Artilleri & Luftvärn dubbelnr. 3 och 4 by Höök Design AB

Artilleri & Luftvärn

Artilleri-Tidskrift Nr 3-4 • 2006

Protecting your assets ...

... the choice is easy Saab Bofors Dynamics develops and produces short to medium range, ground-based air defence systems for protection of military assets and vital infrastructure. The systems include man-portable as well as vehicle-mounted versions that are characterised by unique features such as non-jammable guidance, all-target capability and maintenance-free missiles. These high performance systems can be used in complex terrain such as urban environments for defeating aerial threats from high altitude down to ground level.

SAAB BOFORS DYNAMICS

www.saabgroup.com

Saab Bofors Dynamics AB • SE-691 80 Karlskoga, Sweden • Tel +46 (0)586 810 00 • Fax +46 (0)586 857 00 • www.saabgroup.com

Artilleri-Tidskrift

Tidskrift för artilleriet och luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben

Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad. Redaktör, ansvarig utgivare: Stefan Bratt, Lokförargränd 12 775 51 KRYLBO, tel 0226-121 09, E-post: stefanbratt@tele2.se Biträdande redaktör: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, Gulsippevägen 8, 589 35 LINKÖPING, tel 013-15 43 12 E-post: lengus44@telia.com Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN, tel/fax: 0550–141 71. E-post: bo.i.arvidsson@telia.com

Häfte 3-4 • 2006

Årgång 135

Innehåll Stefan Bratt

Ibland går det för fort .................................................................................................... 2 Tema FAC Hans Larsson

Utveckling av den svenska CAS-förmågan ................................................................ 3 Krävande utbildning av Forward Air Controller i norska Bodö ........................... 9 Beredskapsövning DAGNY – ur ett CAS-perspektiv ...........................................12 Mattias Elfström

Personalutbildning i Luftvärnet ..................................................................................14

Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Artilleriregementet och Luftvärnsregementet.

Anders Svensson

Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.

Stefan Bratt

Insatsförsvaret i praktiken ...........................................................................................17 Per Gerdle

Jaktrobotar som luftvärnssystem – en ny trend.....................................................19 Bodens hemliga fästning har blivit stor turistmagnet ............................................21 Svante Ståhl

Från Tofta skjutfält till Fredrikstens fästning ............................................................28 Marcus Broström och Lars-Linus Ekqvist

Övergradsskjutning med spränggranat m/77 ..........................................................31 Egon Palo

UAV – indirekt bekämning ..........................................................................................35 Göran Myllymäki

Omslagsbild: Forward Air Control-grupp (FAC) i aktion under en övning på Älvdalens Skjutfält. Foto Stefan Bratt.

Ledningsavdelningen deltar i Försvarsmaktens ledningsutveckling ....................38 Stefan Bratt

Odramatiskt årsmöte på Försvarshögskolan ..........................................................41 ISSN 004 – 3788

Artilleri & Luftvärn

Tävling..............................................................................................................................43

Redaktören har ordet

Ibland går det för fort… Stefan Bratt är från 2006-01-01 tidskriftens redaktör

Strålande tider, härliga tider – nya tider! Ja, inte riktigt så formulerade sig för ett antal decennier sedan den mäkta populäre skådespelaren Thor Modéen i en berömd lmsekvens, men mitt val av citat passar sig alldeles utmärkt som inledning till denna spalt. För med detta nummer lanseras ett helt nytt format för Artilleri-Tidskrift samt dessutom en ny layout som vår skickliga redigerare, Marie Thelander förtjänstfullt har tagit fram. Men innan jag å redaktionens sida börjar att slå oss för mycket på bröstet vill jag först och främst inleda med lite självrannsakan. För trots redaktionens eget argusöga, det vill säga biträdande redaktören Lennart Gustafsson och andra korrekturläsare lyckades det att uppstå en blunder i det förra numret. För hur många av er klarade av bedriften att lösa tävlingsuppgiften, skicka in den till redaktören innan ni ens fått tidningen i brevlådan. Svaret är förstås ingen. Därför är det min skyldighet att ge er alla tävlingssugna en ny chans och denna gång får ni gott om tid att lösa den kluriga uppgiften. Så var det detta med ny design och nytt format. Det är inte utan en hel del stolthet som

jag nu hoppas och tror att du som håller i detta sammanslagna nummer av Artilleri-Tidskrift gillar vad du ser och läser. Oavsett om det är så eller inte ber jag dig, bästa läsare, att gärna komma med synpunkter på eventuella förbättringar till någon av oss i redaktionen. Mitt första år som redaktör har varit ganska omtumlande. Vi har haft en ryckighet i utgivningen av sällan skådat slag för tidskriften eftersom det har inträffat en del mycket ovanliga händelser i Artilleriklubbens verksamhet. Inför 2007 ska vi dock växla tillbaka till det gamla spåret och ge ut tidskriften fyra gånger – varav det första numret kommer i början av april. Jag hoppas också att du hjälper Artilleriklubben att få nya medlemmar och därmed också fler läsare av Artilleri-Tidskrift. Vi behöver öka varvtalet på rekryteringstakten ett antal varv, vilket också Artilleriklubbens styrelse nu enats om att satsa på inför 2007. Som vanligt – har du något på hjärtat eller vill delta i debatten i Artilleri-Tidskrift – tveka inte att höra av dig till mig eller min biträdande redaktör. Med en förhoppning om en synnerligen skön, avkopplande och härlig jul och nyår!

