VÅREN 2025
Tre små steg mot hållbar förändring !
GÖRAN GREIDER: ”I ensamhet finns aldrig något hopp”
ROBIN HÖRNQVIST IDOL-STJÄRNAN
SOM BRINNER FÖR ÄLDRE
En kraft som kan bära i svåra tider
Hoppet börjar med dig!
Redan nu i mars kan vi märka att ljuset sakta återvänder. De kalla vintermånaderna har långsamt släppt greppet, naturen omkring oss vaknar till liv igen och dessutom närmar sig hoppets högtid, påsken.
du kan hjälpa
◗ Vill du stötta
Diakonicentrums verksamhet? Swisha gärna en gåva!
I detta tidningsnummer får vi ta del av flera olika perspektiv och berättelser kring temat hopp och jag vill inleda med en av Jesu liknelse som handlar om senapskornets kraft. Jesus säger det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himmelens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna (Matt 13:32). För mig blir liknelsen en enkel men kraftfull påminnelse om att det som börjar smått kan få stora konsekvenser.
IBLAND KANSKE DU precis som jag undrar vad ett litet frö kan göra i en så trasig och svår värld som vår. Kanske funderar också du precis som jag på vad man kan göra som individ i en värld med så stora globala utmaningar, så mycket lidande och konflikter. Varje gång jag öppnar köksluckan hemma under diskbänken och får syn på min lilla källsortering undrar jag om den gör någon skillnad när det kommer till klimatförändringarna på vårt stora klot. Vad gör mitt lilla bidrag för nytta? Spelar mina val någon roll? När meningsfrågorna snurrar och hopplösheten hotar att gripa tag i mig brukar jag tänka på Jesu konkreta ord om senapskornet. Ett litet frö kan växa sig stort. Det är ett faktum och ett tecken på hopp.
”Ibland kanske du precis som jag undrar vad ett litet frö kan göra i en så trasig och svår värld som vår.”
Som kristna är vi kallade att vara bärare av hopp och ljus i den här världen. Vi kan ibland känna oss små och maktlösa men det är viktigt att komma ihåg att Guds kraft arbetar genom det lilla vi gör. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Det kan börja med en gest av vänlighet, ett ord av uppmuntran, en insats för den som lider eller en bön för den som behöver. En liten handling som ger andra hopp, som inspirerar andra att också göra något litet. Så skapas en förändring som sprider sig, steg för steg. Vi kan alla omsätta vårt hopp till handlingar som skapar framtidstro. Kanske genom engagemang i en organisation eller ett initiativ som arbetar med något
som du bryr dig om. Använd din röst för att tala om sådant som är viktigt för dig. Lär dig mer om de utmaningar som världen eller lokalsamhället står inför och de lösningar som finns. Visa att det är möjligt att vara hoppfull och engagerad i att göra världen till en bättre plats.
NYLIGEN INVIGDES SVENSKA kyrkans nya Diakonicentrum i Örnsköldsvik, där alla som behöver får vägledning och stöd samt hjälp med det nödvändigaste. Ett av kyrkans viktigaste uppdrag är att möta de behov som finns bland människor i utsatta situationer. Vår mission är att sprida hopp genom att skapa mötesplatser som kan motverka och förebygga ensamhet, utanförskap och isolering men också genom konkret matutdelning. Cirka 150 matkassar delas ut varje vecka och behoven ökar. Därför lanseras i samband med Diakonicentrums öppning en kampanj som syftar till att stärka vårt stöd till Örnsköldsviks behövande.
Tack vare ideella insatser, samarbeten med livsmedelsbutiker, företagssponsring, enskilda donationer och bidrag kan fortsätta vårt stödarbete. Budskapet är enkelt och självklart. Hoppet börjar med dig!
Marie Edström
Innehåll
Din församling
4 Aktuellt Tre nya medarbetare
6 Intervju Robin Törnqvist, musiker
25 Ridkonfa Hopp över hinder
Tema hopp
9 Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
20 Tankar om tro
Mötet
14 Göran Greider Poet, författare och journalist
Övrigt
18 Nyfiken på kyrkoåret
26 Hundra år av ekumenik
31 Korsord
Vi måste bli bättre på att våga stå kvar i smärtan och titta efter kärlek – överallt, säger Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem.
Foto: JERIES A BASIER
SVANENMÄRKET
medarbetare om hopp
1. Vad betyder hopp för dig? 2. Vad ger dig hopp?
REDAKTION
Cecilia Nelin, präst i Gideå Trehörningsjö församling
1. Att det inte är kört.
2. Att Berlinmuren föll, att Sydafrikas apartheid avskaffades. De var absoluta konstanter, men de upphörde.
Britt-Marie Lindström, värdinna i Grundsunda församling
1. Att kärlek och tro ska lysa genom världen.
2. Att framtiden ska bli ljus.
Catarina Ölund, förvaltningsassistent Begravningsverksamheten
1. Att våga tro och hoppas på något.
2. Vänlighet, öppenhet och oväntad omtanke.
Jeanette Ödmark, kyrkogårdsarbetare på Örnsköldsviks kyrkogård
1. Hopp om att nära och kära och jag själv ska få vara friska.
2. Hopp om en bra framtid.
Ivanette Eriksson, barnskötare på Kyrktuppens förskola
1. Morgondagen. Gud med oss.
2. Att veta att Gud har koll på precis allt och att Gud håller världen i sina händer.
◗ Den här tidningen delas ut av Svenska kyrkan till alla hushåll inom Örnsköldsviks norra pastorat. Eftersom vi även informerar om begravningsverksamheten delas den även ut till de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se
Tryck: Printagon, Helsingborg, 2025
Distribution: Postnord
Omslagsbild: Charlotte Nordin
3 nya medarbetare hälsas välkomna till vår församling
1
Mikael Häggblad, nyanställd vaktmästare i Grundsunda församling.
Berätta, vem är du?
”Jag såg annonsen om vaktmästartjänsten och tänkte ’Det där är ju jag!’”, berättar Mikael Häggblad, som bland annat har dansinstruktör i linedance på sitt cv.
– Jag heter Mikael Häggblad och jag bor i Husum i min mormor och morfars hus, Torsten och Emmy Häggblad, välkända inom Svenska kyrkan i Grundsunda. Både mormor och morfar hade musik och sång som sina stora intressen. Mormor ledde kyrkokörerna och hon var också tillförordnad kantor i Grundsunda kyrka en tid. Vad gjorde du innan du fick tjänsten som vaktmästare?
– Jag har jobbat 28 år som däcktekniker på Däckservice, men nu var det dags att göra något annat. Jag såg annonsen om vaktmästartjänsten och tänkte ”Det där är ju jag!”
Vad ser du fram emot i ditt nya jobb?
– Det är möjligheten att kunna förändra saker och ha varierande arbetsuppgifter. Fritidsintressen?
– Det blir mycket tid med familjen och jag spelar mycket tv-spel med barnen. Har du någon dold talang som du vill berätta om?
– Jag har varit dansinstruktör i linedance och squaredance. Jag har till och med tävlat i dans, men det är många år sedan.
2Cecilia Afvander, nyutbildad diakon.
Vem är du?
– Hej, jag heter Cecilia Afvander och bor i Bonäset med man och son. Nyexaminerad diakon och vigdes för Härnösands stift i januari i år.
Vad gjorde du innan du började arbeta i Arnäs församling?
– Jag har jobbat med lite allt möjligt bland annat inom olika delar i vård och omsorg, på juristbyrå, lärare, inom restaurang mm. Senaste åren som socionom och enhetschef inom Örnsköldsviks kommun.
Vad tycker du om att göra när du är ledig?
– Tycker om att vara i fritidshuset vid havet, promenera, läsa och kolla på film och serier. Gillar att fika och såklart är familj och vänner viktiga.
Har du någon dold talang?
– Pratar ganska fort och kan prata på både in- och utandning om det behövs.
3
Miriam Hälldahl, som har jobbat på Café Kyrkbacken sedan september.
Berätta lite om dig!
– Jag bor i Gärdal på en hästgård och har två vuxna söner som är utflugna. Mycket av min fritid går till att ta hand om djuren på gården. Jag har en egen häst och har stallplats till två hästar, en hund och två katter.
Andra fritidsintressen, vad gör du helst då?
– Åh, jag tycker att det är mycket som är roligt att göra! Jag tycker mycket om att baka, laga mat, inreda, gå i skogen och att plocka svamp. Fotografera är också ett stort intresse som jag har. Sedan älskar jag min trädgård och blommor, särskilt dahlior.
Vad jobbade du med innan du började på Café Kyrkbacken?
– Jag jobbade natt på Sidensjögården.
Vad skulle du säga är caféets mest populära bakverk?
– Rullrån! Det är jättepopulärt. Rullrån kan man inte köpa var som helst och jag tror att Kyrkbacken är rätt ensamma om att sälja den kakan här i Örnsköldsvik.
Foto: CARAMARIA/ GETTY IMAGES
Har öga för fotografi. Foto:
Foto: CHARLOTTE NORDIN
Diakonicentrum får nya lokaler
I februari öppnades portarna till nya Diakonicentrums lokaler. Verksamheten har flyttat in i den gamla restaurangen Röde orm, som har sanerats och renoverats för att anpassas till verksamhetens behov.
