Gud, vår Skapare, tack för hösten med den klara luften, de vackra, lysande färgerna, den nyplöjda åkern och den mognande fruk ten. Du som är densamme både höst och vår, hjälp oss att mogna i vår tro, stärkas i vårt hopp och få en djupare kärlek till dig och varandra. Och när vi blir gamla, vissnar och dör, ge oss då del i det liv som aldrig dör. Amen.
HÖSTEN HAR SEDAN min pappa gick bort i oktober 2013 ändrat karaktär för mig. Före det tyckte jag inte särskilt mycket om denna årstid som obönhörligen tog död på sommarens skönhet och alla de drömmar som solen och värmen burit med sig. Visst, hösten var en vacker årstid med all den färgprakt som naturen bjuder på, men den innebar också trista, gråmulna dagar med kyla och ihållande regn. Nej, hösten var ingen favorit för mig.
Men den morgonen min pappa tog sitt sista ande tag och jag sedan satte mig i bilen på Sunderby sjuk hus för att åka hem, då visade sig hösten från sin allra bästa sida. Naturen sprakade som av eld i den friska brisen medan solen sken från en klarblå himmel. Det var lugnt och skönt ute. Och jag kände mig så otroligt lättad över att han äntligen hade fått frid. Över att jag faktiskt hade funnits där för honom in i det sista. Jag förstod inte där och då att det som precis hade hänt skulle vända upp och ner på hela min tillvaro under det kommande året. Jag bara andades, och tog in skönheten runtomkring mig.
ATT SÖRJA TAR tid, och det är viktigt att ge sig själv den tiden. Det tog ganska precis ett år innan den mest intensiva fasen i min sorgebearbetning var över. Inte
Under allhelgonahelgen lyser tusentals lyktor och ljus upp på Bodens kyrkogårdar. Många besöker också andakterna och minnesgudstjänsterna som hålls runtom i våra kyrkor och kapell.
så att jag inte längre kände smärta och saknad, för det gör jag fortfarande, utan mer som att jag återfann stabilitet och fotfäste. Den där första hösten efter hans bortgång kändes det som att mitt liv i vissa delar började om, att trycket över bröstet lättade, och jag kunde med något lättare steg tända ljus för min pappa i askgravlunden den allhelgonahelgen.
Efter det är hösten den bästa tiden på året för mig. Jag älskar att vara utomhus. Den klara, friska luften är lätt att andas och gör mig lycklig, och det spelar inte längre någon roll att det regnar lite ibland. I höstlöven som sakta faller till marken finns de vac ra minnena av min pappa.
Camilla Arvidsson”Att sörja tar tid, och det är viktigt att ge sig själv den tiden.
Din församling
Lottakåren Mer än ärtsoppa
POSOM Redo att stötta i kris
Kyrkoherden
ordet
minnen
Vem är man om man blir dement?
Porträtt
Malin Begrhagen
tackar för dagen som varit Övrigt
Spaning Sorgens olika ansikten
Hållbarhet Klimat neutral kyrkogård
Ljusbäraren
Intervju Mariana Uvemo, blivande diakon
Kyrkvärd
Verksamhets
chefen Maria na Uvemo blir snart diakon.
Foto: CAMILLA ARVIDSSON
Allhelgonahelgen
den tid
året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finn, och drabbar oss alla.
Det finns många fina o stämningsfulla sätt att hedra våra avlidnas minne. Kanske vill
» Välkommen till den musikaliska föreställningen Raderade kvinnor med Tina Wilhelmsson den 13 oktober i Matteuskyrkan. En före ställning om fantastiska kvinnor som raderats ur historien. Om kvinnor som haft stor betydelse, men som inte omnämnts i skolans undervisning. En härlig blandning av musik och föreläsning.
Redaktör: Camilla Arvidsson Adress: Kyrkfönstret, Strandplan 25, 961 34 Boden Mejladress till redaktören: camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Telefon: 0921–77 532 Upplaga: 14 300 exemplar
du delta i en minnesgudstjänst eller besöka en kyrkogård för att tända ett ljus på en väns eller släktings grav. Eller promenera bland gravarna och förundras över det vackra. Du kan också välja att minnas nära och kära genom att tända ljus hemma och ha kontakt med närstående, tända ett digitalt ljus på bönewebben eller delta i en tv-sänd minnesgudstjänst.
Missa inte föreställningen
Datum: 13 oktober. Tid: Klockan 19.00. Plats: Matteuskyrkan, Spikvägen 15a, Boden.
Webbplats: svenskakyrkan.se/boden
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Sofie Kalodimos
Tryck: Stibo Complete, Katrineholm, 2022
Postnord
Omslagsfoto: Joakim Nordlund
Text & foto: Joakim Nordlund
» Ungefär så många med lemmar – i alla åldrar över hela Sverige – har Lottakåren, och är i dag ett av landets största kvinnliga nät verk.
» Organisa tionen är upp byggd av flera lokala kårer, så kallade lottakå rer, och verkar både inom Försvarsmakten och den civila krisberedska pen. Närmast lokala kår är Boden-Luleå lottakår.
» För mer information om Lottakåren, se www.svenska lottakaren.se
» I sitt jobb som assistent på församlingsexpeditionen i Boden möter Emma Backlund många av dem som kontaktar församlingen med frågor eller funderingar. Vid sidan av sitt ordinarie arbete har hon också ett engagemang i Svens ka Lottakåren (SLK). Lottakåren är en partipolitiskt obunden och frivillig försvarsorganisation för kvinnor i Sverige. Rörelsens syfte är att rekrytera och utbilda kvin nor till uppgifter inom det svenska totalförsvaret och att bedriva totalförsvarsinformation.
– Bakåt i tiden har jag varit hem värnsungdom. Lite senare gick jag med i Lottakåren och där har jag sedan dess haft ett stort och lång varigt engagemang. Jag har även gjort värnplikten, och därefter två utlandsmissioner, berättar hon.
EMMA BOR I Lombäcken, och hon är utbildad gymnasielärare i ämnena samhällskunskap och geografi. on har också arbetat på Bodens begravningsbyrå, men se dan tre år tillbaka är hon anställd i Svenska kyrkan Boden. På brickan som hon har på sin militära uni form står en näst intill obegriplig kombination av förkortningar.
– Förkortningarna innebär att jag har ett hemvärnsavtal med ledningspluton som stöttar upp
Lottakåren stärker bland annat upp staben för Militärregion Nord med stabsassistenter, signalister och bil förare.
Militärregion Nords stab. Vi går in och stärker upp staben med bland annat stabsassistenter, signalister och bilförare. Och där är jag stabsassistent. Så jag gör egentligen samma saker som i mitt ordinarie jobb inom församlingen, men då i stället i gröna kläder, säger hon. Vad säger gemene man om du nämner Lottakåren?
– Det är ju främst förplägnad. Att vara ute i skogen och tillaga ärtsoppa.
Det låter lite som i 91:an, men Lottakåren finns allså på riktigt än i dag?
– Lottakåren finns fortfarand i allra högsta grad, men bilden av ärtsoppa i skogen är rätt förlegad. Det finns fortfarande fältockar, men Lottakåren är så mycket mer. Som till exempel?
– Där vi har vuxit mest är nog på stabsassistentsidan. Där finn
vi i inom det militära, men också civilt. Ungefär hälften av Lottakårens totala avtal är med civila myndigheter. Men det är inte så många som känner till det. Hur arbetar Lottakåren på den civila sidan?
– Vi stärker upp vid en mängd olika kriser i samhället. Under pandemin har vi stärkt upp regionen. Här i Boden har vi till exempel varit vaccinationsvärdar. Men det är på många områden i det civila samhället som vi hjälper med utbildad personal. Lottakårens huvuduppgift är också att utbilda och personalförsörja viktiga funktioner i samhället. Det låter som ett meningsfullt uppdrag?
– Jamen, det tycker jag absolut. Om man ser på det civila samhället och på hur vi kan stärka det, så har vi bland annat en utbildning som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har utfor mat. Den heter ”Sköt dig själv”, och handlar om hur man ska ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra. Där får man lära sig hur man som individ ska bli starkare, för att sedan också kunna bidra till att stärka samhället. Hur ser intresset ut för att bli med lem i Lottakåren?
– Vi har fått en enormt stor
VEM? Emma Backlund, assistent på församlingsexpeditionen i Boden, som jobbar ideellt för fred, demokrati och mänskliga rättigheter:
tillströmning av människor sedan Ryssland invaderade Ukraina. Det gäller både på riksnivå och till vår lokala kår.
Du har också varit iväg på utlands tjänst?
– Som militär har jag varit i Kosovo vid två tillfällen, 2002 och 2003. Och även där har jag arbetat med just stabs- och sambandsbitar. Du har också haft andra internationella uppdrag?
– Jag har varit ute som valobser
Emma Back lund har ett starkt engagemang i Svenska Lottakåren, Sveriges största frivil liga försvarsorganisation för kvinnor.
vatör. Jag har varit i Kirgizistan, och även i Ukraina vid två olika till fällen. Men det har ingenting med det militära, det gröna, att göra. Var i Ukraina har du varit?
– Det var under presidentvalet 2019, under de två observationer na. Under den första president valsomgången var jag stationerad i Poltava, och sedan utskickad på landsbygden. I den andra svängen var jag till Odessa, och sedan vida re ut till mindre orter i närheten.
Kunde du ana eller se den här ut vecklingen med en rysk ockupation och ett fullskaligt krig?
– Man är ju så naiv att man tän ker att sådant där inte kommer att kunna hända. Ändå så visste man i bland annat Dombasområdet eller på Krim. Där bedömdes läget som alltför farligt, så där fick vi int komma in överhuvudtaget. Lärde du känna några i Ukraina?
– När man åker ut på en val observation arbetar man i team om fyra. Man är två valobservatö rer, en tolk och så en chauffö. Jag har haft mycket kontakt med tol karna som jag arbetade med där. Är de kvar?
