Biblis 98 (Sommaren 2022)

Biblis 98

Biblis 98 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2022 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBiqbAn FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-460-5

Biblis

nummer 98 sommaren 2022 redaktör ulf jacobsen

2

Fripress

18

Erik XIV som sökmotorskonstruktör Astrid Nilsson

Jonas Modig

32 Jakten på den anonyma översättaren av Mary Wollstonecrafts resebrev Elisabeth Mansén 44

Magnus Celsius anatomiska gravyrer Anna Lantz

58 Xylografisk politik. Massproducerade nyhetsbilder och frågan om folkstyret vid 1800-talets mitt Jakob Kihlberg 67

Böckerna, hyllorna, människan och rummet

71

Nyheter & Noterat

80

Föreningen Biblis

Per Engström

Framsida Ivar Conradson. Kolteckning. Beskuren. Foto Håkan Lindquist.

Baksida Lennart Frick, Vindsvalt. Gebers lyrikblad. Typografi Gerold Propper. Stockholm: Almqvist & Wiksell / Gebers Förlag, 1960.

2

jonas modig

Fripress

F

örfattare sökes till bokförlaget Exil. En liten annons med denna text var införd i Västerbottens-Kuriren hösten 1956. Annon­sören var 17-årige Lennart Frick, som gick första året i gymnasiet i Lycksele, och på detta sätt tänkte börja sitt liv som förläggare.

Det kom ett enda svar på annonsen. Det räckte inte för att ge den uppmuntran som behövdes för att komma vidare. Inte då – men visionen levde kvar i bakhuvudet på gymnasisten, och drygt 20 år senare kunde han presentera sin första korta lista på enmansförlaget Fripress.

Det var en lång väg för att komma dit, kantad av erfarenheter från ett flitigt författarliv men också av journalistik, förlagsarbete, kulturpolitik, recensionsskrivande och fackliga och politiska förtroendeuppdrag.

Han hade skaffat sig gott om insikter i bokbranschens komplicerade möjligheter och fällor, och byggt upp ett nätverk med kulturens etablissemang och undervegetation – allt av värde för att kunna navigera ett litet kvalitetsförlag på en svårforcerad marknad.

Lennart Frick hade en karismatisk lärare i gymnasiet, den egensinnige författaren John Karlzén, som efter en äventyrlig ungdom i bl. a.

Frankrike och Argentina hamnat långt uppe i norr. När han efter akademiska studier i Lund kom till Lycksele 1954 och blev lärare på gymnasiet var han en etablerad författare med en rad böcker på meritlistan, flera av dem med det självbiografiska stoffet framträdande. Att Karlzén gjorde starkt intryck på Lennart Frick råder inget tvivel om, det fick i sinom tid sin bekräftelse när han gav ut en bok om Karlzén 1971, Den vilsne moralisten. Ett par av författarens böcker dök också så småningom upp på Fripress klassikerlista.

Om Karlzén hade något avgörande inflytande på Lennart Fricks tidigaste försök att bli bokförläggare är inte klarlagt, andra inspiratörer 3

kom tidigt in bilden och förvandlade förlagsplanerna till tidskriftprojekt. Det norrländska kulturliv, med centrala aktörer på flera orter norr om Dalälven, som haft så stort inflytande på hela Sverige under förra seklet, hade rätt mycket på gång under dessa år på 50-talet. De kom att bestämma färdriktningen för Lennart, som fick bråttom och inte tyckte sig ha tid att fullfölja gymnasiestudierna.

Nyckeln i sammanhanget var en bukett litterära tidskrifter som vuxit fram i norrländska författarkretsar. Först på plan var Provins, som i sin ursprungliga skepnad visade sig 1953, med en redaktionskommitté bestående av Sven O. Bergkvist, Sven Viksten, Karl Rune Nordkvist och Arne Olsson. Nummer 1 trycktes på Ljusdals Tidning och kostade 1 kr. Den norrländska självkänslan formulerades i Arne Olsons ledare: Vi behöver inga kulturfyrar som når ända upp i himlen med sitt ljus.

Där lär det vara ljust nog ändå. Det är här nere på marken, på verklighetens fasta mark, det behövs ljus och läsbara vägvisare.

Året efter startades tidskiften Synpunkt i Sundsvall. Den slogs bara ett år senare ihop med Provins, och två nummer utkom i detta sammanslagna skick, det första med Åke Sparring som redaktör, det andra med Karl Rune Nordkvist. Ekonomin var usel, två fattiga tidskrifter blev tyvärr inte rikare av att gå samman. Äventyret var därmed över 1956.

Men nya krafter var i antågande. I Vilhelmina arrangerades hösten 1956 ett möte för litterärt intresserade, några med egna skrivardrömmar, några redan etablerade författare. Hälsingen Karl Rune Nordkvist, som hunnit ge ut fem böcker och fått Tidningen Vi:s litteraturpris 1952, hade fått nog av tidskrifter efter att ha kämpat med ekonomin i både Provins och Synpunkt–Provins. Han fick korn på två unga författare in spe, Lennart Frick och Sten Hanson, och gjorde upp om ett nytt möte med dem där de fick frågan om de ville ta över.

De båda högg på betet och Lennart blev redaktör för tidskriften Ultima: Tidskrift för litterär debatt som med säte i Lycksele gav ut sitt första nummer 1957. Det blev tre nummer till med mycket att läsa och imponeras av innan tryckeriräkningarna satte käppar i hjulet för projektets överlevnad.

Den unge redaktören gick till verket med stora ambitioner. Han fick sin beundrade mentor John Karlzén att bidra med en nyskriven novell, gav plats för mycket lyrik med namn som västerbottningarna Lars Englund och Britt-Marie Eklund. Nya talanger dök också upp. Dalmasen Bengt Emil Johnsons första tryckta texter fanns i Ultima och bland 4

andra som debuterade fanns förstås medredaktören Sten Hanson, liksom Lennart poet i begynnelsen, men sedermera mycket framgångsrik framför allt som tonsättare.

Att Lennart Frick inte tänkte sig framtiden som fanbärare för en specifik norrländsk kultur klargjorde han från början. Hans ledare i första numret ser ut som en tidig vision, en programförklaring som pekar mot ett framtida projekt som rör sig inte bara bortom den norrländska horisonten utan också utanför nationens gränser. Att detta skulle få sin chans i förlaget Fripress tjugo år senare anade han väl inte: Men vi tror inte på en provinsiell litteratur med särskilda problem, utan håller före att litteraturens mål är allmänmänskligt. Vi litar inte på en litteratur som envist biter sig fast vid små socken-, eller landskaps- eller landsproblem. Men naturligtvis skall vi inte utestänga sådana, som vill predika om den unga litteraturens plikt, att behandla nödvändigheten av, att det finns människor som står och slår korrugerad plåt. Fritt fram alla socialapostlar och elfenbenspoeter!

Ultima kunde givetvis inte fungera som försörjning, det var uteslutande ideellt arbete som gällde. Lennart Fricks skrivlust fick omdirigeras till journalistik, först på Nordsvenska Dagbladet i Skellefteå, sedan på PiteåTidningen. Ultima fick akuta ekonomiska problem, och Norrländska Författarsällskapet hade krismöte 1958 i Medlefors folkhögskola i Skellefteå med sin nya ordförande Per-Olof Sundman. Den tryckeriskuld som ännu fanns kvar tvingades Lennart som ansvarig utgivare ta på sig och han fick ur egen ficka klara av det genom 100 kr avdrag på lönen från Piteå-Tidningen varje månad tills skulden var slutbetalad hos den tålmodige tryckaren i Lycksele.

Provins återuppstod som den eviga fågeln Fenix har för vana att göra, enligt myten genom att bränna upp sig själv och ur askan framträda i ny gestalt. Men den brasan ville Lennart inte vara med om. Han samlade istället kraft – och pengar – för att göra det som många författare från norr före och efter honom gjort: ta tåget till Stockholm, enkel biljett.

Och med en dyrköpt erfarenhet i bagaget, användbar för framtida äventyr i förlagsbranschen.

Samma år som han kom till Stockholm, 1960, först som journalist på Expressen, debuterade Lennart Frick med diktsamlingen Vindsvalt. Med den inledde han en lång och innehållsrik karriär som författare med både romaner, poesi, barnböcker och essäer. Samtidigt var han flitigt verksam som kritiker och kolumnist i olika tidningar och tidskrifter.

5

6

Under flera år arbetade han också på heltid som redaktör på Almqvist & Wiksell med uppslagsverket Focus. Han engagerade sig författarfackligt med olika projekt, satt i styrelser och arbetsgrupper i både Författarfonden, Författarförbundet, Kulturrådet och i det författarkooperativa Författarförlagets styrelse, under par år även redaktör för dess tidskrift, som hette just Tidskrift. En kort period var han chef för En bok för alla.

Det kunde räcka för att hålla sig fullt sysselsatt, kan man tycka. Men de gamla förläggardrömmarna släppte inte taget, och i mitten av 1970-talet började planerna på att ge sig in på marknaden åter ta form. Lennart hade då skaffat sig gedigna kontakter och erfarenheter i branschen och kunde också utbyta tankar på professionell nivå med Kerstin Kvint, som arbetade med utländska rättigheter på hans gamla förlag Rabén & Sjögren, och som han gift sig med 1975.

Den svenska bokmarknad som Fripress skulle etablera sig på med sin första lista 1977 befann sig i en förändringsprocess som satte dess aktörer på prov – förläggare, bokhandlare och författare. Den viktigaste utlösande faktorn var övergången från fasta till fria bokpriser, ett strukturellt ingrepp som inte var branschens eget påfund, utan en effekt av att det undantag från bruttoprisförbudet, som dittills av kulturpolitiska skäl beviljats, upphört 1970. Det var visserligen sju år sedan den formella undantaget försvann, men omställningen i branschen skedde stegvis och var vid den här tiden i ett stadium av snabb förändring.

Detta år hade utvecklingen hunnit en bra bit på väg. I Förläggareföreningens verksamhetsberättelse för 1977 analyseras branschstatistiken, och man noterar bokhandelns kräftgång och bokklubbarnas snabbt växande andel av marknaden. Direktförsäljningen till varuhusen ökade också, på bokhandelns bekostnad. De fria priserna lockade Åhléns och ICA att öppna stora bokavdelningar och förlagen erbjöd massiva avtal som den traditionella bokhandeln hade svårt att konkurrera med trots att de försökte formera sig i nya kedjor. Den studentägda Akademibokhandeln avvek från kollegernas policy och började konkurrera med priser, inspirerade av den franska bokhandelskedjan FNAC . 1977 7

blev ett genombrottsår med invigningen av den stora citybutiken i Stockholm.

Det nya statliga litteraturstödet tillmättes stor betydelse, och föreningen sysselsatte sig mycket med analyser och möten för att medlemsförlagen skulle få del av stödet på rätt sätt. Förlagskrisen kring 1970 och den stora statliga litteraturutredningen med sin omfattande genomgång av branschens problem präglade fortfarande mycket av atmosfären. Be­ hovet av statliga insatser för att underlätta utgivningen ansågs allmänt obestridligt, och de fria prisernas effekter på marknaden tycktes bekräfta tidigare farhågor om den kvalificerade litteraturens svårigheter att hävda sig i utvecklingen.

Att små förlag drivna av entusiaster ofta upptäcker nya intressanta författare och kommer före de stora är ett fenomen som visat sig mer eller mindre starkt i alla tider.

1977 var det full fart på Gidlunds, Trevi, Korpen, Kalejdoskop, Brombergs, Coeckelbergs, Cavefors och andra som fick nya möjligheter när litteraturstödet öppnade kranarna. De tidigare framträdande kooperativa förlagen – stencilförlagen, alternativförlagen – tappade däremot i betydelse och namn som Inferi, Eremit Press, Poesiförlaget och Rallarros sjönk undan när de profilstarkare mindre förlagen professionaliserades.

Det gällde också Författarförlaget, som utmanade de stora förlagen på bredare front. Förlaget grundades 1969 och hade som mest 300 svenska författare som ägare, men vid mitten av 70-talet hade intresset börjat dala både hos författarna och marknaden.

Det var mot denna bakgrund begripligt att en trogen arbetare i litteraturens tjänst vid sidan av författarskapet ville pröva sina krafter på annat än projekt i solidaritetens och den författarfackliga ideologins tecken och istället väcka till liv gamla tankar om att starta eget. Lennart Frick synade marknaden och förutsättningarna. Han hade säkert idéer om en svensk lista, men var först och främst inriktad på att öppna något nytt fönster mot världen utanför Sverige. Han gick förutsättningslöst tillväga, undersökte var det fanns vita fläckar i bevakningen av omvärldens litterära landskap, och vilka som kunde sitta inne med information och kunskaper.

Att utgivningen av översättningslitteratur var starkt dominerad av anglosaxiska romaner var lätt att konstatera, det var ju ett välkänt faktum som alltid gällt. Det var också uppenbart att kunskaper i språk och tillgången på kompetenta översättare var en viktig nyckel till valet av slagfält. Lennart kastade blickarna österut, inte minst i de baltiska staterna tycktes finnas en del att hämta.

8

Den allra första listan var försiktig och hade mest karaktär av testballong. Den introducerades inte med någon förlagspolitisk deklaration, en sådan fanns nog i bakhuvudet på förläggaren, men det skulle dröja innan han satte den på pränt. Man hittar den inte förrän han är i slutfasen på sin förläggargärning. Den återfinns i en liten skrift som förlaget gav ut i en specialupplaga 1989, Den första texten, där han i ett avsnitt med rubriken ‘Den dubbla rollen’ utvecklar sin syn på förlagets roll och förläggarens intentioner.

Utgångspunkten är, som rubriken klargör, konsten att vara både författare och förläggare.

Att det har sina komplikationer, men är fullt genomförbart, har han ju vid det laget bevisat omsorgsfullt med en efter omständigheterna imponerande utgivning fördelad på tolv år. Den deklaration som följer formar sig till ett försvar för ett litet förlags plats på marknaden. Efter 175 titlar utgivna sedan starten inbillar jag mig, skriver han, att Fripress inte längre enbart kan betraktas som en nyck och en tillfällig distorsion.

Och han fortsätter med att framhålla hur viktig skönlitteraturen är, hur den är värd att intensivt värna.

Det lilla förlagets nödvändiga villkor ser han så här: Genom att själv, steg för steg, pröva sig fram som egen liten förläggare kan man själv tillägna sig den kunskap som krävs för att man inte omgående ska kapsejsa. Genom att själv ställa sig i snålblåsten, fri­villigt utsätta sig för det ekonomiska ansvar och den ekonomiska press som varje företagande automatiskt innebär, kan man snabbt lära sig det kommersiella tryckets styrka och realiteter. Genom att själv bygga upp ett eget mini-förlag, med fullständigt ekonomiskt ansvar, kan man, förhoppningsvis, bygga upp en kunskap om smådriftens fördelar och nackdelar som gör det möjligt för en att bedöma också rimligheten i de ‘storas’ kalkyler. Genom att själv aktivt börja leta författare och titlar kan man börja ana vad som väljs bort – och skymta det myller av erfarenheter de förbigångna skulle ha kunnat ge oss. Genom att själv ställas inför svårigheterna att välja kan man börja ana urvalets mekanismer – och därmed lättare förstå den deformering bokutbudet utvisar.

9

Fripress startade alltså som ett enmansförlag och förblev så under sina tolv verksamma år. Några stadiga medarbetare på frilansbasis behövdes dock. Viktig var Jörgen Högberg, som skapade den grafiska grundprofilen och sedan svarade för samtliga utgivna böckers formgivning. De präglas av återhållsamhet i materialval och omslagsillustrationer, med en strävan efter enhetlighet som kommer till uttryck främst i den rikhaltiga poesiutgivningen. Diktsamlingarna är till övervägande del tunna, nästan alltid häftade och med enkelt pärmmaterial. Enstaka framgångar kan leda till omtryck i kartonnage, som är standard när det gäller förlagets originalutgivning av romaner. När barnboksutgivningen får fart öppnas för flera variationer, men produktionskalkylen hålls genom­ gående i strama tyglar.

Som igenkänningssignal lanserades från början ett figurmärke i form av ett enkelt typografiskt utropstecken ! som alltid återfanns på bok­ ryggen. Utropstecknet ersattes dock med ett nytt figurmärke 1982, en förnyelse som har en speciell historia som bakgrund, och den återför Lennart till den författarfackliga hetluften i ett något originellt sammanhang. Det kan nog ha roat honom att spela denna roll som problem­ lösare på ett ovanligt konkret sätt.

Det hela utspelades när Författarförbundets mångårige ordförande Jan Gehlin skulle avgå och efterträdare utses. Jan Gehlin var den obestridlige skaparen av en modern organisation för de svenska författarna, som under hans ledning steg för steg nått stora förbättringar med nya ramavtal, inflytande över lagstiftningen och en respekterad röst i kulturdebatten. Tacksamheten borde ha varit enorm. Ändå fanns det invändningar av olika slag – orealistiska förväntningar, missförstånd och allmän grälsjuka – och Jan Gehlin fick inte alls ta emot de hyllningar han förväntat sig. Hans efterträdare försummade till och med att hålla tal till honom.

Jan Gehlin blev tvärförbannad och vägrade ta emot den avskedsgåva som medlemmarna samlat ihop till och som bestod av en replik av Swedenborgs lusthus, det som finns på Skansen. Det skulle bli Gehlins skrivarstuga, var det tänkt, det hela var förankrat hos hans hustru och det fanns en plats utsedd i deras trädgård.

Nu blev förbundet sittande med en hög bräder som man förgäves försökte sälja på marknaden och som låg och skräpade utanför porten till Författarförbundets dåvarade lokaler i Hornsberg.

Då trädde Lennart in som räddande ängel och köpte brädhögen för den summa medlemmarna samlat in. Swedenborgs lusthus uppfördes 10

i trädgården till den villa i Ålsten som var förlagets adress, men också förläggarens och hans hustrus bostad.

Lusthuset utnämndes till Sveriges minsta förlagshus och fungerade verkligen dagligen som kontor för vardagens alla förlagsärenden. Bilden på lusthusets fasad inkorporerades i en ny logotype och blev en viktig komponent i marknadsföringen.

Första listan var kort och försiktig: tre böcker. En av dem visade sig vara början till ett viktigt författarskap. Tipset kom från författaren Géza Thinz som arbetade som förlagsredaktör på AWE /Gebers och alltså varit kollega med Lennart. Géza Thinz kom till Sverige från Ungern 1956 och hade goda kontakter med den ungerska litteraturen. Han föreslog Ágnes Gergelys roman Tolken, en gripande kärleksroman som översattes av Maria Ortman och gav förlaget en uppmuntrande början. En bidragande orsak var att Litteraturfrämjandet kontrakterades för en substantiell delupplaga, vilket gav både intäkter och uppmärksamhet. Efter ytterligare en roman kom den stora självbibliografiska Kors­vägen, som fick mycket uppmärksamhet. En diktsamling fullföljde den svenska utgivningen av författaren. Ágnes Gergely har i intervjuer vittnat om vilken betydelse Fripress haft för henne.

När Tolken kom ut i Ungern 1973 fick boken inte en enda recension, författaren betraktades som ointressant. I utlandet var hon okänd. Den svenska utgivningen var först på plan, men den öppnade för flera länder.

Den blev en vändpunkt. ‘Jag har tre människor att tacka för mitt liv’, berättade hon 1988 för tidningen Boken, ‘min mor, Raoul Wallenberg och min svenske förläggare. Tack vare mor och Wallenberg lever jag. Tack vare min svenske förläggare kunde jag överleva som författare.’ Ágnes Gergelys Tolken är en lyckosam start för Fripress. I fortsättningen blir erfarenheterna, som det brukar, mera blandade. Vissa böcker lyser upp och tar sig fram på marknaden, andra sjunker ohjälpligt till botten utan att ha fått en rimlig chans. Envis backlistförsäljning med minimala siffror är mest till för att upprätthålla en stolt profil. Men Fripress bygger tålmodigt upp sin lista och börjar balansera det som är alla förlags nödvändiga motor: samspelet mellan gungor och karuseller.

De olönsamma karusellerna är i stor utsträckning synonyma med det förläggaren helst vill ge ut: lyrik. Att en förkrossande majoritet av ett förlags lyrikutgivning är ekonomiskt olönsam vet alla i branschen.

Men här ryms, förrädiskt nog, inte så sällan även de riktiga guldkornen, både ekonomiskt och prestigemässigt. I Fripress fall är detta mycket 11

tydligt. De tre nobelpristagare som utgivningen fångat in är samtliga lyriker. Och en av för­lagets största kommersiella framgångar är den finska författaren Eeva Kilpis diktsamling Sånger om kärlek, tryckt i sex upplagor och dessutom i särskilda pocket- och bokklubbsutgåvor.

Det som är gungor hos Fripress finner man i barn- och ungdomsböckerna och framför allt bilderböckerna. Avgörande blir efter några år samarbetet med Kerstin Kvints agentur. Hon lämnar 1983 Rabén & Sjögren och öppnar eget som pionjär i en genre som seder­mera blir mycket utbredd. Kerstin Kvint Agency blir synnerligen framgångsrik – när den summeras 1998 kan man notera 550 titlar på 68 språk, i 16 miljoner exemplar, av dem 333 bilderböcker i 1 300 utgåvor. I dessa imponerande siffror ryms också en lång rad utländska samtrycks­utgåvor hämtade ur Fripress originallistor, där bilderböcker av svenska för­fattare och med svenska illustratörer har en viktig roll. Fripress etableras på detta sätt effektivt även utanför Norden och väsentliga intäkter dras in till såväl förlaget som agenturen.

Fripress totala utgivning under åren som självständigt förlag, 1977– 1988, blir 175 titlar, fördelade på 59 romaner, 62 lyriksamlingar, 3 essä­ volymer, 10 LL-böcker (LättLäst), 17 barn- och ungdomsböcker och 24 bilderböcker. De översatta böckerna är hämtade från 31 olika språk.

De första 5 åren är utgivningstakten försiktig, sammanlagt utges 30 böcker. Sedan tar det mera fart, 1982–88 ges 145 titlar ut, varav 104 de sista fyra åren.

Att utgivningen startar östeuropeiskt är bara delvis en tillfällighet – Lennart Frick kastade blickarna österut mycket för att han anade att det fanns mera att upptäcka där.

Ett begynnande töväder skymtade bakom järnridån och de riktigt intressanta författarskapen började komma fram ur sina gömställen.

Sovjetunionen och dess satellitstater hade 1974 beslutat sig för att börja respektera internationell upphovsrätt och upprättat en central myndighet, VAAP, för tecknande av kontrakt. VAAP fungerade även för de baltiska staterna, medan Ungern höll sig med en egen motsvarighet, 12

Artisjus. Vid sidan av de underjordiska kontakterna, Samizdat, som tidigare var den enda länken till östblockets litteratur, utvecklades nu bit för bit öppna kanaler. Det var ett spel som krävde uppmärksamhet och omdöme; det var fortfarande den samhällskritiska litteraturen som var intressantast, och att slussa den genom nya öppna vägar kunde lätt stöta på patrull.

Att de baltiska ländernas litteratur kom att spela en viktig roll i Fripress utgivning berodde mycket på kunniga introduktörer och översättare. Genom Juris Kronbergs fick Lennart Frick kontakt med Baltiska Institutet, grundat 1970 med uppgift att främja forskning och kulturellt samarbete mellan Sverige och de baltiska staterna. Juris Kronbergs översatte de lettiska författarna Marcelius Martinaitis, Veronika Strelerte och Imants Ziedonis, och inte minst Vizma Belsevica som länge var nobelpristippad och som fick Tranströmerpriset 1998. Ivo Iliste och Birgitta Göranson översatte flera böcker av de estniska författarna Jaan Kross och Jaan Kaplinski, båda ofta nämnda som tänkbara nobelpristagare.

Några ungerska författarskap fick stark lyskraft på Fripress lista. Höjdpunkten blev Imre Kertész roman Steg för steg, utgiven 1985 i översättning av Maria Ortman. Den återutgavs 1998 av Norstedts under titeln Mannen utan öde och följdes där av ytterligare en rad titlar.

När Kertész fick Nobelpriset 2002 stod det dock klart att det var Steg för steg / Mannen utan öde som var det obestridliga mästerverket, en given klassiker och ett centralt verk i det som kallas holocaustlitteraturen. Men Fripress var också det första utländska förlaget som gav ut Péter Nádas, idag alltmer internationtellt uppmärksammad. Hans första roman Slutet på en familjeroman, översatt av Maria Ortman, kom ut på Fripress redan 1979.

13

Den tjeckiska litteraturens främsta namn, poeten Jaroslav Seifert, introducerades av Fripress 1982 med Pest­ monumentet översatt av Roy Isaksson och Helena Friedlová. När Seifert fick Nobelpriset 1984 var det en stor triumf för förlaget, och en större samlingsvolym kom ut 1985, Strängar av spindelväv, med tolkningar av Dagmar ChvojkováPallasová, Helena Friedlová, Roy Isaksson och Harry Järv.

Den finskspråkiga litteraturen tog en ledande plats på Fripress lista först och främst genom Eeva Kilpis mycket framgångsrika böcker. Hon framstår utan konkurrens som för­ lagets kommersiellt mest betydelsefulla författare. I särklass är diktsamlingen Sånger om kärlek med tolkningar av Kerstin Holm-Lindqvist, Ulla-Mari Kankaanpää och Kerstin Thorék, men också romanerna Bröllopsdansen, i översättning av Kerstin Holm-Lindqvist, Tamara i översättning av Ralf Parland, Evakue­ rade för livet i översättning av Ulla Holmberg och novellsamlingarna Sommar och en medelålders kvinna och Döden och den unge älskaren i översättning av Kerstin Holm-Lindqvist har starkt bidragit till framgången.

Orienteringen österut hindrade inte att intressanta författarskap från västländer kunde ges utrymme. Det blev mera spridda skurar, med norska, danska och isländska författare i första hand. Einar Már Gudmundsson introducerades med romanen Riddarna av runda trappan i översättning av Inge Knutsson och etablerade sig som ett av de främsta namnen i den isländska litteraturen. Atle Naess var med Upp från den absoluta nollpunkten i översättning av Christer Eriksson ny för svensk publik; några år senare fick han Norges främsta litterära pris, Bragepriset. Fripress gav ut poeten Inger Christensens två samlingar Alfabet och Brev i april i en volym 1986 i översättning av Jan Östergren och Urban Andersson. Förlaget var därmed först på svensk marknad med den främsta danska poeten i modern tid.

14

Det största fyndet var kanske irländaren Seamus Heaney som Roy Isaksson tipsade om. Hans tolkning av lyriksamlingen Fält­arbete kom ut 1986 och fick mycket positiv uppmärksamhet. Ett par år senare kom Hagtornslyktan, också med Roy Isaksson som översättare. Att Fripress här fångat in en riktig tungviktare stod tidigt klart, även om det dröjde till 1995 innan detta bekräftades med Nobelpriset. Översättningslitteraturen dominerar, men Fripress har också en vital svensk lista. Av de 25 utgivna bilderböckerna är 13 svenska. Vuxensidan presenterar bara en handfull debutanter och speglar mera förläggarens ambition att ge nya chanser för svenska författare som marknaden inte tagit hand om på rätt sätt. Poeten Bertil Pettersson, som funnits med redan i tidskriften Ultima och som varit Lennart Fricks författarkollega på Rabén & Sjögren, återkommer med tre diktsamlingar, och Benkt Erik Hedin med fyra. Av Lennart Fricks mentor från gymnasietiden i Lycksele, John Karlzén, återutger Fripress självbiografin Så gör man inte och debutromanen Vägen till paraplyet. Den finlandssvenske poeten Lars Huldén tillhör förläggarens egna favoriter och kommer med tre böcker på förlaget.

Andra exempel på Lennart Fricks personliga preferenser är några återutgivna klassiker: Karl Vennbergs diktsamling Fiskefärd, i Fripress utgåva försedd med illustrationer av Kristina Eriksson, Elmer Diktonius lilla roman Janne Kubik och Gustav Hedenvind-Erikssons proletär­ 15

roman Vid Elivågor, båda rikligt illustrerade av Tapio Tapiovaara respektive Rolf Erling Nygren. Förläggaren själv finns också representerad i utgivningen, med både dikt och prosa. En speciell lista LL-böcker ger plats för flera betydande svenska namn, bland dem Bo Carpelan, Per Agne Erkelius, Kerstin Thorvall och Märta Tikkanen.

Ensamförläggarens strävsamma liv började mot slutet av 1980-talet kännas i tyngsta laget för Lennart Frick, som också behövde tid för annat – sitt eget författarskap inte minst – men också för att han själv alltmer dragits in i den stadigt växande verksamheten i hustrun Kerstins litterära agentur. Förlaget hade börjat visa tecken på de bekymmer som brukar drabba små förlag som fått upp farten: listan växer för mycket.

Sånt sätter också spår i bokslutet. Efter många års hyggliga och ganska stabila plusresultat är siffrorna röda. Lennart Frick bestämmer sig till slut för att sälja förlaget och når en överenskommelse med Natur & Kultur. Den kontrakterade utgivningen av barn- och ungdomsböcker övertas av Natur & Kultur medan vuxenböckerna placeras på det helägda dotterbolaget Legenda.

