DROTTNINGENS LJUS
Tidigare i Älvljus, del 3
älvvatten
Elwins kropp var tung och matt, men han
ville inte blunda. Han ville ligga här och se på Vides ansikte medan han sov, för om han stängde ögonen skulle den här dagen ta slut, och i morgon …
Elwin slöt handen om smycket som hängde
runt halsen. I morgon måste han ge drottningen ljuset. Skulle det göra Miranda frisk? Nattens kyla kröp närmare och Elwin huttrade till. Det skulle inte vara så enkelt som att bara lämna över smycket och gå hem. Så mycket förstod han.
Vides andetag var lugna och regelbundna, Elwin kröp ännu lite närmare.
Var det ens vad han verkligen ville? Innerst inne.
Att komma hem?
Kapitel 1
blodboken
Mörkret i älvdrottningens rike var annorlunda än det kompakta, trögflytande mörkret i grottorna. Natten slöt sig försiktigt om Teo, mjuk
och fylld av liv. Det susade i trädkronorna och ett lätt duggregn prasslade i löven. Varmt och fuktigt letade det sig genom kläderna och fick klippblocken att ånga. På träden hängde urgröpta äpplen och päron som kulörta, rödgröna lyktor när lysande maskar slingrade genom deras inre. De lysande vita blommorna i mossan spred en svag, violliknande doft.
Det kunde varit vackert om det inte varit för
den krypande känslan i nacken som hela tiden
fick honom att se sig om. Om han inte varit så
orolig för Miranda, om han vetat var Elwin var, och om han vetat var han själv var. Dessutom knöt magen sig i hungerkramper.
Elwins jacka spände över armarna, så trång att
Teo inte kunde knäppa den. På axeln kändes det lätta trycket från älvan som lovat att visa vägen till Elwin, om Teo hjälpte den hem. Bort från
ingången till trollens tunnlar, och risken att upptäckas av dem. Med sammanbitna läppar höll
älvan blicken riktad rakt fram och ropade ut korta instruktioner åt vilket håll Teo skulle gå.
”Mycket farligt”, sa den. ”Väldigt mycket farligt om drottningen väldigt rasande du kvar. Vänder nu finns chans. Annars tänker jag skvallra. Faaaktiskt, bröt min vinge och väldigt mycket tvinga mig ta dig med.” Älvan gnydde och vred sina små
händer. ”Ändå jag säkert straffas också. Ditt fel faktiskt!”
Teo sneglade på den. Älvan lutade oroväckande och den skadade vingen slokade i en konstig vinkel. Han lyfte ner älvan i handen i stället och lät den luta sig mot hans tumme. Älvan var nyckeln till det här konstiga stället. Han måste försöka få ur den så mycket information som möjligt. För efter ormbettet mindes Teo nästan ingenting. Ett mörker fyllt av skärande smärta, stampande stenfötter och en skuggliknande varelse som sprang bredvid honom och Elwin genom berget. Lösryckta bilder som fick andetagen att komma snabbare och rädslan att sticka som nålar i huden.
”Så älvdrottningen tycker inte om människor?” sa Teo.
Älvan fnös högljutt. Vilket lät mindre ned-
låtande än den säkert hoppats eftersom utblåsningen pinglade som ett klockspel.
”Drottningen tycker om rätt människor, sina människor faktiskt. Väldigt mycket. Måste lyda.
Tycker inte om olydig pojke. Stor, tjurig-somtroll, klumpig-som-troll-pojke tycker inte om faktiskt.” Älvans svarta, pepparkornsrunda ögon blängde på honom.
”Jag är inte klumpig som ett …” Teo snubblade till när foten fastnade i en hålighet i marken.
Älvan gjorde en grimas när vingen stötte emot handflatan, och gav ifrån sig ett klingande fräsande.
”Grottmor inte heller lyssna, inte buga för drottningen. Väldigt mycket olydig faktiskt.
Startat krig faktiskt. Olydiga troll hårda. Älvor sticka barr näsor, bita mellan tår, men svårt slåss mot hårda troll. Olydig pojke mjuk.”
Älvan snurrade blixtsnabbt runt och satte tänderna i Teos tumme.
”Aj, är du inte klok!” Teo stirrade på de punktformade märkena på tummen där små bloddroppar trängde fram.
”Sshh!” Älvan spärrade upp ögonen och såg sig omkring.
Rädslan i dess ögon fick Teo att hålla andan. Hade han lockat dit trollen nu? Eller älvdrottningen?
När allt förblev tyst lutade sig älvan bakåt i Teos hand och gav honom ett illmarigt leende.
