Parker och Sven är fint porträtterade huvudkaraktärer som båda har tuffa personliga motgångar att tampas med. Frågor om hur unga människor kan handskas med psykiskt trauma och funktionsvariationer skildras på ett givande och nyanserat sätt genom karaktärernas upplevelser och tankar.
Men hur känner Alaska det efter att ha tvingats bort från sitt hem och placerats i en främmande familj? De mänskliga karaktärerna och deras inställning till hunden utvecklas visserligen under berättelsens gång, men djursynen kan ändå problematiseras. Tyvärr innehåller berättelsen en episod där en ung pojke som klär ut sig i prinsessklänning löjliggörs och blir en punchline för huvudkaraktärerna att driva med för sitt normbrott. Denna typ av social bestraffning kunde berättelsen mått bra av att skildra mer nyanserat, då det i sin nuvarande form kan anses vara transfobiskt. Avslutningsvis, som Eeva Kilpi diktade till alla oss som längtar och minns: ”Koiratta on kuonoa / ja kahta luppakorvaa yksinäisempi / Yö on toista hengitystä vajaa / En pelkää – ikävöin.” Dikten lyder, direkt översatt från finskan: ”Hundlös är man en nos / och två lurviga öron ensammare / Natten är utan en andra andning / Jag är inte rädd – jag känner saknad”. 292