En sammanställning av tolv års bokslut ger en bild av ett litet kvalitetsförlags villkor på den svenska bokmarknaden som den såg ut senare delen av förra seklet. 175 utgivna titlar ryms inom en årsomsättning som efter halva tiden når upp till ca 2 milj. kr. Den summerade omsättningen har hunnit växa till drygt 15 milj. kr. På intäktssidan svarar inte ens hälften för försäljning av böcker, och den avser inte bara bokhandeln och bokklubbarna, utan också en stor och pålitlig försäljning till biblioteken, kanaliserad genom Bibliotekstjänst, som förlaget hade ett utmärkt samarbete med. Två stora intäktsposter kommer till. Den ena är det statliga svenska litteraturstödet, vissa år utökat med utgivningsstöd från andra länder. Fripress håller sig väl framme och tar ett normalt år emot i storleksordningen en halv miljon i litteraturstöd.

Den andra viktiga kompletterande intäkten kommer från den produktion av utländska samtrycksutgåvor som genomförs av Kerstin Kvint Agency. Tillsammans med exportförsäljningen kan den bli nästan lika stor som litteraturstödet.

Utgiftssidan är så återhållsam som man kan förvänta sig av ett litet kvalitetsförlag. Man sparar där man kan. Den stora posten är tryck- och produktionskostnader. Royalty till författarna måste också få ta plats.

Posten löner och arvoden är låg, här ryms ingen lön till förläggaren själv. Den återfinns inte någon annanstans heller. I själva verket gene­ rerar Fripress verksamhet ingen försörjning alls för förläggaren, den får 16

han på andra sätt – genom sitt eget författarskap, stipendier, garanterad författarpenning, arvoden för styrelseuppdrag och kommittéarbeten.

Tolv års ideellt arbete. Hur ska man fastställa the bottom line för Fripress och dess förläggare Lennart Frick? Har det varit värt detta? Tre nobelpristagare kan vara ett svar, men långt ifrån det enda. En del av författarna som började på Fripress lever vidare på Natur & Kultur eller andra förlag. Några av dem har vuxit i betydelse och anseende. Och böckerna finns kvar, även om man inte hittar dem i bokhandeln är de inte försvunna. Enstaka exemplar ryms ännu i ett räddat hemmalager hos Lennart Frick, och finns de inte där kan man fynda på andra ställen. Man kan hitta det man letar efter när som helst, var som helst, för egen läsning – eller för återutgivning. Att nya böcker alltid ges ut innebär inte att det är fel på de gamla, bara att såväl marknaden som det litte­rära livet kräver det. Och återkomsterna ur glömskan dyker upp med jämna mellanrum, som bekräftelse på att det kulturella arvet kan och måste förvaltas. Där har Fripress, bland många andra, en plats, och den försvinner inte.

LIT TER ATUR

Balgård, Gunnar. ‘Bakom en tidskrifts fasad: Om Provins’ tillkomst och förhistoria’. Provins, 1991, nr 4, s. 10–17.

Böckernas tid: Svenska Förläggareföreningen och svensk bokmarknad sedan 1943. Red. Johan Svedjedal.

Stockholm: Svenska Förläggareföreningen, 2018.

Frick, Lennart. Den första texten. Bromma: Fripress, 1989.

Nyberg, Lennart. ‘Poesiåret 1986’. Biblis, nr 90 (Sommaren 2020), s. 24–41.

Svenska Bokförläggareföreningens verksamhetsberättelse 1977.

Warnqvist, Åsa. Poesifloden: Utgivningen av diktsamlingar 1976–1995. Lund: Ellerströms, 2007.

17

18

Astrid Nilsson

Erik XIV som sökmotorskonstruktör

E

n fråga som lätt dyker upp när man sysslat en längre tid med omfångsrika 1500-talsböcker på latin är hur man gick till väga för att hitta i dem. Hur gjorde man för att återfinna material man behövde i dem efter att man hade läst dem, århundraden innan sökmotorer i modern mening uppfanns? Hur kan man, utan att behöva läsa om åtskilligt, hitta någonting man finner intressant om man har en bok på 800 sidor framför sig, som Johannes Magnus Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Historia om goternas och svearnas alla konungar), tryckt i Rom 1554?

På just den här boken ser man att den postume utgivaren, Johannes yngre bror Olaus Magnus, har insett problemet, och löst det på tidstypiskt vis: marginalerna innehåller rikligt med tryckta marginalkommentarer, exempelvis ‘Vad tyranni är’, ‘Mordet på Erik den helige’, ‘Drottning Thamyris’ och ‘Farliga tider’. (Alla översättningar i artikeln är mina egna.) Dessa har sedan samlats i ett mycket omfångsrikt register som står först i boken. Ovanför registret anges att det är en förteckning över allt det fantastiska som finns att upptäcka mellan dess pärmar. Det ger alltså en möjlighet att understryka sådant författaren eller utgivaren ansåg särskilt viktigt, även om författaren inte alltid har haft någonting att säga till om. I det här fallet, eftersom Olaus och Johannes arbetade sida vid sida större delen av sina liv, och Olaus förutom utgivare av sin äldre brors bok

Erik XIV, tillskriven Domenicus Verwilt,. Nationalmuseum, NM 4617.

dessutom var hans sekreterare, finns det däremot goda skäl att anta att marginalkommentarerna verkligen drar uppmärksamheten till sådant Johannes ville framhäva.

Registret och marginalkommentarerna löser emellertid fortfarande inte en samtida (eller för den delen sentida) läsares potentiella bekymmer med att hitta tillbaka till intressant material. Dels är det inte på något sätt säkert att det Johannes/ Olaus försökte framhäva (‘Farliga tider’?) också var det viktigaste för en läsare, dels kan registret inte användas för att hitta alla ställen där en viss person eller viss företeelse omnämns, så som man brukar kunna i ett modernt register.

Under mitt avhandlingsarbete kom jag av en slump att finna en möjlighet att kasta ljus över en välbekant 1500-talsregents sätt att lösa detta problem, när jag upptäckte att Erik XIV:s exemplar av Johannes Magnus ovannämnda bok, ämnet för min avhandling, finns i universitetsbiblioteket i Uppsala. Frestelsen blev förstås övermäktig, och jag åkte dit för en första titt på materialet. Kombinationen av Johannes Magnus och en med honom samtida läsare, dessutom en så känd, var oemotståndlig. Jag fann boken synnerligen intressant, men tyvärr i periferin för den pågående avhandlingen, och fick således nöja mig med att titta på den vid enstaka tillfällen. Det var inte förrän senare jag förstod vilket unikt material det är, eller, för den delen, lärde mig att det finns fler böcker som en gång ingick i Eriks boksamling.

I september 1568, kort före Eriks avsättning, förtecknades boksamlingen i ett manuskript

19

som finns i original på KB och dessutom utgivits i Historiska handlingar 1845. Vi vet alltså på ett ungefär vad han ägde i bokväg. Litteraturen är tematiskt indelad: historia, juridik, teologi, medicin, och ‘artes’, som inkluderar t. ex. poesi.

Dylika förteckningar är ökända för att inte vara kompletta, och det är inte heller denna, och ibland är den dessutom svårtolkad. ‘Fyra LuteBöker’ torde innehålla noter, men någon mer exakt beskrivning av vad som fanns i dem ges inte. Bristen på tryckår och fullständiga titlar gör att förteckningen inte är så användbar för att lokalisera verken som nämns i densamma.

Icke desto mindre visar förteckningen Eriks mångskiftande intressen och färdigheter, och utgör därtill ett exempel på ett samtida försök att organisera material: tematiskt. Det tog lång tid innan bokstavsordning blev ett standardsystem för att skapa ordning.

I Eriks exemplar av bland annat Johannes Magnus – jag skall strax presentera hans andra återstående böcker – finns tydliga exempel på hur kungen arbetade för att kunna hitta i sina böcker, hur han använde marginalerna för att markera intressant material för framtida bruk.

För det första är Eriks användning av marginalerna intressanta som fenomen, som ett exempel på hur man kan gå tillväga för att organisera information, vilket redan berörts.

För det andra är de intressanta i egenskap av marginalia, ett fenomen som studerats allt mer i takt med att man vill veta hur olika böcker har lästs genom seklerna, och ta reda på hur specifika individer har läst sina böcker. För det tredje kan de fungera som en typ av intellektuell biografi över Erik, eftersom det han markerat givetvis är sådant som har intresserat honom särskilt och som han har tänkt sig att ha nytta av i något sammanhang.

En särskilt spännande aspekt är att Eriks marginalia speglar hans skicklighet i att teckna; huvuddelen av det som hittas i marginalerna är nämligen små teckningar, inte marginalia i skriftlig form som annars är vanligt. De minsta teckningarna är omkring en kvadratcentimeter stora, de största två eller till och med tre. Att det inte bara är klotter i marginalen för att låta en uttråkad och otålig monark fördriva lite tid i fångenskapen framgår av att de små teckningarna återkommer gång efter annan och är placerade

20

bredvid understrykningar i texten. En närmare studie ger för handen att det finns en direkt koppling mellan innehållet i den textpassage Erik strukit under och den teckning som finns i marginalen bredvid. Det är alltså ett symbolsystem vi har att göra med, ett slags individuell sökmotor, konstruerad av Erik XIV själv. Detta framgår också genom att ett par understrykningar har två olika symboler, där den ena har strukits över. Det innebär inte att Erik inte tyckte att teckningen blev bra, utan att han har flyttat informationen i understrykningen från en kategori till en annan.

Man kan givetvis lokalisera intressant material i en bok genom att skriva kommentarer i marginalen, men det innebär att man måste läsa för att hitta det. En symbol som någon av dem Erik lämnat efter sig kan man däremot hitta bara genom att bläddra i boken där den finns, vilket går väsentligt fortare än att läsa kommentarer. Han har alltså inte bara konstruerat en sökmotor som ger träffar som intresserar honom personligen, utan dessutom hastighetsoptimerat densamma. I det följande kommer jag att bjuda på en inblick i Eriks personliga tidigmoderna sökmotor, efter en kort introduktion till hans liv och till de av hans böcker som finns bevarade.

Erik XIV:s liv Den blivande kung Erik XIV var Gustav Vasas enda barn med första hustrun, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg, och föddes den 13 december 1533. Drottningen gick bort bara ett par år senare, och övriga Vasabarn hade Gustav Vasas andra hustru, den svenska adelsdamen Margareta Leijonhufvud, till mor. Gustav Vasa såg värdet av att ge sina söner en god utbildning även om han själv lär ha stuckit kniven i sin latinska grammatik och stormat ut ur skolan.

Inte minst Erik tillgodogjorde sig utbildningen mycket väl.

När Erik väl hamnat på tronen efter Gustav Vasas död började han planera sin kröning, ett av de mer storslagna skådespel Sverige hade sett vid den tiden, och beskrivet av ett ögonvittne, det pommerska sändebudets sekreterare. Erik Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Rom 1554). Uppsala universitetsbibliotek, Rar. fol.

10:19 a Bokband 1500-t. Sverige fol. 2.

21

utnämnde några väl valda adelsmän till grevar och baroner, vinet flödade ur en fontän och på vägen mellan Uppsala domkyrka och Uppsala slott efter kröningen kastades speciella kröningsmynt till folket. Erik skulle visa på alla sätt att han var en sann renässansfurste. Så började han också konsolidera sin makt gentemot adeln.

Gustav Vasa hade gjort Eriks bröder till relativt självständiga hertigar inom det svenska riket, men Erik fråntog dem en hel del av deras makt och förde över den på sig själv. Ett par år efter sin storslagna kröning mottog Erik XIV dessutom en krigsförklaring från danskt håll, och fick således prövas även i krig. Samtidigt bedrevs synnerligen flitiga äktenskapsförhandlingar.

I den svenska adelns tycke vore det lämpligt för Erik att välja en drottning bland dem, precis som Gustav Vasa hade gjort med två av sina tre hustrur. Erik hade emellertid större planer. Redan som arvfurste påbörjade han sitt välkända frieri till Elisabet av England, innan hon ens hunnit bli drottning. Han försökte också sin lycka med Maria Stuart och Kristina av Hessen, men utan framgång. Frieriet till Kristina av Hessen avslutades dessutom under förhållanden som kunde passa i en roman: Erik sände ett brev till Elisabet I, som då hunnit bli drottning, och förklarade att han egentligen älskade henne, och att frieriet till Kristina av Hessen inte var allvarligt menat. Brevet snappades upp av danskarna och skickades till Kristinas av Hessen far, som uppbragt och omgående kastade ut den svenska delegationen ur sitt rike. Som bekant kom Erik så småningom att gifta sig med sin älskarinna Karin Månsdotter, som blev hans drottning i slutet av 1567.

I maj samma år genomgick Erik vad som antagligen med moderna termer skulle kallas en psykos, som resulterade i Sturemorden, när flera medlemmar av ätten Sture samt Erik XIV:s gamle lärare Dionysios Beurraeus dödades. Kungen ska sedan ha sprungit till skogs och varit försvunnen i flera dagar. Efter en period av stark förvirring återvann Erik sina sinnesförmögenheter, vilket han själv beskrev som att han åter åtnjöt Guds nåd; den inte fullt tillräkneliga perioden som innefattade Sturemorden kallade han för djävulens verk. Äktenskapet med Karin Månsdotter blev antagligen början till slutet för Erik; i september

22

året därpå avsattes han och fängslades av sina yngre bröder Johan III och (blivande) Karl IX .

Från 1568 till sin död i februari 1577 hölls Erik fången på olika slott. Till en början hade han Karin och deras båda barn med sig, men när han 1574 satt fången på Västerås slott skildes han från sin familj. Karin och barnen flyttades utan Eriks vetskap till Finland. Den avsatte monarken lär ha suttit i sin cell och ropat hjärtskärande efter Karin, utan att få svar.

Till sist hamnade han på Örbyhus slott strax norr om Uppsala, där hans rum fortfarande finns kvar, och där han så småningom förgiftades med arsenik, även om det inte går att belägga om giftet verkligen fanns i ärtsoppa, en uppgift som kan spåras till 1600-talet.

Johan III ansåg inte att hans bror, som han med framgång utmålat som en tvättäkta tyrann för att rättfärdiga sitt maktövertagande, förtjänade att föras till den sista vilan i Uppsala domkyrka, där Gustav Vasa ligger begravd och där Johan själv skulle få sin grav. Samtidigt var det viktigt att Erik, i egenskap av tidigare regent, fick vila i en betydelsefull kyrka. Valet föll på Västerås domkyrka. Gravmonumentet som man kan se där idag beställdes emellertid långt senare, av Gustav III, som ansåg att Erik borde ha en mer framträdande viloplats än den Johan III hade givit honom.

Dramatiken i Eriks liv har gjort att man fokuserat mer på den än på det faktum att han också var en synnerligen välutbildad och beläst renässansfurste som dessutom talade flera språk, kunde komponera musik, spela luta och var en god tecknare. Det är däremot den sidan jag har koncentrerat mig på i min studie av Eriks sökmotor/symbolsystem i främst två av de fyra böcker som finns bevarade.

Eriks bevarade böcker Vi känner till fyra böcker som Erik XIV lämnade efter sig: (1) Johannes Magnus (1488–1544) Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Hi­ storia om götarnas och svearnas alla konungar), tryckt i Rom 1554; (2) första volymen av Sabellicus (1436–1506) Opera M. Antonii Coccii Sabellici in duos digesta tomos (Marcus Antonius Coccius Sabellicus verk samlade i två volymer), tryckt i Basel 1538 – det historiska verk som är aktuellt här

har en lång rad varianttitlar, men brukar förkortas Enneades (Nonader, böcker i grupper om nio); (3) Strabos Geographia som i Eriks utgåva trycktes i Basel 1549; och (4) Stadius Ephemerides novae et auctae (Nya och utökade ephemerider), tryckt i Köln 1560.

Strabo är det enda antika verket bland Eriks bevarade böcker. Det innehåller dock ytterligt få symboler, och därför kommer jag inte att behandla det här. Stadius, som är ett slags astrologisk/astronomisk almanacka för 1500-talets mitt, med ett uppslag per månad för anteckningar, innehåller ännu färre. Den är intressant eftersom Erik ibland gjort mycket korta självbiografiska anteckningar, föga mer än korta notiser på en mening, men den faller utanför ramen för min undersökning av symbolsystemet.

De båda förstnämnda verken är båda omfångsrika historiska verk på latin. Johannes Magnus skildring av Sveriges historia börjar med Skapelsen och fortsätter till Gustav Vasas trontillträde och upptar drygt 800 sidor. Sabellicus skildrar världens historia från Skapelsen till 1504, två år före sin död, och hans verk är än mera omfattande. Erik verkar emellertid bara ha ägt den första volymen – som ensam är lika tjock som Johannes Magnus.

Strabo och Sabellicus inköptes 1550, när Erik var sjutton år, och böckerna bands i gulvitt skinn för prinsens räkning av Henrik Schute, bokbindare i Stockholm. Stadius lär ha inköpts snart efter att den trycktes, 1560. När exemplaret av Johannes Magnus kom i Eriks ägo är däremot mera osäkert. Det exemplar av Johannes Magnus vi har kvar är nämligen inte ursprungligen Eriks, utan har tillhört hans vän och livläkare Benedictus Olai (ca 1520–1583). Detta framgår bland annat av initialerna B.O. i guld på bokens rygg. Antag­ ligen har Erik fått låna boken och så behållit den under sin fångenskap. Eftersom vi vet att han tog stort intryck av Historia de […] regibus, som trycktes redan 1554, måste han rimligen ha haft ett eget exemplar, men var det finns, om det finns kvar, är okänt. Möjligen konfiskerades Eriks eget exemplar i samband med avsättningen 1568, och då kan han ha fått låna Benedictus Olais.

Johannes Magnus verk trycktes med olika dedikationer. Den ena versionen är dedicerad till Erik och hans bröder och den andra till påven. Det är känt från Gustav Vasas registratur

att Olaus Magnus skickade ett exemplar av sin brors nytryckta verk till Sverige som gåva till kungen. Det måste rimligen ha varit ett av dem med dedikation till Erik och hans bröder. Det exemplar vi har kvar med Erik XIV:s symboler är däremot ett av de exemplar som dedicerades till påven och som Benedictus Olai införskaffade i Tyskland. Det finns ett par noteringar av Benedictus Olais hand i verket, men hans handstil är mycket olik Eriks, så någon sammanblandningsrisk finns inte.

Erik XIV:s sökmotor, en översikt I främst Johannes Magnus och Sabellicus verk finns nästan 40 olika symboler ritade i Erik XIV:s omisskännliga stil. Vissa är mycket vanliga, andra återkommer bara enstaka gånger. I det följande kommer jag att presentera ett urval symboler för att ge en bild av vilka ämnesområden Erik intresserat sig för och ge exempel på vad som står i den text som strukits under av Erik XIV. Det brukar vara relativt enkelt att hitta en gemensam nämnare för majoriteten av understrykningarna som hör till en viss symbol, men det är vanligen så att någon understrykning skiljer sig lite från de andra. Det är emellertid knappast att vänta att det skulle vara möjligt att flera hundra år senare fullständigt kunna återskapa någon annans associationer.

Ett annat intressant problem under arbetets gång har varit att fastställa kopplingen mellan en symbol och innehållet i understrykningarna som hör till. I bästa fall är det helt uppenbart vad symbolen föreställer och understrykningarna med symbolen ifråga samlade runt ett tema som passar väl till någon av symbolens vedertagna betydelser. I värsta fall har antingen understrykningarna varit spretiga, symbolen svår att identifiera, eller kopplingen mellan symbolen och understrykningarna besvärlig att uttolka. Jag börjar med att gå igenom samtliga belägg för en av Eriks symboler, ögat, för att ge inblick i hur arbetet med undersökningen har gått till.

Ett första exempel: ögat Johannes Magnus och Sabellicus innehåller tre exempel vardera på symbolen jag kallar ögat.

Den är särskilt intressant för sin betydelse, för de

23

något spretiga understrykningarna som vållat en del huvudbry, och för att en av understrykningarna som hör hit ursprungligen hade placerats i en annan kategori, P (se nedan). Det ger vid handen att kategorin ‘P’ och kategorin ‘öga’ ligger rätt nära varandra. Ett närmare studium av just symbolen ögat ger därmed flera betydelsefulla inblickar i Eriks sökmotorsskapande och i de svårigheter som varit förknippade med att försöka återskapa systemet. Ögat betyder som vi snart skall se viktig kunskap om eller med anknytning till det gotiska förflutna, vilket låg i Eriks intresse att tillämpa, inte minst när det gällde att hävda det svenska rikets uråldriga anor (eller att åtminstone kunna visa att Danmark var mindre anrikt). Men först till frågan om valet av just ett öga som symbol.

I Eriks samtid stod ett avbildat öga både för ögats konkreta funktioner, syn och seende, och för dess mera metaforiska dito: dels att inse eller förstå någonting, och därigenom kunskap och liknande, dels att vaka, det vill säga försiktighet och dylikt.

Det första ögat hos Sabellicus kommer redan på s. 6, där Erik har strukit under ett 25 rader långt resonemang om vilket land som är äldst: Egypten eller Skytien. Skytien var för Erik liktydigt med goternas rike, alltså Sverige. Denna identifikation går tillbaka på en sammanblandning av tre olika folkslag som uppkom redan i antiken: man räknade goterna (Gothi), geterna (Getae) och skyterna (Scythi) som samma folk.

Om man till detta knyter antika uppgifter om att goterna hade utvandrat från Sverige, vilket framgår tydligt hos Johannes Magnus, blir resultatet att Sveriges historia med ens innefattar väsentligt mer än vi brukar föreställa oss.

Efter detta resonemang går Sabellicus över (s. 7) till att resonera om huruvida det var Egypten eller Skytien som först bebyggdes och odlades. Han kommer fram till att Egypten är för

24

varmt och Skytien för kallt, och drar slutsatsen, stödd på Bibelns berättelser, att det antagligen var området kring Hebron (ager Damascenus) som var först.

Slutligen berättar Sabellicus om den atenske kungen Kodros (s. 114). Han låg i krig med peloponnesierna, och när han rådfrågat ett orakel om krigets utgång fick han veta att den sida, vars kung dog, skulle segra. För att försäkra sig om atensk seger klädde han ut sig till en vanlig soldat, begav sig till fiendelägret, startade ett gräl med några av soldaterna där, och dödades.

Denna synnerligen patriotiska gärning markerades av Erik med ett P (vilket står för patriotism).

Sedan ändrade han sig, strök över bokstavssymbolen och tecknade ett öga i stället.

Ett av de tre ögon som finns hos Johannes Magnus går tillbaka till bibliska berättelser, näm­ligen uppdelningen av världen mellan Noaks söner efter syndafloden (s. 20–21). Där identi­fierar Johannes Jafet som anfader till de gotiska kungarna, och han sägs ha varit far till den förste av dem.

Johannes Magnus berättar också (s. 48–49) om hur skyterna/goterna attackerades av den egyptiske kungen Vexores/Vexoses/Sexoses (det finns flera stavningsvarianter). Denne lät meddela goterna att de antingen kunde accep­tera hans överhöghet eller göra sig redo att strida. Naturligtvis valde de, på typiskt gotiskt manér, att strida (och vann).

Så långt har ögat funnits vid understrykningar som handlar om i tiden och delvis i rummet mycket avlägsna händelser som har det gemensamt att de på något sätt handlar om goterna, det vill säga svenskarna. Johannes Magnus (s. 95) berättar också om en kung som levde i Norden, Rodericus, med tillnamnet Slingabond. Detta tillnamn kom sig av han när han var ute till havs kastade en guldkedja, men underskattade avståndet till mottagaren (alternativt överskattade sin kastskicklighet), så guldkedjan försvann i vågornas djup. Detta kan förvisso beskrivas som ‘kunskap om det gotiska förflutna’. Ett mäktigt om än misslyckat kast förefaller mig dock inte ha riktigt samma dignitet som de andra understrykningarna som exempel på viktig kunskap. Det visar emellertid utmärkt hur Eriks symboler vanligen fungerar: det brukar vara relativt enkelt att hitta en gemensam nämnare för majoriteten av under-

strykningarna vid en viss symbol, men sedan är det någonting som inte är fullt lika uppenbart varför det är placerat i just den kategorin. Mina namn på Eriks kategorier skall därför alltid förstås i vid bemärkelse.

Valet av just ett öga för att markera dessa viktiga upplysningar om det gotiska förflutna får hänföras till ögats betydelse som symbol för kunskap och vetande. Det är emellertid inte alltid tydligt hur ögat skiljer sig från symbolen P, som står för patriotism, och, när man läser Johannes Magnus, vanligtvis innebär att någonting är bra för Sverige, dåligt för Danmark, eller bådadera samtidigt.

Frågan om att goterna och geterna och skyterna var samma folk är betydelsefull för Johannes Magnus, som ägnar den en del utrymme, och för Erik, som strukit under (s. 22). I marginalen står det dels Scandia Scythica, ‘Skandien är skytiskt’, dels Gothi & Gethae eadem gens, ‘Goterna och geterna är samma folk’, och i den latinska huvudtexten finns den närmare förklaringen att även åtskilliga av de latinska författarna kallar Skandien för Skytien. Ett annat ämne av stort intresse för Erik är alla de gånger Johannes Magnus beskriver Danmark som skattskyldigt till Sverige, eller på något annat sätt direkt underordnat; om man skall tro Johannes erövrade svenskarna Danmark stup i kvarten, vilket alltid slutade med dansk skattskyldighet. Möjligen kan man tänka sig att P här också visar på material som var betydelsefullt som potentiell propaganda, även om det inte gått att visa att symbolsystemet varit av betydelse för just det.

I Sabellicus, där konflikten Sverige–Danmark inte beskrivs, handlar understrykningarna med P om patriotiska gärningar. Ibland går det att göra en koppling till goterna. Johannes, och även Erik XIV, gjorde nämligen anspråk på en del av de mytologiska/antika hjältarna som gotiska anfäder, inte minst på Herkules, vars son Telephus

enligt Johannes ingår i den svenska kungalängden. Oavsett om det finns en gotisk koppling eller inte är de handlingar som beskrivs i Sabellicus alltid patriotiska.

Politiska symboler Ett annat område av mycket stor betydelse för Erik XIV var självfallet politik, både utrikes och inrikes, och här följer nu några exempel på symboler som har en tydligare politisk koppling än de ovannämnda. Ett par av de allra vanligaste symbolerna har med krig att göra, och under större delen av Eriks regeringstid låg ju Sverige i krig med Danmark, från 1563 och framåt. Två särskilt vanliga symboler föreställer svärd. Det finns dels ett svärd som står med klingan rakt upp (stående svärd), dels två parallella svärd som ligger ned, det ena med fästet åt höger, det andra med fästet åt vänster (liggande svärd).

Ett svärd som står på sitt fäste symboliserar seger i största allmänhet, och så är också fallet när det gäller Eriks symbol. I Sabellicus verk (s. 81) hittar man till exempel en berättelse om Herkules som har markerats med ett stående svärd i marginalen. Herkules mötte kung Eryx på Sicilien när han var på genomresa med Geryons boskap. Eryx utmanade Herkules på envig. Om Herkules vann skulle han få Eryx kungarike, om Eryx vann skulle Herkules skänka honom boskapen. Herkules vann, förstås, och således har passagen markerats med ett stående svärd.

Johannes Magnus ägnar en hel del utrymme åt att skriva Regnerus historia, en gestalt som även förekommer hos Saxo, där Johannes hämtar mycket material. I Johannes tappning är Regnerus en gotisk kungason som orättmätigt berövats sin tron av sin elaka styvmor och skickats ut i skogen som herde. Så småningom, med hjälp av kungadottern Svanvita och sin vältalighet inför

25

rikets stormän, lyckas han återta sin tron, och Svanvita blir hans drottning. Längre fram i deras historia drar han i krig mot den danske härskaren Frotho, och lyckas döda honom – det vill säga besegrar danskarna i strid, i vid bemärkelse (s. 82): … ipsumque Frothonem (quamuis totis Danicae potentiae viribus succinctum) extinxit. … och han dödade Frotho, ehuru denne var omgiven av det mäktiga Danmarks samtliga styrkor.

Liggande svärd finner man däremot när stridens utgång varit mindre lyckosam: de symboliserar död och nederlag. Exakt varifrån inspirationen till denna symbol har hämtats är tyvärr oklart, men betydelsen är tydlig. Johannes Magnus skildrar historien om en gotisk kung som inte var lika framgångsrik i strid som Regnerus, kung Asmundus (s. 75). Asmundus stred mot den danske prinsen Hadingus, son till den danske kungen Gram, om vilken mera nedan, och i denna strid dödades Asmundus. Hans änka, drottning Gumilda, tog sitt eget liv när hon fick dödsbudet, så att hon kunde begravas tillsammans med sin make. Här har vi således död och nederlag på en och samma gång.

