2 minute read

Var det verkligen sämre förr?

Imin förra krönika siade jag om hur äldreomsorgen skulle se ut om femtio år. Nu vänder jag på steken. När många klagar på äldreomsorgen och hur katastrofal den är i dag kan det vara intressant att tänka tillbaka på hur det egentligen såg ut för ett halvsekel sedan.

När jag började arbeta som skötare på en psykiatrisk långvårdsavdelning för äldre i början av 1970-talet var äldreomsorgen placerad inom sjukvården och kallades långvård, en förbättring jämfört med den kommunala fattigvården några decennier tidigare. De flesta patienterna var personer med demens, fram förallt det som då kallades senildemens. Det låg åtta patienter i varje rum och antalet patienter på avdelningarna varierade mellan 32 och 40 stycken. De flesta hade svårt att klara basala dagliga aktiviteter och de flesta hade uridom eller till och med kateter, inte för att de hade urinstopp utan för att de var inkontinenta. I dag kan jag undra hur många av de inlagda som var förvirrade på grund av urinvägsinfektioner.

Vi var åtta personal på vårt helgpass. De flesta var extraarbetande skolungdomar som jag. Vi hade ingen utbildning för det vi gjorde och vi arbetade ofta mycket självständigt.

Klockan 7 på morgonen väckte vi patienterna. På den tiden kallades de patienter, inte boende eller kunder. De som vi inte fick upp i tid fick mat på sängen. Jag kommer ihåg hur de hängde över sin bricka med en blå pappershaklapp hjälpligt fastsatt runt halsen. Sedan var det dags för morgonhygien. En efter en leddes patienterna in i det stora badrummet med handfat uppradade utefter väggarna. Vi torkade av deras ansikten med en våt handduk och borstade deras tänder och gjorde rent deras löständer. På den tiden var det vanligt att äldre människor inte hade kvar sina egna tänder. Alla patienter hade sjukhuskläder, oftast med dålig passform och mycket rymliga. Ingen hade sina egna kläder på avdelningen. En gång i veckan var det duschning. En efter en togs de boende, ofta skrikande, in i duschen och spolades rena med en duschslang. Om de hade fått avföring på sig blev det extra duschning.

Det var väldigt få aktiviteter på avdelningen. Oftast satt patienterna hängande i en stol eller rörde sig planlöst i korridoren. Ibland fick någon av oss i personalen lust att gå ut med patienterna. Då vandrade vi ut med några stycken i sjukhusparken i en lång rad.

Vid 16-tiden på eftermiddagen började vi lägga patienterna så att alla skulle vara klara tills kvällspasset började.

När jag tänker tillbaka kan jag fundera på hur många av de människor vi hade hand om som var passiviserade av vården, mer än av sjukdomen, så att de inte kunde klara sig själva längre. Troligen var deras demenssjukdom rejält försämrad på grund av vården och bristen på stimulans. Dessutom måste den fysiska inaktiviteten också påverkat funktionsförmågan. Man kan lugnt säga att även den sämsta vården idag är mycket bättre än den var på den tiden.

Det känns skrämmande när jag tänker tillbaka på hur vården kunde vara på den tiden. Ändå var den vården bättre än vad den varit några decennier tidigare och vi unga skötare tog det för givet att det skulle vara så. Undrar om man om 50 år kommer att se tillbaka på dagens äldrevård på samma sätt som vi känner när vi går tillbaka ett halvt sekel? Vad tror ni?

Ingmar är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och chef för Centrum för åldrande och hälsa, Agecap. ingmar.skoog@gothiakompetens.se god mat för alla

Vi lagar maten, ni skapar måltiden! På Dafgårds lagar vi god mat till många människor.

Vi hjälper er att skapa en måltidsupplevelse som leder till glädje och gemenskap. Vår mat har sin bas i svensk husmanskost vilket ska anspela på smaker vi minns och väcka minnen till liv. Målet är att måltiden ska vara en guldkant i tillvaron för alla som äter vår mat.

Smaken tummar vi aldrig på. Därför lagar vi all vår mat från grunden i vårt stora kök i Källby. Med råvaror av hög kvalité och ett brett hållbarhetstänk vill vi skapa måltidsglädje.

Vi vill även ge dig en trygghet i god spårbarhet genom våra professionella inköpare och våra egna laboratorier.

- från köket i Källby

This article is from: