaka och skannar av omgivningen. Det är både läskigt och fantasieggande. På galleriet visade Andreas Hammar också en ritning till den svettmaskin som han gjorde på Gothia Cup förra året. Något han fått mycket uppmärksamhet för. – Det var en gammal klasskamrat som hade sett mig i Mekatronik. Han jobbade på den pr-byrå som hade uppdraget från UNICEF att uppmärksamma bristen på rent vatten i världen. Byrån kom på idén med att framställa vatten av svett. Han frågade om jag kunde konstruera en sån maskin. Jag sa ja. Deltagarna i Gothia Cup lämnade in sina svettiga tröjor som stoppades in i maskinen. Och ut droppade rent vatten! Den som vågade fick dricka ett glas svett. För varje drucket glas skänkte sponsorer pengar. Och det var 2 290 personer som vågade sig på att dricka svett från maskinen. Förutom att UNICEF tack vare detta kan rena över 23 miljoner liter vatten, blev svettmaskinen en internationell succé. Världens stora nyhetsbyråer uppmärksammade projektet och genom sociala medier nådde svettmaskinen över en miljard människor!

36

– Svetten från ett fotbollslag blev två till fem deciliter rent vatten. Spelarna använder ju kläder som andas, annars kunde det ha blivit ännu mer. Det finns flera erkända tekniker för att samla och rena vatten. Den tekniska utmaningen i att bygga svettmaskinen liknar de som finns inom rymdindustrin, där varje smutsig vattendroppe, vare sig det kommer från kylvatten, urin, eller just svett, är ovärderlig. Det låter otroligt, men det utvunna vattnet är till och med renare än svenskt kranvatten. d


37


Ko

n te ns

s in

r at ki sy iP

s hu

av johanna uddĂŠn

38


Vill du uppleva något av den bästa konsten i Uppsala ska du besöka Psykiatrins hus. Här har Kultur i länet satsat stort på några få men storslagna konstverk. Det mest anslående verket är kanske Anders Widoffs tredelade installation Känsla – Erfarenhet – Omständigheter i den övre entréhallen. Här skildrar Anders Widoff människan så som hon är, rätt upp och ner, genom poetiska omskrivningar. Skulpturen Känsla är utformad som en kanna som balanserar på två socklar, förskjutna i förhållande till varandra. Som så ofta i Anders Widoffs konst råder obalans. För vem är i total balans? Kannan är av samma typ som förr fanns på sjukhusens nattygsbord. En kanna vatten som kanske skänker tröst under vakna timmar. Kannan kan också vara kärlet, en urgammal symbol för människan. Och vattnet strilar försiktigt över kanten, ner i den till synes bottenlösa dammen. Ett stilla porlande är läkande för själen. Anders Widoff berättar om verket. – Jag gjorde kannan som ett svar på projektets önskan om en fontän som skulle binda samman atriet. Jag utformade den som en överdimensionerad kanna som närmast omärkligt rinner över. Får nog. Pendangen till Känsla är Erfarenhet, en skulptur som också den är placerad i en damm. Den är tretton meter hög och kan ses från alla våningsplan i anslutning till atriet. – Med pelaren, bestående av fyra grova och ärrade stammar, ville jag ge kropp och resning åt själva den erfarenhet någon som drabbats av sjukdom eller motgångar kan ha.

Kroppen står stadigt och med en viss värdighet, även om det är lite skevt – och med de brott de olika snitten mellan stammarna utgör. I en vitrin mitt emot receptionen har Anders Widoff gjort ett stilleben som han kallar Ariel – omständigheter. Om de två skulpturerna handlar om det beständiga och eviga i tillvaron, skildrar det här verket något som kan förändra våra liv. Här står 59 glas på en spegelbricka. Glasen är stora eller små, de är vackra och sköra. Några är trasiga. Glasen kan ses som porträtt av patienterna. Här finns också tärningar, böcker, ett Janusansikte med mera. Anders Widoff har skapat en detaljrik berättelse för dem som väntar här i entrén. Psykiatrins hus blev klart i februari 2013 och är den hittills största satsning som gjorts inom Akademiska sjukhusets område. Akademiska sjukhuset är ett stadssjukhus. Det ligger som en egen stadsdel strax utanför citykärnan. Det är ovanligt. Och det är något som sjukhuset vill ta till vara. När Tengboms Arkitekter ritade Psykiatrins hus tänkte de sig det som ett eget kvarter i stadsdelen. Entrén i spetsen av byggnaden öppnar sig mot city, mot människorna. Det är också det som är vitsen. Genom att bygga ihop den somatiska vården med den psykiatriska, vill man avdramatisera psykiatrin. Därför finns också både öppenvården och de slutna avdelningarna under samma tak. Liksom utbildning och forskning. Den 33 600 kvadratmeter stora byggnaden kostade åttahundranittio miljoner kronor att bygga. I en sådan stor

39


40


Andreas Bjersby

satsning har självklart konsten en plats. Landstinget tillämpar enprocents-regeln, vilket i det här fallet innebar att åtta och en halv miljoner skulle användas till konst. Arbetet med konsten påbörjades flera år innan huset stod klart. Andreas Bjersby på Kultur i länet, var projektledare för hela processen. – Det första vi gjorde var att formulera ett konstprogram med förslag på placeringar och konstnärliga uttryck. Programmet utformades i nära samarbete med husets arkitekter och beställaren Landstingsservice. I Tengbom Arkitekters grundförslag fanns en idé om att låta naturen ta plats i byggnaden genom växtväggar, vattenfall och bergsformationer. Mycket av det ersattes av konstnärliga insatser. Han berättar att konstprogrammet innehöll ett antal formuleringar som blev vägledande i arbetet med konsten, till exempel medveten enkelhet, hög grad av integrering i byggnaden och en känsla av omtanke och stimulans. – Något som också var viktigt, det var att konsten skulle kännas modern och inte anpassas på ett oreflekterat sätt. Vi ville undvika konst som är slätstruken och enbart dekorativ och som passar alla – om det nu ens finns. Tvärtom, man ska våga lita på att människor kan tänka och klarar av utmaningar och att vi alltid är mer självständiga individer än patienter. Kanske handlar det just om identitet? När Kultur i länet gör sina stora konstinköp måste användarna vara delaktiga, i det här fallet patienter och anställda. Till projektgruppen knöt man representanter från patientföreningarna och verksamheten i huset. Under konstkonsult Kjell Strandqvists ledning tog gruppen ställning till

olika konstnärliga möjligheter, idéer och uttryck. Och gruppen har deltagit aktivt i arbetet med att köpa in och beställa konst. När konsten sedan är på plats gäller det att förankra konstgruppens val hos personalen. Så Andreas Bjersby gjorde massor med konstvisningar för olika grupper under det första halvåret. – Men de mest spännande samtalen uppstår när man går runt på mottagningar och avdelningar för att justera eller komplettera konsten. I maj månad ger vi på Kultur i länet ut en stor katalog med texter om alla beställda konstverk. Katalogen kommer förhoppningsvis att bidra till ett fördjupat intresse och ökad förståelse för konsten i huset. Det är många konstnärer som finns representerade i Psykiatrins Hus. Det första som möter besökaren, nästan överfaller en, är Frida Tebus Finding Lithium. Verket sträcker sig utanför entrén. Här kommer naturen in och konsten kommer ut. Frida Tebus berättar att det fanns ett tidigt önskemål om att anspela på naturen som läkande kraft. – Det tog jag fasta på. Jag lekte med tanken på mineraler som ursprungsämne till psykofarmaka. Bipolära syndrom var något som återkom när vi under skissarbetet besökte olika vårdavdelningar. Så jag började undersöka vilka ämnen som ingick i medicin just för bipolära syndrom. Då hittade jag litium. Litium upptäcktes 1817 av Johan Arwedsson i mineralet petalit på Utö i Stockholms skärgård. När Frida Tebus hittade en rosa petalit på Naturhistoriska Riksmuseet visade det sig

41


42


43


att den var hittad på Utö. Tänk om det var själva den stenen! Frida Tebus kopierade stenen i överdriven storlek, skulpterade den i frigolit och från den formen göt hon skulpturen i polyesterplast. – Mitt verk, Finding Lithium, är som en fantasi omkring Johan Arwedsson och upptäckten av litium på Utö. Så jag lät helt enkelt en stilisering av en föreställd skärgårdsmiljö uppta entrén. Ovanpå en simulerad skärgårdskobbe i betong vilar en skulptur av stenen petalit. Jag har försökt arbeta monumentalt med verket utan att bygga så mycket på höjden. Skulpturen får därför inta rummet på bredden. Jag har också försökt få en funktion i verket genom att ge besökarna möjligheten att sitta på kobbarna i entrén. Hela installationen kan kanske betraktas som något av ett mellanting mellan entréinteriör, museum, sagorum, lekplats och konstverk. På en vägg i området bakom receptionen hänger ett stort textilt verk av Kazuyo Nomura. Verket heter Går i skogen och även här har konstnären lyft in naturen i byggnaden. De upprepande träden är sydda med maskin och skiftar i nyans. Det kan ses som en årstidsväxling, en livscykel eller kanske en läkandeprocess. Konstverket är utformat som ett draperi, viket ger en böljande yta och bidrar till ett djup i motivet. Draperier brukar ju oftast ha en döljande funktion, men här finns inget bakom. Det är helt enkelt ett verk på en vägg. I närheten av draperiet hänger ett antal grafiska blad av Uppsalakonstnären Denis Sten. Genom landskapsmotivet på några av bilderna hänger de fint ihop med draperiet av Kazuyo Nomura och träden utanför. – Det här är bilder som är inköpta av Kultur i länet på 1980-talet och har legat magasinerade den sista tiden. Nu har bilderna fått nytt liv genom nya fräscha ramar och placering i moderna miljö, berättar Andreas Bjersby. I huset finns många stora glaspartier. På flera ställen behövs därför insynsskydd. Konstnären Lisa Gerdin har