Sabellicus berättar om Aeneas (s. 107), den välkände trojanske hjälten, det romerska rikets ursprunglige grundare, och om striderna i Italien när han kommit dit. Även om det gick väl räknades inte segern som en seger, eftersom Aeneas försvann. Hans död medförde att segern markerats med liggande svärd. Det är oklart, skriver Sabellicus, om Aeneas hade blivit dödad i strid eller om han förolyckats och drunknat i floden Numicus.

Just det här exemplet är särskilt intressant eftersom det faktiskt finns en gotisk anknytning.

Erik XIV ritade nämligen flera släktträd över sig själv i Sabellicus marginaler, från Adam och

26

Eva och framåt. En av de forntida hjältar han tar upp som anfader är Aeneas, som således får räknas som gotisk utöver trojansk och romersk.

Släktträden är förstås mycket intressanta, men tyvärr har seklernas gång i kombination med Eriks dåliga skrivdon gjort att de till stora delar är oläsliga.

Så långt krigiska politiska symboler. Erik har emellertid också några politiska symboler för mer fredliga värv. För detta ändamål har han använt sina kröningsregalier: det finns en krona, ett riksäpple och en spira. De används för att visa på företeelser som har med att vara en god kung att göra, och här finns det en tydlig koppling till Eriks kröning. Ärkebiskopen gick i kröningsritualen igenom vad de olika regalierna står för, och detta är mycket likt vad symbolerna står för i Eriks symbolsystem. Kronan, spiran och riksäpplet, än idag de viktigaste svenska kronjuvelerna, härrör från Erik XIV, för de beställdes till hans överdådiga kröning i Uppsala 29 juni 1561. I kröningsritualen, också nyskriven för Sveriges förste protestantiske renässansfurste, presenteras rega­ liernas betydelse.

Kronan betyder ‘Konungzligh ähra och wyrdighz’, och Laurentius Petri fortsatte med önskningen och beskrivningen att Erik under sin regeringstid skulle förbättra riket. Ett sätt att göra det finns hos Johannes Magnus: man kan grunda städer, som Uppsala (s. 23). Här har Erik strukit under både den tryckta kommentaren i marginalen, Vpsalia metropolis antiquissima, ‘Uppsala, en mycket gammal stad’, och i texten: Ab hoc Vbbone ante tempora Abrahae aedificata est vrbs Vpsalia: sic dicta a principio, quasi Vbbonis aula …

Av denne Ubbo byggdes staden Uppsala före Abrahams tid, och staden kallades Uppsala från början eftersom den var Ubbos sal …

Stadsgrundande hos Johannes Magnus har Erik markerat med en krona även när det gäller den mytomspunne, forntide kung Scarinus, som grundade Skara (s. 70) och hos Sabellicus, där grundandet av Efesos och Smyrna omtalas (s. 76).

Spiran symboliserar kungens rättskipning: ‘thu uthi rettferdighz, / som mz spirone bethydes / titt folck regera och döma skallt’, och mycket riktigt återfinner man densamma vid understrykningar som handlar om antingen rättskipning eller lagstiftning, vilket ger för handen att Erik inte höll isär dessa båda begrepp så noga.

Johannes Magnus gör inte heller någon tydlig distinktion.

I Sabellicus förekommer spiran på flera ställen. Ett av dem (s. 28) handlar om rättskipning i ‘Etiopien’, vilket dock inte motsvarar det moderna landet. Där påstås kungen kunna utfärda en dödsdom genom att sända en liktor med ett ‘dödstecken’ till den anklagade, som sedan tar sitt eget liv. Sabellicus berättar att en man som erhöll detta dödstecken försökte fly, men hans egen mor ströp honom för att se till att lagen följdes.

Erik XIV:s riksäpple är en avbildning av världen efter en karta från 1556 av Giacomo Gastaldi, och försedd med ett kors högst upp. Enligt kröningsritualen ska detta symbolisera ‘een fulmechtigh och regerande Konungh, öfver ett heelt, weldigt och Christeligit Konungarijke, / såsom mz Äplet oc korsset betydes’. Det finns inga riksäpplen i Sabellicus, men Johannes Magnus verk innehåller fem stycken. Här verkar Erik ha tagit fasta på kopplingen mellan det kristliga regerandet och geografin från kröningsritualen, och som dessutom syns på hans riksäpple, för det är mycket ovanligt att riksäpplen är prydda med en kartbild. Alla Johannes Magnus kommentarer handlar också om att på något sätt utvidga riket geografiskt. Om man tänker sig att allt land som bebos av goter, i Johannes Magnus

tappning, hör till det gotiska riket, blir detta mycket tydligt.

Det finns till exempel en beskrivning av hur amazonernas rike kom till (s. 51–52). Amazonerna härstammade enligt Johannes Magnus ursprungligen från de gotiska kvinnor som lämnade Sverige under den stora utvandringen (1430 f. Kr.).

Därmed kan grundandet av deras rike beskrivas som en utvidgning av det svenska/gotiska riket.

Dessutom lutar sig Johannes Magnus på den senantike historikern Orosius (ca 385–420) som han menar fastslår att amazonerna verkligen var av gotiskt ursprung. Här har Erik markerat både den tryckta marginalkommentaren och en del av texten.

Johannes Magnus (s. 7) innehåller också en understrykning som behandlar mer närbelägen geografi, nämligen frågan om Skåne, som Magnus Eriksson köpte av Danmark på 1300-talet och sedan fick se återerövras av danskarna, dock utan att köpeskillingen återbetalades: Dani enim transmisso brachio maris (quod Scandiam ab ipsis separare diximus) eas regiones ob malitiam, vel negligentiam Regis Magni Smeech (quemadmodum suo loco dicemus) occupauerunt.

Ty danskarna seglade över den havskanal (som vi har sagt skiljer Skandien från dem), och ocku­perade dessa landområden på grund av kung Magnus Smeks (som vi skall tala om längre fram) ondska eller försumlighet.

Detta handlar förvisso inte om att lägga under sig nya områden, utan snarare om att återinkorpo­ rera något som man kunde göra vissa rättmätiga anspråk på, särskilt med stöd i beskrivningen av att landområdet stulits från Sverige. Att det handlar om att utvidga det svenska territoriet står i varje fall bortom allt tvivel. Så långt några exempel på symboler med politisk anknytning, såväl utrikes som inrikes,

27

vilket givetvis var högrelevant för Erik i hans egenskap av regent. I det följande kommer jag att behandla en särskild metod för att välja (eller skapa) symboler.

är när han i syfte att förnedra Nils Sture tvingade honom att rida in i Stockholm sittande baklänges på en häst.

Något om symbolskaparmetoder Eriks symbol för kärlek (i vid bemärkelse) är, som väntat, ett hjärta, och den symbolen används för att markera romantiska skildringar. Hos Johannes Magnus (s. 64) finns berättelsen om den unge Euriphilus, en gotisk kung under trojanska kriget, som var så djupt förälskad i den trojanska prinsessan Cassandra att han var villig att uthärda vad som helst för hennes skull. Denna berättelse har Erik XIV strukit under och markerat med ett hjärta.

De tidigare omnämnda Regnerus och Svanvita gifte sig så småningom (s. 82 i Johannes Magnus), och när han dog avled mycket snart Svanvita också, eftersom hon sett ‘hälften av sitt hjärta slitas ur kroppen och stängas in i en grav’. Hon begravdes tillsammans med Regnerus, så att de kunde återförenas efter döden. Här skymtar Erik alltså fram som en sann romantiker. Han var enligt egen utsago mycket angelägen om att förälska sig i sin blivande hustru – ett skäl till att han gärna ville ha träffat henne före bröllopet. På så sätt skulle han försäkra sig om att inte känna något behov av att vara otrogen.

När Erik i stället vill märka ut motsatsen, hat, finns däremot ingen etablerad symbol att ta till, vilket Erik löste genom att teckna ett uppochnedvänt (störtat) hjärta. Det att vända något upp och ned innebär alltså att man ger det en ny och motsatt betydelse. Idén är hämtad från heraldiken, där man exempelvis kan visa upp någons sköld för att hedra personen, men om man sätter den upp och ned (störtad) blir det vanhedrande, motsatsen. En parallell från Eriks egen regeringstid

28

I en tid när man kunde göra retfulla anspråk på någon annans land genom att lägga in vederbörandes vapen i sitt eget, vilket både Erik XIV och den danske kungen gjorde under kriget, var heraldik givetvis väsentligt mera närvarande i tanken än nu. Mot bakgrund av detta är tanke­ figuren att störta någonting för att ändra dess betydelse inte särskilt långsökt.

Störtade hjärtan är det gott om, särskilt hos Sabellicus, och då rör det sig om hat i vid bemärkelse; man kan även räkna oenighet och grymhet hit. Ofta handlar det om grymhet mot oskyldiga. Hos Sabellicus har Erik till exempel markerat berättelsen om Laius grymhet mot sin nyfödde son Oidipus, vars fötter skall ha genomborrats med ett svärd innan han sattes ut i skogen att dö (s. 97).

En av Johannes Magnus uppgifter om amazonerna (s. 54) har också markerats med denna symbol, nämligen vid följande understrukna påstående: Affirmant etiam nonnulli ipsas nouercali odio aeditis masculis guttura confregisse. Åtskilliga försäkrar även att amazonerna, med en styvmoders hat, bryter nacken av sina nyfödda söner.

När det gäller Eriks hjärtan respektive störtade hjärtan är förhållandet mellan symbolerna tydligt; ett hjärta är lätt att känna igen även om det är avbildat på ett annat håll än det vanliga. Det är emellertid inte den enda symbol som finns både rättvänd och störtad. Erik har också använt bokstaven A. Det är tydligt att ett rättvänt A betyder någonting Erik tycks ha uppskattat, medan ett störtat A visar en utsaga han verkligen inte tycker om, alltså precis samma motsatsförhållande som

med hans hjärtesymboler. Vad exakt som ligger bakom valet av just bokstaven A är oklart, men det kan vara en förkortning för approbo eller något annat latinskt uttryck som visar uppskattning och godkännande.

A-symbolen återfinns vanligen vid sententialiknande uttryck, som bredvid Johannes Magnus (s. 2) referens till Ciceros berömda uttalande Historia magistra vitae och dess fortsättning från hans De oratore. I Sabellicus hittar man det bland annat vid detta uppbyggliga uttryck (s. 8): … uictoriamque & felicitatem a uirtute stare, non ab audacia. … seger och välgång kommer från dygd, inte från fräckhet.

Motsatsen, det störtade A:et, är mycket vanligare hos Johannes Magnus än hos Sabellicus. Där förekommer det exempelvis i inledningen, i dedikationsbrevet till påven. I denna epistel kan man läsa att Johannes Magnus var sant from och mycket ivrig när det gällde att få föra tillbaka Nordens kungadömen till katolicismen, vilket målande beskrivs som att Johannes ville släcka de kätterska eldar som brann i dessa nyprotestantiska riken. Att Sveriges förste redan från början protestantiske monark markerat detta med ett störtat A för att visa sitt ogillande är knappast särskilt förvånande. Samma symbol finner man vid ett annat stycke som är anknutet till kritik av protestantismen. Jo-

hannes Magnus ursäktar sig nämligen (s. 3) för eventuella brister i sitt verk med hänvisning till onda människor, det vill säga bland annat de protestantiska reformatorerna, som gjorde det nödvändigt för honom att lämna Sverige. Detta medförde att viktigt historiskt material kunde ha undgått honom.

Sabellicus berättar om bygget av Cheops­ pyramiden, efter Herodotos (s. 33). Cheops sägs ha haft brist på pengar, men för att ändå ha råd med sin enorma gravvård tvingade han sin dotter till prostitution. Var och en som hon tog emot betalade med ett stenblock till bygget, och sålunda kunde pyramiden förverkligas ändå. Detta har Erik markerat med ett ogillande störtat A. Det finns en tredje symbol som fungerar på samma sätt, men som är allt annat än enkel att känna igen, nämligen nattvardskalken och dess störtade motsvarighet. Det stod klart från första början att en störtad nattvardskalk betyder magi, onda krafter och liknande. Understrykningarna är få och helt entydiga. Det jag inte lyckades räkna ut var däremot vad själva bilden skulle föreställa, eller på vilket sätt den kunde ha med magi att göra. I Johannes Magnus verk, som var det jag först studerade, förekommer enbart störtade nattvardskalkar, och den för Erik XIV tydligen helt självklara tanken att vända upp och ned på en symbol var inte lika uppenbar för mig. Därför förblev det länge obegripligt vad symbolen skulle föreställa.

Först när jag studerade Sabellicus, ett bra tag senare, fick jag för första gången se symbolen nattvardskalk, för Sabellicus innehåller en enda rättvänd sådan. Först då förstod jag vad det rörde sig om. Nattvardskalken finns vid en understrykning som handlar om att tro på Gud, och det var förstås en uppenbar motsats. När jag väl hade sett bilden rättvänd blev det omedelbart självklart vad dess störtade motsvarighet i Johannes

29

Magnus föreställde, det man brukar kalla en aha-upplevelse, när båda symbolerna och deras understrykningar föll på plats på ett ögonblick.

Boken Något utrymme bör också ägnas ett exempel på symboler som relaterar till Eriks lärda intressen.

Det finns förvisso flera, som stubben respektive grenen som knyter an till genealogi, eller den matematikanknutna symbol som markerar intressanta siffror, men här kommer jag att ägna mig uteslutande åt den symbol som jag kallar boken. Denna symbol förekommer huvudsak­ ligen i Johannes Magnus verk.

Där finns till och med tre stycken på samma sida, s. 17, den sida där Johannes redovisar vilka författare han använt för sin framställning. Böckerna hör ihop med understrykningar av författarnamn, till exempel Albert Krantz (ca 1448–1517), Jordanes (500-talet e. Kr.), Ericus Olai (d. 1486) och Saxo (1150/1160–1206?). Den förekommer också vid historiska källor som är mer dubiösa, exempelvis de annales publici (s. 37) som sägs ha innehållit namnen på kungar från en uråldrig tid. Vi vet ingenting närmare om dessa offentliga annaler – de är en av de källor Johannes Magnus anger som brukar betraktas som suspekta av mer sentida historiker. Detta spelar emellertid ingen roll när det gäller att förstå Eriks symbolsystem, där han har klassificerat dem som historiskt källmaterial, tillsammans med de andra verk Jo­ hannes nämner.

Hos Sabellicus finns symbolen också vid en passage som handlar om när skrivkonsten uppfanns och om hieroglyfer (s. 28), som Sabellicus skriver fortfarande finns kvar på några monument i Rom, vilket torde vara en syftning på stadens romerskimporterade obelisker. Dessa kan också beskrivas som en form av skriftliga källor,

30

även om denna passage inte är lika entydig som de andra, vilket dock som tidigare nämnts är karakteristiskt för symbolsystemet, eller sökmotorn. Även moderna sökmotorer kan som bekant ge märkliga träffar ibland.

Ansiktet, en biografisk symbol?

En symbol som är lika intressant som svårtolkad, och som jag således bara har identifierat högst tentativt och halvt spekulativt, kallar jag för ansiktet. Det som är avbildat här liknar Erik XIV själv, om man jämför med porträttet som inleder den här artikeln. Detta ansikte drog till sig min uppmärksamhet särskilt därför att det finns bredvid en lång understrykning som handlar om den tidigare omnämnde kungen av Egypten, Vexoses, han som ville anfalla goterna (s. 49).

Goterna slår givetvis den egyptiska armén på flykten i striden, för deras tapperhet är så stor att den egyptiske kungens soldatmängder inte förslår för att besegra dem. Det intressanta i citatet är emellertid goternas samtal med de egyptiska sändebuden. Goterna säger nämligen att de finner det oerhört förvånande att en lycklig och mäktig kung oprovocerat skulle anfalla fridsamma och harmlösa människor, och undrar vad för sorts vansinne kungen har drabbats av. Detta kan förstås tolkas som en referens till Sturemorden.

Det finns även ett par andra citat som skulle kunna knytas till Eriks liv, och som också försetts med en sådan symbol, till exempel ett där en jordisk kvinna får ett frieri från en gud, och hon är tveksam till denna upphöjelse, eftersom guden kan tänkas komma att bryta med henne till förmån för någon kvinnlig gudom. Det kan, om än spekulativt, tolkas som en syftning på Eriks förhållande till Karin Månsdotter kontra de ständiga frierier till europeiska kungligheter som kungen ägnade sig åt.

Förutom de ansikten som har viss likhet med Erikporträtten förekommer åtskilliga olika ansikten, främst hos Sabellicus, och de är individualiserade. De hade kunnat tolkas som en renässansfurstes version av moderna emojis, men det finns ingenting som tyder på att någon viss identifierbar känsla hör ihop med understrykningen intill.

Därför har jag dragit den tentativa slutsatsen, utifrån ovanstående exempel som skulle kunna handla om Erik XIV själv, att det är fråga om miniatyrporträtt av människor Erik hade omkring sig, och att han associerat till dem när han läst något visst citat. Detta får förbli en hypotes som tyvärr varken går att verifiera eller att falsifiera.

Sammantaget ger Eriks symbolsystem en god bild av honom utifrån hans intressen, som ett slags intellektuell biografi, och låter sig dessutom verifieras mot vad vi vet om honom. Vi finner symboler som betecknar en regents angelägenheter, inrikespolitiska såväl som utrikespolitiska, symboler för lärda intressen, för känslor och karaktärsdrag, till och med (möjligen) för individer i hans närhet. Någon direkt förlaga går inte att finna, men själva idén att göra en ‘sökmotor’ var

långt ifrån ny. Ett känt exempel är det mycket omfattande system som Robert Grosseteste (1175–1253) skapade. Det bestod av cirka 400 olika symboler för olika teologiskt inriktade ämnen, och ‘nyckeln’ till systemet finns bevarad, till stort gagn för forskningen.

I databasen Archaeology of Reading in Early Modern Europe (AOR) har två tidigmoderna engelska läsares bibliotek studerats, och där finns också gott om exempel på användning av symboler för att markera ämnen av intresse, om än inte något så genomfört system som Eriks. Marginalia i allmänhet, ofta i skriftlig form, men också med olika typer av symboler, finns från de flesta perioder från antiken och framåt. Eriks symbolsystem är alltså klart förankrat i en lång tradition, och i hans samtid. Ändå har det avgjort personliga drag av just Erik XIV – och jag hoppas att regentens fascinerande små symboler vid det här laget har fått läsaren att glömma att den här texten handlar om en monark som är huvudsakligen känd för helt andra saker än konstruktionen av en hastighetsoptimerad sökmotor av renässansmodell.

LIT TER ATUR

Kungliga bokband c. 1490–1962. Kungliga bibliotekets utställningskatalog 32. Stockholm: Kungliga biblioteket, 1962.

Ludvigsson, Rasmus och Olai Benedictus. ‘Concept till Inventarium öfver Konung Erik XIV:s Böcker, upprättadt den 27 september 1568’. I Handlingar rörande Skandinaviens historia 27 = Nya handlingar rörande Skandinaviens historia 17, s. 380–90.

Stockholm: Hörbergska tryckeriet, 1845.

Magnus, Johannes. Goternas och svearnas historia, 2 bnd. Översatt av av Kurt Johannesson, med inledning och kommentar av översättaren och Hans Helander. Stockholm: Kungliga Vitterhetsakademien, 2019.

Nilsson, Astrid. ‘Om paratexterna i de latinska utgåvorna av Jo-

hannes Magnus Historia de regibus’. I Humanitas: Festskrift till Arne Jönsson, red. A. M. H. Nilsson, A. Damtoft Poulsen och J. Svensson, s. 629–45. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag, 2017.

Nilsson, Astrid. Royal Marginalia: Erik XIV of Sweden as a Reader.

Studia Graeca et Latina Lundensia 28. Lund: Lund University, 2021.

Stenbock, Carl Magnus. Erik XIV:s almanacks-anteckningar: Hans dagböcker, ritningar och musiknoter i urval. Stockholm: Personhistoriska samfundet, 1912.

Walde, Otto. ‘Några böcker ur Benedictus Olais bibliotek’. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen, årg. 20 (1933), s. 205–13.

Nattvardskalken är hämtad ur Marcus Antonius Sabellicus, Opera omnia … Rapsodiae historicae enneadum XI quinque priores uno continentur altero sex reliquae (Basel 1538); KB Cod. Holm. D 517 b. Alla andra bilder kommer från Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (Rom 1554), Uppsala universitetsbibliotek, Rar. fol. 10:19 a Bokband 1500-t. Sverige fol. 2.

31

32

Elisabeth Mansén

Jakten på den anonyma översättaren av Mary Wollstonecrafts resebrev

S

verige framstår i ljus dager internationellt som ett av de första länderna som publicerar en översättning av Mary Wollstonecrafts resebrev från Skandinavien på slutet av 1700-talet.

Men vem är den utmärkta person som får idén och genomför den så väl? Det är ingen som vet idag och jag skulle gärna vilja lösa detta mysterium.

En ny vetenskaplig utgåva av Mary Wollstonecrafts samlade verk är under utgivning och det vore fint om vi här i Sverige kunde finna den anonyma översättaren – eller åtminstone komma med en väl underbyggd uppfattning. Uppgiften är i så fall att finna den svenska översättaren av Mary Wollstonecrafts Letters Written during a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark, tryckt hos Joseph Johnson i London 1796. Två år senare utkom boken som Bref, skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, af Maria Wollstoncraft [sic], öfwersatte från engelskan, tr, J. C. Holmberg, Stockholm 1798. Jag har just gjort en nyöversättning och har under våren försökt spåra översättaren.

De förslag som hittills framförts är alla berömda personer: Anna Maria Lenngren, Thomas Thorild och Carl Gustaf af Leopold.1 Flera personer som hade varit möjliga var döda i slutet av 1790-talet, bland dem Hedvig Charlotta Norden­ flycht och Johan Henric Kellgren. Det är klart möjligt att översättaren finns bland tidens kända

Översättarens dedikation ”Til den bästa moster” i Mary Wollstonecraft roman Maria. Exemplar från Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek. Foto Andreas Nilsson.

poeter och författare. Många av dem ägnade sig åt översättning, åtminstone i sin ungdom eller på äldre dagar, men dessa gestalter är noga utforskade och Mary Wollstonecrafts namn var känt i samtiden. Någon borde ha lagt märke till detta för länge sedan, men säkert är det förstås inte. Översättaren kan ha velat hålla sin insats hemlig.

Vi får hålla möjligheten öppen och söka vidare.

Bref, skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark, af Maria Wollstoncraft [sic], öfwersatte från engelskan, tr, J.C. Holmberg, Stockholm 1798. Svårläst ägarsignatur. Exemplar från Skara Stiftsbibliotek. Foto Alexandra Tengelin Nyström.

33

Den självklara utgångspunkten är det digitala Svenskt översättarlexikon på Litteraturbankens hemsida. En sökning på 1790-talet ger ett tjugotal namn, mer eller mindre berömda. Johan Henric Kellgren, Anna Maria Lenngren och Carl Gustaf af Leopold finns där, men varken de eller någon annan sägs ha översatt Mary Wollstonecraft.

För att finnas i Svenskt översättarlexikon måste någon ha skrivit en artikel om översättaren ifråga, vilket inte är allom givet. I Libris finns Albrecht von Lantingshausen (1751–1820), som översatte Edward Youngs Night Thoughts från engelska.

Hans prosaöversättning publicerades hos Holmberg 1787 och utkom i flera upplagor, även i slutet av 1790-talet, så översättningar kanske var aktuella för honom även vid denna tid och beundran för Young delade han med Wollstonecraft. Jag håller honom i minnet och följer andra spår.

Vidgade vyer Finns det andra vägar att gå? Jag studerar böcker om förlagsvärlden och bokutgivningen i äldre tid och blir lite mer bildad, men får inga svar på mina frågor. Samuel Bring skriver om reseskildringar i Itineraria Svecana (1954) och Henrik Schück dokumenterar Den svenska förlagsbokhandelns historia i två band 1923. Förteckningarna av utgivna böcker i Svensk bokkatalog börjar först 1830 och de lexikon över anonyma skrifter som finns nämner ingenting om Wollstonecraft.

Personliga brev och dagböcker är fantastiska källor, liksom bouppteckningar, men arkivsituationen dokumenterad i NAD (Nationella arkiv­ databasen) är nedslående. Holmberg har inget arkiv, varken som tryckeri, förlag eller privatperson. Ingen av de troliga översättarna heller.

Gjörwell, som kände flera översättare, erbjuder så mycket mer. Hans familjebrev är digitaliserade och stora delar av hans korrespondens är tryckt.

Jag tittar på detta utan att hitta något som hör till saken, men ser samtidigt att mycket är uteslutet och att fokus ligger på kända personer.

Under tiden skriver jag till alla vänner och bekanta med intresse för böcker eller översättare eller kvinnor eller Mary Wollstonecraft eller vad jag kan komma på som är det minsta relevant.

Jag får många fina svar, inte minst från professor em. Ann Öhrberg vid Uppsala universitet, från bibliotekarien Gunnel Furuland och från antik­

34

variatbokhandlarna Mats Rehnström, Harald Hultqvist och Peter Bodén. Namnen på min lista över möjliga översättare dyker upp som förslag i olika kombinationer, men ingen vet vem som översatt Wollstonecraft. Flera delar min uppfattning om hur man bör gå vidare: genom förlaget, samtida recensioner och enstaka exemplar av boken. Så jag arbetar vidare.

Att söka på förlag Översättningar sker inte alltid på översättarens initiativ. Ibland är det förlag som beställer. På 1700-talet kunde tryckerier fungera som förlag.

Samtliga Mary Wollstonecrafts böcker, även hennes översättningar, trycktes till exempel av Joseph Johnson i London. Ibland var idén hennes, ibland hans. Översättningen av Wollstonecrafts resebrev utkom på J. C. Holmbergs tryckeri som låg i Storkyrkobrinken i Gamla stan. Johan Christopher Holmberg (1743–1819) är mest känd för att ha startat Stockholms Posten 1778 tillsammans med Johan Henric Kellgren och Carl Petter Lenngren.2 Han drev dessutom både förlagsverksamhet och bokhandel. Han hade filialer på många orter i landet, från 1798 även i Åbo och Helsingfors. Holmberg har många högklassiga medarbetare och en fin utgivning som inkluderar Bellman, Bengt Lidner och Nils Rosén von Rosenstein, liksom Gustaf III. Han gav också ut mer populär litteratur, som den vitt spridda skriften Konsten at lefwa länge av Christoph Wilhelm Hufeland. Holmberg var en driftig man och lät år 1798 trycka mer än fyrtio volymer. Hans utgivning i Libris visar att nästan alla översättningar var anonyma och att endast ett fåtal på titelbladet angavs vara gjorda från engelska. Många verk på engelska översattes vid denna tid via tyska eller franska. Men på Wollstonecrafts resebrev, liksom på Youngs Nätter, Newtons philosophiska systeme och ytterligare några titlar står att de översatts från engelskan. Tills vidare tror jag på det tryckta ordet. Synd bara att förordningen som stadgade att översättarens namn skulle anges på titelbladet inte trädde i kraft förrän 1802.

På listan över Holmbergs utgivning under 1790-talet kan man möjligen spåra ett intresse för kvinnor. Där finns en volym om Namnkunniga fruntimmer (1794, 1795), men också Anna Maria Rückerschölds En liten hushålls-bok (tr. 1787 och

1790), August von Kotzebues Fruntimmernas jacobiner-klubb (1793), Magdalena Rudenschöld, Den på gamla kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters Bref til riksför­rädaren, som fordom kallades baron Armfeldt [sic], nu fogelfri under namn af Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleks-äfwentyr (1794) samt en volym med den fantastiska titeln Historia om någre de mäst ryktbare sjöröfware, deras illgerningar och straff.

Hwartil är bifogadt en lefwernes-beskrifning öfwer twå qwinnor, som idkat samma handtering, wid namn Maria Read och Anna Bonny (1792), även det en anonym översättning från engelska. Holmberg gillade uppenbarligen det spektakulära. Man kunde nästan hoppas att finna även Mary Wollstonecrafts mest kända verk, A Vindi­cation of the Rights of Woman (1792) på listan. Men inte. Den får vänta mer än 200 år på att bli översatt till svenska (1997). Det man däremot finner är att Mary Wollstonecrafts postuma roman Maria, or the Wrongs of Woman (1798) översattes ännu snabbare än hennes resebrev och utkom på svenska hos J. C. Holmberg 1799. Det är en rimlig förmodan att samma översättare har gjort båda verken, särskilt som titelbladet anger att även denna volym översatts från engelska. Det ger ytter­ligare ett spår att följa, men tyvärr är översättaren av Maria lika anonym och okänd.

Att söka i gamla bokvolymer När vi kommit så långt utan att ha funnit något svar på frågan om vem som översatte Wollstonecraft på 1790-talet, måste vi i Sherlock Holmes anda söka nya ledtrådar. I gamla volymer har ägare eller bibliotekarier ibland lagt till upplysningar.