– Ja, de är kvar. Jag har pratat med dem och sagt att om de behö ver komma så löser vi på något sätt mat och logi och sådant. Men de har valt att vara kvar ändå. Vad tänker och känner du när du ser bilderna från Ukraina i dag?
– Det är ju bara så tragiskt. Jag blir ledsen och väldigt illa berörd. Det känns som att det är i ett grannland när det är så nära i Eu ropa. Och när man sedan har varit där så nyligt, och sett många av platserna. Det är så galet. Att det händer i ett europeiskt land. Vilka är det viktigaste uppdragen för Lottakåren framöver?
– Det gäller att ta vara på det engagemang som har uppstått nu. Det är en utmaning, för alla utbildningar är baserade på det engagemang som var före pande min. Under pandemin har sedan alla kurser varit inställda, och nu har vi fått en medlemsökning på cirka 25 procent i organisationen. Men vår huvuduppgift är fortsatt att stärka kvinnor i samhället. Det är vår viktigaste uppgift.
”Vår huvuduppgift är att stärka kvinnor i samhället. Det är vår viktigaste uppgift.Under presidentvalet 2019, då Volodymyr Zelenskyj valdes till pre sident i Ukraina, var Emma i landet som valobservatör. Foto: PRIVAT
» Vid allt från stora samhällsom välvande olyckor till familjetra gedier finns krigruppen POSOM till vår hjälp. Med i gruppen finn funktioner från hela samhället, bland andra Svenska kyrkan, vars församlingshem också är basen då POSOM träder in.
POSOM,
människor även i vår kommun var berörda.
– Framför allt är POSOM:s stora roll att vara samtalspartner, att du aldrig ska känna dig ensam när du varit med om något hemskt, förkla rar Bengt Nilsson, POSOM-sam ordnare i Bodens kommun.
Medlemmarna i POSOM-grup pen använder sina personliga erfarenheter och yrkeskun skaper och kan stötta både i familjen, stör re samman hang eller sko lor, förskolor med mera som drabbats.
som står för psykiskt och socialt omhän dertagande, finns i hela la det. Här i Bo dens kommun har funktionen funnits länge och blev för cirka 20 år sedan officiellt organiser som POSOM. Genom åren har de ryckt ut vid en mängd olika händelser. Vid olyckor, bränder och senast efter dödsskjutningen vid Max, mötte POSOM upp på platsen och fanns även med vid en minnesstund. De har också trätt in lokalt då det hänt stora saker på andra håll i världen, exempel vis vid tsunamin i Thailand och massakern på Utøya i Norge, där
Som tidigare räddningschef i Bodens kommun har han bildat den första POSOM-gruppen och följt och deltagit i dess arbete un der alla år som ansvaret låg under Räddningstjänsten. I den nya kommunala organisationen blev han tilldelad ansvaret att samord na POSOM i ny tappning. Det ar betet pågår, och precis som tidiga re är Bodens kommun huvudman. Arbetsmodellen, erfarenheten och flera v de tidigare medlemmarna finns kvar sedan tidigare
POSOM-GRUPPEN BESTÅR AV ett brett spektrum av samhällsfunk tioner som kan stötta med strate gisk planläggning, tydligt ledar skap, kunskap om människans reaktioner i kris, handlingskraft för att återskapa grundtrygghet samt förmåga att ge långsiktigt
stöd till drabbade personer.
I gruppen ingår representanter från polis, räddningstjänst, de kom munala förvaltningarna, Regionen, Försvarsmakten och Migrations verket. Från Svenska kyrkan är en garnisonspastor, en diakon och en församlingsassistent med.
VEM ÄR DET då som bestämmer när krisen är så stor att POSOM ska kallas in?
– I de allra fleta fall är det räddningsledaren som gör en be
dömning när något har hänt, säger Bengt Nilsson.
Men det kan också vara någon ute på de kommunala förvalt ningarna, i en skola eller andra organisationer, som larmar via sina kontaktpersoner. Som privat person kan du själv begära POSOM via kommunens medborgarservice eller SOS Alarm. De kontaktar gruppen som bedömer läget. POSOM har ingen jourberedskap utan tjänstgör i egenskap av sitt ordinarie yrke. När POSOM kallas
När Posom kallas in öppnas dörrarna till församlingsgården i Boden, Harads eller Gunnarsbyn.
”Det är plat ser som alltid är tillgängli ga och lätta att snabbt och smidigt komma in i”, säger Bengt Nilsson, sam ordnare. Här tillsammans med Charlot te Unée, An nette Marks och Elisabet Holmberg.
kontaktas de personer i gruppen som behövs och alla som har möj lighet kommer.
Alla som ingår i POSOM-grup pen har i sitt vanliga jobb erfa renhet av och utbildning i kris hantering av olika slag. Gruppen har också gemensamma utbild ningar och träffar för at bygga upp samarbetet och fylla på sina kunskaper. Genom att så många olika organisationer, myndigheter och professioner är representera de kan de också snabbt begära in
mer resurser från sina respektive arbetsplatser då det behövs.
I AUGUSTI SAMLADES den nya
POSOM-gruppen och besökte tillsammans de tre poster som fungerar som samlingsplatser i kommunen. Samtliga är kyrkans församlingshem i Boden, Gunnars byn och Harads. När något trauma tiskt händer som gör att människor behöver mötas och samtala, är det i dessa lokaler som POSOM upprät tar sitt arbete.
Hur är det?
”Det går upp, och det går ner.”
”Jo, tack. Det knallar och småspringer.”
”Tja. Huvudet upp och fötterna ner.”
”Ja, vad ska man säga? Man mår som man förtjänar.”
Svaren på frågan ”Hur är det?” varierar i uttryck. Och jag tänker ibland att orden faller automatiskt därför att det som egentligen pågår är för mycket, för svårt, för att klämma in i ett kort svar. Och det är väl det korta, enkla svaret den frågande personen egentligen vill ha. Även om det finns mer at säga. Men tänk om det bara är en förutfattad mening. Tänk om det är tvärtom! Människor är mer omtänksamma än vad vi kan ana. Väldigt många förstår varför vi har en mun och två öron. Vi vandrar tillsammans på vår livsväg. Som egna personer, men tillsammans. Vilken är din livsberättelse? Jag vill gärna lyssna om du vill berätta. Vill du lyssna på mig? Eller är det kanske så att vi bara vill vara tysta, men bredvid varandra.
VI NÄRMAR OSS allhelgonahelgen. Den helg där vi upp märksammar och minns de av våra kära som avlidit. Det kanske känns viktigt att besöka gravar eller min neslundar för att tända ljus. Eller så har du en annan, alldeles särskild plats dit du går för att minnas. Eller så passar det just dig bäst att få stanna hemma och i stillhet minnas. Det finns inet rätt. Det finns inet fel.
Det kan för några av oss också kännas viktigt att få prata om vår sorg och saknad. Att berätta om den som dött. Hur hen var. Vilka egenheter som var karaktäris tiska. Och du som frågar – för jag hoppas att du frågar – ge dig tid att lyssna. Men också att acceptera om du inte får något svar därför att orken att besvara dina frågor, hur omtänksamma de än är, inte finns jut nu.
När jag möter sörjande blir jag gång efter annan tagen över att få ta del av deras livsberättelse. När en äldre förälder avlidit och den andra föräldern fortfa rande lever brukar vi sitta ned i lugn och ro och prata. Många gånger är de vuxna barnen med. Det som jag finner etra berörande är när den efterlevande part nern börjar berätta om hur de träffade. Alltså TFB = Tiden Före Barnen. Ögonen börjar mitt i sorgen att glittra och rösten blir varm och vi får höra, jag och bar nen, om förälskelsen som drabbade de då unga tu. Hur han spanade in henne där hon satt med sina väninnor. Hur han förde henne i dansen. Hur vacker hon var i sin blåa klänning (jodå, nog minns han färgen). Hur snygg han var med hårlocken som föll ned i pannan (jodå, nog minns hon frisyren). Hur de kramade varandras händer på bion. Det som berättas kan vara okänt för barnen, och det är intressant att se hur de lyssnar ivri gare och ivrigare och inser att deras föräldrar har varit unga, förälskade, flörtiga och a traherade av varandra.
”Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: Se, Guds tält står bland människorna och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finna mer, och ing en sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas me. Ty det som en gång var är borta.”
Uppenbarelse-
För säg mig det barn, vuxet eller litet, som ser sina föräldrar som något annat än föräldrar. Vadå partners? Klätt upp er och gått på markerad? Friade pappa utan för bion i snöfallet? Oj, ett liv före oss!
NÄR BARN FÖRLORAR en förälder är det inte alls säkert att orden finns där på amma sätt. Tvärtom. Hur ska ett barn kunna förklara hur hen mår när det oförklarliga skett och mamma eller pappa har dött? Jag och en av församlingspedagogerna fick gå en utbildning för några år sedan so leddes av Rädda Barnen om hur vi som vuxna kan möta barn i sorg och kris. Om hur exem pelvis teckningar kan fylla en viktig funktion i stället för ord. Jag ska ge ett exempel. En vuxen kan man fråga om hur livet med den avlidne var. Man kan fråga hur det är att leva med sin sorg just nu och man kan fråga om hur den sörjande ser på framtiden. Vuxna har ofta ord för det. Men för barn är det svårare. Då kan vi använda färger och med färgernas hjälp kan barnet rita dåtid, nutid och framtid. Vi fick ockå lära oss att inte fråga vad barnet känner för det kan vara för svårt att med ord berätta. Vi ska i stället fråga vad barnet tänker, för genom att höra hur barnet tänker kan vi närma oss hur barnet känner.
Vid en av de många lärorika lektionerna fick v lära oss att barn har ett behov av att höra berättelsen om föräldern som inte lever längre. Det är viktigt att behålla fotografier och tita igenom dem när barnet så önskar: ”Titta så lik du är din pappa. Ni har samma näsa”. Det är viktigt att berätta om vad de tyckte om: ”Mamma tyckte också om chokladbollar”. Att hjälpa barnet till berättelsen om sin bortgångna förälder är en viktig uppgift som vuxna runt omkring har. Jag kan inte nog understryka det.