”Älva mycket klok faktiskt. Dum pojke lyssna på mycket klok älva, för pojke inte hård som troll. Pojke lätt bita.”
De spetsiga små tänderna blänkte när den gjorde en huggande rörelse i luften som fick Teo
att rycka till. Älvans leende blev bredare och de svarta ögonen glimmade.
”Drottningen enkelt krossa väldigt mycket mjuk pojke faktiskt.”
Älvan vred knytnäven mot den andra handflatan, som om den mosade något mellan dem.
Trots att dess knutna hand inte var större än en ärta, och rörelsen åtföljdes av ett melodiskt klirrande, blev Teo helt kall inuti.
Teo fortsatte i tystnad. Pulsen rusade och varje ljud fick honom att rycka till. Fast behövde han verkligen oroa sig för älvorna? För ärligt talat liknade de mest självlysande trollsländor.
Irriterande absolut, men farliga skulle de nog bara vara om de kom i en stor svärm. Älvdrottningen kunde väl inte vara mycket värre, eller?
Egentligen visste han svaret.
”Älvdrottningen”, hade farmor sagt. ”Låt dig inte luras av namnet. Älvorna må vara hennes små hjälpredor, men hon härskar över så mycket mer. Naturens råa, otämjda kraft, det är drottningen det. Och den strömmar genom henne till hennes döttrar och söner, skogsandarna i berget, floden, mossen och träden. De är en del av henne och hon en del av dem. Visa dem vördnad, Teo, lova mig det. Drottningen är inte nådig mot den som inte visar vördnad.”
En kall kåre löpte längs med ryggraden. Farmor hade varnat för något mer – skuggfolket. Vålnaderna efter de människor drottningen lurat till sig, och som nu sökte nya själar att offra på hennes altare. Jodå, Teo hade lyssnat. Säkert mer än både farmor och Elwin trott. Han hade bara inte tagit det på allvar. Nu hade en ny, farlig värld öppnat sig, med ilskna stentroll, giftormar och älvor.
En gren knäcktes under foten och Teo frös mitt i steget. Var det något som rört sig mellan stenblocken? Något som nu försökte stå lika stilla som han? Flera långa sekunder gick innan
Teo vågade röra sig. Han gillade verkligen inte det här stället. Det kändes som ett nöjesfält i en skräckfilm. På ytan upplyst i vackra färger, men bakom cirkustältet väntade mördarclownen.
Till en början hade ljuset från älvan hjälpt Teo att se var han satte fötterna. Men allteftersom timmarna gick sken den svagare och svagare. Älvan kved och tog sig åt den skadade vingen.
”Vinge behöver älvvatten”, sa den svagt. ”Måste
gå snabbare, väldigt mycket snabbare faktiskt.
Men drottningen kommer bli arg, så väldigt mycket arg.” Älvan gnydde nervöst och små tårar fuktade Teos tumme när den lutade hakan mot den.
Himlen rodnade i öster och stjärnorna slocknade en efter en. Det trasiga byxbenet fladdrade runt den ormbitna vaden som värkte igen, dunkade för vart steg. Hungern fick huvudet att snurra och tröttheten gjorde att Teo knappt kunde gå rakt, men det fanns inte tid att vila.
Han måste hitta Elwin och tillsammans måste de få älvdrottningen att ge tillbaka Mirandas skratt.
Hur många timmar hade gått sedan mamma ringde dem på stranden? Många, för många.
Miranda var så sjuk, det hade varit bråttom redan då. Var det för sent nu? Teo svalde och tvingade undan tanken.
Älvan låg blek och slapp i Teos händer och viskade fram riktningen, men när skogen plötsligt
öppnade upp sig i en glänta satte den sig upp.
”Vi är framme faktiskt”, sa den och såg sig oroligt omkring.
Morgondimmorna virvlade över ängens mjuka
darrgräs. De svepte runt stammen på det träd som mitt i gläntan lyfte sina tjocka grenar mot himlen.
En blodbok, likt den i stadsparken där hemma, men minst tre gånger större och namnet kunde inte vara mer passande. Gryningsljuset strilade
genom bladverket och fick de rubinröda löven att gnistra som färska bloddroppar. Hundratals nyvakna älvor fladdrade sömnigt glödande mellan grenarna och fyllde luften med ett svagt klingande av silverklockor.
Teo drog efter andan och stannade med öppen mun. Enligt farmor hade mossen som förstörts när deras villa byggdes varit magisk. Men den var ingenting mot detta. Sättet som boklöven rörde sig med vinden och smekte älvornas vingar, gav intrycket att trädet självt var en levande varelse och ömt omfamnade de som bodde i det.