Artilleri & Luftvärn

Hans Larsson

Utvecklingen av den svenska CAS-förmågan Definitionen av CAS enligt NATO-standard lyder ”Air action with fixed-or rotary wing against hostile targets which are in close proximity to friendly forces and which require detailed integration of each air mission with the fire and movement of those forces”. Alltså i korthet; en insats med flyg mot mål som är nära egna styrkor och kräver detaljerad ledning och integration av den flygande insatsen med de egna styrkornas eldgivning och rörelse.

Metoden är ett sätt att genomföra indirekt bekämpning under höga samordningskrav med stridsyg. Detta skall inte ses som en ersättning av artilleri och granatkastare utan som ett mycket bra komplement. Den person som leder detta via radiosamband benämns Forward Air Controller (FAC). I Sverige har vi valt att denna person är ofcer eftersom utbildningen är relativt dyr och omfattande. Denna FAC är chef för en grupp som tillsammans benämns TACP (Tactical Air Control Party). Gruppen består av 4-6 personer, beroende på organisatorisk tillhörighet. TACPgruppens uppgift är att ge den taktiska chefen stöd i var, när och hur man bäst använder den indirekta bekämpningen, d v s både eldrörsbaserat Artilleri & Luftvärn

understöd och ygunderstöd. Man kan likställa en sådan grupp med en eldledningsgrupp på kompani (kompartgrupp) med kunskap om hur man bäst använder ygunderstöd. Utrustningen på denna grupp är i grunden en eldledningsgrupps. Till detta läggs bland annat radio 1550 (ygradio), satellitkommunikation i någon form, kortvågssamband, IR-pekare (infraröd pekpinne för natt CAS), NVG (night vision goggles) och laserbelysare för invisning av laserstyrd ammunition. Gruppen färdas i den fordonstyp som den tillhör organisatoriskt. Det kan vara stridsfordon 90E, Rg 32 (Galten, splitterskyddad), Gelenderwagen, Bandvagn 309 Ledning (splitterskyddad). Utbildningen av FAC personal är mycket dyr och omfattande. Det tar ungefär 6 månader att utbilda en person som har eldledningskunskaper i grunden till Combat Ready Forward Air Controller (CR1 FAC). Lägg till detta att vi idag inte får utbilda dessa inom landets gränser eftersom det krävs en ”NATO-certiering” för detta. Personen bör vara lägst löjtnant, helst kapten, eftersom mycket god taktisk och stridsteknisk förståelse krävs. 1

Major Hans P Larsson är ”Development Officer Close Air Support” vid Artilleriregementet.

Combat Ready: behörighet att självständigt genomföra CAS.

FAC assistent i arbete med radion. Foto: Andreas Karlsson, Försvarets bildbyrå.

Explosiv entré CAS har gjort en explosionsartad entré i Försvarsmakten. Från det att Artilleriregementet erhöll uppdraget i början av 2003 har efterfrågan på utbildade FAC formligen exploderat inom Försvarsmakten. Alla vill helst ha denna förmåga i sina förband, och det NU! Detta är tyvärr inte möjligt eftersom vi är kraftfullt begränsade av möjligheterna att utbilda nya FAC. När arbetet påbörjades under 2003 var bristen på ygtid den stora askhalsen i det dagliga arbetet. Nu är det FAC-personalen som är den stora bristvaran för funktionens utveckling. Det beror främst på att nationer som har haft denna förmåga sedan tidigare har konstaterat att de måste fördubbla antalet FAC inom sina egna organisationer. Detta har i sin tur inneburit att vi på den senare tiden inte har fått tillgång till 4

utbildningsplatser på de få FAC-skolorna som nns i världen. På hösten 2005 blev CAS/FAC ett av sex accelerationsspår i Försvarsmakten (FM). Luftstridsskolan (LSS) med stöd av F21 ck ansvaret för luftdelen och Artilleriregementet erhöll ansvaret för markdelen i utvecklingen av CAS-förmågan, i första hand till NBG2 2008-01-01. Det dagliga arbetet har en stor spridning och berör allt från enstaka delar i satslistor till organisationsfrågor i NBG. Vi har haft bråda dagar det senaste året och saknar denitivt inte sysselsättning. Vi har trots denna spridning på göromål haft några saker lite högre upp på ”prio-listan”. Dessa har varit utbildning av piloter, miljöprövningar av skjutfält, revidering av ”SäkI yg-96”, införandet av Radio 1550, missionerandet i största allmänhet om funktionen på förevisningar, fältövningar, militära skolor och kurser, jobbet med NBG organisation och bemanning samt inte minst arbetet med att skapa möjligheter för att kunna utbilda nya FAC. Huvuddelen av ovanstående är grundläggande förutsättningar för att vi skall kunna komma vidare i utvecklingen av denna förmåga. Vägen är en ganska lång och krävande vandring eftersom det ställs relativt höga krav på samordning mellan Flygvapnet och Armén.

