konstnärer; de flesta kan sägas vara dekadenter men man finner också mer konventionella medverkande som exempelvis Henry James. Totalt medverkade 138 författare och 106 konstnärer med verk som, får man anta, svårligen hade kunnat publiceras någon annanstans. ”The thriumph of yellow is imminent”, skriver Richard Le Gallienne och fortsätter med att fråga sig om man kan finna något skönare än en blond flicka klädd i en gul klänning i ett gult rum med en ”Yellow Book” i knäet. Sitt namn hämtar tidskriften från Dorian Grays gula bok, och en av dess redaktörer är Salomes illustratör Aubrey Beardsley. Salome skulle inte ha varit det den är utan Beardsleys berömda illustrationer. Wilde var dock inte helt nöjd med dem (japanska, när han snarare tänkt sig dramat som bysantinskt) och framför allt tackade han nej till Beardsleys engelska översättning av pjäsen, vilket ledde till en brytning dem emellan. Så i motsats till vad man skulle kunna tro bidrog Oscar Wilde själv aldrig till The Yellow Book – istället kallade han den för ”tråkig” och kanske än värre ”inte gul alls”. Men hans och Beardsleys namn var ovän skapen till trots ändå förbundna genom Salome. Och det var Beardsleys grafik som mer än något annat präglade The Yellow Book, hans provokativa kvinnor prydde dess omslag och de återfanns mellan dess pärmar. Detta ledde dock till att såväl Beardsley som The Yellow Book drogs in i skandalen när Wilde arresterades 1895 och tidningarna rapporterade att han vid gripandet skulle ha burit på en ”gul bok”. Trots att det inte var ett exemplar av tidskriften, utan Pierre Louÿs roman Aphrodite, som Wilde haft i handen, var skadan skedd och Beardsley blev tvungen att lämna sin post som redaktör. Vad är en gul bok för något? Är det som Wilde låter Dorian Gray beskriva Mot strömmen: världens synder som drar förbi i ett stumt gycklartåg? En laterna magica som projicerar amoraliteter som får betraktaren att rysa, eggad av ett estetiskt
rus? Nej, den dekadenta föreställningen är att det är något mer. Som betraktare kan man inte förhålla sig passiv till texten. När vi läser des Esseintes öde speglar vi det – precis som Dorian Gray. Och som de mer reaktionära rösterna hävdade korrumperar den gula boken – men för dekadenten är denna korruption inte något negativt utan själva målet. Även dessa idéer finns gestaltade i litteraturen. Den amerikanske författaren Robert W. Chambers publicerar 1895, det vills säga mitt i det gula nittiotalet, novellsamlingen The King in Yellow (i våra dagar känner vi kanske till Kungen i gult genom HBO -serien True Detective). Chambers studerade konst i Paris och var därför väl bekant med de idéer som florerade i Europa, och novellsamlingen, som är ett slags contes cruels i skräckgenren, gör dekadensen och den dekadenta konstsynen till ett tema – det figurerar till och med en ”Mr. Wilde” i en av novellerna. Återkommande i novellerna är en bok, The King in Yellow, som citeras och omtalas men aldrig presenteras i sin helhet. De som läser den förlorar förståndet, den förbjuds och konfiskeras. Här i Jonas Wessels översättning: Inga definitiva principer hade vanhelgats i dess ondskefulla sidor, ingen doktrin förkunnats, inga övertygelser trampats på. Den kunde inte dömas efter någon känd standard; ändock, trots att det var erkänt att konstens mest upphöjda väsen fanns i Kungen i gult, kände alla att den mänskliga naturen inte kunde hantera den, inte heller dröja sig kvar vid ord i vilka essensen av renaste gift lurade. Banaliteten och oskuldsfullheten i den första akten gjorde bara att slaget efteråt fick en ännu mer vidrig effekt.
Vad är Kungen i gult om inte den fulländade gula boken? Den är inte nödvändigtvis omoralisk, utan snarare bortom gott och ont. Det mänskliga sinnet kan inte omfatta den, den fulländade konsten är inte av denna värld. För dekadenten blir den gula boken således det omöjliga steget ut ur världen.
29