Tingen som bär minnen

”Sakerna är viktiga för våra identiteter”

De miste allt, deras värld utplånades under kriget. Varje sak som påminner dem om förlusten är därför laddad av saknad men också varma minnen. Minsta ting från tiden kan bära en skatt för Dina och Jovan Rajs.

EN PAPPERSLAPP. Något vi har i fickan och kastar bort när vi inte längre behöver den för minnet. En golvplatta. Som vi trampar på utan att ägna den minsta uppmärksamhet. Men de kan också bära minnen av människor, platser, händelser – skärvor av en utplånad värld.

Dina och Jovan Rajs överlevde båda Förintelsen. Jovan miste hela sin familj och Dina förlorade sin barndom då hon levde med falska id-handlingar i ett främmande land. Det är upplevelser som bara kan förstås av dem som varit med, minnen som etsats fast, saknad som alltid finns kvar. –Vår svenska svärson träffar sin släkt en gång om året – över hundra personer! Vi har ingen. De vi har lever bara i oss. Vi älskar våra släktingar som inte längre finns, säger Dina Rajs.

Historier bleknar, människor glider med tiden in i den stora glömskan. Men finns minsta lilla sak att fästa minnen på kan även de som för länge sedan försvunnit bevaras. Därför har Dina och Jovan blivit samlare. –Kastar jag bort saker, så kastar jag också bort tiden, säger Jovan.

BÅDA FÖDDES i norra Jugoslavien före andra världskriget, Jovan i staden Petrovgrad och Dina i staden Ruma. 1941 invaderade Nazityskland med allierade landet och började genast avrätta och deportera judar. Jovan var åtta år när hela hans familj fördes bort: pappa Hugo, mamma Enci, brodern Djurica, morfar, mormor och hennes systrar, Jovans mostrar och fastrar, farfar och farbröder. Alla.

Jovan hade av sin mamma lämnats över till en moster i Belgrad som var gift med en kristen man och därmed hade ett visst skydd. Men de vågade inte hålla Jovan i den naziockuperade staden utan skickade honom till Szeged i Ungern. Två år senare intogs staden och judarna fördes iväg, i Jovans fall till slavarbete och sedan koncentrationslägren Bergen-Belsen och Theresienstadt, där han fritogs vid krigsslutet.

Dinas närmaste familj hade turen att klara sig med livet i behåll, men splittrades. Pappa Miša togs till fånga och sattes som jugoslavisk reservofficer i krigsfångeläger i stället för utrotningsläger. Mamma Lea, farmor, farfar och treåriga Dina varnades av en tysk officer om att stadens judar skulle dödas och hann fly till ungerskockuperade Novi Sad.

Där togs Dina om hand av en moster medan mamma och farföräldrarna for till Budapest för att se om det fanns bättre chanser där. Dina, mostern och morbrodern klarade sig med nöd och näppe undan razzior och Dina återförenades med mamma i Budapest. Där stannade de till krigsslutet, och kunde återvända till Novi Sad som befriats av Röda armén. Dit kom också pappa, märkt av sin fångenskap – men vid liv.

MINNENA LÄMNAR aldrig Dina och Jovan. Ändå är tingen viktiga, de saker som de fått med sig på flykt under krigsåren eller återvänt för att hitta. De gifte sig 1958 och bosatte

Ting som bär våra minnen – en berättelse om överlevnad

Dina och Jovan Rajs Bonnier Fakta, 2020

sig i Belgrad, för att tio år senare flytta till Sverige. Nu finns alla skärvor i deras hem, de föremål som utgör deras fysiska påminnelser om allt. – Sakerna är viktiga för våra identiteter. Ju fler vi hittar, desto fler luckor fylls i våra liv. Jag är lycklig för golvplattan från mitt barndomshem, jag tittar på den varje dag. I den staden hade jag kunnat leva, och sen studerat i Belgrad. Jovan också, säger Dina.

Den trekantiga biten i tegelröd sten hämtade Dina till Sverige när hon 2003 för första gången efter kriget besökte hemstaden Ruma. Familjens hus fanns kvar, men var tomt och förfallet. Altangolvet var sprucket, och Dina plockade upp en bit som hon tog med sig. Det är nu allt som finns kvar av barndomshemmet.