Pilotutbildningen Tanken med utbildningen av piloterna har varit att börja i liten skala på F 21 (CAS-ledande i FV) för att senare låta denna kunskap sprida sig inom pilotkretsarna med några hjälpande och stöttan2

Nordic Battle Group.

Artilleri & Luftvärn

de insatser från FAC-personal. Detta började på våren 2005 under Flygvapenövningen 05 (FVÖ05) och genomfördes genom att den svenska STANEVAL (Standardisation and evaluation ofcer) tillsammans med ett antal erfarna FAC utbildade fem av piloterna på F21 på grunderna i att genomföra CAS. Detta kvalitetssäkrades med ett mycket gott omdöme av JFACTSU3. JFACTSU är den brittiska skolan som internationellt anses som världsledande i utbildning av FAC. I dagsläget är alla ygförare på 2. div/F 21, drygt hälften på 1. div/F 21 samt några på 1. div/F 17 grundutbildade i att genomföra CAS-uppdrag, vilket är en av förutsättningarna för att vi skall få handlingsfrihet med så många ygtimmar som möjligt för träning. 3

Joint Forward Air Control Training and Standards Unit

Artilleri & Luftvärn

Miljöprövning Två andra områden som kan bli stora hinder inom en snar framtid när vi vill börja öva på allvar är tillgången på miljöprövade skjutfält och en säkerhetsinstruktion som möjliggör ett säkert övande på ett praktiskt genomförbart sätt. När det gäller bristen på miljöprövade skjutfält kan man konstatera att vi har två fasta skjutplatser i landet som möjliggör skjutning från ygplan och att Försvarsmakten är ”i händerna” på de olika Länsstyrelser ute i landet som handlägger dessa miljöprövningar. Här har vi inlett ett arbete med den sammanhållande miljöhandläggaren på HKV och FlygI (Flyginspektionen) för att klargöra förhållandena på ett antal utvalda skjutfält samt behovet av de så kallade ”fasta skjutplatserna” som dagens

Ett led i den nordiska samverkan inom ramen för FAC är utbildningarna i norska Bodö. På bilden arbetar en Forward Air Controller tillsammans med en norsk kollega.

SäkI-Flyg från 96 föreskriver. Tanken med detta arbete har varit att omformulera SäkI så att dagens målchef ersätts av ”skjutledare FAC” med möjlighet att upprätta och ytta skjutgränser på ett liknande sätt som vi gör med artilleriet för att på så sätt komma ifrån dessa ”fasta skjutplatser”. Detta kan i sin tur förenkla möjligheterna att miljöpröva skjutfälten runt om i landet eftersom man kan sprida belastningen över en större yta över tiden. Detta är som ni förstår ingenting som sker i en handvändning utan det är en lång process och kräver en relativt hög samordning av insatser på olika nivåer.

Utbildning av FAC-personal Den fråga som vi jobbat allra mest med och den som är absolut viktigast för möjligheten att utveckla denna funktion till en förmåga i FM är utbildningen av nya FAC. Tills idag har vi stått på reservplatser runt om i Europa för att med mycket kort varsel komma in med enstaka elever på de olika utbildningarna. Det är ingen hållbar metod om man vill kunna försörja svenska förband i internationella insatser med FAC-kompetens. För att råda bot på detta arbetar vi på att bli ”självförsörjande” så att vi kan påräkna ett visst öde av nya FAC. Här har vårt hopp ställts till att få igång ett samarbete med våra norska kollegor. Norrmännen har en egen utbildning som kvalitetssäkrats av JFACTSU. Vi hoppas att kunna ta del av detta genom att bidra med övningsterräng, ygtid och till en 6

början en mindre del instruktörer. Vi arbetar för att kunna genomföra två kurser per år, en på hösten i Norge (Bodö) och en på våren i Sverige (Boden/Luleå), med 10-12 elever per kurs. Detta skulle ge oss ett öde på 10-12 nya FAC per år i Sverige vilket är en mycket bra början för vår svenska organisation. Även här återstår mycket arbete men det nns mycket goda förutsättningar för att lyckas. Den första gemensamma utbildningen bedöms kunna ske tidigt 2008, om allt går väl.