Det kan stå något på insidan av bokens pärmar, på smutstitelsidan eller på titelsidan. Eller på ett katalogkort. Bara proveniensen, vem som ägt boken, kan vara till hjälp. Ägaren kan vara översättaren själv eller en vän eller släkting. Då gäller det att spåra så många volymer som möjligt och noga inspektera var och en av dem. Jag har själv fått ett exemplar av resebreven i gåva, men det är rent och fint, utan extra anteckningar. I Libris finns 14 exemplar listade av de två verken av Wollstonecraft på svenska, spridda över bibliotek, arkiv och samlingar från Blekinge till Norrland. Som arbetande professor hinner jag inte resa runt och studera alla dessa innan nyöversättningen ska gå i

tryck. Jag får skriva ödmjuka och angelägna brev och fråga om det finns någon som har tid och lust att titta på böckerna. Jag skickar mina mail en fredag och redan före helgen börjar svaren droppa in. Vad skulle forskare göra utan vänliga och kloka bibliotekarier?

De små samlingarna är snabbast: Carlskrona Läsesällskap, den Zetterströmska samlingen i Östersund och Ellen Keys Strand. Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek grundades 1794 och höll ut till 1863.3 Det innehåller imponerande 9 000 volymer och den digitala katalogen är bokhistoriskt noggrann och nämner även bokens materiella status. På Mary Wollstonecrafts resebrev finns en stämpel med texten KÖNIG och ägaren anges vara Jacob Leonhard König (1728–1804). König var född i Stockholm, militär och aktiv vid Gustaf III:s statskupp 1772, men slutade sitt liv i Karlskrona. Han var en skrivande man och författade en hemlig rapport om kuppen 1772, så han vore kanske möjlig som översättare, men ingenting sägs om att han ägnat sig åt sådant. I samlingarna finns även ett exemplar av det engelska originalet. Det skulle kunna vara det original som boken översattes från. Vem har då ägt det? Tyvärr säger katalogen bara: ‘Pappersband. Lösrygg. Klistermarmorerat, vaxat, gult pärmöverdragspapper.

Röda snitt.’ Så jag kommer inte vidare där.

Från den Zetterströmska samlingen i Östersund får jag en fin bild av resebrevens titelsida och frampärmens insida.4 Längst ner på titelsidan står en lätt vattenskadad namnteckning, ‘Hierts[tedt] / Brigitta [Hj]’. Det är troligen en ägare. Stilen kunde vara från 1700-talet och namnet ser ut att vara skrivet av ett barn eller en person som är ovan att skriva. Släkten Hjertstedt tycks noga utforskad och rymmer två kvinnor som heter Birgitta, dock ingen som befinner sig i livet 1798 när boken trycks. Så det förblir en gåta. Men volymen har lite mer att ge. På frampärmens insida står en dedikation på vers. Den lyder som följer: När Mary sista gången Kosan ställde till Sverige råkade hon på S. L–d.

Så sannt jag heter Mary Wollstonecraft hon sade, aldrig bättre tur jag haft.

Versen är undertecknad ‘Sista Styfvern 5 juli 1912.

E. R–n.’5 Den säger så klart ingenting om över­

35

Dedikationsvers på frampärmens insida till Mary Wollstonecrafts resebrev i svensk översättning 1798. Svårläst ägarsignatur. Exemplar från Zetterströmska samlingen på Jämtlands bibliotek i Östersund. Foto Thomas Drugg.

sättaren, men en del om receptionen. S. L–d är den kända förkortningen för Sophie Leijonhufvud f. Adlersparre, redaktör för Tidskrift för hemmet, Sveriges första kvinnotidskrift. Dedikationen borde betyda att boken skänkts till Sophie Leijonhufvud, men eftersom hon dog 1895 skulle det kunna vara en gåva till hennes styvdotter Sofie Adlersparre (1850–1924), även hon författare. I alla fall är Mary Wollstonecraft tydligt förankrad i kvinnosaken i början av 1900-talet. Men någon översättare ger det inte.

Ellen Key är naturligtvis ett intressant namn för proveniens och reception. Hon kunde ha skaffat Wollstonecrafts böcker av ideologiska skäl. I volymen med resebrev har Ellen Key enligt föreståndaren Maja Rahm strukit under mycket, men inte gjort några egna anteckningar.6 Hon ägde även originalvolymen på engelska. Den är försedd med Keys exlibris och ett engelskt tidningsklipp samt en bild av Mary Wollstonecraft inklistrad längst bak. Volymen Maria visar sig ha mer information. Den har haft en ägare från tiden, Ellens farfars far Carl

36

Fredrik Key (1773–1817). På frampärmens insida har Ellen Key skrivit sin namnteckning överst och därefter följande: Denna bok är en del af min begåfvade och lefnadsglade farfarsfars stora boksamling, af fransk, tysk och engelsk och svensk litteratur alla bundna i samma slags band som detta och med hans namnchiffer (Carl Fredrik Key) på framsidan.

Carl Fredrik Key samlade böcker med stort allvar och kunde uppenbarligen även engelska. Han var till yrket militär, men hade litterära och estetiska intressen, gjorde naturvetenskapliga experiment och tycks nyfiken på det mesta. Han beundrade Rousseau och Thorild, skrev dikter och betraktas som mångsidigt begåvad. Kunde han ha fått för sig att översätta Wollstonecraft? Det är kanske möjligt, men det finns inget som direkt tyder på det. Jag lägger honom på minnet i alla fall, för Ellen Keys skull och för att man ibland kan ägna sig åt lite önsketänkande.

Ellen Keys namn och anteckning på frampärmens insida till Mary Wollstonecraft, Maria, eller Missödet at vara qvinna, Stockholm 1799. Exemplar på Ellen Keys Strand. Foto Maja Rahm.

Översättarens dedikation till sin moster När jag känner mig lite uppgiven bläddrar jag i ett exemplar av Mary Wollstone­crafts roman Maria, eller Missödet at vara qvinna (1799) och finner något så oväntat som en tryckt dedikation, undertecknad av översättaren. Den är riktad till en kvinnlig släkting och förtjänar att citeras i sin helhet: Til den bästa Moster. Vore jag rik, eller ägde jag snille, eller hade jag et namn, en titel, en stjerna, se då – skulle jag visst icke mer vörda, mer älska och välsigna min goda, ömma Moster, än jag nu gör; men jag skulle lättare finna uttryck för min känsla, och kraftigare än genom detta obetydliga offer ådagalägga min tacksamhet för des mer än moderliga wälgerningar.

Men hvem kan sätta en gräns för sin oförmåga?

Det är merändels vår lott här i tacklöshetens verld at bedragas i vårt hopp, at vilja och ej kunna – och lycklig den, som åtminstone gör hvad han kan!

Mit offer har ej något värde – jag medger det gärna.

Det är blott några simpla, landtliga blommor, strödde för en älskad Mosters fötter; de äro öfver­flyttade från et främmande climat, från aflägsna stränder, dem de fägnade med sin vällukt och pryde med sina färgor; de ha lidit under flyttningen, och urartat på sin nya jordmån. Men det äger dock en förtjenst, en enda förtjenst, detta offer: det räckes af den rörda Tacksam­hetens blygsamma händer.

Ja, min goda Moster! När ni kastar en blick på dessa rader, så tänk, at et godt och känslofullt hjertas bemödande för andras väl, icke alltid går förloradt – så tänk, at tacksamhet för åtnjutne välgärningar, at känsla för Naturens helgade kraf, at oegennytta, sveklöshet och sann vänskap ännu finnas i någon bårtgömd, obemärkt vrå af verlden.

Denna Bok är författad af et Fruntimmer, som mycket klagar öfver det läge af förödmjukelse och förtryck, hvari sakernas närvarande ordning försatt des kön. Detta förde mig på den tanken, at helga min Öfversättning åt den fullkomligaste person, jag af detta älskvärda kön kände – och kunde jag väl då gå förbi er? Jag vet det – ni älskar ej, at man beklagar sig öfver lidna oförrätter: det ägnar den

37

förtryckta Dygden at förlåta och glömma. Men ni skal dock ej finna denna Bok aldeles utan värde: ni skal göra rättvisa åt Författarinnans grundsatser och känslor; ni skal beundra des varma inbillningskraft, des skap­ande snille, och ni skal icke anse det arbete utan ändamål, som på detta Verk blifvit användt af Öfversättaren.

ger något alls om översättarens identitet.7 En bok om kvinnors hårda öde skulle onekligen bli mer tilltalande med en dedikation som såg ut att vara skriven av en man och rikta sig till en tämligen konservativ kvinna. Det är bara att söka vidare.

Så nära en underskrift och ett namn, men ändå inte. Läsaren pendlar mellan förtjusning och förtvivlan – förtvivlan över ännu en återvändsgränd, förtjusning över detta rika innehåll, denna blick in i översättarens tankevärld!

Denna text betyder att även om vi inte lyckas finna översättarens namn, så får vi översättarens egna ord och tankar om Mary Wollstonecraft och hennes bok. Vi kommer nästan lika nära som vid ett personligt möte. Här finns en person som ser bokens värde och anser att författaren har både värme och skaparförmåga, snille och fantasi.

Vilka slutsatser om översättarens identitet kan vi dra av detta? Översättaren måste vara ung nog för att ha en moster i livet, men mostrar kan bli långlivade. Finns det en verklig moster som kan identifieras och kasta ljus över situationen? Fler frågor men inga svar. Några övergripande slutsatser borde vi kunna dra. Texten är skriven ur ett manligt perspektiv. Ingen kvinna skulle ha en sådan distans till kvinnokönet att hon talade om detta kön och tilltalade sin moster som ‘den fullkomligaste person, jag af detta älskvärda kön kände’. Och pronominet han används med trolig syftning på skribenten. Det ligger ärligt talat inte heller nära till hands för en kvinna på 1700-talet att beklaga att hon saknar namn eller titel och inte anses ha snille. Slutligen skulle hon nog underteckna sig som Öfversättarinnan.

Men dedikationen är kanske en fiktion, ett påhitt för att göra utgåvan mer personlig och få läsaren att se bokens förtjänster. Det kan låta som Olof von Dalin som alltid uppfann kvinnliga släktingar på landet att skriva till eller från.

Men Dalin är död sedan länge. Stavningen är lite mer vardaglig än i boken i övrigt – det kan vara ett charmigt påhitt, men det kan lika gärna vara sant. På 1700-talet stavade man ännu lite som man ville. Om det är en fiktion kan skribenten utan tvekan ha bytt kön. Det var vanligt på 1700-talet att ha pseudonymer av annat kön, både manliga och kvinnliga, vilket gör att dedikationen inte sä-

Det fanns naturligtvis personer i samtiden som visste vem översättaren var. En plats där översättarens identitet kan nå offentligheten är recensioner i tidningar och tidskrifter. Bland de digitaliserade dagstidningarna på Kungliga biblioteket finns en lång recension av Wollstonecrafts resebrev i Stockholms Posten i augusti 1798. Den sträcker sig över tre nummer (4/8, 7/8, 10/8 1798).

Då vet vi att boken har kommit ut.

Recensionen är mycket positiv och uttalar sig vackert om författaren. Hon sägs ha en filosofs blick, uppvisa smått satiriska drag och präglas av lätt melankoli, men hon förmår ändå uttrycka sina känslor och förtrolla sina läsare. Associationerna går helt korrekt till Nordenflycht. Ett citat är på sin plats:

38

Recensioner och samtida reaktioner

… författarens carakter, som med sit köns känslofullhet förbinder en Philosophs blick, och äfwen der hennes betraktelser något närma sig til swärmeri, altid behagar. Sådan är werkan af det lätta melancholiska lynne, som röjer sig i alt och utbreder sin förtrollning äfwen til Läsaren, om han äger det ringaste af hwad man kallar känsla. De satiriska drag, som här och der inblandas, göra en omwäxling som fullborda Läsarens nöje och, sammanlagde med det öfriga, den särdeles likhet i carakter Recensenten trott sig finna mellan denna Engelska Fru och wår Nordenflycht. Kanske har denna likhet, werklig eller inbillad, för mycket influtit på hans omdöme öfwer dessa Bref; men se här de exempel, som torde rättfärdiga detsamma.8

Tyvärr är recensionen anonym och består i övrigt mest av citat och textnära referat ur boken.

Recensenten klagar dock på att översättaren inte gett några vidare upplysningar om Wollstonecrafts öden, vilket hade kunnat öka bokens värde.9 Det gör det inte troligt att texten skrivits av översättaren själv eller av förläggaren. Recensenten visste antagligen inte heller vem översättaren var. Texten är intressant, men inte till någon hjälp i översättarfrågan.

En sidobelysning kommer från oväntat håll. Det finns en tidig recension av Mary Wollstonecrafts resebrev som engelskt original, skriven av poeten Frans Michael Franzén (1772–1847), publicerad i Åbo tidningar med början den 9 januari 1797.10 Den unge Franzén hade mycket gemensamt med Mary Wollstonecraft: besvikelse över Franska revolutionens utveckling, beundran för Shakespeare och engelsk förromantik samt en svärmisk inställning till Nordens natur. Allt detta kan ha bidragit till hans intresse för Wollstonecrafts resebrev. Franzén känner väl till Wollstonecrafts tidigare verk, anser henne vara en ypperlig författare och förordar hennes historik över Franska revolutionen och hennes försvar för kvinnans rättigheter. Han säger också uttryckligen att han skriver sin anmälan i väntan på att resebreven ska bli översatta. Är det bara en from förhoppning eller vet han något?

Finns det någon i hans miljöer i Åbo eller Stockholm som planerar en översättning? Blir den i så fall färdig eller kommer boken att översättas av någon annan? Säkert finns det unga kvinnor och män i Åbo vid denna tid som kan engelska och som kan vara vår anonyma översättare.

I sin recension skriver Franzén inledningsvis vackert om författaren som ‘i en blomstrande stil innefatta många philosophiska tankar och många skarpa omdömen om de länder hon besökt’. Han övergår sedan till att referera och i översättning citera innehållet i Wollstonecrafts skrift. Då blir det tydligt att texten skiljer sig väsentligt från den utgivna översättningen. Därför är det inte troligt att Franzén själv översatte verket och inte heller att översättningen redan var påbörjad och att detta är utdrag ur den, om den inte genomgick en omfattande revision. Därför borde detta var en återvändsgränd, men kanske ändå inte. Franzén har nämligen en koppling till kända översättare som Anna Maria Lenngren, Ulrica Widström och Carolina Weltzin f.

Rutström. Om Franzén fått Lenngren att översätta Wollstonecraft så borde det ha lämnat spår efter sig, men jag hittar inga. Om Ulrica Widström skrev Franzén en levnadsteckning till hennes samlade dikter 1840, men nämner ingenting om hennes översättningar. Även Carl Julius Lénströms förord till denna bok rekapitulerar Widströms liv. Han nämner flera översättningar men inte Wollstonecraft. Widström framstår därför inte som en så trolig kandidat.

Carolina Weltzin f. Rutström är ett mer lov­ ande spår. Franzén var god vän med Carl Birger Rutström (1758–1826), hennes likaledes litterärt intresserade bror. Brodern översatte själv, men såvitt man vet bara Friedrich Schillers Die Räuber som Röfvarbandet, tryckt hos C. F. Marquard i Stockholm 1799. Men om brodern år 1798 satt med sin översättning kanske systern tog något annat.

Ludvig Berggren i Svenskt översättarlexikon formu­ lerar sig så här: ‘Carolina Weltzin stod sin bror mycket nära och tillsammans stiftade de bekantskap med kända litterära personligheter och odlade vänskap med bland andra Anna Maria Lenn­ gren, Carl Gustaf af Leopold och Frans Michael Franzén.’ 11 Franzéns recension visar tydligt att han gärna såg en översättning. Kanske övertygade han Lenngren och syskonen Rutström i Stockholm och fick Carolina att agera.

Förtvivlan och förtjusning – en summering Nu har jag på olika sätt försökt spåra översättaren. Från bibliotek, arkiv och antikvariat har jag fått vänliga upplysningar om proveniens och anteckningar i enskilda exemplar. Från Libris och Svenskt översättarlexikon har jag samlat in namn på ett tjugo­tal verksamma översättare och sökt biografiska uppgifter om dem i skrifter, brev och digitala uppslagsverk. Inget definitivt svar har dykt upp så kanske finns det skäl att förtvivla.

Men min förtjusning har väckts av möjligheten att hitta en nål i höstacken genom att sålla bland de möjliga namnen.12 En kritisk princip som histo­riker tidigt lär sig är att motstå tendensen att dras till kända personer som fjärilar till ljuslågor.

Vi bör i stället arbeta systematiskt: ordna kandidaterna alfabetiskt, ställa upp ett antal urvalskriterier och se närmare även på de namn som ögat tenderar att glida förbi. Språket är viktigt. Kan de engelska? Tyskan och franskan dominerar starkt vid denna tid och det finns inte så många som har dokumenterade översättningar från engelska.

För att komma till en slutsats väljer jag nio indika­ torer: att de var verksamma översättare, kunde engelska och översatte engelska original, översatte reselitteratur, översatte böcker av kvinnor och om kvinnor, översatte mycket (så att något kunnat glömmas), översatte bra och rimligt nära origi­ nalet samt utgav böcker på Holmbergs tryckeri.

Kandidaterna kunde då få nio poäng.

39

Många av personerna på listan kunde sorteras bort på ett tidigt stadium. Åtskilliga koncentrerade sig på dramatik och översatte endast från tyska och franska, även om originalen kunde vara på engelska. Dit hör Didrik Gabriel Björn, Carl Magnus Envallsson och Gabriel Eurén, som faktiskt bara översatte den populäre Kotzebue.

Gudmund Jöran Adlerbeth specialiserade sig på antik litteratur. Arved Bethén höll sig till filosofi och religion på tyska, franska och danska. Han är känd för en opassande kärleksförklaring till drottning Sofia Magdalena, vilken kostade honom hans försörjning, liksom för att han översatte ett verk om människans plikter mot djuren, men han är ingen trolig kandidat i detta sammanhang. David Krutmejer ägnade sig mest åt barn- och ungdomslitteratur, men översatte också Madame de Genlis Handbok för resande. Johan David Valerius siktade in sig på teatern och översatte Molière och Voltaire. Johan Adam Tingstadius koncentrerade sig på Bibeln. Anders Fredrik Skjöldebrand är en av de få som översatte från engelska, Lord Byrons Childe Harolds pilgrimsfärd, men han började översätta först 1824. Johan Henric Kellgren var död och Erik Wilhelm Djurström var bara nio år när originalet kom ut, så de får strykas. Bellman är inte heller att hoppas på. Önsketanken att översättaren var Anna Maria Lenngren (1754–1817) fick inte mycket stöd, en poäng för att vara en känd översättare. Hon kände

helt klart J. C. Holmberg, men har enligt Libris aldrig låtit trycka något hos honom.13 Lenngren presenteras utförligt av Torkel Stålmarck i Svenskt översättarlexikon, men hennes översättningar i bokform är få och gjorda på 1770-talet.

De är ofta knutna till teatern och genomgående från franska eller latin. Lenngren gjorde därefter andra insatser, alltid anonyma, som publicerades i Stockholms Posten. Just år 1798 publicerade Stockholms Posten hennes kända dikt ‘Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon’, en text som ligger långt från Wollstonecrafts rättframma feminism. Det är svårt att foga in Wollstonecrafts skrifter i Lenngrens produktion. Thomas Thorild (1759–1808) får i alla fall två poäng för sin skrift om kvinnokönets naturliga höghet och för att han kunde engelska. Men han är inte känd som översättare. Lite mer än två poäng får Ulrica Widström (1764–1841), poet, pedagog och översättare. Hon hade den mångsysslande publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) som mentor och kände både Leopold och Thorild. Hon växte upp i Stockholm och hennes föräldrar tjänstgjorde vid hovet, vilket gav henne utbildning och kontakter. Hon skrev egna dikter och fick dem redan som tjugoåring publicerade i Stockholms Posten. Hennes egna diktvolymer började komma ut 1799. Hennes mest kända dikt handlar om ett sexuellt övergrepp. Tilda Maria Forselius i Svenskt översättarlexikon noterar att det var un-

Svenskt översättarlexikon. Resultat av sökning på översättare från 1790-talet. Hämtat 2022-03-20.

40

gefär samtidigt hon började översätta. Gjörwell förmedlade uppdragen. Widström översatte anonymt, bland annat delar av ett engelskt original, Matthew G. Lewis skräckroman Munken (1–4, 1800–1804) tillsammans med Herman Anders Kullberg. Kanske hade hon tid för Wollstonecraft dessförinnan, men trots hennes kontakter och hennes kunskaper i engelska tyder ingenting på det. Det syns inget intresse för reseberättelser i hennes produktion och hon trycker inte heller hos Holmberg. Senare i livet knöt hon kontakter med Fredrika Bremer och startade en flickpension i Mariestad, så vissa paralleller finns till Wollstonecrafts engagemang för kvinnors utbildning.

Widström är möjlig, men kanske inte så trolig.

Carl Gustaf af Leopold fick lite mer än tre poäng för att han översatte Shake­speare och Alexander Pope samt publicerade i Holmbergs tidning Extra Posten, om än inte på hans förlag. Han översatte mycket poesi och dramatik, som Schillers Sång till glädjen, men gav bara ut en enda översättning i bokform. Han översatte ingenting av eller om kvinnor, så Wollstone­craft verkar inte passa in. Albrecht von Lantingshausen (1751–1820) fick fyra poäng för att han säkert kunde engelska och gav ut hos Holmberg. Han är klart möjlig, men har inget speciellt som talar för sig. Catharina Ahlgren (1734–1810) fick också fyra poäng, men tre av dem vilar på ett enda verk. För henne talar ett feministiskt engagemang och kontakter med Hedvig Charlotta Nordenflycht, men hennes översättningar är få och mindre lyckade, samt uteslutande från franska. Dessutom är Ahlgrens verksamhet som författare och publicist noga utforskad av litteraturvetarna Margareta Björkman och Ann Öhrberg. De skulle inte ha missat en koppling till Mary Wollstonecraft om den varit synlig. Ahlgren blir därför en mindre trolig kandidat. Det finns bättre alternativ.

Fem poäng fick Samuel Ödmann (1750–1829).

Fjättrad vid sängen översatte han ett fyrtiotal reseberättelser, där Wollstonecrafts resebrev skulle passa in, särskilt som hälften av hans översättningar av geografiska skrifter har engelska original. Dit hör en reseberättelse som Wollstonecraft själv hänvisar till: William Coxe, Travels into Poland, Russia, Sweden & Denmark (1791). Men Raoul J. Granqvist i Svenskt översättarlexikon menar att Ödmann alltid hade förlagor på tyska eller franska, eller åtmin­ stone studerade dem parallellt. Han kunde kanske

ha gjort det även med Wollstonecrafts skrifter. För resebreven finns en tysk översättning från 1796, tryckt i Hamburg och Altona, där Wollstonecraft avslutade sin resa. Men direkt från den tyska volymen kan översättningen inte vara gjord, eftersom den är lite förkortad och bearbetad. Det framgår av översättarens efterskrift. Ödmann kanske lärde han sig engelska med tiden. Det enda som i så fall talar mot honom är hans självsvåldiga översättarstil. Granqvist menar att han alltid ändrade i texterna, lade till och drog ifrån. Dessutom sägs han ha haft en predikoton och ett eget budskap. Det rimmar illa med den trogna översättningen från 1798. Men han gillade en blandning av personligt och faktabaserat, just det som Wollstonecraft har, så kanske var han solidarisk med henne. Gustaf Regnér (1748–1819) fick också fem poäng för att han översatte Sapfo och en del texter om äkten­ skapet samt gav ut en bok hos Holmberg. Men han översatte endast från tyska, franska och latin, aldrig engelska. Jag behåller Samuel Ödmann i minnet och söker vidare.

Sex poäng fick Mårten Altén (1764–1830). Mårten Altén översatte mycket, men mest dramatik från eller via tyska och franska. Någon volym kan vara översatt från engelska. Altén översatte både en reseberättelse och böcker av kvinnor samt gav ut en volym hos Holmberg. Engelskan förblir ett frågetecken och någon inriktning på kvinno­ frågor verkar inte finnas. Han är möjlig, men inte trolig.

Sju poäng fick Herman Anders Kullberg (1772– 1834) och Johan Adolf Stechau (1746–1812). Kullberg är en utomordentligt flitig översättare med närmare femtio titlar i Svenskt översättarlexikon.

Han översatte kvinnor och böcker av feministiskt intresse: två verk av Madame de Genlis samt Madame de Staëls Delfine (1803–1804). Det mesta han gjorde utkom hos N. M. Lindh i Örebro, men Kullberg knyts till många förlag, dock aldrig till Holmberg. Hans mest kända text, librettot till Trollflöjten, trycktes hos H. A. Nordström. Kullberg har inte översatt några reseskildringar, men har åtta titlar med original på engelska. Frågan är dock om han översatte direkt från engelska. Professor Brigitte Mral som skrivit om honom i Svenskt översättarlexikon menar att det är möjligt. Men det är svårt att veta. Kullbergs första regi­­stre­rade översättningar är från år 1800, hans namn är utsatt från början, men de första engelska titlarna

41

var Munken (1800–1804), som han översatte tillsam­ mans med Ulrica Widström, som kunde engelska, och Rosa, eller Tiggarflickan och hennes välgörare (1801–1802) som han översatte från franska. Kullberg har också tre översättningar av Ann Radcliffe, men Italienaren (1803) översatte han tillsammans med mamsell A. C. Nejman,14 knuten till N. M. Lindhs förlag och kanske kunnig i engelska, Julia (1804–1805) översatte han från franska medan det förblir oklart hur det förhåller sig med översättningen av The Mysteries of Udolpho (1805–1806). Kanske hade han då lärt sig engelska.

Mot det talar att han samma år gav ut en annan engelsk roman, Richard Sickelmores Edgar, eller Samvetsqvalens magt (1805) då översatt från franska.

Kullberg är en klart möjlig kandidat, men kanske lite mindre trolig på grund av språket liksom hans av Mral omvittnade tendens att för­ändra och förkorta texterna.

Sju poäng fick även Johan Adolf Stechau. Han var en flitig översättare från tyska och franska, ibland även från isländska upplyser Clas-Ove Strand­berg i Svenskt översättarlexikon. Över femtio volymer är dokumenterade. Stechau är känd för att följa originalen noga, vilket stämmer med Wollstonecrafts resebrev. Han översätter rese­ berät­telser och biografier, så chanserna ökar att han fastnat för Wollstonecraft. Han samarbetade med Carl Christopher Gjörwell, bodde troligen hos honom och kan ha haft ett intresse för kvinnors historia. Han översatte i alla fall Christoph Meiners Qwinno-könets historia (1789). Han låter också trycka sina översättningar hos Holmberg, bland annat Hufelands populära Konsten att lefwa länge. Han har översatt Benjamin Franklins Hustafla, där originalet är på engelska, men på titelbladet sägs boken vara översatt från franskan. Det är ett avgjort minus, särskilt som det sker 1798. Annars bidrar samarbetet med Holmbergs tryckeri, intresset för reseberättelser, biografier och kvinnohistoria, fliten och troheten mot originalen till att göra honom till lovande kandidat. Det stora frågetecknet är engelskan, men givet hans språkbegåvning och möjligheten att ha stöd av tyska versioner, är det inte omöjligt att han lärt sig engelska.

I så fall samlar sig allt till en möjlig översättare av Mary Wollstonecraft. Stechau är också en person som forskningen hade kunnat förbise.

Men det finns en riktigt bra kandidat. Den som vann, med 8 poäng, var Carolina Weltzin f.

42

Rutström (1754–1812). Carolina Weltzin, dotter till den herrnhutiskt inspirerade kyrkoherden Anders Carl Rutström, kunde engelska, franska, tyska och danska, skrev dikter, brevväxlade med Gjörwell och kände Anna Maria Lenngren.

Både Bellman och Leopold dedicerade dikter till henne. Hon hör till de tidiga kokboksförfattarna och översatte gastronomiska verk, även från engelska. Mer relevant är att hon översatte flera reseskildringar. Mest imponerande är fyrbandsverket Samling af korta resebeskrifningar (1–4, 1802–1806) på sammanlagt över 800 sidor.

Kanske är det problematiskt att Wollstonecrafts resa inte tagits med, men eventuellt var urvalet bestämt av någon annan eller så tyckte hon själv eller förläggaren att Wollstonecrafts resebrev redan fanns utgivna i sin helhet. Weltzin blev änka 1787 och ägnade sig åt omfattande översättningsarbete. Professor Maria Sjöbergs artikel om henne i det digitala Svenskt kvinnobiografiskt lexikon framhåller att hon översatte Caroline Auguste Fischer f. Ven­turini (1764–1842) som argumenterade för jämlikhet mellan könen, och poeten Caroline Rudolphi (1753–1811) som krävde bättre utbildningsmöjligheter för kvinnor.15 Weltzin ger inte ut hos Holmberg, vad vi vet, men hos Nordström, som ibland samarbetade med Holmberg. Hon kan engelska, översätter från engelska, översätter reseberättelser och verk av kvinnor med feministiska budskap som ligger nära Wollstonecrafts idéer. Kanske fångades hon av Wollstonecrafts text och var blygsam med sina förstlingsverk. Carolina Weltzin stiger fram som den bästa kandidaten.16 Jag önskar bara att någon visste vad hon gjorde de sista åren av 1700-talet. Inga släktbrev från den tiden tycks bevarade, inga bilder heller. Problemet att hon inte är känd för någon översättning före år 1800 kan eventuellt vändas till hennes fördel.

