VÅREN 2025
Tre små steg mot hållbar förändring !
GÖRAN GREIDER:
”I ensamhet finns aldrig något hopp”
ELSA OCH LOTTA HAR HITTAT GLÄDJE MITT I SORGEN tema
En kraft som kan bära i svåra tider
Påsken berättar om nytt liv, trots allt
Det mesta ligger i ruiner, bostäder har raserats, människor dödats, stora delar av folket har förts till exil i främmande land.
Så mörkt, ja hopplöst, är läget när profeten Jeremia kommer med gudomligt budskap till Israels folk: Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp.
Kanske har du också erfarenheten att bokstavligt eller bildligt ha vandrat omkring i ruinerna efter det liv som varit, eller ofrivilligt tagits till en plats i livet, en livssituation, du inte valt och inte önskat. Kanske oroar du dig över något i den stora eller i den nära världen.
Hoppet är längtan och sträcker sig mot det som inte kan ses eftersom det ännu inte är.
ATT HOPPAS PÅ en framtid trots ovisshet, motgångar, svårigheter och mörker är djupt mänskligt. Hoppet ger tröst, ger kraft att fortsätta framåt ännu en bit. Hoppet är inte rationellt eller logiskt, det går inte att med förnuftet resonera sig fram till ett hopp, det bygger inte på beräkning. På det viset är hoppet likt kärleken. Ingen kärlek bygger på kalkyl om nytta och kostnad, men på en vilja till kärlek. På samma sätt bygger inte hoppet på prognoser eller sannolikheter, men på en vilja till tillit och tillförsikt. Hoppet är längtan och sträcker sig mot det som inte kan ses eftersom det ännu inte är. Hoppet är öppenhet för det oväntade, att utan garantier för framtiden leva i tillit inför det som ska komma.
Våren som ännu ligger framför oss är hoppets
Påskens mysterium talar om att liv ur död är möjligt.
årstid. Mirakulöst bryter livet fram. Fröet som vilat i frusen jord väcks till liv och gror, knopparna brister ut i grönska, livskraften spirar. Påskens mysterium talar om att liv ur död är möjligt, att mörkret hur bottenlöst det än är inte segrar över ljuset. Påsken berättar om nytt liv, trots allt.
OCH PROFETEN TALAR Guds ord till oss: Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. Detta nummer av Gloria har temat Hopp. Jag önskar dig hopp när du behöver det.
Christofer Lundgren Domprost
Innehåll
Din församling
4 Lokalporträttet Att leva vidare efter suicid
8 Aktuellt
Tema hopp
9 Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
20 Tankar om tro
Mötet
14 Göran Greider Poet, författare och journalist
Övrigt
18 Nyfiken på kyrkoåret
23 Tre små steg mot hållbarhet
26 Församlingsliv Den sjungande kyrkan
30 Recept
31 Korsord
3 frågor till förtroendevalda
Varför ska man engagera sig som förtroendevald inom Svenska kyrkan?
... engagera dig?
◗ Kontakta någon av de nomineringsgrupper som är aktiva i församlingen och berätta att du vill engagera dig.
POSK:
Niclas Fournér Winghamre, ordförande: niclas. fourner@ outlook.com
Arbetarpartiet Socialdemokraterna: Annika Hedengren, gruppledare: a_hedengren @hotmail.com
Vad är det bästa med att vara förtroendevald inom kyrkan?
3 1 2
Vad skulle du vilja säga till dem som funderar på att engagera sig?
Peter Björkman, Arbetarpartiet Socialdemokraterna: vill du
Patrik Gustavsson, POSK, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan:
1 Svenska kyrkan är en av våra viktigaste samhällsaktörer. Det är viktigt att vara med och utveckla och påverka den framtida folkkyrkan, så att den kan fortsätta att vara en viktig aktör i samhället och därmed i män
niskors vardag.
2 Att tillsammans med andra få möjligheten att vara med och utveckla och påverka kyrkan och kyrkans roll i framtiden.
3
Tveka inte!
Mässa för att stanna upp
◗ Lördagen den 1 februari var domkyrkan fylld med besökare som samlats för att delta i Andas in, andas ut – en mässa för den som vill stanna upp. Mässan bjöd på musik av bland andra Thomas Stenström, Laleh och Coldplay, framförd av en stor pop-up-kör bestående av sångare i alla åldrar från Strängnäs och Eskilstuna.
REDAKTION
Varsågod!
◗ Gloria ges ut av Strängnäs Domkyrkoförsamling med Aspö.
Telefon: 0152–245 00
E-post: strangnas.domkyrkoforsamling @svenskakyrkan.se
Webb: svenskakyrkan.se/strangnas
1 Det ger dig viktig insyn i kyrkans arbete och du får möjlighet att såväl granska som påverka detta.
2
En bra sakkanske den bästa är att jag upplever att de förtroendevalda
har en i grunden generös inställning till varandra. Visst förekommer meningsskiljaktigheter, det ska det göra, men jag upplever att det är ett mycket gott samarbetsklimat.
3
Gör det!
Under nattvarden fanns möjlighet att, förutom att ta emot bröd och vin, tända ljus, sätta upp lappar i ”Tack och förlåt-trädet” eller bara sitta kvar i bänken i stillhet och reflektera – andas in, andas ut.
Post- och besöksadress: Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs
Produktion: Verbum AB
Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se
Tryck: Printagon, Helsingborg, 2025
Distribution: Postnord
Omslagsbild: Magnus Aronson
LOTTA OCH ELSA ERIKSSON
om att börja hoppas och drömma igen, efter att ha förlorat sin son och bror Anton i suicid.
”Det är okej att vara både ledsen och glad”
TEXT: Lina Mattebo FOTO: Magnus Aronson
◗ Det har gått sju år sedan Anton dog. Lottas Anton.
till dig
... som har förlorat någon – några ord från Lotta och Elsa:
”Försök hitta någon liten ljusstrimma. Köp det där knäckebrödet som du tycker är gott. Ta en promenad. Läs om den där boken som du vet att du tycker om. Låna en hund eller en katt. Gör vad som helst som känns bra just nu och som ger dig ett skäl att fortsätta.”
Hennes första barn, som älskade all slags sport. Minst i hockeylaget men orädd. Som hade en räv bakom örat och aldrig var långt ifrån ett bus. En tänkare med ett tajt kompisgäng.
Och Elsas Anton.
Hennes väldigt snälla elva år äldre storebror, som alltid gjorde vad hon ville när han satt barnvakt. Och som var med ända från början.
– Vi fick ta med Anton till BB, för Elsa föddes en månad för tidigt och det gick så fort, berättar Lotta.
På byrån i hallen står ett stort inramat fotografi på Elsa och Anton som barn. Elsa har en napp i munnen, blonda lockar och armarna runt halsen om Anton. Anton har brunt tjockt hår, vit pikétröja och sin kind mot Elsas. De är solbrända och tittar rakt in i kameran med mjuka barnblickar.
Några steg längre in i villan hänger fler bilder från när barnen var små. På Anton och Elsa, och Elsas två andra halvbröder, som alla fyra växte upp tillsammans.
– Här är Anton när han tog studenten, säger Elsa och pekar på en bild. Där var det ju fortfarande
okej. Men här ser man jättetydligt att han inte mår bra, fortsätter hon och visar ett annat foto.
ANTON VAR 22 år när han tog sitt liv.
– De första 18 åren i hans liv var problemfria. Men de tre sista åren var mer eller mindre ett helvete, säger Lotta.
Ingen vet exakt vad som hände med Anton. Från att ha varit tillfreds med livet började han må otroligt psykiskt dåligt och blev personlighetsförändrad.
– Jag släpade runt honom och provade allt. Det var helt sinnessjukt. Men han var över 18 år, ville inte ha vård och drog hela tiden. Det var en enorm frustration och maktlöshet i att inte få den hjälp vi behövde, säger Lotta.
Hunden Sockan upptäcker snabbt att det dukas fram bullar och kaffekoppar. Lotta och Elsa skrattar, och skakar nekande på huvudet åt hans bedjande blick.
– Sockan är sex år, men vi har bara haft honom sedan i somras. Mamma fick ett litet ryck. Vi hittade honom på Blocket, säger Elsa och kliar Sockan bakom öronen.
– Sockan är ett tecken på hopp för mig, att jag vill och längtar efter saker igen. När Anton dog
förmådde jag inget annat än att överleva, säger Lotta.
DET VAR LOTTA som hittade Anton efter att han hade tagit sitt liv. – Jag hamnade i en megachock, konstaterar Lotta.
– Och jag blev livrädd. För mamma sa ju inte vad som hade hänt, utan bara skrek. Hon kunde typ inte gå eller andas. Jag trodde att vi hade haft inbrott och fick panik, berättar Elsa.
