Värdefullt arbete

Sabina Mathiasson, pedagog: ”Mötet i stunden är min skatt att vårda”

Sabina Mathiasson har arbetat i Strängnäs domkyrkoförsamling i över 45 år. Ingen jobbar så länge med något om hon inte finner det riktigt värdefullt. Här berättar hon om sitt arbete och om vad det betytt för henne.

TEXT: CARINA ÖJERMO

SABINA MATHIASSON har arbetat i Strängnäs domkyrkoförsamling på olika sätt sedan 1975. Sedan 1999 är hon församlingspedagog med ansvar för barn och familj. En del kommunikationsfrågor har det också blivit, bland annat arbetade Sabina några år med att göra just en församlingstidning motsvarande ”Gloria”. Men den absoluta merparten av arbetet har handlat om möten med barn och familjer i Strängnäs. – Den stora skatten genom åren har förstås varit alla möten med människor. Att få dela barns och vuxnas liv och funderingar. Att till exempel få en glimt av vad kyrkans öppna förskola fått betyda för den som kommit ny till staden. Hur det blivit platsen där man fått vänner, blivit sedd och mottagen. Det har varit en förmån att få vara med om det. I varje möte har jag försökt att vara ”här och nu”. Att ha fullt fokus på dem som är där, barn och vuxna, utan att snegla på något annat. Fokus på dem just i den stunden. Just då är de min ”skatt” att vårda. – Det är också fint att ha fått följa människor under lång tid. Jag minns en miniorgrupp jag hade i början på 1980-talet, en grupp flickor. Långt senare kom en av flickorna tillbaka till Öppna förskolan med sina små barn. Jag mötte också hennes barn genom de olika pedagogiska programmen i domkyrkan, och när hennes yngsta barn konfirmerades var jag där och tog konfirmationsfotot på gruppen.

DE PEDAGOGISKA programmen för förskola och grundskola har varit en stor del av Sabinas tjänst. Där har hon planerat, organiserat och genomfört upplevelse och lärande för

”Det är vansinnigt roligt! Jag har en liten teaterådra som får flöda här. Och det ger så mycket tillbaka.”

omkring 1 500 förskole- och skolbarn varje år. – Församlingen erbjuder pedagogiska program för förskolans femåringar, för förskoleklasserna och för årskurs 1–5. Alla pedagogiska program utom ett, det att bygga julkrubbor, genomförs i domkyrkan. Grundtanken är att få lära genom att uppleva med alla sinnen. Barnen får gå in i en roll eller ta del av en berättelse som får liv genom att de möter olika karaktärer under sin vandring i kyrkorummet. Ibland får barnen på egen hand lösa uppgifter med hjälp av det som finns i kyrkan. Domkyrkans rum i sig lockar. Det är inte bara ett vanligt rum. Där finns något mer. Det märks på barnen. De blir ofta överväldigade när de kliver in i kyrkan. ”Wow!” Det är mäktigt och det finns så mycket prång och detaljer att upptäcka. Syftet är att lära på ett lustfyllt sätt.

FÖRSAMLINGEN HAR varit noga med att utforma de pedagogiska programmen så att de är i linje med läroplanen. Det är viktigt att tilltalet blir rätt så att alla barn, föräldrar och lärare känner sig bekväma, oavsett hur nära eller långt ifrån kristen tro och Bibelns berättelser de står. Lärarna kan utan oro komma med hela klassen, och de allra flesta kommer. De är trygga. De vet vad de får och med vilket förhållningssätt de möts.

Det är en stor insats både att planera och förbereda för alla besöken. I själva genomförandet är många, både ideella och anställda medarbetare med, men Sabina är också med och leder varje program och varje tillfälle. – Jag tror att det är viktigt för kontinuiteten. Det är också vansinnigt roligt! Jag har en liten teaterådra som får flöda här. Och det ger så mycket tillbaka.

DE PEDAGOGISKA programmen är något som jag själv stolt lyfter fram när jag berättar om domkyrkoförsamlingen och fascineras av domkyrkan som en pedagogisk resurs. Programmen för förskola och grundskola har inspirerat till att på motsvarande sätt använda domkyrkan för gymnasi et och för upplevelsevandringar med vuxna.

