Herde Per har ordet

Foto: Anders Nilsson

Julen är en tid för gemenskap. Familj och vänner kommer samman och delar värme och glädje kring julbord och julgran. Men julen är också en tid som kan vara extra svår för den som är ensam. Det är inte alla som har någon att fira jul tillsammans med. Inte alla har möjlighet att ordna ett dignande julbord eller köpa julklappar att lägga under en gran eller ens någon att ge en julklapp till. Att bryta någons ensamhet är förmodligen den värdefullaste julklapp man kan ge.

Jag kom ut som nyvigd präst på nittiotalet på Öland. Där kunde vintrarna bli stränga och den så kallade fåken (stark vind som fick bra fart när den svepte fram över den öländska Alvarsmarken) kunde mycket snabbt snöa igen vägarna.

Jag minns en jul då det blåste rejält och snön låg djup. Jag körde runt till stugor som låg utspridda i det öländska landskapet norr om Persnäs upp till skogarna mellan Böda och Byxelkrok. Jag hade alltid med mig Ingegerd - en äldre kvinna som hade god kunskap om vilka som satt ensamma i stugorna. Till mina värdefullaste julminnen från de där åren hör besöken jag gjorde tillsammans med Ingegerd i julveckan då vi fick komma in i stugor och möta människor som ofta väntat och hoppats på att vi skulle besöka dem i år igen. Vi sjöng alltid en psalm, läste några ord ur julevangeliet och lämnade efter oss en julros med ett kort på det nyfödda Jesusbarnet i krubban.

Den korta stunden då kyrkan kom på besök var en viktig stund för många – kanske den viktigaste under hela julen. Ingegerd gjorde det möjligt. Efter många års spridande av julfrid avled hon förra året. Jag har sparat henne i ljust minne.

Herde Per