3763 Kampen för en dröm del 1: Pengarna

Camilla Wallqvister

FÖR EN DRÖMKAMPEN

Del 1: Pengarna

Kampen för en dröm, del 1: Pengarna

Beta Pedagog AB

Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05

© Text: Camilla Wallqvister, 2024

© Bild: Jens Magnusson, 2024

Författare: Camilla Wallqvister

Omslagsillustration: Jens Magnusson

Redaktör: Erika Bengtsson

Art. nr beta-3763

ISBN 978-91-88871-95-4

Första upplagan, första tryckningen

Dardedze Holografija, Lettland, år 2024

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Camilla Wallqvister

FÖR EN DRÖMKAMPEN

Del 1: Pengarna

Detta hände innan vår vilda plan …

Kinderna är stela av kyla. Fötterna värker i kängorna.

Jag vickar på tårna, gnider dem mot varandra för att få tillbaka känseln. Rumpan har domnat mot den snötäckta marken.

Jag kryper ihop intill granens stam och blåser varm luft mot fingrarna. Sedan spanar jag mellan träd och buskar. Är det någon som följer efter mig?

Nej. Ingen kommer. Ingen har märkt att jag försvunnit.

Jag lyssnar på ljuden från slalomskidor. Det fräser i den krispiga snön. Färgglada kläder flimrar förbi,

på väg nerför backen. Skratten och ropen ekar mot sluttningen.

På andra sidan backen finns liften. Nere vid kiosken köar alla för att ta sig upp till toppen.

Jag vänder mig om igen och kikar mellan träden, mot den lilla barnbacken jag smitit från. Än har ingen lärare upptäckt att jag stuckit.

Jag trycker mig närmare granen, som om den kunde värma mig. Jag ser Oscar och Maja störta neråt i hög fart. Mina bästa vänner. Mina enda vänner … Till och med de har slalomskidor! Begagnade, repiga och i fel storlek. Men ändå. De har skidor. Och pjäxor.

Det hjälper inte om jag hittar världens billigaste

skidor på second hand. Vi har ändå inte råd, och det suger. Att alltid vara den som inte har. Som inte kan. Inte får.

Plötsligt vibrerar marken under mig. Jag tittar upp. Det är Sverre, vår mattelärare. Han plumsar mot mig

i snön med långa kliv, som en stor älg. Det ryker ur hans mun och skägget är vitt av frost.

Sverre har den nya eleven med sig, han som börjat i min klass. Killen som aldrig säger något. Killen

som går för sig själv, precis som jag. Omer tror jag han heter.

Varför kunde inte han börjat i den andra sexan i stället, där Maja och Oscar går? Och så kunde de fått byta till min klass?

Omer går efter Sverre, böjd och med händerna i fickorna. Han ser ut att frysa rejält och jag fattar det.

Han har för lite kläder på sig. En jättelång halsduk och mössa, men ingen riktig vinterjacka. Och bara

tunna jeans. Skorna ser inte heller varma ut.

”Varför sitter du här, Hanna?” undrar Sverre. ”Du

blir kall.” Han låter mer orolig än arg.

Jag rycker på axlarna och stirrar ut över backen.

Tårarna är på väg, det bränner och svider i ögonen.

”Kom nu”, ber Sverre. ”Vi går tillbaka till pulkabacken.”

”Aldrig ! ”

Sverre tar av sig mössan och kliar sig i huvudet.

Jag torkar med vanten under ena ögat. Snabbt, så att ingen ser tåren som är på väg nerför kinden.

”Jag är snart tolv år!” fräser jag. ”Och måste åka pulka med lågstadiet! För att jag är den enda av alla sexor som inte har skidor!”

”Nu går vi, Hanna.”

”Inte pulkabacken. Jag gör vad som helst utom det.”

Det där sista var dumt sagt. Tänk om Sverre säger att jag ska räkna matte i värmestugan? Kort division med decimaltal.

Sverre snörvlar in snor som hänger utanför näsan.

Snoret fastnar i hans grå mustasch och glittrar i solen, som en mini-istapp.

