Diakonin

Att rita i sanden - är det att försöka fånga nuet eller ögonblicket? Är det en markering, ett tydliggörande av det vi bär på som vi vill att ingen annan skall se eller kärleksparets tydliga markering till omvärlden att kärleken var här? Spåret i sanden, sprödheten, skörheten, osäkerheten, markeringen. Spåren berättar om den som för ett ögonblick tagit sig ner till stranden, njutit av utsikten, havets sakta vågrörelser, vinden som smekt och doften av hav.

När vi ritar i sanden gör vi avtryck. Det är något terapeutiskt med sand. Att känna känslan i handen, kornigheten som berör, formbarheten, välbefinnandet i att förflytta den lena sanden från hand till hand i en jämn stråle. Och hur känns den fuktiga, hårt pressade sanden en kall vinterdag?

Stranden, en plats i universum, som jag kanske sökt mig till en livets vinter- eller sommardag, för att bara finnas, kanske tänka, beröras av, se ut mot horisonten och skönja en annan värld, en känsla av evigheten. Kanske förnimma havets både livgivande och kanske skrämmande, skummande, rytande väsen eller visa på dess lugna vågrörelse, allt styrt av den osynliga vinden. Eller uppleva sommardagen med barnens lek, glada röster, motorbåtarnas välkända och stampande ljud när de plöjer fram på det glittrande havet.

Människan gör spår, havet gör spår. Vad berättar spåren? De berättar om naturens påverkan på oss människor, om det förgångna, om de människor som tidigare besökt samma plats (eller frånvaron av desamma?). Spåren i sanden påminner oss ändå om förfluten tid, det som varit, för havet återställer stranden för de som skall komma dit. Sköljer bort det som varit för att skapa en ny palett där andra människor och kärlekspar kan lämna sina spår i sanden. Att göra spår i sanden handlar egentligen om att medvetengöra sin närvaro!

Kunskapen om sig själv och relationen till våra andra, om kunskapen att vara människa och medmänniska och om gemenskap. I stressiga tider glömmer vi ofta att vara närvarande. Vi är ofta "här- och därvarande" däremot och glömmer det viktigaste: Var närvarande! Se och lyssna på varandra! I kristider tar det en stund innan vi kommer på och lär oss att i närvaron kan vi hjälpa varandra och skapa en sorts trygghet och gemenskap när allt vänds upp och ner och det som man inte trodde var möjligt sker.

Det finns så många spår vi lämnar efter oss och det finns så många tolkningar och bilder på vad dessa spår innebär för mänskligheten. För dig och mig! I dessa tider måste kärleken få råda med allt vad det innebär. Dessa tankar om spåren i sanden dök upp när jag för ett tag sen hörde en man berätta om en gravsten på en kyrkogård i Visby. Där står: "De avtryck du lämnade i sanden kan inga vågor skölja bort!" Tankarna om just spåren i sanden, om vikten av närvaron är självklart förankrade i vårt hjärta. Guds kärleks närvaro och dagliga påminnelse om sin och vår närvaro, i vår gemenskap. Dessa ord har satt spår i mig! Spår i sanden! En närvaro på ett djupare plan!

MATS BENGTSSON, DIAKON