Artistic design, 2 play environments

KONSTNÄRLIG GESTALTNING FÖR TVÅLEKMILJÖER // Earth Drawing Norrbykatten // Pinnleken

JENNY BERNTSSON

KONSTNÄLIG GESTALTNING FÖR TVÅ LEKMILJÖER // Earth Drawing Norrbykatten // Pinnleken

Under projektet Konstnärlig gestaltning för fyra lekmiljöer färdigställdes två semipermanenta konstverk i Norrbyparken och Tybbleparken i Örebro. Verken har utvecklats tillsammans med (mig) konstnären Jenny Berntsson, barn i årskurs två och deras pedagoger på Norrbyskolan och Sörbyskolan, skolor som ligger intill parkerna. Meningen med arbetet var att bygga kunskap kring hur deltagande konstnärliga processer kan användas i arbetet för att stärka barns inflytande över lekmiljöer, i stadsutvecklingsprocesser. Under vintern 2017 antog parkenheten på Örebro Kommun nya riktlinjer för att skapa mer varierade lekplatser baserade på barnkonventionen, som blev svensk lag 2020. Konstnärlig gestaltning för fyra lekmiljöer är en del av detta arbete. Konstnären Ruben Wätte jobbade parallellt med de andra två lekplatserna.

När Konstnärlig gestaltning för fyra lekmiljöer startade befann sig både Norrbyparken och Tybbleparken i utveckling.

Båda parkerna skulle få ett antal nya lekplatser, utöver den konstnärliga delen, och planeringen för dem var så gott som klar, ombyggnationen var precis i sin början. Den konstnärliga processen löpte parallellt och tillsammans med dessa förändringar.

Projektet löpte över två år och jag ville, med ett upplägg om ca 20 workshops per plats, skapa förutsättningar för en djupgående research- och genomförandefas som etablerade ett starkt deltagande. Genom workshops skapades tid för relationer, reflektion och experimenterande.

Workshopsen har pendlat mellan ett individuellt och kollektivt skapande där det individuella skapandet blivit en del av det

kollektiva genom att de enskilda verken tagits in i den gemensamma processen och tillsammans bildat något större.

Vi har låtit en erfarenhet av en workshop dra oss vidare till nästa, lekt och undersökt oss själva i relation till varandra, materialitet och plats.

En målsättning med detta upplägg var att få till en hög nivå av deltagande. Under projektet kom jag att kalla den mer grundläggande deltagarnivån för konceptprojekt; en nivå där tidsperioden med deltagande är kortare och mer styrd, dvs. mer på konstnärens villkor. Nästa nivå benämnde jag som processprojekt; en nivå där processen är längre, mer oviss och mindre styrd. En process där barnen varit med, så långt som det bara är möjligt, från idé till anläggning.

Min erfarenhet av denna nivå är att det krävs extra mycket tillit till den konstärliga processens logik och att resultatet under arbetet är underordnat processen. Att denna process nått en djupare nivå blev synligt genom resultatet; två helt olika konstnärliga gestaltningar sprugna ur samma workshopsupplägg.

En viktig del för att kunna skapa processprojketet var uppdragets möjlighet till semipermanens. Under arbetet var processen samtidigt resultatet; konstverket börjar när idén möter gruppen och slutar kanske aldrig. Dessa, mer än vanligt, öppna perspektiv gjorde det möjligt att bli varse de små skiftningar i processen där ”det händer”; när deltagarna plötsligt börjar använda kosntnärliga processer för att driva processen framåt på egen hand, där leken visar riktning, där materialet börjar tala… händelser och detaljer som formulerar och skapar progress. //

I Norrbyparken startade vi i en gammal sandlåda som var placerad vid en av lekplatserna i parken. Därifrån tittade vi ut över en tillrättalagd parkmiljö och började testa oss fram med hjälp av olika workshops; vikmålning, visual occurrences, kartan, springbanan, drönaren osv.

I en inledande fas inspirerades vi av land art och framförallt av Nazcalinjerna i Peru, en utgångspunkt som de flesta kände till. Om dessa kan man läsa i boken Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Francesca Cavallo, som de flesta barnen hade läst. Vi undersökte parken på en mängd olika sätt. Vi ville göra en springbana som kopplade samman de nya lekplatserna med varandra. Till slut hade vi skapat en teckning på ett A4 papper. Denna skulle vi nu få upp i stort format i parken. Vi mätte med tråd och satte upp små pinnar, testade och gjorde om. Linjen anlade vi sedan med gatsten. Namnet på verket röstades fram av barnen och blev (Earth Drawing) Norrbykatten.

