3785 10 scener ur mitt längtande liv

Chris tina Ni e nhardt

Therese Nilss on

i

10 scener

ur mitt längtande liv

10 scener ur mitt längtande liv Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Christina Nienhardt, 2022 © Bild: Therese Nilsson, 2022 Författare: Christina Nienhardt Illustratör: Therese Nilsson Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3785 ISBN 978-91-88871-93-0 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2022

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Chris tina Ni e nhardt

Therese Nilss on

i

10 scener

ur mitt längtande liv

Hej och välkommen till 10 scener ur mitt längtande liv. Ibland längtar jag till Afrika, ibland längtar jag till sommarlovet, ibland längtar jag efter att vara populär och ibland längtar jag efter att vara helt ensam. Ibland längtar jag efter att hålla någons hand och ibland längtar jag efter att hitta en hundralapp. Ibland längtar jag efter kort hår, eller långt hår, eller rött hår, eller glass.

Jag är Kim, by the way.

Scen 1

FotEn Föreställ dig detta: En skola byggd av gult tegel.

Korridorer med rader av skåp och bänkar.

Jag har på mig shorts som kanske ser ut som en kjol.

”Wow, vilka shorts.”

Gänget vänder sig mot mig där de sitter och hänger på bänken. Ella slänger med sitt långa hår och flinar. De andra fnissar, viskar. Jag går snabbt förbi med shortsen fladdrande kring låren. Jag har huvudet sänkt och min blick naglar sig fast i golvet framför mig. Jag längtar efter mina vanliga jeansshorts och solglasögon att gömma mig bakom.

5

Jag fortsätter snabbt mot klassrummet där svenskan ska börja om bara någon minut. Läraren Annelie med håret på ända, ständigt kladdig maskara och huvudet på sned står i dörröppningen och tittar uppmanande på mig. Nu är jag säkert sist, tänker jag, nu är det bråttom. Sitter alla redan i klassrummet och väntar på mig? Annelies blick bränner.

Då plötsligt händer det. En dörr svingas upp bredvid mig, och pang! ”Men … Se dig för!” ropar någon.

Mina böcker flyger och jag fumlar i luften som en flygande gris och landar med överläppen mot dörrens kant. Det är Markus som precis öppnat den. Han stirrar på mig med sina stora, gröna ögon. ”Skit”, säger han. ”Oj”, är allt jag får fram.

6

Från Ella och gänget hörs höga, gnäggande skratt. ”Du är ett ljushuvud, Markus. Eld och lågor!” ropar Ella.

Markus stryker sin röda lugg ur ögonen och kisar mot mig medan han kliver runt mig med stora steg. Hans fräknar skrynklar ihop sig och ser ut som en ilsken bisvärm. I handen har han en träbit som han håller ovanför mig, redo att svinga den mot mitt huvud. Det hänger fast en sladd i träbiten. Då förstår jag. Det är en lampfot!

Markus har gjort en lampfot i slöjden. ”Håll tyst!” ropar han och hytter med lampfoten mot Ella.

Plötsligt känner jag en hand i min och Markus hjälper mig upp mig på fötter. Han luktar sågspån. ”Du blöder”, säger han kort. ”Oj”, säger jag och känner efter med handen mot min bultande läpp.

7

”Oj”, härmar han och ler snett.

Sen går Markus sin väg. Annelie har plockat upp mina böcker och står med dem mot höften. ”Hoppas det gick bra”, säger hon. ”Du kan gå till toan och tvätta av dig och komma till lektionen sen.”

Jag nickar och går tillbaka mot toan, och möter Ella och gänget som är på väg mot klassrummet.

Blodet smakar järn i munnen och ansiktet är flammande hett. ”Du föll som en fura. Raklång liksom”, frustar Ella.

De andra skrattar och fnissar. ”Ni passar ju bra ihop, du och Markus. Ska ni bli ett par eller?”

Skratten blir högre och jag springer sista biten till toan.

Jag låter vattnet rinna och rinna så att det ska bli iskallt. Läppen bultar och sticker ut. Svullnaden

8

kommer snabbt och låter sig inte stoppas. Sakta baddar jag läppen med kallt vatten.

Jag vet inte hur länge jag står där och kyler ner min läpp, men jag skyndar mig inte. Efter ett tag hör jag hur röster böljar utanför och förstår att det måste vara rast.

Smygande tar jag mig förbi bänkarna utan att bli granskad. Mitt skåp står öppet och det gör mig orolig. När jag kommer fram och tittar in ser jag lampfoten stå där. En lite sned lampfot med lång, vit sladd. En lapp är fasttejpad på sladden: Förlåt för smällen. Du får denna fot.

Jag tittar mig omkring. Ingen ser vad jag gör.

Jag skrattar till för mig själv. Vad ska hända nu? Är han seriös eller är det ett skämt? Varför har han inte skickat ett meddelande till min mobil

9

i stället? En lapp i skåpet är konstigt. Hur vet jag att det är Markus och inte någon annan som skrivit lappen?

Jag granskar handstilen noga. Läppen smärtar.

Till slut river jag en pappersbit ur matteboken och skriver ett svar: Tack för foten.

Jag pillar in lappen i Markus skåp. Det känns bra.

Jag längtar efter en vän. Kan det bli Markus?

Scen 2

GLass på savannen Visste du att: En glass kan se ut som en kaktus?

Vi har slöjd i högstadiets slöjdsal och vi måste gå igenom tre olika delar av högstadiet för att komma dit. Först är det en hall där det finns bänkar vid väggarna, sen är det ett större rum med speglar och skåp, och till sist är det en lång, svett­luktande korridor.