OAVSETT ÅLDER SÖRJER vi när den vi älskar avlider. Och det är viktigt att ge sig tid att sörja, och att om givningen stöttar efter bästa förmåga. Till oss som sörjer vill jag säga: Gud har en hälsning till oss om hopp och liv mitt i all sorg. För allhelgonahelgen är också en hoppfull helg. Vi får hoppas att döden inte har sista ordet. Vi får hoppas att det finns en himme som vi får tro är öppen för oss när vår stund kommer. Vi får hoppas att vi får träffas ien inför Guds ansikte. Alla ljus som tänds och som vi ser får påminna oss om Jesus Kristus som är världens ljus. Den som tror på honom ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus. Jesus Kristus, Guds son, som besegrade döden när han uppstod till evigt liv. Och vi får tro och hoppas att Jesus Kristus vill ge oss del av sitt eviga liv. Eller himlen som vi också kan säga.
Anna Grenholm Biträdande kyrkoherde i BodenSara Nordlander
Ålder: 43 år
Familj: Sambo, två barn, ett bonusbarn och en katt
Bor: Stockholm
Sysselsättning: Arkeologi studerande
Känslan som uppstår hos Sara Nordlan der när hon gräver och finner är wow.
Foto: PRIVAT
» Med pedagogerfarenhet i baga get och en kärlek till historiska museer började Sara Nordlander att studera arkeologi. Målet är ett jobb som museipedagog, men vägen med utgrävningar och skatt letning engagerar lika mycket.
– Det som är mest spännande för mig är den här känslan att arkeologin väcker till liv. Utan arkeologin hade man inte vetat det man vet om förhistorisk tid, för det finns inte skriftliga källo.
MEN HON GILLAR också tanken på att man aldrig kan veta säkert. Att arkeologi mer väcker teorier än ger helt tydliga svar.
– Man kan gissa, man kan tro, man kan ha teorier och man kan göra antaganden utifrån vad man hittar och utifrån olika samman hang, men man vet aldrig. Det kan alltid omkullkastas, för helt plöts ligt så gör någon en stor upptäckt
och då blir allt man trott på, något annat. Det är så viktigt att vara ödmjuk och aldrig tro att man har alla svar.
DE MINNEN FRÅN forna tider som arkeologin väcker till liv färgas också av den tid och det samhälle vi lever i i dag.
– Värderingar från 50-talet har påverkat hur man såg på hur folk levde på stenåldern och nu tänker vi på ett annat sätt, men det bety der inte att det är det korrekta.
Sara Nordlander har ännu inte varit med i någon utgrävning, men hon har varit med och grävt prov gropar, inför eventuella utgräv ningar. Fynden från groparna gav Sara en wow-känsla.
– Det blir som att man får leta efter skatter. Och känslan när man får hålla i något som man vet att någon för 6 000 år sedan jobba de med. Det är en otroligt häftig känsla!
HON FASCINERAS OCKSÅ av hur hennes tidperspektiv har föränd rats sedan hon började studera arkeologi.
– Det är så tydligt vad kort den tidsperiod är då det har funnits människor på den här planeten. Jorden är flera miljoner å, men människor har inte funnits så länge. Den är som en tändsticka i rymden, vår lilla tid.
Sofi Kalodimos
Vi vet vilka vi är. Vad vi kan, vad vi tycker om, vad vi avskyr och vilka som står oss nära. Vår egen historia. Men vilka är vi om vi drabbas av demens och inte längre minns vilka vi är och har varit?
Text: Hanna Welin
ag undrar vem hon är, min mamma utan sina minnen. Som sitter där på hemmet, vän och älskande, älskvärd och längtande. Hon längtar, men har glömt bort efter vad. Kanske efter mig. Känner vi varandra?”
Det är journalisten Annie Reuterskiöld som ställer sig frågan i boken När du dör ska jag vara nära, efter att hennes mamma Eva drabbats av alzheimer.
Minnessjukdomar är otäcka. Bit för bit slutar kopplingarna mellan hjärnans nervceller att fungera och kognitiva funktioner och minnen släcks ned. Hur förloppet ser ut beror på var i hjärnan sjukdomen sit ter och hur långt den har brett ut sig. Många demens sjuka beskriver hur de förlorar orienteringsförmågan i såväl den inre som yttre världen.
de egna barnen är. Trösten är att det tros bli lättare ju längre man kommit i sjukdomsprocessen. Inte för de anhöriga, men för den sjuke själv. För den som inte längre minns sina älskade – ja, den minns dem inte.
– I slutet var jag nog mer som en förnimmelse för mamma, säger Annie Reuterskiöld.
Minnet kartlägger vårt liv och lagrar det vi lär oss. Det är komplext och fungerar som ett nätverk där alla delar i hjärnan samverkar. På många sätt är det minnet som gör oss till dem vi är. Men våra minnen är samtidigt känslomässigt färgade och föränderliga – precis som våra egna berättelser om oss själva och våra liv. Det konstaterar Peter Gär denfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
– Vi upplever alla våra minnen som korrekta beskrivningar av vad som hänt. Men en stor del av våra minnen är efterkonstruktioner, dessutom ofta förskönade, säger han.
Att inte längre minnas var man är eller tappa kunskap som alltid varit självklar för en, väcker oro. Att inte kunna vara den du alltid har varit, att tappa bort sin identitet, är ångestladdat. För att inte prata om rädslan för att glömma bort vem partnern eller
En människa har många identiteter. Vi intar olika roller i olika sammanhang och faser under livets gång. Peter Gärdenfors menar att människans livs berättelse kan liknas vid en roman. I en bok lär man känna karaktärerna genom de relationer de har till varandra, hur de agerar i romanens handling och ge nom vilka drivkrafter och mål de har. Men precis som en bok kan skrivas på olika sätt, ur olika perspektiv och vinklar, kan en människa berätta flera ersioner av sitt liv. Ändå, menar Peter Gärdenfors, är livs-
”I slutet var jag nog mer som en förnimmelse för mamma.
Annie Reuterskiöld
Ett sätt att teckna en livsberättel se för en de ment person är fotografier och anhöri gas berättel ser.
Fsjukdomar på ett bra sätt är det därför viktigt att känna till deras livsberättelse. Det menar Jonas Olofsson, adjunkt på Malmö universitet.
– När du berättar om dig själv och din historia blir du tydlig som människa. Kan du själv inte berätta är det viktigt att andra kan göra det åt dig, säger han.
Det är ett sätt att bekräfta personen: Det här är du, det här är ditt liv. Och det stärker både den drabbades självkänsla och identitet, menar Jonas Olofsson.
Han undervisar blivande sjuksköterskor i demens vård och i vikten av att se människan bakom sjukdomen. Att känna till patienternas livsberättelse är en springande punkt.
– Med hjälp av anhörigas berättelser och foto grafier kan du dokumentera patienternas hitoria
i exempelvis ett häfte som personalen kan använda.
Det hjälper inte bara den de menssjuke utan också personalen. På så sätt kan de lättare väcka den dementes minnen till liv, menar han. De kan också tolka och
– Att inte komma ihåg väcker mycket oro. Du kan ske kommer in till en gammal dam som säger att hon ska gå hem till sin dotter, som du vet inte längre lever. I stället för att bara påpeka det och väcka än mer oro, kan du avleda genom att börja prata om dottern.
Det en person tyckt om tidigare i livet brukar de fortsätta att uppskatta. Samtidigt är människan för änderlig, också som demenssjuk. Jonas Olofsson tar
– Min morfar var absolutist, det hade han varit hela sitt liv. På boendet han hamnade bjöds han på sprit, och gillade det. För min mormor var det förstås märkligt, men det blir också ett etiskt dilemma. Vad är rätt att göra?
Vad är en människa utan sina minnen? Eva Granvik är demenssjuksköterska och tidigare enhetschef för Kunskapscentrum för de menssjukdomar i Malmö. Hon har försökt komma svaret närmre genom att djupintervjua 20 patienter på olika demensboenden.
– En kvinna som varit mattelärare på gymnasiet berättade hur frustrerande och konstigt det var att inte ens kunna lägga ihop två och tre. Hon beskrev en
»
känsla av att vara på väg att upplösas. Andra pratade om att deras identitet liksom vittrade sönder.
I en riktigt långt gången demenssjukdom tappar du de mest grundläggande minnena, som hur man går. Förmågan att kommunicera tynar bort och du går till slut helt in i dig själv. Allra helst skulle Eva Granvik ha velat intervjua dem som kommit så här långt i sin demenssjukdom. Det är förstås inte möjligt.
– Så det jag så innerligt skulle vilja veta kan jag aldrig få svar på.
Eva Granvik arbetade tidigare som sjuksköterska och vårdutvecklare på Minnesklinikens slutenvårds avdelning.
– Jag vet naturligtvis att nervcellerna dör och hur det ser ut medicinskt. Men även hos dem som är svårt demenssjuka och har tappat förmågan att kommuni cera har jag, personligen, alltid upplevt att det finn någon där inne. Du måste bara hitta in dit, med hjälp av exempelvis dofter, beröring och musik.
En innersta kärna, som är kvar när såväl mattekunskaper som familj, historia och motorik trillat bort. En kärna, en själ, som människan alltid har kvar?
– Ja, vad är människans kärna? I min intervjustu die landade jag i filosofiska och extentiella frågor som det inte finns några etenskapliga svar på. Vad gör egentligen en människa till människa?
Något hon vet är att risken att förlora känslan av sitt eget ”jag” inte är det som brukar oroa den de menssjuke mest. Utanförskap, att isoleras i sin egen bubbla skrämmer mycket mer.
– Att förlora sitt sammanhang är det värsta, det ut trycker många när de fortfarande kan kommunicera, tidigare i sjukdomsprocessen, säger Eva Granvik.
