Camilla Wallqvister
FÖR EN DRÖMKAMPEN
Del3:Levanto
Böcker i serien:
Del 1: Pengarna (2024)
Del 2: Nattåget (2025)
Del 3: Levanto (2025)
Kampen för en dröm, del 3: Levanto
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Camilla Wallqvister, 2025
© Bild: Jens Magnusson, 2025
Författare: Camilla Wallqvister
Omslagsillustration: Jens Magnusson
Redaktör: Erika Bengtsson
Art. nr beta-3765
ISBN 978-91-88871-97-8
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, år 2025
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Camilla Wallqvister
FÖR EN DRÖMKAMPEN
Del 3: Levanto
Detta hände innan det hemska skriket …
Utanför det gamla huset hörs rop, skratt och en hund som skäller envist. Gatan är trång och smal, ljuden ekar mellan väggarna.
Den lilla restaurangen har en balkong och dörren står öppen. Vinden rör sig mellan de två våningarna, ger lite svalka.
Husen mitt emot är gula och rosa, ljusa färger som gnistrar i solljuset. Bredvid fönstren sitter mörka fönsterluckor, några är stängda, några öppna. Överallt hänger krukor fulla med blommor och under fönstren torkar lakan i solen.
Det är vår första riktiga dag i Italien och mitt livs
första semesterresa. En tågluff genom Europa. Jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå att det är på
riktigt. Jag som aldrig har rest någonstans, inte ens hemma i Sverige. Vi har aldrig haft pengar till sådant, jag och mamma. Hennes lön räcker bara till precis det viktigaste, som hyra och mat.
Sakta går jag ut på balkongen. Mamma följer efter.
Tysta står vi där och tittar ut över den lilla gatan. Om jag lutar mig lite över räcket kan jag se det blågröna havet mellan hustaken.
”Tänk att ni lyckades, Hanna”, säger hon. ”Du, Oscar, Maja och Omer.”
Mamma lägger hakan mot mitt huvud.
”Fyra tolvåringar som i hemlighet fixade en massa småjobb”, fortsätter hon. ”Och fick ihop pengar till en tågluff. Det är ofattbart vad ni har kämpat.”
Det pirrar till i magen, ett sådant där lyckopirr som gör att jag nästan inte kan stå still.
”Äntligen är vi i Cinque Terre och hos Omers ku-
sin”, säger mamma. ”De är verkligen trevliga, Zahra och hennes familj. Och vilken charmig liten restaurang de har!”
Jag lutar mig mot mamma, hon är världens finaste.
Tänk vad hon sliter på kaféet med sin onda rygg. Hela tiden har hon dåligt samvete över att hon inte har råd att ge mig något extra.
”Det här hade aldrig hänt utan dig och Pelle”, påminner jag. ”Om inte ni hade ställt upp och följt med så hade vi inte kunnat resa.”
Jag tittar mot bordet där de andra sitter kvar och
pratar. Maja, hennes tvillingbror Oscar och deras pappa Pelle. De har också haft det tufft. Han blev
av med jobbet för att han hamnade i rullstol efter en olycka. Och Omer, som flytt från ett krig och
såg sin lillasyster drunkna i Medelhavet … Så nära det var att han också dog där! Men Zahra lyckades rädda honom.
Zahra sitter vid ena änden av bordet med sin lille-
bror i knät. Han håller hårt om hennes arm, det blir små märken i huden. Då och då tittar han försiktigt
på oss, utan att säga något.
”Är ni fyra redo för utflykten?” hojtar Zahra.
Jag, Omer, Oscar och Maja ler mot varandra. Det är vi såklart, vi vill i väg på stört. Mamma tittar mot himlen där solen gassar.
”Packa ner solkrämen”, säger hon. ”Och ta med er mycket vatten.”
”Är ni mätta nu då?” undrar Zahras pappa på engelska.
Allihop är proppmätta. Omer pekar på sin tallrik och säger:
”Jag har aldrig ätit så god pizza i hela mitt liv.”
”Så bra”, säger hans farbror nöjt. ”Det blev ju en
väldigt tidig lunch. Men nu kunde vi alla sitta ner och äta tillsammans. Snart öppnar restaurangen och då är det inte en lugn stund.”