◗ Det diakonala arbetet kring nöd och stöd som utförts i Örnsköldsviks församling har sedan länge vuxit ur församlingshemmets lokaler på Storgatan. Cirka 150 matkassar delas ut varje vecka och det har varit logistiskt svårt att hantera omsättningen på matvaror i befintliga lokaler. Dessutom har inte församlingshemmet de volymer och den standard som krävs för att härbärgera så många människor som söker hjälp, samtidigt som annan församlingsverksamhet pågår. Vi har också behövt tänka på våra anställda och ideellas arbetsmiljö. Renovering och omdisponering av befintliga våningsplan i församlingshemmet har diskuterats, liksom införskaffande av en ny behovsanpassat lokal. Och i oktober fattade kyrkorådet beslut om det senare alternativet då vi fick möjlighet att köpa gamla restaurang Röde orm. Under tre månaders tid har lokalen sanerats och renoverats och anpassats till verksamhetens behov och för att optimera arbetsmiljön. I mars öppnades portarna till nya Diakonicentrums lokaler.
ETT AV KYRKANS viktigaste uppdrag är att möta de behov som finns bland människor i utsatta situationer, bland annat genom att skapa mötesplatser som kan motverka och förebygga ensamhet, utanförskap och isolering. Människors lika och okränkbara värde är vårt fokus och bibelordet ”Vem är min nästa” (Luk 10:29) är vägledande. Vi är jätteglada att kyrkorådet fattade beslutet om att utveckla och förbättra det diakonala arbetet i nya lokaler, trots att en av våra
Diakonerna Anna-Lena Wahlberg och Ingemar Johansson utanför nya Diakonicentrum.
största utmaningar just nu är det stora och underhållskrävande fastighetsbeståndet. Vi har nyligen gjort en lokal kartläggning och en tioårig lokalförsörjningsplan som ska hjälpa oss att göra kloka och hållbara vägval i framtiden. Men vi ska inte sluta att vara kyrka och det känns rätt att pastoratet satsar där behoven finns.
DET HÄR SKA nu få bli en plats där de som behöver får hjälp med det nödvändigaste, men också en plats
där man får bidra på det sätt man kan. Vi har många ideella som känner att det är meningsfullt att ge av sin tid och kompetens och vi har också företag och föreningar som vill bidra till eller med livsmedel och andra förnödenheter. Vi har många värdefulla samarbeten som vi är oerhört tacksamma för.
Det finns många skäl till att vara stolt, glad och tacksam för det engagemang och medmänsklighet som finns i Örnsköldsvik. Här hjälps vi åt!
Marie Edström Kyrkoherde
Foto: CHARLOTTE NORDIN
SPRIDER HOPP. Musikern, Idol-deltagaren och
arrangören Robin Hörnqvist, 29, lever efter mottot att inspirera, sprida glädje och hopp.
”Jag brukar kallas för Sveriges yngsta pensionär”
TEXT OCH FOTO: Charlotte Nordin
+kort om
Robin Hörnqvist
Ålder: 29.
Bor: Domsjö.
Familj: Sambon
Elin, ett barn.
Gör: Musiker och arrangör.
◗ Med ett hjärta för pensionärer och musik och genom sin medverkan i Idol har han gjort avtryck i Örnsköldsvik och långt utanför. Han brukar kallas för Sveriges yngsta pensionär. Robin Hörnqvists resa från Svenska kyrkans Unga till att arrangera Äldregalan och delta i Idol är en berättelse om tro, engagemang och viljan att sprida glädje.
Du startade Äldregalan 2014, då bara 20 år gammal och har sedan dess årligen arrangerat den. Hur kom det sig att du startade Äldregalan?
– Jag var på ett äldreboende och underhöll med sång och musik och efteråt kom en farbror fram till mig och sade: ”Tack, nu kan jag leva lite längre!” Det där han sade gav mig sådan inspiration. Man kanske ska göra någonting för den äldre målgruppen, tänkte jag? En show för 60-plussare och pensio-
”Äldregalan är mitt flaggskepp och jag kommer nog aldrig vilja sluta med den.”
närer. Tanken till Äldregalan föddes och jag startade den som ett UF-företag i den gymnasieutbildning jag gick. Och på den vägen är det. Sedan dess har jag fortsatt.
– Jag brukar kallas för Sveriges yngsta pensionär, säger Robin och skrattar.
Responsen på galan har ju varit bra, kan man säga.
– Ja, jag har ju kört showen i tio år nu. Äldregalan är mitt flaggskepp och jag kommer nog aldrig vilja sluta med den. Och jag har även utökat och arrangerar Äldregalan i Sundsvall. Två gånger har vi kört den i Skellefteå också.
Du verkar vara en driven person.
– Jag är väldigt engagerad och expert på att säga ja till grejer. Jag tycker att det är tråkigt att göra bara en grej. Det är ju så mycket som är kul!
Hösten 2024 medverkade du i Idol i TV 4. Vad fick du med dig ifrån Idol-resan?
– Jag fick många nya tankar om hur jag ser på mig själv som artist och upptäckte att det fanns en
del saker som jag hållit tillbaka. Jag började värdera mig själv som artist och förstå att jag har någonting unikt. Jag vågade experimentera med mig själv i att hitta mitt sound.
Du har tillbringat mycket av din ungdom i Svenska kyrkans Unga, vad har det betytt för dig?
– Jag är döpt och konfirmerad och efter konfirmationen började jag engagera mig som ung ledare. Först i Domsjö-Hållängets konfirmandarbete, sedan blev det i Själevad och till sist i Grundsunda. Jag gick Ung ledarutbildning och hängde mycket på Svenska kyrkans Unga (KU) i Själevad. Söndagar klockan sju, då var vi där i två, tre timmar och vi avslutade alltid med en andakt. KU var en kravlös gemenskap där man fick hänga och bara vara. För mig var det en viktig plats. Vi hade olika bakgrunder, vi som var där, och hade vi stött på varandra i skolan hade det nog inte varit lika självklart att vi hade klickat med varandra. Men i KU drevs vi av en gemensam grej. Vi var tillsammans i en grupp där vi utvecklades
”Jesus är för mig en trygghet, den som säger att jag är bra som jag är”, säger Robin Hörnqvist.
som människor och blev stärkta i vår tro. Det där är Svenska kyrkan för mig! Att komma till en kravlös plats där man får känna sig värdefull, sedd av alla, där man får växa som människa och i sin tro. Att vi är där tillsammans.
På vilket sätt påverkar tron på Jesus dig som person och artist?
– Jag tänker att vi möter Jesus på många olika sätt. Jesus är för mig en trygghet, den som säger att jag är bra som jag är. Under konfirmationen var jag ganska länge Tomas tvivlaren. Tron fanns där, men jag ville inte riktigt acceptera den. Men jag skulle vilja säga att det är en bra grej att våga prata om sina tvivel, för alla har väl gått igenom perioder när man känt att man tvivlar. Hade jag inte öppnat upp och våga släppa in Jesus i mitt liv så tror jag inte att jag hade varit den person jag är i dag.
– När det gäller musiken har jag ett fantastiskt minne från när jag pilgrimsvandrade med Ungledarutbildningen i Santiago. En av de sista kvällarna innan gruppen kom fram till Santiago befann vi oss på ett härberge. Vi var less, vi var slitna och trötta efter en hel dags vandring och jag hade många tankar i huvudet. I rummet på härberget ställer sig plötsligt en samisk tjej ifrån Umeå upp och jojkar framför oss. Andra pilgrimsvandrare som också bodde där hörde och kom in till vårt rum och lyssnade. Om jag ska placera Jesus i ett rum så var han där – precis där och då! I musiken, i jojken. Det var många känslor och många tårar. Det var starkt! Jag behövde inte höra ord men jag blev så berörd.
Vad betyder hopp för dig?
– Hopp är för mig att sprida glädje. Jag tror att det är vi själva som styr i hur mycket hopp vi sänder ut. Mitt ansvar här i världen är att sprida glädje till andra människor. Det är de enkla sätten att sprida hopp som är det viktiga. Vi behöver inte krångla till det så mycket. Alla behövs och fyller en viktig funktion. Någon är missionär, någon är volontär i krigsområden. Eller någon är som jag – sprider glädje på en scen.
”Gud har hopp i oss, också i vår brustenhet”
hallå där
... Teresia Derlén, biskop i Härnösands stift.
Berätta lite om dig själv, och om din relation till Härnösands stift.
– Mina föräldrar jobbade i Sundsvalls församling under 90-talet, och jag tog studenten där. När jag började plugga teologi fick jag hålla gudstjänster under somrarna i kyrkorna i Sundsvallstrakten. Särskilt minns jag fiskekapellen! Pappa är från Nordmaling så Övik och ett visst ishockeylag ligger mig också varmt om hjärtat (även om det finns andra bra lag i stiftet också).
Hur kommer det sig att du var så många år i England?
– Jag har bott i England flera gånger. Nu senast fick jag möjlighet att doktorera. Att doktorera är uppslukande och tar tid, speciellt som jag samtidigt jobbade halvtid i en församling. England kommer alltid att kännas som hemma, med många goda vänner och fina erfarenheter.
Biskop Teresia och Cecilia Afvander efter högmässan i Härnösands domkyrka där
Cecilia vigdes till diakon.
Vad gör du helst när du inte jobbar?
– Tar igen sömnen eller försöker komma ihåg var jag var i min bok.
Hade du ett valspråk på lut om du skulle behöva det en dag, eller kom det till dig i processen att bli biskop? Berätta gärna lite om valspråket och biskopsvapnet. – Valspråket började jag tänka på efter valet. Jag mediterade över mina favoritböcker i bibeln och bad om ett budskap som gav hopp och tilltro till Gudsnärvaro. Guds
”Gud har hjälpt mig att upptäcka gåvor hos mig själv som jag inte trodde att jag hade”, säger Teresia Derlén.
skaparkraft är full av energi och liv, därför landade jag i en vers från en av skapelsepsalmerna, Psaltaren 104. Det var skaparkraften och nattvarden (som jag forskat om) som fick inspirera biskopsvapnet med vinträd, bin och Helig Ande.
