Den som dör går in i något okänt. Från döden återvänder ingen. Vi hoppas och tror på en ny tillvaro bortom denna, en ny tid. Jesus ord ger oss hopp ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande”.
har hemma. Det är fortfarande en overklig, lite vilsen känsla att vara helt föräldralös. Mammas plötsliga bortgång hände så sent som i våras och jag tänker fortfarande ofta att jag ska ringa till henne. Insikten om det omöjliga träffar lika smärtsamt varje gång.
Även de som ska leva vidare har ett okänt landskap framför sig. All sorg är unik och det finns inga absoluta sanningar eller instruk tioner att följa. Ibland säger vi att sorgen har många ansikten och att sorgen vill oss väl. Att den hjälper oss att bearbeta förlusten, att den hjälper oss vidare och att erövra minnena. Att sorgen banar väg för glädjen. Nu när jag själv förlorat närstående är sorg inte bara något som jag teoretisk läst om och fått erfarenhet av genom mitt arbete som präst, utan också något jag själv lärt mig att leva med, dag
VI NÄRMAR OSS allhelgonahel gen och det här året är det min tur att få en inbjudan till min nesgudstjänst. Att tända ljus för båda mina föräldrar på kyrkogår den och vid deras fotografi som jag
Nu när det har gått en tid så har det blivit lite lättare att stå ut med saknaden, men den finns där hela tiden, som en inre molande känsla. Jag har blivit mer mån om att vårda mina minnen och jag har blivit mer medveten om och tacksam för alla de sätt som jag liknar min mamma. Dragen finns där och om jag som yngre ville slipa bort dem så vill jag idag utveckla dem tydligare, hennes positiva sätt och alltid så glada humör. Jag hör också hur jag emellanåt använder hennes formuleringar och uttryck. Och jag sjunger mammas små hemmasnickrade trudelutter som jag i mina yngre år tyckte var så fåniga. När min dotter nu ger mig ”sluta mamma- blicken”, känner jag igen mig själv i henne och en känsla av deja vu flyger förbi, så fjärran men ändå så nära. Jag tänker på orden från Predikaren 3:1 ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen” och fylls av en värme.
FRÅN DÖDEN ÅTERVÄNDER ingen men genom våra min nen finns de vi saknar ändå nära och lever på ett nytt sätt hos oss. Ljusen från våra anhörigas och vänners gravar lyser upp allhelgonatidens djupa höstmörker. Alla hundratals ljuslågor på kyrkogårdarna sprider ett varmt och hoppfullt sken. Ljusen som vi tänder hjälper oss att minnas och samtidigt är ljusen också bevis på att livet går vidare, trots allt, i oss.
Marie Edström Kyrkoherde
Gud ta emot alla lågors tysta bön. Amen
”
Jag tänker fortfarande ofta att jag ska ringa till henne. Insikten om det omöjliga träffar lika smärtsamt varje gång.Foto: GETTY IMAGES
Pastorsexpedition: 0660 266400
Telefontider: Måndag, tis dag, torsdag och fredag 09:00–12:00
E post: ornskoldsviks. norra.pastorat @svenskakyrkan.se Aktuell information: svenska kyrkan.se/ ornskoldsviksnorra
Hur påverkas du av att sjunga i kör?
» Att sjunga i kör är för mig en fin gemen skap. Om man kan känner sig stressad innan körövningen försvinner den när vi börjar sjunga och jag känner att alla toner tillsammans bildar en fin klang! Det spelar ingen roll vem du är. Körens gemensamma toner är det viktiga och du kommer känna stor tillfredsställelse att vi tillsammans lyckas.
Vad är roligast med att sjunga i kör?
» Det är kul att få nya kompisar och att sjunga sånger som man tycker är roliga. Även kul att sjunga inför publik.
Maarit Jun tunen fick stöd i sorgegruppen.
Foto: CHARLOTTE NORDIN
Vad betyder körens sociala gemenskap för dig?
» Körens gemenskap är jätteviktig för mig. Vi har haft fantastiska upplevelser till sammans men också gått igenom oerhört tunga saker. Jag är tacksam för stödet i bönen där vi ber för varandra och delar det svåra och tunga, men även våra glädje- och tacksägelse ämnen.
Illustration: PROKSIMA/ GETTY
» Den här tidningen delas ut av Svenska kyrkan till alla hushåll inom Örnsköldsviks norra pastorat. Eftersom vi även informerar om begravningsverksamheten delas den även ut till de som inte är medlemmar i Svenska kyrkan.
Produktion: Verbum AB Ansvarig utgivare: Sofie Kalodimos Tryck: Stibo Complete, Katrineholm, 2022 Distribution: Postnord Omslagsbild: Charlotte Nordin
» Nästa konsert med orgel- och pianoeleverna hålls den 18 november klockan 18.00 i Kyrkans Hus Husum.
Två gånger per år håller orgeleleverna i Grundsunda konsert. ”Efter åt serveras all tid fika”, säger kantor Göran Lundberg, som håller i under visningen.
» Göran Lundberg har varit kantor i Grundsunda församling i 35 år. Förutom att spela vid gudstjäns ter och förrättningar håller han orgelundervisning för barn och ungdomar varje vecka. Under visningen hålls i Kyrkans Hus på en digital orgel som köptes in för några år sedan.
– De första åren kände jag att kunskapen hur undervisningen skulle läggas upp saknades. Jag
gjorde på mitt eget sätt, säger Göran med ett skratt. – Jag saknade pedagogiken.
När Härnösands stift erbjöd en kurs 2014 för att leda orgelelever gick Göran den. Några år senare gick han ytterligare en kurs. Det var Anne-Lise Lindberg Schelin, pianopedagog, som höll båda kur serna. Då fick Göran prova ett ut bildningsmaterial som Anne-Lise skapat som heter Orgelpuls. Det
materialet trivs Göran med och använder idag i sin undervisning.
– Redan från fem års ålder kan barn börja att spela orgel. De första åren med improvisation för att suc cessivt bli mer avancerat. Under höstterminen lägger jag mer ton vikt på musikteori för alla elever. Lektionerna för de yngsta varvas med pyssel och musicerande.
UTIFRÅN HUR GÖRAN beskriver sitt sätt att arbeta kring undervisning en är det lätt att förstå att han är mån om att barnen trivs och har roligt under lektionen.
”Redan från fem års ålder kan barn börja spela orgel.Text: Eva Eriksson Foto: Charlotte Nordin
– Ibland ser jag att de är trötta efter en lång skoldag, då händer det ibland att jag sätter mig vid orgeln och eleven får lyssna och kanske rita. Vid en lektion ville en elev improvisera för mig och att jag skulle lyssna och rita. Jag tog papper och penna och ritade lite. Efter improvisationen tittade eleven på min teckning, men elev en var uppenbart inte imponerad.
Göran skrattar gott vid minnet av den händelsen.
TVÅ GÅNGER PER år håller orgel eleverna i Grundsunda konsert. De får själva välja om de vill vara med och spela och vad de vill framföra. Det kan vara allt från Svansjön, psalmer till modern musik som Adele och Billie Eilish. Eleverna turas om att vara konferencier och får då presentera varandra och vad de ska spela.
– Vi vill att konserterna ska kän nas lite storslagna, säger Göran. Efter konserten serveras alltid fika.
Varje vecka möter Göran 10 elever som vill musicera. De elever han har idag är mellan åtta och 19 år. Förutom orgelelever har han även piano- och sångelever.
Innan vårt samtal är slut kommer tre av Görans orgelelever upp på orgelläktaren i Grundsun da kyrka. Det är Alice Eriksson, Emanuel Gidlund och Jesper Elfver som kommit till kyrkan idag för att bjuda oss på en ”minikon sert”. De är otroligt duktiga.
Alice, som spelat i fem år, berät tar att hon blir lugn när hon spelar.
På frågan vad som är roligast med att spela orgel svarar Emanu el, som började spela våren 2021:
– Allt! Det är inte så svårt att spela orgel.
Jesper som spelat i tre år tycker att det är roligt att kunna spela olika melodier och han spelar på gehör.
Målet med undervisningen är inte att de ska bli kyrkomusiker, säger Göran. Han vill ge barnen och ung domarna en positiv bild av Svenska kyrkan och dess verksamheter.
– Kanske blir de kyrkopolitiker en dag och har då med sig kunskap om Svenska kyrkan.
Orgelelever i Grundsunda kyrka. Från vänster: Alice Eriksson, Emanuel Gidlund och Jesper Elfver.
» Se och hör eleverna spela orgel! Gör så här: Rikta mobil telefonens kamera mot qr-koden nedan och gå vidare till Youtube.
”Orgeln är ett imponerande instrument! En sådan står i nästan alla kyrkor och alla är helt unika. Inuti en orgel göm mer sig en skog av pipor och tutor, flöjter, fagotter, trumpe ter, ja – en hel orkester!”
Så inleds församlingarnas hemsida om orgelunder visningen. Vi kyrko musiker är mycket glada för orglarna och delar gärna med oss av kun skapen att spela på dem. Idag har pastoratet över tio elever som spelar på våra fina instru ment. Undervisningen bedrivs idag av några av kyrkomusikerna i Grundsunda och Arnäs, men platser erbjuds lö pande i flera av våra församlingar.
ATT SPELA ORGEL är både lekfullt enkelt och en rolig utmaning. Vissa av våra elever är så unga som sju år och några av våra tidigare elever var närmare tjugo när de började spela.
När vi träffas vid orgeln provar vi hur de olika klangerna låter, vi
spelar med både händer och fötter och vi hittar ibland på ny musik i stunden. Emellanåt spelar vi för varandra och ibland gör vi egna konserter och spelar i gudstjäns ter. Det ger en fin gemenskap och vi lär oss mycket av varandra.
NÅGRA AV VÅRA elever som spelat ett tag och som kommit lite längre i sitt lärande har möjlighet att åka på orgelläger, exempel vis till Mellansels folkhögskola. Där får de träffa andra organister från olika delar av lan det. På lägren hin ner de med att både ha lektioner, lära sig om andra aspekter av musik, umgås med nya vänner och få många musikaliska upplevelser kring orgeln.
Att spela orgel är en rolig hobby och för några blir det även en stor del av livet.
David WahlénÄr ditt barn intresserat av att prova på att spela?
Gör så här: Tag kontakt med kyrko musikern i din församling och fråga efter möjligheten att få undervisning.
Möten är en stor del av Pia Berggrens vardag. Hon är kontorschef på House B i Örnsköldsvik och lever ett aktivt liv med utomhusliv och sociala sammanhang. Men även om hon får energi av att vara i sociala miljöer och göra nytta, försöker hon balansera det med stillhet och eftertanke.
tivt interagera. Ingen som frågar vem du är, varifrån du kommer, vad du jobbar med eller vad du gör på fritiden. Här får man lägga ar bete, mobiler, dator, kalender och måsten åt sidan för att möta sina djupare behov. Det är ett tillfälle att ta sig tid och reflektera över vad som är viktigt i livet.
Höstens retreater:
» 13 november 10.00–20.30
Tema: Gemen skap Anmälan: Senast 2 nov.