Älvan i Teos händer väckte honom ur förtrollningen med ett svidande nyp i tumvecket.
”Där”, sa den och pekade mot blodboken.
Teo förstod först inte vad den menade. Älvan skakade irriterat på huvudet.
”Bror”, sa den. ”Där faktiskt!”
Älvan pekade upp bland grenarna och Teo gick några steg närmare. Det höga darrgräset kittlade mot den bara vaden.
Sluuurp! Gympaskon svaldes helt av hålet som låg dolt i gräset. Blålila lera med en stank av ruttna äpplen vällde upp.
Urk, det såg precis ut som det kemiska giftavfall
Jokern ramlat ner i för att förvandlas till … tja
Jokern, i den där gamla Batman-filmen pappa
älskade. Luktade säkert likadant också. Så mycket för vacker glänta – ett förrädiskt, toxiskt sumphål var vad det var.
När Teo balanserade på tuvorna de sista stegen fram till blodboken klafsade det i båda skorna, och leran täckte honom upp till knäna.
Klingandet mellan grenarna tystnade när älvorna stannade upp och betraktade honom. Två av dem surrade fram och tog älvan i hans händer under
armarna. De viskade upprört och såg på honom över axeln med rädda ögon innan de försvann bland de mörkröda bladen.
Teo tittade på marken under trädkronan, gick runt den tjocka stammen och spanade upp bland grenarna.
Skit också. Älvan hade lurats, Elwin var inte där. Den hade fått honom att ta den hem, och nu var han än mer vilsen, dödstrött, dödshungrig och
långt ifrån den plats där Elwin lämnat honom.
Besvikelsen och utmattningen fyllde kroppen
med en tung, grå kyla. Han måste tillbaka, direkt. Säkert var Elwin redan där och letade efter honom. Hur kunde han vara så korkad att han låtit sig luras därifrån? Kanske hade Elwin letat hela natten, precis som han själv.
Teo var på väg att vända, när han anade något högt upp i trädet. Nätverket av löv och grenar
hindrade ljusets väg och kastade lustiga skuggor över den vilande gestalten. De lurade ögonen så att Elwin nästan helt smälte ihop med de mörka bladen bakom honom.
Nära toppen av boken låg Elwin utsträckt med en arm under huvudet och den andra hängande fritt i luften. Trots att trädgrenen var så smal att den bara precis orkade bära hans vikt, sov han djupt och avslappnat.
För ett ögonblick rusade lättnaden genom kroppen, men strax var knipet i magen tillbaka.
Elwin såg konstig ut. Hjärnan var seg av sömnbrist, det tog Teo några sekunder att inse vad som var annorlunda. Håret! Den svarta färgen var försvunnen och det var kritvitt igen. Visst att Elwin haft en viss utväxt ibland, men helt vitt hade det inte varit sedan han var sex år och farmor började färga det.
Elwin log i sömnen och vände sig. Teo drog häftigt efter andan och sträckte reflexmässigt ut armarna för att fånga honom. Men i stället för att falla handlöst, vilket han var säker på att Elwin skulle göra, följde grenen mjukt med i Elwins rörelser samtidigt som andra grenar mötte upp och försiktigt höll honom på plats. Elwin la sig till rätta och fortsatte sova.
”Elwin.”
Teo viskade halvhögt, ändå vände sig minst tjugo älvor från de närmaste kvistarna och hyssjade åt honom. Två älvor tumlade ut från ett hoprullat, rött boklöv, gäspade pinglande och kisade med håret på ända. Teo struntade i dem och ropade högre:
”Elwin!”
Äntligen rörde Elwin på sig.
Shit, det såg ut som att han skulle falla när som
helst. Vad gjorde han där uppe? Det stämde inte alls. Elwin som var så höjdrädd. Han hade aldrig
ens gått upp i hopptornet på stranden, men nu befann han sig minst fem meter högre upp än det.
”Försiktigt”, ropade Teo. ”Du är högt upp!”
Elwin sträckte på sig som en katt och gäspade.
En stund låg han stilla och tittade upp genom trädkronan innan han vände sig mot Teo. Han sa ingenting, bara såg yrvaket på honom.
”Grenen kommer att knäckas när som helst”, ropade Teo. ”Kom ner!”
Elwin klättrade vigt mellan grenarna, de sista tre meterna hoppade han och landade mjukt i gräset. Det var definitivt något som inte stämde. Elwin hade inte ens hoppat från enmeterstrampolinen.
Teo betraktade honom uppmärksamt. Elwin log, men sa fortfarande inget. Han såg förbryllad
ut, nästan som om han inte kände igen honom.