Har du några exempel från kyrkohistorien eller bibelberättelserna som du hämtar hopp ifrån?
– Johannes kap 21 berättar om hopp. Där möter Petrus den uppståndne Jesus. Bara dagar innan, på långfredagen när Jesus arresterades, svek Petrus sin vän och ångrade sig djupt. Men i Joh 21, på stranden vid en lägereld, får Petrus sitta med Jesus. Jesus lyssnar till Petrus trots sveket. Petrus får en chans att uttrycka hur mycket deras relation betyder. Mer än så, Jesus sätter sitt hopp på honom. Det är Petrus som Jesus utnämner att leda kyrkan.
– Det är en berättelse som säger mig hur mycket hopp Gud har i oss, också i vår brustenhet. Jag tror vi kan lära av Petrus att Gud verkar i världen. I mötet med Jesus kan vi känna både kraft, försoning och att vi har ett
uppdrag. Att följa Jesus är att vara en försonande kraft i våra olika sammanhang.
Var hittar du hopp i vardagen i en förvirrad värld? (eller för att tala klarspråk, hur orkar du kliva upp ur sängen på morgonen?)
– Gud har hjälpt mig att upptäcka gåvor hos mig själv som jag inte trodde att jag hade. Jag har upptäckt dem när jag hjälpt kyrkan och medmänniskan. Oftast gör det livet både mer spännande och hoppfullt, ibland utmanande och arbetsamt, men oavsett känns det tydligt att Gud har en mening med mitt liv. Gud har en mening med alla människor, och det känns som den viktigaste uppgiften nu: att få andra att känna mening med sitt liv. Att få tjäna Gud på det sättet är hoppfullt.
Har du något bra boktips till våra församlingsbor?
– På fritiden läser jag bara böcker med lyckliga slut, det är både skön avkoppling och en påminnelse om att godheten, trots allt, dominerar över ondska.
Eva Halling
tema
hopp
Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
TEXT: Ida Therén ILLUSTRATION: Sophie Ekman
hoppet är centralt i mötet med människor som drabbats av svåra sjukdomar och förluster, säger Åsa Högman, sjukhusdiakon på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon möter dagligen personer som lever med stort lidande. Det kan handla om barn i livshotande tillstånd, människor som är döende och anhöriga i sorg. Åsa berättar att hon själv aldrig upplevt det ”becksvarta” mörkret, men precis som alla har hon haft perioder av svårigheter.
– Min utgångspunkt är att jag inte kan veta hur de människorna jag möter tänker, känner eller mår, men jag vill ändå försöka förstå och framför allt lyssna på deras berättelse.
”Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.”
Åsa Högman, sjukhusdiakon
Om hoppet verkar helt borta kan man försöka provtänka runt nyansskillnader, berättar Åsa. Kanske finns det en grå glipa som inte känns lika hopplös som allting annat. Men när hon möter människor som har det som allra svårast är det inte säkert att de själva kan se någon strimma av ljus. Då blir det hennes uppdrag att försöka glänta på en dörr och släppa in känslan av hopp i livet.
– Det kan man göra genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen.
Samtidigt är det viktigt att inte försöka komma med hopp för tidigt i processen. Ibland behöver man få sörja först, innan man är redo. Även om personen själv kanske inte känner hoppet, så finns det ett hopp i att någon annan vågar ta emot och stå kvar i smärtan, säger hon.
– Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.
– Jag tror att det kan ge hopp om man inte är rädd för det svåra eller för snabb med att säga att allt blir bra.
Men hur orkar man stå kvar?
– Det är medmänniskans uppgift att se till att ha sitt eget skydd på annat håll. Man får själv ta ansvar för hur mycket man orkar.
– Och man ska aldrig lova något man inte kan hålla, som att man alltid ska finnas där.
Är man med någon som är döende måste man lägga sina egna rädslor för döden åt sidan. Lyssna, ställa öppna frågor och komma ihåg att personen kanske inte alls vill prata om sin förestående död. Då kan inte jag göra det, bara för att jag har ett behov av det, säger hon.
Ett annat sätt att skapa hopp kan vara att dela sin egen tro.
– Folk som inte själv har en tro kan fråga saker som, ”Du som ändå tror, hur är det? Finns det ett evigt liv efteråt?” Då försöker jag dela hur jag tänker och vad jag tror på. Hur Gud bär oss.
– På så sätt kan jag låna ut lite av mitt hopp, och min Gudstro kan bli den där grå strimman som kommer in i mörkret.
Ibland handlar det om att hjälpa människor att bara ta livet en minut i taget, eller ett andetag i taget.
– Det är också ett hopp, på sitt sätt. Att andas. Morgondagen kan jag inte tänka på nu, men jag tar mig igenom den här stunden.
Åsa berättar om en familj hon mötte som förlorade sitt barn i förskoleåldern. När de fick beskedet att de måste stänga av de livsuppehållande maskinerna
kort om
Åsa Högman
Ålder: 56 år.
Familj: Varm och kärleksfull.
Gör: Sjukhusdiakon på Karolinska universitetssjukhuset. Möter patienter, närstående och personal – oavsett tro – genom samtal, rituella handlingar och krisstöd.
Genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen kan man glänta på dörren till hoppet, menar Åsa Högman, sjukhusdiakon.
kunde de ändå hitta en liten gnutta hopp – i vetskapen att barnets organ kunde doneras till fyra andra barn, som fick möjlighet att leva vidare tack vare det.
– Det blev något lite mer hoppfullt mitt i det svåra, att det inte bara var helt meningslöst att deras barn hade dött.
Hon nämner också hur hoppet kan spridas när familj och vänner sluter upp kring någon i kris, kanske genom att laga mat, hjälpa till att tvätta, eller bara orka lyssna.
– Det ger även mig hopp att se, och det kan bära mig, säger hon.
Även prästen Hanna Backmans dagar kretsar kring hopp, i hennes arbete med intagna på den slutna anstalten Hall utanför Södertälje. Där möter hon dömda med tung kriminell bakgrund, som ofta har vänt det vanliga samhället ryggen. De flesta tycker själva att de har gått för långt, att det är för sent att bli en del av samhället igen, berättar hon.
– Därför är det väldigt fint när man sitter i ett samtal och ser hur något tänds i dem – ett slags hopp. Att det kanske kan gå, trots allt. Att det finns en väg tillbaka. Hon förklarar att många av de intagna vet att de
fem råd +
... till dig som är anhörig eller medmänniska:
Lyssna öppet
Låt personen prata om vad som känns viktigt, styr inte samtalet.
Stå kvar
Om du orkar, försök stå kvar i smärtan när den andra delar, det hjälper att någon lyssnar utan att rygga.
Var där
Din närvaro kan betyda mycket i hopplösa stunder.
Sök stöd
Ta hjälp på annat håll om det blir tungt för dig själv att vara medmänniska.
Lova lagom Lova inte mer än du klarar av.
också har bra sidor, men de behöver hjälp att bryta det antisociala tänkandet.
– I mötet med mig blir de samtidigt vanliga personer, även om de själva ofta inte ser sig som normala.
– Det är ett slags hopp att kunna tänka att man har ett värde, trots att man gjort så mycket illa. Och att ha hopp om att man kanske kan göra något gott i framtiden.
För att uppmuntra de intagna arbetar Hanna på samma sätt som präster har gjort sedan Luthers tid: genom att påminna om att alla är skapade till Guds avbild, och att det därför finns något av Gud i varje människa.
– Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det. Om det finns någonting du brinner för och längtar efter, är det Gud som har givit dig det. Hanna berättar att hon ofta börjar med enkla
”Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det.” Hanna Backman, präst
frågor som: ”Vem är du?” och ”Vad är du bra på?” Genom att lära känna dem försöker hon hjälpa dem att se sin egen potential. – Jag tycker själv att min gåva är att se människors potential, säger hon. Hon konstaterar att många av de intagna är väldigt drivna, så drivkraften i sig behöver hon inte bidra med – bara hjälpa dem att tänka att den kan riktas i en mer positiv riktning.
– Jag försöker agera lite som en bra förälder – vara snäll och ge hopp, men samtidigt sätta gränser för att själv orka, förklarar hon.
Men hur orkar hon?
Hanna berättar att i de svåra samtalen känner hon ofta att hon inte går helt i sin egen kraft, utan att Gud är med henne.
– Jag känner att jag behöver be på ett annat sätt än jag gjorde innan. Jag har en inre dialog med Gud hela tiden och ber om att bli ledd i vardagen, säger hon.
På sätt och vis ser hon sig som en krigare – något som de intagna också ofta påpekar.
– Jag har valt att kriga för deras skull. Jag tycker att mitt liv blir lättare när jag krigar för andra. Det brukar bli så. Det är inte egentligen mitt krig.
Kanske kan man säga att hon är en krigare för hoppet.
Hanna berättar att de flesta hon möter är väldigt ärliga, men ibland kommer något nytt fram efter flera timmars samtal.
”Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting”, säger Hanna Backman.
– Vi bär alla på skam kring något i våra liv, även vi präster. Men när den jag pratar med öppnar sig och det där skamfyllda kommer fram, då känner jag hopp. Att något rör sig i rätt riktning.
Hon konstaterar att det är speciellt att tillbringa så mycket tid ensam och isolerad. För många innebär det tid att tänka och även möjligheten att möta Gud, på ett annorlunda sätt än för de som har vanliga, upptagna liv.
– Det finns en kunskap där, i isoleringen, som gör att jag känner mycket hopp för de intagna, säger hon.
