Hemlöse Stefan blev jurist

”Jag hittade min identitet i fängelsemiljön. Det blir lätt en sorts självuppfyllande profetia. Du blir sedd på ett visst sätt och anpassar dig till den bilden.”

Stefan Olafsson, jurist: Som hemlös brukade jag låtsas att jag var student

För tio år sedan levde Stefan Olafsson som hemlös sprutnarkoman, med söndervittrade tänder och pulvriserat självförtroende. Idag är han jurist på en ansedd advokatbyrå. Vändningen var ett första godkänt betyg – och livräddningen av 86-åriga Heidi. Känslan av att även han var kapabel, med förmåga att göra gott.

AV HANNA WELIN FOTO: JOI GRINDE

”DET SKULLE aldrig kunna hända mig.” ”Det måste vara något fel på föräldrarna.” ”Är man så dum får man skylla sig själv.” Tre inte alldeles ovanliga kommentarer om en kriminell narkoman. Men vad vet vi egentligen om varandra – och oss själva? Om livets vindlingar, om de små stegen som en dag leder fram till ett avgrundskliv.

Stefan Olafsson växte upp i en trygg och kärleksfull familj i Nyköping. Han var kvicktänkt och duktig i skolan, men hade en växande rastlöshet och frustration inom sig och började tidigt röka och dricka. I sjuan var han berusad varje helg. Föräldrarna märkte inget, inte förrän han började skolka i nian. –De visste inte vad de skulle göra. Mina alkoholproblem blev bara värre, jag var stökig och för jävlig och jag misshandlade människor.

På sin 20-åriga födelsedag dömdes han för första gången till fängelse. Ytterligare nio skulle komma att följa. –Jag visste att domen var rättvis. Men det som samtidigt hände var att jag hittade min identitet i fängelsemiljön. Det blir lätt en sorts självuppfyllande profetia. Du blir sedd på ett visst sätt och anpassar dig till den bilden.

I dag är första intrycket av Stefan Olafsson milslångt från bilden av 20-åringen i cellen. I kostym och putsade skor, med skarp och intensiv blick, rör han sig självklart på Lagerlöfs advokatbyrå i centrala Malmö. Här har han jobbat i ett och ett halvt år, ända sedan han tog sin juristexamen i Lund. –Jag har en fantastisk chef. Under anställningsintervjun sa hon att hon bara bryr sig om vem jag är idag och framåt.

ÅREN EFTER den första fängelsevistelsen är dränkta i alkohol och en hel del droger. Stefan jobbade i en bar, kände sig tom och urholkad, med skavande mindervärdeskomplex. Det enda viktiga var tjejen, hans stora kärlek. Väl medveten om att han riskerade att supa bort både sig själv och kärleken opererade han in antabus och gick i terapi. –Ändå kunde jag inte sluta.

När förhållandet till sist kraschade stängde han in sig i lägenheten i Stockholm och söp, dygnet runt i flera månader. Efter att ha skrivit ett avskedsbrev och förklarat att det var hans fel, stoppade han i sig en burk tabletter. Men han dog inte – och det såg han som ännu ett misslyckande. Dittills hade alkoholen varit hans primära drog, nu blev det amfetamin. –Hämningarna släppte. Som jag såg det borde jag ju inte ens vara vid liv.

Stefan gick rakt ut i hemlöshet. Flydde in i ruset, klippte banden till sitt forna jag, till sina drömmar och förhoppningar och bejakade identiteten som den hårda mannen på gatan. Våldsbrotten hörde alkoholen till, nu var det stölder och inbrott för att få ihop till drogerna som gällde. –Jag hade gränser som jag ansåg heliga. Exempelvis skulle jag aldrig göra inbrott hos privatpersoner eller börja med sprutor. Sån är inte jag, sa jag.

Men moral och gränser är sällan så givna som vi vill tro, konstaterar han. Ingen vaknar plötsligt upp och tänker: I dag ska jag bli sprutnarkoman. –När jag väl stod där i knarkarkvarten, där jag var den enda som inte injicerade, befann jag mig på en plats där sprutor var det givna beslutet, säger Stefan. –Och idealet att aldrig stjäla av privatpersoner var heligt för mig till den dag då jag var så nedgången att jag inte såg något val. FORTS.

Stefan är ännu inte redo för en nära kärleksrelation. ”Jag har bara haft så mycket att arbeta med, med mig själv”, säger han. Men han är säker på att den dagen kommer att komma.

Stefan åkte fast, om och om igen. Han är tacksam över att polis och socialtjänst jagade honom, men menar att straffen han fick, på två till fyra månader, var verkningslösa. Även om han tände av i arresten och häktena, var han mentalt inställd på återfallet som bara låg någon månad bort. Dessutom fanns det dro- ger på anstalterna. –Min erfarenhet är att korta straff inte har någon vårdande effekt. Att genomgå en för- ändring och bli motiverad till behandling är en process som kräver tid.

För Stefans del tändes en första spirande drivkraft av en uppriktig fråga från en så kall- ad uppsökare på Österåkershäktet: Vad skulle han egentligen vilja göra? Han visste svaret. Det var ju plugga han ville, som han alltid hade velat. ”Varför gör du inte det då?” undrade hon. Ja, varför?

Det var inte mer märkvärdigt än så. Ändå var det avgörande. Den fängelsevistelsen tog Stefan sitt första betyg på gymnasienivå, matte A. –Det kan låta fjuttigt, men jag var så stolt och tjatade säkert sönder mina vänner därute om Pythagoras sats.

