Ett mastodontverk på 750 sidor – om Carl Michael Bellman. Omtalad och hyllad står hon där, författaren bakom verket; Carina Burman från Uppsala som inte haft en lugn stund sedan Bellmanbiografin kom ut i höstas.
Burman & Bellman av Gunilla Sthyr • foto: Stewen Quigley
H
on är ”världsberömd i Uppsala”, konstaterar hon med ett skratt, när vi möts på Café Linné i Uppsala och berättar att hon nyss blev hejdad på gatan av en okänd dam som gillar hennes böcker. Hennes nyligen utkomna Bellmanbiografi har beskrivits som den mest omfattande levnadsteckningen som gjorts över den genom tiderna kanske störste svenske diktaren. Carl Michael Bellman betraktas ju som en av landets nationalskalder. Och Carina Burmans nyligen utkomna Bellmanbiografi är ett mastodontverk på dryga 750 sidor. Hon kan Bellman som ingen annan. Med sin djupa kunskap om skalden och sitt breda kringkunnande sätter hon in oss i en svunnen tid och med väl valda ord och uttryck skapar hon en känsla som förflyttar oss till ett Stockholm på 1700-talet. Sanningen att säga är han ingen skarp tänkare – men han är en gudomlig diktare. De andra kan skriva om det tänkta och kända, men han ser. Blicken må vara sänkt över instrumentet, men han urskiljer hela världen omkring sig – staden och människorna, skrofulösa kinder och mjuka flickmunnar, hamnråttor och knähundar, gråsmutsiga lapptäcken och scharlakansröda strumpeband. (ur Bellmanbiografin).
– Det finns så mycket forskning och material om Bellman, men det mesta ur dessa samlingar består av mindre delar, som sällan går på djupet och som ofta befinner sig någonstans mellan dikt och verklighet. Med all den forskning jag gjort inför skrivandet av Bellmanbiografin, kan jag nog säga att jag är den i Sverige med störst överblick över Bellman och hans levnadshistoria, konstaterar Carina Burman. Hon berättar, med lätt distanserad humor, hur hon och hennes man Lars (överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek – och hennes förste läsare) redan under den tidiga studenttiden i Uppsala, delade upp världen mellan sig: – Lars fick ta 1600-talet om jag fick 1700-talet, säger hon, och har alltsedan dess ägnat sitt liv åt att studera detta århundrande, som hon gärna återvänder till såväl i sin forskning som i sina historiska romaner. Till exempel har hon grundligt studerat det svenska språket, hur man skrev på 1700-talet. Då fanns ingen allmän praxis gällande skrivregler – dubbeltecken, till exempel av vokaler var vanligt. – När boken om Bellman var färdigskriven 2018, så avslutade jag det hela med att banta ner antalet sidor och citat och dessutom ändrade jag till modern stavning i citaten. Jag vill ju att den ska läsas av en
39