Hanna menar att om man på något sätt hittar en tro, händer något inom en som kan påverka även livet utanför anstalten. Många kanske fortsätter på den kriminella banan, fast i nätverk eller gäng som är svåra att lämna. Ändå har hon hopp om att samtalen där inne – och möjligheten att hitta en tro – kan göra skillnad.
– Jag tror ändå att man kan bli en lite annan person, kanske lite mindre arg eller våldsam. Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting, säger hon.
Samtidigt erkänner hon att det kan kan vara svårt att förändra sitt liv helt.
– Ibland får jag höra att jag ger falska förhoppningar, när jag hjälper människor att känna hopp och tro. Då brukar jag säga: Det är inte över än. Vi har inte sett slutet.
Hanna Backman
Ålder: 43 år.
Familj: Make och två barn.
Gör: Bedriver själavård och firar gudstjänst på klass 1-anstalten Hall.
... tankar om hopp
Hanna och Åsas tankar om att hitta hopp när allt känns som svårast.
1 Identifiera en ljusglimt Försök att hitta något som inte känns helt hopplöst. Håll fast vid det och leta efter en springa av ljus i mörkret.
3
Ta små steg Om allt känns svårt, ta en dag, en minut eller ett andetag i taget. Ibland är just att andas allt man klarar, och det är tillräckligt för stunden.
2
Sök stöd Våga sträcka ut en hand till någon som är redo att lyssna, allt från familj, vänner eller kyrkan.
4
Fokusera på dina styrkor Om framtiden känns hopplös, fråga dig själv vad du är bra på. Kan du bidra med något positivt till världen utifrån den styrkan?
GÖRAN GREIDER
POET, FÖRFATTARE OCH JOURNALIST
”Jag hade en kramfattig uppväxt”
Hopp hittar vi i möten med människor, menar Göran Greider. I en värld av mörker lyfter han vikten av gemenskap – och vad en hund kan betyda för själen.
TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Köhlin
om
Göran Greider
Ålder: 64 år.
Familj: Hustrun
Berit och dottern Ellen.
Bor: Årsta och Dala-Floda.
Gör: Chefredaktör på DalaDemokraten, poet, författare och debattör.
Aktuell med:
Boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan.
◗ I en värld av kris, krig och höga politiska tongångar är det få saker som lindrar som en hund. Det menar i alla fall författaren och debattören Göran Greider, och målar upp en bild av när hunden kommer emot dig med viftande svans. Lika glad att se dig den här gången också. Ja, nästan exalterad.
– Jag kanske tänker på ett socialdemokratiskt partiprogram eller barnen i Gaza, men alla sådana malande tankar försvinner direkt när hunden flyger emot mig så där förbehållslöst.
– Och alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.
Stina ja, den engelska springer spaniel som i 14 år var Göran Greiders ständiga följeslagare. Stina dog hösten 2022, och nu ger han ut boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan. I den skriver han bland annat om hundpromenadens betydelse för att landa i lugnet och hoppet:
”Hundpromenader blir ofta till meditationsstunder. Det egendomliga var alltid att det räckte med att gå femtio steg – och sedan var all min irritation som bortblåst. Stina tog med mig till sina ögonblick, sitt nu.”
Länge sa han dock nej till hund.
”Alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.” » kort
– Jag bor både i Stockholm och Dalarna, och reser dessutom runt mycket och föreläser.
Men till slut flyttade den brun-vita lilla tjejen ändå hem till familjen Greider, och förändrade Göran för alltid.
Han säger att han hade en kramfattig uppväxt, vilket gör att han kan känna sig ganska känslomässigt sluten.
– Min morsa var inte särskilt kramig, och jag minns bara enstaka gånger som farsan kramade mig, skäggstubben gav nästan skrapsår på kinderna. Så jag är en obekväm kramare. Men även där kommer hundarna farande, hoppar rakt igenom alla konventioner och landar direkt i ens känsloliv. Den oreserverade fysiska omfamningen har en enorm betydelse, säger Göran, som nu i stället lånar dotterns valp Cleo.
VI SES ÖVER en kaffe på ett kafé i Årsta, Stockholm, där han och hans fru bor ungefär halva året.
– Vilka mystiska pålägg, säger han om blommorna som dekorerar mazarinen och tar sig ett bett.
Göran Greider är en av Sveriges starkaste opinionsbildare som genom årtiondena varit konsekvent i sin strävan efter ett mer jämlikt samhälle. Ett engagemang han fick med modersmjölken. Han växte upp i Vingåker i en arbetarklassfamilj med fem söner.
– Mina föräldrar hade bara sex års folkskola, men farsan var ändå intellektuellt bevandrad, hur tänkande som helst. Och min mamma, rotfast i bygden, var språkligt uppfinningsrik. I efterhand tror jag det har betytt mycket.
”Jag tror vi kommer längre med humor och vänlighet än förakt”, säger Göran Greider, som tror på att visa vänlighet även mot meningsmotståndare.
Pappan som hade jobbat till sjöss i 15 år, ”och på något sätt blivit en evig ungkarl”, hade svårt att inrätta sig i folkhems-Sveriges normer. Så familjen stack ut.
» Göran Greiders tillsammans med sin hund Stina, som dog 2022.
– Han bytte jobb för jämnan, var kommunist ibland och socialist andra gånger, så folk tyckte nog att han inte var riktigt pålitlig. Han reste också runt på marknader och höll på med olika affärer, saker jag inte tror Skatteverket var inblandat i, och blev vän med romska familjer.
I ett ganska konformt samhälle och i en ålder då man gärna vill vara som andra var det här inte alltid lätt, men Göran tror att det i förlängningen påverkat honom positivt.
– Det har gjort mig friare i anden. Min pappa var ingen mönstergosse, men brydde sig heller inte i vad folk sa. Även jag har nog blivit friare av det.
I den testosteronstinna miljö som fem söner för med sig, och med föräldrar som älskade sina barn men inte själva hade ord för det svåra i livet, pratade man sällan känslor.
”Ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.”
– Var och en av oss behöll mer inom sig än vad vi släppte ut. Min mors första man och mina äldre bröders pappa blev svårt sinnessjuka. Det måste ha påverkat dem alla mycket, men det var inget vi talade om. Det låg där mer som ett mörkt moln. Länge förstod jag inte ens varför de hade ett annat efternamn.
HAN SÄGER ATT uppväxtmiljön har påverkat honom. Än i dag tycker hans fru att han är dålig på att prata känslor.
– Men samtidigt tycker jag ibland att det råder en känslohysteri i dagens samhälle. Missförstå mig rätt. Jag själv funderade tidigare på att bli psykolog, och jag förstår att vissa har behov av analys och terapi, men ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.
Hans egen ventil, som han haft sedan tonåren, är att skriva. Först som poet, sedan även som journalist och debattör.
– Genom hela livet har jag haft deppiga perioder då jag blir mer inåtvänd och oföretagsam. Då har jag alltid känt mig privilegierad som har en naturlig tillgång till skrivandet där känslorna får komma ut.
Det är därför jag tycker att folk ska skriva mer, inte nödvändigtvis för att bli publicerade, utan för att göra sina egna tankestråk tydliga. Det tror jag är bra.
Du har samtidigt sagt dig gilla ditt depressiva drag.
– Ja, det har gett en viss eftertänksamhet, man blir mer varsam med sina ord.
Du är annars en person som många uppfattar som väldigt hoppfull. Du sprider hopp med dina tankar
om hur vi kan få ett mer jämlikt samhälle.
3
tankar
... om att hitta hopp i en mörk tid, enligt Göran Greider:
1 Gå med i en förening eller organisation. När du möter andra möter du också dig själv, och då uppstår hopp.
2 Sök det gemensamma hos andra oftare än det som skiljer er åt.
3 Blicka mot stjärnhimlen, och inse att du är en liten del av något stort.
– Jo, men jag tror att jag har ett starkt hopp, även om det blivit försvagat de senaste åren av alla kriser. Han säger att hopp uppstår när människor träffas. – I ensamhet finns aldrig något hopp. Bokstavligt talat har jag upplevt det tusentals gånger när jag varit på något möte, vare sig det är fem eller 200 personer där. Jag går alltid därifrån mer hoppfull. Det blir en automatisk ökning av hoppets feromoner så fort vi pratar med varandra. Det är ett tecken på att människan i grunden är en samarbetande, empatisk varelse.
SJÄLV FICK HAN möta mycket empati då han för några år sedan blev allvarligt sjuk. 2020 behandlades han först för blodcancer bara för att i slutet av samma år få RS-virus vilket ledde till lunginflammation, hjärtstopp, blodförgiftning och ”allt möjligt.” I några dagar svävade han mellan liv och död, sövd i respirator. Han säger att han ändå inte i något skede av detta drabbades av hopplöshet:
– Jag har inte anlag för ångest, så jag kände ingen dödsångest, utan tänkte alltid att jag kommer att bli frisk.
… men väl hjälplöshet.
– När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället. När vi brakar genom isen, vilket alla kan göra, måste samhället omkring en vara starkt.
Under den här perioden fann han förtröstan och tillförsikt i tron. Det var skönt att tänka på att det finns ett större sammanhang. För ja, Göran Greider är sedan drygt 20 år tillbaka troende.
Han berättar om en sen höstdag 2001 då han be-
”När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället”, säger Göran Greider.
fann sig i lägenheten i Årsta. Han var allmänt deppig över det mörker som på allvar började dra in över världen med start i terrorattentatet i New York.
– Plötsligt tyckte jag mig se konturerna av Jesusgestalten på andra sidan rummet. Jag blev alldeles paff, men gestalten var väldigt påtaglig och närvarande.