Jonas Brun är psykolog och arbetar med minnesutredningar. Han är också förfat tare och utkom förra året med Hon minns inte, en bok där han porträtterar sin mor och beskriver hur hon försvinner bort i demens.
Mamma Catarina som jobbat med informations material kring just demens, som med sin insikt och förståelse försökte förbereda både sig själv och omgivningen på vad som komma skulle.
– Men efterhand som hon förlorade sina kognitiva förmågor var det svårt att veta hur hon själv upplevde det eller hur sjukdomsinsikten såg ut, eftersom hon inte längre kunde kommunicera på ett abstrakt vis, säger Jonas Brun.
”Människan jag tyckte att jag kände bäst i hela världen var en annan. Det skapade mycket ambivalens inom mig.
Nutid och dåtid flätas amman hos den demens sjuka. Tid och rum luckras upp och hjärnan tycks leva i flera tidåldrar samtidigt. De minnen som sitter djupast är de tidiga och mest basala. Men minnesbil der från olika åldrar, förnimmelser och intryck, kan glida in och ut ur varandra, korsbefruktas och skapa nya samband.
– Hon visste att hon hade att barn, men kanske inte att det var den vuxne mannen som stod där i rummet.
» 130 000–150 000 människor beräknas ha en demenssjukdom i Sverige i dag. Runt 20 000–25 000 insjuknar varje år. Var femte person över 80 beräk nas ha en demenssjukdom.
» Demenssjukdom är ett samlingsnamn och en diagnos för ett 70-tal olika former av kroniska hjärnskador. Alzheimers sjukdom är den vanligaste och står för cirka 60 procent av fallen. Näst vanligast är vaskulär demens, eller blodkärlsdemens. Andra relativt vanliga demenssjukdomar är frontotemporal demens och Lewykroppsdemens och Parkinsons sjukdom med demens.
» För att en person ska klassas som dement krävs det generellt att hen har en minnesstörning samt minst en kognitiv förmåga som är nedsatt, som svårigheter med språket, med att utföra praktiska vardagssysslor, försämrat omdöme eller nedsatt förmåga att tänka abstrakt.
» Traumatiska hjärnskador, som en skada från en olycka, kallas för sekundära demenssjukdomar.
Källa: Demenscentrum
Annie Reuterskiöld, vars mamma drabbades av alzheimer, har skrivit en bok om sina upplevelser.
Kvinnan i rullstolen framför honom var hans mor, och ändå inte.
– Människan jag tyckte att jag kände bäst i hela världen var en annan och det skapade mycket am bivalens inom mig. Jag älskade henne, men var det bilden av henne jag älskade?
Mot slutet, när mammans blick inte längre gick att nå, vem var hon då?
– För mig är det en obesvarbar fråga. Är hon här eller borta? Det är väl närmast en fråga om själen. Min bild var att det fanns något där, men som blev allt svårare att nå fram till. Eller var det något jag intalade mig för att kunna hantera min förtvivlan? Men oftast kände jag så, att det finns nåon där.
Vi är våra minnen. Men inte bara. Dessutom, säger Jonas Brun, är minnen inte enbart något personligt, inneslutet i var och ens hjärna. På ett vis utgör de också ett kollektivt nät, som vi skapar och bär tillsam mans.
– Alla vi som mindes mamma bar på bilderna av henne, så på ett sätt var hon därför fortfarande den hon var.
Annie Reuterskiöld hade en nära och samtidigt sårig och komplicerad relation till sin mamma Eva. I boken om mammans sjukdomsår berättar hon om hur hon försöker göra upp med de minnen och smärtpunk ter som skapat ett avstånd mellan dem, och hur den förhatliga sjukdomen paradoxalt nog blev en hjälp på vägen.
När minnena vittrade bort kunde kärleken släppas fram, menar Annie Reuterskiöld. Många av våra djupaste och mest känslomässigt färgade minnen kommer ju från när vi var barn och tolkades då på ett sätt som kanske inte är adekvat eller kon struktivt senare i livet, resonerar hon. Ändå skapar de omedvetna känslo , reaktions och beteendemönster, som fungerar som ett slags skydd.
– När minnena försvann vågade hon känna närhet till andra. Hennes förmåga att visa kärlek blev mer okomplicerad. Jag tolkade det som att varningssigna ler om vad närhet kan göra, som hon lärt sig för länge sedan, inte längre stod i vägen. Jag vet förstås inte, men det är min teori.
Mot slutet kunde mamman bara kommunicera med blicken. Det perceptuella minnet var nästan utraderat, hon kunde exempelvis inte placera ljudet från persiennen som drogs ner i hennes rum.
Annie Reuterskiöld upplevde mammans medvetande som ofiltrerat och diret, att hon tog in ljud, bilder och andra intryck som för första gången.
– Till viss del skulle det kanske kunna beskrivas som en tillbakagång till barnet du en gång var. Forsk ningen säger att man föds med ett visst temperament och tidigt i livet har en personlighet. Så kanske är man mer den personen, den man är innan livet färgar en.
Sjukdomsprocessen var smärtsam, men hjälpte samtidigt till att läka relationen mellan mor och dotter.
– I dag tänker jag på mamma med värme. Inte på den sjuka utan på den hon var innan. Och på det sättet lever hon ju kvar, på ett fint ätt.
... minnet inte sitter på en plats i hjärnan, utan är en mängd system eller företeelser som samverkar.
Men det går att sär skilja några olika typer av minnessystem, såsom:
» Arbetsminne. Du minns var du ställde kaffe koppen.
» Procedurellt minne. Färdig heter som du har erövrat, exempelvis hur man cyklar.
» Perceptuellt minne. Du vet hur en ros luktar.
» Episodiskt minne. Du minns vad du såg på tv i går.
» Semantiskt minne. Här finns exempel vis språk- och faktakunskap.
Hon ber aftonbön varje kväll för att minnas och tacka för dagen hon fått. Malin Berghagen tror på kärleken och på att vara tacksam för både det bra och det dåliga. Men också på att släppa taget om smärtsamma minnen, för att ge plats för allt det fantastiska i livet.
Text: Linda Newnham Foto: Marcus Gustafsson
» Det var under hösten 2020 som Malin Berghagen fick väldigt ont i ma en. Hon har en tendens att sällan prata om sin egen smärta, kallar sig allergisk mot offermentalitt. Men nu gjorde det för ont, så hon åkte in akut och fick eta att hon hade blindtarmsinflammation. ed penicillin kanske den skulle lägga sig, men var det inte lika bra att ta bort blindtarmen? Hon valde att göra ingreppet. Det visade sig vara tur, för längst ut på blindtarmen satt en liten, men aggres siv tumör.
högre grad njuta av nuet, och fundera på vad jag vill göra, att inte lägga tid på människor och saker som jag inte mår bra av.
VI MÖTS MITT i sommaren. Malin har nyligen kommit hem från Mallorca, ön hon bodde på i flera å, där hon nu firat nöjesproducenten Vicky on der Lanckens 80 årsdag.
– Det var ett kärt återseende med vänner och ön, skönt att komma dit, men också skönt att återvända hem. Jag tänker att det är ett tecken på att jag är på en bra plats i livet, jag tycker om att vara nära mina barn.
– De fick bort allt, men jag blev två aker: väldigt rädd och extremt tacksam. Rädd eftersom min mam ma och moster gått bort i cancer, och tacksam för livet. Det är så många som inte har den turen, så nu försöker jag visa min uppskattning genom att i ännu
Malin delar sin tid mellan Stockholm, där hon växte upp, och Järvsö, som släkten stammar ifrån och där hon själv bodde när barnen var mindre. Barnen, som nu är stora. Yngsta sonen Isak tog studenten i våras
– Nu är alla vuxna och bygger upp sina egna liv. Det känns magiskt, som det ska vara. För som jag brukar säga: Big bang rusar fortfarande framåt, inte bakåt. Det går åt rätt håll.
”Nu försöker jag visa min uppskattning genom att i ännu högre grad njuta av nuet.
Rädsla och tack samhet avlöste varandra när Malin insåg att läkarna hittat hennes tumör i tid.
En del av tacksamheten hon känner i livet kopplar Malin ihop med sin andlighet och tro, som hon enligt föräldrarna alltid har haft.
– Eller så var det min mormor som gav mig den väl signelsen när hon bad aftonbön med mig som barn, när vi tillsammans knäppte våra händer till en bön om kvällen och hon lärde mig att tacka för allt och alla jag har i mitt liv. Fast mormor brukade säga att hon trodde att jag skulle dö som barn för att jag var så snäll, som när jag satt där bredvid henne och älskade att be aftonbön, skrattar Malin.
FÖR MALIN ÄR tron ett fundament, en trygghetskänsla och energi som omsluter henne. Hon tycker att Jesus var en rebell, som vågade sätta sig upp mot maktmiss bruk och gå sin egen väg, kärlekens väg.
– Och Maria Magdalena är min hjältinna för hur hon vågade stå i sin kvinnliga kraft och göra sig hörd i grupper av starka män.
Och ber aftonbön, ja, det gör Malin fortfarande.
– Jag går igenom och tackar för dagen som varit. Dels för att minnas, men också för att ett av de bästa sätten att hålla sig frisk är att vara tacksam.
I släkten har man aldrig varit rädd för att ta ställ ning kring tron. Malin berättar att den Hedbergska släkten, som hon stammar från på mamma Lill-Babs sida, i mitten av 1800-talet valde att lämna Svenska kyrkan, för att i stället ha egna ceremonier som dop och vigslar.
– Mamma i sin tur bad aftonbön med oss, men sa alltid att hon trodde på sitt eget lilla vis. Och även om jag trivs med att vara kristen är jag öppen för alla religioner. Jag tror att gudskraften är densamma, sedan har människan haft olika tolkningar av den beroende på var i världen man befinner sig. Dt är lite som med en gryta, köttet är detsamma, men man kryddar grytan olika beroende på var i världen man befinner sig Malins man Martin är snarare ateist, och hon berättar om hur han en gång, provocerad av hennes starka gudstro, försökte ifrågasätta den och kräva bevis.