» 11 december 10.00–20.30
Tema: Andhämtning Anmälan: Senast 30 nov.
Information och anmälan: Eva Forsberg Lundqvist E-post: evaforsberg. lundqvist@ svenskakyrkan.se Telefon: 0660–37 57 03
» Mobilen plingar. Internetsidor fladdrar förbi. Sociala medier uppdateras och mail besvaras. Det är ett ständigt pågående brus runt omkring oss och vi utsätts dagli gen för intryck ifrån tv, tidningar, radio, podcasts, sociala medier och möten med människor.
I en kultur där aktivitet, pre station och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: att människans liv är en pendling mellan arbete och vila. Men hur hittar man avskildhet där man får tid att reflektera och möta sitt innersta? Det kan vara svårt att stanna upp och ta stunder av stillhet och möta tystnaden när allting bara snurrar på.
Retreaten är en väl beprövad form för att söka stillhet tillsam mans med andra. Den kan vara över en dag upp till flera dygn.
I retreaten finns en enkel ram, det mest grundläggande – att andas, äta och vara tillsammans under tystnad, utan att prestera eller ak
Jesus drog sig också undan till platser för att vila och hämta kraft. Han behövde ensamheten och vilan som balans mellan alla sina möten med människor.
PIA BERGGREN BOR bara ett sten kast ifrån Arnäs kyrka och där har hon hittat retreaten som sin plats att stanna upp och vara i tystna den. Hon är med så ofta hon kan när Arnäs kyrka håller heldagsretreater.
– Jag älskar pulsen, att vara bland människor, det ger mig så dan energi. Jag tycker om att göra nytta och få andra att må bra, men jag behöver också eftertanken och balansen där jag får dra mig undan och bara umgås med mig själv. Jag har alltid tyckt att kyrkomiljöer är en skön miljö att vara i. Kyrkan är storslagen, vacker och den ger mig ett lugn.
Pia var på sin första retreat för tio år sedan. Den hölls då i Örn sköldsviks kyrka. Pia blev så fascinerad över att man kunde hålla ett
”Kyrkan är storslagen, vacker och den ger mig ett lugn”, sä ger Pia Berg gren, flitig retreatdelta gare i Arnäs.
Foto: CHARLOTTE NORDINprogram för en grupp deltagare genom en hel dag där upplägget var att vara tillsammans i tystnad.
– Vi åt frukost, rörde oss i samma rum, tittade på varandra och log åt varandra men vi pratade inte. Ingen presentation av delta garna och inget kallprat. Jag tyckte det där var så spännande, att man kan vara tysta tillsammans utan att det blir stelt. Jag vet ju hur svårt det är att sitta i en bil med någon utan att prata. Det är ju näst intill omöjligt!
Vilken betydelse har retreaterna för dig?
– Jag behöver avsätta tid att bara vara och lyssna inåt. Jag behöver emellanåt vila ifrån alla intryck och allt brus och skala bort saker som tar fokus och som gör
att jag inte hör mina egna tankar, berättar Pia. Det är så lätt att jag distraherar mig med andra saker. Scrollar på skärmen, landar fram för tv:n och med en föreställning att måsta prestera.
– Jag behöver balansen och det är här på retreaterna jag reflekte rar, tittar bakåt och spanar framåt. Jag andas, vilar och laddar om.
Två tillfällen under retreaten i Kärlekens kapell hålls en medi tation på ungefär 20 minuter då man sitter helt still. Ibland leder ledaren in i en text, men oftast är meditationen helt tyst.
– Jag minns en gång när min tillvaro var hektisk och jag var på retreat. Då somnade jag på en plats i Arnäs församlingshem. Det var jätteskönt, skrattar Pia. Man
får till och med slumra till där i kapellet, om man vill.
Har du upplevt någon form av and lighet på retreaterna?
– Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för etikett på det, men om det är andlighet att uppleva storheten, tryggheten, tilliten och förtröstan då har jag absolut gjort det. Jag känner och upplever saker i tystnaden och det går mig inte obemärkt förbi, så kan jag väl säga. Skulle du säga att du är sökare?
– Åh, vilken intressant fråga.
Jag har inte tänkt på den. Men jag skulle nog kanske säga att jag är en upptäckare. Jag är nyfiken och vill gärna upptäcka, testa nya saker och utmana mig själv.
Charlotte NordinNär mörker möter mörker förblir mörker När mörker möter ljus tar ljuset över När ljus möter mörker är ljuset kvar När ljus möter ljus ljus Lars Björklund
Jag kliver in under kyrkans valv och ge nast börjar min blick att söka efter ljusbä raren. Platsen i kyrkorum met där det ges möjligheten att få tända ett ljus. Min hand greppar ett ljus och jag sträcker fram det mot den flammande lågan. Plötsligt finns där ännu ett ljus som brinner, ännu en låga. Lågan kan bära så mycket; tacksamhet, glädje, saknad och hopp. När vi stannar upp gör vi det möjligt för minnen och känslor att ta plats. Känslor och minnen som kan värma och skava, glädja och smärta.
ATT TÄNDA ETT ljus kan också vara en bön för vårt liv, för någon annans liv eller för världen. Vi kan be för det som är ljust och för mörkret som vi vill att ljuset ska få
När frågor inte kan få alla svar, när tomheten inte tycks kunna fyllas, när vi inte kan göra annat, kan vi fortfaran de be. Med ord, en suck, med tystnad, med den levande
I en värld som är full av intryck kan meditation vara ett sätt att hitta lugnet.
» Eva Forsberg Lundqvist, diakon i Arnäs församling, är utbildad i ignatiansk andlighet, som handlar om att tänka på hela människan utifrån kropp, tanke och känsla. Ignatius av Loyola (1491–1556) var en katolsk mystiker som skapade andliga övningar för att leva sitt liv. Dessa övningar har i vår tid visat sig fungera väl i många olika kristna traditioner, däribland den lutherska.
Ignatiuscitatet: Den andliga vägledaren skall ”låta Skaparen handla direkt med sin skapade varelse, och den skapade varel sen med sin Skapare och Herre.” Utgångspunkten är att Gud kom municerar med varje person utan mellanhänder.
– I det andliga vägledningssam talet som erbjuds under retreatdagen lyssnar vi in och fångar upp vad som är personens längtan, berättar Eva.
– Vi lyssnar in personens berät telse. Finns det känslor av liv eller misströstan? Det som på något
sätt ger liv, det leder personen när mare Gud och leder till Livet.
För den som vill vara i tystnad under en kortare stund hålls meditation varje söndag i Kärlekens kapell, Arnäs.
– I en värld som är full av in tryck är det lätt att känna att man håller på att gå sönder. I medi tationerna ges ett sätt att hitta lugnet och sitta sig till stillhet med sin kropp och själ, säger Eva Hur går meditationen i Kärlekens kapell till?
– Meditationen börjar klockan 18.00 och är ungefär 30 minuter, berättar Eva. För att nya deltagare ska bli bekväma med upplägget brukar vi ha en samling redan klockan 17.15. Det gör vi för att inte behöva ta tid ifrån själva medita tionen för att informera.
– Deltagarna kommer in i kapellet som är upplyst med tända ljus. Rummet förmedlar en känsla av stillhet och lugn och det spelas alltid klassisk musik, oftast Arvo Pärts Spiegel im spiegel.
TANKETystnaden i sig är bön, den är obero ende av hur mycket eller lite du tror och är helt ekumenisk.
Tomas Sjödin Eva Forsberg Lundqvist– Deltagarna får sätta sig på var sin meditations pall/stol och när klockan slår 18 får man inta en plats på golvet. Meditationsledaren klingar klangskålen tre gånger för att symbolisera treenigheten – Gud Fadern, Sonen och Anden. Sedan läser ledaren en text eller ett bibelord.
– I meditationen är kroppen och sittställningen av central betydel se, berättar Eva. Andningen ska kunna vara fri. För det finns det olika sittställningar; på stol, kudde eller på pall. Men gemensamt för dem är att man sitter i balans, i kroppens lodlinje. Hållningen hjälper oss att sitta i stillhet. Sitt ställningen är ergonomiskt for mad för att inte skador ska uppstå och den möjliggör att kunna sitta över tid, utan att behöva byta ställ ning. Den ger också möjlighet till avspänning utan att du somnar.
Kom och meditera!
Plats: Kärlekens kapell, Arnäs. Tid: Varje söndag klockan 18.00–19.00. För att välkomna nya deltagare, har vi samling redan klockan 17.15.
Sara Nordlander
Ålder: 43 år Familj: Sambo, två barn, ett bonusbarn och en katt Bor: Stockholm Sysselsättning: Arkeologi studerande
Känslan som uppstår hos Sara Nordlan der när hon gräver och finner är wow.
Foto: PRIVAT
» Med pedagogerfarenhet i baga get och en kärlek till historiska museer började Sara Nordlander att studera arkeologi. Målet är ett jobb som museipedagog, men vägen med utgrävningar och skatt letning engagerar lika mycket.
– Det som är mest spännande för mig är den här känslan att arkeologin väcker till liv. Utan arkeologin hade man inte vetat det man vet om förhistorisk tid, för det finns inte skriftliga källor.
MEN HON GILLAR också tanken på att man aldrig kan veta säkert. Att arkeologi mer väcker teorier än ger helt tydliga svar.
– Man kan gissa, man kan tro, man kan ha teorier och man kan göra antaganden utifrån vad man hittar och utifrån olika samman hang, men man vet aldrig. Det kan alltid omkullkastas, för helt plöts ligt så gör någon en stor upptäckt
och då blir allt man trott på, något annat. Det är så viktigt att vara ödmjuk och aldrig tro att man har alla svar.
DE MINNEN FRÅN forna tider som arkeologin väcker till liv färgas också av den tid och det samhälle vi lever i i dag.
– Värderingar från 50-talet har påverkat hur man såg på hur folk levde på stenåldern och nu tänker vi på ett annat sätt, men det bety der inte att det är det korrekta.
Sara Nordlander har ännu inte varit med i någon utgrävning, men hon har varit med och grävt prov gropar, inför eventuella utgräv ningar. Fynden från groparna gav Sara en wow-känsla.
– Det blir som att man får leta efter skatter. Och känslan när man får hålla i något som man vet att någon för 6 000 år sedan jobba de med. Det är en otroligt häftig känsla!
HON FASCINERAS OCKSÅ av hur hennes tidperspektiv har föränd rats sedan hon började studera arkeologi.
– Det är så tydligt vad kort den tidsperiod är då det har funnits människor på den här planeten. Jorden är flera miljoner år, men människor har inte funnits så länge. Den är som en tändsticka i rymden, vår lilla tid.
Sofie Kalodimos
”Helt plötsligt så gör någon en stor upptäckt och då blir allt man trott på, något annat.
Vi vet vilka vi är. Vad vi kan, vad vi tycker om, vad vi avskyr och vilka som står oss nära. Vår egen historia. Men vilka är vi om vi drabbas av demens och inte längre minns vilka vi är och har varit?