De vuxna sitter kvar vid bordet när vi plockar bort
tallrikar och glas. Vi skyndar nerför trappan och ställer disken i det trånga köket. Snabbt kränger vi på
oss var sin liten ryggsäck. De är så fullpackade att vi knappt kan stänga dem. Vatten, en massa paninis
med skinka och ost, frukt, kakor, choklad, juice, badlakan, badkläder …
”Bussen går förbi vår gata”, säger Zahra. ”Men vi kan kliva på längre upp på berget om vi vill. Då hinner jag visa en fin plats där man ser ut över havet och Levanto.”
”Gärna!” svarar Maja. ”Hur länge ska vi åka med bussen sen?”
”Runt en halvtimme, vi ska en bit upp i bergen.
Vi går av där turistleden korsar vägen och sen följer vi leden tillbaka hem. Det är ganska långt, men jättefint, jag lovar!”
Vi säger hej då till våra föräldrar, och ger oss ut i naturen bakom den lilla gatan.
Andfådd springer jag efter de andra, uppför den
vindlande stigen. Högt, högt ovanför Medelhavet som skummar vilt mot klipporna där nere. Ibland är
det några trappor i branten. Men mest är det grusiga, dammande stigar som snirklar sig uppåt.
Jag ser bara ryggarna på de andra. Oscar och Maja är först och snabbast. Tvillingarna tävlar med varandra som vanligt och Oscar är nästan uppe på toppen.
Eller det jag tror är toppen. Det finns kanske ännu högre berg där bakom? Stigarna mellan byarna fortsätter ju bara, i vandringsleder som tillsammans är många, många mil långa.
Mellan mig och Maja kämpar Omer och Zahra.
Hon är alldeles framför mig och de långa flätorna slår mot hennes rygg.
Plötsligt hörs Oscars glädjetjut. Han har kommit upp på toppen av den branta bergskammen. Han flämtar och böjer sig fram, tar stöd mot knäna och stirrar ut över havet.
Maja snubblar mot sin bror och lägger handen på
hans axel. Hon skakar på huvudet, som om hon inte kan tro det hon ser.
Vi andra tre är nästan uppe. Jag har mjölksyra i benen och det är knappt att jag orkar den sista trappan. Jag snavar lite, fötterna glider på trappans blankslitna stenar.
Sedan vrider jag mig runt och får nästan svindel.
Vi är så högt upp att jag kan se hur långt som helst. Havet är mörkt, mörkt blått, med knallgröna områden närmast stranden. Solen gnistrar i de små vågorna. Himlen är lite ljusare blå och längs kusten sticker branta berg upp, i ännu en ton av blått. Nästan gråblått.
Snett nedanför oss ligger byn vi lämnade för en liten stund sedan. Levanto. De gamla husen trängs på sluttningarna ner mot stranden. Själva centrum av Levanto är ganska platt och den mörkt gröna parken syns tydligt mellan hustaken. Här och där skymtar den medeltida stadsmuren.
Jag måste ruska på mig för att verkligen förstå att jag är här nu. I Italien.
”Vi är bäst, Hanna”, säger Maja. ”Tänk att vi fyra fixade den här resan!”
”Ja, men vi slet som djur, du, jag, Oscar och Omer”, påminner jag. ”Målade staket, sålde hästskit som gödsel, rastade hundar, bakade kakor …”
Maja stönar och sätter handen mot pannan.
”Påminn mig inte om hästskiten”, ber hon. ”Jag
hade nästan glömt hur hemskt det var. Och hur rädda vi var där på gödselstacken, när gubben Birger
blev helt galen av ilska.”
Jag ryser till. Sedan säger jag:
”Men jag blev nog ännu räddare när vi var ensamma på den öde stationen i Alperna, mitt i natten. Och
halva tåget försvann med mamma och Pelle i.”
”Fatta vad mycket vi har varit med om”, säger Maja.
”Men nu är vi framme, så inget mer galet kan hända.
En vecka i Cinque Terre ihop med Omers kusin. En
lugn semester med en massa bad och vandring och sånt.”
”Ja, det ska bli såååå kul! Dessutom har vi lovat
våra föräldrar att inte ge oss ut på några fler äventyr.”
Jag tittar bort mot de andra. Det syns på hela
Omers kropp hur glad, lugn och lättad han är. Han är
liksom rakare i ryggen, rör sig snabbare, skrattar mer.
”Vet du”, säger jag lågt. ”Det bästa med resan är
nästan det här med Omer. Att han äntligen fått träffa
sin kusin. Det var ju hans idé att vi skulle tågluffa till Zahra i Italien.”
Maja tuggar lite på ett grässtrå.
”Det är svårt att fatta vad Omer och Zahra har
varit med om”, säger hon. ”Hon har räddat hans liv.