(Earth Drawing) Norrbykatten kan från marken ses som en abstrakt springbana, varifrån springlekar av olika slag utförs. Uppifrån kan den ses som ett landmärke, en earth drawing, jorden teckning. // När vi började jobba i Tybblepaken höll parkenheten som bäst på att anlägga ett antal nya lekplatser, bland annat en cykelbana och en Ape-djungel, platser för fysisk lek. I och med bygget fälldes det många små träd i området. Ett material som vi snabbt såg att vi ville använda oss av. Vi såg till att vi fick en massa sly och pinnar att jobba med. Pinnarna lades ut i stora högar i parken och vi började snabbt att skissa och leka med dem. Dessa högar låg kvar mellan varje workshops och när jag inte var på plats, började efterlämningarna av leken visa oss riktningen i projektet.

Vi använde oss av hela platsen på olika sätt, vi byggde, sprang, anlade en temporär springbana för att se om vi ville ha en sådan och testade oss fram till olika sorters möjligheter. Parallellt med denna process jobbade vi med workshops inne i Sörbyskolans bildsal; med vikmålning, energiteckning, kartan och mindre pinnskulpturer. Efter ett tag förstod vi, genom pinnarna, leken och den konstnärliga processen att vi skulle skapa en plats för fantasilek.

Med en pinne i handen tog fantasin fart. Vi lekte, sågade och målade flera hundra pinnar. Hela parken blev vår ateljé.

Pinnleken, som verket kom att kallas, kan ses som en lekplats för pinnlek och kojbygge men också som en organisk skulptur vars material är rörligt, som med barnens lek byter plats och antar nya former.

För att göra denna process möjlig har samarbetet med skolorna varit grundläggande. Detta samarbete har präglat både process och resultat. På Sörbyskolan jobbade jag med

fritidspedagogen Kristina Andersson. På Sörbyskolan med konstnären och bildläraren Mark Andersson, samt läraren i åk 2, Annelie Waerner. Utan dessa samarbeten skulle processerna och resultaten sett helt annorlunda ut. Kontakten med skolorna etablerades med hjälp av kommunen.

I denna folder visas fragment av anteckningar, intervjuer och bilder från processen. Den kreativa processen är inte linjär och måste tillåtas vara öppen och cirkulär för att nya tankebanor ska uppstå och invanda mönster skall brytas,.

Därför berättas inte allt heller i tidsföljd. Vart de olika aktiviteterna ägt rum står under varje rubrik.

I verken får vi syn på människans, platsens och materialitetens möjlighet att skapa förändring på platser och i sammanhang. Kort sagt skulle man kunna säga att både processen och den konstnärliga gestaltningen, genom sitt deltagande, skapar en en mötesplats som möjliggör en diskussion mellan människor i relation till platsen, dess historia och samtid.

Projektet är en del av Statens konstråds arbete med konst i stadsutveckling, samt parkenheten i Örebro kommuns arbete med att implementera barnkonventionen i stadsutveckling på platser som berör för barn.

Se mer på: www.jennyberntsson.com //Jenny Berntsson 2020

WORKSHOP ENERGITECKNING NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN De inledande workshopsen lade grunden för ett relationsbygge och lockade barnen in i projektet och in i en individuell konstnärlig process. Genom energiteckning kom vi in ett skapande som bortom fint och fult. Aktiviteten skapade en öppen och tillåtande stämning. Teckningarna sparades och användes vidare in i projektet.

Anteckning:

“Vi började dagen med Energiteckning. Alla var nyfikna och sugna och kastade sig fram mot högen av papper och pennor.

De intog stående positioner vid borden och efter att jag satt igång gruppen med orden; Klara, färdiga, gå, härma mig! och kört en omgång, fick barnen själva göra övningen.

Nästan alla ville leda. De blev en hel hög med energiteckningar. Barnen hade fattat grejen. Igenom rummet flödade energi och skratt.”

Anteckning:

“Prof. Ellen Winners U-kurva. I början av en människas liv befinner man sig i början på U-et. Där har man stor kreativ frihet. När man är ca 8 år befinner man sig nere i kurvan på U-et. Där stannar man i sin kreativa utveckling om man inte får stimulans och tillgång till nya tekniker.

Det blir tydligt när vi gjorde energiteckning att det fanns ett behov att släppa loss och släppa på föreställningar om fint och fult, rätt och fel som många barn i den här åldern håller på att trixa med. En ny teknik för dem att applicera på sitt kreativa skapande.”