Vad skall göras inom kort? Förutom det ovan nämnda så arbetar vi bl a med utvecklingen av en CAS-simulator som en del av den nya bekämpningssimulatorn (även känd som E-sim Ny), införskaffning av flera flygradioapparater av typen ra 1550, fordonsmontering av denna radio, krav på och val av fordonsantenner till radion, kravställning på den nya laserbelysaren till EOI4, hantering och koordinering av alla Air Requests och FAC inom landet requests (beställning av yg och stöd av FAC), stöd till utlandsstyrkan med FAC personal, övningsplanering för CAS-moment på större övningar (FOCUS, Slutövningen 07). Den närmsta framtiden under 2006 och 2007 kommer i huvudsak handla om att skapa förutsättningar för att CAS-funktionen skall fungera i NBG-organisationen och missionerna i Afghanistan. Detta omfattar förutom utbildning av personal vissa materiel- och metodförsök för TACP-grupperna i NBG och FS14. Planen just nu är att genomföra en central TACP-skola för de grupper som skall ingå i 4

Eldlednings- och ObservationsInstrument.

Artilleri & Luftvärn

NBG tidigt i termin 3, samt en befattningsutbildning av FS 14. Detta är avhängt på ett antal saker, bland annat utbildning av FAC, fordonsinstallation av radio 1550 (ygradio) i de fordonstyper som skall nnas i NBG och arbete med att fastställa en metodanvisning för brukandet av CAS inom bataljon. För att kunna ge en bra utbildning till förbanden i termin 3 med materiel som har BOA (beslut om användning) och en metod som är hållbar så kommer Artilleriregementet att genomföra en lokal TACPskola på den bentliga eldledningsplutonen under termin 2. Här är syftet att kunna prova ny materiel i fält och nna arbetsmetoder i de aktuella fordonstyperna för att kunna skapa BOA på den nya materielen. Detta hålls ihop i en mindre krets i syfte att spara tid eftersom materielprocessen i detta är mycket tidskritisk. Vi är sent ute redan nu men vi kommer att göra ett försök att hinna i mål före starten av termin 3. När det gäller jobbet med metodanvisningen så nns det lite större tidsmarginal. I det arbetet kommer alla förband i landet att kunna delta och påverka metoden eftersom att projektet genomförs i en arbetsgrupp med representanter från hela FM. Under 2006 och 2007 kommer det nya EOI att tillföras organisationen på bredden. I CAS-utvecklingen innebär detta att kunna nyttja instrumentet tillsammans med MilX (ett kartprogram med möjligheter att snabbsända målkoordinater till ygplanet likt ett DART-meddelande) och införandet av den nya laserbelysaren (som är under tillverkning just nu) och skall ersätta den Robot 17-belysaren vi har just nu.

Artilleri & Luftvärn

Vad skall göras på sikt?

FAC-elev i baksits på norsk F 16.

Efter utgången av 2007 och efter det att NBG är operativ kommer utvecklingsarbetet med CAS-funktionen att fortsätta med organisation 2011 i sikte. Med detta följer framtagandet av eldledningsplutonerna ”lätt” respektive ”medeltung” på artilleribataljonerna. Plutonerna ingår i ett sensorkompani på artilleribataljonen och skall ha förmågan att leda CAS-företag enligt NATO standard. Planen är att kunna genomföra organisations- och metodförsök på plutonsnivå under 2008 samt kompaninivå under 2009-2010. Internationellt går mycket av utvecklingen mot att kunna genomföra ”digital CAS” och metoder i att använda ”targetingpod” samt framtagandet av ”small diameter bombs”. När det gäller ”digital CAS” handlar

det om att kunna minimera felkällan att uppfatta målkoordinaterna fel och minimera sändningstiden i en eventuellt telestörd miljö genom att kunna snabbsända hela ”eldsignaleringen” till ygplanet likt vi gör till artilleripjäserna med DART och radio 180. Här är våra bröder i Norge mycket långt fram i utvecklingen vilket vi har mycket glädje av. Tyvärr har vi en bit en bit kvar tills JAS kan ta emot detta format. Däremot har Flygvapnet tillfört sin ”targeting-pod” till JAS–systemet. Denna apparat är i sig ett mycket stort lyft för metoden och tidseffektiviteten vid genomförande av ”medium level CAS”.

Visioner Vår vision är att vi år 2011 har cirka fyra Combat Ready TACP/artilleribataljon, beredda att åka ut på”rullande” missioner av typ Afghanistan, Liberia och Kosovo. Två av dessa är av den medeltunga typen (CV 90/SEP motsv), och två av den lätta typen (hjulgående, splitterskyddad). Vi har en Combat Ready TACP per kompani/skvadron som står i beredskap i NBG (mekaniserat, lätt skytte och luftburet) och en FAC-patrull i den jägarpluton som ingår i ISTAR5. Dessutom nns behovet av två TACP i Ambieförbanden. Om man summerar detta i antal FAC skulle det innebära att vi nått taket som vi klarar av att öva kontinuerligt och därmed hålla i CR-nivå. Eftersom detta är en tjänst som ställer mycket höga krav på färdighet krävs det att individerna får öva kontinuerligt på samma sätt som piloterna övar sig att yga stridsygplan varje dag. Vi ser därför att de som skall vara CR och stå under en viss beredskap skall ha denna tjänst som