Där stod han alltså, en vänsterintellektuell uppvuxen i ett hem där religionen aldrig haft någon plats och undrade om han blivit kristen. Det fick honom att djupdyka i religionsvetenskaplig litteratur. Han läste om Jesus, om Koranens påbud om att respektera och vara vänlig mot andra, och Zarathustra som grundare av det goda samvetet.
– Familj och vänner undrade vad jag höll på med, skrattar han.
Göran
Greiders bok som sin hund
Stina kom ut förra året.
Vad fann du?
– Att världsreligionerna till sin kärna är ganska lika. Det är lite samma grej överallt, något jag också tror på: Gemenskap och hopp. Man återuppstår som människa i gemenskap med andra, det är där vi finner hopp. Han säger också att han ser Jesus som en ledare för en social rörelse.
– I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga.
Sedan dess är han alltså troende, men inte kristen.
– Om man är kristen måste man förhålla sig till doktrinen, bekänna uppståndelsen och allt det där, och det kan jag som rationell människa inte göra. Det strider mot all naturvetenskap jag känner till. Men däremot tror jag att Jesus-gestalten kan återuppstå inom oss. Lite som minnet av kära familjemedlemmar.
påsken Vad betyder
för oss?
Påsken bär ett budskap om förnyelse och hopp, även genom djupa svårigheter. Har du varit med om en tid då allt verkade förlorat, men vände till det bättre? Prästen Ulf Lindgren delar sina tankar om påskens mysterium.
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Lisa Wikstrand, Mikael M Johansson
Påsken är kyrkoårets största högtid – men varför är den så svår att förstå?
– Ja, den är inte alltid lätt att begripa sig på, eftersom den rymmer både gemenskap och ensamhet, hopp och förtvivlan, liv och död. Men just därför speglar påsken det mänskliga livet, som är fullt av motsatser, och vi får komma med våra svåra frågor.
Som vilka då?
– Vad gör jag när livet går sönder, när vänner sviker eller när kroppen dör? Kan relationer läkas och kan ljuset övervinna mörkret? Kanske får vi inga svar, men bara det att vi får sätta ord på vår rädsla inför livets skörhet kan ibland ge lindring.
Vad handlar påskens texter om?
Ulf Lindgren är präst i Västermalms församling.
fylld av ångest när lärjungarna somnar och sedan överger honom, och Maria Magdalena står ensam vid den tomma graven.
Vad kan vi lära oss av dem?
– Påsken visar att när allt verkar vara över finns det ändå en väg framåt. Den uppståndne Jesus söker upp sina lärjungar, äter med dem och påminner dem om att allt inte är slut. Som profeten Jeremia beskriver det: livet är som en kruka som formas på drejskivan, ibland blir det fel och då behöver allt göras om – men leran är densamma. Livet går sönder, men ändå fortsätter det, även om formen känns ny.
Hur kan vi själva leva med påskens budskap?
– Bibeltexterna vi läser handlar mycket om gemenskap. Vi ser det när folket sjunger och firar när Jesus rider in i Jerusalem, i nattvarden när han bjuder in sina lärjungar till en djupare relation med Gud, och i Emmaus där två lärjungar förstår att relationen med Gud fortsätter även efter Jesu död. Men påsken rymmer också ensamhet och sorg. I Getsemane är Jesus
”Påsken påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.”
– Påsken är en tid för förvandling och en chans att släppa taget om det gamla för att välkomna något nytt. Den påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.
– Men påsken är också en tid då vi lär något nytt om Gud. Påskens märkvärdiga budskap är att Gud inte är som vi tror. Gud sitter inte på troner av kristall och bestämmer allt som händer. Gud gör sig själv maktlös, för Gud vill dela livets alla ögonblick med oss. När Jesus dör på Långfredagen, betyder det att Gud dör med varje människa. Vi är inte övergivna, inte ens i det smutsiga och hemska, också där håller Gud vår hand och leder oss från förtvivlan till samhörighet, från mörker till ljus. Också i din församling kommer denna förvandlingsprocess att äga rum denna påsktid.
”Påsken är en tid för förvandling och välkomna något nytt”, berättar domkyrkokaplan Ulf Lindgren.
EN TID FÖR HOPP. I en tid med mörka rubriker, i en orolig omvärld – hur kan vi känna hopp? Werner G Jearound, teolog och professor emeritus, menar att vi lever i hoppets idealtid. För Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, handlar det just nu mycket om att bära hoppet åt varandra.
TEXT: Maria Widar FOTO: Jeries A Basier
Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem:
”Glöm
inte bort att titta efter kärleken”
◗ När tillvaron ter sig hopplös behöver vi hoppas åt varandra. Det säger Anna Hjälm som menar att vi också måste bli bättre på att våga stå kvar i smärtan. Och titta efter kärlek – överallt.
– Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem, berättar Anna Hjälm som har slagit sig ned vid skrivbordet på sitt kontor i västra delen av staden.
– Vi har funnits i den här byggnaden sedan 1950talet och har, genom alla år, tagit emot människor från olika håll i världen för utbildning, forskning och interreligösa dialoger. Sedan 7 oktober 2023 har många av de uppgifterna satts på paus. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut.
Frågan om hopp – du har brottats en del med den?
– Ja, det har jag. Något som ofta slog mig förr, när jag arbetade för Kyrkornas världsråd här i Jerusalem, var att när vi fick besök av en grupp svenskar frågade de ofta lokalbefolkningen vad som gav dem hopp. Frågan ställdes i all välmening men kunde lätt tolkas som en vilja att skynda till en snabb lösning. Det finns ofta en oförmåga att stå kvar i det som är smärtsamt.
Det pratas om hopp för tidigt?
– Precis. Alla här har i dag en anhörig eller vän i Gaza eller i armén. Vi måste kunna stå kvar i smärtan.
– Jag befinner mig just nu elva minuters promenad från platsen där Jesus dog. När jag går in i kyrkorummet där ser jag inte bara hålet där korset stod, jag ser också framför mig de människor som stod kvar. De kunde inget göra och visste inget om morgondagen.
Det finns en kraft i att känna sig maktlös och ändå inte springa därifrån.
Hur kan vi känna hopp när tillvaron ter sig hopplös?
– Genom att hoppas åt varandra. Precis som vi bär varandra när vi tvivlar i tron. Vi behöver acceptera hopplösheten som en del i hoppet. Vi kan säga till varandra, ”jag ser din hopplöshet, jag bär den åt dig i dag”.
Varför är det viktigt att bära varandra i hoppet?
– Av tusen skäl, men framför allt för att det är det som får oss att ta nästa steg och ge oss in i svåra situationer, även när vi inte vet om vi kommer lyckas.
Hur kan vi smitta varandra med hopp?
– En journalist som hade arbetat i utsatta situationer sa en gång att de i alla bilder försökte leta efter medmänsklighet. I alla katastrofer finns det någon som håller mormors hand eller som hjälper någon att ställa sig upp. Vi får inte glömma bort att titta efter kärleken, det är där vi ser hoppet. När det gäller Israel och Palestina kanske det finns hopp, men vi är inte där än. Och då är frågan var vi är.
Ja, var är vi?
– Vi är i Ylva Eggerhorns psalm om koltrasten, raden som berättar om fågeln som sjunger i timmen innan gryningen. Här, där jag befinner mig, ser vi inte i gryningen just nu, vi ser inte hoppet. Men vi ser koltrasten, den kommer börja sjunga och vi kommer ana ett hopp.
”Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut”, säger Anna Hjälm.
Werner G Jearound, teolog och professor:
”Vi lever i hoppets idealtid”
◗ Hopp är inget vi kan stå ensamma i och bära själva, hopp kräver en större gemenskap som vi ingår i. En förväntan om att världen är större och bättre än vi kan förstå. Teologen Werner G Jeanrond menar dessutom att hoppets tid är nu.
”Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism”, säger Werner G Jeanrond.
– Vi lever i hoppets idealtid. Vi lever i en utmanande och brådskande tid och har kommit till vägs ände på flera håll. Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism.
Machoism, på vilket sätt?
– Ta Donald Trump till exempel. Han gör en lista på människor han vill hämnas på. Där finns ingen kärlek och inget hopp. Och i Vladimir Putins trossystem finns ingen plats för Ukraina. Han har egna förhoppningar men inget hopp, och det är en stor skillnad mellan dessa två.
Så vad är hopp för dig?
– För mig är hopp en gemenskap jag ingår i med Gud och hela skapelsen. En förväntan om att världen är större och bättre än jag kan förstå, att något bättre kommer. Det är en rörelse som drivs av Guds närvaro. I hoppet är jag aldrig ensam.
Hur kan vi låta hoppet bli en positiv drivkraft?
– Genom att känna och visa kärlek till medmänniskan, Gud, skapelsen och oss själva. Eftersom hoppet vilar i kärleken är den öppen och obegränsad, och det är i kärleken drivkraften uppstår.
– Kärlek tillåter också den mest radikala förvandlingen. Med kärlek kan vi älska Guds skapelse och våra fiender och vilja ingå i en förändring tillsammans.
Du vill ändra ordningen på tro, hopp och kärlek?
– Ja, det vill jag. Kärleken är störst, det är den som drar in oss i Guds närvaro och som står för mer än vad vi själva ensamma kan åstadkomma. Därför tycker jag att det ska vara ”kärlek, hopp och tro”. Hoppet och tron dör med oss människor men kärleken är evig.
I utmanande tider – hur kan vi hålla fast vid hoppet?