Men så glittrade ögonen till och bitarna verkade falla på plats.
”Teo?” sa han med ett litet skratt. ”Vad kul att du är här!”
Kul? Det här var inte ett dugg kul. Det var hemskt och konstigt och skitläskigt och något var fel med Elwin. Teo svalde.
”Varför försvann du?” sa han. ”Jag har letat hela natten. Och vad har hänt med ditt hår?”
”Försvann jag?” Elwin såg på honom med halvöppen mun och tomma ögon.
Shit, Elwin var ju helt lost. Kanske borde han ge honom en örfil? På film fick det alltid människor att vakna upp och bli sig själva. Teo ville otroligt gärna att Elwin skulle vara som vanligt igen.
Så lyste Elwins ansikte upp.
”Nej, du har missförstått”, sa han. ”Det var du
som skulle försvinna. Eller, alltså jag menar …
Gå hem.”
Klumpen i halsen gjorde så ont att Teo knappt
kunde andas. Hade älvan haft rätt? Hade Elwin
lämnat honom medan han sov och velat att han
skulle sticka därifrån? Han fattade att något
var fel, men ändå hade han aldrig känt sig så
fruktansvärt övergiven förut.
”Vadå, tror du att jag bara skulle sticka och låta
dig gå ensam?” sa han.
”Äsch, jag klarar mig”, sa Elwin. ”Du ska få
vara i fred, med Anna.” Elwin fnissade och gjorde
små pussminer med munnen. Sedan vände han
Teo ryggen och tog tag i en av de nedre grenarna
för att klättra upp i trädet igen.
Det brände bakom ögonen och sved i halsen.
Älvorna kikade misstänksamt på dem, som glimmande julgransljus mellan de djupröda löven. De
hade gjort något med Elwin, precis som de gjort med Miranda. Förhäxat honom på något sätt.
Teo tog tag om Elwins axlar, drog honom till sig och skakade, mycket hårdare än han tänkt sig.
”Kom igen, Elwin”, sa han. ”Vad är det med dig? Vi måste skynda oss!”
En hård knuff i sidan fick Teo att släppa taget, men när han vände sig fanns ingen där. Bara Elwin som vinglade till när Teos grepp om honom försvann. En kvist från trädet böjde sig snabbt fram och fångade Elwin mjukt om ryggen, tills han hittade balansen igen.
Bakom Elwin dansade skuggorna över marken.
För ett ögonblick tyckte Teo att de rörde sig mot honom, som en boxare med knytnävarna utsträckta. Han ryggade tillbaka, blinkade och drog handen över ögonen.
Ingenting, det var bara han och Elwin där.
”Du måste berätta vad som hände i berget”, sa han. ”Jag minns nästan ingenting. Och vad är det här för mysko ställe?”
Elwin bara log trots omruskningen.
”Visst”, sa han. ”Jag ska visa dig. Vi går till forsen och badar, det finns klippor som man kan dyka från och …”
”Nej!”
Teo knuffade Elwin ifrån sig, ångesten fick
magen att knyta sig. Elwin var verkligen helt borta. Varför var han så konstig?
”Miranda!” sa Teo. ”Har du glömt Miranda?
Det är ju därför vi är här, för att älvorna och deras häxdrottning skadat henne! Hon ligger på sjukhus och du vill bada?”
Elwins leende bleknade samtidigt som ögonen sakta blev allvarliga.
”Men …” sa han. ”Det ordnar sig. De har bara
lånat Mirandas ljus, hon kommer att få tillbaka det så fort …”
”Och vem har sagt det?” sa Teo. ”De där?”
Han viftade med handen mot svärmen av älvor på den närmaste grenen. Flera av dem lyfte och surrade ilsket i luften. Någon räckte ut tungan, och en vände rumpan mot honom och släppte en plingande liten prutt.
Elwin nickade sakta.
”Bland annat.”
Teo tyckte Elwin tittade mot något bakom honom och snurrade runt. Inget, återigen bara dansande skuggor under trädgrenarna. Ändå kröp det av obehag i nacken när han vände sig tillbaka mot Elwin.
”Sedan när tror du man kan lita på älvor?” sa han. ”Det var ju de som gjorde Miranda sjuk!”
Det lugna, nästan strålande uttrycket i Elwins
ansikte var borta, i stället såg han tvivlande ut. Han lyfte smycket som hängde om halsen. Det Elwin hittat samma natt som älvorna stal Mirandas skratt.
Solens strålar fångades mellan de skira, vridna
guldtrådarna och fick pärlan i deras mitt att stråla i morgonljuset.
