Johanna Nejhanna
Emanuel Blume
Johanna Nejhanna
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Emanuel Blume, 2025
© Bild: Elisabeth Widmark, 2025
Författare: Emanuel Blume
Omslag: Elisabeth Widmark
Redaktör: Sabina Botin
Art. nr beta-3750
ISBN 978-91-89697-60-7
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, år 2025
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Johan na Nej han na
Emanuel Blume
Kapitel 1 Komma hem
Kapitel 2 Havet och flyttbilen
Kapitel 3 Benjamin
Kapitel 4 Djungeln
Kapitel 5 Grötölm
Kapitel 6 Tre varv runt huset
Kapitel 7 Valencia
Kapitel 8 Midsommar
Kapitel 9 Hoppa och hoppas
Kapitel 10 Farfar
Kapitel 11 Krågeskär
Kapitel 12 Skatten
Epilog
Ordlista sjötermer
Kapitel 1
Komma hem
Alldeles där landet slutar och havet börjar ligger några hus. De är vita med gula fönster och ser ut att huka sig i vinden. Mellan dem går en gropig grusväg. Den slingrar sig av och an inåt land, först genom en trång liten dal, sedan mellan ängar och fårhagar med tunga stenblock och låga buskar. Till sist kommer den fram till landsvägen. Där finns en busskur av trä där man kan sitta och vänta i timmar utan att höra mer än vinden och ett och annat får.
Men just i dag hörs ett avlägset brummande. Det är en röd bil som kommer körande. Den saktar ner, blinkar och river upp ett dammoln när den svänger in på grusvägen. I baksätet sitter en 7
flicka inklämd bland flyttlådor och papperskassar. Hon syns knappt bland all packning och måste hålla i sig när bilen skumpar fram genom groparna och gruset.
”Nu är vi snart framme”, ropar pappa från framsätet. ”Är du vaken, Johanna ?”
”Nej, jag sover fattar du väl.”
Malin skrattar i förarsätet. Det gör hon alltid när Johanna ger dumma svar på pappas dumma frågor. Hon är pappas syster och gillar att köra fort. Pappa gillar inte att köra alls. Därför sitter han oftast bredvid och ser orolig ut. Johanna tycker om när det går fort. Hon har aldrig provat att köra bil men tror hon skulle vara bra på det.
Bilen skumpar vidare genom dalen, förbi de första vita husen, och saktar ner framför ett som ser lite trasigt och skamfilat ut.
”Tadaaa !” ropar Malin när hon svänger in på uppfarten.
Johanna knäpper loss bältet och försöker ta sig ut, men fastnar i packningen och når inte dörr-
handtaget. Pappa går runt bilen och öppnar. När han lyft ut två papperskassar och en resväska lossnar Johanna och ramlar ut på uppfarten.
”Gick det bra ?” frågar pappa och ställer ner resväskan.
Johanna nickar och reser sig. Hon är van vid att fastna och ramla. Nästan aldrig slår hon sig.
Det är bara farmor som blir orolig ibland. Men farmor är inte här. Det känns konstigt. Farmor brukade alltid vara här. Johanna tittar på huset och trädgården. Det gör pappa och Malin också.
Alla tre är tysta. Här, vid foten av Norrberget, bodde farmor och farfar ända tills farfar dog, och här växte pappa och Malin upp.
Huset är vitt, precis som de andra husen, men färgen lossnar från väggarna i stora flagor. Några tegelpannor på taket har glidit ner och lagt sig ovanpå varandra. Fönsterrutorna är smutsiga av sand från vägen och salt från havet. Farfars garage står där det alltid har stått. Det är inte vitt utan rött, och kaprifolen har vuxit sig så hög att
det knappt går att ta sig fram till garageporten. Gräsmattan har blivit en djungel där slånbärsbuskar och körsbärsträd letat sig ända ut på uppfarten. Hur kan de ha växt så mycket ? Hon hoppas att pappa inte kommer att ta bort alltihop.