44

gjort tre olika mönster med tegel som tryckts upp på plastfilm och monterats på glaspartierna. Verket heter Lufttegel – att reparera sina rum och anspelar både på tegelmönstret, på hur vi bygger våra erfarenheter och på den läkande vården. Lisa Gerdins verk är det i särklass största i huset. Det täcker sammanlagt över 800 kvadratmeter! Den mest udda konstplaceringen är kulverten, själva gången som ansluter till Akademiska sjukhuset. Här har Hans Jörgen Johansen gjort reliefen Väggens växt. En kulvert kan ju vara hur tråkig som helst. Kan man föra in naturen här? Jo då. Konstnären har valt att använda en stiliserad murgröna, en växt som verkligen tar sig fram överallt. Halvt abstrakt, halvt realistisk slingrar den sig fram över väggen. Den ger hopp om fortsatt liv och en tro på människans inneboende sprängkraft. En del av den konst som Kultur i länet beställt eller köpt in finns inne på avdelningarna, även om krutet lagts på de allmänna utrymmena. Alla verk som är beskrivna här finns tillgängliga för alla. I anslutning till avdelningarna finns till exempel ett stort ljusverk av David Svensson, stora glasmålningar av Ebba Matz, färgfoto på glas av Jean-Baptiste Béranger och ett konstskåp av WiklundWiklund. Andreas Bjersby och konstgruppen har gjort ett gediget arbete med urvalet. – Möten mellan människor skiljer sig ibland inte så mycket från mötet mellan betraktaren och ett konstverk. Med ett öppet sinne, ömsesidigt förtroende och lite tålamod så kan man uppleva tryggheten i det invanda men också de obegränsade möjligheterna i det främmande. Om konsten i Psykiatrins hus på något sätt kan bidra till det så gör det mig väldigt hoppfull, säger Andreas Bjersby. d


Varje dag riskerar 25 000 flickor att giftas bort och bli vuxna i förtid. Många måste sluta skolan och blir gravida när de fortfarande själva är barn. Men det finns hopp. Med er hjälp kan vi finnas på plats för att utbilda flickor, stärka deras självkänsla och ge dem möjlighet att förändra sin framtid. För i de länder där jämställdheten ökar – där minskar också fattigdomen. Plan har kämpat för barns rättigheter i 75 år. Som Flickaföretag i Plan ger du flickor en chans att påverka sin framtid. 217x280.indd 1

45 2012-08-07 14.52


mer kultur 책t folket! av gunilla sthyr

46


Jag har förverkligat otroligt många drömmar men Kulturoasen är nog det jag är mest stolt över.

– Kulturoasen är ett väldigt coolt spelställe, det tycker alla artister som varit där – och fler vill komma. Till exempel ringde Claes Yngström alldeles nyss … och Steve Gibbons kommer hit i vår, berättar Kent Wennman. Det går inte riktigt att sätta honom i något fack; en kulturell mångsysslare, konsertarrangör, låtskrivare, musiker, Elviskännare, ljudtekniker, föredragshållare och projektledare. Otaliga mer eller mindre omöjliga projekt har han dragit igång för att ge mer kultur åt folket. En slags tacksamhet över att vi lever i en fri värld och borde sluta gnälla på samhället och istället bidra med allt vi kan. Han definierar sig själv mer som en solidarisk kapitalist än som en ideellt arbetande kulturarbetare och ler lite åt hur svårt det är att placera honom i ett politiskt fack. – Jag är en vegetarian, engagerad i djurrättsfrågor och driver en eko-affär i Håga – men röstar inte vänster, tycker inte att det är fel att tjäna pengar, vilket förbryllar en del människor runt omkring mig, säger Kent Wennman och skrattar vid tanken. Han tycker att det finns stora förväntningar på dagens kulturarbetare, framför allt att de ska jobba gratis. – Jag har inget emot ideellt arbete, tvärtom det ligger väldigt mycket ideellt arbete bakom allt jag har gjort under åren – men jag vill välja det själv. Som fri kulturarbetare får jag och mina likar göra det mesta av arbetet själva, och vi är minst lika duktiga som de som arbetar inom institutionskulturen. Men också vi behöver pengar för nysatsningar. Ingen kan bara jobba ideellt!

Det behövs en uppgradering av kulturen i Uppsala menar han, och tänk om kommunen skulle våga öka bidraget till det fria kulturlivet, för att få större bredd och mångfald på utbudet. För en sisådär fem år sedan startade Kent Wennman den ekonomiska föreningen Kulturhjältarna, tillsammans med vännerna Stefan Lindgren och Jimmy Bergvall. Det blev aktuellt i samband med att han fick uppdraget att producera konserter i Parksnäckan. – Målet med vårt jobb är förstås att berika Uppsalas kulturliv – men bara med sådant som vi själva brinner för. Ja, jag skulle vilja säga att vi gör kommunen en stor tjänst! Musik som levebröd är boken som han skrev tillsammans med Johan Ohlin och som kom ut år 1996. Den handlar om processen att nå ut som musiker. Boken blev en stor framgång och de båda författarna åkte på turné i hela landet och föreläste om hur om hur man överlever som musiker. – Vi hade ju själva gått igenom hela processen, säger Kent Wennman, så vi blev bekräftade som något av pionjärer på området. Det var kul, jag hade ju hållit på med musik ända sedan tonåren. Mellan nitton och tjugofem års ålder kuskade han runt i världen under flera år, en rotlös backpacker som tog tillfälliga jobb och då och då livnärde sig som gatumusiker, innan han återvände till Uppsala. Det blev sedan mycket låtskrivande och musikexperimenterande och en del radiohits, som spelades in med hjälp av Uppsalaproducenten Roine Stolt. Låten En lycklig man som kom 1994 är kanske den mest spelade.

47


ELVIS i Parksnäckan 2010

Kent Wennmans enorma intresse för Elvis Presley väcktes redan i barndomen och har följt honom i alla år. Men på 70-talet fanns ingen förståelse för Elvis i ett Sverige där de politiska diskussionerna krävde kampmusik, så det dröjde ända till 90-talet innan Elvis fick en renässans inom den svenska musikvärlden. – En dag passerade jag skivaffären LP-fyndet i Tierp och upptäckte en skiva med Elvis i fönstret. Jag köpte skivan och kunde bara konstatera att det här var musiken som jag gillade. Jag hade gjort våld på mig själv genom att inte vilja erkänna det. Nu utvecklades tanken på att göra någon mer om denna legend, lyfta fram hans musikaliska liv och lite andra sidor hos artisten på ett mer respektfullt sätt. Och det har blivit många shower och konserter under åren med Elvis-tema, tillsammans med olika musiker och även med skådespelaren Göran Engman från stadsteatern.

Erja på Kulturoasen 2011

48

– Under det här året kommer jag att ladda för jubileumsåret 2015, då Elvis skulle ha fyllt 80 år. Vi är redan på gång med att boka upp ett helt spelår för att kunna erbjuda sjuttio spelningar i upplandsregionen. Därefter får det kanske räcka med Elvis, konstaterar han och det går att ana en viss trötthet på konceptet. Att Kulturhjältarna skakat nytt liv i Parksnäckan i stadsparken under de senaste åren, har nog ingen undgått. Dessvärre har ännu ingen upprustning av själva scenen skett men stadsparken har berikats med ett stort antal konserter sommartid och förra året, 2013, fick Kent Wennman ta emot


UPPLANDSMUSEET Kunskap • Inspiration • Reflektion

VÅR TID PÅ JORDEN

HITTA NEMO FOTO MATTIAS KLUM

THE HUMAN QUEST Utställningen förlängd till 14 september 2014

MÄNNISKAN OCH STADEN Hundra år av Uppsalafotografier Utställningen förlängd till 11 januari 2015

FOTO ALFRED DAHLGREN, UPPLANDSMUSEET

Gösta Knutssonstipendiet för sitt engagemang i Barnens parksommar. Man gav fler än dubbelt så många konserter som kommunen önskat och en del var helt egna produktioner. När man dessutom vet att han arbetar med ungdomstävlingen Musik direkt och undervisar på musikhögskolan i Stockholm, så frågar man sig: Hur hinner han? Det absolut största projekt han dragit igång och som nu funnits i sju år, är Kulturoasen i Hågaby. Det är han väldigt stolt över. Här har en mängd spännande artister spelat, som Liondub, Frifot, Louise Hofsten, MA Numinen, Tomas DiLeva och Dag Vag – med andra ord en blandning av alla möjliga musikstilar. – Kulturoasen är unik och det är till stor del min förtjänst, säger han övertygande. Varför vara blygsam när man lyckats skapa en samlingsplats för alla sortens människor. Här tas inget inträde till konserter, utan alla bidrar med den skärv man vill ge. Och det är inte enbart konserter på Kulturoasen, här hålls även julmarknader, lyktvandringar, författarkvällar, Vintagefestivaler och mycket annat. Bidrar till kulturen gör också Uppsala Hem och Uppsala Waldorfskola om upplåter lokalerna. Trots att ekonomin stundtals varit kärv för Kulturoasen, så har Kent Wennman inte velat ändra på ett vinnande koncept. Istället är det tack vare den ekologiska butiken Tantens gröna skafferi, som han driver med sin fru Giesela Krupke, som oasen har överlevt, i de fall konserter kostat mer i gage än de inbringat. – Jag ser inga motsättningar i att blanda olika slags musik och evenemang, tvärtom; det skulle aldrig vara möjligt att ha ett smalt utbud för några få finsmakare. Men för att återknyta till frågan om tid; en familj med två barn kräver också sitt. Hur får du ihop livet? – Jag har lärt mig att rensa bort allt onödigt och att disciplinera mig själv, aldrig fly från det som jag måste göra. Det frigör tid och ger ett gott samvete. Det gör mig också mer närvarande i vardagen. Frånvaron av alkohol, ateism som förhållningssätt och vegetarisk mat är andra saker som håller honom vaken och närvarande. Han säger att han numera aldrig lyssnar på musik – vilket låter konstigt – men läser desto mer; helst böcker av den brittiske författaren Iris Murdoch, av vilken han har läst alla hennes tjugosex böcker samt de filosofiböcker hon givit ut. Han har precis avslutat den tjugosjätte boken – men börjat om från början igen med den första. Varför denna begränsning helt plötsligt? – Min fru skrattar åt mig. Men böckerna är så unika och utvecklande att jag kan läsa dom om igen och hela tiden hitta nya filosofiska bottnar, säger Kent Wennman. d

Fri entré ÖPPETTIDER Tisdag – Söndag 12-17 S:t Eriks torg 10, Uppsala 018-16 91 01

www.upplandsmuseet.se

49


Om framg책ng

med sorgkant

och kryddan i livet

50

av lillemor berg


D

en är omnämnd som en krog av god klass i White Guide och har under flera år utsetts till läsarnas favoritkrog i UNT. Peppar Peppar ligger lite avsides intill stationsområdet, på Suttungs gränd, men det hindrar inte gästerna från att strömma till för att njuta av smakupplevelser och god service i den trivsamma miljön. Konsten att få varje gäst att känna sig speciell har säkert bidragit till att göra Peppar Peppar till en av Uppsalas mest populära gourmetkrogar. Saffet Caglar är stolt över sitt verk och, inte minst, över den duktiga personalstyrkan som gjort det möjligt att utveckla krogen till ett vinnande koncept. Gourmetkrogen Peppar Peppar föregås av en framgångssaga som börjar med två tomma händer á la den amerikanska drömmen. Saffet Caglar, som är född och uppvuxen i Turkiet, for i sin ungdom till Sverige för att besöka sin bror. Brodern, som studerade vid Uppsala universitet, tyckte att Saffet borde bidra till sitt eget uppehälle under vistelsen. På tredje dagen i det nya landet fick Saffet Caglar ett jobb, trots att han inte kunde ett ord svenska. – Jag började min karriär som diskplockare på Landings. Men efter två veckor avancerade jag till diskare, berättar Saffet Caglar och skrattar. Han anmälde sig till en kurs i svenska på AMU. Sfi-läraren blev kort därefter fru Caglar. Ödet ville alltså att Saffet skulle bli kvar i Sverige, så han sökte sig vidare på den svenska arbetsmarknaden.