–Fråga i stället hur du kan bli ett ljus i mörkret, ett hoppets människa? Jag kan bli det när jag – återigen –avhåller mig från förtal, hämnd och lögn och i stället håller mig till sanning och kärlek. Vi måste våga öppna oss, vara sårbara och låta Guds närvaro skina igenom.
När upplever du att hoppet hjälper dig?
– Det gör det varje dag. Jag och min fru Betty börjar varje morgon med bibelläsning och bön. Från första andetaget öppnas vi upp för en förvandlingskraft som är mycket större än vi själva.
Hoppfull väg till förändring
Även om vi vet att våra val påverkar klimatet kan det kännas svårt att leva mer hållbart. Att ändra på gamla vanor och bekvämligheter är inte lätt. För att vi ska lyckas krävs mer än bara kunskap – vi måste hitta motivationen i våra egna värderingar.
◗ – Vi behöver träna våra ”omställningsmuskler”. Det handlar om att bygga inre styrka för att kunna göra yttre förändring, säger Lisa Svensson, stiftsadjunkt för hållbarhet i Lunds stift. Hon har varit med och tagit fram samtalsmaterialet Den mänskliga faktorn, som är tänkt att hjälpa oss att ta små steg mot en mer hållbar vardag. Materialet bygger på Inner Development Goals (IDG), en modell som fokuserar på färdigheter och förmågor vi behöver för en omställning. Det kan till exempel handla om närvaro, uppskattning, tillit och uthållighet. Övningar i materialet hjälper oss se helheten och hitta motivationen inom oss.
– Vi har gjort en teologisk tolkning av IDG och anpassat det för kyrkan, men materialet funkar för
Lisa Svensson, stifts-
adjunkt.
alla. Det kan användas i konfirmandträffar, i studiecirklar eller andra grupper. Målet är att göra det enkelt och lustfyllt. Vi vill visa hur förändring kan ske – inte bara varför den behövs.
Många tycker det är svårt att skapa förändring, varför?
– Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla. Börja enkelt, kanske med en vegetarisk dag i veckan
eller att cykla en dag i veckan i stället för att ta bilen, tipsar Lisa. Hon lyfter också vikten av att inte göra det ensam:
– Försöker vi göra allt själva tappar vi lätt både ork och motivation. Gemenskap med andra, som i en församling, kan ge stöd och inspiration.
DE SOM REDAN testat materialet är positiva.
– En präst berättade att hon känner sig tryggare med att predika om hållbarhet.
Lisas dröm är att fler ska tycka det är lättare att prata om klimatfrågan, och hitta lösningar som funkar i vardagen.
– Varje liten handling spelar roll. Som jag brukar säga: Änglarna sjunger i himlen när du väljer en köttfri måndag!
Sophie Ekman
små steg
... mot hållbar förändring
1
Reflektera över dina val Vad är viktigast i ditt liv? Vilka små förändringar kan du göra? Att öva tacksamhet – för ren luft, vatten eller nära relationer – kan göra det lättare att bli medveten om dina val och prioritera hållbarhet.
2
Börja smått Gör en förändring i taget, som att minska matsvinn, ha en vegetarisk dag i veckan eller att reparera något istället för att köpa nytt.
3
Sök gemenskap Ta hjälp av andra! Samla en grupp, som en församling eller en vänkrets, för att stötta och inspirera varandra på vägen.
VILL DU GÖRA ÖVNINGARNA?
Ladda ner materialet eller delta i en digital studiecirkel.
”Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla.”
Foto: Sofia Lindstrand
3 tips som ger hopp
VI ÄR FÅGLAR
Kristin Lidström Natur & Kultur
◗ När koltrasten eller lärkan börjar sjunga igen påminns vi om att livet vaknar efter vintern och att ljusare tider är på väg. Vi är fåglar är en nyfiken och vackert illustrerad faktabok där fascinerande fakta blandas med fördjupningar om fåglars liv och egenheter. Här får du möta den lilla stjärtmesen, som lever i små familjeflockar och turas om att sitta i mitten, där det är varmast, under kyliga kvällar. Eller följa nötskrikans arbete med att bygga upp sitt vinterskafferi på hösten. En inspirerande och rolig bok att ha med på utflykter och promenader – året om!
!visste du att
... Frälsarkransen har en pärla för hopp
◗ Frälsarkransen är ett omtyckt radband skapat av biskop emeritus Martin Lönnebo. Varje pärla har en särskild betydelse. Den vita Uppståndelsepärlan symboliserar godhetens seger över ondskan och hoppets kraft att övervinna oro och rädsla. Du kan ha med dig Frälskarkransen överallt – på armen, i väskan eller i fickan – och låta pärlorna hjälpa dig reflektera över dina böner och drömmar. I år fyller Frälsarkransen dessutom 30 år!
Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek funderar kring hur man ska bli gammal i dag.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER/ NORSTEDTS
”Vi var nyfikna och lite smårädda för åldrandet”
DET NYA GAMLA Cilla Ramnek och Helena von Zweigbergk Nordstedts
◗ I Det nya gamla reflekterar konstnären Cilla Ramnek och författaren Helena von Zweigbergk kring åldrande och livsglädje.
Varför ville ni skriva en bok om åldrandets konst?
– Det är inte samma sak att bli gammal i dag som det var för tidigare generationer. Vi ville undersöka det. Vi var nyfikna och lite smårädda för vad som skulle hända.
Hur hanterar vi att kroppen åldras medan själen känns oförändrad?
– Vi har inget annat val än att hantera det så gott vi kan. Acceptera att vi är kropp och ande, att det hänger ihop. Försöka att inte göra det till en konflikt. Det handlar om att vara ödmjuk inför
förändringen och göra vårt bästa för att ta hand om kroppen. Vi kan inte sluta vara biologiska varelser, och det kräver mod att inse.
Tankar på döden kan komma närmare, hur kan vi acceptera döden och ändå leva fullt ut?
– Att gå över en kyrkogård kan sätta saker i perspektiv. Kanske är det först när vi accepterar döden som vi kan leva fullt ut. Medvetenheten om att livet rinner iväg blir en uppmaning att ta vara på det. – Genom att förundras över ynnesten att få finnas till kan vi känna oss hoppfulla inför den tid vi har.
Vad hoppas ni att läsarna ska ta med sig?
– Att livet är något ständigt pågående, och att äldre människor egentligen bara är yngre människor som blivit äldre. Det handlar om en gradskillnad, inte en artskillnad! Efter att ha skrivit boken tycker vi oss bättre förstå det, och förhoppningsvis smittar det av sig.
Sophie Ekman
Ridkonfa - hopp över hinder
En tidig söndagsmorgon i november träffas ett gäng tjejer i Örnsköldsviksortens ridklubbs lokaler. Det skulle kunna vara vilka hästtjejer som helst, men vid en närmare titt ser man att alla har likadana tröjor, på deras ryggar står det Ridkonfa.
◗ I stallet träffar vi Leya Nordlander och Hanna Svensson. Båda två tycker att ridkonfirmationen gett dem både möjligheten att kombinera intresset för hästar med att lära sig mer om tron, och att lära känna nya kompisar som de delar ett intresse med. Att de kommer fortsätta vara kompisar efter konfirmationen är självklart.
Ridkonfan är öppen för både killar och tjejer, men i den här gruppen är bara tjejer med.
JUST DEN HÄR dagen står Bibeln på schemat. Konfirmanderna får lära sig vad det är för slags bok, olika spännande människoöden som finns i den och vad berättelserna kan säga oss i dag.
Efter lunchen skyndar sig alla tjejerna ner till stallet för att rykta
och göra hästarna fina. När hästarna leds in på ridbanan har alla olika flätor i svans och man.
När Hanna ryktar fjordhästen Solero är kontakten mellan dem uppenbar.
– Hästar är djur som förstår en. De dömer en inte. Man kan vara som man är med hästar.
Hanna säger att hon har lärt sig att våga vara mer bestämd och ta plats av att vara med hästar, och det har hon nytta av både i stallet och utanför.
Leya Nordlander berättar att hon har ett stort intresse för hästar, och religion, så att kunna kombinera båda intressena är väldigt kul. Hon hade konfirmerat sig även utan den här möjligheten, men det har gett henne chansen att träffa nya människor och att blanda sina olika intressen.
Ridkonfan är ett samarbete mellan Örnsköldsviks södra pastorat och Örnskölsviksortens ryttarklubb. Prästen Zandra Zinner är motorn bakom det hela, och till sin hjälp har hon såväl ridlärare och som en stab av unga ledare, som
hjälper till med allt från matlagning till att hålla i andakter.
RIDINSTRUKTÖREN FILIPPA Lundh berättar att i ridkonfan finns både erfarna ryttare och nybörjare, och att det inte handlar om färdighetsträning.
– På ridpassen gör vi övningar som alla kan göra, oavsett nivå, så att alla kan träna på lika villkor.
Leya säger att det hon har med sig är att kunna vara här och nu. Hästarna förstår väldigt mycket, och de känner av hur man är. Därför måste man vara lugn tillsammans med dem, och släppa allting annat. Kontakten med hästarna har lärt henne att hantera känslor på ett bättre sätt.
Utöver ridningen så innehåller ridkonfan så klart allt den vanliga konfirmationsundervisningen.
Hur är Gud? Vem är jag? Vad händer när vi dör? Men mässan firar man bland höbalar, och lektionerna hålls i ÖORs klubbhus.
Eva Halling
Leya och Hanna lär sig om hästar och tro.
Leya ryktar Bill inför dagens ridning.
Foto: CHARLOTTE NORDIN
GEMENSKAP I BÖN OCH TJÄNST.