De första månaderna efter Antons död hade Lotta svårt att se,
lyssna och förstå långa meningar. Elsa flyttade till sin pappa, medan Lotta blev omhändertagen av sina bästa tjejkompisar – som alla annars bor i Stockholm.
– De gjorde scheman, så att det alltid var någon med mig. Och smsade varandra uppdateringar, som att i dag åt Lotta lite avokado, så det är bra om ni som kommer imorgon köper fler.
Den stora anledningen till att Lotta orkade ta sig igenom dag efter dag var Elsa.
– Även om jag verkligen inte var
i skick att ta hand om henne så var Elsa en megakraft för mig, det var tanken på henne som gjorde att jag förstod att jag behövde äta och att det var bra att duscha, säger Lotta.
EFTER ETT PAR månader fick Lotta och Elsa tillsammans flytta in hos några familjevänner där de bodde hela sommaren. Och till hösten köpte de en ny lägenhet.
– När Elsa klev in genom dörren på visningen sa hon: Här kan jag känna mig trygg. Och då kände
Till sommaren tar Elsa studenten. ”Jag går till mamma varje dag med nya idéer om vad vi ska hitta på då. Det finns verkligen en massa hopp nu, för vi längtar efter så många saker”, säger Elsa.
jag: Jag köper den på en gång. Den lägenheten läkte oss på många sätt.
För 12-åriga Elsa var själva händelsen när de hittade Anton väldigt traumatisk, inte minst att se sin mamma i ett sådant chocktillstånd.
– Jag trodde inte att du skulle bli kapabel till att vara människa igen. Alltså du var ju en zombie. Det gick inte att prata med dig, säger Elsa och tittar på Lotta.
– Jag vet att jag tänkte att jag aldrig skulle få tillbaka min mamma. »
Hemma hos Lotta och Elsa finns en vägg med bilder på Anton och familjen. De vill gärna berätta om Anton för andra, och tycker att det är lite konstigt om någon inte ställer frågor om honom.
”Det är ju inte så att han har slutat vara mitt barn eller Elsas brorsa för att han är död”, säger Lotta.
”Han har det skitbra och gör sin grej, var han nu är. Så det är vi som är kvar som behöver ta hand om våra liv och vår sorg.”
De blir tysta. Lotta tittar ut genom de stora fönstren. Sedan skrattar hon till och säger:
– But I’m back in business.
De ser på varandra och skrattar.
– Jo, men lite konstigare, lägger Elsa till och skrattar igen.
LOTTA OCH ELSA är rappa båda två, framåt och energiska, har lätt för att formulera sig och pratar snabbt med eftertryck. De lyssnar på och bekräftar varandra, men bryter också in med andra perspektiv, hakar på varandras meningar. Och de skrattar ofta nuförtiden.
Lotta har gått mycket i terapi, och bestämt sig för att göra det
regelbundet livet ut. För henne har speciellt tre insikter varit viktiga för att komma vidare efter Antons död.
– Först var jag bara i överlevnadsmood. Men efter några månader förstod jag att jag behövde ta ett beslut om att börja leva igen, inte bara överleva. Som att sälja huset och köpa den nya lägenheten.
Länge var Lotta också säker att hon aldrig skulle kunna bli glad igen.
– Men så förstod jag plötsligt i ett samtal att jag kan känna sorg och glädje samtidigt, och att de inte tar ut varandra.
Den tredje viktiga insikten är
att Anton har det bra nu.
– Han har det skitbra och gör sin grej, var han nu är. Så det är vi som är kvar som behöver ta hand om våra liv och vår sorg.
FÖR ELSA ÄR det viktigt att poängtera att det inte finns några rätt eller fel efter att någon har dött. – Det känns ganska ofta som att jag inte visar att jag är tillräckligt ledsen. Och därför vill jag säga att det finns inget som man måste känna eller måste göra. Alla reagerar så olika.
Hon har också alltid varit väldigt öppen om vad som hände med Anton.
– Jag tror att det är jätteviktigt att prata, oavsett om det är på ett skämtigt eller seriöst sätt. Det ger mig hopp att det pratas mycket mer om självmord i dag, för det kan förhoppningsvis hjälpa andra.
HIT KAN DU VÄNDA DIG OM DU MÅR DÅLIGT
◗ Om du mår dåligt och har självmordstankar
är det viktigt att du pratar med någon. Här finns förslag på vart du kan vända dig. Du kan vara anonym. Även du som är anhörig kan ringa.
112: Ring alltid 112 om läget är akut.
Bris vuxentelefon: 077-1505050 Bris, barnens hjälptelefon: 116 111 barn.bris.se
Hjälplinjen: 90 390 Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 jourhavandemedmanniska.se/ chatt
Jourhavande präst: 112, be att få tala med jourhavande präst. www.svenska kyrkan.se/jour havandeprast/ chatta
Självmordslinjen: 90 101 mind.se
Äldrelinjen: 020-22 22 33
Nyaste tillskottet i familjen heter Sockan.”Han är ett tecken på hopp för mig, att jag vill och längtar efter saker igen”, säger Lotta.
Men mest av allt är det familjen som har varit viktig för henne.
– Min brorsa fick barn ett år efter att Anton dog och för mig var det verkligen en vändning. Det fanns någon annan att finnas där för. Jag vet inte hur jag hade klarat av det annars. Men det känns samtidigt väldigt jobbigt att Anton aldrig kommer att få träffa syskonbarnen som jag är så nära. Eller mina barn, säger Elsa.
DET HÖRS PLÖTSLIGT ljudliga snarkningar från Sockan som ligger utsträckt på golvet. Lotta och Elsa skrattar till. Sockan är ett tydligt bevis på att livet alltmer har återvänt. Men det är också mycket annat som är på gång för dem. Elsa tog precis körkortet. De ska snart ut på en långresa tillsammans. Lotta har köpt en liten gård utanför Strängnäs som hon längtar efter att börja renovera. Och till sommaren tar Elsa studenten. Det är en hoppfull tid.
– Du säger väldigt ofta på kvällarna att du inte vill att den här dagen ska ta slut, säger Elsa.
– Ja, för jag hinner inte med alla saker jag vill göra, säger Lotta.
Så är det som att de båda kommer på:
– Efter att Anton hade dött ville jag inte heller somna, börjar Lotta, och Elsa fyller på:
– Nej, då satt vi i soffan och försökte hålla oss vakna för att vi drömde så hemska mardrömmar.
DET HAR GÅTT sju år sedan deras Anton dog. Det är långt och kort samtidigt. Men för Lotta och Elsa som är kvar fortsätter livet. Och nu kan de njuta av det igen. Sockan vaknar, Lotta dukar undan fikat och Elsa kör fram bilen. De ska åka till Eskilstuna, handla några grejer inför resan och köpa hem god indisk mat som de ser fram emot att äta till middag.
– När jag tittar på mig själv och på Elsa och vet att vi har varit med om det värsta, värsta liksom, och att jag ändå kan känna att, ja, det är faktiskt okej nu. Det gör att jag plötsligt kan börja tänka ännu längre framåt: Vad händer om tre, fem, sju år till? Och det ger mig verkligen hopp.
Nu tar vi hand om vår kompost
◗ Efter ett beslut i kyrkogårdsutskottet 2023 finns sedan i höstas en anläggning för kompostering på Södra kyrkogården. Ytan består av en asfaltplan med tre fack med betongväggar.
Kompostmaterialet kommer innevarande år att läggas i det vänstra, större facket. Det blir även mycket grövre grenar och ris som behöver tas om hand, till exempel från fruktträdsbeskärning och häckklippning. För att detta ska kunna komposteras inom rimlig tid har församlingen köpt in en flistugg som delar ner det grova materialet till träflis, som sedan blandas in i övrigt kompostmaterial.
År två och tre har materialet börjat brytas ned och sjunker ihop och kan då föras över till ett av de mindre facken för att komposteras färdigt.
År tre hoppas och tror vi att församlingen ska ha en egen kompostmull färdig som kan användas för att jordförbättra på våra skötselgravar och i andra rabatter.
Den nya anläggningen innebär att kyrkogårdsförvaltningen slipper köra stora mängder av löv, grenar, nedklippta perenner, borttagna sommarblommor med mera, till Kvitten där det tas ut en avgift per kilo. Samtidigt minskar kostnaderna för inköp av planteringsjord till gravrabatter och planteringar med den egna kompostanläggningen.
Här anläggs den nya kompoststationen på Södra kyrkogården.
Vägen är en utställning av utforskande oljemåleri av Samuel Sander.
Konstutställning i Strängnäs domkyrka
VÄGEN
Av Samuel Sander
Utställningen pågår 6 april-15 maj. Välkommen på vernissage söndag 6 april kl 12.30.