Text: Hanna Welin Illustration: Kajsa Nordlund
ag undrar vem hon är, min mamma utan sina minnen. Som sitter där på hemmet, vän och älskande, älskvärd och längtande. Hon längtar, men har glömt bort efter vad. Kanske efter mig. Känner vi varandra?”
Det är journalisten Annie Reuterskiöld som ställer sig frågan i boken När du dör ska jag vara nära, efter att hennes mamma Eva drabbats av alzheimer.
Minnessjukdomar är otäcka. Bit för bit slutar kopplingarna mellan hjärnans nervceller att fungera och kognitiva funktioner och minnen släcks ned. Hur förloppet ser ut beror på var i hjärnan sjukdomen sit ter och hur långt den har brett ut sig. Många demens sjuka beskriver hur de förlorar orienteringsförmågan i såväl den inre som yttre världen.
de egna barnen är. Trösten är att det tros bli lättare ju längre man kommit i sjukdomsprocessen. Inte för de anhöriga, men för den sjuke själv. För den som inte längre minns sina älskade – ja, den minns dem inte.
– I slutet var jag nog mer som en förnimmelse för mamma, säger Annie Reuterskiöld.
Minnet kartlägger vårt liv och lagrar det vi lär oss. Det är komplext och fungerar som ett nätverk där alla delar i hjärnan samverkar. På många sätt är det minnet som gör oss till dem vi är. Men våra minnen är samtidigt känslomässigt färgade och föränderliga – precis som våra egna berättelser om oss själva och våra liv. Det konstaterar Peter Gär denfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
– Vi upplever alla våra minnen som korrekta beskrivningar av vad som hänt. Men en stor del av våra minnen är efterkonstruktioner, dessutom ofta förskönade, säger han.
Att inte längre minnas var man är eller tappa kunskap som alltid varit självklar för en, väcker oro. Att inte kunna vara den du alltid har varit, att tappa bort sin identitet, är ångestladdat. För att inte prata om rädslan för att glömma bort vem partnern eller
En människa har många identiteter. Vi intar olika roller i olika sammanhang och faser under livets gång. Peter Gärdenfors menar att människans livs berättelse kan liknas vid en roman. I en bok lär man känna karaktärerna genom de relationer de har till varandra, hur de agerar i romanens handling och ge nom vilka drivkrafter och mål de har. Men precis som en bok kan skrivas på olika sätt, ur olika perspektiv och vinklar, kan en människa berätta flera versioner av sitt liv. Ändå, menar Peter Gärdenfors, är livs
”I slutet var jag nog mer som en förnimmelse för mamma.
Annie Reuterskiöld
Ett sätt att teckna en livsberättel se för en de ment person är fotografier och anhöri gas berättel ser.
Fsjukdomar på ett bra sätt är det därför viktigt att känna till deras livsberättelse. Det menar Jonas Olofsson, adjunkt på Malmö universitet.
– När du berättar om dig själv och din historia blir du tydlig som människa. Kan du själv inte berätta är det viktigt att andra kan göra det åt dig, säger han.
Det är ett sätt att bekräfta personen: Det här är du, det här är ditt liv. Och det stärker både den drabbades självkänsla och identitet, menar Jonas Olofsson.
Han undervisar blivande sjuksköterskor i demens vård och i vikten av att se människan bakom sjukdomen. Att känna till patienternas livsberättelse är en springande punkt.
– Med hjälp av anhörigas berättelser och foto grafier kan du dokumentera patienternas historia
i exempelvis ett häfte som personalen kan använda.
Det hjälper inte bara den de menssjuke utan också personalen. På så sätt kan de lättare väcka den dementes minnen till liv, menar han. De kan också tolka och – Att inte komma ihåg väcker mycket oro. Du kan ske kommer in till en gammal dam som säger att hon ska gå hem till sin dotter, som du vet inte längre lever. I stället för att bara påpeka det och väcka än mer oro, kan du avleda genom att börja prata om dottern. Det en person tyckt om tidigare i livet brukar de fortsätta att uppskatta. Samtidigt är människan för änderlig, också som demenssjuk. Jonas Olofsson tar
– Min morfar var absolutist, det hade han varit hela sitt liv. På boendet han hamnade bjöds han på sprit, och gillade det. För min mormor var det förstås märkligt, men det blir också ett etiskt dilemma. Vad är rätt att göra?
Vad är en människa utan sina minnen? Eva Granvik är demenssjuksköterska och tidigare enhetschef för Kunskapscentrum för de menssjukdomar i Malmö. Hon har försökt komma svaret närmre genom att djupintervjua 20 patienter på olika demensboenden.
– En kvinna som varit mattelärare på gymnasiet berättade hur frustrerande och konstigt det var att inte ens kunna lägga ihop två och tre. Hon beskrev en
känsla av att vara på väg att upplösas. Andra pratade om att deras identitet liksom vittrade sönder.
I en riktigt långt gången demenssjukdom tappar du de mest grundläggande minnena, som hur man går. Förmågan att kommunicera tynar bort och du går till slut helt in i dig själv. Allra helst skulle Eva Granvik ha velat intervjua dem som kommit så här långt i sin demenssjukdom. Det är förstås inte möjligt.
– Så det jag så innerligt skulle vilja veta kan jag aldrig få svar på.
Eva Granvik arbetade tidigare som sjuksköterska och vårdutvecklare på Minnesklinikens slutenvårds avdelning.
– Jag vet naturligtvis att nervcellerna dör och hur det ser ut medicinskt. Men även hos dem som är svårt demenssjuka och har tappat förmågan att kommuni cera har jag, personligen, alltid upplevt att det finns någon där inne. Du måste bara hitta in dit, med hjälp av exempelvis dofter, beröring och musik.
En innersta kärna, som är kvar när såväl mattekunskaper som familj, historia och motorik trillat bort. En kärna, en själ, som människan alltid har kvar?
– Ja, vad är människans kärna? I min intervjustu die landade jag i filosofiska och existentiella frågor som det inte finns några vetenskapliga svar på. Vad gör egentligen en människa till människa?
Något hon vet är att risken att förlora känslan av sitt eget ”jag” inte är det som brukar oroa den de menssjuke mest. Utanförskap, att isoleras i sin egen bubbla skrämmer mycket mer.
– Att förlora sitt sammanhang är det värsta, det ut trycker många när de fortfarande kan kommunicera, tidigare i sjukdomsprocessen, säger Eva Granvik.
» 130 000–150 000 människor beräknas ha en demenssjukdom i Sverige i dag. Runt 20 000–25 000 insjuknar varje år. Var femte person över 80 beräk nas ha en demenssjukdom.
» Demenssjukdom är ett samlingsnamn och en diagnos för ett 70-tal olika former av kroniska hjärnskador. Alzheimers sjukdom är den vanligaste och står för cirka 60 procent av fallen. Näst vanligast är vaskulär demens, eller blodkärlsdemens. Andra relativt vanliga demenssjukdomar är frontotemporal demens och Lewykroppsdemens och Parkinsons sjukdom med demens.
» För att en person ska klassas som dement krävs det generellt att hen har en minnesstörning samt minst en kognitiv förmåga som är nedsatt, som svårigheter med språket, med att utföra praktiska vardagssysslor, försämrat omdöme eller nedsatt förmåga att tänka abstrakt.
» Traumatiska hjärnskador, som en skada från en olycka, kallas för sekundära demenssjukdomar.
Källa: Demenscentrum
Jonas Brun är psykolog och arbetar med minnesutredningar. Han är också förfat tare och utkom förra året med Hon minns inte, en bok där han porträtterar sin mor och beskriver hur hon försvinner bort i demens.
Mamma Catarina som jobbat med informations material kring just demens, som med sin insikt och förståelse försökte förbereda både sig själv och omgivningen på vad som komma skulle.
– Men efterhand som hon förlorade sina kognitiva förmågor var det svårt att veta hur hon själv upplevde det eller hur sjukdomsinsikten såg ut, eftersom hon inte längre kunde kommunicera på ett abstrakt vis, säger Jonas Brun.
Nutid och dåtid flätas samman hos den demens sjuka. Tid och rum luckras upp och hjärnan tycks leva i flera tidsåldrar samtidigt. De minnen som sitter djupast är de tidiga och mest basala. Men minnesbil der från olika åldrar, förnimmelser och intryck, kan glida in och ut ur varandra, korsbefruktas och skapa nya samband.
– Hon visste att hon hade att barn, men kanske inte att det var den vuxne mannen som stod där i rummet.
”
Människan jag tyckte att jag kände bäst i hela världen var en annan. Det skapade mycket ambivalens inom mig.
Jonas Brun
Annie Reuterskiöld, vars mamma drabbades av alzheimer, har skrivit en bok om sina upplevelser.
Foto: PIERRE BJÖRKKvinnan i rullstolen framför honom var hans mor, och ändå inte.
– Människan jag tyckte att jag kände bäst i hela världen var en annan och det skapade mycket am bivalens inom mig. Jag älskade henne, men var det bilden av henne jag älskade?
Mot slutet, när mammans blick inte längre gick att nå, vem var hon då?
– För mig är det en obesvarbar fråga. Är hon här eller borta? Det är väl närmast en fråga om själen. Min bild var att det fanns något där, men som blev allt svårare att nå fram till. Eller var det något jag intalade mig för att kunna hantera min förtvivlan? Men oftast kände jag så, att det finns någon där.
Vi är våra minnen. Men inte bara. Dessutom, säger Jonas Brun, är minnen inte enbart något personligt, inneslutet i var och ens hjärna. På ett vis utgör de också ett kollektivt nät, som vi skapar och bär tillsam mans.
– Alla vi som mindes mamma bar på bilderna av henne, så på ett sätt var hon därför fortfarande den hon var.
Annie Reuterskiöld hade en nära och samtidigt sårig och komplicerad relation till sin mamma Eva. I boken om mammans sjukdomsår berättar hon om hur hon försöker göra upp med de minnen och smärtpunk ter som skapat ett avstånd mellan dem, och hur den förhatliga sjukdomen paradoxalt nog blev en hjälp på vägen.
När minnena vittrade bort kunde kärleken släppas fram, menar Annie Reuterskiöld. Många av våra djupaste och mest känslomässigt färgade minnen kommer ju från när vi var barn och tolkades då på ett sätt som kanske inte är adekvat eller kon struktivt senare i livet, resonerar hon. Ändå skapar de omedvetna känslo , reaktions och beteendemönster, som fungerar som ett slags skydd.
– När minnena försvann vågade hon känna närhet till andra. Hennes förmåga att visa kärlek blev mer okomplicerad. Jag tolkade det som att varningssigna ler om vad närhet kan göra, som hon lärt sig för länge sedan, inte längre stod i vägen. Jag vet förstås inte, men det är min teori.
Mot slutet kunde mamman bara kommunicera med blicken. Det perceptuella minnet var nästan utraderat, hon kunde exempelvis inte placera ljudet från persiennen som drogs ner i hennes rum.
Annie Reuterskiöld upplevde mammans medvetande som ofiltrerat och direkt, att hon tog in ljud, bilder och andra intryck som för första gången.