Om hon hade översatt en rad skrifter från dessa år hade hon antagligen inte hunnit med Wollstonecraft. Tomrummet är ju dessutom utgångspunkten – att Wollstonecrafts volymer från 1798 och 1799 inte finns med någonstans.

Något definitivt svar kan jag inte komma fram till. Om översättaren gjort endast denna insats, anonymt, och sedan försvunnit i historiens dunkel, så kan jag inte hitta honom eller henne. Men undersökningen har gett en viss överblick över det sena 1700-talets översättare och resulterat i en

verkligt seriös kandidat, en vinnare, och några reserver. Jag garderar gärna med Herman Anders Kullberg och Johan Adolf Stechau, men Carolina

Weltzin f. Rutström får min röst som översättare av Mary Wollstonecrafts sena skrifter och framför allt hennes resebrev.

NOTER

1. Anna Maria Lenngren föreslås t. ex. som översättare av Wollstonecrafts roman Maria, or the Wrongs of Woman (1798) av Anna Schnell i Portraits of Wollstonecraft: Portraiture, Reception and Biographies, 1, red. Eileen Hunt Botting (London: Bloomsbury Academic, 2021), s. 200.

2. Holmberg startade även Extra Posten. Se J. Viktor Johansson, Extra Posten 1792–1795: Studier i 1790-talets svenska press- och litteraturhistoria, 1, Tidningens historia, dess politiska och litterära innehåll (Göteborg, 1936).

3. Mail från bibliotekarie Andreas Nilsson 2022-03-20 efter tips från bibliotekarie Linnea Berg, Karlskrona stadsbibliotek 2022-03-18.

4. Mail från bibliotekarie Thomas Drugg vid Östersunds bibliotek 2022-03-21.

5. Sista Styfvern kallades ofta krogar i städernas utkanter. Där kunde man göra åt sina sista mynt. Krogar med detta namn har funnits i Helsingborg och i Landskrona, men också i Stockholm.

Sista Styfverns trappor går ännu från Fjällgatan till Stigbergsgatan på Söder.

6. Mail från Maja Rahm 2022-03-22.

7. Den senaste internationella forskningen på området tycks se det manliga perspektivet som en fiktion. Dedikationen till mostern finns översatt till engelska i Botting, Portraits of Wollstonecraft, 1, s. 200f, samtidigt som hypotesen framförs att det är Anna Maria Lenngren som gjort översättningen.

8. Stockholms Posten nr 177, 4 augusti 1798 s. 1.

9. Stockholms Posten nr 179, 7 augusti 1798 s. 3.

10. Åbo tidningar nr 2–3, 6, 10; 9 januari, 16 januari, 6 februari och 6 mars 1797. Serien avslutas med kritiska kommentarer och en ilsken insändare som nästan tror att Franzén själv diktat allt för att få framföra sin kritik. Tack till docent Martina Reuter som lyfte fram detta.

11. Ludvig Berggren, ‘Carolina Weltzin’, Svenskt översättarlexikon. Hämtad 2022-04-16.

12. Till de 22 namnen från Svenskt översättarlexikon läggs Lantingshausen, Rutström och Thorild, totalt 25 personer.

13. De nära relationerna mellan Lenngren och Holmberg påpekas i Botting, Portraits of Wollstonecraft, 1, s. 200.

14. Anna Chr. Nejman f. 1779 finns listad på MyHeritage. Hämtad 2022-04-18.

15. Maria Sjöberg, ‘Carolina (Carolin) Weltzin’, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Hämtat 2022-03-25.

16. Den som vill betona kopplingen till Anna Maria Lenngren kan fästa sig vid att Lenngren under sin sista svåra sjukdom enligt Frans Michael Franzén bara ville träffa två personer, sin man och Carolina Weltzin. Det handlar visserligen inte om översättaren utan om hennes dotter, född 1788, men vittnar ändå om en nära kontakt.

En kvinna som inte är nöjd med endast köksbestyr. Se på hennes blick och den öppna vädjande handen. Eller se på den förstående kvinnan som sitter bredvid. Någon av dem skulle kunna vara vår anonyma översättare. Pehr Hilleström d.ä. (1732–1816), Hushållsbestyr, 1794. Nationalmuseum, NM 1646.

43

44

anna lantz

Magnus Celsius anatomiska gravyrer

M

agnus Nicolaus Celsius (1621–1679) var en svensk matematiker, astronom och botaniker, en mångsysslare som verkade vid Uppsala universitet under merparten av sin levnad. Han var också den förste veten­ skapsmannen av många i familjen Celsius. Två av hans söner utnämndes till professorer vid Uppsala universitet och han var även farfar till Anders Celsius som introducerade Celsiusskalan för temperaturmätning.1 Efter mångåriga studier vid universitetet erhöll Celsius en adjunktur 1655 och blev 1668, efter att ha varit e. o. professor under ett antal år, professor i matematik. Emellan åren 1674 och 1675 tjänstgjorde han som universitetets rektor. Två år senare prästvigdes han och tjänstgjorde därefter som kyrkoherde i Gamla Uppsala innan han avled 1679.2 Idag är Celsius främst känd för sin uttolkning av hälsingerunorna (stavlösa runor) på 1670-talet.3 Ämnet för denna artikel är Celsius som gravör, en av hans mindre kända aktiviteter. Det existerar endast ett fåtal gravyrer av hans hand och samtliga utfördes mellan åren 1646 och 1661 vid Uppsala universitet och utgjorde illustrationer i fyra dissertationer samt ytterligare ett vetenskapligt verk.4 Ytterst lite har skrivits om dessa gravyrer och om Celsius som gravör. Det förekommer i litteraturen att han kortfattat nämns som upphovsman till några av de ovannämnda gravyrerna samt uppgifter om att dessa eventuellt kan ha Gravyr av Magnus Celsius, De spiritu animali, Olaus Unonius, 1655. Kungliga biblioteket.

kopierats ifrån någon annan källa.5 Denna brist kan tyckas förvånande, han utförde trots allt den allra första gravyren som publi­cerades i en svensk dissertation samt gravyrerna till två verk av Olof Rudbeck d. ä. (1630–1702)6 – Uppsalas mest kände man under 1600-talet7 – och där ett av dessa var Rudbecks banbrytande verk om upptäckten av lymfkärlen, vilket kan sägas vara det första verket i vilket en svensk vetenskapsman lämnade ett unikt bidrag till naturvetenskapen.8 Det existerar heller inte några studier som specifikt fokuserar på Celsius gravyrer, eller som jämför dem med varandra.

Jag har inte lyckats finna någon information om var Celsius lärde sig konsten att gravera eller varifrån impulsen att lära sig denna konst kan ha kommit ifrån. Att han tillverkade egna matematiska och astronomiska instrument vittnar emellertid om ett intresse för och kunskap i metallbearbetning.9 Det fanns likaledes andra utförare av gravyrer till dissertationer vid universitetet under 1600-talet, och tillsammans illustrerade de 23 dissertationer, men samtliga (utom en) av dessa trycktes mellan sent 1660-tal och 1690-tal, åtskilliga år efter att Celsius utförde sin sista gravyr.10 Utöver denna begränsade information, känner vi till några intressanta och viktiga fakta om Celsius gravyrer. Förutom faktumet att de är gjorda av honom, avhandlar verken samma ämne, nämligen anatomi, och de har alla producerats inom en och samma akademiska kontext, närmare bestämt den medicinska fakulteteten vid Uppsala universitet.

Huvudsyftet med denna undersökning är att

45

beskriva vad som kännetecknar Celsius gravyrer och den funktion de hade i sitt akademiska sammanhang.

Artikeln kommer att inledas med en beskrivning av tidens dissertationer och den kontext inom vilken de producerades och användes vid Uppsala universitets medicinska fakultet. Detta följs av en genomgång av fyra dissertationer samt en traktat i kronologisk ordning med fokus lagt på sammanhanget i vilket de framställdes, relationen mellan text och illustration, samt huruvida gravyrerna har föregåtts av en originalteckning som förlaga eller om de har kopierats från andra källor, samt en avslutande diskussion.

Dissertationer och deras sammanhang vid Uppsala universitet Till professorernas huvuduppgifter under 1600talet hörde att hålla föreläsningar och leda disputationer.11 Både studenter och professorer försvarade sina teser vid offentliga disputationer, i vilka dissertationen var den tryckta text som användes som grund för själva disputationen.12 Dessa lärdomsövningar hade till syfte att träna studenter i konsten att argumentera, övertyga och övertala andra som ett led i sökandet efter vetenskaplig sanning. Förutom eventuella åskådare var vanligen tre personer involverade i disputationen: respondenten som försvarade dissertationen; oppo­ nenten som ifrågasatte respondenten; preses som, förutom att vara respondenten behjälplig med argumentation, modererade och ledde disputationen och också, avslutningsvis, sammanfattade förhandlingarna.13 Oftast verkade ämnesansvarig professor inom fakulteten som preses.14 Alla professorer förväntades hålla en eller två offentliga disputationer per år,15 men i vilken utsträckning de levde upp till detta krav varierade kraftigt, vilket också gällde inom den medicinska fakulteten.

Det förekom två olika typer av dissertationer, pro exercitio för avläggande av kandidatexamen och pro gradu för magisterexamen. Svenska lärdomshistoriker har försökt utröna huruvida studenten eller preses skrev dissertationerna och de flesta är överens om att i Sverige, till skillnad från i övriga Europa, skrev vanligen studenterna bägge typerna av dissertationer.16 I annat fall var preses upphovsman och studenten försvarade endast

46

dissertationen vid disputationen. I dessa fall gavs professorerna en möjlighet att presentera sina rön i tryck utan att behöva bära kostnaderna själva.

Det är emellertid tydligt att samarbetet mellan student och preses rörande efterforskningar till och skrivande av dissertationerna kunde variera.17 Oavsett vem som stod för författandet av dissertationen så betalade studenten för disputationen, vilket inte endast omfattade kostnader för papper och tryckning av dissertationen, utan även för de festligheter som ägde rum efteråt. De blev vanligen en dyr affär för studenterna, som därför ofta lät tillägna dissertationerna till patroner eller gynnare med avsikt och förhoppning att dessa skulle bidra till finansieringen.18 Det förekom även att universitetet gav ekonomiskt stöd till studenter i form av stipendier.19 De flesta dissertationerna som utgavs vid universitetet trycktes av den akademiske boktryckaren. Den förste av dessa etablerade sig i Uppsala 1613. Att vara akademisk boktryckare innebar en­samrätt att trycka åt universitetet och övriga skolor i Uppsala. Tre av verken som Celsius illu­ strerade trycktes av de akademiska boktryckarna Eskil Mattsson (1613–1650), Johannes Pauli (1650– 1661) och Henric Curio (1661–1685). Samtliga hölls från universitetshåll (vid olika tidpunkter) för att vara bråksjuka och dåliga boktryckare som tog alldeles för mycket betalt.20 De andra två verken trycktes av Eucharius Lauringer i Västerås.21 Utöver att de utgjorde grund för själva disputationen fungerade dissertationen också som ett tillkännagivande av den kommande begivenheten. Dissertationerna delades ut till professorerna en vecka innan disputationen,22 och distribuerades också till studenter, vänner och andra.23 Om vi tar en av de första dissertationerna som Celsius illustrerade som exempel, ser vi att titelsidan meddelar oss om faktumet att disputationen planeras äga rum. Bredvid dissertationens titel står namn på preses Olao Stenio (Olaus Stenius), likaså respondentens namn Olaus Rudbeck (Olof Rudbeck) står nämnt, och det meddelas även att disputationen kommer att hållas den 22 maj 1652 i auditoriet på Gustavianum i den medicinska fakultetens regi.24 Efter titelsidan följer dedika­ tionen, vanligen riktad till en eller flera välgörare, och ofta utgörs den sista sidan av en gratulation till studenten från en professor eller vän. Dessa texter som låg i anslutning till huvudtexten var

1639 beslut att tio stipendier skulle utdelas till medicinstudenter, på villkoret att de fortsatte sina studier inom fakulteteten.31 Även drottning Kristina, som efterträdde Gustav II Adolf efter dennes död 1632, önskade öka och förbättra vetande och kunnande på medicinens område i landet. Drottningen utsåg Grégoire François Du Rietz till sin hovläkare 1642, och det bestämdes att fyra till sex studenter skulle tilldelas stipen­ dier och få studera under honom i två år för att förbättra sina medicinkunskaper.32 Flera av dessa visitationer och även 1626 och 1655 års konstitutioner tryckte på vikten av att dissektioner genom­fördes som en del av den medicinska utbildningen. Professorerna var ålagda att utföra dissektioner minst vartannat år, men endast fem utfördes innan 1655 och detta på grund av brist på kroppar!33 Celsius anatomiska gravyrer Titelsida, De circulatione sangvinis, Olaus Stenius, M DC LII. Hagströmerbiblioteket.

även avsedda för personer som inte kunde delta vid själva disputationen, så som befrämjare och tänkbara framtida arbetsgivare.25 Dissertationer och deras kontext, med vissa variationer som har diskuterats här ovan, utgjorde en viktig del av den akademiska utbildningen på de flesta universitet i det tidigmoderna Europa.26 Uppsala universitet grundades 1477, men de fyra fakulteterna teologi, filosofi, juridik och medicin var inte etablerade och i funktion förrän under 1600-talet.27 Den första professorn i medicin tillsattes 1613 och ytterligare två tillsattes under sent 1620-tal och utgjorde därmed fakulteten.28 Dessa tillsättningar var del av konung Gustav II Adolfs och universitetskansler Johan Skyttes målsättning att höja den akademiska kvaliteten vid universitetet.29 Universitetet visiterades vid upprepade tillfällen av innehavare av kanslersämbetet, både under Johan Skytte (1622–1645) och efterträdarna Axel Oxen­stierna (1646–1654) och Magnus Gabriel De la Gardie (1654–1686). Samtliga följde universitetets utveckling och visade intresse och omsorg för den medicinska fakulteteten.30 Skytte fattade

Som tidigare nämnts trycktes De cerebro humano, den första dissertationen som Celsius illustrerade, 1646.34 Denna var hans tredje dissertation som student vid universitetet, efter att ha blivit inskriven 1641. Hans morbror Olaus Unonius, professor i logik och metafysik, var preses och kunde även presidera över en dissertation i anatomi, i detta fall om den mänskliga hjärnan.35 Åsikterna går isär om vem som skrev dissertationen,36 men vi vet att Celsius gjorde minst två av de graverade planscherna. Förutom att de utgör de första kända gravyrerna av Celsius som vi känner till, är de också de första gravyrerna i en svensk disser­ tation och de första illustrationerna i en anatomisk dissertation i landet.37 Jag har undersökt två exemplar av dissertationen. Det ena exemplaret saknar blad B2, men i övrigt föreligger inga större skillnader emellan dem. Dissertationen är i kvartoformat och omfattar 16 textsidor och tre insatta planscher. De första fyra sidorna består av titel och dedikation, följda av 11 sidor med text som avslutas med gratulationer till den unge studenten på den sista sidan.38 Ett studium av gravyrerna och deras relation till texten avslöjar att Celsius är stadigt förankrad inom en väl etablerad tradition av anatomiska illustrationer som går tillbaka till Vesalius och dennes revolutionerande verk Fabrica från 1543,

47

vilket kom att influera senare anatomiska verk i århundraden.39 Detta framgår tydligt på samtliga illustrationer genom att de, förutom att de är numrerade, är märkta med små bokstäver. Bokstäverna refererar till textpartier där den specifika delen omnämns och har samma bokstav utsatt. Dessutom härrör samtliga illustrationer från bilder som återfinns i Fabrica.40 Antingen hade Celsius tillgång till detta kända verk eller, vilket är mer troligt, till någon av de anatomiska böcker i vilka Vesalius träsnitt hade kopierats, och detta hade han kanske i sådana fall lånat från universitetsbiblioteket eller ur någon professors privata bibliotek.41 Noterbart är också att Celsius har låtit gravera sitt namn på två av planscherna, ‘Magnus N. Helsing fecit’ och ‘Mag. N. H. fecit’, vid tidpunkten bar han namnet Helsingius men han kom senare att ändra det till Celsius.42 Det finns ingen anledning att anta att Celsius inte graverade samtliga tre planscher själv även om han inte signerade den andra planschen. En närmare undersökning avslöjar att Celsius avbildningar på dessa tre planscher, likt på sådana han gjorde senare, ofta har framställts genom att kombinera linjegravyr och etsning.

Den extra kostnad för papper, plåtar och tryckning som gravyrerna medförde måste ha varit kostsam för Celsius, men han erhöll finansiering från Oxenstierna, som tidigare samma år hade utnämnts till universitetskansler, och till vilken han dedikerade dissertationen. Den trycktes av akademitryckaren Mattsson.43 De två följande verken som Celsius illustrerade var bägge författade av Olof Rudbeck och trycktes med endast ett års mellanrum 1652 och 1653.44 Rudbeck var en talangfull ung medicinstudent som senare kom att bli universitetets mest kända företrädare under 1600-talet, tack vare de revolutionerande medicinska upptäckter han presenterade i det andra verket.45 Det första verket är De circulatione sangvinis och trycktes i maj 1652 när Rudbeck var endast tjugotvå år gammal.46 I denna dissertation introducerar han doktrinen om blodets cirkulation i den svenska medicinska litteraturen. Denna hade först presenterats av William Harvey i dennes revolutionerande verk De motu cordis 1628.47 Rudbecks text är emellertid mer än ett återupprepande eller en presentation av Harveys verk,

48

det är uppenbart att han även var bekant med de senaste rönen hämtade från välkända professorer som Thomas Bar­tholin, Johannes Walaeus och Hermann Conring, och även att han var kompetent nog att lämna egna bidrag i ämnet.48 Denna dissertation uppvisar ett antal intressanta skillnader rörande relationen mellan text och illustration med De cerebro humano från några år tidigare.49 Här har planschen satts in omedelbart efter dedikationen, och introducerar på så sätt läsaren i dissertationens ämne. Planschen är även kompletterad med en förklar­ande text på uppslagets vänstra sida. Texten är noggrant placerad på denna enda sida, vilket gör det enkelt för läsaren att studera bilderna med de vägledande nyckelbokstäverna och läsa förklar­ ing­arna på mot­stående sida, och vice versa. Taget tillsammans indikerar detta att Rudbeck lade stor vikt vid illustrationerna, och att han vill att läsaren ska förstå vad de avbildar.

I likhet med Celsius egen dissertation är åtminstone två av bilderna kopierade från andra verk.50 Illustrationen föreställande två hjärtan är förmodligen kopierad från Bartholins Anatomia reformata tryckt 1651, och huvudet är möjligen baserat på ett holländskt ettbladstryck föreställande ett åderlåtningsmotiv.51 Det är troligt att även de två benen likaså är kopior, även om jag inte har funnit ett original eller något omnämnande av en förlaga. Längst ned på planschen är ‘O. Rudb. delin.’ och ‘M.NH. Sculps.’ ingraverat, vilket anger vem som gjorde teckningen (Rudbeck) och vem som utförde gravyren (Celsius).52 Vid tidpunkten när Rudbeck skrev sin dissertation hade hans anatomiska undersökningar redan bedömts av medlemmar av den medicinska fakulteten och av drottning Kristina själv.53 Preses var professorn i medicin Olaus Stenius, som delvis kan sägas ha varit ansvarig för Rudbecks framtida framgångar, eftersom han informerade drottningen om Rudbecks upptäckt av lymfkärlen när hon besökte universitetet i april samma år, vilket föranledde drottningen att beordra honom att utföra en dissektion för hennes skull, vilket han också gjorde. Det blev en succé som medförde att han erhöll stöd från både Oxenstierna och drottningen, som båda ville främja hans vidare studier och även andra projekt. Men först avsåg Rudbeck emellertid färdigställa sina dissertationer.54

Gravyr av Magnus Celsius, De cerebro humano, Olaus Unonius, 1646. Hagströmerbiblioteket.

Träsnitt, Fabrica, Andreas Vesalius, 1543. Hagströmerbiblioteket.

49

Gravyr av Magnus Celsius, De circulatione sangvinis, Olaus Stenius, 1652. Hagströmerbiblioteket.

Gravyr, Anatomia reformata, Thomas Bartholin, 1651. Hagströmerbiblioteket.

50

Gravyr av Magnus Celsius, Nova exercitatio anatomica, Olof Rudbeck, 1653. Hagströmerbiblioteket.

Gravyr av Magnus Celsius, Nova exercitatio anatomica, Olof Rudbeck, 1653. Hagströmerbiblioteket.

51

När dissertationen trycktes en månad senare innehöll den en dedikation till drottning Kristina, vilket vittnade om hennes stöd.55 Den hade inte tryckts i Uppsala av den akademiske boktryckaren utan i Västerås av Lauringer. Denne boktryckare hade kopplingar till familjen Rudbeck sedan tidigare, främst genom Olof Rudbecks fader, biskop Johannes Rudbeckius, som hade låtit inrätta tryckeriet där under tidigt 1620tal.56 Orsaken till varför dissertationen trycktes i Västerås är inte känd, men klart är att Uppsalatryckeriets utrustning vid denna tidpunkt var i dåligt skick och att relationen mellan universitetet, Mattsson och dennes efterträdare Pauli präglades av osämja.57 Jag har inte funnit någon information som rör samarbetet mellan Celsius och Rudbeck. Celsius hade 1652 fullbordat sin magisterexamen och verkar ha fortsatt vara verksam vid universitetet, innan han erhöll sin adjunktur 1655.58 Det tredje verket som innehåller gravyrer av Celsius är Rudbecks Nova excercitatio anatomica (1653), i vilket Rudbeck presenterar sin upptäckt av lymfsystemet. Detta verk anses utgöra det första självständiga bidraget till naturvetenskapen av en svensk vetenskapsman. Utgivningen medförde också ett genombrott för honom personligen,59 och han blev två år senare den förste att utnämnas till medicine adjunkt vid fakulteten.60 Jag har studerat två exemplar av denna traktat.

Verket är i kvartoformat och omfattar 48 sidor och två insatta planscher. Efter titeln och dedikationen följer en presentation av hans upptäckt av lymfsystemet, och avslutas med gratulationer från hans broder samt, på sista sidan, ett antal rättelser i texten.

Liksom i dissertationen från föregående år så följer de två planscherna och de förklarande texterna till dem direkt efter dedikationen, vilket återigen lägger vikt vid deras betydelse för att omgående introducera ämnet för läsaren. Här är emellertid texten fördelad på två sidor för respektive plansch, A3 recto verso följs av plansch I, och A4 recto och verso av plansch II. Till skillnad från de flesta av Celsius gravyrer, så är dessa gjorda efter tecknade förlagor av Rudbeck själv. Rudbeck har efterlämnat en anteckning där han skriver att han först hade givit uppdraget att utföra gravyrerna till en Eric Unger (om vilken jag inte har lyckats finna någon infor-

52

mation), men när denne inte lyckades fullfölja uppdraget lät han Celsius utföra det istället.61 Vi kan därför anta att Rudbeck var upphovsman till de tecknade förlagorna och att Celsius utförde bägge gravyrerna. Figurerna vittnar om att Rudbeck var en skicklig tecknare som framställde anatomiska illustrationer i Vesalius efterföljd; text och bild relaterar till varandra genom små nyckelbokstäver som länkar ihop avbildning och förklarande text. Endast den första planschen är signerad ‘Sculpsit Magn. Celsius’ men inget nämns här om Rudbecks inblandning.

Traktatens dedikation är ställd till Axel Oxenstierna som troligen bistod med att bekosta papper, tryck och gravyrer. Boktryckare var samme Lauringer i Västerås som tryckte Rudbecks dissertation föregående år.62 Celsius erhöll sin adjunktur vid universitetet samt utsågs till rektor vid katedralskolan 1655.63 Samma år utförde han även en gravyr till en tredje dissertation, De spiritu animali.64 Respondent var Eric B. Vougt om vilket relativt lite är känt. Han hade skrivit in sig vid universitetet 1649 som medicine student och hade under 1650 och 1651 närvarat vid flera av Rudbecks dissektioner och hade nära band till denne. Han erhöll magisters grad 1661. Preses var den tidigare nämnde Unonius,65 och det framstår som troligt att Rudbeck på något sätt var inblandad i framställningen av både dissertation och gravyr.66 Jag har studerat två exemplar av dissertationen.

Den är tryckt i kvartoformat och omfattar 16 sidor samt en vikt plansch. Titel och dedikation utgör de första fem sidorna, följda av huvudtexten, och avslutas med en kort gratulation till studenten på den sista sidan. Liksom i de två föregående verken av Rudbeck är planschen placerad efter dedikationen, med den förklarande texten tryckt på uppslagets vänstra sida och den insatta planschen till höger, vilket gör det enkelt att studera plansch och text tillsammans. Även här används nyckelbokstäver för att koppla ihop figur och förklarande text.

Av de sju figurer som förekommer på planschen återfinns sex i Johann Veslings anatomiska verk Syntagma anatomicum från 1647.67 Verket trycktes först i Padua 1641 och följdes av flertalet utgåvor och översättningar.68 I Veslings verk har figurerna delats upp på olika planscher men här återfinns de tillsammans på en enda plansch.69

Gravyr, Syntagma anatomicum, Johann Vesling, 1647. Kungliga biblioteket.

53

Huruvida Celsius avbildningar är kopierade ur en upplaga av Veslings verk tryckt före 1655 eller ur någon annan bok i vilken de förekommer är inte känt. I det nedre högra hörnet återfinns texten ‘M. Celsius sculpsit’, där det initiala C ringar in M. Uppgift om vem som kan ha utfört en tecknad förlaga saknas, men det var förmodligen Rudbeck eller Celsius.

Dissertationen innehåller en dedikation ställd till fler än femton personer, bland dem Rudbeck, och många av dem professorer vid universitetet.

Den trycktes hos akademiboktryckaren Pauli i Uppsala.70 Det sista verket som har illustrerats med gra­ vyrer utförda av Celsius är De sero eiusqve som trycktes sex år senare 1661.71 Respondenten Olof Figrelius skrev in sig som student i Uppsala 1653,72 och när Rudbeck blev e. o. professor i medicin 1658 studerade han under honom. Dissertationen utgör en fortsättning av Rudbecks studie av lymfsystemet och Figrelius presenterar ytterligare lymfkärl i tungan, halsen och diafragman. Han återger även diskussionen om vem som egent­ ligen upptäckte lymfkärlen först, och tillskriver

slutligen Rudbeck denna ära.73 Rudbeck var preses och dissertationen skrevs under hans överinseende.

Jag har undersökt fyra exemplar av denna dissertation, och det föreligger inga stora skillnader emellan dem. Dissertationen är i kvartoformat och omfattar 16 sidor samt en insatt vikt plansch.

Efter titel och dedikation följer huvudtexten för att sedan avslutas med gratulationer till studenten på det tredje och näst sista bladet. Det sista bladet är blankt.

I denna dissertation har planschen placerats in i huvudtexten. Den förklarande texten börjar på nedre halvan av B1 verso och löper till slutet av B2 verso, vilket gör att läsaren måste bläddra för att ta del av den förklarande texten i sin helhet.

Eftersom figurerna föreställer ytterligare lymfkärl och jag inte har funnit några indikationer att de har kopierats ur något annat verk, så är de förmodligen framställda efter tecknade förlagor gjorda av Rudbeck själv. Liksom på flera andra gravyrer har Celsius signerat planschen ‘M. Celsi, Sculps.’, med ett C som ringar in M men utan att ange vem som utförde den tecknade förlagan.

Gravyr av Magnus Celsius, De sero eiusqve, Olof Rudbeck, 1661. Hagströmerbiblioteket.

54

Dissertationens dedikation är ställd till universitets kansler Magnus Gabriel De la Gardie, som var Rudbecks gynnare och patron74, och tryckare var tysken Henric Curio. Denne var gift med en kusin till Olof Rudbeck, och hade fått anställning som akademisk boktryckare tidigare samma år.75 Avslutande diskussion Som det har demonstrerats ovan så framställdes och brukades de fyra dissertationerna och traktaten samtliga i en akademisk kontext vid Uppsala universitet. Samtliga verk var illustrerade av Magnus Celsius och behandlar ämnet anatomi. Som jag har visat så var Olof Rudbeck inte inblandad i framställningen av den första dissertationen som Celsius illustrerade, hans egen De cerebro humano från 1646, till skillnad från de övriga här behandlade verken. Dessa var antingen författade av Rudbeck eller utformade under hans överinseende. Tre av verken var dessutom framställda av boktryckare som hade nära band till familjen Rudbeck.76 Jag har också visat att den medicinska fakulteteten under 1600-talets första halva erhöll uppmärksamhet och stöd från så väl universitetskanslerer som konung Gustav II Adolf och drottning Kristina, samtliga gav sitt stöd utifrån en stark önskan att höja kvaliteten på den medicinska utbildningen vid universitetet.77 Det är därför inte heller överraskande att Olof Rudbeck, efter att vid en dissektion ha förevisat sin upptäckt av lymfkärlen för drottning Kristina och medlemmar av fakulteten i april 1652, snart därefter erhöll stöd för sitt arbete från både universitetskanslern Axel Oxenstierna och drottningen själv och utnämndes till medicine adjunkt några år senare.78 Stödet från dessa högt uppsatta personer är uppen­bart också genom att samtliga fyra verk associerade till Rudbeck innehåller dedikationer till drottning Kristina, kanslerer Oxenstierna och De la Gardie, och en till Rudbeck själv tillsammans med andra.