Hemma i Turkiet hade Saffet varit lärling på ett arkitektkontor under en arkitekt som var influerad av amerikansk graffiti. Saffet Caglar fick uppdrag att utföra stora muralmålningar på fasader. Något med målning kunde han tänka sig att syssla med. Sagt och gjort, han kontaktade sin fackförening som ordnade med en utbildning till målare. – Jag jobbade som målare ett tag men fick svåra kontakteksem av färgerna. Fackföreningen rekommenderade att jag skulle byta bransch och jag började fundera på vad jag skulle omskola mig till. Och just i den här vevan, det var 1974, öppnade en pizzeria i Gottsunda. Pizza och begreppet take away var något helt nytt då, berättar Saffet, som redan på den tiden hade en osviklig känsla för vilka mattrender som ligger i tiden. Saffet Caglar släppte fram sin inneboende entreprenör och tog ett djärvt beslut. En pizzeria, tidens nya matkoncept, det skulle han satsa på. Att han varken hade kapital eller kunskaper om restaurangbranschen utgjorde inget oöverstigligt hinder. Efter att ha dragit sin affärsidé och övertygat banken, beviljades han ett lån som gjorde det möjligt att öppna Stabby Pizzeria. Vid den här tiden hade Saffet fått en liten son. Arbetet med pizzerian innebar att han knappt hade någon tid alls över för sitt barn. Det gjorde honom bedrövad. – Innan min son föddes trodde jag, att man bara kunde

51


52


gråta av sorg. När han föddes upptäckte jag att man också kunde gråta av glädje. Att få följa sitt barns utveckling och finnas till som pappa i vardagen kändes som viktigare än allt annat. Barn växer ju så fort. Jag ville inte missa min sons uppväxt. Sådant betyder mycket mer än kommersen, förklarar han. De mjuka värdena i livet, menar Saffet Caglar, har alltid betytt mer och vägt tyngre än utsikterna att tjäna pengar och göra karriär. – Sverige är ett tryggt land att leva i och det hjälpte mig att ta ett radikalt beslut. Jag sålde pizzerian bra sex månader efter att jag öppnat den. Saffet Caglar ägnade några månader åt att vara pappledig, väl medveten om att han måste tänka på framtiden och nya försörjningsmöjligheter. – Det är inte lätt att få ihop alla delar av livet, men när sådana problem dyker upp så går det att hitta bra lösningar. Det krävs bara visioner. Jag ville jobba dagtid, ha en normal arbetstid som inte utesluter familjelivet. Snabbmatskonceptet låg i tiden. Saffet Caglar fick en ljus idé om att anpassa den turkiska kebaben till ett svenskt snabbmatsalternativ. Han blev pionjären som tog kebaben till Sverige. – Jag har blivit kallad den svenska kebabens fader, skrattar Saffet Caglar. Läget är viktigt för ett snabbmatsställe. Det ska helst ligga mitt i city. Saffet fick nys om en lokal på gågatan strax intill stora torget, mitt emot Åhléns. Där fick det bli. – Först var tillströmningen dålig. Det var ju en helt ny produkt och jag förstod att det skulle ta tid att etablera den. Det krävdes marknadsföring. På den tiden var det bara de riktigt stora kedjorna som annonserade med helsidor på sidan tre i UNT. Men jag satsade på en sådan helsidesannons och då blev det snart en väldig ruljans. Efter en tid blev Saffet Caglar kontaktad av Samfood, ett dotterbolag till Scan. Det ville ha hans hjälp med att framställa kebab industriellt på samma sätt som man gjorde med färdiga hamburgare. Saffet tyckte det var en bra idé för att garantera hygien och en bra standard för produkten, så han medverkade till processen. – Tyvärr, så tänkte jag inte affärsmässigt på saken. Jag var bara glad att de intresserade sig för min produkt och min affärsidé. Ett smart kontrakt med en rimlig royalty skulle ha gjort mig till miljonär idag. Saffets kebab öppnade i flera städer, men Saffet Caglare blev mätt på snabbmatskonceptet och sålde av verksamheten. Istället började han med import- och export av bland

53


annat citrusfrukter och konserverade smågurkor från sitt gamla hemland Turkiet till olika länder i Europa. Det var svårt att arbeta fram någon tillräckligt bra organisation för alla delar i kedjan och ett stort projekt med gurkodling i Turkiet för den tyska marknaden slog fel, framför allt på grund av extrem torka. Saffet Caglar återgick till restaurangbanan och öppnade Elake Måns i Uppsala, som redan från starten blev en stor framgång. Elake Måns fick pris som Sveriges bästa lunchrestaurang av Svenska hotell- och restaurangförbundet. En bidragande orsak var, att den var Sveriges första nyckelhålsmärkta restaurang. Efter alla år i restaurangbranschen kan Saffet Caglar fortfarande inte laga mat men han är en mästare på att väldigt snabbt fånga upp nya tankar kring mat. – Jag läste nyheter från Livsmedelsverket om nyckelhålsmärkning och tänkte direkt att det är något man borde erbjuda sina gäster. Varför ska de behöva äta fet mat och kanske riskera sin hälsa när de vill njuta av god restaurangmat? Kreativitet men också en viss rastlöshet kännetecknar Saffets Caglars entreprenörskap. En period ägnade han sig

54

enbart åt att förvalta uppbyggt kapital genom att handla med aktier. Han var också initiativtagaren till att starta svensk-turkiska handelskammaren och var dess ordförande under två mandatperioder. Karriären var på topp när livet plötsligt vände radikalt. Saffet Caglar förlorade en dotter. – Åren efter det går inte att beskriva. Allt förlorade sin mening. Jag frös alla mina affärer och kommersiella åtaganden och isolerade mig i mitt sommarhus under lång tid, berättar Saffet som helst inte vill prata om den här perioden i sitt liv. När han så småningom vaknade upp ur sorgen, insåg han att nästan inget av det kapital han byggt upp fanns kvar. Han var tvungen att ta sig i kragen, framför allt för att trygga framtiden för sin familj. Det slumpade sig så väl att Saffet Caglar kom i samspråk med en av restaurangcheferna från tiden på Elake Måns. Han ville starta upp något nytt men ville inte göra det ensam utan behövde Saffets Calgars erfarenhet och stöd i ett partnerskap. Lokalen på Suttungs gränd visade sig vara ledig. Efter en noggrann inspektion och en plan för hur verksamheten skulle se ut, var saken klar. 2007 öppnade Peppar Peppar.


– Det blev ingen omedelbar succé men jag såg ingen anledning att ändra ett bra koncept för att skynda på lönsamheten. Ibland måste man ha is magen. Saffet Caglar har för länge sedan insett att livskvalitet är så mycket viktigare än jakten på status och rikedom och numera känner han ett annat lugn än förr. – Innerst inne är jag en riktig mjukis, säger han och lägger huvudet på sned. d

55


Anders Walls Stiftelser har sedan 1981 delat ut omkring 50 miljoner kronor i stipendier och bidrag till unga, kreativa begåvningar inom naturvetenskaplig forskning, ung företagsamhet och musik. År 2000 inrättades ännu ett stipendium, Årets Uppsalastudent. Det går till en student med goda studieresultat som utmärkt sig genom kreativa insatser vid Uppsala universitet, gjort särskilda insatser till stöd för andra studenter inom kår- och nationslivet eller utvecklat entreprenörskap med anknytning till utbildningen och universitetets verksamhet. Årets Uppsalastudent 2013 har studerat på psykologprogrammet och heter Kajsa Asplund. Priset på 100 000 kronor är belöningen för hennes mångsidighet, driv och entreprenörskap.

Årets Uppsalastudent 2013 forskare med korn på talang

Under åren har Anders Wall samlat ett stort gäng av wallumner under sina vingar. Alla är högpresterande med goda studieresultat, talanger inom sina respektive ämnesområden. Men det är inte allt. Den främsta gemensamma nämnaren är en speciell egenskap. De verkar alla vara begåvade med ett övermått av skapande energi och en ambition att kanalisera den konstruktivt i ett engagemang. Årets Uppsalastudent 2013, Kajsa Asplund, är naturligtvis inget undantag. Hon har sett till att få mycket gjort under sitt unga liv. – Jag har alltid varit intresserad av väldigt många olika saker och alltid tyckt det varit jätteroligt att gå i skolan. Allt var kul, utom idrott, berättar Kajsa. Kajsa Asplund är uppvuxen i Björklinge men gick under gymnasietiden på Katedralskolan i Uppsala. På fritiden engagerade hon sig i Röda korset och var med att driva en verksamhet under namnet Välkomnarna. – Det handlade om att fungera som kontaktperson för nyanlända människor från andra länder. Verksamheten innehöll allt från kulturellt och mänskligt utbyte till att hjälpa till med praktiska saker som bankärenden, söka jobb eller skaffa bibliotekskort... Mångsidighet kan kosta en del huvudbry när det blir dags för universitetsstudier. Vad ska man välja? Kajsa Asplund