– Till viss del skulle det kanske kunna beskrivas som en tillbakagång till barnet du en gång var. Forsk ningen säger att man föds med ett visst temperament och tidigt i livet har en personlighet. Så kanske är man mer den personen, den man är innan livet färgar en.
Sjukdomsprocessen var smärtsam, men hjälpte samtidigt till att läka relationen mellan mor och dotter.
– I dag tänker jag på mamma med värme. Inte på den sjuka utan på den hon var innan. Och på det sättet lever hon ju kvar, på ett fint sätt.
... minnet inte sitter på en plats i hjärnan, utan är en mängd system eller företeelser som samverkar. Men det går att sär skilja några olika typer av minnessystem, såsom:
» Arbetsminne. Du minns var du ställde kaffe koppen.
» Procedurellt minne. Färdig heter som du har erövrat, exempelvis hur man cyklar.
» Perceptuellt minne. Du vet hur en ros luktar.
» Episodiskt minne. Du minns vad du såg på tv i går.
» Semantiskt minne. Här finns exempel vis språk- och faktakunskap.
Hon ber aftonbön varje kväll för att minnas och tacka för dagen hon fått. Malin Berghagen tror på kärleken och på att vara tacksam för både det bra och det dåliga. Men också på att släppa taget om smärtsamma minnen, för att ge plats för allt det fantastiska i livet.
Text: Linda Newnham Foto: Marcus Gustafsson» Det var under hösten 2020 som Malin Berghagen fick väldigt ont i magen. Hon har en tendens att sällan prata om sin egen smärta, kallar sig allergisk mot offermentalitet. Men nu gjorde det för ont, så hon åkte in akut och fick veta att hon hade blindtarmsinflammation. Med penicillin kanske den skulle lägga sig, men var det inte lika bra att ta bort blindtarmen? Hon valde att göra ingreppet. Det visade sig vara tur, för längst ut på blindtarmen satt en liten, men aggres siv tumör.
högre grad njuta av nuet, och fundera på vad jag vill göra, att inte lägga tid på människor och saker som jag inte mår bra av.
VI MÖTS MITT i sommaren. Malin har nyligen kommit hem från Mallorca, ön hon bodde på i flera år, där hon nu firat nöjesproducenten Vicky von der Lanckens 80 årsdag.
– Det var ett kärt återseende med vänner och ön, skönt att komma dit, men också skönt att återvända hem. Jag tänker att det är ett tecken på att jag är på en bra plats i livet, jag tycker om att vara nära mina barn.
– De fick bort allt, men jag blev två saker: väldigt rädd och extremt tacksam. Rädd eftersom min mam ma och moster gått bort i cancer, och tacksam för livet. Det är så många som inte har den turen, så nu försöker jag visa min uppskattning genom att i ännu
Malin delar sin tid mellan Stockholm, där hon växte upp, och Järvsö, som släkten stammar ifrån och där hon själv bodde när barnen var mindre. Barnen, som nu är stora. Yngsta sonen Isak tog studenten i våras.
– Nu är alla vuxna och bygger upp sina egna liv. Det känns magiskt, som det ska vara. För som jag brukar säga: Big bang rusar fortfarande framåt, inte bakåt. Det går åt rätt håll.
”Nu försöker jag visa min uppskattning genom att i ännu högre grad njuta av nuet.
Rädsla och tack samhet avlöste varandra när Malin insåg att läkarna hittat hennes tumör i tid.
En del av tacksamheten hon känner i livet kopplar Malin ihop med sin andlighet och tro, som hon enligt föräldrarna alltid har haft.
– Eller så var det min mormor som gav mig den väl signelsen när hon bad aftonbön med mig som barn, när vi tillsammans knäppte våra händer till en bön om kvällen och hon lärde mig att tacka för allt och alla jag har i mitt liv. Fast mormor brukade säga att hon trodde att jag skulle dö som barn för att jag var så snäll, som när jag satt där bredvid henne och älskade att be aftonbön, skrattar Malin.
FÖR MALIN ÄR tron ett fundament, en trygghetskänsla och energi som omsluter henne. Hon tycker att Jesus var en rebell, som vågade sätta sig upp mot maktmiss bruk och gå sin egen väg, kärlekens väg.
– Och Maria Magdalena är min hjältinna för hur hon vågade stå i sin kvinnliga kraft och göra sig hörd i grupper av starka män.
Och ber aftonbön, ja, det gör Malin fortfarande.
– Jag går igenom och tackar för dagen som varit. Dels för att minnas, men också för att ett av de bästa sätten att hålla sig frisk är att vara tacksam.
I släkten har man aldrig varit rädd för att ta ställ ning kring tron. Malin berättar att den Hedbergska släkten, som hon stammar från på mamma Lill Babs sida, i mitten av 1800 talet valde att lämna Svenska kyrkan, för att i stället ha egna ceremonier som dop och vigslar.
– Mamma i sin tur bad aftonbön med oss, men sa alltid att hon trodde på sitt eget lilla vis. Och även om jag trivs med att vara kristen är jag öppen för alla religioner. Jag tror att gudskraften är densamma, sedan har människan haft olika tolkningar av den beroende på var i världen man befinner sig. Det är lite som med en gryta, köttet är detsamma, men man kryddar grytan olika beroende på var i världen man befinner sig.
Malins man Martin är snarare ateist, och hon berättar om hur han en gång, provocerad av hennes starka gudstro, försökte ifrågasätta den och kräva bevis.
– Till slut sa jag till honom att du har inget att vin na på att försöka omvända mig. Jag har full respekt för att du inte tror som jag, men det här är den jag är, så du kommer att förlora mig om du tvingar mig att sluta tro. När han som ett sista försök la till att ”Men det är ju bara präster som styr och ställer och talar om hur saker är”, skrattade jag bara och sa att ”Du menar som du gör nu?” Sedan var den konversationen slut, säger Malin och ler.
Religion och tro är ändå en fråga som kan bli en stötesten i relationer. Hur gör ni för att få det att fungera?
– Vi är i den åldern nu där vi har insett att om jag vill hänga med Martin och han med mig får vi accep tera varandra för dem vi är. Vill jag gå in i en kyrka för att få en stund i stillhet, får jag göra det. Precis som Martin gärna får gå till puben och snacka med folk, vilket jag tycker är tråkigt men han älskar. Problem
Malin Berghagen Ålder: 55. Gör: Yoga inspiratör, författare. Aktuell med: Boken Vår mamma Lill-Babs, online platt formen Yoga by Berghagen, samt skriver på en ny bok. Familj: Sam bon Martin, vuxna barnen Christopher, Love, Linn, och Isak.
Bor: Stock holm.
får vi bara om vi försöker förändra varandra, om vi vill att andra ska vara som oss själva. Men kärlek, ja, hela gudsbudskapet, handlar ju om att du är älskad precis som du är.
MALIN TRÄFFADE SIN man Martin 2018. Året innan hade hon bestämt sig för att det här skulle bli ett lugnare år med färre jobbresor. Hon flyttade också hem från Mallorca till Stockholm igen.
– Kanske hade jag någon undermedveten känsla, för jag ville hem till familjen.
I stället för lugnt blev 2018 ett livsomvälvande år. I april, strax efter sin 80 årsdag, gick Lill Babs bort i cancer. En vecka senare bröt Malin upp från sin relation. Och bara tre veckor senare träffade hon upplevelseföretaget Live it:s ägare Martin Charlton, ”mannen jag väntat på i hela mitt liv.” Hon har tidi gare sagt att: ”Det var väldigt speciellt att vara i djup sorg samtidigt som jag nog aldrig har varit så lycklig i en relation.”
– Jag rasade verkligen när mamma dog, så jag är tacksam att jag dels hade ett jobb strax efter, dels mötte Martin. Annars hade jag kanske legat kvar där i sängen och tyckt extremt synd om mig själv. Men än i dag saknar jag henne mycket. Vi brukade skoja om att mamma skulle överleva oss alla med tanke på vilken urkraft hon var. Och på tal om tro och kärlek: mamma var ren godhet. Hon snackade aldrig skit om någon, utan hjälpte och ville finnas till för andra, hon var enastående.
Malin och hennes systrar Monica och Kristin valde att låta TV4 sända minnesgudstjänsten för Lill Babs, för som hon själv brukade säga: ”Om kyrkan blir full när man uppträder, så öppnar man dörren.” De valde också att bjuda på minnen när de tidigare i år kom ut med boken Vår mamma Lill-Babs. Det är en bok om Lill Babs liv, men den handlar lika mycket om systrarna själva och hur det var att vara barn till en av Sveriges mest folkkära artister, där alla tre systrar ger sin syn på saken.
– Att skriva kan vara ett fantastiskt sätt att bear beta känslor och minnen. För mig var det ren terapi, både för att förstå mig själv, men framförallt för att förstå mina systrar bättre. Jag tror att det är viktigt att inse att syskon kan ha ganska olika bild och upplevelse av en uppväxt, där den ena inte har mer rätt än det andra.
LILL-BABS VAR BARA 16 år när hon upptäckte att hon var gravid, och äldsta dottern Monica kom att ha ett speciellt band till sin mamma, ett vänskapsband. Malin erkänner i boken att hon ibland har känt sig avundsjuk på deras härliga relation.
”En dag måste man bestämma sig för att gå vidare, för annars är det man själv som släpar det förflutna som ett ok in i nuet.
– Ska jag vara helt ärlig har jag känt att varför får hon det och inte jag, men sedan brukar jag tänka på allt det jag och Kristin fick som mamma inte kunde ge Monica som barn. Ibland fokuserar vi för mycket på vad vi inte fått, i stället för det vi faktiskt har fått.
Malin tar ett annat exempel, på hur hennes mamma ofta var borta på jobb när hon var liten.
– Jag kan välja att tycka synd om mig själv för det, eller se att jag hade ett helt artilleri av människor omkring mig: mormor, Monica, mina morbröder Hasse och Uffe och min pappa Lasse. Att se henne komma hem glad från jobbet var också stärkande för oss döttrar, liksom hur hon var ”mannen i huset”, den som drog in pengarna. Det har gjort oss tre väldigt självständiga. Det är en annan sida av samma sak.
IBLAND, MENAR MALIN, är det till och med dags att släppa taget om minnen – när de påverkar oss
negativt i nuet. Malin berättar om hur hon nyligen satt i en bil och samtalade med en kompis som haft en tuff barndom.
– Till slut kände jag: ”Hur länge ska du använda det som en ursäkt för ditt alkoholmissbruk och dåliga mående?” Det som hänt kan vara fruktansvärt, men en dag måste man bestämma sig för att gå vidare, för annars är det man själv som släpar det förflutna som ett ok in i nuet. Det är jättebra att dyka in i det förflut na för att försöka förstå och läka, men det får inte bli en ursäkt i evighet.
Med det sagt menar hon att det förstås inte går på en sekund.
– Känslan kan vara djupt integrerad. Det kan ta ett tag att bearbeta och ”detoxa” ut den. Men när du väl släpper taget om den dåliga energin ger du plats för andra saker att komma in. Då öppnar sig fantastiska möjligheter, för livet, livet, livet. Det har så mycket att erbjuda!