Inte konstigt att de är tajta.”
Vårt samtal avbryts av Zahra.
”Vi måste springa om vi ska hinna med bussen!”
ropar hon och pekar mot en stig som vindlar vidare uppåt.
Snart står vi flämtande vid vägkanten. Efter bara någon minut kommer bussen stånkande uppför den branta backen.
Det finns inte många lediga sittplatser. Vi dimper ner lite här och där, men inte jättelångt ifrån varandra. Bussen åker vidare och stannar snart igen för att plocka upp nya passagerare.
”Lyllos dig, ni har en egen restaurang”, säger jag till Zahra.
Jag känner mig stolt och ganska modig, att jag faktiskt vågar prata engelska. I början var jag jättener vös. Jag har bara pratat lite, lite i skolan förut. Aldrig testat på riktigt.
”Restaurang och restaurang”, svarar Zahra nästan blygt. ”Den är jätteliten och väldigt enkel, men vi har gäster så vi klarar oss. Det går faktiskt bättre och bättre.”
Zahra reser sig plötsligt upp och ger sin plats till en äldre man. Det mullrar när chauffören gasar lite
extra. Sedan fortsätter bussen att kämpa uppför sluttningarna.
Utanför fönstret flyter glesa buskskogar och branta raviner förbi. Och hus i varma, ljusa färger, med blommor överallt. Högre och högre tar vi oss, medan motorn vibrerar under mig.
Höjden gör att det slår lock för öronen. Jag gäspar och sväljer flera gånger för att få bort proppen.
Vi kör förbi ett brant stup på min sida. Det suger till i magen när jag ser djupet nedanför bussen. Längst ner slingrar en glittrig bäck, som en orm i silver.
På bergen växer träd jag aldrig sett förut. Zahra berättar att några av dem är olivträd. Bladen är gröna på ovansidan och silvriga som bäcken på undersidan. Det är riktigt fint. Några träd är stora och knotiga, som gamla ekar hemma. Andra liknar mer små buskar. Här och där står träd som ser ut som tallar, fast de här är mycket mindre än i Sverige. Men barren är jättelånga.
Bussen kränger och svänger och jag börjar må illa. Föraren växlar ryckigt och hårdhänt, så att det gnisslar i hela bussen. Några av de som står upp vinglar till. Zahra ramlar nästan över Omer, på andra sidan gången.
Oscar sitter precis framför mig, och Maja ett säte ännu längre fram. Plötsligt vänder sig Oscar mot mig, han är helt blek i ansiktet.
”Mår du också illa?” undrar jag.
”Ja, jättemycket.”
”Titta framåt då!” säger Maja irriterat. ”Annars blir det ännu värre.”
Zahra kikar mellan alla kroppar och pekar ut åt höger.
”Vi ska av i nästa by”, säger hon. ”Det är bara en liten bit kvar.”
Plötsligt hör jag ett skvättande ljud, som om någon skjuter med vattenpistol. Pscht. En kille på andra sidan gången lutar sig framåt och håller runt
huvudet med händerna. Han stöttar armbågarna mot knäna.
Någon ropar på italienska. En annan håller fram en plastpåse. Samtidigt känner jag den hemska lukten av spya, det sticker i ögonen och kliar i halsen.
Så äckligt! Jag tittar bort, jätterädd att jag också ska börja kräkas.
En arg röst gormar där framme, jag tror att det är busschauffören. Bussen svänger in mot vägkanten och tvärstannar. Det pyser till, dörren öppnas.
Killen reser sig på vingliga ben och tar sig mot utgången. Någon håller honom under armen, medan han snubblar ut i den friska luften.
Sedan stänger busschauffören dörren och kör vidare, med en rivstart! Jag trycker näsan mot rutan.
Killen där ute går mot ett träd. Han stöttar sig mot stammen och tittar efter bussen.
”Men vad gör chauffören?” ropar jag på svenska.
”Han kan väl inte bara lämna killen?”
Zahra klappar mig på axeln. Hon har förstått min oro, även om hon inte kan svenska.
”Han klarar sig”, säger hon vänligt. ”Det går en massa bussar här som han kan ta när han mår bättre.
Nu ska vi strax gå av!”
Jag reser mig lättad upp. Lukten av spya rör runt i magen, jag är nästan yr av illamående.
Bussen stannar tvärt igen och vi skyndar oss att komma ut. Vi står där vid vägkanten och tittar på bussen som bullrar vidare, uppför sluttningarna.
Oscar pustar.