”Du behöver inte åka pulka”, säger han. ”Men både

du och Omer måste röra på er. Två-och-en-halv-kilometer-spåret blir bra. När ni kommer tillbaka blir det

lunch i värmestugan.”

Jag suckar och reser mig upp. Omer ler mot mig

men jag ler inte tillbaka.

”Du kan väl säga hej i alla fall”, säger Sverre.

Jag rycker på axlarna igen.

Omer snurrar den långa, färgglada halsduken ett varv till runt halsen.

”Hej, jag heter Omer”, mumlar han.

”Och? Det vet jag väl.”

Sverre ser strängt på mig.

”Det är elakt att svara så”, säger han. ”Och du kan

väl säga vad du heter.”

”Hanna”, muttrar jag, så tyst att det knappt hörs.

Sverre pekar uppåt backen, mot skogen.

”Där uppe är spåren. Följ röd fyrkant. Ta inte den gröna, den är en mil lång. OK?”

Jag svarar inte. Jag börjar gå uppför backen, så fort jag orkar. Det värker i bröstkorgen, jag blir snabbt

andfådd. Bakom mig ropar Sverre:

”Var nu en schysst kompis och vänta på Omer!”

”Jävla idioter”, mumlar jag. Jag säger det precis lagom högt. Omer ska höra det, men inte Sverre.

Jag tittar på Omer. De mörkbruna ögonen ser ledsna ut, men han säger inget.

Jag håller den höga farten. Omer hänger inte med.

Jag vänder mig om och ser hur hans skor glider. Den långa halsduken dansar runt hans ben.

Jag försöker gå ännu fortare. Oron har kommit tillbaka. Den där jobbiga känslan som sitter både i kroppen och hjärnan. När jag satt i backen kunde jag tänka på annat en stund. Men nu går det inte längre.

På fredag börjar påsklovet.

Ett helt hav av tid, utan att ha något att göra. Och ett helt hav av ensamhet. Bara jag och mamma som trampar runt i stugan. När hon inte jobbar.

Och efter varje lov pratar alla, precis alla, om allt kul de gjort. Och alla, precis alla, har något att berätta.

Utom jag.

Till och med Maja och Oscar gör något. De åker till sina kusiner i Göteborg.

Bakom mig hör jag Omer ropa. Jag svarar inte nu heller, jag bara går och går. Det arga och ledsna har bitit sig fast, långt inne i magen. Det värker och fladdrar där. Jag vill vara ensam och bara gråta. Men det går inte, för jag måste släpa på Omer.

Äntligen är jag uppe på toppen. Omer är långt efter.

Han kämpar sig uppåt i den djupa snön, framåtböjd och bredbent. Halsduken släpar i marken. Ändå har han snurrat den flera varv runt halsen. Hur lång kan en halsduk vara?

Borta vid skogen syns ett rött plastmärke. Jag skyndar ditåt.

Inne i skogen står granarna tätt. Det är mörkt och

nästan vindstilla. En hackspett knackar hysteriskt mot en stam. Men när den tar paus är det tyst, så tyst.

Motvilligt stannar jag för att hämta andan, och tittar på molnen som glider fram över den blå himlen.

Omer kommer i kapp mig.

”Hur är det?” undrar han försiktigt.

”Låt mig vara”, morrar jag.

Omer går tyst bredvid mig, längre och längre in i skogen. Jag försöker öka farten så att han inte ska hinna med.

Andedräkten ryker ur min mun, svetten kliar under mössan. Känseln har äntligen kommit tillbaka i mina tår.

Spåret i skogen slingrar fram och tillbaka. Ibland ligger kurvorna så tätt att jag kan gena. Jag ser var spåret dyker upp bakom några granar och så smiter jag emellan.

Omer följer efter, tyst som en skugga.

När vi gått kanske tio minuter kommer vi fram

till ett stort träsk eller en damm. Spåret går runt dammen. De röda skyltarna syns som svaga punkter på andra sidan.

Här är riktigt smart att gena, tänker jag.