Vissa sörjer kort och intensivt. Andra sörjer en längre tid och mer dämpat. Oavsett vilket är det viktigt att ta hand om sig själv under sorgeperioden, att tillåta sig att sörja för att sedan kunna gå vidare.
Text: Anna-Maria Stawreberg Foto: Marcus GustafssonSäg ordet sorg, och för de allra flesta av oss går tankarna till sor gen efter en kär person som gått bort. Det är också så det beskrivs i Svenska Akademins ordbok: Djup nedstämdhet ofta efter någons död.
Men sorg är mer än så. Under en livstid utsätts vi för ett pärlband av olika sorters sorg: Sorg över jobbet man blivit av med. Sorg över att relationen med den man älskar tagit slut. Sorg över att man inte kommit in i en gemenskap och känner sig utanför.
För att bara nämna några, även om sorgen efter en förlust av en kär person kanske är den mest intensiva.
– Oavsett vilket har jag under mina år som präst lärt mig att
människors sorg tar sig olika uttryck. Sorg följer inget schema, konstaterar Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm.
FÖR EN DEL människor går det snabbt att ta sig igenom en sorge process. För andra tar det längre tid. Och även om vi önskar att vi kunde knalla igenom livet utan att behöva utsättas för sorg, är sorg en del av livet.
– Men det finns olika sorters sorg, också när det kommer till att en person man älskar går bort. Om en ung människa dör strider det mot alla regler. Om en äldre människa dör är det annorlunda. Saknaden kan vara lika stor, men
”Man brukar säga att det bästa man kan göra för att stötta någon i ett sorgearbete är att hälla i, hålla om och hålla tyst.
Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling
Har du sorg? Prata om förlusten, smärtan, de krossade drömmarna och saknaden, säger Anders Magnusson, handledare i sorgbearbetning. Vill du stötta? Lyssna och lyssna igen, upp manar Camilla Lif, kyrkoherde.
det är mer naturligt att en äldre person dör, säger Camilla Lif.
Gemensamt för alla sorters sorg är att en rad drömmar försvinner. Och om det handlar om en männ iska som dör är det något oåterkal lerligt som inträffat. Man får heller aldrig tillfälle att säga de där orden man så gärna velat säga.
Ändå ska man leva vidare. Ta sig igenom vardagen. Trots att det gör ont. Trots att man varken orkar eller vill.
FÖR DEN SOM står vid sidan av en person som befinner sig i sorg finns det mycket man kan göra för att hjälpa.
– Det absolut viktigaste är att möta människan i hans eller hen nes sorg. Att inte undvika honom eller henne bara för att det känns obehagligt och skrämmande att träffas, poängterar Camilla Lif.
Att undvika den som är i sorg är nämligen ett av de största missta gen vi kan göra. Oavsett om vi gör det av rädsla för att störa, eller av rädsla för att säga något felaktigt, eller helt enkelt för att det känns obehagligt, är det känslor vi behö ver sätta oss över.
– Visst är det tufft att möta människor i sorg. Och visst finns det risk att du säger fel saker. Samtidigt har det värsta redan hänt. Och ibland kan det räcka med att du bara förklarar att ”jag vet inte vad jag ska säga. Och jag vet att jag inte kan göra något för att underlätta. Men jag finns här!”, säger Camilla Lif.
Att ställa frågan: ”Finns det nå got jag kan göra för dig?” är många gånger onödigt. Den som befinner sig i djup sorg vet helt enkelt inte vad hon eller han behöver.
– Det är bara att göra. Gå över med matlådor. Baka en kaka. Ta ut hunden. Hjälp till med praktiska göromål, säger Camilla Lif.
LIKA VIKTIGT ÄR det att finnas där. Fortsätta att höra av sig, gång efter gång. Lyssna. Och lyssna igen.
– Man brukar säga att det bästa man kan göra för att stötta någon i ett sorgearbete är att ”hälla i, hålla om och hålla tyst”, säger Camilla Lif.
Det ligger mycket i det. Genom
...att du bär på obearbe tad sorg:
» Du har svårt att koncentre ra dig och att fokusera på en sak i taget.
» Du känner dig tömd på energi.
» Du har problem med att vara i nuet och vågar inte stanna upp.
» Du har åter kommande tankar eller drömmar om en person eller händelse.
!att hälla i näring, hålla om och hålla tyst kommer man långt. Att respektera att sorgearbetet ser olika ut och att inte värdera, är också viktigt.
– Men om du tycker att perso nen i fråga verkar ha kört fast i sin sorg, eller om du tycker att per sonen verkar bära sorgen ensam, kan du behöva göra något. Kanske prata med andra i personens omgivning.
OM SORGEN INTE bearbetas finns det risk att man fastnar i den. För även om sorgen alltid kommer att finnas kvar, är det skillnad på att bära på en bearbetad och en obearbetad sorg.
Anders Magnusson är certifie rad handledare i sorgbearbetning, lärare i kris och sorgebemötande på högskolan Väst och grundare av Svenska institutet för sorgbear betning.
– Det är inte helt ovanligt att den som sörjer inte vågar stanna upp, utan att hon eller han rusar vidare för att döva smärtan. På så sätt hoppas man slippa känna efter. Men verkligheten kommer förr eller senare alltid i fatt, säger Anders Magnusson.
Han menar att långvarig och obearbetad sorg ofta beror på outredda konflikter, saker som aldrig sades och det man aldrig hann göra.
» När brustna hjärtan läker av Anders Magnusson. Finns att ladda ner gratis på Svenska insti tutet för sorg bearbetnings hemsida.
– Ett effektivt sätt att komma vidare i sorgebearbetningen är att prata om förlusten, smärtan, de krossade drömmarna och sakna den, säger Anders Magnusson.
Men, poängterar han, det räcker inte att prata om de outredda känslorna med vem som helst. För att den sörjande ska bli hjälpt och
komma vidare är det viktigt att orden riktas mot den det gäller, till exempel genom att man skriver ett brev i du form.
– Nästa steg är att läsa upp brevet. Om brevet riktar sig till en avliden människa, kan man läsa upp det för en annan person, och därefter slutföra handlingen med ett avsked.
Du fyller år, och en god vän skickar en vacker tekopp med posten. Du öppnar paketet och du blir glad. Men, du hinner inte ringa och tacka för presenten, efter som du har gäster. I stället tänker du att du ska ringa nästa dag. På morgonen ringer din väns partner och berättar att vännen dött under natten.
– Vad tänker du då? säger Anders Magnusson retoriskt. Förmodligen får du dåligt samvete, och varje gång du ser den där koppen får du skuldkänslor över att du aldrig ringde och tackade. Så du ställer in koppen längst bak i skåpet, för du kan inte heller slänga den.
Han målar upp ett nytt scenario: Du får den vackra tekoppen, och du hinner faktiskt ringa och tacka för presenten redan samma kväll. Din vän dör under natten.
– Hur känner du då inför den där tekoppen? Förmodligen kommer du att använda koppen flitigt, och varje gång du dricker ur den kommer du att tänka med värme och tacksamhet på din vän, utan dåligt samvete, säger Anders Magnusson.
DET ÄR DÄRFÖR, menar Anders Magnusson, som det är viktigt att rikta de där skrivna orden om de outredda känslorna direkt mot den som det gäller och att därefter slutföra med ett symboliskt avsked.
– Det blir ditt sätt att ”tacka för koppen”, även om det görs i efter hand. Det hjälper dig att komma vidare, och även om det inte tar bort sorgen kommer det att hjälpa dig att tänka med mindre smärta och mer värme och tacksamhet på det som varit.
Hur du tar avsked av en människa kan avgöra hur du kommer gå vidare från sorgen.
» Sorg ser ut på olika sätt och kan bero på många olika saker: Dödsfall, sjuk dom, separation eller andra förluster.
?Det finns inte heller ett sätt att reagera på. Människors sätt att visa sorg kan ta sig uttryck på många olika sätt: Gråt, koncentrationssvårigheter, orkeslöshet, likgiltighet, aggressivitet, sömnproblem eller klassiska flyktbe teenden i form av alkohol eller annat är bara några exempel.
» Sorgbear betning av John W James och Russel
Friedman
» När livet slår till – ACT i svåra stunder av Russ Harris » När döden skilde oss åt av Karin Hägglund
» Min man dog tusen gånger av Rebecka Nordström Graf
» Kärleken är starkare än döden av Malin Sävström
Ingen kan heller bedöma hur lång sorgeperiod som är ”normalt”. Det varierar från person till person. Helt klart är dock att det aldrig är för sent att ta tag i sin förstenade sorg.
» Enligt den internationella metod i sorgebearbetning som John W James och Russel Friedman utvecklat behöver en människa fullborda något för att komma vidare, eftersom sorg till stor del handlar om ofullbor dade
drömmar, förhoppningar och upple velser.
Sätten att ta sig ur sorgen och full borda denna handling kan se olika ut, men gemensamt för alla metoder är att vi behöver prata om det som utlöst sorgen. Det går alltså inte att lägga locket på och hoppas att sorgen ska försvinna av sig självt. Förr eller senare kommer känslorna att dyka upp. Det finns också en risk att sorgen sätter sig i kroppen och visar sig i form av värk.
Ett sätt är att prata med människan som utlöst sorgen eller med en nära vän. Samtalsterapi är också effektivt för att bearbeta en sorg.
» Avsätt en stund varje dag där du tillåter dig själv att gråta och tänka på det du sörjer. På så sätt kan du orka hantera resten av livet under dygnets andra timmar.
» Prata om sorgen! Det kan kännas svårt, men det går inte att tänka sig ur en sorg.
» Märker du att du inte kan hantera dina känslor, sök professionell hjälp för att komma vidare. Du kan vända dig till en terapeut, psykolog, präst eller hand ledare i sorgbearbetning.
» Planera in det du brukade tycka var roligt, och gör det – även om du inte har lust eller orkar! Din kropp och ditt muskelminne kommer att påminnas om det du gillade, och chansen är stor att smärtan kommer att minska.
» Tillåt dig att vara ledsen, och försök aldrig springa ifrån din sorg genom att pressa in nya saker i schemat.
För att minimera klimatpåverkan och främja den biologiska mångfalden satsar man på många håll i Svenska kyrkan på att förändra sina kyrkogårdar. Man byter ut maskiner, tänker flerårigt kring blommor och buskar och ser till att djuren har platser att leva på.
» I Sundbyberg har kyrkogårds chefen Christer Larsson varit med på en förändringsresa ända sedan 2001. Församlingen har alltid legat långt fram i klimatarbetet och satsade tidigt på att byta ut sina bensindrivna maskiner till batteridrivna. 2007 miljödiplome rades de för sitt arbete.
Christer Larsson tror att det är naturligt för kyrkogårdsarbe tare att engagera sig lite extra för miljön.
– Jag tror att de som jobbar i det gröna brinner lite mer naturligt för det här. Man ser saker i natu rens växlingar och hur vintrar och årstider förändras över tid. Det blir varmare, mer tö och snö än det var för 10–15 år sen, säger han.