– Till slut sa jag till honom att du har inget att vin na på att försöka omvända mig. Jag har full respekt för att du inte tror som jag, men det här är den jag är, så du kommer att förlora mig om du tvingar mig att sluta tro. När han som ett sista försök la till att ”Men det är ju bara präster som styr och ställer och talar om hur saker är”, skrattade jag bara och sa att ”Du menar som du gör nu?” Sedan var den konversationen slut, säger Malin och ler.
Religion och tro är ändå en fråga som kan bli en stötesten i relationer. Hur gör ni för att få det att fungera?
– Vi är i den åldern nu där vi har insett att om jag vill hänga med Martin och han med mig får vi accep tera varandra för dem vi är. Vill jag gå in i en kyrka för att få en stund i stillhet, får jag göra det. Precis som Martin gärna får gå till puben och snacka med folk, vilket jag tycker är tråkigt men han älskar. Problem
Malin
Berghagen Ålder: 55. Gör: Yoga inspiratör, författare. Aktuell med: Boken Vår mamma Lill-Babs, online platt formen Yoga by Berghagen, samt skriver på en ny bok. Familj: Sam bon Martin, vuxna barnen Christopher, Love, Linn, och Isak. Bor: Stock holm.
får vi bara om vi försöker förändra varandra, om vi vill att andra ska vara som oss själva. Men kärlek, ja, hela gudsbudskapet, handlar ju om att du är älskad precis som du är.
MALIN TRÄFFADE SIN man Martin 2018. Året innan hade hon bestämt sig för att det här skulle bli ett lugnare år med färre jobbresor. Hon flytade också hem från Mallorca till Stockholm igen.
– Kanske hade jag någon undermedveten känsla, för jag ville hem till familjen.
I stället för lugnt blev 2018 ett livsomvälvande år. I april, strax efter sin 80-årsdag, gick Lill-Babs bort i cancer. En vecka senare bröt Malin upp från sin relation. Och bara tre veckor senare träffade ho upplevelseföretaget Live it:s ägare Martin Charlton, ”mannen jag väntat på i hela mitt liv.” Hon har tidi gare sagt att: ”Det var väldigt speciellt att vara i djup sorg samtidigt som jag nog aldrig har varit så lycklig i en relation.”
– Jag rasade verkligen när mamma dog, så jag är tacksam att jag dels hade ett jobb strax efter, dels mötte Martin. Annars hade jag kanske legat kvar där i sängen och tyckt extremt synd om mig själv. Men än i dag saknar jag henne mycket. Vi brukade skoja om att mamma skulle överleva oss alla med tanke på vilken urkraft hon var. Och på tal om tro och kärlek: mamma var ren godhet. Hon snackade aldrig skit om någon, utan hjälpte och ville finnas till för andra, ho var enastående.
Malin och hennes systrar Monica och Kristin valde att låta TV4 sända minnesgudstjänsten för Lill-Babs, för som hon själv brukade säga: ”Om kyrkan blir full när man uppträder, så öppnar man dörren.” De valde också att bjuda på minnen när de tidigare i år kom ut med boken Vår mamma Lill-Babs. Det är en bok om Lill-Babs liv, men den handlar lika mycket om systrarna själva och hur det var att vara barn till en av Sveriges mest folkkära artister, där alla tre systrar ger sin syn på saken.
– Att skriva kan vara ett fantastiskt sätt att bear beta känslor och minnen. För mig var det ren terapi, både för att förstå mig själv, men framförallt för att förstå mina systrar bättre. Jag tror att det är viktigt att inse att syskon kan ha ganska olika bild och upp levelse av en uppväxt, där den ena inte har mer rätt än det andra.
LILL-BABS VAR BARA 16 år när hon upptäckte att hon var gravid, och äldsta dottern Monica kom att ha ett speciellt band till sin mamma, ett vänskapsband. Malin erkänner i boken att hon ibland har känt sig avundsjuk på deras härliga relation.
är det man själv som släpar det för flutna som ett ok in i nuet.
– Ska jag vara helt ärlig har jag känt att varför får hon det och inte jag, men sedan brukar jag tänka på allt det jag och Kristin fick som mamma int kunde ge Monica som barn. Ibland fokuserar vi för mycket på vad vi inte fått, i stället för det vi faktiskt har fått.
Malin tar ett annat exempel, på hur hennes mamma ofta var borta på jobb när hon var liten.
– Jag kan välja att tycka synd om mig själv för det, eller se att jag hade ett helt artilleri av människor omkring mig: mormor, Monica, mina morbröder Hasse och Uffe och min pappa Lasse. tt se henne komma hem glad från jobbet var också stärkande för oss döttrar, liksom hur hon var ”mannen i huset”, den som drog in pengarna. Det har gjort oss tre väldigt självständiga. Det är en annan sida av samma sak.
IBLAND, MENAR MALIN, är det till och med dags att släppa taget om minnen – när de påverkar oss
negativt i nuet. Malin berättar om hur hon nyligen satt i en bil och samtalade med en kompis som haft en tuff barndom.
– Till slut kände jag: ”Hur länge ska du använda det som en ursäkt för ditt alkoholmissbruk och dåliga mående?” Det som hänt kan vara fruktansvärt, men en dag måste man bestämma sig för att gå vidare, för annars är det man själv som släpar det förflutna so ett ok in i nuet. Det är jättebra att dyka in i det förflu na för att försöka förstå och läka, men det får inte bli en ursäkt i evighet.
Med det sagt menar hon att det förstås inte går på en sekund.
– Känslan kan vara djupt integrerad. Det kan ta ett tag att bearbeta och ”detoxa” ut den. Men när du väl släpper taget om den dåliga energin ger du plats för andra saker att komma in. Då öppnar sig fantastiska möjligheter, för livet, livet, livet. Det har så mycket att erbjuda!
Vissa sörjer kort och intensivt. Andra sörjer en längre tid och mer dämpat. Oavsett vilket är det viktigt att ta hand om sig själv under sorgeperioden, att tillåta sig att sörja för att sedan kunna gå vidare.
Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Marcus Gustafsson
Säg ordet sorg, och för de allra ta av oss går tankarna till sor gen efter en kär person som gått bort. Det är också så det beskrivs i Svenska Akademins ordbok: Djup nedstämdhet ofta efter någons död.
Men sorg är mer än så. Under en livstid utsätts vi för ett pärlband av olika sorters sorg: Sorg över jobbet man blivit av med. Sorg över att relationen med den man älskar tagit slut. Sorg över att man inte kommit in i en gemenskap och känner sig utanför.
För att bara nämna några, även om sorgen efter en förlust av en kär person kanske är den mest intensiva.
– Oavsett vilket har jag under mina år som präst lärt mig att
människors sorg tar sig olika uttryck. Sorg följer inget schema, konstaterar Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm.
FÖR EN DEL människor går det snabbt att ta sig igenom en sorge process. För andra tar det längre tid. Och även om vi önskar att vi kunde knalla igenom livet utan att behöva utsättas för sorg, är sorg en del av livet.
– Men det finns olika sorter sorg, också när det kommer till att en person man älskar går bort. Om en ung människa dör strider det mot alla regler. Om en äldre människa dör är det annorlunda. Saknaden kan vara lika stor, men
”Man brukar säga att det bästa man kan göra för att stötta någon i ett sorgearbete är att hälla i, hålla om och hålla tyst. Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling
Har du sorg? Prata om förlusten, smärtan, de krossade drömmarna och saknaden, säger Anders Magnusson, handledare i sorgbearbetning. Vill du stötta? Lyssna och lyssna igen, upp manar Camilla Lif, kyrkoherde.
det är mer naturligt att en äldre person dör, säger Camilla Lif.
Gemensamt för alla sorters sorg är att en rad drömmar försvinner. Och om det handlar om en männ iska som dör är det något oåterkal lerligt som inträffat.Man får heller aldrig tillfälle att säga de där orden man så gärna velat säga.
Ändå ska man leva vidare. Ta sig igenom vardagen. Trots att det gör ont. Trots att man varken orkar eller vill.
FÖR DEN SOM står vid sidan av en person som befinner sig i sor finns dt mycket man kan göra för att hjälpa.
– Det absolut viktigaste är att möta människan i hans eller hen nes sorg. Att inte undvika honom eller henne bara för att det känns obehagligt och skrämmande att träffa, poängterar Camilla Lif.
Att undvika den som är i sorg är nämligen ett av de största missta gen vi kan göra. Oavsett om vi gör det av rädsla för att störa, eller av rädsla för att säga något felaktigt, eller helt enkelt för att det känns obehagligt, är det känslor vi behö ver sätta oss över.
– Visst är det tufft at möta människor i sorg. Och visst finn det risk att du säger fel saker. Samtidigt har det värsta redan hänt. Och ibland kan det räcka med att du bara förklarar att ”jag vet inte vad jag ska säga. Och jag vet att jag inte kan göra något för att underlätta. Men jag finns här!” säger Camilla Lif.
Att ställa frågan: ”Finns det nå got jag kan göra för dig?” är många gånger onödigt. Den som befinne sig i djup sorg vet helt enkelt inte vad hon eller han behöver.
– Det är bara att göra. Gå över med matlådor. Baka en kaka. Ta ut hunden. Hjälp till med praktiska göromål, säger Camilla Lif.
LIKA VIKTIGT ÄR det att finnas dä. Fortsätta att höra av sig, gång efter gång. Lyssna. Och lyssna igen.
– Man brukar säga att det bästa man kan göra för att stötta någon i ett sorgearbete är att ”hälla i, hålla om och hålla tyst”, säger Camilla Lif.
Det ligger mycket i det. Genom
...att du bär på obearbe tad sorg:
» Du har svårt att koncentre ra dig och att fokusera på en sak i taget.
» Du känner dig tömd på energi.