Jag studerar dammen, det är kanske hundra meter till andra sidan. Vid kanterna finns höga tuvor av gräs och vass. I mitten växer nästan ingenting. Under den frusna ytan finns vatten förstås, men det har varit kallt så länge …

Jag går ner mot isen, sopar bort snö med foten så att isen blir synlig. Trycker med tåspetsen mot den svarta ytan. Inget händer. Jag stampar lite. Sedan hackar jag hårt med hälen. Det knakar inte ens.

”Ska vi verkligen?” undrar Omer. ”En lärare på min förra skola sa …”

”Jag skiter i vad du gör”, avbryter jag.

Otålig traskar jag ut på isen. Jag tar fart och åker kana. Det är faktiskt lite kul, nästan som att åka skridskor. Jag tar sats igen och igen, springer några

steg och kanar en bit. Springer och kanar. Det är skönt att syssla med något som gör mig lite, lite mindre ledsen.

När jag nästan kommit över till andra sidan ser jag katastrofen. Den lurar bakom en hög grästuva. Men då är det för sent. Jag kan inte stanna, jag hinner inte ens tänka.

Vid kanten av dammen skymtar ett dike och ur diket rinner en massa vatten. Där har stora delar av isen smält. Det mörka vattnet gnistrar som guld i solen.

Mer hinner inte min hjärna uppfatta. Det krasar under mig, ett skarpt ljud, som om någon tappar en stor spegel i ett stengolv.

Sedan faller jag. Ner i det ofattbart kalla. Och jag skriker …

Min kropp sugs ner, dras mot kärrets botten. Mina hjärtslag är snabba och hårda. Det iskalla vattnet sipprar genom jackan, jeansen och skorna.

Kroppen kämpar, tankarna slutar att fungera.

Fötterna letar efter en botten att stå på, men det finns inget under mina fötter.

Jag försöker att ta mig tillbaka. Jag har lärt mig det någon gång, att man ska vända mot den plats där isen höll innan den sprack. Men jag har svårt att röra mig. Det går inte att simma, benen lyder inte. Och jag är inte längre säker på var jag föll i eller varifrån jag kom.

Jag kippar efter luft, biter mig i tungan. Blodsmaken tränger fram, salt och metallisk.

”Halsduken, Hanna! Halsduken!” ropar Omer.

Ena änden av Omers långa halsduk försvinner ner i vattnet. Resten ringlar över isen, som en färgstark orm. Omer sitter på en tuva. Han håller i den andra änden och sträcker sig framåt, så mycket han bara vågar.

Jag kämpar hårt för att nå halsduken. Den är jättenära, men ändå omöjlig att få tag i. Armarna gör inte

som jag vill, det är som om de inte sitter på min kropp längre. Allt känns som en overklig dröm.

”Ta tag då!” ryter Omer. ”Hanna! Håll i halsduken! NU!”

Halsduken, halsduken, halsduken, tänker jag och försöker räta ut fingrarna.

Jag klarar att göra en svag benspark och kommer lite, lite närmare halsduken. Jag försöker en gång till. Det känns som en evighet innan fingrarna lyckas greppa tyget. Och så den andra handen … Äntligen har jag greppet. Jag hänger i halsduken med mina stela fingrar. Mina armar dras framåt, de lyfter mot ytan. Sakta, sakta.

Omer sitter bakåtlutad med hälarna djupt ner i det snötäckta gräset, för att få stöd. Han tar i så att hela ansiktet rynkas, medan jag långsamt dras mot kanten. Jag försöker hjälpa till men jag orkar ingenting, jag bara följer med.

Omer reser sig vingligt upp. Han släpper hals-

duken och tar tag i min jacka. Den andra handen greppar mina fingrar. Hans blick är stirrig av rädsla.

”Upp med dig”, flämtar han.

Med mina sista krafter snavar jag efter honom, mot fast mark.

Omer sliter av sig sin jacka och sina jeans och räcker över dem till mig. Själv står jag bara och darrar utan att kunna tänka.

”Av med kläderna!” skriker Omer. ”Du fryser ihjäl!”

