5 minute read
Teknisk analys av möjlighet till alarmering
Högsta laddningsstället
• V0: 277m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 1750–4900m (1750, 3250, 4300, 4900) • Skjuttid: 37–47sek (47, 46, 42, 37) • Bantopp: 1700–2800m (2800, 2550, 2200, 1700)
Advertisement
Mellersta laddningsstället
• V0: 190m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 1000–2800m (1000, 1900, 2550, 2800) • Skjuttid: 28–35sek (35, 34, 31, 28) • Bantopp: 900–1550m (1550, 1350, 1200, 900)
Lägsta laddningsstället
• V0: 70m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 165–470m (165, 310, 420, 470) • Skjuttid: 11–14sek (14, 13, 12, 11) • Bantopp: 140–240m (240, 220, 180, 140)
Högsta laddningsstället
• V0: 190m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 900–2600m (900, 1700, 2250, 2600) • Skjuttid: 27–34sek (34, 32, 29, 27) • Bantopp: 870–1430m (1430, 1300, 1100, 870)
Mittersta laddningsstället
• V0: 130m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 500–1420m (500, 930, 1250, 1420) • Skjuttid: 19–25sek (25, 23, 22, 19) • Bantopp: 460–750m (750, 680, 580, 460)
Lägsta laddningsstället
• V0: 70m/s • Elevation: 80°, 70°, 60°, 50° • Skjutavst: 160–470m (160, 310, 410, 470) • Skjuttid: 11–14sek (14, 13, 12, 11) • Bantopp: 140–235m (235, 215, 180, 140)
• vilka tekniska möjligheter har sensorn att upptäcka hotet, • vilka krav ställs på sensorns grupperingsplats för att lyckas upptäcka hotet, • vilka tidsramar för att genomföra alarmering medför hotet, samt • hur påverkar hotbilden valet av plats för campen.
En mer detaljerad analys mot ovanstående frågeställningar gjordes för 6 cm och 8 cm granatkastare, där banprofilerna studerades för elevationerna 50°, 60°, 70° och 80° samt med lägsta, högsta och mellersta laddningsställ (lägsta, högsta och mellersta V0). Banprofilerna för ovanstående skjutfall framgår av graferna nedan.
Utöver analysen av banprofilerna för granatkastarna, genomfördes även enklare fältförsök med granatgevär. Det genomfördes skjutningar i elevationer som medförde indirekt bekämpning och radarns förmåga att upptäcka granatgevärsprojektilen och prediktera dess nedslag undersöktes. Radarn upptäckte projektilen och lyckades med god precision beräkna utskjutningsplatsen, men den hade problem med att prediktera nedslagsplatsen med god precision. Troligtvis berodde detta på projektilens udda ballistiska egenskaper i förhållande till en traditionell artilleri- eller granatkastarprojektil.
Slutsatser av hotbildsanalysen
• Grk-skjutfall med låga elevationer (50-60°) och låga laddningar (V0≈70m/s) kan vara
mycket svåra att upptäcka för en radar, i första hand beroende på de låga bantoppar i kombination med korta skjuttider. · Grk-skjutfall med höga elevationer (80°) och höga laddningar (V0>200m/s) kan vara mycket svåra att upptäcka för vissa typer av radarsystem om skjutplatsen befinner sig för nära radarns grupperingsplats. • Grk-skjutfall med lägsta laddningen (V0≈70m/s) är i princip omöjliga att genomföra alarmering mot, i första hand beroende på de korta skjuttiderna. Tidsramarna blir helt enkelt för snäva för att en alarmering skall hinna nå ut till soldaten som utsätts för hotet. Förtydligas ytterligare längre ner. • I ovanstående grk-skjutfall, med i huvudsak korta skjutavstånd (< 500 m), kommer artillerilokaliseringsradarn som sensor till korta.
Detta medför att närområdet kring campen (de närmaste 500 m) måste täckas upp av någon annan sensor, t.ex. visuell spaning med stöd av bildförstärkare och IR-kamera, eller markradar för upptäckt av aktivitet i området. I detta läge är det att föredra om campen inte har bebyggelse eller växtlighet inom dessa 500 m, t.ex. belägen intill en flygplats. • I övriga grk-skjutfall är artillerilokaliseringsradarn en mycket lämplig sensor för att upptäcka ett eventuellt indirekt hot. • Även i de skjutfall där granatgevär utgjorde hotet visade det sig att artillerilokaliseringsradarn upptäckte, lokaliserade och predikterade nedslaget, dock med begränsad precision.
Vid lösandet av uppgiften alarmering är det informationsöverföringen och spridningen av informationen hos mottagaren som är den i särklass svåraste nöten att knäcka. Först behövs ett lämpligt sambandsmedel som uppfyller tidskraven som alarmeringen ställer på överföringen. Där genomfördes tester med både RA 180 och TS 9000, bägge har sina begränsningar.
I nästa steg skall det avgöras om alarmeringen skall ske via talsignalering eller datasignalering. För sensorn är datasignalering att föredra då arbetet där i stort sett kan automatiseras. Datasignalering kräver dock mycket hög mental närvaro hos mottagaren av alarmmeddelandet. För talsignaleringen gäller det omvända förhållandet. Den ställer mycket höga krav på radaroperatören som hela tiden måste vara 100% koncentrerad på uppgiftens lösande, för att med så liten tidsförlust som möjligt alarmera den delen av förbandet som utsätts för indirekt bekämpning. Hos mottagaren är talsignaleringen enklare att uppfatta. Vilken typ av signalering som lämpar sig bäst styrs även av organisationen och omfattningen hos det förband som skall alarmeras. En enkel skiss över förhållandet inom NBG 08 vid lösandet av en alarmeringsuppgift gav en liten vink av komplexiteten i denna fråga.
Vidare måste en enhet som skall lösa en alarmeringsuppgift klargöra för mottagaren av alarmeringen hur denne skall agera vid en eventuell beskjutning. Detta måste spridas på bred front ut till enskild soldat. När soldaten nås av ett alarm om beskjutning skall låga ställningar intas omedelbart (i klartext slänga sig på marken) och sedan med fortsatt låga ställningar förflytta sig till bättre skyddad plats.
Sammanfattningsvis när det gäller informationsöverföring/spridning:
• det är inom den här delen av alarmeringskedjan som det finns tid att hämta, • ett alarmmeddelande kräver raka och snabba kommunikationsförbindelser (så direkt kommunikation som möjligt skall eftersträvas, få eller ingen relästation motsv.), • ett alarmmeddelande kräver automatisk eller i undantagsfall semiautomatisk meddelandehantering hos sensorn, • Försvarsmakten har i dagsläget inget lämpligt sambandsmedel för alarmering av komplext modulära insatsorganisationer som t.ex. NBG 08.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Försvarsmakten har kommit en bit på vägen mot ett fungerande system för alarmering mot inkommande ballistiska projketiler, men att vi dock har en bit kvar innan vi kan hantera komplexa insatsorganisationer som t.ex. NBG 08.
Vidare hoppas jag att detta utvecklingsprojekt kan föra våra två truppslag (artilleriet och luftvärnet) närmare varandra. Bägge truppslagen har sensorer som klarar av uppgiften med olika styrkor och svagheter. När det sedan gäller bekämpningen så är de inriktade på varsitt område; defensiv respektive offensiv bekämpning av hotet. Luftvärnet kan bekämpa den inkommande projektilen och artilleriet beskjuta utskjutningsplatsen så att ytterligare beskjutning förhindras.
