KÄNSLOMÄSSIGA VAL FÖR ÖKAD HÅLLBARHET?

För vem miljörapporterar vi egentligen?

Jag har nöjet att få prova min hustrus fina elbil från Volvo. I bilen kan man ställa in olika stämningar i bilens meny. Jag tror att jag väljer en stämningsfull färg när jag väljer Midsommar, men dra på trissor, jag får också en stämningsfull ljudbild på köpet. Stillsamt flyter jag fram med miljön i sinnet och lyssnar på fågelkvitter och lövprassel i kupén. När jag kommer hem läser jag en artikel i SvD om nickelbrytning och miljöbelastning.

Min fina sinnesstämning byts till att bli fundersam. Är det miljövänligt att tillverka elbilar och låta blekfeta svenskar köra runt på skogsklädda landsvägar och lyssna på artificiell fågelsång? Jag börjar känna mig tveksam till att arbetsvillkoren vid nickelbrytningen i Filippinerna på ett representativt sätt fått vara med när hållbarheten mellan olika teknikgenerationer av bilmotorer jämförs. Under nästa tur i den fina himmelsblå elbilen lyssnar jag på en podd från SR om hur kläder från klädkedjor med eleganta miljöcertifikat trots allt innehåller bomull från utsatta regnskogsområden. Tack svenska medier för att jag kan få en, så gott det nu går, opartisk insyn i komplicerade ämnen. Jag börjar fundera på hur det påverkar vår syn på miljöcertifikat när välrenommerade företag certifieras och sedan inte lever upp till förväntningarna. Alla de mindre tillförlitliga medier som når oss idag skapar ett brus av uppfattningar där vissa går att bevisa men mycket är ren nonsens. När kommunikationen från företag innefattar mindre tillförlitliga certifikat så kan man undra vilken signal en miljörapport eller miljöcertifiering av en tillverkningsenhet verkligen ger. Tror man på innehållet eller är det en gängse uppfattning att alla företag ”greenwashar”? Jag tror att vi idag har god tillförlit till svenska företags rapporter, men vad händer, som med klädkedjornas certifikat, om certifieringar inte fungerar? Eller om man inte kan jämföra uppgifterna om koldioxidutsläpp i rapporter från två olika företag? Är syftet med miljörapporter att endast checka i en box, att upplysa finansmarknaden att företaget är värt att investera i, eller att eftersom företaget faktiskt har en miljöprofil så är vi nöjda? Då känns det onödigt att läsa vidare denna text. Om det i stället finns en intention att också stärka företaget genom att ta beslut baserade på mätbara fakta, eller rent av tron att vi som företag kan göra en skillnad för vår globala miljö, ja då hoppas jag denna text gör skillnad.

Jag kontaktade tidigare i år tolv leverantörer av gjutförnödenheter för att få uppgifter om koldioxidemissioner vid tillverkning av deras respektive produkter. Jag fick ett ordentligt svar – från en leverantör. Övriga företag svarade, i bästa fall, att de jobbade på att ta fram data. Jag fick en känsla av att leverantörerna inte hade en aning hur de skulle räkna på sina emissioner, speciellt inte de delar av sitt utsläpp som kommer uppströms i produktionskedjan. Hur kommer producenterna lösa detta då? Jo, vet man inte själv så går man till en konsult. Vad konsulten gör är att göra en beräkning av dina emissioner med sina satta avgränsningar med tabellvärde från en databas. Stämmer beräkningen? Ja, eventuellt. Det går högst troligen inte direkt att jämföra med en annan konsults beräkning för processer som baseras på andra avgränsningar och tabellvärde. Företaget får ett värde som kan kommuniceras till kunder och investerare, men utan att granska beräkningen på djupet går det inte att jämföra med en annan rapport. Ett konsultberäknat värde idag innebär att man som leverantör kan fortsätta att leverera så på kort sikt är insatsen viktig för ett olönsamt företag inte kan leva vidare. Men är en miljörapport från en konsult då verkligen till nytta för miljön även på lång sikt? Jo, det kan man nog ändå argumentera för att det är. Företaget tar förhoppningsvis till sig av konsultens kunskap och funderar på till exempel vilka bränslen som används inom företaget. Kanske gör företaget också en energikartläggning som får dem att byta lysrör och installera i en ny kompressor. Men i jämförelse med vad en förbättrings- åtgärd i en smälthanteringsprocess kan spara så får man ändå säga att dessa resultat är nära på försumbara. Vi kan bättre än så!

Jag har valt att tro att företag inte medvetet luras i sin rapportering eller certifiering, utan att det beror på okunskap. Jag vill därför, i denna artikelserie, trumma vidare den kunskap som företaget jag driver sedan många år har samlat på sig runt aluminiumtillverkning och återvinning. Vi har lärt oss att inom hållbarhet finns det sällan absoluta sanningar för hållbarhet är komplext. Långsiktigt är det absolut bästa för svensk aluminiumindustri att ta affärs- och investeringsbeslut baserat på mätresultat. För att ta rätt beslut är ett hett tips att utgå från det som vi med säkerhet ändå vet. Som att återvinning är en förutsättning för hållbar aluminiumproduktion, och att återvinningen faktiskt är olika hållbar beror på hur och vart vi omsmälter aluminiumet. Att inte fastna i felaktiga traditioner och skrönor och att ta till sig av ny teknik är det kanske viktigaste förutsättningen för att stärka industrin. Men också att i en miljörapport visa faktiska emissioner baserat på vad vi kan mäta eller när det inte är möjligt att mäta, baserat på en beräkningsmetod som går att kontrollera utan djupdykning i en konsults beräkningsmodell. På vilket sätt vi ska mäta, eller hur vi ska beräkna en emission, måste baseras på ett överenskommelser som till exempel en europeisk standard. Vi behöver kunna jämföra en företagsrapport med en annat företagsrapport. Hållbarhetsrapportering blir annars en marknadsföringskampanj som inte tar företaget långsiktigt framåt. Vi riskerar också att gröntvätta företaget när tveksamma certifieringar och icke jämförbara rapporter uppdagas. För det behöver vi standardisera hur vi mäter och bedömer en aluminiumindustri. Internt kan verktyg som greenhouse gas (GHG) protocol, scientific based target, och andra certifieringar vara ett verktyg för att internt arbeta med miljömål, men när de används för att kommunicera externt, som med produktpass eller miljörapporter, så går det helt enkelt inte att jämföra resultaten eftersom man räknar på olika sätt. Så vad är då nyttan med att rapportera eller ha ett produktpass när resultaten inte går att jämföra? Den som vet – vänligen berätta det för mig.

Trumsolot denna gång är att vi behöver en internationell standard för att mäta och räkna lika i aluminiumindustrin. Vi vill inte att våra rapporter ska bli sedda som alternativ media eller greenwashing. Vi vill inte heller ta beslut på fel grunder. Och jag vill även nästa gång, med konfidens, kunna lita på min kloka hustrus val av svensk elbil framför andra bränsletyper. Ljudbilden av apokalyps är inget tema jag vill välja när jag kör bil.

Min trumma kommer nästa gång behandla senaste forskningsrönen för ugnsanvändning och vad som påverkar energiförbrukning och materialutbyte vid omsmältning av aluminium. Givetvis ska vi också räkna ekonomiskt på rönen så att vi kan attrahera den finansiella sidan av samhället. Vi hörs då!