◗ Tidigt i den kristna kyrkans historia uppstod kommuniteter belägna på avlägsna platser i vildmarker och karga landskap. De så kallade ökenfäderna och ökenmödrarna var människor som hade dragit sig bort från städernas jäkt, stökighet och lockelser för att i avskildhet söka Gud. De längtade efter en själens frihet i en samtid vilsen i sina egna
distraktioner och ambitioner. En stillhet och frid i en kaotisk och krigshärjad värld. Denna väg, hjärtats väg mot evighetens vida landskap eller människans väg mot Gud, utgör temat i utställningen. Vägen går genom fyra stadier: uppvaknande, rening, uppstigande och förenandet som gestaltats på fyra triptyker.
En utställning vars hjärta är ett utforskande oljemåleri men vars hjärna rör sig i något slags gränsland kring visuell teologi, gestaltande poesi och dokumentär fiktion.
aktiviter med avstamp i utställningen
PILGRIMSVANDRING
Plats: Start och avslut i Strängnäs domkyrka. Datum: Torsdag 15 maj. Tid: 17.30.
◗ Välkommen till en pilgrimsvandring med konsten i fokus! Vi inleder med ett besök på utställningen Vägen i domkyrkan, innan vi fortsätter på en promenad på cirka 3,5 km. Under vandringen gör vi flera stopp där vi fördjupar oss i de tankar och teman som lyfts fram i utställningen. Vi bjuder på mackor och dryck längs vägen. Vandringen avslutas med Stillhetens mässa i domkyrkan, som börjar 20.00.
FILOSOFICAFÉ
Plats: Strängnäs domkyrka. Datum: 29 april och 6 maj. Tid: 18.30.
◗ Programmet utgår från utställningen Vägen av Samuel Sander i domkyrkan. Förboka biljett via domkyrkoförsamlingens hemsida. Fri entré med fika. Filosoficaféet är ett samarbete mellan domkyrkoförsamlingen och Strängnäs kommun.
tema
hopp
Hur hittar vi hopp när allt känns hopplöst?
TEXT: Ida Therén ILLUSTRATION: Sophie Ekman
hoppet är centralt i mötet med människor som drabbats av svåra sjukdomar och förluster, säger Åsa Högman, sjukhusdiakon på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon möter dagligen personer som lever med stort lidande. Det kan handla om barn i livshotande tillstånd, människor som är döende och anhöriga i sorg. Åsa berättar att hon själv aldrig upplevt det ”becksvarta” mörkret, men precis som alla har hon haft perioder av svårigheter.
– Min utgångspunkt är att jag inte kan veta hur de människorna jag möter tänker, känner eller mår, men jag vill ändå försöka förstå och framför allt lyssna på deras berättelse.
”Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.”
Åsa Högman, sjukhusdiakon
Om hoppet verkar helt borta kan man försöka provtänka runt nyansskillnader, berättar Åsa. Kanske finns det en grå glipa som inte känns lika hopplös som allting annat. Men när hon möter människor som har det som allra svårast är det inte säkert att de själva kan se någon strimma av ljus. Då blir det hennes uppdrag att försöka glänta på en dörr och släppa in känslan av hopp i livet.
– Det kan man göra genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen.
Samtidigt är det viktigt att inte försöka komma med hopp för tidigt i processen. Ibland behöver man få sörja först, innan man är redo. Även om personen själv kanske inte känner hoppet, så finns det ett hopp i att någon annan vågar ta emot och stå kvar i smärtan, säger hon.
– Det kan ge hopp att märka att någon orkar lyssna på mitt mörker, och inte snabbt slätar över allt eller pekar på någonting annat.
– Jag tror att det kan ge hopp om man inte är rädd för det svåra eller för snabb med att säga att allt blir bra.
Men hur orkar man stå kvar?
– Det är medmänniskans uppgift att se till att ha sitt eget skydd på annat håll. Man får själv ta ansvar för hur mycket man orkar.
– Och man ska aldrig lova något man inte kan hålla, som att man alltid ska finnas där.
Är man med någon som är döende måste man lägga sina egna rädslor för döden åt sidan. Lyssna, ställa öppna frågor och komma ihåg att personen kanske inte alls vill prata om sin förestående död. Då kan inte jag göra det, bara för att jag har ett behov av det, säger hon.
Ett annat sätt att skapa hopp kan vara att dela sin egen tro.
– Folk som inte själv har en tro kan fråga saker som, ”Du som ändå tror, hur är det? Finns det ett evigt liv efteråt?” Då försöker jag dela hur jag tänker och vad jag tror på. Hur Gud bär oss.
– På så sätt kan jag låna ut lite av mitt hopp, och min Gudstro kan bli den där grå strimman som kommer in i mörkret.
Ibland handlar det om att hjälpa människor att bara ta livet en minut i taget, eller ett andetag i taget.
– Det är också ett hopp, på sitt sätt. Att andas. Morgondagen kan jag inte tänka på nu, men jag tar mig igenom den här stunden.
Åsa berättar om en familj hon mötte som förlorade sitt barn i förskoleåldern. När de fick beskedet att de måste stänga av de livsuppehållande maskinerna
kort om
Åsa Högman
Ålder: 56 år.
Familj: Varm och kärleksfull.
Gör: Sjukhusdiakon på Karolinska universitetssjukhuset. Möter patienter, närstående och personal – oavsett tro – genom samtal, rituella handlingar och krisstöd.
Genom att bara vara där, att lyssna eller klappa på armen kan man glänta på dörren till hoppet, menar Åsa Högman, sjukhusdiakon.
kunde de ändå hitta en liten gnutta hopp – i vetskapen att barnets organ kunde doneras till fyra andra barn, som fick möjlighet att leva vidare tack vare det.
– Det blev något lite mer hoppfullt mitt i det svåra, att det inte bara var helt meningslöst att deras barn hade dött.
Hon nämner också hur hoppet kan spridas när familj och vänner sluter upp kring någon i kris, kanske genom att laga mat, hjälpa till att tvätta, eller bara orka lyssna.
– Det ger även mig hopp att se, och det kan bära mig, säger hon.
Även prästen Hanna Backmans dagar kretsar kring hopp, i hennes arbete med intagna på den slutna anstalten Hall utanför Södertälje. Där möter hon dömda med tung kriminell bakgrund, som ofta har vänt det vanliga samhället ryggen. De flesta tycker själva att de har gått för långt, att det är för sent att bli en del av samhället igen, berättar hon.
– Därför är det väldigt fint när man sitter i ett samtal och ser hur något tänds i dem – ett slags hopp. Att det kanske kan gå, trots allt. Att det finns en väg tillbaka. Hon förklarar att många av de intagna vet att de
fem råd +
... till dig som är anhörig eller medmänniska:
Lyssna öppet
Låt personen prata om vad som känns viktigt, styr inte samtalet.
Stå kvar
Om du orkar, försök stå kvar i smärtan när den andra delar, det hjälper att någon lyssnar utan att rygga.
Var där
Din närvaro kan betyda mycket i hopplösa stunder.
Sök stöd
Ta hjälp på annat håll om det blir tungt för dig själv att vara medmänniska.
Lova lagom Lova inte mer än du klarar av.
också har bra sidor, men de behöver hjälp att bryta det antisociala tänkandet.
– I mötet med mig blir de samtidigt vanliga personer, även om de själva ofta inte ser sig som normala.
– Det är ett slags hopp att kunna tänka att man har ett värde, trots att man gjort så mycket illa. Och att ha hopp om att man kanske kan göra något gott i framtiden.
För att uppmuntra de intagna arbetar Hanna på samma sätt som präster har gjort sedan Luthers tid: genom att påminna om att alla är skapade till Guds avbild, och att det därför finns något av Gud i varje människa.
– Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det. Om det finns någonting du brinner för och längtar efter, är det Gud som har givit dig det. Hanna berättar att hon ofta börjar med enkla
”Vi har alla en gåva som gör oss unika, och ingen annan kan ta vår plats. Du behöver ge det du kan, för annars är det ingen annan som gör det.” Hanna Backman, präst
frågor som: ”Vem är du?” och ”Vad är du bra på?” Genom att lära känna dem försöker hon hjälpa dem att se sin egen potential. – Jag tycker själv att min gåva är att se människors potential, säger hon. Hon konstaterar att många av de intagna är väldigt drivna, så drivkraften i sig behöver hon inte bidra med – bara hjälpa dem att tänka att den kan riktas i en mer positiv riktning.
– Jag försöker agera lite som en bra förälder – vara snäll och ge hopp, men samtidigt sätta gränser för att själv orka, förklarar hon.
Men hur orkar hon?
Hanna berättar att i de svåra samtalen känner hon ofta att hon inte går helt i sin egen kraft, utan att Gud är med henne.
– Jag känner att jag behöver be på ett annat sätt än jag gjorde innan. Jag har en inre dialog med Gud hela tiden och ber om att bli ledd i vardagen, säger hon.
På sätt och vis ser hon sig som en krigare – något som de intagna också ofta påpekar.
– Jag har valt att kriga för deras skull. Jag tycker att mitt liv blir lättare när jag krigar för andra. Det brukar bli så. Det är inte egentligen mitt krig.
Kanske kan man säga att hon är en krigare för hoppet.
Hanna berättar att de flesta hon möter är väldigt ärliga, men ibland kommer något nytt fram efter flera timmars samtal.
”Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting”, säger Hanna Backman.
– Vi bär alla på skam kring något i våra liv, även vi präster. Men när den jag pratar med öppnar sig och det där skamfyllda kommer fram, då känner jag hopp. Att något rör sig i rätt riktning.
Hon konstaterar att det är speciellt att tillbringa så mycket tid ensam och isolerad. För många innebär det tid att tänka och även möjligheten att möta Gud, på ett annorlunda sätt än för de som har vanliga, upptagna liv.
– Det finns en kunskap där, i isoleringen, som gör att jag känner mycket hopp för de intagna, säger hon.
Hanna menar att om man på något sätt hittar en tro, händer något inom en som kan påverka även livet utanför anstalten. Många kanske fortsätter på den kriminella banan, fast i nätverk eller gäng som är svåra att lämna. Ändå har hon hopp om att samtalen där inne – och möjligheten att hitta en tro – kan göra skillnad.
– Jag tror ändå att man kan bli en lite annan person, kanske lite mindre arg eller våldsam. Om man hittar tron förändras ändå något i grunden. Man har sett någonting, säger hon.
Samtidigt erkänner hon att det kan kan vara svårt att förändra sitt liv helt.
– Ibland får jag höra att jag ger falska förhoppningar, när jag hjälper människor att känna hopp och tro. Då brukar jag säga: Det är inte över än. Vi har inte sett slutet.
Hanna Backman
Ålder: 43 år.
Familj: Make och två barn.
Gör: Bedriver själavård och firar gudstjänst på klass 1-anstalten Hall.
... tankar om hopp
Hanna och Åsas tankar om att hitta hopp när allt känns som svårast.
1 Identifiera en ljusglimt Försök att hitta något som inte känns helt hopplöst. Håll fast vid det och leta efter en springa av ljus i mörkret.
3
Ta små steg Om allt känns svårt, ta en dag, en minut eller ett andetag i taget. Ibland är just att andas allt man klarar, och det är tillräckligt för stunden.
2
Sök stöd Våga sträcka ut en hand till någon som är redo att lyssna, allt från familj, vänner eller kyrkan.
4
Fokusera på dina styrkor Om framtiden känns hopplös, fråga dig själv vad du är bra på. Kan du bidra med något positivt till världen utifrån den styrkan?
GÖRAN GREIDER
POET, FÖRFATTARE OCH JOURNALIST
”Jag hade en kramfattig uppväxt”
Hopp hittar vi i möten med människor, menar Göran Greider. I en värld av mörker lyfter han vikten av gemenskap – och vad en hund kan betyda för själen.
TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Köhlin
om
Göran Greider
Ålder: 64 år.
Familj: Hustrun
Berit och dottern Ellen.
Bor: Årsta och Dala-Floda.
Gör: Chefredaktör på DalaDemokraten, poet, författare och debattör.
Aktuell med:
Boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan.
◗ I en värld av kris, krig och höga politiska tongångar är det få saker som lindrar som en hund. Det menar i alla fall författaren och debattören Göran Greider, och målar upp en bild av när hunden kommer emot dig med viftande svans. Lika glad att se dig den här gången också. Ja, nästan exalterad.
– Jag kanske tänker på ett socialdemokratiskt partiprogram eller barnen i Gaza, men alla sådana malande tankar försvinner direkt när hunden flyger emot mig så där förbehållslöst.
– Och alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.
Stina ja, den engelska springer spaniel som i 14 år var Göran Greiders ständiga följeslagare. Stina dog hösten 2022, och nu ger han ut boken Stinas bästa vän – en hundägares glädje, sorg och förtvivlan. I den skriver han bland annat om hundpromenadens betydelse för att landa i lugnet och hoppet:
”Hundpromenader blir ofta till meditationsstunder. Det egendomliga var alltid att det räckte med att gå femtio steg – och sedan var all min irritation som bortblåst. Stina tog med mig till sina ögonblick, sitt nu.”
Länge sa han dock nej till hund.
”Alltid när jag var med om en motgång så var Stina också där som en tyst tröstare. En slags existentiell skyddsvall.” » kort
– Jag bor både i Stockholm och Dalarna, och reser dessutom runt mycket och föreläser.
Men till slut flyttade den brun-vita lilla tjejen ändå hem till familjen Greider, och förändrade Göran för alltid.
Han säger att han hade en kramfattig uppväxt, vilket gör att han kan känna sig ganska känslomässigt sluten.
– Min morsa var inte särskilt kramig, och jag minns bara enstaka gånger som farsan kramade mig, skäggstubben gav nästan skrapsår på kinderna. Så jag är en obekväm kramare. Men även där kommer hundarna farande, hoppar rakt igenom alla konventioner och landar direkt i ens känsloliv. Den oreserverade fysiska omfamningen har en enorm betydelse, säger Göran, som nu i stället lånar dotterns valp Cleo.
VI SES ÖVER en kaffe på ett kafé i Årsta, Stockholm, där han och hans fru bor ungefär halva året.
– Vilka mystiska pålägg, säger han om blommorna som dekorerar mazarinen och tar sig ett bett.
Göran Greider är en av Sveriges starkaste opinionsbildare som genom årtiondena varit konsekvent i sin strävan efter ett mer jämlikt samhälle. Ett engagemang han fick med modersmjölken. Han växte upp i Vingåker i en arbetarklassfamilj med fem söner.
– Mina föräldrar hade bara sex års folkskola, men farsan var ändå intellektuellt bevandrad, hur tänkande som helst. Och min mamma, rotfast i bygden, var språkligt uppfinningsrik. I efterhand tror jag det har betytt mycket.
”Jag tror vi kommer längre med humor och vänlighet än förakt”, säger Göran Greider, som tror på att visa vänlighet även mot meningsmotståndare.
Pappan som hade jobbat till sjöss i 15 år, ”och på något sätt blivit en evig ungkarl”, hade svårt att inrätta sig i folkhems-Sveriges normer. Så familjen stack ut.
» Göran Greiders tillsammans med sin hund Stina, som dog 2022.
– Han bytte jobb för jämnan, var kommunist ibland och socialist andra gånger, så folk tyckte nog att han inte var riktigt pålitlig. Han reste också runt på marknader och höll på med olika affärer, saker jag inte tror Skatteverket var inblandat i, och blev vän med romska familjer.
I ett ganska konformt samhälle och i en ålder då man gärna vill vara som andra var det här inte alltid lätt, men Göran tror att det i förlängningen påverkat honom positivt.
– Det har gjort mig friare i anden. Min pappa var ingen mönstergosse, men brydde sig heller inte i vad folk sa. Även jag har nog blivit friare av det.
I den testosteronstinna miljö som fem söner för med sig, och med föräldrar som älskade sina barn men inte själva hade ord för det svåra i livet, pratade man sällan känslor.
”Ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.”
– Var och en av oss behöll mer inom sig än vad vi släppte ut. Min mors första man och mina äldre bröders pappa blev svårt sinnessjuka. Det måste ha påverkat dem alla mycket, men det var inget vi talade om. Det låg där mer som ett mörkt moln. Länge förstod jag inte ens varför de hade ett annat efternamn.
HAN SÄGER ATT uppväxtmiljön har påverkat honom. Än i dag tycker hans fru att han är dålig på att prata känslor.
– Men samtidigt tycker jag ibland att det råder en känslohysteri i dagens samhälle. Missförstå mig rätt. Jag själv funderade tidigare på att bli psykolog, och jag förstår att vissa har behov av analys och terapi, men ibland, som när stora saker händer, tror jag det vore bättre att samlas i tysta ceremonier i en kyrka och låta var och en begrunda sitt öde.
Hans egen ventil, som han haft sedan tonåren, är att skriva. Först som poet, sedan även som journalist och debattör.
– Genom hela livet har jag haft deppiga perioder då jag blir mer inåtvänd och oföretagsam. Då har jag alltid känt mig privilegierad som har en naturlig tillgång till skrivandet där känslorna får komma ut.