VIKMÅLNING NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN Anteckning: “När jag visar några vikmålningar som jag har med mig är det några barn som blir djupt fascinerade av att jag kan måla på det sättet och förundras över vilken bra konstnär jag är. Jag säger att dem snart kommer göra precis lika skickliga målningar.

Workshopen fortsätter med att jag snabbt visar tekniken och vad dem ska tänka på; måla eller dutta ut rikligt med färg på pappret, vik, visa och associera. Sedan väljer deltagarna färger, penslar och tar papper.

Alla kommer snabbt in i en process och vill göra en till och en till. Någon frågar om man får måla en figur istället, jag säger; Okej, testa vad som händer då. Någon nämner att vi ska måla fult, precis som vi gjorde med energiteckningen.

Exakt så ska ni tänka! säger jag, ju mer okontrollerat – desto bättre blir det!

De flesta vill visa mig sina bilder och jag fotograferar av dem. Jag frågar deltagarna vad de ser och det associeras ganska fritt och enkelt. Vi ser även bilder på fjärliar, rustningar, blommor, monster, sjöhästar, berg med en frusen sjö framför, människa, världsdel, länder, godis, jordgubbstårta, kossa, ögon, äpple, glass, jordgubbar, polkagris, insekt, dinosaurier som slåss, en riktig jäkla fågel...

Efter en ganska lång och lugn målarstund förändras plötsligt energin i rummet. Ju mer kladd det blev på borden, desto mer vågade deltagarna tänja på sina gränser och släppa kontrollen på målningen. Ju friare man jobbar i den här workshopen - desto intressantare bilder blir det! Det klämdes ut stora högar med färg på pappren, det blandades och fixades med färgerna. All kom in i ett slags flow, i en konstnärlig process! Ett tillstånd att ta vara på.

Målningarna sparas och används som underlag för att skapa kartor och bilder för kommande aktiviteter.”

VISUELLA UPPENBARELSER NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN Anteckning: “Platsresearch Få syn på platser Vandring - barnen visar mig sina platser Teckna en plats som du tycker om!

Berätta om den Gå till en ny plats Teckna den och vad du vill se där” Intervju: - Hade du pratat om din teckning? Den är ju lite spännande, du har bara tecknat en detalj. Är den snurran extra rolig?

- Det är ingen snurra.

- Nähä!

- Det är den där som man kan sitta på, den man klättrar upp på och sen kan man sådär stå där uppe.

- Är det den bästa platsen för dig på den här klätterställningen?

- Ja, men det är ganska svårt att klättra upp från marken.

- Jag gillar och klättra upp på den där klätterväggen och hänga här!

- Vill du var med och prata om din teckning? Var den din? Var det här från blå parken?

- Det här är från cykelbanan. Där brukar vi hänga allra mest. Här är en klättervägg som vi klättrar upp på… och så kan man hänga här!

- Här, den här är din! En gunga! Vad gillar du med de här gungorna?

- Förut så var det bebisgungor, då gillade ingen att vara där.

Nu har dem byggt nya, stora gungor, för fler barn. Däckgungor och en annan gunga. Vi är där mycket.

- Vad gillar du med den platsen?

- Man kan hänga där.

- Det är inte så många folk som är där. Man kan vara där ensam. Liksom när man vill vara ensam.

- Det kan ju vara skönt när man är med sina kompisar hela tiden? Hela dagen. Finns det fler sådana platser i parken?

- Ibland går vi till stenen. Om det är tomt där kan det vara skönt att sitta där. Ibland fotbollsplanen, när typ ingen är där. Där kan man leka där. Typ sanning eller kånka. Hi hi.

Typ om man har pojkvänner. Men det har inte jag. Men de andra har.

- Hur viktigt är det med sådana platser där man får vara för sig själv?

- Jag tycker det är viktigt med sådana platser. Alla ska kunna säga att man behöver vara för sig själva och vara ensamma.

Om man leker med kompisar hela dagen så är det ganska skönt att kunna vara ensam sen efteråt.

REFLEKTION NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN Det längre upplägget med flera workshops på varje plats och med aktiviteter som gick in och ut i varandra gjorde att vi behövde reflektera tillsammans. Denna process ledde till en fördjupad dialog och förståelse för processen. Reflektionen gav oss riktning och vägledning in i nästa fas.

Genom reflektionen blev processen inte bara en händelse utan också en erfarenhet som blev formulerad i bild och diskussion.

Anteckning: “Med andra ord befinner vi oss i ett ömsesidigt beroendeförhållande med det som samtidigt redan strukturerar vårt tänkande och handlande, och med det som kan komma att bli möjligt i perspektivet av en kreativ oändligt utsträckt möjlighet som vi i detta nu kanske bara kan föreställa oss i fantasin om vi försöker”. Ur Pedagogisk dokumentation som aktiv agent, Hillevi Lenz Taguchi.