”Vilken resa! Tur att vi inte skulle åka längre!”
Maja nickar. Nu är det hon som är vit som snö
i ansiktet. Det är bara Omer och Zahra som verkar vara helt okej efter resan.
Men illamåendet går snabbt över. Nu andas vi frisk luft igen och det är inget som gungar under våra fötter.
Jag tittar ut över de grönbruna sluttningarna. Drar
ett andetag till. Det är så fint! Höga berg, bäckar, ett särskilt ljus från den starka solen, färger jag aldrig ser hemma. Naturen till och med luktar annorlunda än hemma.
Och långt, långt bort mellan träd och berg syns lite av havet. Jag måste stå still en stund och bara titta, lukta och lyssna. En tupp hörs från en kulle i närheten och några hundar skäller vilt på varandra.
”Där borta kan vi gå in på vandringsleden”, säger Zahra och pekar. ”Vill ni äta först, eller ska vi gå en stund?”
”Nä, ingen mat nu, vi åt ju nyss”, säger Oscar.
”Jag håller med brorsan”, säger Maja. ”Vi går en bit innan vi äter.”
”Det finns en härlig liten sjö halvvägs ner där vi kan bada”, säger Zahra. ”Innan dess kan vi göra ett stopp till och äta på en fin plats.”
Oscar nickar ivrigt.
”Låter toppen! Precis vad vi behöver. Ett bra ställe att slappa på!”
Ett bra ställe att slappa på. Ja, det var vad vi trodde. Vi kunde inte ha mer fel …
Bryggan vid sjön
Vi traskar på nerför. Det är lätt att gå, stigen är bred och jämn, med mjuk sand och lite småstenar om vartannat. Runt oss växer gräs, tallar och olivträd, och träd jag inte vet namnet på. De står för sig själva i en liten grupp och har avlånga, blanka blad. Zahra berättar att det är citronträd och apelsinträd. Men det finns inga frukter på dem nu och det tycker jag är lite tråkigt. Jag har ju bara sett apelsiner och citroner i fruktdisken i mataffären hemma. Det hade känts speciellt att få se dem växa på träden här. Mellan träden kan vi se hur långt som helst. Berg
efter berg, med mörka skuggor och nästan som en blågrå dimma runt. Och långt bort syns havet.
Det går fort och lätt att vandra nerför. Vi möter två turister med stora ryggsäckar, en man och en kvinna.
Lika gamla som min mormor, skulle jag tro. De är på väg uppåt och svetten rinner i deras ansikten. De hejar på oss och kämpar vidare.
Jag är så glad att jag börjar sjunga. Det är så himla härligt att bara gå och gå och veta att vi är i Italien.
Och att vi snart ska äta vår lyxiga matsäck, full med världens godaste saker. Det bästa av allt är nog att vi
ska få bada i en liten sjö snart.
En skylt vid stigen berättar lite om naturreservatet.
Zahra förklarar, men jag förstår inte allt hon säger.
Det gör inte så mycket, det är fint där vi är och det räcker för mig.
En sluttning med gräs och blommor breder ut sig snett nedanför oss. Ängen blommar i gult, lila och knallrött. Några buskar står där också, med massor
av små rosavita blommor på. Lite längre ner trampar en flock svanar omkring. Jag undrar vad de gör här?
Vill inte svanar vara vid vatten?
Plötsligt ropar Zahra ett bestämt stopp!
Alla stannar tvärt och Zahra pekar ner mot en liten, liten sjö i grönskan. Konstigt, jag såg den inte först. Men nu ser jag vattnet. En gnistrande yta, med buskar och små träd längs kanterna. Och en brygga som sticker ut en bra bit i vattnet.
Det är knappt att man kan kalla det för en sjö, det är nog mer en riktigt stor damm. Små strålar
av vatten rinner ut från en spricka i berget, alldeles ovanför sjön. Och på andra sidan rinner en bäck
ner för sluttningarna.
”Yes! Vad fint!” ropar Oscar ivrigt.
”Supermysigt!” säger Maja. ”Är det där vi kan bada?”
Zahra skakar på huvudet.
”Nej, det är privat område, vi ska till en plats läng-
re ner. Men här på ängen kan vi äta och dricka tänkte jag. Det är rätt varmt, jag är törstig.”
Vi håller med och hasar nerför slänten efter Zahra. Svanarna glor surt på oss. En av dem breder ut vingarna och flaxar lite, tar några steg mot oss. Sedan ändrar den sig och vänder om. Men vi har redan sprungit åt sidan.
