På de äldres sida

Pandemin blev en väckarklocka för många. Sedan blev det tyst.

Men forskaren

Petra Ulmanen

fortsätter att larma – om hur personalen och de gamla lämnades i sticket och hur de anhörigas bördor bara fortsätter att öka.

Behöver vi prata mer om covid-19 och hur det påverkade personalen inom äldreomsorgen?

Kan vi inte bara gå vidare och glömma den där svinjobbiga perioden?

Knappast, menar Petra Ulmanen och de andra medförfattarna bakom rapporten

Covid-19 på äldreboenden – personalens erfarenheter. Det är nu vi måste passa på att dra lärdomar inför framtiden, inte minst genom att lyssna på personalen: Vad fungerade bra? Vad fungerade dåligt? Och: Hur mådde äldreomsorgens personal?

Rapporten är skriven av Petra Ulmanen och Sara Erlandsson, båda lektorer i socialt arbete vid Stockholms universitet, samt forskningsassistenten Sara Wittzell. Uppbyggd på intervjuer från fyra äldreboenden i Stockholm målar den upp en bild som förmodligen kan ge lätt tryck över bröstet för läsare som var i tjänst inom omsorgen under åren 2020–2022:

• Cheferna som pepprades med ständigt nya direktiv från myndigheter, som skulle jaga vikarier och skyddsmaterial, stötta både personal och

Petra Ulmanen om…

… DE LÅNGVARIGA SOCIALA RESTRIKTIONERNA UNDER PANDEMIN:

”Jag tänker att en äldreomsorg med lite mer resurser hade kunnat hantera sociala möten på ett annat och ändå smittsäkert sätt.”

… DAGENS SOCIALVETENSKAPLIGA FORSKNING:

”Jag tycker att den är rätt livaktig, även om den medicinska forskningen alltid har högre status. Det var också en synpunkt som återkom i intervjuerna i vår rapport, känslan att ’sjukvårdpersonalen hyllades – vi inom äldreomsorgen misstänkliggjordes’. Men jag upplever att det på senare år finns ett större intresse för att fördjupa sig i äldreomsorgsfrågor bland mina unga socionomstudenter.” anhöriga och i perioder vara tillgängliga dygnet runt.

• Sjuksköterskorna som under en lång period fick ett ohemult medicinskt ansvar när de ansvariga läkarna bara fanns att nå per telefon och boendets omsorgspersonal behövde stöd för att ge de covid-sjuka vård.

• Undersköterskorna, som svettades och ropade bakom munskydd och heltäckande skyddsutrustning, fick en mängd nya arbetsuppgifter och klappa eller krama om de boende. De fick också i arbetsuppgift att ”bevaka” att anhöriga vid tillfälliga besök utomhus inte hade närkontakt med en älskad mamma, pappa, syster eller barnbarn.

Petra Ulmanen hävdar att den känslomässiga belastningen för personalen inte lika tydligt har kommit fram i tidigare studier.

– Omsorgspersonalens jobb är ju att främja hälsa. Vi förstår utifrån inter- samtidigt i praktiken utgjorde de boendes enda sociala liv.

I rapporten får varje särskilt boende ett eget kapitel, vilket också förstärker bilden av hur olika pandemin slog, beroende på när i tiden som smittan kom in på boendet.

– Det är inte så vanligt i forskarsammanhang att skriva en rapport i form av fallstudier, men vi ville verkligen ha med personalens röster, säger Petra Ulmanen. Pandemin var en sådan unik händelse och just äldreomsorgens personal har inte kommit till tals på samma sätt i tidigare rapporter. Dessutom följer vår rapport hur pandemin påverkade särskilda boenden under två års tid, inte bara under den där första, akuta fasen.

En slutsats i rapporten är att den emotionella press som personal i äldreomsorgen fick utstå under pandemin visar på behovet av krisstöd för de anställda, både vid den akuta krisen och en tid efteråt. Covid-19 var skrämmande, inte bara för att – och hur – folk dog. Personalen i rapporten vittnar också om hur rädda de var att själva bli smittade, att smitta boende eller sin omgivning. En undersköterska berättar exempelvis hur hon under en period varken åt eller sov nära de egna barnen av rädsla för att smitta dem.