I år uppmärksammas hundraårsminnet av Stockholmsmötet 1925, vars mål var att ena kristenheten för att tillsammans lindra nöden efter första världskriget. Mötet blev upptakten för ekumeniskt arbete både i Sverige och världen.
Hundra år av ekumenik
TEXT: Eva Halling FOTO: Arkivbild
”Vi avser inte att ta upp frågor om tro och kyrkoförfattning, även om vi ingalunda underskattar deras betydelse, men nödläget i världen är så brännande och behovet av gemensamt handlande av alla kristna så trängande att vi inte kan invänta hela kristenhetens återförening innan vi med hjärta och händer verkar för att Guds vilja må ske på jorden liksom i himlen.”
◗ Så skrev ärkebiskop Nathan Söderblom i inbjudan till Stockholmsmötet 1925, det som blev upptakten för ekumeniskt arbete både i Sverige och i övriga världen. Söderbloms drivkraft var den nöd som han såg efter första världskriget, och en önskan och ett behov för världens kyrkor att komma samman för att gemensamt lindra nöden.
Målet med mötet var att påbörja ett arbete för att ena kristenheten, och för att visa på den kristna kärlekens folkförsonande kraft. Med på mötet fanns 631 delegater från 31 länder. Mottot för mötet var ”gemenskap i bön och tjänst”.
UNDER 2025 uppmärksammas hundraårsminnet av mötet. Även i år står freden i centrum. Vi påminns om att kyrkan är kallad att tillsammans med alla goda krafter motverka splittring, polarisering och krig.
Ekumenik är kyrkornas vilja att
Ärkebiskop Nathan Söderblom.
samtala, samarbeta och att söka enhet. Ordet ekumenik kommer från grekiskans oikoumene som kan översättas med ”den bebodda världen”. Ordet är bildat av oikos som betyder hus. Ekumenik kan beskrivas som att leva tillsammans i samma hus.
Det bibelord som är vägledande för det ekumeniska samarbetet är hämtat från Johannesevangeliet 17:21:
”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”
Ekumeniken organiseras nationellt via Sveriges kristna råd, men det är på det lokala planet som det viktigaste arbetet sker. Inom vårt område organiseras det ekumeniska arbetet genom Predikantförbundet i Örnsköldsvik och Kyrkorna i Grundsunda.
I Predikantförbundet ingår, utöver Svenska kyrkan också Elim, EFS, Pingstkyrkan, Frälsningsarmén och Svedjeholmskyrkan.
I Kyrkorna i Grundsunda ingår Svenska kyrkan, EFS Banafjäl, EFS Gidböle och Centrumkyrkan. Predikantförbundet anordnar bland annat gemensamt påskfirande, ekumeniska böneveckan och högtiden vid förintelsens minnesdag.
Kyrkorna i Grundsunda anordnar bland annat Husumdagen, delar ut julmatkassar, har gemensam höstupptakt för barn och ungdomsarbet på Höstkalaset, och samarbetar runt sångstunder på äldreboenden.
Även andakterna på Sjukhuskyrkan anordnas ekumeniskt.
BJÖRN WESTERLUND ÄR pastoratets representant i Predikantförbundet. Han menar att det är viktigt för kyrkorna att tillsammans visa en enhet. Om kyrkorna inte kan komma överens kan det skymma Guds ansikte för världen. – Vi kan inte jämföra det vi tycker är det sämsta hos den andre med det bästa hos sig själv. Vi måste kunna fintolka, säger han.
Nattvarden är
förlåtelsens
måltid mellan människan och Gud.
I Lukasevangeliet säger Jesus: ”Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd”
nattvarden
Hoppets måltid
◗ Innan Jesus säger detta har han och lärjungarna delat den första nattvarden. Nattvarden ses som förlåtelsens måltid. Jesus har delat denna måltid med dem som han vet kommer att svika honom. Du kanske tänker på Judas som anger till romarna vart Jesus är, eller du kanske tänker på Petrus som förnekar Jesus eller de andra lärjungarna som gömmer sig när Jesus dött.
Nu kan en ju undra hur det kommer sig att Jesus delar förlåtelsens måltid med dem när han vet att de på ett eller annat sätt kommer förråda honom? Jesus älskade sina vänner och som Guds son gav han dem möjligheten att börja om.
Nattvarden är förlåtelsens måltid mellan människan och Gud, men jag tänker att det finns en till aspekt på denna måltid för Gud. Jag tänker att för Gud är detta även hoppets måltid. Gud hoppas och tror på oss människor
trots att vi gör fel. Jag tror det var medvetet att de delade nattvarden tillsammans innan Jesus blir förråd. Jag tror Gud ville förmedla till lärjungarna att Gud tror och hoppas på dem.
JUDAS FÖRRÅDDE JESUS precis som han skulle göra, men sedan händer någonting med Judas. Det är nämligen så att han ångrar sig och vill ställa saker till rätta. Han kunde nog aldrig föreställa sig vad som skulle hända när han angav Jesus men när han får insikt om vad som håller på att hända så sker något inom honom. Jag tror att det är Guds hopp som Judas känner av, och även om han är förtvivlad över vad han har gjort så stärker hoppet honom till att vilja göra saker bättre. Det stärker honom eftersom det finns någon som hoppas och tror på honom trots det han precis har gjort. Judas fick genom hoppet modet
att stå upp och säga att han handlat fel.
Petrus förnekade Jesus tre gånger precis som Jesus hade sagt. Petrus blev också förtvivlad när han insåg vad han hade gjort. Men även Petrus kände av hoppet inom sig och han verkade för att sprida Jesus budskap efter det.
BÅDE JUDAS OCH Petrus blir för oss förebilder om vad hoppets måltid kan göra med oss om vi lyssnar till hoppet.
Jesus sista måltid med lärljungarna.
Foto: SEDMAK/ GETTY IMAGES
Precis som Gud hoppades på lärjungarna hoppas Gud på dig. Att någon hoppas på dig är stort för det betyder att det är någon som tror på dig för DU är viktig. Med hoppet från Gud vill Gud stärka dig och vandra med dig för att bli den bästa du kan vara. När vi tar emot nattvard får Gud ingjuta sitt hopp i oss. Ett hopp som stärkt människor genom tider och som fortsätter att stärka oss.
Guds hopp om oss människor ger oss även möjligheten genom nattvarden att börja om med olika saker i vårt liv när vi känner att vi behöver det.
Marina Gustafsson
Örnsköldsviks
gamla kyrkogård.
Foto:
En plats för sorg och hopp
Kyrkogården är en plats där både sorg och hopp existerar sida vid sida. För de efterlevande är det en plats att bearbeta förlusten av en älskad, men det är också en plats där vi kan finna lugn och ro. Det är här vi konfronterar våra egna existentiella frågor, om död, mening och hopp för framtiden. Hoppet är också en del av begravningsverksamhetens mest centrala roll, att ge de sörjande en möjlighet att hedra och att minnas
de bortgångna, samtidigt som den bär med sig ett budskap om att även i döden finns ett frö till något nytt.
Gravstenar och monument på kyrkogårdar fungerar som påminnelser om både livets flyktighet och livets fortsättning i andlig form. Många ser döden som en övergång, en passage till något annat, vilket ger en känsla av hopp och förtröstan för de som sörjer.
Kyrkogårdar och begravningar påminner oss om livets förgänglig-
Kyrkogårdar påminner oss om livets förgänglighet, men de ger oss också möjlighet att finna en tröst i hoppet om att vi aldrig är riktigt borta.
het, men de ger oss också möjlighet att finna en tröst i hoppet om att vi aldrig är riktigt borta. Livet kanske slutar i fysisk form, men själen och minnet av oss fortsätter att leva i de som kommer efter. Därför är kyrkogårdar inte bara platser för död utan också för hopp, för tanken att varje avslut i vårt liv också bär med sig en början.
PÅ FLERA AV våra kyrkogårdar i Örnsköldsviks norra pastorat finns också hoppet representerat i en fysisk form – ankaret, som länge varit symbolen framför andra när det gäller just hoppet. Ett ankare ger en förankring och en fast punkt nere i djupet när livet
CHARLOTTE NORDIN
tar oväntade vändningar. Ankaret är hoppets symbol även på våra kyrkogårdar, vi har en trygg punkt att hänga fast vid när det stormar och därför finns på flera kyrkogårdar ett tryggt, robust ankare väl synligt för våra besökare.
PÅ VÅRA KYRKOGÅRDAR har arbetet fortsatt oförtrutet under vintern, och nu när vårens tecken äntligen börjar anlända tänds hoppet igen för ljusare tider. För oss på kyrkogårdsförvaltningen börjar återigen ett nytt kapitel när sommaren snart står för dörren. Väl mött på våra kyrkogårdar och parker.
Jonny Engström
Trädens omsorg när vi sörjer
◗ Det är inte ovanligt att vi söker oss till naturen för att bearbeta våra känslor vid sorg. Träd, med sin stillhet och storslagenhet, har en förmåga att ge ett intryck av evighet och tidlöshet. Genom historien har människor ofta förknippat skog och grönområden med minnen av de som stod oss nära.
Många har också upplevt att de hittar ro och tröst på kyrkogården, just genom de gröna välskötta ytorna. Där kan vi vara i stillhet och reflektera, utan de påfrestningar som vardagen ofta innebär. Den lugnande effekten som kyrkogårdens träd och växtlighet erbjuder dem som sörjer är inte bara
Hjärtstartare
– en livsviktig satsning
Flera av hjärtstartarna i Örnsköldsviks norra pastorat är dessutom placerade utomhus i värmeskåp
◗ Genom att placera hjärtstartare i våra byggnader gör vi det möjligt för fler att agera snabbt och effektivt vid hjärtstopp, vilket ökar chansen att rädda liv. Forskning visar att om en hjärtstartare används inom de första minuterna efter att hjärtstopp inträffat, kan överlevnadsgraden öka avsevärt. Inom Örnsköldsviks norra pastorat har vi därför valt att placera ut hjärtstartare där vi tror att de kan komma till nytta för våra församlingsbor. Flera av hjärtstartarna är dessutom placerade utomhus i värmeskåp så att dessa finns tillgängliga när de behövs, året runt, dygnet runt.