11

I dag går jag bakom Ella och hennes gäng.

Ellas hår luktar jordgubbar. Jag längtar efter att ha långt, tjockt hår som luktar jordgubbar. Gänget går snabbt och jag försöker hänga med för att det ska se ut som att jag är med dem. Det är jag inte, men man kan ju låtsas.

I korridoren möter vi några högstadiebarn som har kepsen bak och fram. De låter först trevliga och säger: ”Slöjd eller?” Men sen börjar de liksom studsa mot väggarna så att de flyger in i oss och knuffas. Om någon av oss ramlar skrattar de och gör high five. Vägen till slöjdsalen känns oändligt lång, korridoren är varm och svettdropparna kliar när de rinner ner i tinningarna. ”Du kan gå före”, säger Ella och gör en svepande rörelse med armen för att visa mig vägen.

Jag kan inte annat än kliva fram framför Ella och de andra. De tittar på mig med små ögon.

12

Högstadiebarnen stannar upp och nickar sakta när de ser mig ta täten.

Jag längtar till savannen. På savannen finns vackra djur. Som en zebra på savannen ser jag mig noga omkring för att ha koll på alla faror i min omgivning. Som en glass på savannen smälter jag i den varma korridoren, det droppar och rinner.

Men inget händer, zebran klarar sig. Glassen rinner men smälter inte helt. Jag håller andan hela vägen fram till slöjdsalen och känner mig snurrig av syrebrist när jag kliver in i rummet.

Ella och gänget skrattar som hyenor bakom mig. ”I dag ska vi göra string art”, säger slöjdläraren Trä-Sven. ”Då spikar man på träplattor och sen trär man trådar mellan spikarna så att ett motiv kommer fram. Här ser ni lite tavlor som kan ge inspiration.”

13

Trä-Sven tar fram tavlor som han har bakom ryggen. En ser ut som en myrstack men det är en stad, förklarar Trä-Sven. En föreställer en fjäril och det ser man tydligt. Den sista tavlan föreställer ett ansikte. ”Det här är jag, det är ett självporträtt som jag gjort i string art”, säger han stolt och viftar med tavlan över huvudet. ”Va?” säger Filip tyst. ”Det ser mer ut som en kaktus.”

Filip sitter bredvid mig på slöjden. Jag kan inte låta bli att fnissa och Filip skrattar också.

Trä-Sven sopar undan lite sågspån från sin stol och sätter sig längst fram i salen. ”Ägna några minuter åt att tänka ut vad er tavla ska föreställa, så börjar vi sen”, säger han. ”Lätt”, säger Filip, ”Jag ska göra en fotboll.”

14

Jag tänker på lampfoten som står i mitt skåp.

Jag tänker att jag kanske kan göra en lampfot i string art och ge den till Markus. Idén känns okej men ändå inte riktigt bra. Kanske ska jag göra en zebra? Eller en glass? ”Nå, har ni tänkt färdigt?”, säger Trä-Sven och vänder sig mot mig. ”Kim, vad ska du göra?” ”Först tänkte jag göra en lampfot”, säger jag.

Ella skrattar tyst, som en hyena som gömmer sig. ”Eh …”, säger Trä-Sven. ”Nä men jag längtar efter en glass så jag gör nog en glass”, säger jag. ”Ja, det låter bra”, säger Trä-Sven. ”En glass som smälter på savannen.” ”Eh …”

Trä-Sven lägger huvudet på sned men säger inget mer, utan börjar dela ut material till alla.

15

Alla spikar flitigt på spikar, på tummar och på tavlor. Några spikar på bänken och väggen också.

Trä-Sven har fullt upp. ”Ska du ge den till Markus?” säger Ella högt och plockar upp min tavla.

Jag blir alldeles stel. Varför frågar hon det? Vet hon att jag fått lampfoten av Markus? Hur kan hon veta det?

Jag svarar inte och Ella fnyser och går tillbaka till sin plats.

I slutet av lektionen håller jag upp min tavla för att granska den. ”Har du också gjort en kaktus?” frågar Filip. ”Nej … Eller jo … En kaktus på savannen”, svarar jag. ”Likt”, säger Filip och nickar.

Han håller upp sin fotbollstavla bredvid min.

Jag längtar efter att vara jätteduktig på string art.

16

Eller kanske på fotboll som Filip. Han är jättebra på fotboll och jättebra på att göra fotbollstavlor i string art.

Först verkade Markus och Ella tycka om varandra där de stod i solen. Sen tyckte Ella om mig och jag tyckte om henne. När Markus sa att lampfoten var försvunnen fastän han hade gett den till mig tyckte jag inte om honom. Men när Ella knuffade mig och Markus tog emot mig tyckte jag om Markus.

Vem ska tycka om vem? Vem tycker om mig?

Kim längtar hela tiden. Efter glass. Efter långt hår, eller kort hår. Till sommarlovet, och till Afrika. Men allra mest längtar Kim efter en kompis. Kanske kan en sprucken läpp och en sned lampfot bli starten på en ny vänskap?

Christina Nienhardt är en författare som hämtar inspiration från sina döttrar och från den egna barndomen.

Boken 10 scener ur mitt längtande liv är en varm och hoppfull berättelse om dagdrömmar och grubblerier. En feelgood-bok som är helt omöjlig att lägga ifrån sig!

Therese Nilsson är illustratör och serietecknare. Hennes illustrationer präglas av tydliga linjer och ljusa, klara färger, som passar perfekt ihop med Christinas varma berättelse.

Art. nr beta-3785

9 789188 871930