Vad gäller gravyrerna så är det uppenbart att Rudbeck har varit inblandad i framställningen av dem. Vi känner till att han tecknade förlagorna till gravyrerna i De circulatione sangvinis och Nova excercitatio anatomica, samt att han förmodligen även var inblandad i framställningen av gravyrerna till De spiritu animali och De sero eiusqve.79 Det

står också klart att Celsius gravyrer kan placeras in i en tradition av anatomiska illustrationer som etablerades av Andreas Vesalius under 1500-talet, och inom vilken text och illustration har en tydlig koppling till varandra, samt att flera av Celsius gravyrer hade kopierats från illustrationer i andra verk, bland dem även Vesalius egen Fabrica (eller ett verk influerat av detta).80 Gravyrerna i Olof Rudbecks traktat Nova excercitatio anatomica som presenterar nya anatomiska upptäckter i form av lymfkärlen, är emellertid baserade på original tecknade av Rudbeck själv,81 likaledes gäller att gravyrerna i dissertationen som han själv satt som preses för, De sero eiusqve, kan vara baserade på förlagor tecknade av honom själv. Slutligen har jag även visat hur gravyrerna i Rudbecks De circulatione sangvinis och Nova excercitatio anatomica följer efter dedikationen, vilket på ett omedelbart sätt presenterar ämnet för läsaren,82 och vilket bör tas till intäkt för att Rudbeck ansåg att illustrationerna var viktiga i sammanhanget.

Slutligen kan konstateras att Celsius anatomiska gravyrer i de fyra verken som har kopplingar till Rudbeck var resultatet av ett samarbete mellan honom själv och Rudbeck83 samt ett nätverk av medlemmar från samhällets intellektuella och politiska elit. Till detta nätverk hörde Axel Oxenstierna, Magnus Gabriel De la Gardie och Drottning Kristina, vilka förenades av en stark önskan att förbättra kvaliteten på den medicinska och anatomiska kunskapen och utbildningen både vid Uppsala universitet och i Sverige.84 Om detta visste emellertid Celsius ingenting när han 1646 lät signera en av planscherna i sin första illustrerade dissertation De cerebro humano ‘Magnus N. Helsing fecit’.

Bearbetad version av uppsatsen ‘Magnus Celsius and His Anatomical Engravings’, The Rare Book School (University of London, Institute of English Studies, 2019). Översättning Ulf Strömquist

55

NOTER

1. Svenskt biografiskt lexikon, red. Göran Nilsén m. fl, 34 vol.

(Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1918–2019), VIII (1929), s. 237–38. Nordisk familjebok, red. Bernard Meijer m. fl, 38 vol.

(Stockholm: Nordisk familjeboks förlag, 1904–1926), IV (1905), s. 1409–10.

2. Svenskt biografiskt lexikon, VIII (1929), s. 238.

3. Nordisk familjebok, IV (1905), s. 1407–8.

4. Johannes Rudbeck, Bibliotheca Rudbeckiana (Stockholm: Bröderna Lagerström, 1918), s. 188–89, 193–94. Ove Hagelin, Ars medica svecana: Svensk läkekonst genom fem sekler 1571–1921 (Stockholm: Svenska läkaresällskapet, 2008), s. 40.

5. Robert Tigerstedt, ‘Om lymfkärlens upptäckt’ (Helsingfors, 1885), s. 6. Sten Lindroth, ‘Harvey, Descartes, and Young Olaus Rudbeck’, Journal of the History of Medicine and Allied Sciences 12 (1957), nr 2, s. 209–19 (s. 211–12). Hagelin, s. 40, 43–44.

6. Johan Hinric Lidén, Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, atque etiam, a Svecis, extra patriam habitarum, quotquot huc usque reperiri potuerunt; collectore Joh. Henr. Lidén, sectio I–V (Uppsala, 1778–1790). Rudbeck, s. 188–89.

7. Nils von Hofsten, ‘Olaus Rudbeck (1630–1702)’, i Swedish Men of Science: 1650–1950, red. Sten Lindroth (Stockholm: The Swedish Institute / Almqvist & Wiksell, 1952), s. 33–41 (s. 33).

8. Lindroth, s. 209–219 (s. 219).

9 Svenskt biografiskt lexikon, VIII (1929), s. 241.

10. Lidén.

11. Claes Annerstedt, Upsala universitets historia 1477–1654 D. 1 (Uppsala: Universitetet, 1877), s. 388.er 12. Annerstedt, D. 1, s. 218, 221–22.Axel Hörstedt, Latin Dissertations and Disputations in the Early Modern Swedish Gymnasium (Göteborg: Göteborgs universitet, 2018), s. 22.

13. Hörstedt, s. 44–45. Lars Burman, Eloquent Students: Rhetorical Practices at the Uppsala Student Nations 1663–2010 (Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis: 2012), s. 38.

14. Hörstedt, s. 46.

15. Annerstedt, D. 1, s. 124, 218, 241. Claes Annerstedt, Upsala universitets historia 1655–1718, D. 2, 2 bd (Uppsala: universitetet, 1908–1909), bd 1 (1908), s. 24.

16. Hörstedt, s. 64, 163–64. Bo Lindberg, Om dissertationer, red.

Peter Sjökvist, Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis 16 (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2016), s. 13–39 (s. 23–24).

17. Lindberg, s. 23–24.

18. Hörstedt, s. 176. Lindberg, s. 25. Annerstedt, D. 2, bd 1, s. 128–29.

19. Annerstedt, D. 1, s. 112, 191, 277.

Annerstedt, D. 2, bd 2, s. 418–23.

20. Samuel E. Bring, Boktryckerierna i Uppsala: Historik på uppdrag av Almqvist & Wiksells boktryckeri AB utarb, 2 band (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1962–1964), 1 (1962), s. 17–18, 73–74, 102.

21. Rudbeck, s. 188–89.

22. Annerstedt, D. 1, s. 221.

23. Hörstedt, s. 13.

24. Olaus Stenius, De circulatione sangvinis (Arosiæ: excudebat Eucharius Lauringerus, Cons. typogr., anno M DC LII), titelsidan.

25. Lindberg, s. 20 26. Lindberg, s. 14.

27. Nordisk familjebok, XXX (1920), s. 1259, 1261.

28. Annerstedt, D. 1, s. 164, 210, 241.

29. Annerstedt, D. 1, s. 195–96, 203–6.

30. Annerstedt, D. 1, Skytte: s. 231, 281, 292, 372, Oxenstierna: s. 313–14, 322.

Annerstedt, D 2, bd 1, De la Gardie: s. 1, 5, 14.

31. Annerstedt, D. 1, s. 299.

32. Annerstedt, D. 1, s. 311.

33. Annerstedt, D. 1, s. 111, 222, 281, 292. Annerstedt, D. 2, bd 1, s. 1, 20.

34. Olaus Unonius, De cerebro humano (Upsaliæ: imprimebat

56

Eschillus Matthiæ, anno 1646).

35. Annerstedt, D. 1, s. 242. Annerstedt, D. 2, bd 1, s. 24. Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s. 237–38.

36. Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s.239.Annerstedt, D. 1, s.392.

37. Lidén.

38. Unonius, 1646.

39. Andreas Vesalius, De humani corporis fabrica libri septem (Basileae: ex officina Ioannis Oporini, anno salutis reparatae M D XLIII. Mense Iunio, 1543).

40. Vesalius, s. 609, 611.

41. Annerstedt, D. 1, s. 232, 266.

42. Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s. 237.

43. Annerstedt, D. 1, s. 313. Unonius, 1646.

44. Lindroth, s. 209–19 (s. 209).

45. Hofsten, s. 33.

46. Rudbeck, s. 188.

47. Lindroth, s. 209–19 (s. 209, 213).

48. Lindroth, s. 209–19 (s. 211, 214–15).

49. Unonius, 1646.

50. Unonius, 1646.

51. Lindroth, s. 209–19 (s. 211). Thomas Bartholin, Anatomia reformata (Lugd Batav.: Apud Franciscum Hackium, 1651).

52. Stenius, plansch I. 53. Annerstedt, D. 1, s. 332.

54. Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630–1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (Stockholm: Atlantis, 2002), s. 50–51.

55. Rudbeck, s. 188.

56. Gustaf E. Klemming och Johan G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483–1883 (Stockholm: Norstedt, 1883), s.195.

57. I. Bring, s. 68, 81–82, 97–99.

58. Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s. 238.

59. Tigerstedt, s. 6–7. Lindroth, s. 209–19 (s. 217).

60. Annerstedt, D. 1, s. 366.

61. Tigerstedt, s. 6.

62. Rudbeck, s. 189.

63. Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s. 213.

64. Hagelin, s. 40.

65. Eriksson, s. 48–49.

66. Rudbeck, s. 191.

67. Johann Vesling, Syntagma anatomicum (Patauii: P. Frambotti, 1647).

68. Dictionary of Scientific Biography, red. Charles C. Gillespie, 16 vols (New York: Scribner, 1970–1980), 14 (1976), s. 13.

69. Vesling, tabula I–II cap X, tabula I och III cap. XIV. 70. Unonius, titelsida, A2 verso.

71. Rudbeck, s. 193–94.

72. Nordisk familjebok, 8 (1929), s. 179.

73. Eriksson, s. 68–69, 185–86.

74. Rudbeck, s. 194.

75. Klemming och Nordin, s. 18, 183.

76. Klemming och Nordin, s. 18, 183, 195.

77. Annerstedt, D. 1, Skytte: s. 231, 281, 292, 372, Oxenstierna: s. 313–14, 322; Annerstedt, D. 2, bd 1, De la Gardie: s. 1, 5, 14. Annerstedt, D. 1, s. 311.

78. Eriksson, s. 50–51, Svenskt biografiskt lexikon, 8 (1929), s. 238.

79. Stenius, plate I. Tigerstedt, s. 6.

80. Vesalius, s. 609, 611. Vesling, tabula I–II cap X, tabula I och III cap. XIV. 81. Tigerstedt, s. 6.

82. Stenius, M DC LII. Olof Rudbeck, Nova excercitatio anatomica (Arosiæ: Eucharius Lauringerus, 1653).

83. Tigerstedt, s. 6–7. Lindroth, s. 209–19 (s. 217).

84. Annerstedt, D. 1, Skytte: s. 231, 281, 292, 372, Oxenstierna: s. 313–14, 322. Annerstedt, D. 2, bd 1, De la Gardie: s. 1, 5, 14.

PRIMÄRK ÄLLOR

Bartholin, Thomas. Anatomia, ex Caspari Bartholini parentis institutionibus, omniumque recentiorum & propriis observationibus tertium ad sanguinis circulationem reformata: Cum iconibus novis accuratissimis. Lugd Batav: Apud Franciscum Hackium, 1651.

Rudbeck, Olof. Nova excercitatio anatomica, exhibens ductus hepaticos aquosos, & vasa glandularum serosa, nunc primum inventa, æneisque figuris delineate. Arosiæ: Eucharius Lauringerus, 1653. – 1 exemplar, Hagströmerbiblioteket; 1 exemplar, Kungliga biblioteket.

Rudbeck, Olof. Deo dvce dispvtatio physica de sero eiusqve vasis quam consentiente amplissimâ facultate medica præside Olao Rudbeck. M. P. Publicæ eruditorum censureæ submittit Olaus Figrelius o-gothus. In auditorio Gustaviano ad diem junij anno 1661. Ubsaliæ: Ecudebat Henricus Curio acad. typographus, 1661. – 2 exemplar, Hagströmerbiblioteket; 2 exemplar, Kungliga biblioteket.

Stenius, Olaus. Disputatio anatomica de circulatione sangvinis: quam divina adspirante gratia, in Regia ad Salam Academia, approbante, Facultate Medica, præside Olao Stenio, p.p. medic.: publicè examinandam proponit Olaus Rudbeck. Ad diem 22. maij in auditorio Gustaviano, anno 1652. Arosiæ: excudebat Eucharius Lauringerus, Cons. typogr., anno M DC LII. – 2

exemplar, Hagströmerbiblioteket; 2 exemplar, Kungliga biblioteket.

Unonius, Olaus. Disputatio physica de cerebro humano, quam … sub clypeo … Olai Unonij Gev. … publicè defendendam proponit Magnus Nicolai Helsingus … ad diem 16 decembris in audit. vet. maj. horis consvetis. Upsaliæ: imprimebat Eschillus Matthiæ, anno 1646. – 1 exemplar, Hagströmerbiblioteket; 1 exemplar, Kungliga biblioteket.

Unonius, Olaus. Upsaliæ, imprimebat Eschillus MattDissertatio physica, de spiritu animali quam … sub directione … m. Olavi Unonii … publicæ censuræ submittit … Ericus Bernhardi Vougt, Arosiensis. Ad diem 2. maij anno 1655. In auditorio Gustaviano horis à 7. matutinishiæ anno 1646. Upsaliæ: excudebat Johannes Pauli, Acad. typ. [1655]. – 1 exemplar, Hagströmerbiblioteket; 1 exemplar, Kungliga biblioteket.

Vesalius, Andreas. Andreae Vesalii Brvxellensis, scholae medicorum Patauinæ professoris, de humani corporis fabrica libri septem.

Basileae: ex officina Ioannis Oporini, anno salutis reparatae M D XLIII. Mense Iunio, 1543.

Vesling, Johann. Ioannis Veslingii … Syntagma anatomicum, locis plurimis auctum, emendatum, novisque iconibus diligenter exornatum. Patauii: P. Frambotti, 1647.

SEKUNDÄRK ÄLLOR

Annerstedt, Claes. Upsala universitets historia, D. 1, 1477–1654.

Uppsala: Universitetet, 1877.

Annerstedt, Claes. Upsala universitets historia, D. 2, 1655–1718, 2 bd. Uppsala: Universitetet, 1909.

Bring, Samuel E. Boktryckerierna i Uppsala: Historik på uppdrag av Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, 2 bd. Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1962.

Burman, Lars. Eloquent Students: Rhetorical Practices at the Uppsala Student Nations 1663–2010. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis: 2012.

Eriksson, Gunnar. Rudbeck 1630–1702: Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige. Stockholm: Atlantis, 2002.

Gillespie, Charles C., red. Dictionary of Scientific Biography, 16 vol. New York: Scribner, 1970–1980), 14 (1976).

Hagelin, Ove. Ars medica svecana: Svensk läkekonst genom fem sekler 1571–1921: Rariteter & klassiker ur Hagströmerbibliotekets medicinhistoriska samling. Stockholm: Svenska läkaresällskapet, 2008.

Hofsten, Nils von. ‘Olaus Rudbeck. 1630–1702)’. I Swedish Men of Science: 1650–1950, red. Sten Lindroth. Stockholm: The Swedish Institute / Almqvist & Wiksell, 1952.

Hörstedt, Axel. Latin Dissertations and Disputations in the Early Modern Swedish Gymnasium: a Study of a Latin School Tradition c. 1620–c. 1820. Göteborg: Göteborgs universitet, 2018.

Klemming, Gustaf E. och Johan G. Nordin. Svensk boktryckeri-

historia 1483–1883. Stockholm: Norstedt, 1883.

Lidén, Johan Hinric. Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, atque etiam, a Svecis, extra patriam habitarum, quotquot huc usque reperiri potuerunt; collectore Joh. Henr.

Lidén, sectio I–V. Uppsala, 1778–1790.

Lindberg, Bo. ‘Om dissertationer’. I Bevara för framtiden: Texter från en seminarieserie om specialsamlingar, red. Peter Sjökvist, s. 13–39. Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis 16. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 2016.

Lindroth, Sten. ‘Harvey, Descartes, and Young Olaus Rudbeck’.

Journal of the History of Medicine and Allied Sciences 12 (1957), nr 2, s. 209–19.

Nordisk familjebok. Red. Bernard Meijer, m. fl. 38 vol; 4 (1905).

Stockholm: Nordisk familjeboks förlag, 1904–1926.

Rudbeck, Johannes. Bibliotheca Rudbeckiana: Beskrivande förteckning över tryckta arbeten, vilka författats eller utgivits av medlemmar av släkten Rudbeckius-Rudbeck samt handla om dem eller deras skrifter; En släkthistoria i elva led från 1600–1900-talen; Bibliografi. Stockholm: Bröderna Lagerström, 1918.

Svenskt biografiskt lexikon. Red. Göran Nilsén, m. fl. 34 vol; 8 (1929). Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1918–2019.

Tigerstedt, Robert. ‘Om lymfkärlens upptäckt’. Särtryck ur Finska Läkaresällskapets Festskrift. Helsingfors, 1885.

57

58

jakob kihlberg

Xylografisk politik Massproducerade nyhetsbilder och frågan om folkstyret vid 1800-talets mitt

I

bildtidningen Illustrated London News trycktes 1846 en trägravyr (xylografi) av ett möte i USA där en stor publik samlats för att uttrycka sitt stöd för den amerikanska insatsen i det pågående kriget med Mexiko. Bilden, som senare även publicerades i den tyska motsvarigheten Illu­strirte Zeitung, visar ett storslaget massmöte i Central Park i New York där stämningen förhöjdes av att det genomfördes på kvällen och ackompanjerades av både fyrverkerier och strålkastare som spelade mot natthimlen.

Som iakttagare får vi scenen presenterad för oss från en position bakom och ovan mötestalarnas plattform, vilken i sin tur befinner sig högt över den församlade mängden. Sammantaget ger detta en uppseendeväckande överblick över det folkhav som bildats i parken, en ansamling av männi­ skor som är bildens egentliga fokus trots att den rent grafiskt är återgiven på enklast möj­liga vis.

I den artikel som tillsammans med bilden utgör tidningens reportage om händelsen talade redaktörerna i fascinerade ordalag om detta som en av dessa ‘enorma församlingar, som, förmodligen, är vanligare förekommande i den transatlantiska huvudstaden än i någon annan stad i världen’ och beskrev det som ett möte där patriotisk enighet gjorde att ‘alla närvarandes hjärtan slog med gemensamma slag’.1 Den avbildade händelsen hade ägt rum ett par veckor innan bilden publicerades i London och enligt vad tidningen uppgav, byggde den på skisEtt massmöte i New York till stöd för den amerikanska insatsen i kriget med Mexiko. Illustrated London News, 11 juli 1846.

ser skickade till England av en korrespondent i New York.2 Det får anses utgöra en förhållandevis snabb visuell nyhetsförmedling, med tanke på att minst tio dagar vid den här tiden gick åt för transport med ångbåt över Atlanten samt det tidsödande arbete som sedan krävdes för att i London, utifrån de översända skisserna, teckna en bild på träblock och arbeta fram en gravyr som kunde sättas tillsammans med text. Förvisso kunde det senare arbetet, som ofta var fallet vid den här tiden, snabbas upp genom att de olika delarna av bilden delades upp och graverades på olika trästycken som sedan sattes ihop till en sammanhängande tryckform med hjälp av bultar på undersidan.3 Att man gått tillväga på det sättet även i det här fallet kan anas av det verti­kala streck som sammanfogningen av två distinkta delar skapat mitt i bilden, trots tydliga försök att jämka samman de linjer som på respektive del återger natthimlen.

Denna illustration, som med viss fördröjning återger vad som uppfattades vara en viktig nyhetshändelse i samtiden, är på många sätt typisk för hur just politisk mobilisering i den anglosaxiska världen återgavs i det framväxande nätverket av illustrerade nyhetstidningar i Europa under 1840-talet. Bilder av massmöten och demonstrationer i dessa länder förefaller ha genererat ett stort intresse i den illustrerade pressen och hur de framställdes följde också en uppsättning tydliga konventioner som gav ett ganska särpräglat perspektiv på kollektivt politiskt handlande. Det faktum att dessa tidningar återvände till motivet med viss regelbundenhet, och även samlades i

59

volymer halvårsvis som en slags visuell summering av det nyss skedda, bidrog också till att skapa sammanhängande bildberättelser om dessa politiska skeenden som kunde läsas över tid. Det kan antas att de på så vis även bidrog till att successivt etablera själva föreställningen om ‘folket’ som en framväxande politisk kraft i det moderna samhället.

Att bilder av politiska möten och demonstrationer i framför allt USA och Storbritannien spelade en viktig roll i det tidiga europeiska nätverket av illustrerade veckotidningar hade förmodligen flera orsaker. Till att börja med kan det konstateras att riktningen i den visuella nyhetsförmedlingen under den illustrerade pressens tidiga år, det vill säga grovt sett under 1840-talet, nästan uteslutande gick från Storbritannien till länderna på kontinenten. Det hade att göra med den illustrerade pressens karaktär: själva formatet utvecklades först i London i tidningar som Illustrated London News och Pictorial Times och exporterades sedan till städer som Paris, Leipzig och Turin, med tidningar som L’Illustration, Illustrirte Zeitung och Il Mondo illustrato.4 Inledningsvis var det också brittiska tidningar som hade tillgång till tecknare, gravörer och verkstäder med förmåga att producera trägravyrer av samtida händelser i tillräckliga mängder för veckovis utgivning. Som en följd av detta exporterades under denna period också både använda träblock och, vilket var det ojämförligt vanligaste, klichéer eller stereotyper i metall i stor mängd från London till utgivare på kontinenten.

Vidare förefaller visuella framställningar av offentligt politiskt agerande i form av möten, demonstrationer och folksamlingar, där fokus låg på just händelsernas karaktär av massfenomen, ha haft en egen lockelse. Dessa kollektiva sammankomster kunde, bland annat med tanke på den på många håll mycket inskränkta mötesfriheten, huvudsakligen arrangeras i anglosaxiska länder under denna period, vilket verkar ha gjort dem särskilt intressanta som föremål för bildframställning i den illustrerade veckopressen i länder där sådana möjligheter saknades. Att intresset var nära knutet till den församlade mängden som just politisk aktör framgår också på olika sätt. I en ursprungligen brittisk nyhetsbild av ett amerikanskt massmöte hade till exempel en stor banderoll ritats in centralt i bilden för att förtydliga vad dess egentliga tema var: ‘AMERICANS

60

THEIR OWN RULERS’ anges i stor text över den återgivna folkmassan.5 Att sådana sammankomster genererade stort intresse på många håll i Europa kan man se av hur många bilder som publicerades under den illu­strerade pressens första årtionde. Påfallande är också hur ofta just sådana bilder exporterades vidare: många ritades och graverades ursprung­ ligen för Illustrated London News men återkom sedan även i L’Illustration och Illustrirte Zeitung.

Det gäller till exempel ett stort antal bilder av manifestationer i USA och inte minst publicerades dessa i samband med de amerikanska presidentvalskampanjerna och valen. Det finns dock även en mängd andra exempel på framställningar som spreds brett i Europa, bland annat bilder av de omfattande möten som hölls inom ramen för den irländska kampen för ökad självständighet, reformmöten där det agiterades för fred och frihandel samt en lång rad offentliga möten i samband med valen i Storbritannien. Ibland gick denna export ganska fort men inte sällan åter­ publicerades också bilder relativt långt efter själva de händelser som avbildades, vilket tyder på ett intresse för både bilderna som sådana och det avporträtterade som gick utöver snabb informationsförmedling.

Nästan alla de bilder som cirkulerade i det europeiska nätverket delade ett antal drag när det gäller både informationsinnehåll och visuell retorik. För det första, och detta är centralt i sammanhanget, låg fokus i framställningen nästan genomgående på det församlade folket eller publiken som kollektiv. I dessa bilder av offentliga möten och demonstrationer var det ansamlingen av människor som var det centrala och det var uppenbarligen mängden som både motiverade den visuella framställningen och gjorde den intressant för en betraktare. Vad som försiggick på scen, vem som uppträdde eller talade, var mindre centralt än det faktum att stora åhörarskaror hade samlats. I bild 2 är det till exempel svårt att urskilja var den person är som enligt artikeln likt en romersk Praetor talar till ‘folket’ i denna scen, det vill säga den tillträdande presidenten; fokus i

Det amerikanska valet i den tyska pressen, återgivet via den brittiska med relativt lång fördröjning. Illustrirte Zeitung, 28 juni 1845.

61

bilden är snarare det ‘hav av huvuden’ som representerar just detta kollektiv.6 Detta fokus i bildframställningen visar sig bland annat genom att scenerna oftast komponerats så att betraktaren ges en överblick över den församlade massan, ofta snett uppifrån ur ett tämligen osannolikt perspektiv för en verklig åskådare.7 De ledande personligheterna på scen däremot återges många gånger endast antydningsvis, i bakgrunden eller med ryggen mot den som tittar på bilden. Även den del av publiken som placerats in i förgrunden, närmast betraktaren, framträder i dessa bilder genom­ gående som enkla ‘typer’: de är nästan alltid mycket

schematiskt tecknade och får representera grupper (män/kvinnor, olika yrkeskategorier, etniska grupper etc.) som bevittnat eller medverkat i händelsen snarare än faktiskt närvarande individer.8 Det specifika i detta sätt att sammanfatta off­ ent­liga tillställningar framträder tydligt om man jämför dessa bilder med mer klassiska grupp­or­ trättsliknande framställningar som ibland ändå användes för att sammanfatta offentliga möten, även om de inte alls var lika vanliga eller fick samma spridning i den europeiska illustrerade pres�sen. Till exempel blir det tydligt om man jämför hur Pictorial Times kunde återge ett reformmöte i den vid tiden välkända samlingslokalen Exeter Hall i London och hur ett motsvarande möte i samma lokal avbildades i Illustrated London News, för att sedan spridas vidare till både L’Illustration och Illustrirte Zeitung.

Den förra bilden är intresserad av de ledande personligheterna på scen och återger dem som individer grupperade kring mötesordföranden i vad som liknar ett klassiskt grupporträtt. Publikens reaktion koncentreras i sin tur i en enskild, central person som reser sig upp och svarar på vad som sägs med utsträckta händer. Den senare bilden utesluter å andra sidan helt alla dessa individer och fokuserar istället på mängden av männi­skor som samlats; talaren ses i detta fall bakifrån o­ ch reduceras till en rent symbolisk form, en mörk siluett som anger att detta handlar om offentligt talande utan att representera en särskild person.

Trots att de föreställer snarlika möten ger dessa båda bilder upphov till helt olika upplevelser och intryck av händelserna. Det var också bilder av det senare slaget som huvudsakligen spreds i det europeiska nätverket av illustrerade nyhetstidningar, vilket indikerar att det fanns ett starkt intresse för representationer av just ‘publiker’, ‘folksamlingar’ och ‘folkmassor’. Detta intresse visar sig i hur populära dessa motiv var men betydelsen beskrevs ibland även i artikeltext. Till exempel framhöll L’Illustration att det intressantaste med den amerikanska valkampen 1844 var just att folket samlades i så många uppseendeväckande ‘meetings’ och ‘enorma processioner’, framför allt i New York.9

Reformmöte i Exeter Hall: Sammankomsten som utvidgat grupporträtt. Pictorial Times, 2 maj 1846.

Reformmöte i Exeter Hall: Sammankomsten som folkmöte.

Illustrated London News, 15 maj 1844.

62

63

Intresset för kollektivet som politisk aktör samspelade i detta fall tydligt med de känslor motivet kunde suggerera. De spektakulära aspekterna av folksamlingarna framhölls ofta visuellt på olika sätt i den tidens illustrerade nyhetstidningar, vilket tog sig uttryck i allt ifrån svindlande översiktsperspektiv till användningen av miljöelement som kolonnader och utsmyckade innertak i möteslokalerna för att förstärka perspektivets djupverkan och visa upp sammankomsternas imponerande omfattning.

Generellt kan sägas att det spektakulära förefaller ha spelat en avgörande roll för både hur och varför dessa scener framställdes. Förmodligen förklarar denna aspekt också varför just dessa bilder så ofta kom att spridas vidare i nätverket av illustrerade tidningar.10 Utmärkande för dessa tidningar var att de lika mycket ville underhålla som informera och dessa företeelser utgjorde onekligen ett på många sätt uppseendeväckande fenomen som med all säkerhet kunde både fascinera och ibland kanske även skrämma den framväxande medelklass som utgjorde den huvudsakliga läsekretsen.

Om det spektakulära var en sida som var nära knuten till dessa möten och demonstrationer som massfenomen, var en annan nämligen den ofta lätt skeptiska attityden. Det fanns många gånger en ambivalens i hur det folk som uppträdde i denna nya politiska offentlighet beskrevs i dessa tidningar: det var imponerande men också problematiskt. Samma förhållningssätt syns också i bildframställningen, som ofta på olika sätt tematiserade frågan om dessa folkförsamlingars ombytlighet och benägenhet att urarta i våldsamheter.

I den bild av ett massmöte till stöd för det amerikanska kriget mot Mexiko som jag inledde med (bild 1) kommer denna ambivalens tydligt till uttryck. Mötet generellt är återgivet som en både storslagen och imponerande händelse, men om man tittar närmare ser man också att samma ljuskägla som på ett spektakulärt sätt lyser upp natthimlen orsakar en spöklig skugga på huskroppen till höger i bilden. Här framträder mötestalarens profil i förvrängd form med ett tydligt hånleende. Skuggan ska förmodligen förstås som en ironisk kommentar till resten av bilden och en antydan om den smått diaboliska makt som talaren, som agitator, besitter över det församlade folket.