Annan personal pratar om hur plågsamt det var att inte få vara nära och vjuerna att det måste ha varit fruktansvärt svårt att inte få ge den närhet som man vet att de boende mår bra av.

En av de åtgärder som åberopas i rapporten är därför stödjande samtal.

– Mycket som är normalt i andra branscher verkar intressant nog helt otänkbart inom äldreomsorgen. Det finns ju många yrkesgrupper som regelbundet träffar en psykolog för att få stöd för sådant som är emotionellt tungt i jobbet. Och äldreomsorgspersonal är en utsatt yrkesgrupp även till vardags. Det borde finnas en förberedelse för att ge krisstöd – individuellt eller i grupp – när det händer något tungt.

En annan lärdom av den långa perioden med sociala restriktioner är enligt rapporten vikten av social kompetens hos omsorgspersonalen.

– För att axla den rollen måste personalen både ha tid, kompetens och nödvändiga språkkunskaper. Samtidigt är inte social kompetens något som prioriteras inom äldreomsorgen i dag, med tanke på personalens höga arbetsbelastning.

Att äldreomsorgen nedprioriterades av myndigheterna i början av pandemin har konstaterats i flera studier, bland annat av Coronakommissionen.

Petra Ulmanen finner trådar till det svala intresset bakåt i tiden. Äldreomsorgen är historiskt en könsmärkt, kvinnlig arbetsplats. Att ge omsorg har inte setts som ett jobb, utan något ”kvinnor bara ska göra”. Den synen spiller över på allt det omsorgsarbete som anhöriga gör i dag.

– Det finns också en syn på gamla som förbrukad arbetskraft och därför inte värd att satsa på. Barnomsorgen är något annat, den kan man satsa på, för där finns framtidens arbetare.

Jag tycker väl att politikerna ska utgå från människovärde i stället.

Petra Ulmanen är uppvuxen som ett av fyra syskon i en medelklassfamilj i södra Stockholm. Båda föräldrarna kommer ursprungligen från Finland och Petra Ulmanen förstår finska ”hyfsat”. Bland syskonen var Petra, tvåa i skaran, den som höjde rösten.

– Jag har alltid varit kritisk av mig. Min pappa kunde vara lite bossig och tycka att man inte skulle säga emot, men det gjorde jag.

När Petra Ulmanen började plugga till beteendevetenskaplig utredare vid Stockholms universitet gick hon med i arbetsgruppen för kvinnliga studerande. Gruppen skapade bland annat ramaskri med en undersökning om sexuella trakasserier vid universitet –ett slags #metoo tjugo år i förväg, om man så vill. Senare var Petra Ulmanen med och startade den feministiska tidskriften Bang, en liten men på den tiden vass röst i samhällsdebatten. Under åren 1998–99 var hon tidningens chefredaktör.

– Bang blev min träning för att våga kliva fram. Jag är ingen person som till vardags tar särskilt stor plats i sociala sammanhang, men mitt rättvisepatos får mig att våga. Och vi ”Bangare” peppade varandra.

Att det är just äldreomsorgen hon kommit att brinna för var lite av en slump. Som färdig forskare i socialt arbete blev hon sekreterare i den så kallade jämställdhetspolitiska utredningen, med ansvar för familje- och socialpolitik. Det var där hon på allvar fick syn på politikernas ”blinda fläck” – det könsmärkta och ”tysta” arbete som utfördes av framför allt kvinnliga anhöriga. Om föräldrar till småbarn har rätt att ”vabba” – borde då inte medelålders anhöriga till sköra äldre få rätt att ”vaffa”?

– Jag är stolt över att vi breddade jämställdhetspolitiken till att även omfatta äldreomsorgen och därmed få in det i de jämställdhetspolitiska målen.

Nu börjar det bli hög tid att politikerna sjösätter ett antal konkreta reformer på området, menar hon. Sedan år 2000 har antalet platser på äldreboenden i landet minskat kraftigt. Samtidigt blir andelen äldre i befolkningen allt större. Så hur ska de sköra äldre, som egentligen inte kan bo kvar hemma, göra? Och vilka ska hjälpa dem?