Jag slänger av mig jackan, och den hemstickade tröjan som är blöt, tung och sladdrig. Den långärmade T-shirten åker också av. Med fumliga händer kränger jag på mig Omers jacka.

Jag drar av mig skorna. Det plaskar när vattnet rinner ur dem. Jag kämpar för att bli av med de våta jeansen. De är klistrade mot huden, som ett ormskinn.

Omer sätter sig på huk för att hjälpa mig. Han drar i änden av ena byxbenet, så det gör ont i min

höft. Själva benen känner jag knappt. Eller, det är liksom en konstig känsla i dem. Både iskallt och

brännande hett på samma gång.

Byxbenet släpper plötsligt taget om min våta hud.

Både jeans och långkalsonger följer med, och Omer störtar baklänges. Han reser sig snabbt och tar tag i nästa ben. Han sliter och drar en stund, innan det andra byxbenet släpper.

Jag lyckas få på mig Omers torra jeans. Det har bara kommit lite snö på dem, inget vatten. Sedan måste jag dra på mig de våta skorna igen. Det är hemskt. Det sticker i fötterna och benen, ända upp till knäna.

Munnen är så torr att tungan klibbar fast mot tänderna. Jag drar några djupa andetag men det känns ändå som att jag inte får tillräckligt med luft. Inga mobiler har vi med oss, de har skolan samlat in.

Och det är en bra bit kvar till värmestugan.

Tänk om jag fryser ihjäl? För att jag är så lat och

dum att jag genar över en dåligt frusen damm. Bara för att spara några hundra steg.

Omer tar upp sin halsduk. Han virar den snabbt runt min bröstkorg och ner över magen. Den blöta

änden får hänga fritt, som en svans bakom min rygg.

”Spring!” ropar han.

Min hjärna fattar att vi måste springa, men musklerna hänger inte med. Omer drar i mig. Han har också börjat huttra. Han har bara en tröja och korta kalsonger på sig.

”SPRING!” ryter han.

Jag snubblar och vinglar. Mina domnade fötter känner inte marken riktigt. Framför mig på spåret

springer Omer och jag kämpar hårt för att hänga med. Hans fötter trummar mot marken.

”Öka, Hanna!” ropar han. ”Snabbare!” Åh, vad jag sliter! Efter en stund smakar det blod i munnen igen. Men benen är stadigare, jag har fått tillbaka lite känsel i mina fötter. Långsamt närmar

jag mig Omer. Han vänder sig om och ser på mig, blicken är inte rädd längre.

Vi springer tysta vid varandras sida. Jag försöker att inte tänka på att jag fryser. Jag bara trampar på, som en robot. Halsdukens ände fladdrar vid mitt knä.

Jag sneglar på ränderna i alla färger, som Omer virat runt min kropp. Bakom mig hänger och slänger ’svansen’. Jag ser nog ut som ett leksaksdjur, eller ett halloweenmonster.

Nu börjar tankarna vakna. Vad kommer de andra på skolan att säga? De kommer att skratta ut mig, reta ihjäl mig. Jag måste ta av mig halsduken innan någon ser mig, smita in i värmestugan och hoppas att ingen är där än. Sverre blir galen om han får reda på vad som hänt. Och sedan kommer alla att veta.

Men jag kunde faktiskt ha drunknat i den där dammen. Om inte Omer …

Jag tittar hastigt på Omer. Skammen känns i hela kroppen. Jag gjorde allt för att lämna honom ensam

i skogen. Jag hånade honom. Kallade honom jävla idiot. Jag svarade inte när han pratade med mig.

Ändå valde Omer att hjälpa mig.

Jag vill säga förlåt, men tungan vägrar. Jag klarar

inte att säga det där lilla ordet. Kan inte. I stället funderar jag ett par sekunder innan jag säger:

”Maja och Oscar ska hänga hemma hos mig efter skolan. Vill du följa med?”

Omer saktar ner farten och vänder sig mot mig, med stora, lite sorgsna ögon. Han ser ner på sina skor.

Jag fattar. Han har redan någon annan att vara med. Och jag som trott att Omer var ensam.