I TAKT MED att klimatarbetet fortskred i Sundbyberg började Svenska kyrkan nationellt ta ett större ansvar för miljön. Så småningom togs Svenska kyrkans färdplan för klimatet fram, där en av punkterna är klimatneutralitet senast år 2030. Det innebär att Svenska kyrkan inte ska lämna något nettobidrag till den globala uppvärmningen.
– Vi ligger bra till inom alla områden där. Till exempel när det gäller bergvärme vid uppvärmning av lokalerna och vi återvinner sedan länge allt som går på be gravningsplatsen – byggmaterial, sopor, plast och papper, säger Christer Larsson.
Sundbyberg är Sveriges mest tätbefolkade kommun och det är, som ofta runt större städer,
» Klipp inte hela gräsmattan –högt gräs gynnar daggmaskar, kryp och insekter. I en klippt gräsmatta finns inte mycket liv.
» Plantera blommor som bin och humlor vill komma till. De behövs polli natörer för den biologiska mångfalden och för livsmedelförsörjning.
» Ta bort sommarblommor som ska drivas upp i växthus och transporteras hit. Använd dig av perenner – de är fler åriga och kräver mindre vatten.
» Ha en vattentunna så att du kan vatt na växterna med regnvatten – på så sätt slösar du inte på jordens resurser.
» Lägg ut fat med små stenar i så att bin kan landa och dricka vatten.
» Låt maskrosorna leva, för dem gillar humlor och bin.
» Lys inte upp trädgården nattetid. Det skrämmer bort daggmaskar och insekter som är nattaktiva. Om du behöver belysning, använd en med rörelsesensor.
ont om grönområden. Men på begravningsplatsen finns plats för andrum för både människor och djur. Det pågår också ett arbete för att gynna insekter, fåglar och andra djur.
– Vi har gjort en naturvärdes inventering – vad har vi för rödlistade arter här och vad är de beroende av för träd och växter? Så när vi tar bort växter och åter planterar finns det alltid ett sådant
På begrav ningsplatsen i Sundbyberg finns i dag ett rikt djurliv. Christer Lars son och hans kollegor har satt upp hol kar för fåglar, bin och insek ter.
tänk med. Vad ska vi tänka på för att gynna de arter som finns här?
På begravningsplatsen finns idag ett rikt djurliv. Christer Lars son och hans kollegor har satt upp olika fågelholkar och holkar för bin och insekter av olika slag. Och på sommaren finns där otroligt mycket fjärilar.
– Vi ska vara den gröna lungan i Sundbyberg, säger Christer.
Sofie Kalodimos
Självbiografiskt, dokumentärt eller helt enkelt som romanfigurer här är fem berättelser där en livshistoria vävs samman genom egna och andras minnen.
Text: Sara GrantBröd och mjölk Karolina Ramqvist Norstedts
» En kvinna minns en ensam flickas uppväxt fylld av doft, färg och smak. Vem var hon? Hur blev hon? Kvinnan spårar sin uppväxt i minne na av människorna och maten. I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam. Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med sin lilla dotter. Det handlar om maten som lockar och skrämmer. Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma. Hon minns sin mammas doft, sin mormors risgrynspudding och hur pappan lagade en perfekt middag till henne.
Vitt slödder Carina Rydberg Albert Bonnier förlag
» Amerikansk-italienska författaren Claudia Durastantis minns sin uppväxt i en själv biografisk roman, som allra mest handlar om hennes döva föräldrar. De möts och förälskar sig i varandra när de räddar livet på varandra. Mamman hindrar pappan att hoppa från en bro, och pappan räddar mamman från att bli rånad på gatan. Det är vad de hävdar i alla fall, för i den här släktens minnen går historierna isär. Claudia försöker reda ut vad som är sanna minnen och vad som är skrönor i famije krönikan. Till och med hennes egna dagböcker är fyllda med påhittade händelser.
»
... Trefaldiga guldmedaljören i SM i minnessport, Mattias Rib bing, har gett ut fem böcker där du som läsare kan vässa hjärnan och minnet.
» Carina Rydberg slog igenom stort med den självutlämnande romanen Den hög sta kasten som kom 1997 och där hon hängde ut både sig själv och många kända svenskar. Det här är hennes första bok sedan 2006. I Vitt slödder är hon minst lika utlämnande när hon självbiografiskt skildrar en barndom och en uppväxt, och livet vidare upp i vuxen ålder. Det handlar om att aldrig få känslan av att höra till, och om hur skolan blev en farlig plats med våld och mobbning som dagliga inslag. Berättelsen rör sig från Stockholms förorter på 60-talet, till nutid i USA. Hon skriver brutalt ärligt om familj och klass, men även en hel del om sin egen och andras rasism och om en katastrof så stor att den förändrar allt.
Onda nätters drömmar Peter Englund Natur & kultur
Karolina Ramqvist.
Foto: THRON ULLBERG
» Peter Englund har samlat 39 perso ners minnen – brev, dagböcker och memoarer – och samlat dem till en bok som ur alla dessa olika vinklar beskriver andra världskrigets vändpunkt i novem ber 1942. De är militärer och civila, från båda sidor: hemmafruar, journalister, krigsfångar, flyktingar, partisaner, sexslavar, soldater, studenter. De är utspridda över en enorm yta: i El Alamein, Guadal canal, Stalingrad, Treblinka – eller i Paris, Berlin eller någon fredlig småstad som ingen hört talas om. Ingen vet att kriget just nu är på väg att avgöras, att hela världen står och väger mellan barbari och civilisation, allra minst de som är mitt uppe i det, men vi får följa dem hela vägen in i deras innersta den här ödes mättade månaden.
Albert Bonniers förlag
» Titeln Ihågkom oss till liv är hämtad från en judisk bön. I den här dokumentärromanen får vi följa tecknaren Joanna Rubin Dranger när hon utför detektivarbetet för att få veta vad som egent ligen hände de släktingar som ”försvann” under an dra världskriget. Som flicka visste hon ingenting, för familjen försökte aktivt glömma Förintelsens trauma och Joanna växte upp avskärmad från den mörka historien. I boken tar hon som berättare med läsarna över tre kontinenter och genom tid och rum för att hitta de som mördades av nazisterna. Fotografier och teckningar blandas, och släktingarna träder fram i ljuset som de verkliga och moderna människor de en gång var.
Man trivs där man behövs. Dessa ord är ledord för det ideella arbetet i Svenska kyrkan. Det ideella engagemanget är nödvändigt för att kyrkan ska kunna vara kyrka.
» Att vara ideell, frivillig eller volontär handlar inte om att bara ge av sin tid och sitt kunnande. Det handlar också om att själv få ta emot något av en annan människa. Det handlar om att bli synliggjord. Att någon ser mina egenskaper och att de behövs för att göra skillnad. Det handlar om att till sammans vara ”levande stenar” i Kristi kyrka.
VAD KAN DET då innebära att vara ideell i våra församlingar?
Det kan till exempel handla om att avsätta tid för att besöka någon eller att vara med på matkasseut delning. Det kan vara att med några timmar möjliggöra att vi kan ha våra kyrkor öppna vid speciella till fällen. Att sjunga i en kör och sprida sångglädje. Det finns också ett
stort behov av att tillsammans med andra ideella organisationer arbeta för integration för asylsökande.
I GRUNDSUNDA FÖRSAMLING finns många ideella som gör ett toppen jobb.
– Vi skulle inte klara oss utan dessa eldsjälar, säger Erika Albertsdotter, diakon i Grundsun da församling.
Några av dessa fantastiska personer skapar filtar som blir en gåva till de barn som döps i församlingen.
– Filtarna är gjorda med kärlek och glädje och kommer i olika mönster och färger och är så fina, säger Erika.
– Vi tror att vi är ganska unika med dessa filtar och dopfamiljerna uppskattar verkligen denna gåva från församlingen. Allt arbete som de ideella utför är oersättligt och församlingen behöver bara köpa in material till filtarna.
Erika Albertsdotter Eva ErikssonSkulle du vilja vara med och göra skillnad för en medmänniska?
» Kontakta pastorsexpeditionen på telefon 0660–26 64 00 så hänvisar de dig till rätt person.
» Ditt engagemang sker utifrån den tid du kan avsätta.
Liten & Stor i Gideå är: » En öppen mötesplats för dig som är hemma med ditt/dina barn och vill träffa andra. Vi umgås, delar livet, leker och fikar tillsam mans.
Plats: Gideå församlings hem.
Tid: Torsdagar 09.00–11.30. Ingen anmä lan, drop in.
Gideå. Träffarna har drop in från klockan 9 och när gruppen är sam lad börjar massagen. Därefter fikar alla tillsammans. Första gången kom en mamma med sin bebis, andra gången kom det två och tredje gång en kom det fyra. En 100 procentig ökning för varje träff! Nu är det en stadig grupp av fem mammor med sina bebisar.
FÖRUTOM LEK, MASSAGE och trevlig samvaro har Yuliia också lärt ut en massa om barnets tidiga utveckling och vikten av beröring från tidig ålder. Tack vare Google translate har vi lyckats kommuni cera med varandra och med tiden har det gått bättre och bättre att förstå varandra. Efter några gång er används översättningsverktyget bara i nödfall.
Yuliias öppna och trevliga sätt har varit uppskattat av mammor na i gruppen och de berättar om hur gott barnen sovit efter att de fått massage.
Vår babymassagegrupp kom mer fortsätta under hösten och då hoppas vi att det tillkommit fler föräldrar med sina bebisar.
Jan Vikberg
sex nummer
I Grundsunda socken ligger vårt andra stopp på vår resa genom Örnsköldsviks norra pastorats kyrkogårdar.
» Bygderna här omkring har gamla rötter och på kyrkogården i Grundsunda har människor begravt och sörjt sina döda i flera generationer tillbaka. Första gång en Grundsunda socken nämns i våra historieböcker är redan på 1200-talet då dåvarande ärke biskopen visiterade socknen och på 1400-talet antas att en ännu äldre kyrka fått lämna plats åt den nuvarande.
Den nya kyrkan, som egent ligen inte alls är så ny, räknas som en av Härnösands stifts totalt 21 bevarade medeltidskyrkor och är utan konkurrens Örnsköldsviks norra pastorats äldsta bevarade byggnad.
KYRKAN OCH KYRKOGÅRDEN har inte bara en lång historia, det är även en historia som fortfarande och än idag går att se och röra vid. Målningarna på väggarna inne i kyrkan och den svindlande trap pen upp till kyrkvinden lämnar ingen besökare oberörd. Det vitt
nar om invånarnas företagsamhet och om skickliga hantverkare som redan då var verksamma i bygden.
När både kyrka och kyrkogård anlades på Grundsundavallen, platsen som i folkmun kallas för Vallen, letade sig havet in som granne i öster. Havsviken som på grund av landhöjningen numera är en insjö, Prästsjön, möjliggjor de att boende i bygden kunde använda båt till både gudstjänst och begravningar. Som i fallet med Trehörningsjö kyrkogård har här centralorten av förklarliga skäl letat sig några kilometer söderut från Vallen. Här var det inte en ny byggd tågstation som lockade utan ett sågverk som anlades i utloppet av Husån och erbjöd arbetstillfäl len och handel, där den välkända Husumfabriken ligger.