NORRBYPARKEN

SANDHÖG NORRBYPARKEN Anteckning: “Sandhög dag 1. Vi började workshopen med en samling inne på mattan i det stora rummet. Jag hade med mig ett antal utskrivna bilder på landart/mandalas och världsarvsmiljöer som inspiration. Jag läste högt en text om Maria Reiche ur boken Godnattsagor för Rebelltjejer, arkeologen och matematikern som vigde sitt liv åt att undersöka Nazcalinjerna i Perus öken. Vi satt och pratade länge om bilderna och barnen hade många frågor och egna berättelser som de ville berätta. Vi gjorde sedan en kortare energiteckningsworkshop, 5 omgångar. Alla var sugna på sandhögen i “Blå parken”.

Vid sandhögen, som var stor och hög, fanns även gatsten, två stora runda betongstenar, dekorationssten och långa trädgrenar. Först fick vi jobba med att platta ut sandhögen så att vi kunde skapa något i den. Ett svettigt och tungt jobb.

Deltagarna fick sedan skapa fritt. Under tiden fick de fotografera aktiviteten och de små konstverken med en polaroidkamera, bilderna samlades in. Några gjorde mönster med småsten vissa byggde små samhällen i sandhögen, vissa skapade hus med gatsten, de stora runda stenarna rullades och bakades över med ett lager av sand.

Under pauserna lekte barnen i sandhögen; de julade, gjorde volter och trixade.

Sandhög dag 2. Vi startade workshopen med en inne i fritidsrummet. Vi gick igenom gårdagens workshop, tittade på och diskuterade bilderna och deltagarna fick veta vad vi skulle göra i sandhögen idag. I dag handlade det mer om samarbete, än att bara gå på sin egen lust. Vi skulle skapa en bild/värld/mandala tillsammans med startpunker i gådragens workshop. Denna dokumenterades av barnen.“

KARTA NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN För att få överblick och kunna skissa gemensamt skapade vi stora kartor på papper och tyg som vi fäst på väggen.

Vi skapade springkartor av vikmålningarna genom att rita av linjer och figurer som vi hittade i dem. Dessa använde vi för att uppleva parken på ett nytt sätt, för att undersöka springbanans utformning och för att sedan ha som underlag för de kommande verken.

Under dessa kartworkshops händer det något med processen och barnens egen förmåga att använda den konstnärlig processen som ett verktyg att forma projketet in i nästa fas tog vid. De kunde själva styra projketet mot ett gemensamt mål. Det började skapa bilder utifrån de tidigare aktiviteterna och behövde ytterst lite vägledning i hur det skulle formas vidare.

Konstnärligt dilemma. Under detta skede uppsod det för mig som konstnär två vägval - att själv gå in och styra resultatet mot en bild som jag själv ansåg hade högst konstnärligt värde, eller låta barnen styra sin egen process. Jag valde, i enlighet med uppdraget, att låta barnen så långt som möjligt forma sin egen plats och låta det valet av vägval bli det konstnärliga värdet som här fick råda.

Anteckning: “Vi började med en samling på mattan. Jag berättade var vi skulle göra idag och att Per Pixel var med och skulle filma och fota workshopen med kamera och drönare.

Vi startade med energiteckning, 7 omgångar. Pixel dokumenterade med stående kamera och iphone i rummet.

Sedan gick vi ut till “Blå parken”. Vi började med “Följa någon”. Vi hade några springkartor på OH-papper i handen.

Alla sprang första rundan efter mig. Vi blev trötta. Sedan frågade jag om det var någon annan som ville leda, det ville nio stycken.

Barnen följde varandra. Pixel filmade medan barnen rörde sig genom parken (på ett nytt sätt?). De såg ut som hästar som sprang på led.

Efter den här delen blev alla lite trötta. Kristina hämtade vatten och vi tog en paus. Det var en stund kvar till mellanmålet. Då passade vi på att göra sandhögen fin och ren från stora stenar.

Deltagarna hade under workshopen olika möjligheter att dokumentera aktiviteten; 1 systemkamera hängd runt halsen, 3 gopro (två på huvudet och 1 i handen), en mobilkamera på en gimbal. Pixel filmade med en drönare och filmkamera. Det duggregnade något.”

Anteckning:

“Att springa en målning – hur gör man det?

Två barn höll en vikmålnings-overheadtecknings-karta i handen. Ett annat barn sprang bakom och filmade med en mobil på en gimbal. De letade sig fram över gräsytan och sprang kors och tvärs, gjorde tvära kast och med hela sin energi försökte de följa linjen, så som de såg den på kartan.