56

av Lillemor Berg

började först med humaniora och språk men hade svårt att se någon arbetsmarknad där de här ämnena skulle passa in. – Då kom jag på, att psykologi på något vis är en gyllene medelväg, en korsväg där humaniora, samhällsvetenskap till och med naturvetenskap möts. Det tilltalade mig. Ja, egentligen var det nog min kloka mamma som fick mig att undersöka det spåret. Det var hon som först kom på att psykologi skulle vara något för mig. Psykologiprogrammet innebär en krävande utbildning under fem år, men det har inte hindrat Kajsa Asplund från att engagera sig fullt ut i andra projekt vid sidan av studierna. – En av orsakerna till att jag blev nominerad till Årets Uppsalastudent, var nog att jag tillsammans med två studiekamrater startade en arbetsmarknadsdag för psykolog- och psykologistudenter. Vi tyckte att vår utbildning saknade en ordentlig och mer konkret arbetslivsanknytning. Bilden av vår framtida arbetsmarknad verkade ganska smal. Vi ville försöka bredda bilden av vad en psykolog kan jobba med och av vad psykologi kan bidra med i samhället, förklarar Kajsa Asplund. 2010 kom den första arbetsmarknadsdagen till stånd i Blåsenhus med mässa, föreläsningar och möjlighet för studenter att boka enskilda samtal med yrkesverksamma psykologer. Kajsa Asplund fortsatte med att driva verksam-


57


heten några år vid sidan av studierna. Projektet växte ganska snabbt och Psykologidagen är numera ett etablerat evenemang som återkommer år efter år. Under studietiden jobbade Kajsa Asplund dessutom väldigt mycket med Psykologifabriken. Psykologifabriken började som ett projekt bland studenter men är idag ett privat företag som omsätter rön inom forskningen i praktiska applikationer för tillämpning på många olika områden. – Jag har bland annat varit med om att driva upp en verksamhet som skapar psykologibaserade tjänster som näringslivet kan använda sig av. Ett annat uppdrag som Kajsa Asplund haft under studietiden, gäller en omfattande insats på ett stort konsultföretag som hade problem med att få in kvinnor i organisationen, i synnerhet på högre nivåer. – Uppgiften gick ut på att titta på problemet utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vad kan psykologin säga om fenomenet och hur kan man använda psykologin praktiskt i ett sådant sammanhang? Kajsa Asplund menar, att engagemangen vid sidan av studierna i vissa hänseenden varit den bästa skolan. I januari i år blev hon klar med studierna på psykologprogrammet vid

58

Uppsala universitet och idag är hon doktorand på Handelshögskolan i Stockholm och forskar i ett projekt som handlar om talang. – Det går bland annat ut på att kartlägga hur svenska företag ser på begreppet talang. Det gäller dels hur de definierar talanger, dels vilka sätt de använder för att locka till sig talanger och vad de gör för att få dem att stanna inom företaget. Nu när kunskapssamhället är här på allvar, har de här frågorna blivit väldigt centrala för många företag. Människor är den viktigaste resursen och då blir det viktigt att locka till sig rätt kompetens och använda den på bästa sätt. Det är vanligt att företag använder sig av olika mätmetoder och personlighetstester för att hitta talanger, förklara Kajsa Asplund. Den specifika frågan för hennes undersökning handlar om hur medarbetare i företagen upplever och reagerar på att bli utvalda, respektive inte utvalda som talanger. – Det har blivit vanligt att man inom företagen är väldigt öppen om hur man ser på sina medarbetare. Man har ofta ett talangprogram dit vissa blir uttagna medan andra står utanför. Men, man vet fortfarande ganska lite om hur sådana här öppna förväntningar påverkar individer bland annat i fråga om motivation, självkänsla och vilja att stanna inom företaget eller inte. Kajsa Asplund talar om sitt forskningsämne med stor entusiasm och den närmaste framtiden är utstakad inom forskningsprojektet. Men, med den energi och kreativitet som kännetecknar varje wallumn, kommer nog Kajsa Asplund skapa utrymme för många egna initiativ. Hon säger sig inte ha alltför specifika planer för framtiden, men hon har en bred vision av vad hon vill åstadkomma. – Jag vill på olika sätt försöka kombinera forskning med kunskapsspridning – skriva böcker, hålla föreläsningar, undervisa, kanske hjälpa företag med kunskapsbaserade konsulttjänster. Det finns massor av spännande och tillämpbar forskning som har svårt att nå ut. Det är något jag skulle vilja bidra till att råda bot på. Och, Kajsa Asplund har förstås en smart plan för vad prispengarna ska användas till. – De kommer förmodligen att användas till en uppstart av ett eget företag så småningom. Jag vill gärna starta ett eget företag för att kunna förverkliga idéer som inte riktigt passar in i något forskningsprojekt. Sedan passar livet som forskare ganska bra att kombinera med en egen företagsverksamhet. Forskare och entreprenör, kan det finnas en mer optimal kombination av talanger? d


SÄSONGENS SMAKER LYFTER FESTEN Vi erbjuder vällagad och inspirerande catering, där råvarornas naturliga kraft och smak får stort utrymme. Tillsammans skapar vi en minnesvärd upplevelse, i ditt hem, på företaget eller i någon av våra festlokaler. Beställ catering till festen och eventet från oss. Välkommen!

cajsas-kok.se • 018 -130 19 0

59


Widmark bryter ny mark, skakar hand med pop och housebeat AV ANDREA DAHLKILD

60


Pianisten och kompositören Anders Widmark gjorde skivan Horses on the run för att slippa ha kul på låtsas. Innehållet råkade bli lite större än själva ramen, en flock hästar på flykt som inte kan tuktas. Dark horses kicking on the frame, my easel is burning down…

Han är ingen kaffedrickare, en knapptryckning på maskinen avslöjar honom. Anders Widmark föredrar te. Något i vårt samtal leder till en liten anekdot om hur han på ett X2000tåg frågade om det ingick påtår i form av en ny tepåse. Svaret blev att det gjorde det inte, han fick hålla till godo med sin gamla, på smak helt dränerade påse. – Vad blir konsekvensen rent juridiskt om jag blir påkommen med att ta en, frågade jag. Men det fick jag inget riktigt svar på… Den där historien har jag nog berättat under en av mina konserter. Jag hämtar kraft i att skoja och prata med publiken, hittar på saker i stunden och använder det för att bygga en avslappnad stämning. Pratet blir en integrerad del av föreställningen, precis som sången. Anders Widmark har alltid haft för vana att omge sig med duktiga vokalister. Sara Isaksson och Helene Sjöholm är två av dem, liksom Rebecka Törnqvist som han gjorde gemensam debut med 1991. Men på sin nya skiva Horses on the run sjunger han helt själv. – Förut har jag har inte tyckt mig kunna sjunga, kanske är det mina barn som fått mig att förstå att inte allt måste vara på blodigt allvar. Jag började öva massor, utgick från ett mörkt röstläge och pressade upp det lite i taget. Till slut tappade jag rädslan för min egen röst. Jag känner mig glad och stolt över att jag haft den här ambitionen och genomfört det hela.

Det är inte så att hans fjorton tidigare soloalbum låter likadant. En titt på diskografin, med sina otaliga artistsamarbeten och genrekorsningar, ger bilden av en musiker som hela tiden kliver över den linje han just dragit framför sig. Ändå sticker Horses on the run ut från mängden. Dels på grundav sången, dels för att ljudbilden är så modern. Anders Widmarks pianospel går och skakar hand med pop och housebeat. – Jag älskar energin i den moderna musiken och tog uppgiften att gå rätt in i den på fullaste allvar. Ett tag tänkte jag strunta helt i pianot, men bestämde mig till slut för att behålla det. Annars hade jag slutat att vara ”artist”. Det var svårt att hitta ljudbilden, att blanda språken på rätt sätt. Pianomusik till beats kan ju bli banalt, det kan bli hissmusik. Skillnaden mellan något trovärdigt och något som får folk att tänka ”vad är det där för jävla musak” är liten. Skivomslaget är signerat Knotan, en av Sveriges creddigaste modefotografer. Mannen på bilden ser ut som en hipster med en bra frisör, den typen av artist som får många träffar nätet. Men så är det inte, beklagar sig Anders Widmark. – Alltså, jag på nätet, det är helt dött. Jag är pinsamt medveten om hur det ser ut när man googlar mitt namn och vet att jag borde lägga ut videoklipp på Youtube. Men det är en fråga om resurser. Han tycker inte att det är okomplicerat att bryta ny mark,

61


och har många gånger frågat sig om han inte borde bli vid sin läst och göra det som förväntas av honom. Det brukar sluta med att han gör det han har lust med i alla fall. – Det får kosta mig vad det vill, jag kan nästan gå under på kuppen. Men att aldrig kunna göra något på slentrian kan bli dyrt. Det händer att jag får kommentarer som ”är du inte klar, du har ju jobbat med skivan i fyra år!” Sådant är egentligen inte försvarbart när man har familj. Ibland har jag tänkt att jag borde byta jobb, bli musiklärare eller något. Anders Widmark var sju år gammal när han började leka fram improvisationer vid pianot. Han brukade spela med sin pappa, stunder som byggde på jam och samspel. Samma naturliga lust till musik finns kvar fortfarande, men det är en låga som kan kvävas i för små utrymmen. – När man ser någon uppträda förutsätter man att han måste ha kul, men det är inte säkert. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att gå vidare för att behålla glädjen, så då gjorde jag Horses on the run. Det tog fem år, men nu behöver jag inte låtsas ha kul på scen. Det underlättar.