heltidstjänst och öva tillsammans med Flygvapnet dagligen. För att nå denna volym av FAC-personal och möjligheten att behålla ödet av utbildad personal skulle vi vilja att Sverige arbetar för att vi etablerar en egen eller gemensam FAC-utbildning med egen NATO-certiering. För att kunna öva detta på ett effektivt sätt i hela landet ser vi att beställning av yg och FAC-personal till olika övningstillfällen leds av en central funktion i hela landet. Denna funktion bör nnas på A 9 för att kunna synkronisera detta med planeringen av övriga bekämpningsövningar. När det gäller piloternas vardag önskar vi att vi kan genomföra CAS-övningar lika regelbundet och naturligt som FV idag övar luftstrid. Den absolut viktigaste visionen är att vi som en liten nation i den stora världen satsar på kvalité före kvantitet. Detta ger trovärdighet till den övriga världen och det skall vara vår nisch i FAC-kretsar.

Sammanfattning av läget Arbetet med att utveckla funktionen är en mycket omfattande men även stimulerande uppgift. Vårt arbete kommer dock att behöva några viktiga principiella och vägvisande beslut på hög nivå i vår organisation. En bas för dessa beslut kommer att utgöras av en ”funktionsutvecklingsplan” som tydliggör vad vi skall kunna sätta upp i förband om 5 år, 10 år och kanske 15 år samt vilka resurser som kan nyttjas för denna verksamhet. Detta är något som kommer att påbörjas under hösten 2006 i samverkan med LSS (Luftstridsskolan). På kort sikt är dock NBG och FS14 det som är i fokus.

ISTAR-konceptet: Intelligence, Surveillance, Target Aquisition and Reconnaisannce (Underrättelse, Övervakning, Målinvisning och Spaning). 5

Artilleri & Luftvärn

Träning i ”urban CAS” över Bodö hamn och stad. I bakgrunden syns Bodö flygplats vackert belägen på spetsen av den landtunga som staden ligger på.

Krävande utbildning av Forward Air Controller i norska Bodö På det nordiska artillerichefsmötet våren 2006 bjöds de svenska och danska artillericheferna in av sin norska motsvarighet att delta med en elev var på den norska FAC-utbildningen under sensommaren 2006. Efter en del jobb fick Sverige tillgång till två platser på kursen eftersom Danmark tackade nej i sista stund. Utbildningen är en Basic Course och hålls under veckorna 633-636 i Bodö. Kursen syftar till att

Artilleri & Luftvärn

ge eleverna statusen Limited Combat Ready (LCR) för att senare kunna bli Combat Ready (CR)1. Med denna första inblick i det norska systemet hoppas vi på att kunna skapa en gemensam FAC-utbildning mellan Sverige och Norge. Detta är något som de båda länderna på chefsnivå har uttryckt sig positiva till. 1

Behörighet att självständigt genomföra CAS.

Kursen understöds av delar av det norska flygvapnet med ett antal F16 ur den 132. Luftwing/332. skvadronen.

Efter att ha genomfört tre fjärdedelar av kursen kan vi konstatera att förväntningarna har infriats med råge. Kursen genomförs med ygbasen i Bodö som bas och är mycket välplanerad och väl genomförd. Flygmässigt understöds kursen av delar av det norska ygvapnet med ett antal F16 ur den 132. Luftwing/332. skvadronen. All utbildning sker på engelska och det är under de fyra veckorna ett ganska tufft program. Kursen är uppdelad på två tvåveckors perioder om 12 dagar med en helgtjänst per period. Den leds av ett tiotal instruktörer inklusive kurschef och chefsinstruktör. Detta gör att varje elev över tiden kan få en mycket bra uppföljning och handledning. Kursdeltagarna är uppdelade på två grupper om fem elever. Kraven är genomgående mycket höga vilket tyvärr

har tvingat en av våra norska elevkollegor att lämna kursen p.g.a bristande utvecklingskurva och förmåga att leda yg. Utbildningen stegras från att ”bara” leda ett ygplan rent tekniskt till ett mål, till att sätta ygledningen i ett taktiskt sammanhang genom att lösa ett antal uppdrag med alla tänkbara ”tekniker” till förfogande. Från och med den andra veckan har grupperna haft den angenäma uppgiften att avdela en man per dag som passagerare i baksitsen på en F16 B under genomförande av ett CAS-uppdrag. Detta är en del av kursplanen och syftar till att ge en bild av piloternas vy och arbetsbelastning vid CAS. Även denna loggas i varje elevs loggbok och, tro mig, jag har omvärderat några saker efter den åkturen i överljudsfart. Dialogen med piloterna är en mycket viktig del i utvecklingen som FAC-elev. Detta har man löst på ett mycket bra sätt eftersom att ett antal piloter från den understödjande skvadronen är knutna till kursen mer eller mindre på heltid vilket ger en mycket bra dialog mellan FAC-elever och ygförare. En typisk dag är att vi börjar 07.15 med att samlas i lektionssalen för att slutligen bestämma till vilken OP vi skall åka beroende på väderläget i övningsområdet. Senast 07.30 lämnar vi basen för en bilresa på 30-90 minuter beroende på hur stora fjordar vi måste runda med bilen. Väl på OP påbörjas utdelning av mål och bestämmande av ”batting order” d.v.s i vilken ordning eleverna skall leda yget. 09.50 checkar yget in och det är dags att börja jobba med dem. Beroende på vad som övas den aktuella dagen får varje elev 1-3 kontroller per ygpass (ca 60 min). Alla kontroller loggas i en loggbok som