Bakom sig lämnade de ett osynligt spår av en aktivitet och en poetisk liten filmsnutt från en gemensam performativ aktivitet av att använda en yta utifrån ett nytt perspektiv.

Jag såg inte den här aktiviteten. Barnen skapade på egen hand. Genom filmsnutten blev jag varse om att aktiviteten ägt rum. Den utfördes när andra (och jag) höll på att skapa pinnar.”

ANLÄGGNING NORRBYPARKEN Intervju: - Vad tyckte ni var roligast att göra i projektet?

- Att man fick göra olika saker.

- Vilka av sakerna vara roligast då?

- Eh, att vi filmade med kameran!

- Att ta kort!

- Att man målade på en sida och att man sedan vek pappret, så blev det på andra sidan!

- Det tyckte jag med!

- Att man skulle kladda på ett papper, och sen skulle man mot en, eh, det var plast, så skulle man sen lägga på en skärm och lysa upp…

- Just det, när vi använde en overhead, mot väggen?

- Ja! - När du sa att man skulle få en piggelin!

- Hur kändes det att det blev någonting som blev något riktigt i parken?

- Kul! - Det var jättekul!

- Att man får vara med och bestämma vad som ska hända.

- Och att springa det där!

- Hur känns det då då?

- Eh, jag kände mig jätteglad!

- Vad tyckte du var kul?

- Att bygga med stenarna!

- Just det, själv anläggningen, när vi byggde hela katten?

- Ja, att man fick göra det på riktigt.

- Ja, det var så roligt! Jag älskade det jättemycket!

Anteckning: “Vi brukar inte göra så!”

BARNENS EGEN DOKUMENTATION NORRBYPARKEN OCH TYBBLEPARKEN Under hela projekten fick barnen själva dokumentera med olika sorters kameror. Det var tänkt som ett sätt att se platsen genom kameran men även som ett sätt att få fatt i deras processer och perspektiv, det formella och det informella, det som annars lätt inte syns eller upptäcks.

Barnen lär sig dokumentera och använda tekniken. Bilderna använde vi under reflektionen, både som en påminnelse om vad som hade hänt och för att barnen skulle kunna se sig själva i den konstnärliga processen. Deras bilder använes också i dokumentationen av projekten.

TYBBLEPARKEN

PINNLEKEN TYBBLEPARKEN Anteckning: “Vi använder oss nu bara av pinnar, sly och småträd från en plats i parken som just nu håller på att bygga om till en cykelbana, som ett skissmaterial. Först visste vi inte hur vi skulle använda det men efter ett tag blev det tydligt. Med pinnarna liggandes i högar, i veckor, började barnen använda dem som de ville. Det byggdes kojor, skapades rollekar, tävlingar och gömmor. Oanvända eller glömda platser började åter beträdas.”

Anteckning: “Just nu, under pandemin, skapas andra förutsättningar för processen än vad som var planerat. Genom de nu ibland lite längre pauserna mellan workshopsen uppstår något oväntat.

Barnens lek börjar styra projektet och verket börjar ta form genom denna lek. I de här långa pauserna, sker händelser som styr projektet in i den riktning som det skall ta.”

Anteckning: “Sanek” i bakfickan. E vill och får ta med sig en målad pinne hem, som han placerar i bakfickan. Han kallar den för Sanek, det är en figur från TV (?). Han ska ha pinnen där under dagen som en liten kompis som han kan hålla i.

Anteckning:

“Inne i bildsalen gör vi skulpturer av de allra minsta pinnarna från parken. Här får jag höra vad alla byggnationer där ute kan vara. Närmar jag mig leken i parken, tystnar leken och jag släpps inte in.”

Anteckning: “För att kunna identifiera Pinnleken målade vi pinnarna.

De målade pinnarna tillhörde parken. Sprayfärgen bidrog också att verket kopplades samman med den närliggande lagliga graffitiväggen.“ Anteckning: Citat från barn, springades med en pinne i handen: “Vi bygger den här parken!”

Anteckning: “Genom pinnarna kan vi se en förskjutning av det förväntade stora till det stora i det lilla, en förskjutning från det traditionella fasta permanenta offentliga verket till det performativa, rörliga. En förskjutning av det förväntade hållbara i den offentliga miljön till det semipermanenta eller temporära.

En förskjutning från vuxenperspektiv till barnperspektiv.“ Anteckning: Efter jag lämnat platsen används pinnarna till nya byggen runt om i parken.