Den där jobbiga känslan dyker genast upp igen.

Den som så ofta bråkar med mig. Det är alltid värst i magen. Det börjar böka där inne, det sticker och hugger.

Alla säger nej till mig.

Alla utom Maja och Oscar. Vad skulle jag göra utan dem?

Jag vill inte visa Omer vad jag känner. Vem vill visa att man är ensam och utfryst av nästan alla? Så jag

rycker på axlarna. Låtsas att jag inte bryr mig.

Jag ökar farten igen. Vill springa bort från känslan av att inte duga, inte vara önskad.

”Det är okej, jag fattar”, flämtar jag. ”Du har redan bestämt med nån annan.”

”Nej, nej!” ropar Omer. ”Du fattar inte alls!”

Förvånad saktar jag ner igen, medan Omer pratar fort och ivrigt:

”Jag vill gärna komma, men det går inte. Du bor

långt ute på landet, eller hur? Om jag åker skolbuss

till dig så kan jag inte komma hem sen. Vi har ingen bil.”

Plötsligt försvinner oron i magen. Poff!

”Du kan låna min cykel”, säger jag.

Omer ler och nickar.

Vi ökar farten igen. Jag märker inte längre att jag fryser.

”Vet du”, säger Omer. ”Du är den första svensk som frågar mig. Jag har aldrig varit hemma hos svenskar.”

Världens bästa plan?

Elvispen skakar i min hand. Ljudet dånar i öronen.

Jag sneglar mot köksbordet. Först var jag rädd att Oscar och Maja skulle bli sura för att jag bad Omer att följa med mig hem, utan att kolla med dem först.

Men där sitter alla tre och babblar och skrattar, som

om de varit kompisar jättelänge. Det känns overkligt.

Jag som alltid bara hängt med Maja och Oscar.

Omer verkar inte vara det minsta sur på mig, trots att jag var så taskig förut i dag. Och trots att jag inte

lyckats klämma fram det där förlåtet.

En dag ska jag berätta att jag skäms och är ledsen för hur jag betedde mig. Och säga förlåt.

Men inte i dag.

Jag ställer fram den vispade grädden. Maja tar bunken framför näsan på sin tvillingbror. Hon fyller

skeden med en jättestor klick grädde och låter klicken kana ner i koppen som är fylld med varm choklad.

”Vi kan väl hitta på nåt kul på påsklovet, alla fyra?” säger hon.

”Ska inte ni till era kusiner i Göteborg, som ni brukar?” undrar jag förvånat.

Maja skakar på huvudet.

”De ska resa bort. Du är väl hemma som vanligt, Hanna?”

Jag sätter mig med en grimas.

”Nä. Mamma har vunnit en massa pengar. Och pappa har återuppstått från de döda. Så vi ska på badsemester till Maldiverna i några veckor, alla tre.”

Omer visslar och ställer ner sin kopp.

”Ska ni till Maldiverna? Men vad betyder återuppstått från de döda?”

Oscar skrattar.

”Det var ett skämt fattar du väl?” säger han. ”Inte att Hannas pappa är död, för det är han. Men att

Hanna och hennes mamma vunnit pengar och ska till Maldiverna.”

Maja dricker sakta av den varma chokladen.

”Återuppstått från de döda betyder typ att man har dött och sen blir levande igen”, förklarar hon.

Omer ser på mig, hans blick är förändrad. Han verkar tänka på något ledsamt. Sedan ruskar han på sig, som om han vill glömma det han tänkte på.

Oscar häller i mer socker i sin choklad. Han drar

fingrarna genom sitt stubbade hår och säger till Omer:

”Ingen av oss tre har nånsin varit på semester. Var-

ken i Sverige eller utomlands.”

”Pappa blev av med jobbet efter en olycka”, förklarar Maja. ”Och mammas lön är inte fet, så vi lever snålt. Men jag och brorsan får lite grejer till sport.

Begagnade skidor och sånt.”

Jag suckar och tar ett kex ur rullen.