När Sabina pratar om möten med barn och barnfamiljer låter det som ett ömsesidigt delande av ”skatter”. Hon har fått bidra till sådant som blivit viktigt för dem hon mött, och de, inte minst barnen, har också gett henne mycket tillbaka. Att barnen har något viktigt att bidra med är ju en del av kyrkans syn på barn. Barnen hjälper oss att se perspektiv vi annars inte hade sett. – Ja, barnen har en självklar roll i församlingen. De ska också känna sig välkomna i kyrkorummet. Jag är glad över de små, låga stolarna som står längts fram i kyrkan, framför de ordinarie kyrkbänkarna. De uttrycker

Barnen har en självklar roll i församlingen, tycker Sabina Mathiasson. I Barnens kor, som hon varit med och utformat, har barnen en egen kyrka där de kan leka både gudstjänst, dop, bröllop och begravning och snart även kyrkfika.

Sabina Mathiasson

Ålder: snart 65 år Yrke: domkyrkopedagog Bor: i villa i Strängnäs Familj: Min man Bengt, tre vuxna barn och tre barnbarn Mitt finaste minne från mina år i domkyrkoförsamlingen: Går inte att välja – det finns så många fina minnen, tillfällen och möten.

att barnen är viktiga. Att barnen ser och hör vad som händer i en gudstjänst är förstås avgörande för deras upplevelse.

”BARNENS KOR” är en annan sådan sak. Tidigare fanns ”Barnens hörna” med leksaker, böcker, papper och kritor i södra vapenhuset. Att göra Vårfrukoret till Barnens kor öppnade för mycket mer än barnhörnan. Nu har barnen en egen kyrka där. Där finns allt av kläder och saker för att leka gudstjänst, dop, bröllop och begravning; ett litet altare att ställa i ordning, dockor i dopklänning, psalmsiffror att hänga upp, små prästkläder och biskopsmössor, en liten kista att leka begravning med, och inom kort kommer utsökta prinsesstårtor och bullar att leka kyrkfika med. Används det mycket? – Ja, enskilda föräldrar eller far- och morföräldrar kommer dit på vardagar med sina barn som får leka där. Det används också under gudstjänster, när barnen behöver gå ifrån en stund. Det blir lite lugnare för föräldrarna. Barnen kan leka utan att störa andra som firar gudstjänst. Det har varit kul att få vara en del i att utforma Barnens kor. Vilka andra drömmar har du kring barnets plats i kyrkan och gudstjänsten? – Sedan några år tillbaka finns barnkyrkvärdar vid en del högmässor. Det är en bra och viktig sak som vi ska vårda och utveckla. Att barnen delar ut psalmböcker, tänder förbönsljuset, tar upp kollekt och assisterar vid nattvardsutdelandet är viktigt både för dem och för oss vuxna. De tycker om att ha en uppgift, och de ger oss vuxna andra perspektiv. Barnet väcker något värdefullt inom oss. Ibland beskrivs kristen tro som en skatt, en gåva. Vad är särskilt viktigt för dig att lyfta fram i det kristna budskapet när du möter barn och familjer? – Det är att du är älskad som den du är. Det finns en plats för alla. Det finns någonstans

Pedagogiskt program

Förskolan, 5-åringar: Jul i domkyrkan. Påsk i domkyrkan. Förskoleklass: Vi bygger en julkrubba. Första skolåret: Vad gör vi i kyrkan – om livet i kyrkan i dag. Andra skolåret: Från palmsöndag till påsk dag – en vandring inför påsken. Tredje skolåret: Att vara djäk ne. Fjärde skolåret: Möte med medeltiden. Femte skolåret: I allhelgonatid – om livet och döden.

FOTO: CATHARINA FRÖJD

där jag inte behöver göra, där jag är viktig bara genom att vara. Det var det jag fick med mig när jag var liten, och det har jag försökt föra vidare – du är värdefull! Om några månader ska du runda av ditt arbete i församlingen. Du går i pension. Vilka skatter hoppas du väntar då? – Första gången jag hade en grupp i kyrkans verksamhet var jag 15 år, nu slutar jag som 65-åring. Jag har fått möta barn i kyrkan under 50 år. Det är en stor omställning att gå i pension. – Det finns förstås skatter på den sidan också. Kyrkan kommer fortsatt att vara en stor del av mitt liv. Och jag hoppas på lite mer utrymme för sådant som inte hunnits med och som jag gillar, bland annat läsa och sy. I familjen finns också både äldre och yngre generationer som behöver hjälp. Det är roligt och fint att få göra det.

Sabina är en stor älskare av filmen Sound of Music. Hon hör till dem som sett den massor av gånger. – Första gången var jag tolv år. Det finns en scen där Maria lämnar klostret för första gången. Hon säger: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han alltid ett fönster.” Så tänker jag kring pensionen, nu stänger jag den här dörren, och det ska bli intressant att se vad som finns utanför det öppna fönstret.