Artilleri & Luftvärn

Norsk FAC-elev i arbete på OP.

signeras av den instruktör som är ”supervisor” (handledare) vid kontrollen. Efter klockan 11.15 innner sig en kort fältlunch i form av medhavt lunchpaket samt en kort ”debrief ” av genomfört moment. Klockan 12.45 checkar nästa ygplan in och samma procedur med ”batting order” upprepar sig. Senast klockan 14.30 återgår grupperna till basen för att vid 15.30-tiden hålla en ”debrief ” tillsammans med några av piloterna. Vid den här tiden är man som elev ganska mör i både huvud och kropp eftersom stegringen av svårighetsgraden sker från dag till dag och man måste ständigt hålla

Artilleri & Luftvärn

en mycket hög koncentration för att uppnå målsättningen. Efter middag påbörjas kvällens teorilektioner klockan 17.00 som ofta berör något nytt moment för den kommande dagen. Kvällen avslutas med en genomgång av nästa dags ”FAC-exercise”. Här presenteras omfattning, mål och krav samt vilka ingångsvärden som gäller för nästa dags övningar angående sambandstjänst, tider, antal ygplan, anropssignaler, övningsområden mm. Detta avrundas vid 20-tiden på kvällen och då kan det vara skönt med en löptur på den mycket kuperade terrängbanan som nns i närheten av ygbasen.

Beredskapsövningen DAGNY – ur ett CAS-perspektiv Måndagen den 11/9 klockan 08.30 stod en TACP-grupp ur Artilleriregementet (A 9) i två timmars marschberedskap beredda att åka till någon plats i landet. Anledningen till beredskapshöjningen var övningen DAGNY som hade Gotland som övningsområde.

Tisdag: Efter ygtransport av personal och fordon kunde TACP-gruppen ur A 9 lösa sin

uppgift under eftermiddagen på Tofta skjutfält. Detta skedde genom att gruppen ledde en skarpskjutning med en rote JAS 39 mot en spelad entlig pansarskyttepluton. Uppgiften löstes med att inledningsvis visa närvaro genom en låg och överraskande överygning av den entliga plutonen som upprättat en postering längs en väg. Eftersom den entliga plutonen inte vidtog några åtgärder som

Samling och genomgång för Arméinspektören med följeofficerare efter genomfört moment. Foto: Andreas Karlsson, Försvarets bildbyrå.

Artilleri & Luftvärn

påvisande ett tillbakadragande av sina enheter eskalerades hotet mot plutonen genom att avge varningseld med automatkanonen från roten JAS 39. Efter en del förhandling och försök till en lösning utan våldsåtgärder bekämpades motståndaren med verkanseld från de två JASygplanen. Bekämpningen skedde i två attacker från två olika håll. Samtliga ”simulerade” pansarskyttefordom (målkulisser) var träffade och sannolikt så allvarligt skadade att plutonen var försatt ur stridbart skick. Efter genomförd uppgift återgick TACPgruppen till brigadstabens gruppering i Visby för vidare order. På onsdagen klockan 1400 återvände gruppen till Artilleriregementet i Boden efter en ygtransport från Visby till F 21 i Luleå. Inom 1 ½ dygn hade gruppen tagit sig från Boden till Gotland tur och retur med all utrustning (inkusivel eget fordon) och genomfört en lyckad insats.

TACP gruppens fordon på Gotländsk mark, Tofta skjutfält.

Artilleri & Luftvärn

Skjutledaren vid momentet. Foto: Andreas Karlsson, Försvarets bildbyrå.

Lastning av TACPgruppens fordon på F21.

Major Mattias Elfström, är stf C LvSS/C TU Lv 2006/07

Personalutbildning i luftvärnet Luftvärnets Stridsskola (LvSS) leds idag av mj Catarina Niklasson Schöön och är en enhet vid Luftvärnsregementet (Lv 6) med ansvar för att utbilda luftvärnets kadetter vid officersprogrammet (OP), vidareutbilda luftvärnets löjtnanter till kaptener på den taktiska utbildningen (TU) samt kompetensutveckla övrig personal, såväl civil som militär, inom luftvärnet på olika kortare kurser. Under det kommande året (2007) kommer en omorganisation av Lv 6 dessutom att innebära att dagens LvSS slås ihop med Lv 6 utvecklingsenhet i syfte att skapa en mer rationell och ändamålsenlig organisation.