”Miranda”, sa Elwin dröjande. ”Jag måste hitta
drottningen och ge henne ljuset, för Mirandas skull.”
Äntligen, Teo andades ut, äntligen verkade
Elwin mer som sig själv. Ändå kunde han inte
hindra skärpan i rösten:
”Kom du ihåg det nu? Vad trodde du vi gjorde här egentligen? Och vad har du gjort med håret?”
Elwin vände blicken från smycket och leendet var helt borta.
”Håret?” sa han.
”Ja, det är vitt?” sa Teo.
Elwin drog i en hårslinga och sneglade uppåt. Han sa inget, men uttrycket i ansiktet blev ännu allvarligare.
Teo lutade sig tungt mot bokstammen och gnuggade sig i ansiktet. Det värkte i benet, skrek i magen och han hade inte sovit på hela natten.
”Finns det några smörgåsar kvar?” sa han.
Elwin släppte hårslingan och skakade på huvudet.
”Dem åt du upp redan vid trollklippan.”
Så lyste han upp och sprang några meter bort från trädet. Gräset vek åt sidan när han närmade sig, nästan som om det bugade för honom, och avslöjade ryggsäcken som låg dold mellan de höga stråna. Elwin öppnade blixtlåset, drog upp den halvfulla flaskan och sträckte den mot Teo.
I stället för vatten virvlade där en ljusgrön, glittrande vätska.
”Här”, sa han. ”Det är bättre än smörgåsar.”
Små, små bubblor steg genom drycken. Teo blev fruktansvärt törstig bara av att titta på den, men han skakade misstänksamt på huvudet.
”Vad är det för någonting?” sa han.
”Älvvatten.” Elwin log stort. ”Det är helt fantastiskt, det var det som räddade dig. Du var fruktansvärt sjuk av ormbettet, jag var livrädd att du skulle dö. Men det räckte med några klunkar för att benet skulle läka. Helt otroligt!”
Elwin skrattade och nickade mot de två små
ärren från huggtänderna på Teos leriga vad. Det pirrade till i benet och ett suddigt minne av en energivåg som sprudlat genom kroppen fick Teo att bli helt varm inuti. Som om bara tanken på drycken fyllde honom med fniss. Det måste varit älvvattnet som gjort Elwin konstig, det som gjort hans hår vitt igen. Ändå var det svårt att tvinga
bort blicken från flaskan. Teo ville så väldigt gärna ta en klunk, men stod han inte emot skulle de vara förlorade båda två.
Orden kom ut i ett vasst fräsande:
”Är du inte klok? Kommer du inte ihåg vad farmor sa om älvornas drycker? De förvrider huvudet på dig!”
”Men …” Elwins leende bleknade igen. ”Du höll på att dö och det botade dig. Det är inte farligt, det är bra för dig. Jag lovar. Se …”
Elwin skruvade av korken och lyfte flaskan mot munnen. Teo kastade sig fram och slog den ur hans hand. Stänket av älvvatten bildade en skimrande, smaragdgrön båge när flaskan flög genom luften och landade i darrgräset några meter bort. Tysta stod de och såg hur det sista av den gröna drycken porlade ut och sögs upp av marken.
”Hur mycket av det där har du druckit?” sa Teo. ”Du hade glömt varför vi är här!”
Där flaskan tömt sitt innehåll sträckte grässtråna på sig och små, ljusrosa knoppar slog ut i deras toppar. Snart täcktes flaskan av en halvmeterhög grästuva översållad med hundratals skära blommor. Elwin betraktade den i tystnad innan han sakta skakade på huvudet.
”Nej”, sa han så tyst att Teo knappt hörde. ”Jag vet precis varför jag är här.”
Tiden är på väg att rinna ut. Om Elwin och Teo inte tar sig till älvdrottningen snart kommer lillasyster Miranda att vara förlorad. Men vägen genom älvriket är lömsk och dess invånare opålitliga. Växter och varelser gör sitt yttersta för att bli av med Teo. Han avskyr hela stället, men Elwin verkar trivas bättre och bättre. För bra. Beror det på älvvattnet? Den märkliga dryck som räddade Teos liv, men som får Elwin att bete sig helkonstigt.
Eller är det något annat? Oavsett vad börjar Teo förstå att det inte bara är Miranda som behöver räddas. Han måste också slåss för att få med sig Elwin hem.
Drottningens ljus är den fjärde och sista delen i Älvljus, en serie om utanförskap och brödraskap. Om nervkittlande äventyr och magiska väsen. Om vad man är beredd att göra för dem man älskar – och för att passa in.
Art. nr beta-3748