MER INFORMATION ... om vart hjärtstartarna är placerade finns på: www.hjartstartarregistret.se
känslomässig utan även vetenskapligt bekräftad. Forskning har visat att träd kan minska stress, sänka blodtrycket och skapa en känsla av inre frid, vilket är särskilt viktigt när vi genomgår sorgen att förlora någon. På våra kyrkogårdar är träden och växtligheten inte bara en viktig del i det estetiska utan även ur ett kulturhistoriskt perspektiv, då samma gravkvarter sett likadana ut i århundranden. Därför har kyrkogårdsförvaltningen under vintern arbetat vidare med vår grönyteplan som beskriver alla våra träd, häckar och fristående buskar. Inventeringen består bland annat av artbeskrivning, livskraft och som i slutändan knyts ihop till en förvaltningsplan.
Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdarna
◗ Kyrkogårdar är viktiga kulturella och historiska landskap som berättar om människors liv, samhället och traditioner genom århundraden. Det är av största vikt att förstå och värdera dessa platser, inte bara för de anhöriga utan även för samhället i stort.
I Örnsköldsviks norra pastorat har vi därför under vintern påbörjat ett arbete där vi på alla kyrkogårdar genomför en kulturhistorisk inventering som berättar om platsens historia, likväl det kulturarv som vi är ansvariga att bevara för kommande generationer. Arbetet med inventeringen är omfattande och omfamnar kyrkogårdarna från flera perspektiv. Under vårkanten förväntas inventeringen slutföras och kommer då att presenteras på vår hemsida.
Foto: STDEMI/GETTY IMAGES
Ungdomar som inte är döpta men som nu konfirmeras och därmed blir medlemmar, är en av grupperna som bidrar till den positiva utecklingen.
Foto: ALEX
GIACOMINI/IKON
Grupperna som bidrar till hoppfull utveckling för kyrkan
I höstas kunde Svenska kyrkan på nationell nivå berätta om ett positivt trendbrott. Allt fler söker sig till kyrkan och man kan se att antalet inträden ökar.
grupper
◗ ... i samhället står bakom den positiva utvecklingen för Svenska kyrkan: tidigare medlemmar som omprövat sitt beslut, invandrare som tidigare inte varit medlemmar och unga människor.
◗ Enligt Jonas Bromander som är docent i religionssociologi och som arbetar som utredare vid Kyrkokansliet i Uppsala, finns det tre grupper i samhället som står bakom utvecklingen. Det är tidigare medlemmar som utträtt som omprövat sitt beslut, invandrare som tidigare inte varit medlemmar och unga människor som inte är döpta och som konfirmerats och därmed blir medlemmar. Johanna Göransson som är livsstils- och konsumtionsexpert på Ungdomsbarometern menar att dagens unga söker olika sätt att distansera sig från det hyperdigitala konsumtionssamhället och letar efter andra sammanhang.
Motivationen bakom trenden beskrivs som ett sätt att skapa mening i vardagen samt att hitta stöd i många av livets svårare frågor. Det faktum att vi just nu lever i oroliga tider kan också vara en faktor som leder till att människor söker sig till Svenska kyrkan för att finna trygghet och samhörighet.
ÄVEN HÄR I Örnsköldsviks norra pastorat märks den positiva utvecklingen. Så många som 27 personer valde aktivt att bli medlemmar i kyrkan vilket är en ökning från föregående år.
Konfirmandstatistiken som dippade rejält i samband med pandemin har också hämtat sig och 2024 var det fem gånger så många ungdomar som valde att konfirmera sig.
Det här är en positiv utveckling som vittnar om att Svenska
kyrkan har relevans och betydelse för människor. Vi ser det också i statistiken att våra verksamheter är välbesökta och uppskattade.
DESSUTOM HAR EN undersökning nyligen genomförts av Novus med syftet med att mäta församlingsbornas kunskaper om och inställning till Svenska kyrkan inom Örnsköldsviks norra pastorat. Svarsfrekvensen var ovanligt hög och resultatet visar att många har en positiv inställning till kyrkan. De tre viktigaste associationerna man har med kyrkan är att den fyller en viktig funktion i samhället, håller liv i viktiga traditioner samt skapar gemenskap i samhället och bryter människors ensamhet.
Resultatet rimmar väl med den positiva utvecklingen i pastoratet.
Marie Edström
TILLSTÅND KÄKPARTI
SKYLDIGHET SES KRÄSEN MATEN
SKA HELST VARA TORR
DISTRAHERA
FÖRLORADE FOTFÄSTET
MODERN TEKNIK
ODLAD MARK BENDEL
GÅ PÅ NÅGONS NERVER
GRÄNSOMRÅDE
VÄGGARNA YTMÅTT
HÅLGÖRARE INSATSER VÄGER LÄTT
ANGELÄGENHET REKLAM FÖRST I RAMSA
OSTMASSA STÅR FÖR NOTAN
RÖR SIG SNABBT
Vårkrysset
GÖR SÅ HÄR
◗ Skicka meningen som du finner i de färgade fälten senast 10 april. Glöm inte ditt namn och telefonnummer:
Mejla lösningen till: ornskoldsviks.norra.pastorat@ svenskakyrkan.se
SKRED TILL VERKET
ÄTA FRÅN MARKEN ÄNGEL
ÖPPNA ARMAR ANVÄNDER ÅROR
SLÅ KLACKARNA TAKET
MATERIEPARTIKEL
KASTA UT ? MED BADVATTNET
BLÅSA FRAM LJUD
SEGRARE
POWERNAP
KOMMA UNDERFUND MED
BELÅTNA GRÖNT
PERIOD
SOCKERKORN
VANLIG FRÅGA EFTER SO
RÖSE
PRONOMEN
SVAGARE ÄN PARFYM
PRATA NATTMÖSSAN
KISEL
HÄRD SOM ÄR GULD VÄRD
VARA CHEF FÖR GREKISK Ö
SÄTTER KANSKE ARG FOTEN
EN TRÄDGÅRD ÖSTERUT
HAR PÅ KÄNN
Här är alla vinnare av höstkrysset. Tack för alla inskickade svar!
1:a pris:
◗ Sonja Höglund, Örnsköldsvik
2:a-5:e pris:
◗ Åsa Olsson, Örnsköldsvik
BIBLISK HUSBÅT
FISKENÄT
ÅTER KORT
INGA VISOR UR VÄGEN!
SNURRAR RUNT
DANSK FÖDA
BATTERI
◗ Ronny Abrahamsson, Örnsköldsvik
◗ Inga Bylund, Husum
◗ Nina Edlund, Örnsköldsvik
Alla vinster har skickats hem till vinnarna.
... eller skicka på ett vykort till: Örnsköldsviks norra pastorat Box 275 891 26 Örnsköldsvik
Fem vinnare får: 1:a pris: Två biobilietter. 2:a-5:e pris: Presentkort 100 kronor i ett av våra kaféer.
Lycka till!
DIN KYRKA
1,4 miljoner
◗ ... barn och unga deltar i Svenska kyrkans öppna verksamheter varje år.
kyrkovalet 2025
Din röst gör skillnad!
◗ Den 21 september 2025 är det dags för kyrkoval i Svenska kyrkan. Det är ett tillfälle för dig som medlem att påverka kyrkans framtid – lokalt, regionalt och nationellt.
I valet väljer du representanter till församlingar, stift och kyrkomöte, de som tar beslut om allt från kyrkans arbete med människor i utsatta situationer till hur kyrkan hanterar klimatfrågor och samhällsengagemang.
Vem får rösta?
Alla medlemmar i Svenska kyrkan som har fyllt 16 år senast på valdagen har rätt att rösta. Oavsett om du är aktiv i kyrkan eller inte, har du en viktig roll i att forma dess framtid. Röstningen sker enkelt via post eller digitalt, vilket gör det lätt att delta.
Var med och forma en kyrka för framtiden – går och rösta den 21 september. Foto MAGNUS ARONSON/IKON
Varför är det viktigt att rösta? Kyrkovalet handlar inte bara om kyrkans gudstjänstliv – det handlar om hela kyrkans inverkan på vårt samhälle. Genom att rösta kan du påverka frågor som diakoni, miljöarbete, utbildning och kyrkans
Då är du med och bidrar till att kyrkan kan fortsätta vara en värdefull mötesplats för barn och familjer.
För mer information, se svenskakyrkan.se
roll i dagens samhälle. De som väljs in kommer att fatta beslut om hur kyrkan ska förvalta sina resurser och vilket stöd den ska ge till utsatta grupper, unga, äldre och alla som söker gemenskap.
Din röst gör skillnad! Kyrkan är en viktig del av många människors liv och samhället i stort. Det är genom dina val att kyrkan kan förnya och anpassa sitt arbete för att möta dagens utmaningar och behov. Tänk på att din röst inte bara handlar om att påverka kyrkans inre liv – den handlar om hur Svenska kyrkan ska vara en positiv kraft för alla människor, oavsett bakgrund. Så markera den 21 september 2025 i kalendern – och gör din röst hörd! Det är din chans att vara med och forma en kyrka för framtiden.