FÖR ATT INHYSA den växande be folkningen i bygden har kyrkogår den i Grundsunda som så många andra kyrkogårdar byggts ut i omgångar. Kvarteren på kyrkogår den har fått de bibliska namnen Petrus, Johannes, Paulus och Lukas och ligger till stora delar i en soldränkt södersluttning.
Askgravplatsen är utförd i granitsten.
På kyrkogården finns idag tre gravskick; kistgrav, minneslund och askgravplats. Minneslunden som ligger vackert inbäddad av stora pilträd och perenna plan teringar på kyrkogårdens södra spets anlades i slutet på 1980-talet. Det är många som valt just min neslunden som sin sista viloplats och därför planeras lunden att inom några år utvidgas med fler gravplatser och grönytor. Ask gravplatsen, som till skillnad från
VAD? I
av denna tidning berättar vi om våra sex kyrkogårdar inom Örnskölds viks norra pastorat. Nu har turen kommit till Grundsunda.Vårt första stopp var Trehörningsjö kyrkogård.
minneslunden inte är en anonym grav, är ett gravskick med gravrätt och som ligger ett stenkast från minneslunden. Askgravplatsen som uppfördes 2018 är utförd i granitsten, formad som en cirkel och smyckad av den lokala sme dens båtskulptur i centrum.
På kyrkogården ryms även begravningskapellet St. Paulus. Begravningskapellet ritades av arkitekten Dag Abelin på 1960-talet. Arkitekturen är stilfull och för den tiden modern. Idag används kapellet för både kyrkliga och borgerliga begravningscere monier.
PÅ DEN ÄLDSTA delen av kyrko gården är grusgravarna med små häckar en vanlig syn. Grus gravarna krattas i form av en bädd och har omsorgsfullt vårdats av kyrkogårdsarbetare och anhöriga.
Kyrkogårdsmuren som under förra året renoverades löper runt större delen av kyrkogården och dess många lönnar ger ett kraftigt intryck på områdets uppdrag.
Under sommaren har arbetet med att färdigställa delar av kvar teret Paulus fortsatt. Det har varit ett stort arbete för kyrkogårdsper sonalen att dränera marken som ofta blivit vattensjuk. Jag vill ifrån personalens sida passa på att tacka för alla som har haft överseende med vårt arbete under den här tiden och vi hoppas nu att området blir ännu vackrare.
Jonny Engström Kyrkogårds- och fastighetschef
» Som en uppmärksam läsare vänligt meddelade redaktionen så blickar Trehörningsjö kyrkogård ut över Trehörningsjösjön och inget annat.
... finns det på svenska kyrkogårdar. I Örnskölds vik finns alla utom urngrav. Kistgrav » I en kistgrav kan både kistor och urnor gravsättas. Anhöri ga kan närvara vid gravsätt ningen. Urngrav » I en urngrav kan endast urnor gravsät tas. Det ryms fyra urnor i en urngrav. Anhö riga kan närva ra vid gravsätt ningen. Askgravplats » Det ryms två askor i en ask gravplats. Vid gravsättning i askgravplats får de anhöri ga vara med om de vill. Minneslund » Är ett ano nymt grav skick, därför sätts ingen namnskylt upp. Anhö riga får inte närvara vid gravsättning. Det är också möjligt att strö den avlidnes aska över jord eller vatten, men då är det inte en gravsättning. Ansök i så fall hos Länssty relsen, som fattar beslut.
» Begravningsgudstjänsten följer Svenska kyrkans ordning med psalmer, bibeltexter, böner och överlåtelse. Om ni vill ha med nå got mer, till exempel diktläsning, solosång eller musik, tar ni upp det med prästen som tillsammans med musiker ansvarar för utform ningen av gudstjänsten.
Så långt det är möjligt tas hän syn till personliga önskemål kring utformningen.
Begravningsgudstjänsten är kostnadsfri för den som är medlem i Svenska kyrkan. Om den avlidne inte var medlem är vår grundhållning att begravning en inte sker i kyrkans ordning. Undantag kan göras om kyrko herden i samtal med anhöriga kommer överens om det. I sådana fall får dödsboet själv stå för kostnaden för begravningsguds tjänsten.
Det går bra att vända sig direkt till oss för bokning av begravnings gudstjänst men de flesta väljer att ta hjälp av en begravningsbyrå.
Marie Edström... det finns stor valmöj lighet och flexibilitet för begravningsgudstjänstens ordning?
» När en människa som varit en del av vårt liv dör, behöver vi former för att ta avsked och för att säga tack. Begravningsgudstjänsten ger en ram för våra känslor och innesluter det som är svårt och obegripligt i Guds omsorg. Tillsammans minns vi livet med dess ljus och mörker, tackar Gud för den vi saknar och lämnar honom eller henne i Guds händer.
» Jordbegravning eller kreme ring? Egen grav eller aska som sprids? Många berättar för sina anhöriga om hur och var de vill bli begravda i framtiden. Om en avliden person inte har berättat, eller lämnat några önskemål efter sig, får de anhöriga ta ställning till en bra lösning.
Det börjar i kyrkans vapenhus, som det spännande nog heter. Vapenhuset fungerar ungefär som en hall. Elever från årskurs fem kommer till Arnäs kyrka för att lära sig om begravning och traditioner kring Allhelgonahelgen. Många bär på erfarenhet av att ha mist ett husdjur eller någon närstående och flera har varit på en begravning tidigare.
» Att säga att någon dött upplevs ofta som hårt eller olustigt och det svenska språket är fullt av ord som på olika sätt, högtid ligt, poetiskt eller humoristiskt beskriver samma sak. Viktiga ord som berättar om något alla har mött eller kommer att få möta i livet. Döden. Tillsammans hjälps vi åt att komma på synonymer för ordet död och skriver upp dem på ett papper, allt eftersom förslagen kommer.
En begravning handlar både om att få ta avsked av den som dött och att fira den personen. Att säga adjö till den fysiska kroppen men fortsätta bära minnet av och kärleken till den människan.
INNAN VI LÄMNAR vapenhuset får eleverna lära känna Märta och höra om vem hon var och om hennes liv. Märta är en påhittad
person, vilket vi har berättat för eleverna. Ändå blir de tagna när de hör berättelsen som avslutas med att Märta dör och har valt att begravas i Svenska kyrkan. Nu ska de få vara med om hennes begravning.
Innan själva begravningen tittar vi på en kista och en urna och svarar på frågor. Vad har man på sig för kläder? Finns det olika stor lekar på kistor? Får man begravas var som helst? Gör man likadant i hela världen? Frågorna och funde ringarna är många.
Det blir allvarligare när locket till kistan stängs och begrav ningsceremonin börjar. Efter en stund får de som vill lägga en ros på kistan som ett sista farväl. När psalmsången tystnat och cere monin är över går eleverna vidare till sakristian för nästa stopp på vandringen.
I SAKRISTIAN MÖTS eleverna av bilder, foton och illustrationer av kända människor under 2000 år. Några känner de igen andra inte. Ungefär hälften av bilderna är på olika helgon och vi pratar om alla helgons dag och förebilder.
Alla helgons dag har firats sedan medeltiden. På den tiden fanns många helgondagar och man tog
ett beslut att samla nästan alla helgon till en och samma dag, Alla helgons dag. Det är en dag då alla helgon, kända som okända, upp märksammas. Några har fortfa rande egna dagar, som jungfru Ma ria, Lucia och Johannes döparen. Något alla människor på bilderna har gemensamt är att de är och har varit stora förebilder för många människor och inspirerat på olika sätt. Eleverna får fundera över vilka deras förebilder är och de som vill får berätta om sin. Efter det går alla tillbaka till kyrkorum met där Märtas grav finns. Den är vintersmyckad med ljung, granris och en lykta.
I DE FLESTA kulturer över hela världen finns en speciell högtid då vi minns och tänker på våra nära och kära som gått före oss.
Alla helgons dag infaller numera alltid på en lördag. Dagen efter, på söndagen, firas alla själars dag och den dagen är vigd till att minnas avlidna vänner, släktingar och familjemedlemmar lite extra.
”
När psalmsången tystnat och ceremonin är över går eleverna vidare till sakristian för nästa stopp på vandringen.Foto:
I kyrkan firas det en gudstjänst där man läser upp namnet på den avlidne och man tänder ett ljus för alla i församlingen som gått bort under det senaste året. Många ljus tänds vid gravar på alla kyrko gårdar runt om i landet. Ljusen strålar av värme och kärlek i mörkret och det är väldigt vackert och sorligt på samma gång.
Många av eleverna har erfaren het av att tända ljus på anhörigas gravar, en tradition som startade på 50-talet. Vid Märtas grav får
eleverna möjlighet att själva tända ett ljus och kanske tänka lite på henne. Det är alltid någon elev som funderar på om det verkligen är en riktig gravsten som står där i kyrkan.
OCH SEDAN DÅ? Nu har eleverna fått följa Märta genom hennes liv, död och begravning, och vi står vid graven där hennes fysiska kropp ligger, men frågan är om det tar slut här? Vart tar själen eller anden vägen? Vi traskar upp
på läktaren och in i tornrummet som är helt klätt i vitt. Där står ett bord dukat med juice och frukt. Det har varit en intensiv upplevelse hittills och eleverna tar tacksamt emot drycken och sjunker ner på de mjuka mattorna och sofforna. Vad händer efter döden? Vart tar vi vägen? Det är den stora frågan.
– Man blir en ängel, säger någon.
– Det blir bara svart, säger en annan.
En tredje tror att vi får födas på nytt eller, ja, hoppas det i alla fall.
Under Allhel gonavandring en får eleverna höra om den påhittade Mär ta som dör. Märta har valt att begravas i Svenska kyr kan och barnen får vara med om hennes be gravning.
Foto: MALIN HÄGGLÖFVandringen avslutas i torn rummet, där det bjuds på juice och frukt.
– Man kommer till himlen! utbrister någon.
Vi kan bara spekulera tillsam mans och dela vad vi tror eller hoppas på för det luriga är att vi inte vet. Det finns inget facit eller rätt svar. Diskussionen fortsätter och frågorna glider över till andra ämnen. Stämningen är god och avslappnad och när frukten är uppäten är det dags att säga hej då och återvända till skolan.
Malin Hägglöf
elever och lärare
» ... har sedan starten 2013 deltagit i Arnäs församlings allhelgonavandring i Arnäs kyrka.
Syftet är att ge insikt i och kunskap om hur en begravning kan gå till och att förmedla kunskap om traditionen och bakgrunden till firandet av all helgona. Samt att ge möjlighet till samtal om döden, en av de stora existen tiella frågorna.
Vandringen leds av en musi ker, en försam lingspedagog och en präst.
De klasser som vill delta får innan vand ringen i kyrkan ett besök av pedagogen och prästen som berättar om vad de kommer att vara med om.
