Det är något visst med Maria Verbaites fingrar. Något som gör att hon kunde sy egna servetter när hon var tre år gammal och att hon nu spelar pianostycken som får de flesta av hennes kollegor att gå omvägar runt flygeln.
När Maria var fem år övertalade hon sin mamma att få följa med sin äldre bror på en pianolektion. Lärarinnan såg den uppenbara talangen, och bad att hon skulle få komma tillbaka. Storebror började spela saxofon istället, men Maria fortsatte och vann sin första internationella tävling bara några år senare. Sedan dess har det liksom rullat på för femtonåringen från Sunnersta. Hennes liv utspelar sig till stor del vid tangenterna. – Jag älskar att skapa musik, att vara mig själv i den. Varje framförande är en ny upplevelse, säger hon. Det finns gott om pianister som är enormt tekniska, men de största har något utöver det – en egen ton. Det har Maria, och hon sticker ut för att hon kan spela snabbt och briljant, utan att förlora klang och känsla. – Musik är inte som idrott, det finns inget som heter världens bästa pianist. Men det gäller att vara unik. Maria berättar att hon tar inspiration från allt i sin omgivning för att hitta den där känslan. Från böcker, resor och annan musik. Favoritkompositören är Franz
12
Liszt, den störste pianovirtuosen genom tiderna enligt henne. – Han ligger närmast mig. Jag gillar att spela romantiska stycken, där har man så mycket frihet. Det kan gå snabbt, långsamt… Snart åker Maria till Wien för att representera Sverige i tävlingen Eurovision Young Musicians. Nervositeten tämjs med sömn och choklad. – Resorna är nog det bästa med pianospelandet. Att få träffa andra som gör samma sak och att få konsertera! Det är det största, att spela för en publik. Maria Verbaite tycks inte märka att hennes fingrar trummar rytmiskt mot bordsskivan, att hon spelar luftpiano medan vi pratar. Blir hon aldrig mätt? – Jag blir mätt när jag har spelat alla stycken som finns. I alla fall de vackra. Eller nej förresten, jag blir aldrig mätt!