Fallet med den försvunna hallonsylten
Beta Pedagog AB
Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05
© Text: Ingrid Jönsson, 2025
© Bild: Ingrid Skåre, 2025
Författare: Ingrid Jönsson
Illustratör: Ingrid Skåre
Redaktör: Erika Bengtsson
Art. nr beta-1571
ISBN 978-91-89697-40-9
Första upplagan, första tryckningen
Dardedze Holografija, Lettland, 2025
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Svanenmärkt trycksak, 3041 0971
Lova håller just på att städa bland deckarböckerna i hyllan när någon bankar på dörren.
– Cleo, Lova! Öppna! Jag har jobb åt er!
Cleo hoppar snabbt upp från stolen. Hon sliter upp dörren. Där utanför står Arash.
Han går i Lovas och Cleos klass.
– Ett jobb? säger Cleo och drar in Arash i fiskeboden. Seriöst? Berätta!
Arash ser sig omkring. Han verkar besviken.
– Vad litet här är!
– 3,6 kvadratmeter är inte större, säger
Lova och städar snabbt undan några kladdiga glasspapper från bordet.
– Visst, det är inte stort, säger Cleo.
Men vi har havsutsikt. Det är det inte alla deckar-byråer som har.
Lova och Cleo är bästa kompisar. De har hängt med varandra sen de gick omkring i blöjor på förskolan. Nu går de i trean och har en detektivbyrå tillsammans. De har sitt högkvarter i en gammal fiskebod nere vid stranden.
Boden hade varit Lovas gammelfarfars.
Cleo har gjort skylten som hänger utanför. Simrishamnsdeckarna. Löser allt till rimliga priser står det. Cleos mamma som jobbar i affär kom på det där sista. Lova hittade nät
och fina röda vimplar i boden. Sen hjälptes de åt att kroka fast skylten i nätet och sätta fast vimplarna på var sin sida om ingången.
Lova tycker det blev snyggt.
burkar. För receptet är inte nerskrivet. Det finns bara i huvudet på tanten.
Cleo har redan rotat fram anteckningsblock och penna.
– Kom igen! Då sticker vi!
– Vart då?
Lova hinner inte alltid med i Cleos snabba vändningar. För det mesta är hon flera steg före henne.
– Gissa tre gånger, säger Cleo och himlar med ögonen. Till Kafé Bullen förstås. Vi måste intervjua folk och undersöka brottsplatsen.
– Tror du verkligen att de vill ge oss fallet?
– Det är klart att de vill. Du hörde ju att polisen inte har tid. Och hur svårt kan det vara att hitta några burkar sylt?
Lova och Cleo cyklar längs med strandpromenaden och sen över bron. Ån som rinner ut i Östersjön flyter därunder. Det har regnat mycket senaste tiden. Vattnet når nästan upp till piren där Lova och hennes gammelfarfar brukade stå och fiska.
Vid hamnplan hoppar de av cyklarna. De leder dem sista biten upp till torget.
Kafé Bullen är tomt så när som på ett gäng fnittriga tonårstjejer och en skallig, äldre man.
Linda blir förskräckt.
– Det är bara jag och Eva här. Och Eva skulle aldrig stjäla någon sylt. Det är jag hundra på.
– Ofta är det den man minst anar som är skyldig, säger Lova.
Cleo ger Lova ett varnande ögonkast.
– Är Eva här? frågar hon sen och fäster blicken på Linda. Inte för att vi tror att hon har med stölden att göra …
– Vi vill kunna eliminera henne från utredningen, säger Lova.
– Javisst, säger Linda och ser förvirrad ut. Här kommer hon visst.
En rödgråten tant med blont hår kommer ut från köket. Hon stammar fram att hon varken sett eller hört något ovanligt.
– Jag är rädd för att jag kommer att bli utan jobb, säger Eva och torkar sig i ögonen
med en vit näsduk. Våra hallongrottor är berömda. Folk reser från Malmö för att köpa dem.
– Vi hade tänkt att sylten skulle räcka ett par månader till, säger Linda. Under tiden
skulle vi leta upp en ny syltleverantör. Den gamla är mycket sjuk, förstår ni.
– Ursäkta, säger den äldre mannen och går fram till disken. Kan jag få beställa tre hallongrottor till? Och förresten, ingår påtår?
– Visst, Harry, säger Linda. Och självklart ingår påtår. Det gör det alltid.
Mannen tar kaffe från en termos som står på disken. Sen går han och sätter sig igen.
– Stackars Harry, viskar Linda. En gammal stamkund. Men han blir snurrigare för var dag som går. Demens, vet ni … En tråkig historia.
Linda och Eva tar med Lova och Cleo till köket bakom kafélokalen. Där doftar det gott av nybakade brownies.
– Är det tomt på gäster i kaféet någon gång? frågar Cleo.
– Nej, det händer sällan, säger Linda. I så fall strax innan vi stänger. Men Eva eller jag är ju alltid här.