Med en kniv skulle hon kunna skära hemliga gångar genom trädgården, kanske en hel labyrint.
Hennes röda överlevnadskniv ligger i ryggsäcken i bagaget, tillsammans med vattenflaskan och Donkikong.
”Fick du med stora sekatören ?” frågar Malin och lyfter en flyttlåda ur baksätet.
”Den är här redan.” Pappa bär två tunga papperskassar till ytterdörren, den ena ser ut att gå sönder när som helst. ”Jag tog hit den i vintras.”
Johanna sträcker sig efter ryggsäcken i bagaget.
När hon inte når klättrar hon in. Malins bil är stor, bagageutrymmet som ett helt rum. Hon får tag på ryggsäcken, hoppar ur och skyndar efter pappa som precis låst upp ytterdörren. Hon tänker fråga om buskarna, men glömmer bort
det i samma stund som hon kliver över tröskeln.
Så här har hon aldrig sett huset förut. Hallen
är tom. Inget berg av skor i hörnet, bara en ensam jacka på en krok. Hon och pappa går in i vardagsrummet. Det är också tomt. Väggarna kala, med bleka fyrkanter på tapeten där tavlorna brukade hänga. Pappa går runt i rummet med skorna på, hans steg ekar.
”Var är allt ?” frågar Johanna.
”Men det vet du väl”, svarar pappa. ”Du var ju med när vi körde till Myrorna.”
Myrorna. När Johanna var liten trodde hon att det var riktiga myror som tog hand om gamla saker och sålde dem vidare. Nu vet hon att det är en vanlig affär.
Pappa och Malin körde dit lass efter lass med möbler och lådor. Farmor ville knappt spara någonting alls. Johanna undrar varför. Varför vill man ha ett så tomt hus ?
Pappa går vidare till köket. Johanna springer ut i tvättstugan. Där tvättmaskinen brukade stå är
det bara några slangar i väggen. Hon stirrar. Det är som om huset klätt av sig naket inför henne.
Hon krockar nästan med Malin på väg tillbaka till köket, där hon sätter sig på en låda.
Hon minns att de firade hennes åttaårsdag här.
Det var vinter och farfar levde fortfarande. Han låg på kökssoffan under en filt och ville inte ha något att äta. Men när Johanna ställde en tallrik tårta på en pall bredvid honom åt han ändå. När pappa såg det verkade han både glad och ledsen på samma gång.
”Det finns ingen el.” Pappa vrider på knapparna på spisen. ”Vi får ringa i morgon och be dem koppla på den.”
Johanna ser sig om. Spisen och kylskåpet finns kvar. Och köksbänken och hyllorna, även om de är tomma. Och vedspisen, den är fastmurad.
”Vi får elda i stället”, säger hon.
”Japp”, säger pappa och ser nöjd ut. Elda gillar han. Det gör Johanna också.
”Jaha”, säger Malin och ställer ner en låda på
golvet där kökssoffan brukade stå. ”Jag som tänkte att ni skulle bjuda mig på flyttmiddag
innan jag sticker. Jag får väl köpa en macka på Statoil när …”
”Men det kan vi !” avbryter Johanna. ”Vi kan laga middag på vedspisen.”
Medan pappa packar upp kastruller och tallrikar och Malin bär in det sista från bilen går Johanna ut för att hämta ved. Det är en sån sak hon brukar försöka slippa, men nu behöver pappa inte ens tjata. Hon har hans träskor på sig, tar jättekliv genom det höga gräset för att inte få fästingar. Det känns som att det gått många år sen hon var här sist. Farmors rabarber sticker fram ur några buskar. De ser ut som vilda djungelväxter.
Hon skjuter upp haspen på vedbodsdörren, öppnar försiktigt i fall det finns spindlar. Lukten av jord och fukt slår emot henne, blandar sig med dofterna från trädgården.
Hon vrider på strömbrytaren men inget händer. Just det, elen är avstängd. Hon kisar, tycker sig 13
urskilja vedkorgen där inne. Och inga spindlar vad hon kan se. Ett djupt andetag, sedan in i mörkret. Hastigt trevande plockar hon ner de torra vedträna i korgen innan hon drar den med sig ut i solen.