62

Det har gått några veckor sedan Anders Widmark släppte sina hästar lösa i en första konsert. ”Världsklass” tyckte UNT, ”uppfriskande” tyckte han själv. I höst återvänder han till Reginateatern igen. – Ja, de har tydligen börjat boka hösten redan, så för en gångs skull har jag lite framförhållning! Det har jag inte annars – ett farligt drag hos mig. Det där med att det snart kommer en sommar och sedan en jul… jag har förstått sent i livet att det är så. Fler framträdanden på hemmaplan lär det bli. Efter en fyra år lång exil på Gotland är han tillbaka i Uppsala, och tror sig inte vara på väg någon annanstans. – Jag börjar förstå vad det här med hembygd är för något. Att ha en relation till trakten där man bor är väl på gott och ont, men mest på gott i mitt fall. Jag har flyttat flera gånger och varit stockholmare i tolv år, men nu är jag här igen och det är ingen slump. Jag känner ett kreativt lugn i Uppsala och har för avsikt att vara verksam här även framledes. Världen finns ju i datorn och Arlanda ligger ett stenkast bort. d


63


HISTORIEBITEN av lars lambert HAMMARSKJÖLDARNA I UPPSALA

T

vå personer som satt avtryck i det svenska 1900talet är Hjalmar och Dag Hammarskjöld, far och son. Den förste som statsminister och landshövding, den andre som FN:s generalsekreterare. Båda med gedigen uppsaliensisk bakgrund. Hjalmar Hammarskjöld hade tioårig skickats från släktgården i Småland till skola i Uppsala och blev sedan staden trogen i ett par decennier. Student vid sexton års ålder tog han raskt en fil- och jur kand. Ännu inte fyllda trettio var han professor i civilrätt. Strax rekryterades han till vad som skulle bli en lysande karriär i statsförvaltningen. Han avverkade ett par ministerposter i olika regeringar och var en av de svenska delegaterna i de svensk-norska förhandlingarna som ledde till att unionen med Norge upplöstes i fredligt samförstånd. Efter att ha varit svenskt sändebud i Köpenhamn blev Hammarskjöld 1907 landshövding i Uppsala. Fredsåret 2014 jubilerar inte bara den tvåhundraåriga svenska freden. Det är också hundra år sen utbrottet av

64

första världskriget, som i Sverige föregicks av bondetåg och borggårdskris. De senare också med upprinnelse i Uppsala. Åren före kriget kännetecknades av hårda politiska motsättningar. Försvarsfrågan fick känslorna att svalla. Rysskräcken underblåstes av högern. Om inte försvaret stärktes skulle kosacker snart dansa på gatorna! Den gryende demokratin och parlamentarismen var ännu i sin linda. När kungen i sitt borggårdstal tog avstånd från den liberala regeringens försvarspolitik var den konstitutionella krisen ett faktum. En konservativ ämbetsmannaministär tillsattes med Hammarskjöld som statsminister. Som ledare för neutralitetspolitiken gjordes han 1917 ansvarig för livsmedelsbrist och ransonering under kriget och blev under öknamnet ”Hungerskjöld” en av landets mest avskydda män. Han tvingades avgå och återvände till Uppsala och befattningen som landshövding. Dag Hammarskjöld tillbringade första halvan av sitt liv i Uppsala, växte upp på slottet, gick i skola i Högre allmänna


Hjalmar Hammarskjöld som nybliven professor i fotografen Henri Ostis ateljé omkring 1890. Hjalmar Hammarskjöld uppfattades av många som intellektuellt kylig och ämbetsmannaaktigt stel, auktoritär och självrådig. En viljemänniska med övermänniskolater. I Uppsala var han trots alla plikter och officiella mottagningar känd som ”enslingen på slottet”.

I Odd Fellowsalen, Östra Ågatan 31 vid Nybron, utspelade sig de händelser som blev upptakten till bondetåg och borggårdskris i februari 1914. Lantbrukaren Uno Nyberg och grosshandlaren Emil Frykberg fick idén att Upplands bönder skulle tåga till kungen och betyga honom sin trohet och vilja att bära ökade försvarsbördor. Sagt och gjort. Ett upprop sändes till landets tidningar. Den 6 februari fyllde 30 000 bönder och sympatisörer från hela landet borggårdarna. Kungen talade och tog avstånd från regeringen Staafs försvarspolitik. Det följande valet vanns av högern och socialdemokraterna, liberalerna klämdes ihop i mitten. Kungen fick magsår och opererades. I början av augusti bröt världskriget ut.

Våren 1917 pågick över hela landet hungerdemonstrationer mot livsmedelsbristen. Demonstrationståg på väg upp mot slottet 24 april 1917.

1:a majdemonstration i Odinslund 1917.

Landshövding Hammarskjöld talar till folket på slottets borggård och lovar åtgärder mot livsmedelsbristen. Kan det vara den elvaårige Dag i fönstret uppe t.h.?

65


Kälkåkning vid slottets södra sida i Dag Hammarskjölds barndom i början av förra seklet.

Dag Hammarskjöld som nybakad student, ännu inte fyllda 18, på Högre allmänna läroverkets trappa. Betygen var lysande med 12 stora A. Enligt den obligatoriska anekdoten kastade den aldrig nöjde fadern en hastig blick på studentbetyget och konstaterade att den äldre brodern Åkes var bättre. Varvid Dag gick in till sig och grät.

Dag Hammarskjölds död i Kongo i september 1961 försatte Sverige i ett tillstånd av chock och förlamande sorg. Regeringen beslutade om statsbegravning i Uppsala domkyrka. Dag Hammarskjölds kista bärs ut ur domkyrkan av studenter från Upplands nation, september 1961. Längst fram Ola Ehn, blivande chef för Upplandsmuseet.

läroverket vid Skolgatan, studerade humaniora, ekonomi och juridik vid universitet, innan han som fadern inledde en framgångsrik ämbetsmannakarriär. När den fyrtiosjuårige Dag Hammarskjöld, konsultativt statsråd i den svenska regeringen, våren 1953 utsågs till FN:s generalsekreterare var det en sensation. Utanför en trängre krets var han så gott som okänd. Också för de närmast berörda, inklusive honom själv, kom utnämningen som en total överraskning. Statsministern Tage Erlander noterar i sin dagbok efter en timmes överläggning med sitt avgående statsråd att denne verkade ”skrämd men ändå lockad… en aning paralyserad… Hans tankar kretsade en hel del om vad det skulle bli av honom efter sejouren i FN.”

66

Det framkom att Dag Hammarskjöld efter avslutat FN-uppdrag ville tillbaka till rötterna. Till Uppsala, där han tillbringat första halvan av livet. Till det slott på åsen, där fadern varit landshövding i nästan ett kvartssekel. Det var inget tillfälligt hugskott. Barn- och ungdomsårens Uppsala var hela tiden en levande realitet för Dag Hammarskjöld. Den sista sommaren, 1961, när han var intensivt upptagen av Kongokrisen som på hösten skulle ta hans liv, skrev han för Svenska Turistföreningen den text, Slottsbacken, som publicerades postumt i föreningens årsbok året därpå. Minnen från slottet på åsen dit han en dag hoppades komma tillbaka. Ödet ville annorlunda. d


To Be Frank

Du har ett vackert

leende Ät vad du vill, lev hur du vill, älska vem du vill, men det ska vara roligt att motionera! Det är grundbulten i Friskis&Svettis. Vi har 12 värderingar som vi arbetar efter varje dag. Målet är att du ska må bra och ha ett leende på läpparna när du tränar hos oss. Varje gång. Det vore roligt att se dig hos oss i dag. Vi har tre nöjeslokaler i Uppsala. Värderingarna som får dig att le

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Träning ska vara fri från krav på prestation Träning ska utveckla hela människan Gränser ska testas Varje enskild medlem och varje idé är viktig Träning ska vara lustfylld Att mötas är lika viktigt som att träna Människor kan ta ansvar för sin hälsa Hög kvalitet är viktigt på alla områden Det ska vara lätt att börja, lätt att fortsätta Att stå fri är värdefullt Att träna är inget märkvärdigt Alla ska kunna träna

Läs mer om alla våra 12 värderingar på www.uppsala.friskissvettis.se

Ekeby Bruk Väderkvarnsgatan Ultuna Tel 018-55 84 90 www.uppsala.friskissvettis.se

67


alla tiders musikal

Cabaret är en musikalklassiker som har allt, medryckande musik, starka låtar, utrymme för underhållande dansnummer och framför allt ett angeläget och seriöst innehåll. Ett säkert kort på vilken teaterscen som helst. Filmatiseringen från 1972 med Liza Minelli i huvudrollen som Sally Bowles, har bidragit stort till att sprida musikalens popularitet. Bara i Sverige har Cabaret satts upp på scen minst tjugo gånger sedan 70-talet. Den första mars i år var det dags för premiär på Uppsala stadsteater med Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles. Föreställningen har en ganska lång spelperiod, tre månader, så många får chansen att njuta av musikalernas musikal. Cabaret spelades för första gången på Broadway 1966. Manuset, som skrevs av Joe Masteroff, bygger på Christoffer Isherwoods bok Farväl till Berlin, en själbiografisk skildring av en ung amerikan som söker sin identitet i 1920-talets Berlin. Att musikalen är mer känd än sin litterära förlaga är lätt att förstå. Musikalformen är suverän för en gestaltning av den förhöjda livskänslan på randen av en avgrund – Cabaret är helt enkelt som ett levande utsnitt ur modernitetens vilda gryning och bär samtidigt fram en universell aspekt. Genom historien har tider med omvälvande förändringar i sättet att leva och tänka alltid haft ett parallellt spår av social oro, politisk instabilitet och våld. Berlin blev under Weimartiden Europas självklara centrum, en kosmopolitisk miljö. Tyskland hade fått sin första demokratiska författning efter kejsardömets kapitulation. Gamla konservativa värderingar och moraluppfattningar ifrågasattes och städades snabbt ut. Regeringar avlöste varandra, börskurserna skenade upp och ner. Ekonomiskt sett var tiden efter första världskriget svår med superinflation och statsskulder men inom vetenskap och konst, litteratur, musik,

68

av lillemor berg

film och arkitektur exploderade kaskader av banbrytande kreativitet. Berlin var en kokande kittel av nya moderna värderingar och vilt nöjesliv. Sångerna från Berlins kabaréer och grammofonbolag blev slagdängor som gnolades i hela Europa. Uppsala stadsteaters uppsättning av Cabaret, i regi av Ronny Danielsson, är inte av något glamouröst megaformat. Dekor och rekvisita är av enklare slag. Pråligt glitter och naken hud på Kit Kat Klubb ställs i en ganska sjaskig och rå omgivning. Miljön känns rätt. Föreställningen inleds med en uppskruvad och lekfull ysterhet. Dansnummerna är galet akrobatiska. Den eruptiva frihetsberusningen känns äkta, atmosfären intim. Det är först en bit in i föreställningen som luften börjar vibrera av mörka stråk. Tidens brutalitet gestaltas inte explicit på scen men anas i kulisserna och i skådespelarnas hållning. Det finns en mening i ett sådant val. Man föreställer sig, att livet för den stora massan i 20- och 30- talets Berlin gick vidare som normalt, att tecknen på den nya fascistiska ordningen invaderade vardagen ryckvis och kanske inte uppfattades i sin fulla slagkraft förrän det var för sent. Gustav Levin är en skådespelare som kan konsten att visa stor uttrycksfullhet med små subtila åtbörder. Han är dessutom begåvad med en vacker sångröst. De färdigheterna använder han övertygande i rollen som den judiske butiksägaren Herr Schultz. Gustav Levin gör en timid Herr Schulz som reagerar på vågen av trakasserier mot judar och deras butiker med tillkämpat lugn, i tanken att det bara handlar om tillfälliga upplopp och pojkstreck. Sin judiska börd bär han med tillförsikt. Han är ju tysk! Det förändrade klimatet gestaltas framför allt i sång- och