”Min mamma är ensamstående och jobbar deltid på kafé”, säger jag. ”Jag har inte ens begagnade skidor.

Men jag har en rostig cykel med sprillans ny ringklocka.”

Oscar skrattar till innan han blir allvarlig.

”Pappa har sökt tusen jobb. Men ingen vill anställa honom när de fattar att han sitter i rullstol.”

Maja nickar mot Omer.

”Men snart börjar vårt nya liv”, säger hon bestämt.

”Hur då nytt liv?” undrar Omer.

Oscar ler stolt och berättar:

”När pappa inte fick jobb började han plugga på universitetet. I juni är han färdig logoped och han

har redan fått jobb! I höst börjar han på sjukhuset.”

”Logoped?” upprepar Omer. ”Vad är det?”

”De hjälper dem som har svårt att tala”, säger Oscar.

”Det kan vara nån som fått en hjärnblödning. Eller nån som stammar mycket.”

Jag stirrar ut genom fönstret. Jag visste redan detta.

Att Pelle äntligen fått jobb. Och jag borde vara glad för deras skull. Jätteglad. Men jag känner mig bara

avundsjuk på Maja och Oscar. Hur kommer det att bli för mig ? Majas och Oscars familj kommer snart

att kunna göra en massa saker. Och jag blir helt ensam om att vara den som aldrig har råd …

Omer rör med skeden i sin kopp.

”Vad bra att er pappa kan jobba igen”, säger han.

”Då kan ni säkert åka på semester hela familjen.”

”Inte med en gång, tror jag”, säger Oscar. ”De måste lägga pengarna på andra saker först. Men om några år kanske.”

Maja nickar.

”Ja, det dröjer innan vi har råd att resa.”

Oscar ser nyfiket på Omer.

”Men du har väl sett en massa länder?”

Precis när Oscar ställt frågan är det som om han

ångrar sig. Det blir tyst kring bordet.

Omers ögon krymper lite.

”Jag har flytt från krig”, säger han. ”Jag har inte varit på semester, precis.”

”Nä, jag fattar”, säger Oscar. ”Det var dumt sagt av mig.”

Omer skakar på huvudet och tar en bit bröd ur korgen. Det känns som att han inte vill prata om det han upplevt.

Oscar lutar sig framåt och byter ämne.

”Men skulle du inte vilja åka på semester?” undrar han.

Omer tänker en stund. Han lägger ett par skivor

ost på mackan och säger:

”Jag saknar min kusin Zahra och hennes familj, de bor i Italien nu. Jag har inte sett dem sen … sen den natten när vi blev tvungna att fly för att ta oss till den där båten. Att få träffa dem igen skulle kanske vara lite som att åka på semester.”

Det är svårt att förstå vad Omer varit med om. Att vara tvungen att lämna sitt hem.

Jag ser mig runt i köket. Tittar på trappan som leder upp till mitt lilla rum. Jag tänker på mina prylar, allt jag är rädd om. Minnen, foton, grejer som finns där uppe i mitt krypin.

Blicken vandrar vidare mot vardagsrummet med den öppna spisen. Soffan där jag gärna kryper upp och myser framför elden.

Att lämna allt mitt i natten och bara få med sig lite kläder. Nej, det går liksom inte att fatta.

När jag tänker på Omers liv skäms jag nästan lite. Jag har det ju faktiskt väldigt bra egentligen. Ändå är jag på nåt sätt fixerad vid den här drömmen om att få resa. Jag vill så himla gärna åka på en semester. Det kvittar vart. Utomlands kommer jag nog aldrig. Men det skulle vara helt okej att få resa någonstans i Sverige.

Tänk att få lämna Aspeby ett tag. Tänk att få komma längre bort än till … ja … Göteborg. Tänk att få uppleva något spännande, något man aldrig varit med om. En enda gång bara.

Och tänk att en enda gång ha något att berätta för de andra i klassen.

Jag går till kökspannan, öppnar luckan och stoppar in några vedträn till. Det knastrar när elden tar ny fart.

Omer reser sig också. Han ställer sig nära den varma plåten. Han känner hastigt med fingrarna mot luckan, rädd att bränna sig.