» Du har problem med att vara i nuet och vågar inte stanna upp.
» Du har åter kommande tankar eller drömmar om en person eller händelse.
!att hälla i näring, hålla om och hålla tyst kommer man långt. Att respektera att sorgearbetet ser olika ut och att inte värdera, är också viktigt.
– Men om du tycker att perso nen i fråga verkar ha kört fast i sin sorg, eller om du tycker att per sonen verkar bära sorgen ensam, kan du behöva göra något. Kanske prata med andra i personens omgivning.
OM SORGEN INTE bearbetas finn det risk att man fastnar i den. För även om sorgen alltid kommer att finnas kva, är det skillnad på att bära på en bearbetad och en obearbetad sorg.
Anders Magnusson är certifi rad handledare i sorgbearbetning, lärare i kris- och sorgebemötande på högskolan Väst och grundare av Svenska institutet för sorgbear betning.
– Det är inte helt ovanligt att den som sörjer inte vågar stanna upp, utan att hon eller han rusar vidare för att döva smärtan. På så sätt hoppas man slippa känna efter. Men verkligheten kommer förr eller senare alltid i fatt, säger Anders Magnusson.
Han menar att långvarig och obearbetad sorg ofta beror på outredda konfliter, saker som aldrig sades och det man aldrig hann göra.
» När brustna hjärtan läker av Anders Magnusson.
Finns att ladda ner gratis på Svenska insti tutet för sorg bearbetnings hemsida.
– Ett effetivt sätt att komma vidare i sorgebearbetningen är att prata om förlusten, smärtan, de krossade drömmarna och sakna den, säger Anders Magnusson.
Men, poängterar han, det räcker inte att prata om de outredda känslorna med vem som helst. För att den sörjande ska bli hjälpt och
komma vidare är det viktigt att orden riktas mot den det gäller, till exempel genom att man skriver ett brev i du-form.
– Nästa steg är att läsa upp brevet. Om brevet riktar sig till en avliden människa, kan man läsa upp det för en annan person, och därefter slutföra handlingen med ett avsked.
Du fyller år, och en god vän skickar en vacker tekopp med posten. Du öppnar paketet och du blir glad. Men, du hinner inte ringa och tacka för presenten, efter som du har gäster. I stället tänker du att du ska ringa nästa dag. På morgonen ringer din väns partner och berättar att vännen dött under natten.
– Vad tänker du då? säger Anders Magnusson retoriskt. Förmodligen får du dåligt sam vete, och varje gång du ser den där koppen får du skuldkänslor över att du aldrig ringde och tackade. Så du ställer in koppen längst bak i skåpet, för du kan inte heller slänga den.
Han målar upp ett nytt scenario: Du får den vackra tekoppen, och du hinner faktiskt ringa och tacka för presenten redan samma kväll. Din vän dör under natten.
– Hur känner du då inför den där tekoppen? Förmodligen kommer du att använda koppen flitigt, och varje gång du dricer ur den kommer du att tänka med värme och tacksamhet på din vän, utan dåligt samvete, säger Anders Magnusson.
DET ÄR DÄRFÖR, menar Anders Magnusson, som det är viktigt att rikta de där skrivna orden om de outredda känslorna direkt mot den som det gäller och att där efter slutföra med ett symboliskt avsked.
– Det blir ditt sätt att ”tacka för koppen”, även om det görs i efter hand. Det hjälper dig att komma vidare, och även om det inte tar bort sorgen kommer det att hjälpa dig att tänka med mindre smärta och mer värme och tacksamhet på det som varit.
Hur du tar avsked av en människa kan avgöra hur du kommer gå vidare från sorgen.
» Sorg ser ut på olika sätt och kan bero på många olika saker: Dödsfall, sjuk dom, separation eller andra förluster.
?Det finns inte heller ett sätt att reagera på. Människors sätt att visa sorg kan ta sig uttryck på många olika sätt: Gråt, koncentrationssvårigheter, orkeslöshet, likgiltighet, aggressivitet, sömnproblem eller klassiska flyktbe teenden i form av alkohol eller annat är bara några exempel.
» Sorgbear betning av John W James och Russel Friedman » När livet slår till – ACT i svåra stunder av Russ Harris » När döden skilde oss åt av Karin Hägglund » Min man dog tusen gånger av Rebecka Nordström
Graf
» Kärleken är starkare än döden av Malin Sävström
Ingen kan heller bedöma hur lång sorgeperiod som är ”normalt”. Det varierar från person till person. Helt klart är dock att det aldrig är för sent att ta tag i sin förstenade sorg.
» Enligt den internationella metod i sorgebearbetning som John W James och Russel Friedman utvecklat behöver en människa fullborda något för att komma vidare, eftersom sorg till stor del handlar om ofullbor dade
drömmar, förhoppningar och upple velser.
Sätten att ta sig ur sorgen och full borda denna handling kan se olika ut, men gemensamt för alla metoder är att vi behöver prata om det som utlöst sorgen. Det går alltså inte att lägga locket på och hoppas att sorgen ska försvinna av sig självt. Förr eller senare kommer känslorna att dyka upp. Det finns också en risk att sorgen sätter sig i kroppen och visar sig i form av värk.
Ett sätt är att prata med människan som utlöst sorgen eller med en nära vän. Samtalsterapi är också effektivt för att bearbeta en sorg.
» Avsätt en stund varje dag där du tillåter dig själv att gråta och tänka på det du sörjer. På så sätt kan du orka hantera resten av livet under dygnets andra timmar.
» Prata om sorgen! Det kan kännas svårt, men det går inte att tänka sig ur en sorg.
» Märker du att du inte kan hantera dina känslor, sök professionell hjälp för att komma vidare. Du kan vända dig till en terapeut, psykolog, präst eller hand ledare i sorgbearbetning.
» Planera in det du brukade tycka var roligt, och gör det – även om du inte har lust eller orkar! Din kropp och ditt muskelminne kommer att påminnas om det du gillade, och chansen är stor att smärtan kommer att minska.
» Tillåt dig att vara ledsen, och försök aldrig springa ifrån din sorg genom att pressa in nya saker i schemat.
För att minimera klimatpåverkan och främja den biologiska mångfalden satsar man på många håll i Svenska kyrkan på att förändra sina kyrkogårdar. Man byter ut maskiner, tänker flerårigt kring blommor och buskar och ser till att djuren har platser att leva på.
» I Sundbyberg har kyrkogårds chefen Christer Larsson varit med på en förändringsresa ända sedan 2001. Församlingen har alltid legat långt fram i klimatarbetet och satsade tidigt på att byta ut sina bensindrivna maskiner till batteridrivna. 2007 miljödiplome rades de för sitt arbete.
Christer Larsson tror att det är naturligt för kyrkogårdsarbe tare att engagera sig lite extra för miljön.
– Jag tror att de som jobbar i det gröna brinner lite mer naturligt för det här. Man ser saker i natu rens växlingar och hur vintrar och årstider förändras över tid. Det blir varmare, mer tö och snö än det var för 10–15 år sen, säger han.
I TAKT MED att klimatarbetet fortskred i Sundbyberg började Svenska kyrkan nationellt ta ett större ansvar för miljön. Så småningom togs Svenska kyrkans färdplan för klimatet fram, där en av punkterna är klimatneutralitet senast år 2030. Det innebär att Svenska kyrkan inte ska lämna något nettobidrag till den globala uppvärmningen.
– Vi ligger bra till inom alla områden där. Till exempel när det gäller bergvärme vid uppvärmning av lokalerna och vi återvinner sedan länge allt som går på be gravningsplatsen – byggmaterial, sopor, plast och papper, säger Christer Larsson.
Sundbyberg är Sveriges mest tätbefolkade kommun och det är, som ofta runt större städer,
ont om grönområden. Men på begravningsplatsen finns plats fö andrum för både människor och djur. Det pågår också ett arbete för att gynna insekter, fåglar och andra djur.
– Vi har gjort en naturvärdes inventering – vad har vi för rödlistade arter här och vad är de beroende av för träd och växter?
Så när vi tar bort växter och åter planterar finns dt alltid ett sådant
På begrav ningsplatsen i Sundbyberg finns i dag ett rikt djurliv. Christer Lars son och hans kollegor har satt upp hol kar för fåglar, bin och insek ter.
» Klipp inte hela gräsmattan –högt gräs gynnar daggmaskar, kryp och insekter. I en klippt gräsmatta finns inte mycket liv.
» Plantera blommor som bin och humlor vill komma till. De behövs polli natörer för den biologiska mångfalden och för livsmedelförsörjning.
»
Ta bort sommarblommor som ska drivas upp i växthus och transporteras hit. Använd dig av perenner – de är fler åriga och kräver mindre vatten.
» Ha en vattentunna så att du kan vatt na växterna med regnvatten – på så sätt slösar du inte på jordens resurser.
» Lägg ut fat med små stenar i så att bin kan landa och dricka vatten.
» Låt maskrosorna leva, för dem gillar humlor och bin.
» Lys inte upp trädgården nattetid. Det skrämmer bort daggmaskar och insekter som är nattaktiva. Om du behöver belysning, använd en med rörelsesensor.
tänk med. Vad ska vi tänka på för att gynna de arter som finns här
På begravningsplatsen finn idag ett rikt djurliv. Christer Lars son och hans kollegor har satt upp olika fågelholkar och holkar för bin och insekter av olika slag. Och på sommaren finns där troligt mycket fjärila.
– Vi ska vara den gröna lungan i Sundbyberg, säger Christer.
Sofi Kalodimos
Albert Bonnier förlag
Text: Sara Grant» ... Trefaldiga guldmedaljören i SM i minnessport, Mattias Rib bing, har gett ut fem böcker där du som läsare kan vässa hjärnan och minnet.