Enligt Petra Ulmanen är det osäkra svaret på den frågan inte bara ett

Petra Ulmanen

Gör: Lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Forskar och undervisar.

Bor: Stockholm.

Ålder: 55.

Familj: Två vuxna söner och en deltidssambo.

Läser: ”Deckare när jag är ledig. Nu har jag precis plöjt allt av Katarina Wennstam.” jämlikhetsproblem, utan också ett problem för välfärden – och för demokratin, eftersom det går på tvärs mot både lagar och politiska målsättningar för äldreomsorgen.

Mer: Sommarpratare i Sveriges Radio P1 (2002).

– Att anhörigomsorgen har ökat strider mot de flesta äldres önskemål, eftersom de, enligt forskningen, föredrar offentlig äldreomsorg framför anhörigas hjälp. Det hotar också rätten till självbestämmande och värdighet och innebär att valfriheten minskar för både äldre personer och deras anhöriga.

En pågående studie, som Petra Ulmanen medverkar i, utgår från data över sjuka äldre i Stockholm som fått avslag på sin önskan att flytta till ett äldreboende. Syftet med forskningen är att undersöka hur de löser sin situation. Hur mår de? Vilka är skälen till avslag? Vilken hjälp får de i stället? Och vilken blir de anhörigas roll?

Så kan nästa kris hanteras bättre

Rapporten Covid-19 på äldreboenden – personalens erfarenheter bygger på intervjuer med personal från fyra äldreboenden i Stockholmsområdet, två kommunala och två privata.

Några av rapportens slutsatser om vad som behöver göras: Öka antalet personal.

Öka deras medicinska kompetens. Bemanna äldreboenden med fler sjuksköterskor, dygnet runt och veckans alla dagar.

Ge personalen krisstöd, både akut och i efterhand.

De sociala aspekterna av omsorgen är lika viktiga som de medicinska. Öka personalens kunskap om bemötande. Öka den språkliga kompetensen.

Myndigheter bör ge en mer samordnad och målgruppsanpassad information.

Tydligare riktlinjer från myndigheter för hur personalen ska kunna värna de boendes självbestämmande vid exempelvis kohortvård. Rapporten är en del i SNS forskningsprojekt om vårdens och äldreomsorgens organisering och finansiering.

– Enligt socialtjänstlagen ska samtliga verksamheter i en kommun se till de anhörigas behov. Men vilken personal ska hinna göra det? Om man tittar på hur omsorgen är organiserad verkar ingen ha tänkt på det ur ett personalperspektiv.

Utifrån sin tidigare forskning följer Petra Ulmanen också med intresse de kurvor som pekar på att allt fler män går in i anhörigrollen för sina äldre, även om det ännu främst är via praktiskt arbete och som ”administratörer” av läkartider.

– Det ska bli intressant att se om de jämställda pappor som i dag delar på föräldraledigheten för sina små barn är beredda att också gå in och ta ett större ansvar för sina gamla släktingar.

Så småningom hoppas Petra Ulmanen också att kunna fiska upp fler perspektiv ur det enorma material hon har över från studien ”Anhörigomsorgens pris: omsorgsansvar och förvärvsarbete i medelåldern”, där hon deltog som forskningsassistent.

– Jag brinner verkligen för anhöriga. Det är en form av omsorgsarbete som det inte har forskats så mycket på. Det gör mig också galen att ålder ses som en sådan nedgraderande faktor.

Forskare skriver sina studier och informerar beslutsfattare. Ibland leder kunskapen till politiska åtgärder. Ibland händer inget alls. Hur känns det då att vara forskaren som larmar?

– Oftast fungerar det för mig att tänka på att det jag gör är viktigt. Jag har min forskarutbildning och jag har alla de här kunskaperna som jag har skaffat genom åren. Jag känner att jag har ett ansvar att fortsätta ta fram ny kunskap som kan förändra.

* I Stockholm gällde de sociala restriktionerna i totalt nio månader; först i sex månader, därefter med två månaders uppehåll och sedan i ytterligare tre månader.