Det är därför jag tycker att folk ska skriva mer, inte nödvändigtvis för att bli publicerade, utan för att göra sina egna tankestråk tydliga. Det tror jag är bra.
Du har samtidigt sagt dig gilla ditt depressiva drag.
– Ja, det har gett en viss eftertänksamhet, man blir mer varsam med sina ord.
Du är annars en person som många uppfattar som väldigt hoppfull. Du sprider hopp med dina tankar
om hur vi kan få ett mer jämlikt samhälle.
3
tankar
... om att hitta hopp i en mörk tid, enligt Göran Greider:
1 Gå med i en förening eller organisation. När du möter andra möter du också dig själv, och då uppstår hopp.
2 Sök det gemensamma hos andra oftare än det som skiljer er åt.
3 Blicka mot stjärnhimlen, och inse att du är en liten del av något stort.
– Jo, men jag tror att jag har ett starkt hopp, även om det blivit försvagat de senaste åren av alla kriser. Han säger att hopp uppstår när människor träffas. – I ensamhet finns aldrig något hopp. Bokstavligt talat har jag upplevt det tusentals gånger när jag varit på något möte, vare sig det är fem eller 200 personer där. Jag går alltid därifrån mer hoppfull. Det blir en automatisk ökning av hoppets feromoner så fort vi pratar med varandra. Det är ett tecken på att människan i grunden är en samarbetande, empatisk varelse.
SJÄLV FICK HAN möta mycket empati då han för några år sedan blev allvarligt sjuk. 2020 behandlades han först för blodcancer bara för att i slutet av samma år få RS-virus vilket ledde till lunginflammation, hjärtstopp, blodförgiftning och ”allt möjligt.” I några dagar svävade han mellan liv och död, sövd i respirator. Han säger att han ändå inte i något skede av detta drabbades av hopplöshet:
– Jag har inte anlag för ångest, så jag kände ingen dödsångest, utan tänkte alltid att jag kommer att bli frisk.
… men väl hjälplöshet.
– När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället. När vi brakar genom isen, vilket alla kan göra, måste samhället omkring en vara starkt.
Under den här perioden fann han förtröstan och tillförsikt i tron. Det var skönt att tänka på att det finns ett större sammanhang. För ja, Göran Greider är sedan drygt 20 år tillbaka troende.
Han berättar om en sen höstdag 2001 då han be-
”När jag vaknade ur koman kunde jag inte ens lyfta ett glas. Jag var hänvisad till andras välvilja. Då insåg jag ännu tydligare hur beroende vi är av varandra och samhället”, säger Göran Greider.
fann sig i lägenheten i Årsta. Han var allmänt deppig över det mörker som på allvar började dra in över världen med start i terrorattentatet i New York.
– Plötsligt tyckte jag mig se konturerna av Jesusgestalten på andra sidan rummet. Jag blev alldeles paff, men gestalten var väldigt påtaglig och närvarande.
Där stod han alltså, en vänsterintellektuell uppvuxen i ett hem där religionen aldrig haft någon plats och undrade om han blivit kristen. Det fick honom att djupdyka i religionsvetenskaplig litteratur. Han läste om Jesus, om Koranens påbud om att respektera och vara vänlig mot andra, och Zarathustra som grundare av det goda samvetet.
– Familj och vänner undrade vad jag höll på med, skrattar han.
Göran
Greiders bok som sin hund
Stina kom ut förra året.
Vad fann du?
– Att världsreligionerna till sin kärna är ganska lika. Det är lite samma grej överallt, något jag också tror på: Gemenskap och hopp. Man återuppstår som människa i gemenskap med andra, det är där vi finner hopp. Han säger också att han ser Jesus som en ledare för en social rörelse.
– I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga.
Sedan dess är han alltså troende, men inte kristen.
– Om man är kristen måste man förhålla sig till doktrinen, bekänna uppståndelsen och allt det där, och det kan jag som rationell människa inte göra. Det strider mot all naturvetenskap jag känner till. Men däremot tror jag att Jesus-gestalten kan återuppstå inom oss. Lite som minnet av kära familjemedlemmar.
påsken Vad betyder
för oss?
Påsken bär ett budskap om förnyelse och hopp, även genom djupa svårigheter. Har du varit med om en tid då allt verkade förlorat, men vände till det bättre? Prästen Ulf Lindgren delar sina tankar om påskens mysterium.
TEXT: Sophie Ekman FOTO: Lisa Wikstrand, Mikael M Johansson
Påsken är kyrkoårets största högtid – men varför är den så svår att förstå?
– Ja, den är inte alltid lätt att begripa sig på, eftersom den rymmer både gemenskap och ensamhet, hopp och förtvivlan, liv och död. Men just därför speglar påsken det mänskliga livet, som är fullt av motsatser, och vi får komma med våra svåra frågor.
Som vilka då?
– Vad gör jag när livet går sönder, när vänner sviker eller när kroppen dör? Kan relationer läkas och kan ljuset övervinna mörkret? Kanske får vi inga svar, men bara det att vi får sätta ord på vår rädsla inför livets skörhet kan ibland ge lindring.
Vad handlar påskens texter om?
Ulf Lindgren är präst i Västermalms församling.
fylld av ångest när lärjungarna somnar och sedan överger honom, och Maria Magdalena står ensam vid den tomma graven.
Vad kan vi lära oss av dem?
– Påsken visar att när allt verkar vara över finns det ändå en väg framåt. Den uppståndne Jesus söker upp sina lärjungar, äter med dem och påminner dem om att allt inte är slut. Som profeten Jeremia beskriver det: livet är som en kruka som formas på drejskivan, ibland blir det fel och då behöver allt göras om – men leran är densamma. Livet går sönder, men ändå fortsätter det, även om formen känns ny.
Hur kan vi själva leva med påskens budskap?
– Bibeltexterna vi läser handlar mycket om gemenskap. Vi ser det när folket sjunger och firar när Jesus rider in i Jerusalem, i nattvarden när han bjuder in sina lärjungar till en djupare relation med Gud, och i Emmaus där två lärjungar förstår att relationen med Gud fortsätter även efter Jesu död. Men påsken rymmer också ensamhet och sorg. I Getsemane är Jesus
”Påsken påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.”
– Påsken är en tid för förvandling och en chans att släppa taget om det gamla för att välkomna något nytt. Den påminner oss om att vi inte behöver hålla fast vid allt, utan att morgondagen kan bli bra, även om den ser annorlunda ut.
– Men påsken är också en tid då vi lär något nytt om Gud. Påskens märkvärdiga budskap är att Gud inte är som vi tror. Gud sitter inte på troner av kristall och bestämmer allt som händer. Gud gör sig själv maktlös, för Gud vill dela livets alla ögonblick med oss. När Jesus dör på Långfredagen, betyder det att Gud dör med varje människa. Vi är inte övergivna, inte ens i det smutsiga och hemska, också där håller Gud vår hand och leder oss från förtvivlan till samhörighet, från mörker till ljus. Också i din församling kommer denna förvandlingsprocess att äga rum denna påsktid.
”Påsken är en tid för förvandling och välkomna något nytt”, berättar domkyrkokaplan Ulf Lindgren.
EN TID FÖR HOPP. I en tid med mörka rubriker, i en orolig omvärld – hur kan vi känna hopp? Werner G Jearound, teolog och professor emeritus, menar att vi lever i hoppets idealtid. För Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, handlar det just nu mycket om att bära hoppet åt varandra.
TEXT: Maria Widar FOTO: Jeries A Basier
Anna Hjälm, direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem:
”Glöm
inte bort att titta efter kärleken”
◗ När tillvaron ter sig hopplös behöver vi hoppas åt varandra. Det säger Anna Hjälm som menar att vi också måste bli bättre på att våga stå kvar i smärtan. Och titta efter kärlek – överallt.
– Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem, berättar Anna Hjälm som har slagit sig ned vid skrivbordet på sitt kontor i västra delen av staden.
– Vi har funnits i den här byggnaden sedan 1950talet och har, genom alla år, tagit emot människor från olika håll i världen för utbildning, forskning och interreligösa dialoger. Sedan 7 oktober 2023 har många av de uppgifterna satts på paus. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut.
Frågan om hopp – du har brottats en del med den?
– Ja, det har jag. Något som ofta slog mig förr, när jag arbetade för Kyrkornas världsråd här i Jerusalem, var att när vi fick besök av en grupp svenskar frågade de ofta lokalbefolkningen vad som gav dem hopp. Frågan ställdes i all välmening men kunde lätt tolkas som en vilja att skynda till en snabb lösning. Det finns ofta en oförmåga att stå kvar i det som är smärtsamt.
Det pratas om hopp för tidigt?
– Precis. Alla här har i dag en anhörig eller vän i Gaza eller i armén. Vi måste kunna stå kvar i smärtan.