Bröd och mjölk Karolina Ramqvist Norstedts
» En kvinna minns en ensam flicka uppväxt fylld av doft, färg och smak. Vem var hon? Hur blev hon? Kvinnan spårar sin uppväxt i minne na av människorna och maten. I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam. Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med sin lilla dotter. Det handlar om maten som lockar och skrämmer. Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma. Hon minns sin mammas doft, sin mormors risgrynspudding och hur pappan lagade en perfekt middag till henne.
Karolina Ramqvist. Foto: THRON ULLBERG» Carina Rydberg slog igenom stort med den självutlämnande romanen Den hög sta kasten som kom 1997 och där hon hängde ut både sig själv och många kända svenskar. Det här är hennes första bok sedan 2006. I Vitt slödder är hon minst lika utlämnande när hon självbiografist skildrar en barndom och en uppväxt, och livet vidare upp i vuxen ålder. Det handlar om att aldrig få känslan av att höra till, och om hur skolan blev en farlig plats med våld och mobbning som dagliga inslag. Berättelsen rör sig från Stockholms förorter på 60-talet, till nutid i USA. Hon skriver brutalt ärligt om familj och klass, men även en hel del om sin egen och andras rasism och om en katastrof så stor att den förändrar allt.
Onda nätters drömmar Peter Englund Natur & kultur
» Peter Englund har samlat 39 perso ners minnen – brev, dagböcker och memoarer – och samlat dem till en bok som ur alla dessa olika vinklar beskriver andra världskrigets vändpunkt i novem ber 1942. De är militärer och civila, från båda sidor: hemmafruar, journalister, krigsfångar, flytingar, partisaner, sexslavar, soldater, studenter. De är utspridda över en enorm yta: i El Alamein, Guadal canal, Stalingrad, Treblinka – eller i Paris, Berlin eller någon fredlig småstad som ingen hört talas om. Ingen vet att kriget just nu är på väg att avgöras, att hela världen står och väger mellan barbari och civilisation, allra minst de som är mitt uppe i det, men vi får följa dem hela vägen in i deras innersta den här ödes mättade månaden.
Ihågkom oss till liv
Joanna Rubin Dranger
Främlingar jag känner
Claudia Durastanti
Wahlström & Widstrand
» Amerikansk-italienska författaren Claudia Durastantis minns sin uppväxt i en själv biografisk roman, som allra met handlar om hennes döva föräldrar. De möts och förälskar sig i varandra när de räddar livet på varandra. Mamman hindrar pappan att hoppa från en bro, och pappan räddar mamman från att bli rånad på gatan. Det är vad de hävdar i alla fall, för i den här släktens minnen går historierna isär. Claudia försöker reda ut vad som är sanna minnen och vad som är skrönor i famije krönikan. Till och med hennes egna dagböcker är fyllda med påhittade händelser.
Albert Bonniers förlag
» Titeln Ihågkom oss till liv är hämtad från en judisk bön. I den här dokumentärromanen får vi följa tecknaren Joanna Rubin Dranger när hon utför detektivarbetet för att få veta vad som egent ligen hände de släktingar som ”försvann” under an dra världskriget. Som flicka viste hon ingenting, för familjen försökte aktivt glömma Förintelsens trauma och Joanna växte upp avskärmad från den mörka historien. I boken tar hon som berättare med läsarna över tre kontinenter och genom tid och rum för att hitta de som mördades av nazisterna. Fotografie och teckningar blandas, och släktingarna träder fram i ljuset som de verkliga och moderna människor de en gång var.
Självbiografist, dokumentärt eller helt enkelt som romanfiguer här är fem berättelser där en livshistoria vävs samman genom egna och andras minnen.
Under allhelgonahelgen tänds tusentals ljus i ljusbärare i kyrkorna. De är ibland formade som glober och symboliserar hopp för världen. Idén med ljusbärare kom till vid ett möte i Uppsala 1968, där Martin Luther King skulle ha deltagit.
» Den första ljusbäraren tog plats i Svenska kyrkan för drygt 50 år sedan. I Sverige är ljuständning den kanske vanligaste religiösa ritualen – ett uttryck för folklig och allmänmänsklig andlighet. På kort tid har en stor ljusstake för små andaktsljus blivit så gott som standard i Sveriges kyrkor. Vi ser, inte minst, vid större katastrofer och händelser hur ljusbärarna
runt om i landet snabbt fylls med tända ljus.
ÄNDÅ ÄR LJUSBÄRAREN i denna form alltså inte särskilt gammal. Det var nämligen 1968 som Martin Luther King skulle ha talat i Upp sala domkyrka vid ett stort möte för representanter från världens alla kyrkor. När han sköts ihjäl en tid dessförinnan tog en av domkyrkans präster ini tiativ till en stor ljusstake. En så kallad ljusbärare, med titeln Folkför soningens träd hedra medborgar rättskämpens minne.
Prästen var Martin
Lönnebo, som senare skulle bli känd som biskop, författare och skapare av Frälsarkransen.
LJUSBÄRARE DÄR ENSKILDA personer kan tända ljus ansågs tidigare vara en katolsk tradition som inte riktigt passade i Svenska kyrkan. Ljusbäraren blev dock en succé och företeelsen spred sig över landet. Bara i landets 13 domkyrkor tänds idag cirka 600 000 ljus per år. Och då har Svenska kyrkan ytterligare mer än 3 000 kyrkor över hela landet.
Källa: svenskakyrkan.se
» ... ljusbäraren Folkförsoning ens träd, skapad av konstnären Olof Hellström, kom att bli landets första ljusbärare i sitt slag. I dag finns liknande ljus bärare i nästan alla kyrkor inom Svenska kyrkan.
Sedan förra sommaren har Gun narsbyns församling en ny diakoniassistent, och sedan några månader tillbaka har Svenska kyrkan i Boden i samma person även en ny verksamhetschef. I höst har hon dessutom börjat läsa till diakon. Möt Mariana Uvemo.
» Att intervjua någon i den stora salen på församlingsgården kan ibland kännas överdimensione rat för bara två personer. Det är ett sådant omfångsrikt rum. Inte ett dugg så med Mariana Uvemo. Hennes positiva energi fyller rummet så det räcker och blir över. Hon berättar engagerande och inspirerande om sin livs- och chefsresa. Från uppväxten i Natta vaara utanför Gällivare till här och nu i Boden.
– Det var en idyll jag växte upp i. Skola, två affäre, kiosk, ben sinmack och bio varje söndag, berättar Mariana.
IOGT-NTO och Svenska kyrkan
anordnade aktiviteter, och mycket skedde på ideell basis.
– Vi hade en diakon och dia konissa som bodde i en lägenhet i församlingsgården. De fick mi intresserad av kyrkan, fortsätter hon. Vi var annars en vanlig Svens son-familj som gick till kyrkan vid högtider.
Mariana blev sedan ungdoms ledare inom Svenska kyrkan.
– Mina föräldrar tog med oss barn och besökte släktingar på äld reboenden. Så fick jag mit intres se för att jobba med människor, säger Mariana. Som tioåring sade jag att en dag ska jag bli chef på ett äldreboende, och under min utbildning fick jag sommarjobb med det.
EFTER ATT HA prövat lyckan i Stockholm flytade hon till Öst ersund för att läsa social omsorg med inriktning mot ledarskap. Redan då, för 30-talet år sedan, la des grunden till det nära ledarskap
Mariana Uvemo praktiserat sedan dess. Först i 27 år inom kommunal omsorg, och sedan sex år inom Regionen som verksamhetschef för bland annat hjälpmedelssidan. I samband med den stora omorga nisationen valde Mariana Uvemo att mitt i livet byta karriär, och sökte jobb som diakoniassistent.
Att det blev just Svenska kyrkan i Boden är ingen slump.
– Min syster jobbar här som församlingsvärd sedan 25 år till baka, och jag har bara hört gott om organisationen. Något som visade sig stämma när jag kom hit, säger Mariana nöjt.
Som diakoniassistent får hon jobba nära människor ute i Gun narsbyn med omnejd, till exempel i studiecirkeln Matlagning för män.
Mariana Uvemo om Svenska kyrkan Boden
I våras fickMariana information om att man sökte en verksamhets chef på halvtid till Svenska kyrkan i Boden. Hon sökte och fick tjän
”
Jag hade bara hört gott om organisationen. Något som visade sig stämma när jag kom hit.Text: Johan E Skoglund Foto: Camilla Arvidsson
ten. Den innebär att hon kommer att vara arbetsledare för präster, diakoner, pedagoger och musiker i Gunnarsbyn, Matteuskyrkan, Mariakyrkan och distrikt City. Tjänsten är helt nyinrättad, och Mariana ser verkligen fram emot att tillsammans med medarbetar na fylla den med relevant innehåll. Samtidigt fortsatte hon också sitt jobb som diakoniassistent, fast nu bara på halvtid.
VI PRATAR MYCKET om hur ledar skapsrollen har förändrats under de år hon har haft olika chefsjobb. Det har blivit fler hierarkie, men även fler chefer inom varje hiera ki, sedan början av 90-talet. Anta let medarbetare per chef har också ökat. Därför känns det skönt för Mariana Uvemo att få komma till en organisation där hon känner att hon får praktisera ett närvarande ledarskap och vara en nära chef.
Ålder: 57 år. Bor: Alvik. Familj: Maken Niklas, tre vuxna barn och ett barn barn.
– Jag brukar tala om oj och aj. Oj, vi ser en risk för att något skul le kunna hända. Aj, något har hänt. Jag vill finnas till vid oj för at om möjligt kunna förhindra aj, säger Mariana Uvemo.
Under sina år som chef har Mariana Uvemo vidareutbildat sig både inom kbt och specialpeda gogik. Men nu i höst väntar en ny utmaning. Då ska hon börja läsa till diakon på distans vid Uppsala teologiska institut. En tvåårig utbildning. Hon ser mycket fram emot att ta tåget ner till Uppsala några gånger per termin för att möta – för henne – nya och okända människor från hela landet. Hon har bara fått stöttning från vänner och familj när hon pratat om sina avsikter att byta bana.