Sorgegrupper är till för de som förlorat en anhörig och som behöver hjälp att komma vidare. Maarit Juntunen har deltagit i grupperna vid två tillfällen i sitt liv, och med hjälp av präst och diakon har hon fått värdefulla verktyg för att hantera sorgen efter sin son och sin pappa.
För mig var det helt avgöran de för att jag skulle klara mig, berättar hon.
» För snart 15 år sedan föddes Maarit Hagelbergs son Vilmer död på sjukhuset. Den oväntade och upprivande händelsen är något som hon och hennes familj bär med sig i sin vardag.
– Vilmer är en del av oss och vår familj. Hans död är ett ärr som alltid finns med, berättar hon.
GENOM EN PRÄST i sjukhuskyrkan fick hon erbjudande om att delta i en sorgegrupp tillsammans med andra föräldrar som hade upp levt samma sak.
I gruppen uppstod en fin gemenskap.
– För mig var det väldigt vacklande att vara förälder utan ett barn. Vi var ensamma i känslorna i våra förluster men tillsammans fick vi vara föräldrar
och det gav en otrolig styrka. Vi blev nära vänner och har kontakt fortfarande.
HÖSTEN 2021 UPPLEVDE Maarit ännu en förlust när hennes pappa oväntat dog.
– Jag blev väldigt glad när jag fick brevet från kyrkan och för mig var det självklart att vara med i en sorgegrupp igen.
Liksom den tidigare gången gav gruppen Maarit ett lugn, en trygg het och en fin gemenskap.
– I gruppen får man stanna upp och vara i sin sorg, och jag insåg att sorgen följer samma mönster. Det spelar ingen roll om man är 80 och har förlorat sin man, eller 40 och har förlorat sin pappa. Helt plötsligt är vi vänner eftersom vi delar det svåraste. Då spelar det andra inte så stor roll.
MARINA BERGLUND ÄR diakoniassistent och en av dem som leder sorgegruppen Leva vidare i Örnsköldsviks församling. Hon är undersköterska i grunden och har jobbat i strax över fem år som diakoniassistent. I det arbetet möter hon människor i livets olika skeenden.
– Tjänsten som diakoniassistent
är väldigt bred och en del av den är sorgegruppsarbete. Jag jobbar mycket med äldre och sjuka och jag brinner för det här jobbet. Det känns väldigt meningsfullt och mötet med människor är det bästa.
I sorgegruppen leder hon arbetet tillsammans med Carola Sjölind Westin, som är präst i sjukhuskyrkan.
– Vi hjälper människor och stöt tar dem genom att bearbeta och gå igenom hela sorgeprocessen. Det kan vara sorg av olika slag såklart, men främst genom dödsfall, säger Carola.
När man förlorar någon kan det vara livsviktigt att ha någon att prata med om sin sorg och här fyller kyrkan en viktig funktion.
– Man kan alltid ta kontakt med en präst eller en diakon för samtal, förklarar Carola.
DET FINNS EN mening i att man valt att kalla gruppen för Leva vidare.
– Det handlar om hur man ska gå vidare i livet och inte fastna i sor gen och det är väldigt meningsfullt att få träffa andra och dela med sig. Allt som sägs stannar i gruppen och man väljer vad man vill berät ta, säger Marina Berglund.
”Vi var ensamma i känslorna i våra förluster, men tillsammans fick vi vara föräldrar och det gav en otrolig styrka.
Maarit Juntunen om sorgegruppen
Gruppen, som brukar bestå av fem till åtta personer, träffas fem gånger och därefter kan man boka enskilda samtal om man vill fortsätta.
Varje tillfälle har ett tema och håller på i ungefär en och en halv timme.
– Efter tre månader har vi en återträff för att se hur livet utveck lat sig, förklarar Carola.
FÖR ATT FÅNGA upp deltagare till grupperna, kontaktar Marina och Carola anhöriga.
– När en församlingsmedlem går bort skickar vi först ett brev till anhöriga. Sedan ringer vi upp, och redan där brukar det bli ett fint samtal. Nästan alla vi hör av oss till tycker att det är fantastiskt att bli uppringd och sedd, berättar Carola.
Maarit Hagelberg är i grunden lärare, men har nyligen börjat ett nytt jobb som församlingspedagog i Svenska kyrkan.
– Jag har kommit i kontakt med kyrkan på olika sätt i mitt liv. Mitt nya jobb känns väldigt menings fullt och det är ett privilegium att få jobba i kyrkan, säger hon.
Elin Holmberg Bonnier News Brand Studio
Maarit Juntu nen (mitten) fick hjälp av kyrkan när hon förlora de sin son. Diakoniassistent Ma rina Berglund (vänster) leder sorge grupper och Carola Sjö lind Wes tin (höger) är präst i sjukhuskyrkan.
Foto: CHARLOTTE NORDIN
Det händer när jag är ute i skogen att jag känner en doft som väcker så intensiva minnen att jag känner det som att jag befinner mig i min barndom. Minnet slår till mig med sådan kraft att jag inte kan värja mig. Allt bubblar upp – dofter, bilder, känslor och hela upplevelser. Det är som om jag klivit in i en tidskapsel.
När vi i kristenheten firar nattvard är det något liknande. Att minnas i nattvardsfirandet är mer än att bara komma ihåg orden Jesus sa, eller att minnas hur man ska göra. Det är att med minnet och föreställningsförmågan dela en enda gemenskap som sträcker sig över hela världen och genom alla tider.
NÄR JESUS INSTIFTADE nattvarden talade han om minne. Han säger i Lukasevangeliet: ”Gör detta till minne av mig.” (Luk 22:19) På samma sätt skriver Paulus i Första Korintierbrevets elfte kapitel. Det grekiska ordet för att minnas har i äldre biblar översätta med ett särskilt minne. Då skrev man åminnelse.
Måltiden som Jesus firade med sina lärjungar var en judisk påsk måltid. Den judiska påskmåltiden firas till minne av folkets flykt från
Egypten och slaveriet. I det firan det används ett ord om att minnas. Det är ett så intensivt minne att tiden upphör. Ursprungshändel sen och nutiden smälter samman som ett och samma tillfälle. Man kan säga att de hebréer som flydde från slaveriet och alla andra gene rationer efter det firar samma mål tid. Det är ett gemensamt tillfälle med många nedslag i tiden.
PÅ SAMMA SÄTT uttrycker vi samti digheten i de kristna gudstjänster na. I lovsången i måltiden sjunger prästen: ”Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga.” I nattvarden minns vi så intensivt att vi blir samtida med alla kristna i alla tider och över hela världen.
I många kyrkor finns en altar ring. Den halva ringen i kyrkorum met är tänkt som den ena halvan av en ring som går in i evigheten. Alla altarringar är en del av en och samma eviga ring. Minnet gör oss till en måltidsgemenskap vid ett och samma tillfälle men vid olika tidpunkter.
Man kan med fog säga att min net hjälper oss att leva i Guds eviga nu – Nu är Guds tid!
Ulf Söderlind» Var med i en av alla våra körer i höst! På hemsidan finns kontaktuppgif ter till alla musi ker, men vill du hellre ringa sök oss via växeln: 0660–266400. Körledarna som välkomnar dig oavsett var i pastoratet du bor är: Oskar Wedman Arnäs barnkörer och La Chorale Göran
Lundberg Grundsunda Kyrkokör och Pensionärskö ren
Erika Sjödin
All For One GC, Aktivkören, Soul Children och Soul Teens, #GospelProjektet Sven Edsfors Gaudete David Wahlén Vokalensem blen Cantus och Drop in kören Anna-Karin
Adolphsson Byakören Niklas Jansson och Jonas Nyström Örnsköldsviks Motettkör
Aldrig tidigare har musiken klingat så fullödigt i vår kyrka som den gör idag. År 2017 arrangerade Svenska Kyrkan nästan 4 000 konserter. Runt två miljoner människor besöker varje år de musikandakter och konserter som ges i kyrkan!
Så inleds boken Vi älskar att sjunga – en invente ring av Svenska Kyrkans körliv, skriven av Ragnar Håkansson och Marita Sköldberg. Siffrorna är hisnande och boken visar på kraften som kyrkan har i oss körsångare. Varje vecka samlas 90 000 människor i våra kyrkor för att sjunga. Sångarna är kyrkans största grupp av ideella medarbe tare som drar två miljoner besöka re till kyrkan.
Under pandemin pekades körsång ut som en av de farligaste aktiviteterna man kunde ägna sig åt. Körövningar sågs som poten tiella superspridarevent och vi körledare fick vara väldigt kreativa för att lösa ekvationen med res triktioner kontra behoven hos oss själva och sångarna. Att helt ställa in körarbetet var det sista alternativet och i vissa fall gjordes det. Andra övade utomhus, en del inomhus i mindre konstellationer, vissa körer blev digitala och stän digt detta måttband – två meter åt alla håll mellan stolarna. Men vi löste det och vi är nu tillbaka, starkare än innan!
KÖRERNA ÄR EN central del av kyr kans inre liv skriver Åsa Nyström, biskop i Luleå stift. Det är så sant, men det är också en central del i sångarens och ledarens liv. Att vara körledare är ingenting jag gör, det är vad jag är. Min identitet är
att vara mamma och körledare, det är länge sedan det slutade att vara mitt jobb. Jag är körledare. Detsamma gäller många sångare. Körövningarna är den stadiga punkten under veckan och det ska mycket till innan man hoppar över övningen. Körsångaren kommer till sin körfamilj där man får tanka energi och glädje samtidigt som stress och oro rinner av. Både för stunden, men effekten sitter även i långt efter övningens slut.
DET FINNS MYCKET forskning som visar på hälsoeffekterna av körsång. Halter av hormonet oxytocin ökar, vilket gör att du blir mer harmonisk och upplever lugn och ro. Blodtrycket sjunker. Immunförsvaret stärks. Testoste ronhalten i saliven ökar vilket har en uppbyggande effekt på vävna derna i kroppen. I vissa regioner skrivs idag körsång ut på recept. Man mår helt enkelt bra av att sjunga tillsammans, både fysiskt och mentalt.
I vår del av världen, Örnskölds viks norra pastorat, finns fan
tastiska körer och körledare. Jag vågar lova att det finns ett sam manhang som passar alla perfekt. Några körer har inträdesprov för att hitta en specifik magisk klang för den genre kören jobbar i, körer där kraven är högre. Andra körer välkomnar fler och skapar det gemensamma uttrycket med de sångare som deltar. Några körer är helt öppna för den som vill testa och se om sjungande är något för hen.
Oavsett om du sjunger högt ensam i bilen eller har många års körvana så finns det en kör för just dig.
VARJE VECKA SAMLAR vi cirka 250 människor i alla åldrar fördelat på 13 körer. En av dessa kan vara din nya passion, testa! Vi er bjuder barn och ungdomskörer, damkörer, gospelkörer, blandade kyrkokörer och klassiska körer. Vid terminsstarten öppnar vi upp några av dessa och tar in nya sångare. Man ångrar aldrig en kör övning så häng med nu i höst.
Erika Sjödin