HAN HADE fått en riktning, en ny mening. Ute på gatan föll han tillbaka i trappuppgångar- nas och sprutornas allt mer tärande liv, men långt bort hägrade ändå en studiedröm.

En av alla desperata nätter, 2009, sneddar han över en parkeringsplats på Östermalm. Han är på väg till ett företag där han planerat göra inbrott, men ser en bildörr som står på glänt och en äldre kvinna som halvligger i sätet. Han blir irriterad, han måste ju fixa pengarna. Stefan står och väger. Men han gör det, han går fram till kvinnan, till Heidi, och larmar efter hjälp. Tre poliser är först på plats, en av dem har tidigare gripit honom. Men nu bemöts han som en ansvarsfull liv- räddare och när ambulansen har kört iväg tar poliserna honom i hand och tackar för insatsen. –Jag var helt uppfylld av att ha gjort en så odiskutabelt god gärning.

En fullständigt avgörande känsla, konsta- terar Stefan. Med ett tydligt budskap riktat till honom själv: trots sin utsatthet, trots den inre demonen som skrek efter pengar till dro- gerna, var han en person som gjort något gott utan tanke på egen vinning. –Jag visste att jag var en samhällsplåga. Jag var djupt egoistisk, den sidan av mig var störst. Men det fanns något inom mig som, när det väl kom till kritan, gjorde det rätta.

Två månader senare får han ett samtal från Heidi som hämtat sig från den stroke hon hade fått, och nu vill träffa honom. –Jag gick dit samma kväll. Hennes sätt att se på mig var något helt annat än vad jag var

”När jag började plugga undrade jag förstås om jag, med min bakgrund, skulle klara det. Så jag höjde min ambitionsnivå för att visa att jag kunde prestera. Och jag presterade”, säger Stefan, som i dag jobbar på advokatbyrån Lagerlöfs.

van vid. Och hon vågade lämna mig ensam i sitt vardagsrum.

Efter det bestämde sig Stefan för att vara ärlig mot Heidi: Han var en hemlös sprutnarkoman som hade begått inbrott. –Hon var tyst och tittade sig runt. Sedan lutade hon sig fram och sa: Det där kommer du att komma över.

Hon räckte över ett kuvert. I det fanns tillräckligt mycket för att köpa en fin klocka – samma klocka som nu skymtar under Stefans kavajärm, som han pantsatt gång på gång, som han i fängelsemiljöns hårda värld fick sitta i isoleringscell för att behålla.

TVÅ ÅR senare, 2011, dömdes Stefan till sitt tionde fängelsestraff. Den här gången skulle han sitta inne på Österåkersanstalten i ett och ett halvt år, tillräckligt länge för att åstadkomma en förändring – om han vågade stå emot gängtrycket, om han vågade blicka inåt, om han verkligen ville. Det gjorde han. Stefan gick igenom behandlingen, studerade hårt och höll sig för sig själv. Strax före frigivningen fick han chans att göra högskoleprovet. När han gick ut genom fängelsegrinden, för första gången ren, stod porten till universitetet öppen. –Som hemlös brukade jag promenera runt på KTH och låtsas att jag var en student bland andra, bara för att få känna känslan.

När Stefan öppnade kuvertet där han välkomnades till juristprogrammet, knappade han omedelbart in numret till sin mamma. –Vi bara grät, båda två. Tårarna kommer också nu när han berät

”Hennes sätt att se på mig var något helt annat än vad jag var van vid. Och hon vågade lämna mig ensam i sitt vardagsrum.”

tar. Stoltheten, men också skulden. Vetskapen om helvetet han dragit ner familjen i. –Min mamma brukade fråga sig vad hon hade kunnat göra annorlunda. Men hon gjorde inget fel eller något annat med mig än med mina syskon.

I dag har de nära kontakt och med tiden har det också blivit lättare för syskonen att släppa in honom känslomässigt. –Jag försöker be om förlåtelse genom handling.

När Stefan muckade för sista gången låg han på minus, i allt. Steg för steg har han betat av sina skulder och skaffat det viktigaste som hör ett vuxet liv till. Efter alla år utan ens en säng, har han nu en alldeles egen tvårumslägenhet. –Idag upplever jag att jag lever min gottgörelse. Som tydligast är det när jag, som målsägandebiträde, står på brottsoffrens sida. Ibland har jag ärenden där gärningsmannen är ungefär som jag var.

PÅ LAGERLÖFS sköter Stefan också nästan all migrationsrätt, asyl- och anknytningsärenden som spelar en avgörande roll i människors liv. Han betonar att han är jurist och inte flyktingaktivist, men säger att han önskar att de som svepande pratar om att flyktingar bluffar, hade satt sig in i sisådär ett tiotal ärenden. –När du slutar se folk på gruppnivå, utan träffar och pratar med individer, ser du något annat. Jag har både haft starka och svagare ärenden, men det finns inte en enda klient jag inte har känt sympati för.

Vid sidan av arbetet jobbar Stefan som volontär på Stadsmissionen. Att träffa utsatta människor – individer – är något han tror är viktigt, för alla. Själv kommer han aldrig att glömma Heidis blick hemma i vardagsrummet. Hur hon, i hans tandlösa och härjade ansikte, såg en man som hade gjort gott.

Efter avtjänat straff, avslutad behandling och påbörjad utbildningringde Stefan återigen på Heidis dörr. I flera år hade han spelat upp scenen i huvudet. Nu var det dags. –Jag lutade mig fram och sa: ”Vet du, jag har kommit över det.”