– Jag befinner mig just nu elva minuters promenad från platsen där Jesus dog. När jag går in i kyrkorummet där ser jag inte bara hålet där korset stod, jag ser också framför mig de människor som stod kvar. De kunde inget göra och visste inget om morgondagen.
Det finns en kraft i att känna sig maktlös och ändå inte springa därifrån.
Hur kan vi känna hopp när tillvaron ter sig hopplös?
– Genom att hoppas åt varandra. Precis som vi bär varandra när vi tvivlar i tron. Vi behöver acceptera hopplösheten som en del i hoppet. Vi kan säga till varandra, ”jag ser din hopplöshet, jag bär den åt dig i dag”.
Varför är det viktigt att bära varandra i hoppet?
– Av tusen skäl, men framför allt för att det är det som får oss att ta nästa steg och ge oss in i svåra situationer, även när vi inte vet om vi kommer lyckas.
Hur kan vi smitta varandra med hopp?
– En journalist som hade arbetat i utsatta situationer sa en gång att de i alla bilder försökte leta efter medmänsklighet. I alla katastrofer finns det någon som håller mormors hand eller som hjälper någon att ställa sig upp. Vi får inte glömma bort att titta efter kärleken, det är där vi ser hoppet. När det gäller Israel och Palestina kanske det finns hopp, men vi är inte där än. Och då är frågan var vi är.
Ja, var är vi?
– Vi är i Ylva Eggerhorns psalm om koltrasten, raden som berättar om fågeln som sjunger i timmen innan gryningen. Här, där jag befinner mig, ser vi inte i gryningen just nu, vi ser inte hoppet. Men vi ser koltrasten, den kommer börja sjunga och vi kommer ana ett hopp.
”Det är rätt kyligt i dag, här i Jerusalem. Allt är på vänt efter att kriget bröt ut”, säger Anna Hjälm.
Werner G Jearound, teolog och professor:
”Vi lever i hoppets idealtid”
◗ Hopp är inget vi kan stå ensamma i och bära själva, hopp kräver en större gemenskap som vi ingår i. En förväntan om att världen är större och bättre än vi kan förstå. Teologen Werner G Jeanrond menar dessutom att hoppets tid är nu.
”Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism”, säger Werner G Jeanrond.
– Vi lever i hoppets idealtid. Vi lever i en utmanande och brådskande tid och har kommit till vägs ände på flera håll. Vi behöver kärlekens perspektiv och hopp, vi har inte råd att bygga en värld på förtal, lögn och machoism.
Machoism, på vilket sätt?
– Ta Donald Trump till exempel. Han gör en lista på människor han vill hämnas på. Där finns ingen kärlek och inget hopp. Och i Vladimir Putins trossystem finns ingen plats för Ukraina. Han har egna förhoppningar men inget hopp, och det är en stor skillnad mellan dessa två.
Så vad är hopp för dig?
– För mig är hopp en gemenskap jag ingår i med Gud och hela skapelsen. En förväntan om att världen är större och bättre än jag kan förstå, att något bättre kommer. Det är en rörelse som drivs av Guds närvaro. I hoppet är jag aldrig ensam.
Hur kan vi låta hoppet bli en positiv drivkraft?
– Genom att känna och visa kärlek till medmänniskan, Gud, skapelsen och oss själva. Eftersom hoppet vilar i kärleken är den öppen och obegränsad, och det är i kärleken drivkraften uppstår.
– Kärlek tillåter också den mest radikala förvandlingen. Med kärlek kan vi älska Guds skapelse och våra fiender och vilja ingå i en förändring tillsammans.
Du vill ändra ordningen på tro, hopp och kärlek?
– Ja, det vill jag. Kärleken är störst, det är den som drar in oss i Guds närvaro och som står för mer än vad vi själva ensamma kan åstadkomma. Därför tycker jag att det ska vara ”kärlek, hopp och tro”. Hoppet och tron dör med oss människor men kärleken är evig.
I utmanande tider – hur kan vi hålla fast vid hoppet?
–Fråga i stället hur du kan bli ett ljus i mörkret, ett hoppets människa? Jag kan bli det när jag – återigen –avhåller mig från förtal, hämnd och lögn och i stället håller mig till sanning och kärlek. Vi måste våga öppna oss, vara sårbara och låta Guds närvaro skina igenom.
När upplever du att hoppet hjälper dig?
– Det gör det varje dag. Jag och min fru Betty börjar varje morgon med bibelläsning och bön. Från första andetaget öppnas vi upp för en förvandlingskraft som är mycket större än vi själva.
Hoppfull väg till förändring
Även om vi vet att våra val påverkar klimatet kan det kännas svårt att leva mer hållbart. Att ändra på gamla vanor och bekvämligheter är inte lätt. För att vi ska lyckas krävs mer än bara kunskap – vi måste hitta motivationen i våra egna värderingar.
◗ – Vi behöver träna våra ”omställningsmuskler”. Det handlar om att bygga inre styrka för att kunna göra yttre förändring, säger Lisa Svensson, stiftsadjunkt för hållbarhet i Lunds stift. Hon har varit med och tagit fram samtalsmaterialet Den mänskliga faktorn, som är tänkt att hjälpa oss att ta små steg mot en mer hållbar vardag. Materialet bygger på Inner Development Goals (IDG), en modell som fokuserar på färdigheter och förmågor vi behöver för en omställning. Det kan till exempel handla om närvaro, uppskattning, tillit och uthållighet. Övningar i materialet hjälper oss se helheten och hitta motivationen inom oss.
– Vi har gjort en teologisk tolkning av IDG och anpassat det för kyrkan, men materialet funkar för
Lisa Svensson, stifts-
adjunkt.
alla. Det kan användas i konfirmandträffar, i studiecirklar eller andra grupper. Målet är att göra det enkelt och lustfyllt. Vi vill visa hur förändring kan ske – inte bara varför den behövs.
Många tycker det är svårt att skapa förändring, varför?
– Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla. Börja enkelt, kanske med en vegetarisk dag i veckan
eller att cykla en dag i veckan i stället för att ta bilen, tipsar Lisa. Hon lyfter också vikten av att inte göra det ensam:
– Försöker vi göra allt själva tappar vi lätt både ork och motivation. Gemenskap med andra, som i en församling, kan ge stöd och inspiration.
DE SOM REDAN testat materialet är positiva.
– En präst berättade att hon känner sig tryggare med att predika om hållbarhet.
Lisas dröm är att fler ska tycka det är lättare att prata om klimatfrågan, och hitta lösningar som funkar i vardagen.
– Varje liten handling spelar roll. Som jag brukar säga: Änglarna sjunger i himlen när du väljer en köttfri måndag!
Sophie Ekman
små steg
... mot hållbar förändring
1
Reflektera över dina val Vad är viktigast i ditt liv? Vilka små förändringar kan du göra? Att öva tacksamhet – för ren luft, vatten eller nära relationer – kan göra det lättare att bli medveten om dina val och prioritera hållbarhet.
2
Börja smått Gör en förändring i taget, som att minska matsvinn, ha en vegetarisk dag i veckan eller att reparera något istället för att köpa nytt.
3
Sök gemenskap Ta hjälp av andra! Samla en grupp, som en församling eller en vänkrets, för att stötta och inspirera varandra på vägen.
VILL DU GÖRA ÖVNINGARNA?
Ladda ner materialet eller delta i en digital studiecirkel.
”Vi tror att vi måste förändra allt på en gång, och då blir vi paralyserade. Men det stora börjar med det lilla.”
Foto: Sofia Lindstrand
3 tips som ger hopp
VI ÄR FÅGLAR
Kristin Lidström Natur & Kultur
◗ När koltrasten eller lärkan börjar sjunga igen påminns vi om att livet vaknar efter vintern och att ljusare tider är på väg. Vi är fåglar är en nyfiken och vackert illustrerad faktabok där fascinerande fakta blandas med fördjupningar om fåglars liv och egenheter. Här får du möta den lilla stjärtmesen, som lever i små familjeflockar och turas om att sitta i mitten, där det är varmast, under kyliga kvällar. Eller följa nötskrikans arbete med att bygga upp sitt vinterskafferi på hösten. En inspirerande och rolig bok att ha med på utflykter och promenader – året om!
!visste du att
... Frälsarkransen har en pärla för hopp
◗ Frälsarkransen är ett omtyckt radband skapat av biskop emeritus Martin Lönnebo. Varje pärla har en särskild betydelse. Den vita Uppståndelsepärlan symboliserar godhetens seger över ondskan och hoppets kraft att övervinna oro och rädsla. Du kan ha med dig Frälskarkransen överallt – på armen, i väskan eller i fickan – och låta pärlorna hjälpa dig reflektera över dina böner och drömmar. I år fyller Frälsarkransen dessutom 30 år!
Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek funderar kring hur man ska bli gammal i dag.
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER/ NORSTEDTS
”Vi var nyfikna och lite smårädda för åldrandet”
DET NYA GAMLA Cilla Ramnek och Helena von Zweigbergk Nordstedts
◗ I Det nya gamla reflekterar konstnären Cilla Ramnek och författaren Helena von Zweigbergk kring åldrande och livsglädje.
Varför ville ni skriva en bok om åldrandets konst?
– Det är inte samma sak att bli gammal i dag som det var för tidigare generationer. Vi ville undersöka det. Vi var nyfikna och lite smårädda för vad som skulle hända.
Hur hanterar vi att kroppen åldras medan själen känns oförändrad?
– Vi har inget annat val än att hantera det så gott vi kan. Acceptera att vi är kropp och ande, att det hänger ihop. Försöka att inte göra det till en konflikt. Det handlar om att vara ödmjuk inför
förändringen och göra vårt bästa för att ta hand om kroppen. Vi kan inte sluta vara biologiska varelser, och det kräver mod att inse.
Tankar på döden kan komma närmare, hur kan vi acceptera döden och ändå leva fullt ut?
– Att gå över en kyrkogård kan sätta saker i perspektiv. Kanske är det först när vi accepterar döden som vi kan leva fullt ut. Medvetenheten om att livet rinner iväg blir en uppmaning att ta vara på det. – Genom att förundras över ynnesten att få finnas till kan vi känna oss hoppfulla inför den tid vi har.
Vad hoppas ni att läsarna ska ta med sig?
– Att livet är något ständigt pågående, och att äldre människor egentligen bara är yngre människor som blivit äldre. Det handlar om en gradskillnad, inte en artskillnad! Efter att ha skrivit boken tycker vi oss bättre förstå det, och förhoppningsvis smittar det av sig.
Sophie Ekman
LJUSNING
◗ Ordet ljusning bär på en stillsam kraft. Det handlar om övergångar –när mörkret ger vika och en ny dag tar vid. I naturen är det vårens värmande solstrålar som väcker både knoppar och hopp.
Men ljusning är också något mänskligt. Det är känslan av att det finns en väg framåt, även när allt känns svårt.
Påsken handlar också om detta, att ljuset bryter igenom, även när allt känns förlorat. Att livet vinner till slut.
Vi kan hitta ljusning i små stunder – ett leende, en försonande tanke eller insikten att något förlorat kan bli bra igen. Ljusning är hopp i rörelse.
”En kör är en stark form av gemenskap eftersom man behöver varandra”, säger Leif Nahnfeldt, här på scenen tillsammans med Helena Andersson Bromander.
DEN SJUNGANDE KYRKAN.
Musik kan lugna, ge energi och väcka både skratt och gråt. I kyrkan är den alltid närvarande – i gudstjänsten, kören och konserten. Men vad gör musiken med oss, hur fungerar den som terapi, och kan alla sjunga?
Alla röster hör hemma här
TEXT: Anna Jonasson FOTO: Magnus Aronson/Ikon
◗ Det strömmar ut musik från kyrkans öppna portar. Det låter vackert, medryckande. Men törs jag gå in? Får jag sjunga med? Är jag tillräckligt bra?
Svaret på frågorna är ja. Åtminstone enligt Leif Nahnfeldt, tonsättare, musiker, körledare och präst i Svenska kyrkan.
– Man behöver inte vara duktig för att våga sjunga. Alla röster måste få vara med, oavsett hur oskolade eller välskolade de är.
I kyrkan håller vi igång Sveriges största allsångsgemenskap.
Leif Nahnfeldt har själv sjungit
i kör sedan han var sju år och lett körer sedan han var 20. Som barn brukade han sätta sig vid pianot och ”hittapå spela”, som han uttrycker det.
– Min mamma kunde alltid gissa vilket humör jag var på utifrån vad jag spelade. Jag använde musiken som miniterapi för att hantera mina tankar och känslor efter en skoldag.
Genom åren har han upplevt oändligt många musikstunder i kyrkan då han själv blivit berörd och sett musikens inverkan på andra. Det stora med musiken,
menar han, är att den kan få oss att röra oss mellan olika känslor. Han beskriver det som att den ”tjuvkopplar” mellan tanke och känslor.
– Det finns en direkthet i musikupplevelser som är väldigt stark. Alla känslor är möjliga och den kan också koppla ihop våra minnen med det som vi är i just nu. Inte minst när man också får med kroppen och rörelsen.
MÅNGA SKAPAR I DAG spellistor för att bekräfta olika typer av sinnestillstånd men också för att ta sig vidare från frustration till lugn.
”Utifrån den nya fysiken skulle Jesus kunna säga ’jag är den vibrerande supersträngen’. Jag tror att vi mår bra av att vibrera tillsammans, och att vara i musiken i sig”, säger Leif Nahnfeldt.
”Att få vara med och skapa förutsättningar för det sjungande rummet är den finaste
uppgiften jag kan ha”. Leif Nahnfeldt, präst och körledare
Men ännu viktigare än att skänka tröst och hopp, tror Leif Nahnfeldt är att musiken har förmågan att låta människor stanna kvar längre i en känsla.
– Man kan få sjunka ned i saknad, sorg, avstånd, längtan eller bevara en känsla av eufori.
totalt, i all körverksamhet i Sverige, rör det sig om över en halv miljon. Det är inte förvånande, anser Leif Nahnfeldt, med tanke på att körsång inte bara ger gemenskap och glädje, utan även har mätbart positiva hälsoeffekter för blodomloppet och ger endorfiner.
Leif Nahnfeldt
är tonsättare, musiker, körledare och präst i Svenska kyrkan.
– Det är enormt starka kollektiva upplevelser som även innehåller budskap. En kör är en stark form av gemenskap eftersom man behöver varandra. Jag tror också många upplever det som ett meningsfullt sätt att få bidra med någonting.
I dag sjunger runt 90 000 personer i Sverige i kör i kyrkan och »
!kort om
Leif Nahnfeldt
Ålder: 62 år.
Bor: I Uppsala.
Familj: Hustrun
Cecilia, barnen
Magdalena, 27, och Jonatan, 29.
Gör: Präst, körledare, tonsättare och musiker.
Motto i livet: ”Vafför ja sjonger vet inte ja men hölls kan je anne gäre.”
Översättning från värmländska: ”Varför jag sjunger vet jag inte men hur skulle jag kunna låta bli?”
Varje vecka träffar Leif Nahnfeldt människor som sjunger i kyrkan. Det är allt ifrån körsångare till församlingsmedlemmar, musiker eller folk som nästan aldrig är i kyrkan utan bara deltar på en begravning, dop eller bröllop.
NYLIGEN UPPLEVDE HAN hur musiken lyfte och förenade vid en begravning. Den avlidne hade levt ensam och arbetat på en återvinningscentral under en stor del av sitt liv. En släkting berättade att han hade gillat Cornelis Vreeswijk. Så Leif valde ”Vägen till regnbågen”, som finns med i Psalmer i 2000-talet.
– När jag kom till kapellet var det fullt med folk, bland annat alla kollegorna från återvinningen. Jag var osäker på hur det skulle gå eftersom det är väldigt olika hur mycket folk vill, kan och vågar sjunga med på en begravning. Men han tog upp gitarren och sa att han skulle sjunga sången en gång och att de sedan kunde sjunga med.
– Och de blåste nästan rummet, trots att de aldrig hört sången förut! De sjöng med i en slags solidaritetshandling, det var otroligt starkt och mänskligt varmt.
För att förklara varför musiken har sådan stark förmåga att beröra använder han en vetenskaplig teori som handlar om att det finns så kallade vibrerande supersträngar i människans innersta, innanför molekyler och atomer (som utvecklas i boken Gud och fysiken).
– För mig ger det en bild av vibrationernas fysiska betydelse. Utifrån den nya fysiken skulle Jesus kunna säga ”jag är den vibrerande supersträngen”. Jag tror att vi mår bra av att vibrera tillsammans, och att vara i musiken i sig.
MUSIKEN I KYRKAN rör sig mellan vitt skilda genrer som gospel, klassiskt, popmusik, folkmusik, gregorianskt. Just den bredden tror Leif Nahnfeldt är viktig eftersom vi kommer från olika sammanhang och traditioner.
– Samtidigt är det tydligt att vi kan uppleva och förstå viss musik gemensamt. I årstidssånger till exempel återvänder man till minnen, platser och gemenskaper som bärs av musiken.