Mitt i livet valde Maria na Uvemo att sadla om och lämna upp draget som chef inom Regionen för att kunna läsa till diakon i Svenska kyrkan.
– När jag berättade för min man att jag ville läsa till diakon svarade han bara ”det sa du väl redan för många år sedan”.
Att det blir just tåg till Uppsala är, precis som att hon hamnade i Boden, ingen slump.
– Jag har ett stort miljöintres se. Gården i Sörbyarna utanför Luleå drivs med solceller, och till husbehov odlar jag grönsaker. När jag handlar väljer jag alltid ekologiskt.
Att pendla till och från Boden har hon inget emot.
– I elbilen kopplar jag på, respektive av, jobbet. Det känns skönt.
PÅ DEN AVSLUTANDE frågan om vad hon ser för utmaningar i sitt nya jobb som verksamhetschef svarar Mariana Uvemo att hon vill öka och bredda samverkan mellan Svenska kyrkan och det övriga samhället.
– Se bara på hur kriget i Ukraina fått Svenska kyrkan att ihop med andra aktörer dra i gång hjälparbe te för flytingar här i Boden. Och att öka medlemsantalet genom att visa hur kyrkan kan vara relevant i vår tid med ökad individualism. Att skapa en trygg plats med utrymme för den goda, kärleks fulla människan, där vi är starka tillsammans.
Utmanande uppdrag för den verksamhetsnära ledaren som vill jobba med och för människor.
» Att vara kyrkvärd innebär att man är värd i ”Guds tjänst” och har som sin främsta uppgift att skapa delaktig het och hemkänsla för gudstjänstdel tagarna. Alla som kommer till kyrkan ska känna att de har ett utrymme där, att de är inklude rade och att de tillsammans med dem som tjänstgör blir en del av ett sammanhang.
I Överluleå kyrka har kyrkvärdarna särskilt ut märkta plat ser.
Foto: JOHANNES
» Det finns en lång hitorisk tradi tion av att församlingsmedlemmar deltagit i och haft särskilt ansvar för olika delar av församlingens praktiska angelägenheter och ar betet kring gudstjänsterna. Redan på 400-talet i Rom finns dt doku menterat hur lekmän hade ansvar för praktiska angelägenheter kring församling och gudstjänstliv.
Fortfarande är uppdraget som kyrkvärd i mångas ögon ett hedersuppdrag. Här i Boden utser församlingsrådet kyrkvärd på förslag av kyrkoherden, som sedan utövar tillsyn över kyrkvärdarnas verksamhet.
» Uppgiften att vara kyrkvärd innebär ett särskilt ansvar i gudstjänsten. Kyrkvärdskapet är en del av det liturgiska ämbetet. I många församlingar använ der man även begreppet guds tjänstvärd vilket säger något om uppgiftens art.
Kyrkvärden är aktiv i de moment som ingår i gudstjäns ten, såväl i förberedelserna som i genomförandet.
Det ger en trygghet om kyrkvär den finns vid dörren när kyro besökaren kommer in. Att få bli
Kyrkvärden får gärna vara delaktig i ut delandet av nattvarden.
Foto: JOHANNES FRANDSENmött av någon, att få växla ett ord, eller få ställa en fråga är en god början till gudstjänsten. Gud är relation, och vi är med och skapar goda gudsrelationer när vi möter människor.
Kyrkvärdar läser dagens texter i överenskommelse med tjänstgörande präst. Oftast handlar det om gammaltestamentlig och episteltext.
Under psalm oftast efter predi kan tas dagens kollekt upp. Efter insamlandet går man till koret där
Kyrkvärden har en viktig roll i gudstjänstfiandet. Han eller hon är församlingens representant, och är tillsammans med präst och musiker med och utformar gudstjänsten. Att vara kyrkvärd har i Sverige länge varit ett ärofyllt och viktigt uppdrag, och är så fortfarande.
prästen ber om Guds välsignelse över gåvorna.
Kyrkvärden har möjligheten att själv vara med om att utforma de ord som sägs i gudstjänsten genom att själv skriva förbönen som enligt kyrkohandboken ska vara förberedd av präst eller lekman och också vara lokalt förankrad.
Kyrkvärden ställer i ordning natt vardskärlen ute i sakristian. Kärlen bärs sedan antingen in i kyrkan under procession eller så låter man dem stå på altaret vid mässans
början enligt prästens avgörande.
Kyrkvärden kan och får gärna vara delaktig i utdelandet av nattvar den. Vanligt är att präst delar bröd, medan kyrkvärd delar vinet.
Recession
Under slutpsalmen bär präst och kyrkvärd oftast ut nattvardskärlen.
Efter gudstjänsten Efter gudstjänsten gör kyrkvärden i ordning efter måltiden, räknar kollekt och har även att i första hand se till människors behov genom att finnas i kyrkan
» Kontakta någon av prästerna i Svenska kyr kan Boden om du skulle vilja bli kyrkvärd!
Läs mer på: www.svenskakyrkan.se/ boden/ kyrkvard
Jag sitter och mejlar när det plingar till och jag ser ”senaste nytt” från lokal tidningen. En bil har frontalkrockat med en personbil och föraren i personbilen är avliden. Jag undrar när jag ser bilen om de anhöriga är underrättade.
Någon timma senare ringer sjukhusprästen. Han meddelar att han sitter med anhöriga till en avliden i denna olycka. Han säger att en av de anhöriga bor i min församling och är ännu inte underrättad. Polisen ska åka dit med dödsbudet och han frågar om jag eller någon kollega kan följa med som extra stöd, då den anhö rige är gammal och ensam hemma. Jag ber om tio minuter. Är glad att jag tagit med min diakonskjorta som jag byter om till i hast. Strax efteråt rullar en polisbil fram och hämtar upp mig.
PÅ VÄGEN HEM till den anhöriga säger polisen att när han funde rade på vad han skulle utbilda sig till fanns diakon med som ett alternativ... Han frågar mig hur jag tycker vi ska lägga upp besö ket. Jag svarar att detta är första gången för mig så jag är tacksam om han tar kommandot och att jag finns med som töd. Så blir det. Jag, polisen och hans kollega som är polisaspirant ringer på och blir småningom insläppta. Polisen är följsam och mjuk och tar vederbö rande i handen och säger att han har ett dystert besked att lämna. Min roll blir att hålla om och häm
sen och kyrkan tar hjälp av var andra när anhöriga ska underrättas om en olycka.
Foto: MAGNUS ARONSON
ta ett glas vatten samt prata lite praktiskt kring färden som ska ske snart till sjukhuset där de övriga anhöriga väntar. Det känns bra i vårt samarbete, vi kompletterar varandra.
I BILEN TILL sjukhuset kommer vi överens om att jag inte behöver följa med eftersom sjukhuspräs ten möter upp. Vi skiljs åt och personen tar min hand och tackar. Jag lovar ringa dagen efter. Vi har kontakt då och då och jag kommer
stötta på det sätt som efterfrågas. Kanske blir det naturligt framöver med sorgegrupp och då kan jag naturligt vägleda till det.
Ur boken Sverige mellan stolarna
Sverige mellan stolarna Berättelser om utsatthet. Om människor och möten i Svenska kyrkans diakoni
Följ Svens ka kyrkan Boden! » svenskakyrkan.se/ boden » facebook. com/svenska kyrkanboden » instagram. com/svenska kyrkanboden » Varje vecka i Bodens Gratistidning.
”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Kyrkan är bara för gamling ar” – var det visst någon som sa. Men det är långt ifrån den verklighet som jag möter i min och mina kollegors vardag.
Sant är nog att andelen äldre perso ner som kommer till våra mötesplatser är hög, men det beror på att denna grupp aktivt söker sällskap för att bryta sin ensamhet, och att våra mötesplat ser och aktiviteter som är näst intill kostnadsfria (självkostnadspris för fika) pasar bra för en ansträngd pensionärsbudget.
JAG ARBETAR SOM diakon och i mitt arbete träffar ja människor, små och stora, ensamma och familjer, glada och ledsna, friska och sjuka, svenskar, ny svenskar, asylsökande och många fle. Ålder spelar ingen roll utan är bara en variabel i en värld där varje människa någon eller några gånger i livet kommer att befinna sig i utatthet. En situation där man är speciellt sårbar, under en kortare eller längre tid, och behöver stöd.
En del av det kyrkan gör är att ta hand om sår barheten i ett akut skede. Vi försöker ingjuta hopp och lindring genom samtal, själavård, ekonomiskt stöd, hembesök, eller annat som den omedelbara situationen behöver. Den andra delen som vi arbetar
Kyrkorna i Boden er bjuder ett brett utbud av verksam het. Det Internationella kaféet är ex empelvis en mötesplats för människor i alla åld rar och från alla världens hörn.
Foto: JOHANNES FRANDSENmycket med är att försöka förebygga utsattheten i samhället på olika sätt genom att ha verksamhet och mötes platser dit alla är välkomna. Alltifrån musik och sång till olika samtalsgrupper och mötesplatser, där man träffar andra i en liknande fas i liet, exempelvis föräldrar, ungdomar, ensamma, barn, sörjande, sökare eller troende…
NÅGOT SOM LOCKAR människor i alla åldrar till en och samma verksamhet är till exempel när vi firar vardaggudstjänst och äter tillsammans. Och då menar jag inte nattvardens bröd och vin, utan vanlig mat som spagetti och köttfärssås eller tacos. Måltiden öppnar upp våra hjärtan och liv när vi genom delande, gemenskap, omsorg och mat för dagen får en möjlighet till vardagslivets samtal runt borden. Här möts vi, ansikte mot ansikte, och här spelar ålder och livssituation ingen roll.
Du ska veta att den verksamhet som du förknip par mest med kyrkan, nämligen gudstjänsterna på söndagarna, bara är en liten del av all vår verksamhet. Den största delen, kanske uppemot 90 procent, sker under vardagarna och där finns nåot för alla – även för dig.
Annika Berglund Diakon i Boden
är möjlig
vare alla