På Jovans papperslapp stod namn och adress till en man som skulle hjälpa hans tant Irma att fly, och som Jovan skulle söka upp. Men moster Irma fick inte hjälp utan fördes bort för att aldrig återvända. Trots sveket och tragedin har Jovan sparat lappen, som minner om att hon har existerat och vem hon var.

Om dessa och 27 andra föremål berättar paret i den i vintras utkomna boken Ting som bär våra minnen. Var för sig har de tidigare skrivit flera böcker, men denna skrev de tillsammans. Den är resultatet av frågor de fått av elever i samband med föreläsningar i skolor: ”Dina, har du din docka kvar?” eller ”Jovan, har du sparat din gamla ryggsäck?”

Allt sedan de blev pensionärer har Dina och Jovan Rajs rest runt och berättar om sina minnen i skolor. Det viktiga är inte bara att vittna om Förintelsen, utan även att berättelserna om flykt och förföljelse är allmängiltiga.

Under skolträffarna och den frågestund de avslutar med brukar de tala om ryggsäckar, i form av minnen och trauman som människor bär på. Genom att få berätta, lämna över sin historia till andra och bli lyssnad på kan den som bär tunga trauman få hjälp att läka.

Sedan de blev pensionärer reser Jovan och Dina Rajs runt i skolor och berättar om sina erfarenheter av Förintelsen. ”Vi berättar inte det här för att någon ska tycka synd om oss, utan för att ge perspektiv.”

Alla har ryggsäckar, men vissa är tyngre än andras. Många bärs av dem som kommer till Sverige i dag, 50 år efter Jovan och Dina Rajs, på flykt undan krig och förföljelse.

Judar har inte ensamrätt på lidande, betonar Dina: –Efter en skolträff kom två afghanska pojkar springande efter oss och lämnade över sina brev, som de hade skrivit med stor möda. De var 16 år och bästisar, en av dem skulle få stanna i Sverige och den andre skulle skickas tillbaka. De visade sina familjefoton från hemlandet. Jag grät hela tiden. Vad de barnen har tunga ryggsäckar!

Under skolträffarna och pratstunderna har ibland lärare bett barn att skriva dikter eller rita teckningar av det som griper dem under Dinas och Jovans berättelser. Under åtta år har de samlat ihop över 800 teckningar. – Två, tre hundra har visats i utställningen Barns blick på Förintelsen på Forum för levande historia, resten har vi hemma. Vi ska

”Jag är lycklig för golvplattan från mitt barndomshem, jag tittar på den varje dag.”

skänka dem alla till Barnteckningsmuseet i Eskilstuna, säger Dina.

DET VAR långt ifrån självklart att börja berätta. Jovan Rajs fokuserade på sitt arbete som rättsläkare och Dina på sitt som arkitekt. Deras barn fick inget veta, de skulle få en normal uppväxt och leva sina liv på sitt eget sätt, resonerade paret. Först när äldsta dottern var 40 år fick hon läsa alla de minnen som de tecknat ned. –Hon sträckläste. ”Jag visste allt”, sade hon sen. Redan när hon var fyra sade hon: ”Pappa, det är kriget på tv!” Hon hade förstått att det var något som inte stämde, berättar Jovan.

Två barnbarn fick var sin av två ringar som Dina hade kvar. Ett av barnbarnen, nu poet och konstnär, är mycket intresserad och skriver dikter om bland annat Jovan, Dina och deras upplevelser.

Det tänker de fortsätta att berätta om i skolor och för andra så länge de kan. Minnen de lever med och som inte får förvinna med dem, i en tid med krafter som förnekar att det hänt. I en tid då flyktingar åter söker sig till Sverige och den rika världen, med trauman som många av oss inte kan föreställa sig. Det sammanhanget är Dina och Jovan Rajs noga med att förklara: –Vi berättar inte det här för att någon ska tycka synd om oss, utan för att ge perspektiv.