På bergknallen utanför vedboden stannar hon och ser sig om efter den gamla stegen som brukade stå lutad mot väggen. Till slut hittar hon den, gömd under en vinbärsbuske. Hon ställer den upp och provar nedersta stegpinnen.
Den håller. Med några snabba steg är hon uppe på vedbodstaket. Därifrån kan hon se utanför trädgårdsdjungeln, förbi träden och brevlådorna och ända ner till klipporna och havet. Det ligger stilla och blankt som en spegel ända ut till horisonten. Inte en båt ser hon. Om några veckor kommer det att vara fullt av dem, men nu är det bara hon här. Hon och havet.
När hon vänder sig åt andra hållet ser hon bergen. Norrberget och Sörberget. Hennes berg. Böljande och gråblå, nästan rosa, höjer de sig
på var sin sida av dalen. På södra sidan ligger Midsommarbacken och stupet. Det sägs att en flicka hoppade ner där för hundra år sedan, med sitt nyfödda barn. Hon var bara femton och ingen visste var pappan var. Johanna får inte gå i närheten av stupet har pappa sagt. Kanske ska hon göra det den här sommaren. Eller något annat farligt. Det är som att något glöder inom henne där hon står på vedbodstaket. En liten bit glödande kol som viskar åt henne att något kommer att hända. Snart. Något spännande, kanske farligt. Ett äventyr eller ett mysterium. Sådant som folk råkar ut för i böcker och på film. Hon längtar. Ser enstaka träd huka sig i klippskrevorna. Annars är det bara buskar och ljung. Om hon blundar och andas djupt kan hon känna doften, trots att ljungen inte börjar blomma förrän i juli. Ja, något kommer att hända den här sommaren, det är hon säker på.
En bil kommer körande genom dalen. Den är blå och pytteliten, som en leksaksbil jämfört
med Malins röda. Den stannar vid brevlådorna och någon kliver ut ur baksätet. Det är en pojke.
Vad gör han här ? Hon har aldrig sett honom förut. Han hämtar brev ur en brevlåda. Bor han här ? Det har aldrig bott någon pojke här tidigare.
Kanske är de tidiga sommargäster ? När pojken går tillbaka till bilen tittar han åt hennes håll.
Hon slutar andas, står blickstilla på vedbodtaket.
Pojken fortsätter titta. Han har brunt hår, glasögon och en Pokémonjacka. Har han sett henne ? Så kliver han in i baksätet igen och bilen kör vidare. Johanna klättrar försiktigt ner från taket. Det luktar eld i köket. Inte rök, bara eld. Pappa står vid vedspisen och rör i kastrullen. Det luktar så gott, både elden och soppan. Som att vara liten.
Som att vara på äventyr med farfar. En svag doft från syrenerna i trädgården letar sig in genom det öppna fönstret.
Ändå är det något som känns fel. Det ska inte
vara andra barn här, inte än. Sommarens första veckor är hennes. Syrenveckorna, när träden är helt lila av syrenblommor. De har alltid varit hennes.
Pappa kommer med kastrullen, häller upp soppa i hennes tallrik. De sitter på köksgolvet runt en uppochnervänd flyttlåda. Johanna doppar hönökaka i soppan och tuggar långsamt. Hon funderar på om hon ska säga något om pojken.
”Var ska ni sova i natt ?” frågar Malin och blåser på sin soppsked.
”Jag sover i farfars rum”, säger pappa. ”Där finns möblerna kvar. Vill du också sova där ?” Han tittar på Johanna.
”Vadå, på golvet ?”
”Det finns en madrass på vinden som vi kan ta ner.”
”Jag vill kolla först.” Hon stoppar resten av hönökakan i munnen, reser sig och går bort mot farfars rum.
”Hörrudu”, säger pappa. ”Vi äter fortfarande, kom tillbaka.”
