Metallbulletiner

Text av Anders Ohlsson ao.ohlsson@telia.com

Om

Ni får gärna kalla mig för tjatig, men jag kommer tillbaks till det här med sanktioner. Redan när Ukrainakriget började höjdes röster för huruvida det skulle vara passande eller ej att införa sanktioner på rysk aluminium, likt de sanktioner som införts på andra produkter. Det kan ju tyckas vara en barnlek att författa ett dekret som sätter stopp för metallen att nå västvärlden. Men så enkelt är inte fallet. Alcoa lobbar med all sin kraft för att få till dels ett stopp för Rusal metall att handlas på LME och att läggas in på LME lager, dels för att få till amerikanska sanktioner mot Rusal rent allmänt.

Som jag i tidigare krönikor har nämnt så är det här med Rusal sanktioner inte så enkelt som det kan låta då västvärlden har kalabaliken 2018 i relativt färskt minne. Då skulle Trump mota Putin i grind och lät Oleg Deripaska få ta smällen i sin egenskap av storägare i Rusal. Sanktioner var Trumpadministrationens vapen och metallen som hade börjat året i 20 dollar contango gick snabbt över till en backwardation på 50 dollar cash-3 mån samtidigt som priset sköt upp med 30 procent. Med ett USA med en aluminiumproduktion som väl knappt klarar av att försörja Coca Cola med burkmaterial, kanske en överdrift men USA producerar bara ca 1 milj ton per år, blir det lite svårt att övertygande argumentera för ett importstopp på metall från en av aluminiumvärldens giganter. Men skam den som ger sig, och Alcoa som i allra högsta grad talar i egen sak, finner nu kontinuerligt nya argument för införandet av sanktioner. Kan man lägga ett pristak för rysk olja (globalt?) så kan man väl införa sanktioner på Rusal.

Nja, Så enkelt är det väl inte för till skillnad från olja, som USA har gott om, så har USA numera inte så gott om aluminium (ej heller aluminum). I ett konsumtionsdrivet land som till ca 80-85 procent är beroende av import av aluminium är det inte alltid så lätt att få med sig en majoritet när den insett att det kommer att drastiskt öka råvarukostnaderna. Alcoa å sin sida resonerar med omvänd logik att rysk metall riskerar att snedvrida prisbilden då ingen längre är beredd att köpa metallen. Men om ingen vill köpa Rusalmetallen har väl marknaden inget problem? Då rabatterar väl marknaden ner den till priset noll och problemet är ur världen.

Sen var det då det där med London’s finest. Lika självklart som att en engelsman kan förklara varför cricket är en optimal publiksport, lika självklart är det att LME inte är de som tar det första steget och avregistrerar Rusal aluminium. Varför skulle man? För att slippa att själva behöva ta ställning i den något kontroversiella frågan så har man istället gått ut och bett om industrins åsikt. I god demokratisk anda har man även bett Rusal att dela med sig av information kring hur deras situation ser ut framöver och det är här man som gammal sifferbitare får sig ett gott skratt. LME finner nämligen att det inte finns skäl till att befara att Rusal situationen skulle riskera att snedvrida prisbilden eller skapa andra problem och kommer därför inte att förhindra att rysk metall läggs in på LME lager och ej heller införa några gränser för hur mycket eller var metall läggs in på lager. Det humoristiska i det hela är att man bett Rusal om försäljningsinfo när det är allmänt känt att en betydande del av Rusals produktion går på kontrakt med Glencore. Frågan för alla fritänkande är således inte hur mycket Rusal har kontrakterat ut, utan hur mycket av Glencores avtalade köp som de i sin tur inte i dagsläget har säljkontrakt på. Rykten säger att Rusal har kontrakt på 75 procent av produktionen mao ca 3 milj ton, hur mycket Glencore har kontrakt på är däremot höljt i dunkel. Men vi kan vara lugna för LME säger även att man kommer att följa utvecklingen och dessutom från januari nästa år publicera regelbundna rapporter på hur mycket rysk metall som finns i LME lager. Inte så värst imponerande.

Marknaden står och väger och i ena vågskålen har vi sanktionssituationen och i andra risken för en recession. Med nya nedstängningar på grund av Covid i Kina ökar oron för att konsumtionen ska få sig en törn. I veckan som gick gjorde nickel (där ryssarna är stora) ett ryck och slog i handelstaket 15 procent upp på dagen, så risken för aluminium på uppsidan ska heller inte underskattas.