I församlingslivet upplever han att musiken blir allt viktigare, inte minst när det övriga språket inte räcker till. Samtidigt behöver kyrkan bli bättre på att hjälpa
”Att få vara med och skapa förutsättningar för det sjungande rummet är den finaste uppgiften jag kan ha”, säger Leif Nahnfeldt.
människor att sjunga, särskilt när det gäller nyare psalmer som kan uppfattas som lite svåra.
– Man kan inte förvänta sig att en församling ska kunna sjunga något de aldrig hört förut med orgeln bakom sig, det är en jättemärklig pedagogisk situation. Ett sätt som fungerar väl,
”Det är ett privilegium att ha ett jobb där jag får sjunga tillsammans med andra varje vecka och att som tonsättare få jobba i gränslandet mellan text och musik, scen och gudstjänstrummet.”
Leif Nahnfeldt, präst och körledare
Leif Nahnfeldt tycker att alla ska sjunga, hur oskolad eller välskolad rösten än är.
menar han, är att någon står längst fram och lotsar församlingen in i sången tills de lärt sig den. Ett annat sätt att skapa engagemang och intresse för en psalm kan vara att berätta om hur den kommit till eftersom det oftast finns intressanta berättelser bakom psalmerna. Som exempel nämner han Ylva Eggehorns Var inte rädd, som hon skrev efter att hon hade mött en kvinna som hade flytt med sina barn över havet.
– Det är en av våra allra mest älskade och sjungna psalmer. Psalmerna ska ju vara en hjälp för
oss att uttrycka vår tro och umgås med varandra.
HAN TROR ATT de allra flesta kan lära sig att sjunga, även de som säger att de inte kan. Det vanligaste skälet till att folk inte sjunger är att någon sagt att de inte kan, säger han.
– Ofta är det spänningar i kroppen som gör att folk hindras från att använda hela den komplicerade muskelapparaten som rösten är på ett bra sätt. Men när de upptäcker att de kan blir de så lyckliga.
5
tips
... för att få in mer sång och musik i ditt liv:
1 Gå in på din församlings hemsida och se vad de erbjuder.
2
Sök upp någon gudstjänst eller musikmässa och sjung loss!
3
Gå med i en kör; i kyrkan, på arbetsplatsen eller i privat regi.
4
Gå på fler konserter; i kyrkan arrangeras ofta gratiskonserter.
5
Sätt på musik oftare i hemmet: när du städar, lagar mat eller kanske innan läggdags.
krämiga och goda
Minicupcakes med choklad
Dessa chokladcupcakes är perfekta för påskfikat! Med marshmallows som kaninöron blir de både fina och goda. En riktig höjdare för både stora och små.
RECEPT OCH STYLING: Sophie Ekman FOTO: Eva Hildén
Ca 12 stycken
Ingredienser:
50 g smör
2 ägg
1 dl strösocker
1,5 dl mjöl
2 msk kakao
2 tsk bakpulver
3 tsk vaniljsocker
1 nypa salt
Chokladfrosting:
50 g mörk choklad
50 g smör, rumsvarmt
5 dl florsocker
100 gram färskost
Gör så här:
◗ Sätt ugnen på 175°C varmluft. Placera mini-muffinsformar på en plåt.
◗ Smält smöret och vispa ner socker och ägg. Tillsätt resten av ingredienserna och vispa
ihop till en jämn smet.
◗ Fyll formarna till 2/3 med smet. Grädda i mitten av ugnen i ca 10 minuter.
◗ Smält chokladen i vattenbad och låt svalna. Vispa smör, florsocker, färskost och smält choklad till en jämn smet.
◗ Fyll en spritspåse med krustyll och spritsa på cupcakesen. Garnera med marshmallows.
Klipp marshmallows i öronform och doppa den kladdiga sidan i strösocker färgat rosa med lite hallonsylt.
TILLSTÅND KÄKPARTI
SKYLDIGHET SES KRÄSEN MATEN
SKA HELST VARA TORR
SES UPPÅT VÄGGARNA
DISTRAHERA
FÖRLORADE FOTFÄSTET
ODLAD MARK BENDEL
MODERN TEKNIK
OSTMASSA STÅR FÖR NOTAN DRA UPP RIKTLINJER LÄKARE 1
OOLONG HÅLGÖRARE INSATSER VÄGER LÄTT
SKRED TILL VERKET
ÄTA FRÅN MARKEN ÄNGEL
ÖPPNA ARMAR ANVÄNDER ÅROR
SLÅ KLACKARNA TAKET
MATERIEPARTIKEL
KASTA UT ? MED BADVATTNET
BLÅSA FRAM LJUD
SEGRARE
POWERNAP
KOMMA UNDERFUND MED
BELÅTNA GRÖNT
PERIOD
SOCKERKORN
VANLIG FRÅGA EFTER SO
RÖSE
PRONOMEN
SVAGARE ÄN PARFYM
PRATA NATTMÖSSAN
KISEL
HÄRD SOM ÄR GULD VÄRD
VARA CHEF FÖR GREKISK Ö
EN TRÄDGÅRD ÖSTERUT
HAR PÅ KÄNN
RÖR SIG SNABBT
GÅ PÅ NÅGONS NERVER
ANGELÄGENHET
GRÄNSOMRÅDE
REKLAM FÖRST I RAMSA
BIBLISK HUSBÅT
FISKENÄT
SNURRAR RUNT
UR VÄGEN!
Vårkrysset
GÖR SÅ HÄR
◗ Märk kuvert eller mejl med ”Korsord” och sänd in hela krysset till:
Postadress: Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs
Mejladress: strangnas.domkyrkoforsamling@svenskakyrkan.se
◗ Vi vill ha ditt lösta korsord senast torsdag 10 april 2025. Bland de inskickade rätta lösningarna lottar vi fram två vinnare som får domkyrkans egen teblandning. Lycka till!
Namn:
Adress:
Postadress:
Telefon:
E-post:
SÄTTER KANSKE ARG FOTEN
ÅTER KORT
ÖMKLIG
BATTERI
Av alla rätta och inskickade lösningar har två vinnare lottats:
◗ Tomas Wahlqvist
◗ Liisa Karlsson
INGA VISOR
DANSK FÖDA
Välkomna till Domherren –Kyrkans Hus för att hämta vinsten, som denna gång är domkyrkans egen teblandning. Du som inte kan komma till Strängnäs, mejla din postadress så kommer vinsten i brevlådan (se mejladress under rubriken Gör så här).
DIN KYRKA
visste du att
... kyrkan skapar mötesplatser för barn och unga?
Hej Adrienne Riddez, präst i Katarina församling. Vilka barnverksamheter finns det i svenska kyrkor?
1,4 miljoner
◗ ... barn och unga deltar i Svenska kyrkans öppna verksamheter varje år.
– Kyrkan har något för alla åldrar och behov! För de yngsta finns babyrytmik och öppen förskola. Lite äldre barn kan gå i minior- och juniorgrupper, sjunga i kör eller delta i söndagsskolan. Många församlingar har även teater, musikundervisning, sorgegrupper och familjeträffar med lek. Vid högtider som jul och påsk ordnas ofta skolvisningar och temavandringar. Kolla upp vilka mötesplatser som finns nära dig!
Varför är det viktigt med barnverksamhet?
– Genom alla olika aktiviteter
skapar kyrkan platser där barn och familjer kan mötas, lära och känna stöd. Vi visar att kyrkan finns med i livets alla skeden. Jesus sa i Markusevangeliet att vi kan lära oss mycket av barnens sätt att se på världen. Om ett barn tycker att en gudstjänst är tråkig, är det vi som behöver tänka nytt och anpassa oss. När barn trivs och känner glädje påverkar det hela familjen positivt.
Vilka är utmaningarna med kyrkans barnverksamhet?
– Att skapa mötesplatser som passar alla. Därför är det viktigt att erbjuda olika aktiviteter som kan möta olika behov. Och våga testa nya idéer och justera efterhand i stället för att fastna i långa dis-
Är du medlem i Svenska kyrkan?
Då är du med och bidrar till att kyrkan kan fortsätta vara en värdefull mötesplats för barn och familjer.
För mer information, se svenskakyrkan.se
Om ett barn tycker att en gudstjänst är tråkig, är det vi som behöver tänka nytt.
kussioner. Barnen själva ger ofta värdefull feedback!
– En annan utmaning är att nå fler. Är det bara de som redan känner till kyrkan eller kan läsa svenska som ser våra inbjudningar? Slutligen är det viktigt att hålla ledarnas engagemang levande. När de brinner för sitt arbete märks det – och inspirerar barnen.
Vad drömmer du om för framtiden?
– Jag hoppas att kyrkan fortsätter vara en mötesplats för barn och unga, och en självklar del av församlingens liv. En plats där alla barn känner sig välkomna.
Sophie Ekman