– Ett riktigt mysterium, mumlar Cleo, men sen kopplar hon på sitt charmigaste leende. Eh … Vad jag menar är att ni verkligen vänt er till rätt personer! Mysterium är vår grej! Eller hur, Lova?
Lova har just fått syn på något på golvet. Det ser ut som en tråd … Eller snarare en bit garn. Hon böjer sig ner och plockar upp garnbiten. Sen stoppar hon kvickt ner den i fickan.
– Eller hur? upprepar Cleo och ger Lova en knuff med axeln.
– Absolut! Så är det, säger Lova.
Utanför Kafé Bullen drar Lova Cleo åt
sidan. Hon visar garnbiten som hon gömt i fickan.
– Bra jobbat, säger Cleo. En ledtråd.
– Ja, bokstavligen. Men visst är det garn?
– Ja, fnissar Cleo. Ett ledgarn.
De studerar den ljusgröna garnbiten. Den ena ändan är liksom trådig och tufsig. Det ser ut som att den blivit avsliten. Men den andra ändan är rak.
– Var hittade du den? frågar Cleo.
– På golvet vid arbetsbänken där vi stod.
De ser på varandra. Men ingen behöver säga något. Lova vet vad Cleo tänker och
Cleo vet vad Lova tänker. Den avslitna
garnbiten hade legat precis under skåpet där sylten förvarades.
– Jag tror inte det, säger Cleo och känner på garnbiten. Det här är tjockt garn. Från en tjock kofta eller en varm tröja. Tror du att de går omkring bland ugnarna i stickade tröjor?
– Nej, kanske inte. Men vem kan då ha varit inne i köket?
– Ja, det undrar jag med. Jag tror inte att Linda och Eva gillar att vem som helst är inne och dräller i köket.
Cleo biter i pennan.
– Okej. Nu tar vi det här steg för steg, fortsätter hon. Vilka är våra misstänkta?
– Förutom den okända koftbäraren så är det inte så många, suckar Lova. Men skriv upp Eva också. Hon blev arg när du frågade om fönstren.
– Ja, det tänkte jag också på. Och sekunden innan hade hon ju gråtit. Rätt misstänkt, faktiskt.
– Men varför skulle hon stjäla sylt? säger Lova. Hon är ju rädd om sitt jobb.
– Kanske vill hon öppna eget kafé?
– Bra tanke! Då är det förstås smart att ta sylten med sig.
Cleo antecknar. Sen hoppar hon till. Strandstolen välter nästan.
– Men vad var det där?
– Vadå? undrar Lova.
– Något strök sig mot mitt ben. Men kolla! Det är en katt här!
Nu ser också Lova katten. Det är en röd hankatt med vita ben. Lova blir alldeles varm i magen. Hon älskar katter.
– Kss kss, kisen … Kom här då!
Lova lyfter upp katten i knät. Han har
klara, gula ögon. När hon kliar katten bakom öronen lägger han huvudet på sned och gnider sig mot hennes hand.
– Så gosig man kan vara, då. Men du är
visst en riktig fighterkatt ändå! Kolla vilket stort ärr han har i pannan! Och ena örat är halvt avslitet.
Cleo klappar katten. Fast försiktigare. Hon
är inte så bekväm med djur som Lova är.
– Inget halsband, säger hon. Men du …
Hon tittar förvånat på Lova.
– Så gott han luktar. Det brukar väl inte hemlösa katter göra?
– Mmm, det har du rätt i. Han luktar godis. Eller söt parfym.
– Hans matte har kanske parfymaffär?
skrattar Cleo.
Plötsligt bestämmer sig katten för att det är färdigmyst. Med ett vigt språng hoppar han ner från Lovas knä. Sen promenerar han i väg med huvudet högt och svansen rakt upp i vädret.
– Den där du, säger Lova med mjuk röst.
Det är ingens katt. Han är sin egen.
– Säg inte det. Han verkade ju gilla dig!
Lova reser sig.
– Klockan är mycket, jag måste hem.
– Jag också, säger Cleo och låser om fiskeboden. Men vi ses väl i morgon?
– Absolut. Det är lördag så vi har hela dagen på oss att leta efter syltburkar.
De tar sina cyklar och trampar i väg
längs med Strandbadsvägen.
– Tänk, att vi kom på att vi skulle bli deckare, säger Lova när de cyklar genom Brunnsparken. Det var världens bästa idé.
– Verkligen. Men så var det ju också min idé.
– Äh, lägg av! Vad jag minns så kom vi på den tillsammans!
– Jag hämtar dig vid nio, skrattar Cleo innan hon ställer sig på tramporna och
spurtar förbi Lova uppför Krabbegatan.
– Visst. Vi ses!
Lova tänker fortfarande på katten.
Hennes händer minns den lena pälsen.
Hoppas att katten är tillbaka vid fiskeboden i morgon igen!
När Lova satt in cykeln i garaget luktar hon på sina fingertoppar. Märkligt ändå.
De doftar vanilj.