69


70


dansscenerna. I en dansscen framträder en kraftfull figur i grisskär militäruniform med ridbyxor och skärmmössa av överdrivet snitt. Cabaret befolkas av gränsöverskridande gestalter, så scenen ger många associationer. Föreställer det en slags perverterad gay-ikon i hitlermustasch eller handlar det om en sexuell dragning till tjusiga uniformer och sadomachocism? Ska det föreställa en drift med nazismens homoerotiska dyrkan av det manliga eller en obetänksam flört med ännu en identitet från den nya verkligheten, maktmänniskans? De förföriska dragen i nazismen glöms inte bort, grandiositeten, de nationalromantiska övertonerna. På Fräulein Kosts och Herr Schultz´s förlovningsfest stämmer gästerna mangrant in i en smäktande hymn om fosterland och ära. Den livsglada Sally Bowles är i Sarah Dawn Finers tappning ingen naiv flickunge på drift, utan en mogen kvinna som medvetet väljer bort den traditionella kvinnorollen som mor och maka. Hon bejakar den lustfyllda friheten och sina drömmar om en glamorös framtid som sångerska. Sara Dawn Finer är en gudabenådad sångerska som laddar många av de välkända sångnummerna med en ny dimension av allvarsam mjukhet. Håren reser sig på kroppen när hon mot slutet av andra akten, eftertänksamt i ett prövande tempo, inleder den berömda kupletten Villkommen, Bienvenu, Wellcome i moll. Konferenciern görs av den multibegåvade Oscar Pierrou Lindén. Har man aldrig sett någon, som dubbelvikt omkring sig själv, kan sjunga med bibehållen klangfull kraft i rösten, så är Oscar Pierrou Lindéns prestation en sensation man inte glömmer. I filmen Cabaret med Liza Minelli upplevs konferenciern, spelad av Joel Grey, som en kall cyniker – en slags trickster och krass kappvändare som lever på människors synd och förfall. Den tolkningen har levt kvar i många teateruppsättningar av musikalen. Oscar Pierrou Lindéns konferencier

upplevs annorlunda. Han tillför något skört och mjukt till hans väsen. Rollens androgyna framtoning får ytterligare ett lager, ett nästan ett animaliskt drag. Man kommer att tänka på Tintomara i Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke, ett naturbarn som inte hör hemma inom civilisationens normerande regelverk. Cabaret på Uppsala stadsteater är musikteater när den är som bäst, visuellt underhållande med fräcka dansnummer, njutbar i sitt musikaliska uttryck, angelägen med sitt innehållsmässiga djup och intim till sin form. d

71


”Varje planta har sin egen karaktär, vilket bestämmer dess växtsätt.”

72

princip för ikebana


IKEBANA

Contemporary Plant Art i Thunbergs orangeri

av Elisabet Yanagisawa Avén och Kajsa Haglund

Sommarens stora internationella utställning, i regi av Botaniska trädgården vid Uppsala Universitet, förenar japansk blomsterkonst, Ikebana, och samtidskonst. Sju konstnärer från Japan är inbjudna att göra platsspecifika konstverk i form av skulpturala installationer i Thunbergs orangeri. Hela uppbyggnaden sker intensivt under en vecka innan öppningen av utställningen den 14 juni 2014.

Botaniska trädgården i Uppsala har under de senaste sju åren satsat stort på konstutställningar i orangeriet under sommarmånaderna juni–september, då växterna befinner sig utomhus. I år är temat Japan som traditionellt har flera konstarter med anknytning till botanik. – Vi har haft flera konstutställningar i orangeriet de senaste åren. Nu vill vi visa en utställning som använder sig av botanik och samspelar med trädgårdens växter på ett nytt sätt. Vi tror att det här är installationer som både konstälskare, Japanintresserade och våra trädgårdsintresserade besökare kommer att uppskatta, säger trädgårdsdirektör Mats Block. Mats Block hade en idé om Japansk ikebana när han kontaktade kuratorerna Kajsa Haglund och Elisabet Yanagisawa Avén för ungefär ett år sedan. Kajsa Haglund som är konstnär och kurator har arbetat med Japan och konst under mer än tjugo år. Elisabet Yanagisawa Avén är designer och konstnär, och arbetar med sista fasen av sin avhandling i konstnärlig forskning om förmodern japansk estetik. Ikebana brukar översättas på engelska med the Art of Flower Arrangment, vilket på svenska blir, konsten att

arrangera blommor. På svenska måste detta förtydligas ytterligare, för att arrangera blommor i Sverige ses mer som ett sätt att dekorera eller skapa dekorativa blomsterarrangemang som utsmyckning. Vad är skillnaden mellan den japanska konstformen ikebana och hur vi ser på blomsterarrangemang i Sverige? Ikebana handlar om att arrangera levande växter på ett skulpturalt sätt. Konstformen härstammar från Te-kulturen, där ikebana är en av flera konstarter i te-rummet. Ikebana behöver inte bara bestå av blommor; grenar, rötter eller blad används också. Varje blomma eller kvist formas och placeras efter principer som handlar om mikro- och makrokosmos som möts i människan. Den avskurna plantan symboliserar det existentiella, därför är ikebana mer än ett objekt, det är en s.k. självkultiveringskonst, som handlar lika mycket om en kontemplativ process för sinnet och anden medan man praktiserar ikebana. Te-ceremonins ikebana är mycket raffinerat enkel och minimalistisk, det kan vara en enda utvald blomma i en liten vas som får uppmärksamhet. Hur skulle ett sådant delikat arrangemang kunna fylla Thunbergs orangeri på 400 kvadratmeter?

73


Kajsa Haglund och Elisabet Yanagisawa Avén föreslog att göra något så halsbrytande som att kombinera ikebana med samtidskonst under temat Ikebana & Contemporary Plant Art. De gemensamma nämnarna som förenar är kanske fler än de som skiljer, och handlar om det rumsliga, materialvalet med växter och det processinriktade, som är ett aktuellt tema i samtidskonsten idag. Ikebana som än idag är en mycket stor inhemsk konstart i Japan finns i många olika stilar, och en av dessa är den s.k. free style, där det kan skapas enorma skulpturala installationer på offentliga platser. Steget till installationskonst inom samtidskonsten är inte stort alls, fast i Japan är ikebana och samtidskonst två helt olika konstinriktningar, som sällan eller aldrig visas på samma plats. Men frågan ställdes, varför inte göra en utställning med konstnärer från båda inriktningarna? I Japan skulle detta vara näst intill omöjligt, ikebanatraditionen är mycket stark med många olika skolor och ett seriöst rankningssystem, eftersom det är en mästarkonst. Sommaren 2013 åkte Kajsa Haglund och Elisabet Yanagisawa Avén till Japan och sökte upp flera ikebanaskolor för att uppvakta och få dem att medverka på den stora satsningen i Botaniska trädgården. Eftersom ikebana inte finns på kartan i Sverige, var det inte alls någon lätt uppgift att övertala den högt aktade skolan Ikenobo med högsäte i Kyoto

74

att medverka. Inte heller skolan Ohara i Tokyo var lätt att övertala. Det vägande skälet till att det till slut gick bra var att framhålla att Botaniska trädgården i Uppsala grundades av Carl von Linné, som är vida känd i Japan, och att orangeriet är grundat av lärjungen Carl Peter Thunberg, som gjorde den botaniska forskningsresan till Japan 1775–76, vilket resulterade i det mycket unika verket Flora Japonica. Vad är det vi kommer att få se i sommar i orangeriet? Av de sju japanska konstnärerna är det två som representerar ikebana; från Ohara kommer den femte generationens mästare Hiroki Ohara och från Ikenobo kommer den erfarne konstnären och läraren Katsuhito Kurata. Japansk trädgårdskonst har likaså historiska anor, och en av de inbjudna konstnärerna är Naoaki Donuma, som är japansk trädgårdsdesigner och trädgårdschef vid det eleganta kulturcentret Saito Summer Villa i Niigata, som ligger på Japans västra kust. Fyra samtidskonstnärer som arbetar med växter kommer att göra platsspecifika installationer, där olika växter ingår tillsammans med andra material. Ohya Rica planerar att göra en flätad skulptur på temat Emptiness. Shizouko Ono kommer att specialtillverka en enorm pistill. Junichi Kakizaki som arbetar med land art och flower art planerar ett enormt ägg i mossa med levande växter. Takaya Terada är performan-


75


cekonstnär och kommer att göra skulpturer på levande modellers huvuden som han kallar Hanayuishi. På vernissagen kommer vi att få se en Hanayuishi-performance. Ikebana hör som många av de japanska konstformerna (tuschmåleri, kalligrafi, keramik, kendo, trädgårdskonst m.fl.) till en s.k. självkultiveringskonst. Vad innebär det? Det har en viss koppling till vad man inom samtidskonst kallar processkonst. Enligt det japanska förhållningssättet till konstutövandet är det själva processen att skapa ikebana som är en förvandlande akt i sig och även har ett andligt syfte som en av många vägar till självkännedom och satori, upplysning. Och detta gäller även betraktandet, som en kontemplativ akt. Detta är den historiska bakgrunden till ikebana, som är förankrad i en estetisk-filosofisk tankestil, med starka influenser till Zenbuddhism och Tao. Ikebana undervisas alltid i tystnad och med stor betoning på hanteringen av material och redskap. I denna tankestil hyllas också det efemära inom konstupplevelsen, och material som levande blommor som vissnar får därför ett stort värde som en estetisk upplevelse. Detta står som kontrast till hur vi i väst traditionellt ser på konstupplevelser, att verken ska bestå och vara tillverkade i solida, hållbara material. Men inom samtidskonsten finns det många likheter med principer