I och med införandet av insatsförsvaret står luftvärnets utbildningssystem inför ett antal utmanande förändringar. En sådan förändring är att all utbildning bör bli mer inriktad mot specika befattningar, så att den enskildes kompetens för förelagda uppgifter kan säkerställas. En annan är att ett tydligare huvudlärarskap måste införas, så att organisationens kompetens inom ett antal viktiga områden säkerställs på sikt. Dessutom måste ny grundlitteratur tas fram, så att ett vetenskapligt förhållningssätt

till utbildning kan säkerställas. Vi måste också ge utbildningen en internationell prägel, så att vår personal blir användbar inom ramen för olika militära samarbeten och vi måste bli bättre på att hitta synergieffekter i en ständigt krympande organisation. Samtidigt som dessa nya utmaningar hanteras måste vi även bibehålla de företeelser som det tidigare LvSS var bra på. Till de senare hör t ex en god pedagogik, ett bra ledarskap, ett gott arbetsklimat och en omtanke om våra traditioner.

Officersprogrammet Den mest påtagliga förändringen för dagens ofcersprogram är kanske Försvarshögskolans (FHS) roll som ansvarig för och granskare av programmets kursplaner. Ofcersprogrammet bedrivs idag som ett treårigt program där LvSS svarar för de truppslagsspecika delarna och Militärhögskolan för övriga delar. För LvSS innebär förhållandet till FHS både möjligheter och begränsningar. På den positiva sidan hittar vi t ex kvalitetssäkring och kontinuitet. Dagens och morgondagens elever på ofcersprogrammet kan känna sig säkra på att de får en utbildning som är vetenskapligt underbyggd

Artilleri & Luftvärn

och relevant för deras framtida uppgifter i insatsförsvaret. Å andra sidan sitter LvSS i en svår situation där uppgifts- och kravställaren (FHS) inte är samma instans som den som tilldelar resurserna (chefen Luftvärnsregementet, Lv 6). FHS krav på ett akademiskt förhållningssätt innebär även att LvSS måste säkerställa tillgången på kompetenta huvud- och ämneslärare och att dessa måste tillåtas verka över en längre tid än tidigare. Redan idag står det klart att LvSS personalram är ganska snäv både antalsmässigt, men även avseende olika kompetenser. Extra svårhanterligt kommer personalläget att bli då både yngre- och äldre ofcersprogram utbildas vid LvSS samtidigt. Möjligen kommer den stundande sammanslagningen med utvecklingsenheten innebära att rationaliseringsvinster kan göras, särskilt om man t ex organiserar kompetensavdelningar där de tjänstgörande ofcerarna sysslar både med utveckling och utbildning.

Taktisk utbildning Den taktiska utbildningen (TU - vilken motsvarar tidigare års TAP) genomförs från och med i år (2006) som en tredelad kurs där den första delen utgörs av en försvarsmaktsgemensam kurs, den andra delen är uppdelad i tre arenor (mark, sjö och luft) och den sista delen är truppslagsspecik. På motsvarande sätt som för ofcersprogrammet står FHS som ansvarig för kursplanernas kvalitet. För att ta ett första steg mot en mer individualiserad och befattningsinriktad utbildning har årets TU-elever fördelats på både arena-mark- och arena-luft-kurserna.

Artilleri & Luftvärn

Vidare kommer de under vårens övningsserie i första hand tjänstgöra och övas i de befattningar de avses placeras i insatsorganisationen. Att låta luftvärnets personal utbildas tillsammans med ygvapnets, som nu sker på TU:s arena-kurs, är ett nytt och inte helt okontroversiellt grepp som ser ut att få ett positivt utfall. Vinster som görs är t ex en ömsesidig förståelse mellan två system vars uppgifter inte är lösbara utan en hög grad av samordning. Denna samordning måste i framtiden även vara internationellt interoperabel och LvSS har en given roll som utvecklare av, förvaltare för och utbildare avseende kunskaper om luftrumssamordning. Ett utbyte med ygvapnet på utbildningsområdet bör därför bli ett permanent inslag på framtida program och kurser vid LvSS. Framtidens taktiska utbildning verkar just nu inriktas mot att, istället för som ovan, genomföras som ett antal fristående kurser där individen samlar på sig utbildningspoäng riktade mot

LvSS har det senaste året genomfört uppskattade utbildningstillfällen för all personal avseende bl a internationella uppdrag och försvarsmaktens insatsorganisering.

en kompetens eller en befattning. Befordran följer då individen nått nödvändig kunskap och placeras på ny befattning. När detta nya kursupplägg kan införas är ännu osäkert.