Johanna öppnar dörren och tittar in.
Pappa harklar sig.
”Johanna !”
”Nejhanna !” svarar hon och försvinner in i rummet. Där inne står allt kvar. Skrivbordet, bokhyllorna och den stora byrån. Sängen med det rutiga överkastet. Whiskyskåpet och farfars rökfåtölj. Varför finns allt kvar här när resten av huset är tomt ? Hon går tillbaka till sin tallrik i köket.
”Har mamma sagt nåt om rummet ?” frågar Malin.
Pappa skakar på huvudet. Det är inte Johannas mamma de pratar om, utan pappas och Malins. Farmor.
Johanna vill ha mer bröd men pappa pekar mot soppan. Hon tar några skedar innan han räcker henne en ny skiva. De sitter tysta och äter medan solen sänker sig mot bergen utanför fönstret. Sedan är det dags för Malin att åka. De vinkar hej då och ser den röda bilen skumpa bort längs grusvägen.
Pappa ställer en kastrull med vatten på vedspisen.
”Håller du koll på kaffevattnet ?” frågar han och sätter foten på vindstrappan.
”Vad ska du göra ?” undrar Johanna.
”Tänkte se om vi kan få ner madrassen.”
”Jag följer med !” Hon skyndar före pappa uppför trappan. Men där tar det stopp.
”Man kommer inte fram här !”
Trappan knakar när pappa kommer efter.
”Nä, jag vet. Farmor slängde upp de sista grejerna här, allt som inte gick till Myrorna.”
Det tar lång tid att hitta madrassen. Pappa
tar kastrullen från spisen innan de hjälps åt att röja en gång genom all bråte. En del är sådant
Johanna känner igen, som funnits i huset så länge hon kan minnas. Möbler, böcker, porslin och leksaker. Annat är sådant hon aldrig sett förut, som en trasig gitarr och en säck garnnystan.
Det hade varit mängder av saker på vinden redan när farfar levde. Farmor hade fyllt på med
allt hon inte visste vad hon skulle göra av och som farfar inte brydde sig om längre. Men så här fullt hade det aldrig varit.
”Här är den !” Pappa får tag i den smala madrassen, men den sitter fast bakom en massa bråte.
”Vänta.” Johanna klättrar över en grön byrå och flyttar på en vas. När hon drar undan skynket som hänger från snedtaket känner hon plötsligt igen sig – hon lekte ju här när hon var liten ! Innan vinden blev full med bråte. Madrassen ligger på några trälådor, det är nästan som en säng.
På den står en gammal tv och en låda med tavlor.
Hon klättrar in bakom skynket, sjunker ner i det mjuka.
”Alltså, den blir ju inte lättare att få loss om du ska sitta på den”, säger pappa.
”Låt den vara,” säger Johanna. ”Jag vill sova här.”
Och så blir det. Det sista Johanna gör innan hon somnar, förutom att kolla så det inte finns några spindlar, är att plocka upp Donkikong ur ryggsäcken och sätta honom bredvid huvud-
kudden. Egentligen behöver hon inga gosedjur, men hon har haft honom så länge att det skulle
kännas konstigt att inte ha honom där.
”God natt”, säger hon. ”I morgon går vi ner till havet.”
Johanna och pappa har precis flyttat från lägenheten i stan till huset där pappa växte upp. Johanna lär känna Benjamin, och tillsammans dras de in i ett mysterium där jakten på en gömd skatt avslöjar hemligheter som sträcker sig djupt in i hennes egen familj.
Det är så mycket Johanna undrar över. Varför kan hon inte sitta still när alla andra kan det? Vem är gubben på flakmopeden som alltid är full och skriker åt pappa? Och vad är det pappa inte berättar?
Johanna Nejhanna är den första boken om Johanna, om familjehemligheter, äventyrslust och om att vara vänner trots att man är olika. Författaren Emanuel Blume skildrar hur det är att inte veta hur man borde vara, att inte kunna sitta still och att längta efter något som man inte vet vad det är.
Art. nr beta-3750