”En sån här skulle man ha i vår lägenhet”, säger han. ”Så här varmt och skönt kan vi aldrig få det.”

Jag stänger luckan. Jag stör mig ofta på hur enkelt jag och mamma bor. Men kanske finns det ändå

något positivt med stugan vi hyr, en bit utanför

Aspeby? En annan sak som är bra är att det är lugnt

hemma hos oss. Hos Oscar och Maja är det ett himla liv jämt, med tre småsyskon i en liten lägenhet. Vi

får aldrig vara i fred där.

Omer och jag sätter oss vid bordet igen. Maja skrapar ur den sista grädden ur skålen. Hon slickar av skeden.

”Det suger att vi är för unga för att få jobba”, säger hon dystert.

”Vadå?” undrar Oscar och lägger sig på rygg i kökssoffan.

”Om vi hade jobb kunde vi tjäna ihop till en utlandsresa själva”, svarar Maja.

Oscar drar fram mobilen och glor på skärmen.

”Vad gör du?” undrar Maja.

”Letar jobb.”

”Idiot. Ingen anställer en tolvåring. Förresten är vi inte ens tolv, vi fyller ju inte förrän i augusti.”

Jag lutar mig ivrigt framåt, känner hur det pirrar till under revbenen. Jag tittar hastigt på alla innan jag säger:

”Vi måste väl kunna hitta enkla jobb som man får göra när man är runt tolv? Hjälpa gamla att städa kanske? Eller plocka skräp eller burkar eller … Sånt kan ju ge oss pengar till en resa!”

Oscar svarar inte. Hans blick är fastklistrad på mobilen.

”Men …”, säger Omer. ”Det handlar väl inte bara om pengar? Vad säger era föräldrar? Och de som bestämmer på flygplatsen?”

”Flyga kan vi inte göra”, protesterar Maja. ”Tänk på klimatet. Vi får hitta på nåt annat.”

Omer nickar sakta. Han ser lite förvirrad ut, som om han inte är säker på om vi menar allvar.

Själv är jag superpigg, jag kan knappt sitta still.

Tankarna studsar hit och dit, jag kan inte få ordning

på dem. Jag känner ett litet, litet hopp om förändring.

Tänk om vi kan komma på något tillsammans! Något

som gör att jag får komma i väg på en resa …

Oscar grymtar i soffan. Sedan suckar han tungt.

Han hittar nog inga jobb för tolvåringar. Eller … elvaåringar som fyller tolv om ett halvår, typ. Jag fyller inte förrän i juli.

”När fyller du år?” frågar jag Omer.

”Femtonde oktober”, svarar han. ”Då blir jag tolv.”

Jag nickar och tittar på Oscar igen. Letar han fortfarande efter jobb?

Plötsligt flyger en tanke in i mitt huvud.

”Anslagstavlan i affären!” ropar jag. ”Där kan vi sätta upp lappar om vilka jobb vi kan göra!”

Oscar sätter sig upp så hastigt att mobilen åker i golvet. Han kravlar ner under bordet för att plocka upp den.

”Toppen!” säger han ivrigt. ”Vi kan städa nåns bil … Gå ut med en hund … Eller klippa gräset.”

”Det är snö ute”, påminner Maja. ”Men annars är det en bra idé.”

Oscar lägger sig ner på soffan igen.

”Men vi tjänar nog bättre på ett riktigt jobb”, säger han. ”Kanske kan vi plocka jordgubbar i sommar?”

”Mm”, säger jag tankfullt. ”Men det är långt kvar dit. Vi behöver få tag i jobb nu.”

”När har ni tänkt åka?” undrar Omer.

”Vi har inte tänkt alls”, svarar Maja. ”Vi började

ju prata om det här precis nu.”

Maja knuffar undan Oscars ena ben och lägger sig

åt andra hållet i soffan. Hon knölar ihop en kudde under nacken och lutar sig mot armstödet. Sedan säger hon till Omer:

”Du säger ni. Vill du inte följa med?”