64

I just detta falla antyds den skeptiska inställningen till politikens masskaraktär genom en lätt humoristisk ironisk gest, men en problematisering av den politiska folksamlingens uppträdande var vanligt förekommande också på mindre underförstådda sätt. I många skildringar låter 1840-talets europeiska bildtidningar till exempel läsaren/betraktaren förstå att politiska sammankomster var stökiga eller potentiellt farliga genom att iscensätta detta hot med hjälp av allt annat än subtila ‘typer’ i framställningen. I många fall inkluderades figurer som representerade de lägre klasserna, som slogs eller gestikulerade upprört, som ett standardiserat sätt att visa upp stämningar som förekommit eller hotat sammankomsten.

På så vis utvecklades också över tid ett högst schematiskt visuellt språk som lämpade sig för xylo­grafiska nyhetsillustrationer och för att snabbt sammanfatta och kommentera händelser av det här slaget. Sammankomsternas storlek och betydelse presenterades genom visuella tekniker för överblick och djupverkan; rad efter rad av männi­ skor återgavs genom repetitiva mönster som indikerade siluetterna av hattar och huvuden; karak­tär och atmosfär å sin sida sammanfattades genom enkelt avkodbara typer som fick representerade närvarande grupper, deras agerande och känsloläge. Det ligger nära till hands att tro att den relativa enformigheten i dessa framställningar också förstärktes av den tilltagande arbets­delningen i den illustrerade pressen. Till exempel är det väl känt att vissa xylografer vid den här tiden kom att specialisera sig på att återge just sådant som folkmassor, medan andra istället tog sig an byggd miljö eller naturscenerier.

Dessa standardiserade trägravyrer, och hur de spreds i nätverket av europeiska bildtidningar, möjliggjorde inte bara en schablonmässig framställning av nyhetshändelser, utan deras spridning och visuella retorik kan också antas ha bidragit till intresset för ‘folket’ som politisk kraft i det moderna samhället. Att de händelser som avporträtterades nästan uteslutande utspelade sig i de anglosaxiska länderna, som sågs som poli­ tiskt progressiva i breda kretsar, gjorde det lätt att se dessa bilder som en indikation på vilken roll mängden inom kort skulle komma att spela i tidens politik generellt, även på andra håll. Med andra ord kunde denna rapportering läsas som förebud om vad som skulle komma och som ett

Demokraternas mobilisering i det amerikanska presidentvalet. L’Illustration, 7 december 1844.

uttryck för en viss historisk tendens: folkets över tid ökande inflytande och betydelse i alla moderna stater.

För att se hur en sådan föreställning kunde etableras visuellt måste dessa bilder betraktas i ett diakront sammanhang. Trots allt konfronterades de flesta läsare inte med enstaka lösryckta bilder, utan mötte dem som en del i en kontinuerlig, veckovis visuell rapportering. Detta innefattade ett repetitivt drag som var inbyggt i de illustre­ rade nyhetstidningarna som periodika, som pub­ likationer som utkom regelbundet varje lördag eller söndag, och som också främjades av att de tydligt favoriserade vissa motiv. Förvisso fun­ge­ rade den illustrerade pressen vid denna tid på många sätt som en sammanfattning av de ganska olikartade nyheter som flimrade förbi med hög

hastighet i dagspressen, och tidningarna var såtillvida öppna för händelser av vitt skilda slag.

Men samtidigt etablerades i den illustrerade pres­ sen både repetitiva bildkonventioner och vad som kan beskrivas som stående motivkategorier, vilket gjorde att likartade bilder återkom med stor regelbundenhet. Som en egen sådan motivkategori kan man till exempel se publiken vid offentliga möten, och mer specifikt just den typ av politiska möten och demonstrationer som disku­terats här.11 När L’Illustration lördagen den 7 december 1844, med lite mer än två veckors fördröjning, kunde rapportera vem som (med all säkerhet) vunnit det amerikanska presidentvalet trycktes på tidningens förstasida en trägravyr som föreställde ett valmöte som hållits av det segrande demokratiska partiet utanför det egna högkvarteret

65

i New York. Bilden sades bygga på skisser från tidningens egen korrespondent i USA , en viss M. B. R., men får ändå anses vara en högst standardiserad framställning. Denna vinjett var i sig förhållandevis oansenlig men hämtade betydelse just ur det faktum att den så tydligt kunde relateras till det stora antalet andra bilder av politiska sammankomster som publicerats i den illustrerade pressen under dessa år. Just på grund av att framställningen av de församlade var tämligen schablonartad, kunde en betraktare enkelt känna igen det kollektiv som porträtterades och relatera det till en lång rad andra liknande bilder.

Man får förmoda att dessa upprepade bilder av likartade folkmängder som samlades offentligt i olika, mer eller mindre explicit politiska sammanhang, bidrog till känsla av att de som framträdde var ett kollektiv, ett folk, som vid olika tidpunkter och på olika platser visade sig i offentligheten. Med andra ord ligger det nära till hands att tro att den tidens repetitiva bildkultur bidrog till själva idén om att sådana politiska kollektiv existerade. Det är också troligt att själva upprepningen av likartade motiv förmedlade känslan av att folkets politiska agerande var ett fenomen som blev allt viktigare över tid. Fler och fler bilder av detta slag publicera-

des och när tidningarna halvårsvis samlades i volymer skapades successivt visuella berättelser om folkets agerande under olika perioder och på olika platser.

Denna ansamling av bilder av människomassor som agerar politiskt kulminerade under revolutionsåret 1848, när motivet fullkomligt exploderade i alla de aktuella tidningarna, men som synes hade motivet etablerats redan innan dessa omvälvande händelser, framför allt i skildringar från USA och Storbritannien. I sammanhanget är det särskilt intressant att notera hur nära knuten hela denna process var till den tidiga illustrerade pressens egen utveckling, tekniskt, organisatoriskt och estetiskt. Visualiseringen av folket som politisk kraft under dessa år byggde både på förbättringen av de tekniska förutsättningarna för den xylografiska nyhetsbilden och dess tryckning tillsammans med text, på nya organisationsformer som möjliggjorde en snabbare framställning och spridning, och på utvecklingen av ett standardiserat och repetitivt formspråk. Även sådana, tillsynes kanske perifera, mediala förutsättningar bör således tas med i beräkningen när man beskriver hur visioner om folkstyret kom att spridas i Europa vid mitten av 1800-talet.

NOTER

1. Illustrated London News, 11 juli 1846, s. 19 (min övers.).

2. Ibid. Mer om hur den praktiska hanteringen kunde gå till kan man läsa i andra reportage om politiska möten i USA: se t. ex. Pictorial Times, 30 november 1844, s. 344, och L’Illustration, 7 december 1844, s. 209–10.

3. Det här är praktiker som har beskrivits i olika sammanhang.

För en klargörande analys av arbetsdelningen i verkstäderna se t. ex.

Michèle Martin, ‘Nineteenth Century Wood Engravers at Work: Mass Production of Illustrated Periodicals (1840–1880)’, Journal of Historical Sociology 27 (2014), nr 1, s. 132–50.

4. Se framför allt Thomas Smits, The European Illustrated Press and the Emergence of a Transnational Visual Culture of the News, 1842–1870 (London: Routledge, 2020) och Jean-Pierre Bacot, La Presse illustrée au XIXe siècle: Une histoire oubliée (Limoges: Presses universitaires de Limoges, 2005). En klassisk skildring med fokus på Sverige men i ett brett internationellt perspektiv är Lena Johannesson, Xylografi och pressbild: Bidrag till trägravyrens och till den svenska bildjournalistikens historia. Diss. (Stockholm: Nordiska museet, 1982).

5. Illustrated London News, 11 januari 1845, s. 20.

6. Illustrirte Zeitung, 28 juni 1845, s. 408 (min övers.).

7. En fin analys av hur detta upphöjda perspektiv användes i nyhetsbilder kring 1800-talets mitt finns i Andrea Korda, Printing and Painting the News in Victorian London: ‘The Graphic’ and Social Realism, 1869–1891 (Farnham: Ashgate, 2015), kap. 1–2.

66

8. För det typologiska draget i tidens bildkultur, se Mary Cowling, The Artist as Anthropologist: The Representation of Type and Character in Victorian Art (Cambridge: Cambridge University Press, 1989) och Rachel Teukolsky, Picture World: Image, Aesthetics, and Victorian New Media (Oxford: Oxford University Press, 2020), kap. 1.

9. L’Illustration, 7 december 1844, s. 210 (min övers.).

10. Det här är en aspekt som rimmar väl med de upplevelser av folkmassor som sublima eller på andra sätt fascinerande i sin oöverskådlighet som ofta diskuterats i forskningen. Se till exempel artiklarna i Crowds, red. Jeffrey T. Schnapp och Matthew Tiews (Stanford: Stanford University Press, 2006).

11. Publiker som återkommande motiv i den tidiga illustrerade pressen har tidigare diskuterats framför allt i relation till frågan om hur nationen har framställts. Se Peter Sinnema, Dynamics of the Pictured Page: Representing the Nation in the ‘Illustrated London News’ (Aldershot: Ashgate, 1998) och Hartwig Gebhardt, ‘Auf der Suche nach nationaler Identität: Publizistischen Strategien in der Leipziger Illustrirten Zeitung zwishen Revolution und Reichsgründung’, i Bilder der Macht – Macht der Bilder: Zeitgeschichte in Darstellungen des 19. Jahrhunderts, red. Stefan Germer och Michael F. Zimmermann (München: Klinkhardt & Biermann, 1997), s. 310–23.

per engström

Böckerna, hyllorna, människan och rummet Flytta böcker, handskas med dem, sätta upp böcker, vara bland böcker, se på dem

En speciell sorts glädje återvänder till boksorter­ andet när jag kommer till Bröderna Grimms sagor, utgåvan på Bonniers 1970 i Britt G. Hallqvists översättning och med Janusz Grabianskis illustra­tioner. Det var en julklapp till mig från farbror Arne samma år. Jag försjönk i den direkt.

Nu försjunker jag i det faktum att farbror Arne köpte den. Att han gick till en bokhandel och köpte en tjock bok till sin sjuårige brorson.

luftigare, riktigt luftigt, på varje hyllplan – så att det hela tiden finns plats att ställa in senare upptäckta titlar. Men eftersom jag inte använder den metoden, utan tycker att bokmängden ändå är så pass överskådlig att det utan problem borde gå att sortera in alla författare på A, B, C och så vidare med en gång, tills allt är klart, så uppstår omedelbart problem. Hyllplanen blir snabbt för trånga, eftersläntrarna bland författarna dyker upp hela tiden, gömda bakom någon kartong. Dagen efter hittar jag orimligt nog – jag letade, jag letade krypande, verkligen grundligt, men inte tillräckligt grundligt! – en hel hög med böcker vars författares efternamn börjar på H. Och där ligger Den unge Gröter förstås. Den andra natten, återigen precis innan jag tänkt avsluta och gå till sängs, efter Kyrklund, så är 8 variationer spårlöst försvunnen. Alla andra Kyrklund-böcker har jag ställt på plats, i ordning efter utgivningsår. Varför låg inte 8 variationer på samma ställe som de andra? Efter tjugo minuter hittar jag den i en hög, mellan The Groucho Letters och Varför är vi i Vietnam?

•

•

Obegripligt. Ena natten avslutas med att jag kry­ per omkring på golvet i en halvtimme och letar i högarna. Magnus Hedlunds Den unge Gröter fattas. Det är oändligt jobbigt att inte få bokstavsordningen rätt med en gång. Varje hyllrad är tätt packad, som en sardinlåda. Eller som Geoffrey Firmin i Under vulkanen. Om en missad titel plötsligt dyker upp och skall in några hyllplan tidigare så innebär det viss irritation, och mycket jobb. Borde naturligtvis ställa dem

Tröttheten emellanåt total. Vad skall jag med alla dessa böcker? Titlar synas och bedöms på måfå.

Skall den vara kvar? Jo … Den då? Ja om den förra skulle så. Men den här? Det är lika bra att behålla dem alla. Jag finner inget skäl, som har med boken att göra, att sortera ut den eller den. De har alla hamnat här av en anledning. Och vad skulle jag göra med alla bokhyllor? Högg jag upp dem till ved åt sommarstugans kamin – skulle jag sedan sitta och stirra in i tapeten?

När jag flera månader efter flytten äntligen börjar sätta upp dem. De har legat i drivor, uppackade ur kartongerna, här och där. Överallt, i en fullständig röra, helt synliga hela tiden, men huller om buller på hyllplanen – inlagda, inte uppställda – och i vingliga travar på golvet. Böckerna.

När jag så en natt alltså börjar sätta upp dem i ordning, högst upp till vänster, A: Abbott, Abé, Achebe, Adolphsen, Agejev, Ahlin …

Vilken egendomligt bekant och lugn tydlighet som omedelbart infinner sig.

•

67

• Medan jag håller på med böckerna, sorterar in dem i nya lägenheten, så råkar jag hamna i en välsorterad bokhandel, eller hemma hos någon med drivor av nya böcker liggande överallt; på bord, på golvet, stolar. En bokrecensent. Varenda en, eller varannan, av dessa böcker utgör ögonblickligen en oerhörd lockelse. Den vill jag genast läsa!

Och den! Den! Mina egna böcker där hemma, de lästa och de olästa, känns med ens dammiga, som en meningslös ansamling papper. Men detta handlar inte om böckerna, det handlar om nyheten. Inom kort kommer de flesta av recensentens alla böcker att kännas mindre intressanta: det har kommit fler, ännu nyare. Och jag tänker igen på mina böcker där hemma, hur jag faktiskt fortfarande efter många år vill ha dem, läsa dem, bläddra i dem. Och hur det nu för tiden endast långsamt fylls på med fler böcker bland mina gamla. De flesta böcker som kommer ut är bara nyheter, medan det i ens bokhylla handlar om någonting annat.

• Jag vadar i trycksaker; böcker, tidskrifter, mindre trycksaker, pamfletter, papper, brev, kuvert, kort – och alltsammans är i rummet samtidigt, läggs åt sidan en tid, plockas fram och bläddras i igen.

• Allt har flutit fritt en period (det fullständiga kaoset under själva flyttlogistiken). Nu sorteras det upp. Innan det flöt fritt så hade en sorts ordning skapats av nödvändighet under fjorton år i förra lägenheten: papper och böcker hade helt enkelt hamnat där det fanns plats. Vissa saker hade naturligtvis fullständigt glömts bort. Men det fanns en övergripande ordning, det fanns ‘områden’.

Nu hamnar allt i en prydligt sorterad ordning.

Det känns krävande på ett överraskande sätt.

• Den dåliga mäklaren vi hade när vi skulle sälja lägenheten och flytta. Hur hon kom till oss för att styla, eller hjälpa till med tips om hur vi skulle styla. Det handlade i hög grad om att plocka undan saker, lägga fram frukt i skålar och flytta ner väldigt mycket i källarförrådet. Lägenheten skulle inte se för personlig ut, enligt någon mall

68

i hennes huvud. Allt detta hann hon säga redan i hallen och medan hon tittade runt i köket. Flytta bort så mycket som möjligt, upprepade hon som ett mantra. Sedan klev vi in i vardagsrummet.

Det fungerade även som arbetsrum, så att barnen kunde ha egna rum. Det var där böckerna fanns.

Hon tog ett steg in, försökte dölja sucken men jag hörde den: jaha …

Ett par veckor senare visade hon oss stolt prospektet: hon hade vänt det omöjliga till någon sorts försäljningsargument. Framsidan av broschyren pryddes av en stor närbild av en bokhylla, där bokraderna liksom bara försvann inåt rummet och blev suddiga närmast fönstret.

Efteråt har jag då och då tänkt på om det hjälpte att göra lägenheten eftertraktansvärd, om det sålde bra. Det kan man inte veta.

• Jag sticker ofta näsan i böcker och drar in doften. Varje gång, nästan varje gång, förflyttas jag någonstans, om inte till en bekant plats, så väcks ändå alldeles omedelbart en känsla, en tydlig association, en sorts likhet mellan doften och en bild, som en plötslig diabild på en skärm inne i huvudet, en bild av en känsla som i sin tur framkallar ett tillstånd kanske, ett rum, ett tillstånd i ett rum eller en viss period i mitt liv, möjligen barndomen. Pappa jobbade på tryckeri som typograf. Det går på någon sekund: Boklukten, doften av trycksak. Näsan, slutna ögon och en snabbläddring genom sidorna, koncentration. Idag packar jag upp Urs Lüthi; Das Foyer im Kunstmuseum Luzern (Kunstmuseum Luzern/Edizioni Periferia): lukten helt alldaglig, utan minsta känsla av trycksak. Neutral. Som dagsljus utan synlig sol eller kännbar vind, en grå dag, luft. Mellersta Schweiz. Ändå inte alpluft.

• Det kommer ett plötsligt lugn i mig själv och i rummet när böckerna börjar komma upp på sina hyllplatser, när sorteringen i bokstavsordning närmar sig sitt slut och kartongerna lämnar rummet. Hur jag trivs med böckerna, och hur välbekanta de verkar när de står på sina hyllor igen.

När de låg i staplar på golvet – fas 3 – (efter fas 1: hyllorna i förra lägenheten, och 2: kartong­ fasen, men före fas 4: hyllorna i nya lägenheten) verkade de allihop spännande på ett overkligt

sätt; jag visste ju vad allting var, men de hade också en aura av att bara vara högar av böcker att leta bland, att upptäcka. Inte på nytt, utan för första gången. En behaglig chimär.

När de kommer upp på hyllorna igen verkar det inte alls vara så många, det är inte alls oöverskådligt, men jag hittar ändå, i själva hanteringen, titlar som länge stått i skugga, sådana jag har olästa men av olika anledningar alltid velat läsa. Nu dyker de upp, kommer fram i rummet, jag håller var och en i handen. Karl Vennbergs Vägen till Spånga Folkan, Carina Rydbergs Den högsta kasten – den sistnämnda en bok där baksidestexten säger att det är den sortens bok som brukar komma ut tjugo år efteråt. Nu är det tjugo år efter­åt. Jag börjar läsa den samma kväll.

• När jag ser människor på bokmässor, speciellt unga människor, glatt, med ett riktigt nöjt uttryck i ansiktet, gå iväg från någon monter med en eller flera böcker tryckta mot bröstet, litet framåtlutade, som om de har bråttom till någon för att visa vad de köpt, så påminns jag starkt om den där glädjen i att hitta och köpa en bok som är efterlängtad. Kanske tar långvarigt arbete inom bokbranschen i viss mån bort, eller slipar ner, just den varma glädjen vid varje enskild bok.

• Hur de tornade upp sig, hur de fyllda bokkartongerna verkligen bildade ett berg i vardagsrummet – först i lägenheten som skulle lämnas och sedan i den nya. Det behöver inte vara en myrdalsk boksamling. Men, det går inte att lägga för många böcker i en kartong – om man skall flytta böcker i kartonger är det på grund av stapelbarheten; papperskassar breder ut sig som ett hav och måste kunna flyttas och tömmas tämligen omgående, vilket inte fungerar om man måste renovera den nya lägenheten först, till exempel måla de väggar framför vilka bokhyllorna skall placeras – och då blir det hastigt väldigt många kartonger. Åsynen av alla dessa kartonger fyllde mig med en stor trötthet, nästan med vämjelse. Nu efteråt är minnet av åsynen lika starkt. Aldrig mer. Först att se berget i den gamla lägenheten och veta att jag måste bära varenda kartong. Sedan att se dem i den nya och orka ta sig an uppackandet efter att

spacklings- och måleriarbetet är klart och hyllorna slutligen på plats. Bara det att få hyllorna på plats. Varje hylla har en specifik bredd, och det har också väggarna.

Ingen ordning i kartongerna; packandet var tvunget att bli ekonomiskt så planen på bokstavsordning i och uppmärkande av kartonger fallerade direkt. Willy Kyrklunds 8 variationer reste till exempel i fel kartong.

Nu står de här i hyllorna igen, kartongerna är bortfraktade, och hela berget är en avlägsen men långsamt glömd mardröm. Långsamt, eftersom axlarna började värka, jag vaknade om nätterna av stickningar och domningar i händerna, gick till sjukgymnast och fick övningar att göra med gummiband som även de glömdes bort. Jag tittar på böckerna, ingenting känns jobbigt.

• I den gamla lägenheten hade bokhyllorna sedan några år blivit för få, eller slutat räcka till. Eftersom jag är oförmögen att lyda till exempel yngsta dotterns koncept, ‘en bok in, en bok ut’, så hade jag börjat lägga in böcker på tvären mellan de rader som stod på hyllorna. Till sist var det bokstavligen omöjligt att hitta en enda ledig glugg att få in ens en tunn diktsamling i.

Vid nedpackningen började jag naturligtvis med de som låg inpressade mellan raderna. I ett givet läge hade jag packat precis alla de böckerna, och i bokhyllorna var det nu tomt i mellanrummen, endast de böcker som stod som vanligt på hyllplanen fanns kvar. Den äldsta dottern låg då på soffan och tittade längs med väggarnas alla hyllor. Så ordnat, och tråkigt, det ser ut, sa hon.

• Så, när de står där igen, böckerna, riktiga pappersböcker med pärmar och omslag, på sina hyllor, och det återigen börjar bli fullt med instuckna böcker även mellan raderna, så går tiden.

Rummets två stora fönster vetter mot en gångväg som sträcker sig utmed framsidan av huset.

Vi bor nu på första våningen, eller nedre botten.

Eftersom jag oftast befinner mig i arbetsrummet där böckerna står om kvällen och natten, så lyses det upp som ett musealt tittskåp för förbipasser­ ande. Jag har kommit på mig själv med att erfara en sorts genans när jag utifrån sett det upplysta rummet med alla bokhyllorna. Alla dessa böcker.

69

• Och ändå. Grannen avlider, jag har knappt hunnit träffa honom, men stöter på hans kusin uppifrån landet som rest ner för att ta hand om lägenheten – och böckerna. Vi ses i källartrappan och hon säger att hon sett att jag tycker om böcker (genom fönstren förstås, om kvällen när hon varit ute med hunden). Hon undrar om jag vill komma in och titta i hyllorna innan … ja, innan vad då? Tippen, tänker jag. Böckerna måste ju räddas så naturligtvis tittar jag in. Det var väl dumt gjort. Dessutom var han storrökare.

Jag lyfter in 10 kassar inpyrda böcker i vår lägenhet. Kläder som luktar rök skall man lägga på varma element, inte vädra, så jag provar med att lägga alla böckerna i travar på fönsterbrädorna och hoppas på en solig sommar. Dumt det också, kanske. Ett par år senare dör John le Carré som jag bara läst någon enstaka bok av tidigare. Jag drar mig till minnes att jag plockat med En perfekt spion från grannens bokhylla, och börjar läsa den. Plötsligt lossnar ett helt sjok kartonnage­ sidor (31–114), naturligtvis en limbindning som är ödelagd av solen. Men boken luktar bara papper, inte cigarettrök.

• Igen: grubbleriet över essäerna. Var skall de stå?

Det långsamma bedömandet. Så att inte Claes Hylingers Ett långt farväl hamnar bland reseskildringar bara för att berättaren på jakt efter Tavaststjerna besöker Helsingfors i boken, eller Kerstin Ekmans Herrarna i hagen, liksom den en gång gjorde på Stockholms stadsbibliotek, hamnar på avdelningen för ekologi. Nej essäerna får väl stå i bokstavsordning bland facklitteraturen, där jag inte har tillräckligt mycket av någonting, utan litteraturvetenskap får stå intill politisk historia och biografier. Sakprosa. Är allt detta sakprosa, och essäerna ävenså? Nej essäerna, åtminstone, borde ingå i skönlitteraturen. Nej bättre: få en egen hylla. Och var finns den platsen?

• Och mitt i allt detta: en vän norrut i Sverige som börjar rensa ut böcker ur sina hyllor och skickar som gåvor till mig, att göra med vad jag vill: be-

70

hålla, lämna vidare, ge till antikvariat om jag redan äger dem. Det märkvärdiga med dessa gåvor är att det i varje sändning ligger en eller ett par titlar som jag aldrig hört talas om. Det är helt bekanta författare, på försättsbladets lista över tidigare utgivna titlar av samma författare stämmer allting. Vid ett par tillfällen frågar jag vänner i Malmö som jag vet håller just denna författare högt, om de känner igen titeln jag fått på posten.

De är inte heller bekanta med den, och blir mycket nyfikna. Mest egendomligt är det de gånger jag äger någon senare titel av samma författare och när jag däri kollar listan på tidigare utgivna titlar inte hittar boken jag just fått. Problemet som uppstår är om jag skall placera dessa böcker intill författarens andra böcker på mina hyllor, trots att de inte tycks ingå i dennes utgivning, eller om jag skall upprätta en helt ny avdelning: ‘Böcker som inte finns’. Värre problem än en sådan avdelning kan man ha; det motsatta till exempel.

• Tycker man om att hitta klipp i böcker man köper på antikvariat så blir det lätt en vana att göra likadant själv. Jag har aldrig kunnat låta bli att klippa ur artiklar, recensioner, intervjuer etcetera ur tidningar om sådant jag tycker är intressant.

Men hur skall allt förvaras? Det går att upprätta olika system för det, men jag har bestämt mig för att lämplig plats är just i den bok klippet refererar till, så att framtida generationer, precis som jag, skall kunna hitta klipp i sina antikvariats­fynd.

Ett bekymmer är mängden klipp jag samlat på mig. När böckerna väl står uppe, och ligger inklämda, i hyllorna i nya lägenheten så är det ett trevligt nattarbete emellanåt att sitta och gå igenom klippen och stoppa in dem i rätt bok. Det blir ett fungerande arkiv där jag hittar eventuell essä om Sara Lidman i en bok av Sara Lidman, eventuella texter om skit i Dominique Laportes History of Shit. Och så vidare. Låt säga att min trave av klipp är 70 cm hög. Det märkliga är att alla klipp får plats. Böckerna står tätt, alltför tätt, i hyllorna, så tätt att jag knappt får ut den bok jag vill ha. Hur kan hyllorna ändå svälja 70 cm klipp också? Hur går det till?

Det står säkert i någon av böckerna.

nyheter & noterat

Mannen som byggde ett tidningsimperium: En bok om Erik Åkerlund

Kjell Åkerlund. 343 s. Nacka: Kjelltorp förlag, 2021. isbn 978-91-527-1123-1

Åhlén & Åkerlunds förlag förknippas oftast med utgivning av massproducerad ‘förströelseläsning av god kvalitet’– citatet är hämtat från Nordiskt lexikon för bokväsen (d. 2, 1962) – som Julstämning och Bland tomtar och troll. De initierade kanske även drar sig till minnes veckotidningar som Vecko-Journalen, Husmodern och Filmjournalen.

Bland tomtar och troll, årgång 1, 1907. Omslag. – Konstnären John Bauer stod länge bakom sagosamlingens illustrationer.

Den första årgången innehåller både kända folksagor och konstsagor av olika författare.

Bildmaterialet i dessa produkter var avgör­ande för deras popularitet. Upplagorna var enorma.

Pådrivande i försäljningen var även en massiv reklam och marknadsföring, en effektiv organisation av agentnätverk och smarta affärsmetoder.

Bakom Åhlén & Åkerlund står grundarna Johan Petter Åhlén och Erik Åkerlund. Företaget startar 1906 i Göteborg och flyttar 1914, efter köp 1913 av Nordiska förlaget, till Stockholm. Åhlén

Julstämning 1906. Omslag. – Signaturen på omslaget till första årgången av Julstämning pekar mot konstnären Gustaf Thure Wallén. Rödsticket i reproduktionen av hans målning vittnar om att färgtrycket ännu var en vansklig teknik. Den skulle snart förbättras.

71

Gurli Hertzman-Ericson, Ett uppvaknande: berättelse. Omslag.

– Bakom omslagets signatur ‘I.U.’ står den ofta anlitade bokkonstnären och tecknaren Ingeborg Uddén. Boken ingick i förlagsserien En Kronas Böcker af Svenska Författare. Hertzman-Ericson var som författare verksam både inom den lättare underhållningslitteraturen och inom mera krävande genrer.

& Åkerlund lägger under sig allt flera företag, och förlagsträdet kommer snart att omfatta flera grenar, bland annat sätteri, tryckeri, bokbinderi och en litografisk avdelning.

Julstämning med första nummer 1906 präglades, såsom gängse i genren ‘jultidningar’, av ett blandat innehåll i ord och bild. De klichétryckta illustrationerna var av hög kvalité. Succén med Julstämning lägger den ekonomiska grunden till Åhlén & Åkerlunds expansion som fortsätter 1907 med den årligen utkommande sagosamlingen Bland tomtar och troll. John Bauer bär under flera år ansvaret som illustratör men avsäger sig uppdraget 1914 efter osämja med Erik Åkerlund.

Efter flera mellanspel med olika tecknare inträder Einar Norelius 1926 som illustratör, följd 1980 av Hans Arnold och andra.