”Vi går en omväg så vi inte stör dem”, säger Maja.
”Smart tänkt, syrran”, säger Oscar och går bort från svanarna. ”Jag vill helst inte bli biten, den stora där verkar livsfarlig.”
Vi lägger ut badlakan i gräset och plockar fram dricka, frukt, paninis, kakor och choklad. Det är
inte klokt vad mycket goda saker Zahras föräldrar har skickat med oss.
Maja lägger sig ner och blundar mot solen, medan hon tuggar på en kladdig chokladbit. Jag tar också en bit choklad. Och en kaka som är lite som ett sockrigt kex.
”Mamma skulle bli tokig om hon såg mig nu”, säger jag. ”Att jag startar med godiset.”
Vi halvligger på våra badlakan, smaskar på choklad och kakor en stund och bara njuter. Men efter ett tag tröttnar vi på det söta och hugger in på våra paninis och frukten. Värmen och kakorna gör oss törstiga. Det går åt mycket juice och vatten.
Omer sätter sig upp. Han tittar ut över vattnet och den smala bryggan, som går långt ut i den lilla sjön.
Bryggan ligger skuggad av höga träd.
”Tänk att sitta på den”, säger han drömmande.
”Ja, hade inte det stora huset legat där uppe, så skulle jag gärna gå ut på bryggan”, säger Oscar.
”Men nu är risken att vi skulle få typ en dobermann i rumpan. Jag tyckte jag hörde en stor hund skälla förut.”
Omer ruskar på sig.
”Usch”, säger han. ”Det är mycket värre än en galen svan.”
Jag tittar också bort mot bryggan och huset. Tänk att ha ett sådant ställe! Ett jättestort stenhus i Italien, på berget vid en liten sjö och med egen brygga … Just när jag ska ta mer av chokladen, glimmar något till i ögonvrån. Nyfiket ser jag bort mot träden och skuggorna. Rör det sig inte borta vid bryggan? Eller var det bara en fisk som slog i vattnet?
Jag sätter upp en hand ovanför ögonen för att se bättre. Och då upptäcker jag en gammal kvinna. Hon verkar i alla fall gammal på det här avståndet. Det är jättesvårt att se tydligt i det skarpa skenet från solen och vattnet. Men det liknar en tunn kropp, lite böjd och med håret i en knut.
Hon står nästan längst ut på den långa bryggan. Jag tror att hon kastar bröd till fåglarna som simmar runt henne. Hennes ena arm rör sig hela tiden ut över vattnet.
Än en gång är jag på väg att ta av chokladkakan, men något hejdar mig igen. Det glimmande ljuset
är tillbaka. Det jag såg alldeles nyss, precis bakom kvinnan.
Det kan inte bara vara den starka solen, som reflekteras i vattnet. Det är något annat. Jag förstår inte vad det är som blixtrar till.
Jag rynkar ögonen. Då gnistrar ljusreflexen en tredje gång, som en långsmal och lite böjd rand. Ett extra gnistrande, mitt i det starka ljuset.
Kvinnans kropp gungar några gånger framför det blixtrande skenet. Det ser ut som en sorts kamp. Och plötsligt rycker det till i henne. Ett utdraget och skräckslaget skrik skär genom luften.
Sedan faller kvinnan handlöst framåt ner i vattnet.
EduardotittarhastigtbortmottantHedvig,somom hanvillvarasäkerpåatthonintehörhonom.
“DetärnogsomtantHedvigsäger",mumlarhan. “Attnimisstagiter,settnåtsomintefanns.Varför skullehoninteberättaomnånknuffathenne?”
Efter en mardrömslik tågresa har vännerna Hanna, Omer, Maja och Oscar äntligen kommit fram till Italien. Nu väntar en avkopplande och rolig semester i området
Cinque Terre – tror de! Under en vandring ser de hur en äldre dam faller ner i vattnet, och barnen rycker in för att rädda hennes liv. Efter händelsen blir de rikligt belönade av tant Hedvig, som damen heter. Men Hanna har svårt att sluta tänka på det som hänt. Vad var det som blänkte till bakom tant Hedvig innan hon föll? Ramlade hon verkligen? Eller var det någon som … knuffade henne?
Levanto är den tredje boken i Kampen för en dröm, en serie om längtan efter äventyr. Med såväl humor som allvar skildrar författaren Camilla Wallqvister här ämnen som vänskap, gemenskap och mod på ett lättillgängligt sätt.
Art. nr beta-3765