76

och förhållningssätt från de japanska självkultiveringskonstarterna, och det ska bli mycket spännande att se hur de inbjudna konstnärerna arbetar med svenska material och förutsättningar. Utställningen ska pågå under tre månader, och utmaningen för Kajsa Haglund och Elisabet Yanagisawa Avén har varit att lösa frågan om hållbarhet när det gäller de levande växterna. – Hållbarhet eller förnyelse under tre månader har varit ett av kriterierna, och varje konstnär har löst det på olika sätt, säger Kajsa. Vissa installationer är landskap som växter på plats, och andra använder växtmaterial som rötter och grenar. Performancekonstnären Takaya är den som fått en kombination av både visning på öppningen och en dokumentation av verken som varar under hela utställningsperioden. – Det kommer att bli intressant att se hur konstnärerna arbetar, alla med olika förhållningssätt till det spatiala, och hur de gör samtida tolkningar av japansk estetik, hur de komponerar form- och materialkontraster mot tomrummet som en rymd, säger Elisabet. Utställningen pågår från 14 juni–14 september. Under utställningstiden sker en rad aktiviteter med japansk anknytning i Botaniska trädgården och orangeriet. d

http://www.botan.uu.se/ikebana/index.html


alexochmartin.se | matador.se

Freja föddes i veckan 22. Den som blir inbjuden att besöka ett barnsjukhus går inte därifrån utan att känna sig berörd. Av insikten i hur skört ett litet liv kan vara. Av rädslan för att ens egna barn ska bli sjuka. Men också av hur ett leende och en stunds lek och glädje mitt i det onda kan lindra smärtan och påskynda läkningen. Akademiska sjukhusets barnfond samlar in pengar till sådant som kan roa och stödja svårt sjuka barn som vårdas på Akademiska sjukhuset. Bankgironumret är 900-0670. För visst har du råd med ett leende? akademiskasbarnfond.se | info@akademiskasbarnfond.se | 018-611 00 00 | BG 900-0670

77


78 Vy fr책n Son Marrog


Mallorca paradisön på nära håll av lillemor berg

Det är inte nödvändigt att resa över halva jordklotet och korsa flera tidszoner för att hitta en paradisö. Bara drygt tre timmars flygresa bort ligger Mallorca. Ön är knappt större än Gotland men har, med sitt strategiska läge i Medelhavet, en lång historia som centrum för maktpolitiska intressen. Mallorca har ständigt varit föremål för invasioner från olika håll. Greker, karthager, romare, vandaler och morer har gjort anspråk på ön, som i forna dagar även var känd som ett tillhåll för fruktade pirater.

D

en senaste invasionen kom till Mallorca med den moderna tidens massturism. Till denna skimrande pärla i Medelhavet hittade svenska soldyrkare redan på 50-talet. Den turistinvasion som följde med början på 60-talet ledde till en enorm byggexpansion, som på sina håll förändrade landskapet och den genuina idyllen, något som tillsammans med den massiva turistindustrins ibland ganska vulgära koncept kom att återverka negativt på öns status som resmål. Och, det stämmer säkert att mycket av den ursprungliga skönheten gått förlorad. På många platser längs kusten tornar enorma hotellkomplex upp sig tillsammans med ett gytter av semesterbostäder, i synnerhet i närheten av Palma, som i Magaluf eller Palmanova. Trots det, finns den vilda och storslagna naturen alltid nära, böljande berg och hisnande utsikter över vikar och stränder och ett kristallklart hav, skimrande i turkost och blåaste blått. Mallorca har gott om intressanta och undersköna mål för dagsutflykter. Öns ringa storlek gör att det är lätt att ta sig runt på äventyr. Bussförbindelserna är utmärkta och priserna för hyrbilar överkomliga. Mallorca har dessutom något att erbjuda året om. Mandelträden blommar vackert tidigt på året och även på vintern eller sen höst är det i allmänhet soligt med behagliga

temperaturer som inte utesluter sköna vandringar eller utmanande cykelturer i bergen. Det finns gott om vandringsleder av olika svårighetsgrader och på Mallorca är bilisterna ytterst hänsynsfulla mot de många cyklister som inte räds de vindlande serpentinvägarna. Fågelskådare kan få sitt lystmäte väl tillgodosett i april då många flyttande arter uppehåller sig på norrsidan av ön. Där kan man få syn på den stora grågamen som är sällsynt i resten av Europa. Badfantaster bör hålla sig till perioden maj – september, men det finns chans för fullt acceptabla badtemperaturer om man vill kasta sig i vågorna redan i april efter en en lång och ansträngande bergsvandring. Längs Mallorcas nordvästra kust öppnar sig makalösa naturscenerier och det är tätt mellan sevärdheter av olika slag. Mellan de pastorala orterna Valdemossa och Deiá ligger den legendariske Luis Salvadors tjusiga residens Son Marrog, numera ett museum, väl värt ett besök. Hertigen Luis Salvador, som bodde här på 1800-talet, har haft vädigt stor betydelse för Mallorcas historieskrivning. Han är känd för sina vetenskapliga studier av medelhavsområdet och har skrivit sju volymer om Balearerna, baserade på data som han noggrant och systematiskt samlade in under sin tid. Alldeles i närheten av Son Marrog ligger en restaurang med vid utsikt över havet och Sa Foradada, en udde som

79


liknar en urtidsödla. Till Sa Foradada kan man gå till fots på en promenadstig. Det tar cirka fyrtiofem minuter att ta sig ner längs stigen från parkeringen vid Son Marrog. Om Luis Salvadors liv och amorösa eskapader finns många historier. En av sina älskarinnor, Catalina Homar, lät han installera i lantegendomen S´Estaca, som ligger på den smala kustremsan mellan mellan Sa Foradada och Port de Valdemossa. Numera ägs egendomen av hollywoodskådespelaren Michael Douglas och hans före detta mallorcanska fru. Det ryktas att Cathrine Zeta Jones låter tömma huset på exfruns inredning och ersätta den med sin egen varje gång hon vistas där. I Valdemossa ska man absolut stanna till, om så bara för en promenad i de smala, blomsterprydda gränderna. På torget vid kyrkan står en byst av Frédéric Chopin. Den berömda kompositören bodde här en vinter i synd tillsammans med

80

författarinnan Georg Sand. Någon romantisk och njutningsfull vistelse lär det inte ha varit fråga om. De blev ordentligt förkylda. Chopins piano ska finnas kvar att beskåda, men det är fler än ett ställe som gör anspråk på att visa den äkta rariteten. Deiá är nästa anhalt på den nordvästra kusten. Den lilla staden är ett populärt tillhåll för många berömda konstnärer, musiker och skådespelare. En promenad genom Deiá kan med fördel förlängas genom att följa det vattendrag som rinner genom staden. Längs med den lilla forsen löper en stig ända ner till Cala de Deiá, en turkosblå vik med en skyddad strand. Där kan man bada eller besöka den restaurang som byggts på en klippterass ovanför stranden. Vandringsleder i bergen av olika svårighetsgrader finns det gott om på Mallorca. Det är lätt att få tag på bra kartor, som även har anvisningar om var man kan parkera. På vissa


81


Utsikt mot รถn Dragonera

82


Cala sa Calobra

83


sträckor bör man nog hålla sig till guidade turer, men det finns också leder som går utmärkt att forcera på egen hand om man har hyfsad kondition och friska ben. La Trapa som leder från och till Sant Elm och går längs bergshöjderna ovanför viken Cala de´n Basset är en sådan lite enklare vandringsled. Vissa sträckor består av en relativt bred serpentinväg som smalnar av först när man kommer upp på högre höjd. Nära toppkrönet passerar man en klosterruin och en så kallad Mirador, en utsiktplats. Här öppnar sig en vidsträckt horisont med utsikt över fria horisonter. Det är bara den lilla ön Dragonera som skjuter upp ur det stora havet. Sedan följer en brant och smal stig nedför mot Sant Elm. Bitvis liknar promenaden nedför klättring men väl nere i Sant Elm väntar belöningen, en mycket fin sandstrand och kanske ett dopp i det klara turkosblå havet eller en god måltid och ett glas kall öl på någon av de trevliga restaurangerna som ligger utmed strandpromenaden. Utsikt från Torre de Verger 84


Det finns många transportsätt att välja på om man vill ta sig runt på Mallorca, även museala sådana. Mellan Palma och Sóller finns en smalspårig järnväg som vindlar över bergen. Sträckan trafikeras av ett gammaldags tåg från 1920-talet. Det tar ganska lång tid att resa från Palma till Sóller på detta sätt men själva resan blir ett litet äventyr i sig. Väl framme i Sóller kan man fortsätta sin resa med en antik spårvagn ner till Port de Sóller. Port de Sóller ligger mycket vackert i en halvcirkelrund vik, inbäddad av bergssidor. Från Port de Sóller kan man sedan ta en båt som går längs den bergiga kusten norrut till Cala sa Calobra, en ljuvligt belägen liten vik, som ligger inkilad mellan två bergssidor. Via en passage genom berget når man en liten strand med turkosblått vatten och en djup ravin, Cla Tuent, med en grund flodfåra som man kan följa inåt land. Det går att fortsätta upp i bergen härifrån men det blir en ganska besvärlig klättring. En promenad i ravinen och sedan njuta av sol och bad innan man tar båten tillbaka, är ett alternativ som är gott nog. Om man bor i närheten av Palma är det bäst att ta bussen tillbaka från Port de Sóller. Tur och retur med en antik spårvagn och ett gammalt tufftufftåg från 20-talet är mer än man hinner och har lust med på en endagsutflykt. Överallt runt ön finns lämningar av ålderdomliga försvarstorn. De byggdes som försvar mot moriska pirater på 1500–1600-talen. Torre de Verger är ett välbevarat sådant torn som ligger på vägen mellan Banyalbufar och Estellencs längs med nordvästra kusten. I det kan man klättra upp och njuta av utsikten över havet och den bergiga kustlinjen. Palma är en stad med både charm och karaktär som har en hel del att erbjuda av förströelser, historia och kultur. Längs hela stranden, från katedralen i Palma till Cala Blava i andra ändan av Palmabukten, finns promenad- och cykelvägar. Om man har hyrbil, får man låna en cykel gratis om man parkerar i det underjordiska garaget vid katedralen. Sedan kan man tillbringa dagen med att följa cykelvägarna så långt och länge man har lust, göra nedslag här och var för att äta och dricka, ta en vilopaus på stranden, ett dopp eller besöka en sevärdhet. Katedralen i Palma är magnifik, ett unikt byggnadsverk. Den är en av världens största helgedomar. Byggnationen påbörjades redan på 1200-talet av kung Jaime den förste av Aragonien. Kung Jaime uppfyllde därmed ett heligt löfte om att bygga en kyrka till jungfru Marias ära, som han avgett efter att ha överlevt en förlisning under en häftig storm, när han var på väg med sin flotta för att erövra Mallorca. Katedralen kallas La Seo av ortsbefolkningen. Det betyder ungefär det överdådiga skeppet. Förr nådde havet nämligen ända fram till kyrkan. En speciell upplevelse kan man få om man besöker katedralen tidigt en solig sommarförmiddag vid elvatiden. Då kan man uppleva ett fantastiskt färgspel när solljuset strilar in. Katedralen har hela trettiotvå vackra fönster. Det största rosettfönstret har en yta på nästan hundra kvadratmeter och består av över tusen färgade glasrutor. d

Museer

Musik

Kultur

Gallerier

Läs me r .se på varaif red

FÄRGSTARKT KONSTNÄRSMUSEUM I UPPSALA

Shaun Tan 5 apr – 1 jun

Tommy Östmar 11 jun – 31 aug

Emelie Sandström 6 sep – 5 okt

NORBYVÄGEN 26, UPPSALA 018-56 70 30 WWW.BRORHJORTHSHUS.SE

BROR HJORTHFÖRENINGEN Stödjer verksamheten i Bror Hjorths Hus

Bli medlem du också! För 150 kr/år får du fri entré till museet, rabatt på program & produkter och info om museets verksamhet.