Vecko-Journalen, startad 1910 som Illustrerad vecko­journal, kan betraktas som Sveriges första moderna veckotidning och var sedan 1914 den

72

första svenska tidskriften med illustrationer i djuptryck. Åhlén & Åkerlunds utgivning av skönlitteratur i billigboksegmentet är kanske mera okänd. Här kan nämnas en serie ‘enkronasböcker’, startad 1907, och en svit ‘25-öresböcker’. Inriktningen är främst nya böcker av svenska författare. När billigbokmarknaden avmattas i början av 1920-talet på grund av prishöjningar startar Åhlén & Åkerlund bland annat en serie ‘Klassiska romaner’, redigerad av Fredrik Böök. 1926 lanseras en serie bundna böcker på ‘fjäderlätt papper’ med titlar av kända in- och utländska författare.

Barn- och ungdomsböcker var också en specialitet. Långlivade och mycket spridda blir Flickornas julbok och Pojkarnas julbok. Det journalistiska sinnet för nyheter manifesterar sig bland annat i illustrerade album, 1912 ett om Olympiska spelen i Stockholm, 1914 ett om bondetåget. Utgivningen av fackböcker är måttlig och begränsad till lättsmält humaniora, biografier samt handböcker. Åhlén & Åkerlund hävdar sig väl i det tidiga 1900-talets expansiva förlags- och tryckeribransch och blir en mäktig aktör i förlagsvärlden. När Erik Åkerlund 1921 blir ensam innehavare av Åhlén & Åkerlund, är hans företag Bonniers främsta konkurrent, ett förlag med en betydligt längre tradition och ett stort kulturellt kapital.

Framåtandan och sinnet för den växande medieindustrin sviker inte Åkerlund och 1923, två år innan Sveriges Radio startat sina sändningar, inleder hans företag försökssändningar i radio med Sven Jerring som bärande röst. Åkerlunds tempo är högt i både affärsliv och privatliv. Han är också en kändis, uppmärksammad för sin explosiva framfart och sitt luxuösa leverne. Mot slutet av 1920-talet är han trött och sliten och börjar tappa fokus på sitt företag. Då inget av hans barn befinns vara ämnat för att överta hans imperium, och hans driftiga syster Anna nekat att ta över, beslutar sig Åkerlund för att sälja sitt företag till Bonniers. Överlåtelsen sker 1929.

Affären går snabbt, och Åkerlund kom att ångra den. Hans krafter är dock inte helt uttömda, han uppfinner sig själv på nytt. Efter försäljningen närmar han sig den framgångsrike Ruben Rausing, och 1930 inregistreras förpackningsföretaget AB Lito & Kartong Åkerlund & Rausing.

1933 löser Rausing ut Åkerlund.

Pojkarnas julbok 1915. Omslag. – P. [Per Linus ‘Petter’] Lindroth står bakom omslag och illustrationer i första årgången av Pojkarnas julbok. Boken innehöll en äventyrsberättelse av Ebbe Lieberath, pionjär inom svensk scoutrörelse, och var riktad till ‘scouter och andra pojkar’.

Vecko-Journalen. Raritetsnummer, Stockholm 1927. Omslag.

– Till Erik Åkerlunds 50-årsdag utgavs ett ‘raritetsnummer’ av Vecko-Journalen, ägnat festföremålet. På omslaget återgavs Ivar Kamkes porträtt av Åkerlund som jägare tillsammans med hundarna Fellow och Bess.

Tidningsbranschen och de stora drakarna blir nästa utmaning. Åkerlund ger sig in i en ekonomisk brottningsmatch med Torsten Kreuger, sedan 1927 ägare av Stockholms Dagblad, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet. Den matchen ser Åkerlund ut att vinna, och 1937 står han på toppen av sin karriär som tidningsmagnat.

Oväntat och förkrossande för honom själv för­ lorar han slaget. Åkerlund har bränt sitt ljus i båda ändar och dör 1940 i slag, 63 år gammal. Han är då ovän med såväl systern Anna som sin gamle kompanjon J. P. Åhlén, Bonniers och Ruben Rausing.

Förlagsnamnet lever vidare men ändras 1989 till Bonniers Tidskriftsförlag.

och det är nedtonat på titelsidan: Kjell Åkerlund.

Utgivare är Kjelltorp Förlag. På omslagets baksida presenteras bokens upphovsman som Erik Åkerlunds sonson. Det är en inte oväsentlig upplysning, och den låter läsaren ana att förlag och författare är identiska. På en flik av bandet informeras om Kjell Åkerlunds bakgrund som journalist och egen företagare.

I ett förord citerar Kjell Åkerlund litteraturvetaren Per Rydéns kommentar om Erik Åkerlund i inledningen till antologin Veckopressen i Sverige (1979): ‘Jämfört med den roll han spelade inom svensk veckopress är han enastående anonym.’

Den situation Rydén beskriver förändrades genom Johan Svedjedals Bokens samhälle (1–2, 1993) där både företaget Åhlén & Åkerlund och personen Erik Åkerlund ägnas flera sidor. Är man på spaning efter ett helfigursporträtt och en mera inträngande personskildring har Rydéns omdöme ändå haft fortsatt giltighet.

Flera svenska kvalitetsförlag, och i viss mån

En bok om Erik Åkerlund har kommit i min hand: Mannen som byggde ett tidningsimperium.

En bok om Erik Åkerlund (2021). Namnet på bokens författare saknas på omslaget, som domineras av Oscar Björcks porträtt av bokens föremål,

73

även deras ledare, har behandlats och kommenterats i böcker. Bland boktryckarna har Waldemar Zachrisson fått sin biografi, däremot saknas en sammanhållande presentation av hans inflytelserike kollega Hugo Lagerström, utgiv­ are av Nordisk Boktryckarekonst och flera mönsterbildande publikationer. En liknande lucka i litteraturen gäller Simon Söderstam som var Åhlén & Åkerlund synnerligen tekniskt behjälplig vid införandet av djuptrycket, men som snart gick sin egen väg för att 1918 grunda Nordisk Roto­gravyr, nydanande inom området illustrerad facklitteratur.

En förklaring till den begränsade biografiska litteraturen om det tidiga 1900-talets ledare inom förlags- och tryckeribranschens kan vara bristen på källmaterial. Det rör sig ofta om män i farten som inte hinner verbalisera sina förehavanden skriftligt. I den mån korrespondens och räkenskaper finns bevarade, kan företagens ekonomiska och möjligtvis även strategiska utveckling belysas. En fördjupad personskildring av företagens ledare måste dock bygga på andra källor.

Liksom flera framgångsrika entreprenörer i sin generation kom Erik Åkerlund från relativt enkla förhållanden, i hans fall från en uppåtstigande medelklass – fadern var folkskollärare och småföretagare. Sonen Erik, född 1877, ansågs ha ‘läshuvud’ men lämnade snart läroverket för handelsskola och blir en ‘selfmade man’. Han är ett av fyra syskon, systern Anna står honom nära innan deras vägar skiljs.

Porträttfotografier av Erik Åkerlund från olika perioder tyder på energi och viljestyrka, och i karriären väger hans drift att slå sig fram inte sällan tyngre än hans moraliska kompass. Sedan Åkerlund stulit en tidskriftsidé, avlossar författaren och tidningsmannen Erik Lindorm 1927 en salva och anklagar honom för att ‘med största välbehag’ sluka sin konkurrenter levande. ‘Litet av smak av lurendrejeri’ präglade enligt Lindorm alla Åkerlunds affärer.

Det rymliga samvetet var en tillgång i affärsvärlden. Erik Åkerlunds inkomster var svindlande, och han lät kapitalet arbeta. Företaget var dock inte allt för honom, egot krävde även bekräftelse och investeringar av annat slag. Åkerlund saknade varken personlig fåfänga eller ett generöst sinne för det grandiost storslagna, och

74

han skapar på flera sätt ett äreminne över sig själv, främst genom fysiska manifestationer som Villa Åkerlund i Diplomatstaden och den stora gravvården på Norra begravningsplatsen.

Kjell Åkerlund kan konsten att berätta en intresseväckande historia – i andra händer kunde skildringen av den märklige Erik Åkerlund ha blivit betydligt torrare. Det porträtt Kjell Åkerlund förmedlar av sin farfar är knappast skonsamt men heller inte ohövligt. Som nyfiken och grävande journalist lyckas han också behålla den distans som är nödvändig för berättelsens trovärdighet. Imperiebyggarens kommersiella framgångar framträder i relief mot privata konflikter som osämja mellan syskon, tillkortakommanden som familjefar och äkta make.

Minst en tredjedel av bokens ca 340 sidor är direkt relaterade till förlags- och tryckeribranschen. Sidorna är tryfferade med drygt 250 illustrationer, främst fotografiskt material. För de specialintresserade finns även information om Åkerlunds privata lidelser som exklusiva båtar och bilar, hundar och jakt, musik.

Genren ‘liv och verk’ är inte helt lätt att hantera, framför allt inte om framställningen gäller en person som agerar febrilt i flera olika riktningar.

De möjliga infallsvinklarna är många, och risken finns att en författare förlorar sig i en skog med alltför många träd. Kjell Åkerlund har valt en huvudsakligen tematisk framställning med en kronologisk ordning inom varje kapitel eller avsnitt och lyckas undvika de mest riskabla hindren.

Framställningens många ingångar får stöd i en utförlig innehållsförteckning.

Enligt Kjell Åkerlund har mycket källmaterial om Erik Åkerlund gått förlorat. Att döma av bokens avslutande redovisning av utnyttjat material har författaren grävt rejält i det som bevarats. I redovisningen förhåller han sig relativt fritt till akademisk tradition och gängse förlagspraxis.

Mera besvärande för orienteringen i materialet och för en fortsatt kunskapsuppbyggnad är bristen på personregister.

Mannen som skapade ett tidningsimperium är en intresseväckande och rik skildring av en färgstark man i förlagsvärlden. Kjell Åkerlund tar läsaren med på en hisnande färd i en värld som kan förefalla både overkligt avlägsen och tätt inpå.

Magdalena Gram

· MINA ANTIKVARIAT ·

Där man bor ska man se till att det finns ett antik­variat.

Under mitt första studentår var jag inhyses i en patriciervåning på Kungsgatan 3 i Stockholm.

Inte långt från Kungl. biblioteket, men ännu närmare till Björck & Börjesson som jag blickade ner i från matsalsfönstret, över Norrlandsgatan.

Antikvariatet var i tre våningar, och i samma byggnad låg Konditori Ogo, lämpligt nog. Där kunde man slå sig ned i lugn och ro med sitt nyförvärv.

Under några år på åttiotalet levde jag i Mellanskåne. Då hade jag nära till Kastberga Antikvariat strax utanför Eslöv. Slottsfrun Catharina Crafoord hade inrett loftet på en vitmenad stallbyggnad med vitriner för praktverk och rariteter jämte skinnsoffor för den lässugne. Dit for jag mest för att vila och njuta, inte för att köpa. Vart tog allt detta sedan vägen, när frun avled?

En annan trevlig rastplats var Pica Pica, på Sturegatan i Sundbyberg, min uppväxtstad. Det antikvariatet drevs av Christer Griborn och rymdes i en före detta cigarrbod. Till Christer gick jag med kassar av utgallrade böcker; för tjugo stycken lovade han hålla utkik efter en speciell volym, som jag ville komma över, och så bytte vi enligt växelkursen 1:20. Det var mycket rationellt, man slapp att ackordera.

Inne på Pica Pica bryggdes alltid gott kaffe.

En dag frågade jag Christer, om jag fick utnyttja hans toalett. Det gick bra. ‘Men se till att dörren inte går baklås.’ Naturligtvis gick den i baklås.

Det dröjde halvannan timme, innan låssmed kom. Men det var inga problem. Toaletten var fullproppad med böcker. Ska man bli inlåst, bör det vara på ett antikvariat. Dessutom fick jag ett gott skäl att inte gå på ett sammanträde, som jag hade ojat mig för.

Christer måste avveckla sin rörelse på grund av ohälsa. Vad skulle han göra av sitt bokstånd? Jag bjöd dit bokförläggaren Kjell Peterson, av Handelskammaren godkänd värderingsman. Han nämnde en summa. Christer nickade. Hindret var, att jag att jag inte hade någon bra lokal för böckerna. Annars kunde jag ha blivit antikvariat-

bokhandlare, i ett skede av mitt liv, då jag egent­ ligen inte hade något yrke.

Ett par mil från skrivarstugan i Giresta finns Janssons antikvariat, ‘Enköpings enda’, som det står på hemsidan. Där doftar rök från piptobak.

Kvitton skrivs för hand. Jag brukar få med mig några få titlar per säsong, alla i god kondition.

Och i närheten är Konditori Drott, med sin oefterhärmliga femtiotalsatmosfär. Öppnar redan klockan fem på morgnarna. Av Panacheserien har Jansson ett fint urval. Affären ligger i souterrängsplanet till en grön arbetarlänga.

Under en forskarsejour i Göteborg hade jag en gästlägenhet på Husargatan i Haga, mitt emot Danelius revolutionära bokhandel, sedan länge nedlagd. I samma kvarter som min tillfälliga bostad håller Antikvariat Röde Orm till. Det var där jag första gången fick syn på Nils Linde-band, som jag sedan började samla på. Granne till Röde Orm är kaffehuset Husaren, en plats för meditation.

De boksamlande makarna Öhman gjorde sig av med sina två butiker i Göteborg och köpte en fastighet i Ravlunda på Österlen. Dit kom jag resande en morgon i april. Jag visades omkring i en av de fyra längorna, vackert inredd med nya svarta klinkergolv, alldeles nedanför kyrkan. Där förvarades deras boklager. Makarna hade tagit över allt från Bengt Anderberg (14 000 nummer), Uno Myggan Ericsson och gamle Göteborgskommunisten Nils G. Holmberg.

Efter ett tag insåg jag, att det var den här gården jag var på vippen att köpa sommaren 1980.

‘Den är stor’, sade jag. ‘800 kvadratmeter boyta’, svarade mannen. Herregud, vilken tur att köpet inte blev av! Då hade jag förmodligen fått så mycket annat att ägna mig åt än böcker.

Ur Nisse Holmbergs Nachlass tog jag med mig en skinnbunden kåserisamling av Gustaf Johansson, Ny Dags mångårige chefredaktör, som ibland skrev otroligt bra kupletter åt Karl Gerhard.

Sedan åkte min gymnasiekamrat Jan-Erik Öhgren, den vittberömde antikhandlaren, och jag till Gästgiveriet i Brösarp för att begrunda våra öden.

anders björnsson

75

En nyupptäckt bild av Ivar Conradson

T avlan stod lutad mot en vägg i bortre delen av lägenheten. Glaset behövde verkligen rengöras, det gick knappt att urskilja den mörka kolteckningen där bakom. Ändå visste jag genast vem som gjort bilden: Ivar Conradson.

För tio år sedan gjorde jag och fotografen Johannes Samuelsson en inventering av samtliga teckningar och målningar av Conradson (1884– 1968) vi kunde spåra. Det blev knappt tio stycken, vilka redovisades i en artikel i tidskriften Provins.

I och för sig hade Conradson bara två utställningar, en på Norrlands nation i Uppsala 1907 och en i Hallins konsthandel i Stockholm 1909. Hur många bilder han totalt framställt är svårt att veta, kanske inte fler än de fyrtiofyra som en tryckt förteckning till nationsutställningen upptar.

Bildskapandet sammanföll för Ivar Conradson med hans korta, intensiva tid som poet. Han debuterade 1906, och redan året därpå publicerades hans tredje diktsamling Hjärtats frid, den blödande.

Fredrik Bööks nedgörande recension, i praktiken en offentlig moralisk anklagelse, bidrog till en formlig hatkampanj i dagstidningar och boulevardpress. Conradson och hans vapendragare Gustaf Otto Adelborg sågs som ungdomens förförare och deras homosexualitet som ett tidens gift.

Följden blev att Conradson tystnade som författare och konstnär och att hans vän flydde till Berlin.

Adelborg återvände via Sankt Petersburg till Sverige efter den ryska revolutionen. Från sitt innersta rum på Björck & Börjesson blev han en av landets mest välkända antikvariatbokhandlare, och på sin ålders höst en frispråkig memoarförfattare. På omvägar återvände också Conradson, hjälpt av Adelborg, till litteraturen. Den besynnerliga hatskrift mot katten som utkom 1927 under signaturen ICN blev så småningom ett samlarobjekt, en eftersökt kuriositet. Femtio år senare återutgavs Om djur och om människan och djurvärlden: Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna, om kelandet med den.

Det är dock dikterna, vilka radiomannen och författaren Carl Magnus von Seth samlade i en volym 1979, som utgör den betydelsefulla delen av Conrad­ sons författarskap. Hans naturpoesi har ett intimt samband med hans bildvärld. Dess variation är mycket liten: i kolteckning efter kolteckning återkommer likartade skymningsland-

76

skap med ensamma träd. Aldrig några mänskliga gestalter.

Det är melankoliska bilder, men utan all sentimentalitet. I sin motiviska och stämningsmässiga konsekvens kan de antingen förefalla ganska intetsägande eller märkligt fascinerande. (Conradsons fåtaliga oljefärgsskisser, för att använda beteckningen från 1907 års verklista, förefaller ha haft liknande motiv men i en annan, blå färgskala. Jag har bara sett en enda.)

Ivar Conradsons konstnärskap blev lika kortvarigt som hans poetiska författarskap. Han återvände aldrig till de ensamma träden eller till skymningsstämningarna. Från 1930-talet till sin död bedrev han i tysthet, utan att erbjuda någon text till publicering, en bitter polemik mot kristendomen men också mot nazismen. Han tålde inte något system som i hans ögon hindrade människans fria tanke och moral.

Här stod jag nu inför en ny bild av Ivar Conradson. En upptäckt, och trots att kolteckningen kanske inte lade mycket till min uppfattning om hans bildvärld fylldes jag av den här alldeles speciella ivern och glädjen som både forskare och samlare känner igen. I omvärldens ögon är föremålet eller textstället som hittats oftast helt ointressanta, för den som ser dem i sitt sammanhang kan de ha en avgörande betydelse.

Och det är, för den som ger sig tid att studera teckningen, en egendomlig bild. Vad gäller komposition och teknik kan den kallas sofistikerad lika väl som amatörmässig. Till vänster sträcker sig två tallstammar mot himlen. Det är sneda, hårt åtgångna träd, bara på det högra finns ett par grenruskor kvar. En vattenyta försvinner åt höger och speglar den disiga kvällshimlen och några tätare lövträd utmed stranden, björkar eller alar. En höjdsträckning bildar horisont strax under mitten av bilden.

Kanske är vattnet en mellansvensk sjö eller vik, men troligare en norrländsk älv. Conradson, född i Skellefteå, hämtade motiv såväl från sin uppväxtmiljö som sin senare uppländska och sörmländska omgivning, men som alltid får jag känslan av att hans teckningar är gjorda ur minnet. Det verkar inte troligt att han haft med sig papper och kol ut i naturen, formatet är här också för stort. Viktigast är intrycket av att hans bilder är symboliska snarare än realistiska. Det är själstillståndet, inte landskapet, som han vill avbilda.

Foto håkan lindquist

I och med att motivet var så svårt att urskilja bakom glaset lyfte jag upp tavlan och vände och vred på den. Då framträdde en sista detalj, namnteckningen högst upp till höger. Den är gjord i blyerts och nästintill osynlig mot kolhimlen. På sitt sätt är den typisk för hela bildens bortvändhet, för dess ovilja att höja rösten och slå ut med armen.

Här råder stillhet, här är ingen plats för gestik.

Den väl dolda signaturen var det enda nya jag kunde visa bildens ägare, poeten och före detta studierektorn K. Sivert Lindberg. Han har haft tavlan i sin ägo i sextio år och vet mycket väl vad den är. Det var också hans kunskap om Ivar Conradson som gjorde att han en gång fick den. Det bör, menar K. Sivert, ha varit på senhösten 1964. Under ett samtal mellan honom och hans chef, rektorn på Beskowska skolan vid Humlegården K. G. Kökeritz, kom Conradson på tal. Kökeritz hustru var nämligen fosterdotter till dennes betydligt mer välanpassade bror, vinimportören Erik.

När K. Sivert visade sig känna till Conradson gick rektorn fram till kassaskåpet på sin expedition, lyfte ut den ganska skrymmande tavlan och skänkte bort den på stående fot. Kökeritz verkade

närmast tacksam över att ha fått ett tillfälle att göra sig av med teckningen. Hade den samma ram? frågar jag och K. Sivert bekräftar, bilden är i precis samma skick som när han fick den. Den är svår att hänga, bilden är mörk som den är och glaset ger besvärliga reflexer, därför har den blivit stående på golvet i den lägenhet som han och Karin flyttade till för ett antal år sedan.

Men här står tavlan framme och göms inte undan i ett kassaskåp. K. Sivert Lindberg hörde till samma studentlitterära krets som Sven Lindqvist, Tomas Tranströmer och Bo Grandien, och genstörtiga författare som Vilhelm Ekelund, Ivar Conradson och Gustaf Otto Adelborg var just sådana de läste medan de prövade sig fram mot sina egna röster.

Så olika värden kan vi åsätta ett föremål, en bild eller en bok. Nu är glaset rengjort, teckningen uttagen och avfotograferad av författarkollegan Håkan Lindquist, och så läggs ytterligare en bild till Ivar Conradsons kända verk. När kolteckningen på nytt satts i sin ram ska jag bära tillbaks den till sin ägare.

Jonas Ellerström

77

Husryssar och jesuiter

Det var i den gamla goda tiden. På sovjetambassaden vid Parkgatan i Helsingfors flödade vodkan i dricksglas och kaviaren åts med matsked.

Ambassadpersonalen bestod till största delen av spioner, välutbildade i Moskva, där de också lärt sig stationsortens språk. De som ansågs vara i besittning av viktiga upplysningar – eller som åtminstone själva trodde så – kunde erhålla en s. k. husryss. Han (icke hon) hade som uppgift att ta reda på väsentliga upplysningar om Finlands moraliska försvar; det militära var en offentlig hemlighet.

Under 1990-talet gick Sovjetunionen sin upplösning till mötes. Uttryck som glasnost, offentlighet, och perestrojka, ombyggnad, lanserades av president Gorbatjov. Husryssarna fick också i uppdrag att bistå intresserade från västländerna.

Arkiv och bibliotek öppnades för otrogna. Vid mina första möten med min husryss berättade han, att han ingalunda var ryss utan ukrainare.

Så fick jag lära mig skillnaden mellan dessa två folk och nationer. – Våra samtal fördes för övrigt på svenska, vilket min husryss fullständigt behärskade.

Det fanns i de ryska arkiven, som varit stängda för oss sedan revolutionen 1918, en mängd nyttiga upplysningar. Det gällde inte minst de adliga ätternas och ättegrenarnas öden i Ryssland, där många försvann under revolutionens omvälvningar. I Finland och överhuvudtaget Västeuropa rådde den uppfattningen, att dessa öden för alltid skulle bli okända och släkternas öde att dö ut.

Emellertid kom de följande årens utveckling att visa, att denna slutsats varit förhastad. Ättemän, ättegrenar och rentav hela ätter, vilka enligt ovanstående uppfattning strukits ur Finlands adelskalender, befanns fortfarande leva kvar i Ryssland, medvetna om sitt ursprung och med en uttalad vilja att återknyta de i över sjuttio år brutna banden med Finland.

Tack vare kontakterna med min husryss, blev jag i tillfälle att i min egenskap av redaktör för Finlands adelskalender, återuppliva både ätter och ättegrenar. Tyvärr var en av konsekvenserna av Sovjetunionens upplösning att husryssarna blev rapellerade av Ryssland och hela systemet

78

försvann. De öppna arkiven kom att fortleva endast några år, därefter sänkte sig järnridån åter och ett svårforcerat stängsel infördes.

För oss svenskar och finnar är kontakterna mellan Karl XII och kosackhetmanen Mazepa välkända. De oroliga regionerna i östra Mitteleuropa tycks ständigt ombyta herrar. För att använda dagens politiska statsbeteckningar, härskar där nu Tyskland, Polen, Litauen, Ryssland, Belarus, Ukraina och kanske någon stat till, ty sådana är det ingen brist på.

Mohilev i dagens Belarus grundades 1267 i Litauen. Staden är säte för en katolsk kardinal, vilket visar dess betydelse för den katolska kyrkan.

Till Mohilevs stift hörde tidigare katolikerna i Finland, tills dessa fick ett eget stift under 1920-talet. Mohilevs polska traditioner vårdas fortfarande av katoliker i Finland.

Grodno räknar sin anor från 1100-talets Litauen och sedermera Polen. I staden fanns ett jesuitcollegium som utgav och tryckte böcker, vilka blev väl uppskattade i Europa. Grodno hade olyckan att väl ofta byta herrar men staden Grodno hette så hela tiden och Grodnotrycken är därför lätta att spåra. Under den ryska tiden på 1800-talet låg här ett husarregemente känt för sina café-au-lait-färgade hästar, för att citera generalen Gustaf Mannerheim.

Störst i denna räcka städer var det 1259 grundade Lemberg, som det hette på tyska fram till revolutionen 1918, därefter Lviv på ukrainska.

Lviv är säte för icke mindre än tvenne kardinaler, ty de religiösa förhållandena är komplicerade till ytterlighet. Här fanns en mängd vetenskapliga inrättningar, stödda av en ukrainsk vetenskapsakademi, ett jesuitcollegium med flere.

Våren 1915 hade general Gustaf Mannerheim utnämnts till chef för den ryska 12 kavalleri­ divisionen, som då stod söder om Lemberg. Ett av de fyra kavalleriregementen var Achtyrska husarregementet, som hade kejsar Nikolaj II:s syster storfurstinnan Olga som hedersöverste.

Divisionen försvarade Galizien, men den österrikisk-ungerska armén tog ändå Lemberg hösten 1915. Här tilldelades Mannerheim ryska Sankt Georgsorden av 4:e klassen, en utmärkelse han bar intill sin död.

Jag har en bok som kommit från jesuitercollegiet i Grodno. Det är Herman Bodius, Vnio Dissidentivm, tryckt hos Nicolaus Bryling i Basel 1551.

Den är inbunden i en kopia av det förstörda originalbandet, träpärmar med rödbrunt läderband, rik svart blindpressning och spännen, utfört av V & K Jokinen i Helsingfors 1972. På titelbladet har antecknats ‘Collegij Grodn: Soc: IESU Ao 1745’, jämte andra svårtydda anteckningar. Året 1745 innebär att boken inte är krigs­byte, utan då tillhörde Grodno redan Ryssland.

Henrik Degerman

Péter Nádas får Berman Literature Prize 2022

Motiveringen lyder: ‘Péter Nádas tilldelas Berman Literature Prize för sin självbiografiska roman llluminerade detaljer där han med knivskarp iakttagelseförmåga och bedövande konstnärlig lyskraft visar att en enskild människas liv kan rymma ett mikrokosmos som i varje ögonblick och detalj vrider sig utåt mot 1900-talets större universum av förluster och katastrofer.’

Péter Nádas finns i rikt mått översatt till svenska, där Fripress var först ut med Slutet på en familjeroman (1979). Därefter följde Minnesanteckningarnas bok, Minotauros, Egen död, Fotograferingens vackra historia, Parallella historier samt den nu pågående utgivningen av Illuminerade detaljer (två band). – Prisutdelningen sker vid en ceremoni i Stockholm den 24 oktober 2022.

Péter Nádas © Copyright Gáspár Stekovic

Medarbetare i Biblis 98

Frick och Nádas 2022. Foto Jonas Modig

anders björnsson har senast, tillsammans med Björn Rombach, redigerat forskarantologin Lägga döden till rätta (Santérus); henrik degerman är ordförande i Sällskapet Bokvännerna i Finland; jonas ellerström är författare och förläggare; per engström är anställd på Malmö Konsthall där han sköter bokhandeln sedan snart 30 år, var med och startade och drev tidskriften Pequod i ca 20 år (och förlaget Pequod Press under dess första 14 år); magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap; Jakob kihlberg är forskare vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet; anna lantz är handläggare vid Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet; elisabeth mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet; jonas modig är ordförande för Folke Dahlberg Säll­ skapet; astrid nilsson är latinforskare, Språkoch litteraturcentrum vid Lunds universitet.

79

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ord­förande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjö­k vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 98 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2022 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Fripress s. 2–17; Nationalmuseum s. 19, 43; Uppsala universitetsbibliotek s. 21, 24–30; Kungliga biblioteket s. 29, 44, 53. 61, 65, 71–73; Carlskrona Läsesällskaps Bibliotek s. 32; Skara Stiftsbibliotek s. 33; Jämtlands bibliotek s. 36; Ellen Keys Strand s. 37; Hagströmerbiblioteket s. 47, 49–51, 54; Göte­ borgs universitetsbibliotek s. 58, 63; The British Newapaper Archive s. 62; Håkan Lindquist s. 77; Jonas Modig s. 79; Albert Bonniers förlag s. 79; Gáspár Stekovic s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2022 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-460-5

80

Biblis 98

Biblis 98 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2022 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBiqbAn FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-460-5