Omer sätter upp armbågarna på bordet och vilar hakan mot händerna. Han stirrar ut genom köksfönstret.

Det har blivit helt tyst runt bordet. Alla väntar på vad Omer ska säga. Plötsligt känns det viktigt att vi

är en till, att tre kanske har blivit fyra. Det är stort.

Att vi har fått en ny vän. Jag vet att Maja och Oscar känner likadant. Och jag har fått en kompis i min klass. Jag är inte helt ensam där längre.

Jag stirrar också ut genom rutan. Fluffiga snöflingor singlar ner och röken från vår skorsten slingrar sig

mot himlen. I träden hänger vinteräpplena envist kvar. Knallröda frukter mot svarta stammar och vit

snö. Längre bort ligger stenmuren, där grannens katt balanserar på de gråfuktiga stenarna.

Till slut vänder sig Omer mot oss.

”Tänk om vi kunde åka till Italien alla fyra”, säger han. ”Och hälsa på mina kusiner. Zahra och hennes lillebror. Det skulle jag vilja göra!”

”Ja!” skriker Maja och ställer sig upp.

Oscar sätter upp två tummar i luften. Han ler nöjt.

Det snurrar i mitt huvud och min mage på samma

gång. Italien. Tänk om man kunde komma dit! Det skulle vara för bra för att vara sant.

”Vi har tre stora problem att lösa”, säger jag. ”Våra föräldrar, hur vi ska ta oss dit och pengar.”

”Om vi har pengar kan vi lättare övertala våra föräldrar”, säger Maja bestämt.

”Håller med dig, syrran, vi börjar med pengarna”,

säger Oscar. ”Nu fixar vi lappar till stans affärer. Du och jag kan sätta upp dem i kväll.”

Jag hämtar pennor och papper och lägger dem på bordet.

”Vi skriver allt vi kan göra på varje lapp, det blir enklast”, säger Maja. ”Och så gör vi flikar med telefonnummer så att folk kan riva av dem.”

”Okej”, säger Omer och lutar sig fram för att ta ett papper.

”Skotta snö kan vi också göra”, säger jag och börjar skissa på en lapp.

Oscar tar också ett papper. Han suger på pennan några sekunder.

”Dammsuga bilar”, säger han sedan och skriver ner det.

Omer nickar tankfullt.

”Jag gillar att baka och sånt”, säger han. ”Kanske kan vi sälja mamonia och kaffe utanför nån mataffär?”

”Mam-vad-för-nåt?” undrar jag.

”En sorts pudding med mannagryn. Den är jättegod.”

Maja ser imponerad ut. Hon höjer ögonbrynen och nickar.

”Skitsmart! Alla bakar nåt som vi kan sälja. Det blir nog massor med pengar!”

Det blir alldeles tyst igen i vår lilla stuga. Det enda som hörs är det svaga mullret från elden i kökspannan, och raspandet från våra pennor mot papper.

Mamma är fortfarande på jobbet. Hon skulle bara

veta vad vi håller på med …

Detbliralldelestystigenivårlillastuga.Detendasom hörs är det svaga mullret från elden i kökspannan, ochraspandetfrånvårapennormotpapper.

Mammaärfortfarandepåjobbet.Honskullebara vetavadvihållerpåmed…

Hanna och hennes vänner är trötta på att vara de som aldrig har råd. Att vara de som aldrig kan vara med på aktiviteter. De som aldrig har något roligt att berätta för klassen efter sommarlovet. Men en eftermiddag bestämmer de sig. De ska åka utomlands, till Italien, oavsett om deras föräldrar går med på det eller inte! Resan kommer att bli dyr, så klart. Men de fyra vännerna är beredda att jobba hårt för att tjäna ihop pengarna som behövs. Kanske finns det en risk att de går för långt i sin envishet att lyckas?

Pengarna är den första boken i Kampen för en dröm, en serie om längtan efter äventyr. Med såväl humor som allvar skildrar författaren Camilla Wallqvister ämnen som vänskap, utanförskap och skuldkänslor på ett lättillgängligt sätt.

Art. nr beta-3763