Köp ditt medlemskort i museet eller se hemsidan för uppgifter.

BROR HJORTHFÖRENINGEN WW W.BRO RHJO RTHFO REN I N GEN . SE

Vi gör reproduktioner av gamla och nya verk, på olika sorters konstnärsmaterial och fotopapper. Våra utskrifter har en hållbarhet på över 100 år. Är du intresserad av att göra en reproduktion? Vår atelje finns inne på gården på Övre Slottsgatan 6, mittemot Akademihotellet. Öppet måndag–torsdag 10–18, fredag 10–1 7 • www.bildformatet.se

85


Krysset nr 25 Owe Thörnqvist har fyllt 85 år, vilket han firade med att ge en två timmar lång konsert i universitetsaulan. Vi hedrar den evigt ungdomlige jubilaren med ett korsord. Skicka in rätt svar till korsord@bizart.se senast den 18 september 2014. Du har chansen att vara med i utlottningen av Claes Jansons självbiografiska och musikaliska kokbok Cooking, med många Jansons frestelser. 86 Korsordsmakare:Hans Svensson

Rätt svar på kryss nr 24: BOKMÄSSAN


87


upptäck! av johanna uddén

BA till B&A På Nordens Folkhögskola Biskops Arnö finns en av landets bästa författarutbildningar. Sedan 60-talet är Biskops Arnö mötesplats för författare, kritiker, litteraturforskare och kulturförmedlare från hela Norden. Många av dagens etablerade författare har gått på skolan. Och nu gör vi på Biz&Art ett samarbete med utbildningen inom lyrik och prosa där läsning inför publik är en viktig del i utbildningen. Fredagen den 16 maj klockan 19.00 kommer därför eleverna till oss på Övre Slottsgatan 6 för att göra en av sina läsningar. Alla är välkomna för att lyssna på framtidens författare. Det blir nerver, det blir känsla, det blir jubel. Det är så klart fri entré.

Foto: Konsthuset

Det poppar i Uppsala Kommer ni ihåg förra årets glada överraskning, när det poppade upp ett kafé med scen i Rosénparken? Evenemanget besöktes av cirka 1 500 personer och blev mycket uppskattat. Föreningen PopUpp fångades snabbt upp av White arkitekter, som har ett uttalat intresse för medborgarstyrd stadsutveckling. PopUpp ordnade under våren i samarbete med White ett seminarium med workshop kring tillfällig arkitektur som stadsförbättrare. Mycket intressant kom fram! I maj poppar deras idé upp igen. På samma plats, men nu under två veckor, med mötesplats, festival och inspiration. Så här säger Poppupparna själva:

ü PopUpp ser kulturen som ett gemensamt projekt. Stad och kultur skapas av invånare, näringsliv och kommun tillsammans. Uppsala har ett behov av tillgängliga, fria och kreativa plattformar där dess invånare kan utbyta idéer och uttryck – vi arbetar för att sådana ska uppstå. Med fokus på innovativ design, konst, arkitektur, musik, workshops med mera vill Pop Upp skapa en temporär kulturscen mitt i Uppsala och där staden blir samtalsämne. Alltså, vi ses i Rosénparken 23 maj–7 juni.

88


Botan Dags att lära sig lite mer om självklara miljöer i stan. Botaniska trädgården med sin monumentala huvudbyggnad uppfördes till 100-årsminnet av Linnés födelse 1807. Botaniska trädgården kallas därför också Linnéanum. Det är lätt att komma ihåg arkitektens namn, Olof Tempelman, eftersom bygganden delvis har formen av ett antikt tempel. Ritningarna av Tempelman gjordes redan på 1780talet och omarbetades sedan av Louis Jean Desprez inför bygget. Under slutet av 1700-talet ökade intresset för den klassiska antiken, därför kallas stilen både för nyklassicism och för nyantik. Inom möbelkonsten kallas stilen för empire. Intresset för det klassiska hade att göra med upplysningstidens strävan att förenkla de överdrivna barock- och rokokoformerna i europeisk byggnadskonst.

Bästa loppisen Nu närmar sig tiden för alla småloppisar och det kliar i fingrarna på många av oss. En Uppsalabo som ofta syns i loppissammanhang är Ilona Szatmari Waldau. Hon fick svara på några frågor om loppisfynd. Vilket är ditt bästa loppisfynd? – Det är inte mitt bästa fynd rent ekonomiskt, men det jag gillar bäst är ett halsband i tenn med kvinnomärket.

Var köpte du det? – Vaksala torg.

Varför gillar du det? – Jag är feminist och det här halsbandet visar det. Samtidigt gillar jag att ha gamla smycken och kläder, att återbruka istället för att köpa nytt. Vilken är din favoritloppis i Uppsala? – På sommaren är det definitivt Ulva kvarns bakluckeloppis. Där hittar man alltid kul prylar och kläder, ibland till fyndpriser. Annars gillar jag Sirius loppmarknad, kul blandning av prylar och bra priser.

Plats för mig! Alla i åldern 12–19 år har nu möjlighet att genom en tävling berätta för Statens konstråd om hur det känns att vistas på offentliga platser. Gator och torg, trottoarer och parker tillhör oss alla, liksom vissa passager i inomhusgallerior och faktiskt också de virtuella rummen som vi besöker när vi spelar och chattar. Statens konstråd arbetar med konst i alla typer av offentliga rum och tänker mycket på hur platserna fungerar. Hur kan konst kan göra dem intressanta, spännande och inbjudande? I tävlingen Plats för mig! vill Statens konstråd veta hur 12–19-åringar ser och upplever offentliga rum och platser. Skicka in foto, film eller text om hur det känns att vara på de här platserna. Hur ser det ut? Finns det plats för alla? Läs mer om tävlingen på Statens konstråds hemsida.

ü statenskonstrad.se

89

ü


Foto: Anna Sturesson

Samtidskonst på nätet Tvillingarna Ashik och Koshik Zaman som ursprungligen kommer från Uppsala, brukar dyka upp på alla större utställningsöppningar i Stockholm. Och i höstas lanserade de tillsammans med sin kusin Azmi Kashem en konstsajt under namnet C-print där de vill behandla samtidskonsten på ett mer populärkulturellt sätt. Så här säger de själva:

ü Vi vill fokusera mindre på konstkritik och teori och istället fokusera på att hylla och lyfta fram konstnärer och konst. På det personliga planet handlar projektet om att balansera akademiskt mer traditionella vardagsyrken för att utlopp för ett intresse både för att skriva och för samtidskonst, som vi både samlar på privat och ägnar mycket tid åt. På sajten c-print.se kan du läsa om utställningar, om konstnärer och få allmänt bra tips på konst.

Sitta är det nya röka Stillasittande är en hälsofara – även för oss som tränar. Det är lika viktigt för hälsan att sitta mindre, som det är att träna. Om man sitter mer än elva timmar per dygn är man illa ute. Så, det är dags att vi reser oss från skrivbordet, soffan, fåtöljen och köksbordet och går ut! Gå och se på utställningar, rolig arkitektur, inspirerande trädgårdar och offentlig konst. Upp och hoppa!

d 90


91


Ett mått på framgång idag är förmåga till rörlighet. Det vet vi. Att inte En högst ovetenskaplig undersökning visar att trycksaker gör stå stel i förändringar utan hela tiden anpassa budskap, erbjudande människor mer glada än en webbadress som avslutning på ett möte och bemötande efter behov. Du kan ligga steget före.

företag emellan. högst vetenskaplig undersökning* visar att förmågan På vår En webbplats finns mer information, ett besök kan leda till smartare kommunikation. Välkommen. att sprida värme och glädje är några av de saker som verkligen påverkar när företag väljer samarbetspartners. Slutsats: Trycksaker ökar lönsamheten Läs mer om CrossMedia på Kph är en trycksakspartner som satsar framåt. Vi erbjuder en kombination av kreativcrossmedia.kph.se flexibilitet hos digitaltryck med offsettryckets kvalitet som tillåter oss att producera högkvalitativta trycksaker och personaliserat material – snabbt, lätt och kostnadseffektivt. Välkommen.

Kungsgatan 66, 018-781 81 00, www.kph.se

* Tracing the drivers of B2B brand strenght and value, Niklas Persson, Lunds universitet

en trycksak senast?

Med CrossMedia öppnar vi dörren för att du ska kunna ha en mer effektiv dialog med din kund. Klassiska kanaler som postala utskick kombineras med e-post, mobiler och webb, personligt riktat till varje enskild mottagare. Du kan avläsa responsen på dina insatser i realtid. Allt blir mätbart på ett sätt vi aldrig tidigare kunnat erbjuda.

BIZ&ART 25

En nyhet för alla som När gav du kommunicerar. dinEffekt. kund

#25 Fredsprofessor Peter wallensteen författaren viktor johansson i toppen på moderna museet mamma mia! andrea geurtsen konsten i psykiatrins hus japansk ikebana i botan anders widmark på ny mark MÅNGSIDIG KROGVETERAN kulturhjälten kent wennman alla tiders musikal en historia om pengar hammarskjöldarna i uppsala

Läs mer på varaifred.se

®

ART

BIZ

Magasinet om entreprenörskap med kulturen som drivkraft. Distribution i ABC län


Bizart_nr25w