Kompetensutveckling LvSS har och kommer att ha en mycket viktig roll som personalutbildare i andra sammanhang än de programbundna utbildningarna. Det senaste året har skolan genomfört uppskattade utbildningstillfällen för all personal avseende bl a internationella uppdrag och försvarsmaktens insatsorganisering. Eftersom all personal, både civil och militär, varit inbjuden att delta i dessa utbildningar har de även bidragit till att stärka sammanhållningen på arbetsplatsen och öka förståelsen för varandras uppgifter. Erfarenheter från dessa utbildningar tyder på att er kurser bör hållas och att mer tid för kompetensutveckling bör avdelas för alla personalkategorier. Under senare tid har försvarsmaktens behov av militära specialister visat sig mer och mer. Lösningen på detta har gått under benämningen ”specialistutbildning” och varit avsedd att genomföras vid funktionsskolorna. Just nu förefaller det dock oklart när och vid vilken skola denna utbildning kan komma att genomföras. Ur luftvärnets perspektiv nns det dock många vinster att göra med en starkt befattningsinriktad utbildning. Många av luftvärnets befattningar på stridsteknisk nivå kräver noggrant utbildad personal som dessutom tränas

i sin roll kontinuerligt. Det har tidigare varit svårt att avdela tillräcklig träningstid för anställd personal och att hålla värnpliktig personal ajour med kunskapsutvecklingen. Möjligen kunde vi, under en period på 80-talet med återkommande och regelbunden repetitionsutbildning för vissa speciellt uttagna, tala om en viss professionalism på dessa befattningar. Dagens tekniska system har inte blivit enklare att sköta och kunskaperna som krävs för att verka i framtidens internationella miljö har inte blivit mindre. För LvSS del ligger det största frågetecknet avseende specialistutbildningen i hur tillräckligt många kompetenta lärare skall kunna avdelas då luftvärnet samtidigt kan komma att genomföra värnpliktsutbildning, insats samt dubbla kullar ofcersutbildning.

Pedagogik En av LvSS styrkor har sedan länge varit en god pedagogik baserad på Försvarsmaktens pedagogiska grundsyn. Denna kompetens nns kvar och utvecklas vid skolan. De nya ledningsförhållandena avseende utbildning kan dock innebära vissa motsatsförhållanden där särskild vikt måste läggas vid att bereda möjligheter för medverkan från elevernas sida vid upplägget och genomförandet av program och kurser. Sammantaget går Luftvärnets Stridsskola väl rustad mot en spännande och utmanande framtid i en professionell Försvarsmakt med konkreta och viktiga uppgifter.

Artilleri & Luftvärn

Major Anders Svensson är chef för 61. Air Defence Battailon [Bild Anders Svensson]

Insatsförsvaret i praktiken ”Insatsorganisationen i fokus”, ”Krigsförbanden i centrum”, känns deviserna igen? Svaret är ja, men med ett par betydande skillnader. Tanken med att fokusera på kärnverksamheten, anledningen till att vi har ett militärt försvar, har genom alla tider mer eller mindre varit densamma, d v s. förmågan att genomföra den väpnade striden. Tidigare har detta enbart gällt försvaret av det egna territoriet och då med vårt utbildade, övade och därefter förrådsställda försvar. Nu har fokus och uppgifterna till försvarsmakten skiftats; förband utbildas och övas för att kunna insättas direkt både nationellt och internationellt med tyngdpunkt på insatser på den internationella arenan.

vi kunna genomföra insats i samverkan med och tillsammans med andra nationer på den internationella arenan där insats på det egna territoriet skall ses som en insats i ”missionsområde Sverige”. Dessutom skall dessa insatser kunna ske längs med en sluttande koniktskala, från stöd till samhället till det högintensiva kriget. Detta innebär i klartext; inga svenska särlösningar. 61. Air Defence Battailon Den nya bataljonstyp som nu konstrueras byg-

Bataljonens organisation måste vara uppbyggd så att man snabbt kan sätta samman olika förmågor,

Denna mycket tydliga tyngdpunktsförskjutning påverkar även Luftvärnsregementet och därmed 61. Luftvärnsbataljonen på ett avgörande sätt. Vi har tidigare utvecklat både materiel och metoder samt utbildat förband mot att enbart genomföra väpnad strid på det egna territoriet och enbart med landets egna resurser. Dessutom har planering endast skett mot alternativet högintensivt krig enligt det läge som var rådande under kalla kriget. Nu skall

Artilleri & Luftvärn

ger på ”mixade” system inom bataljonen. Med andra ord, i bataljonen kommer att ingå både RBS 70, 23 samt 97, därtill naturligtvis de olika sensor- och ledningssystem som krävs. Detta tillsammans med högre krav på utformning av insatsregler, vem äger mandatet att öppna eld, eller att med eldledningsradar belysa ett mål, gör att det krävs en ledningsförmåga att kunna variera från bataljonsstyrd insatsledning ner till enskild enhet. Detta dessutom med hög grad av exibilitet beroende på vilka insatsregler som just för tillfället gäller. Bataljonens organisation måste vara uppbyggd så att man snabbt kan sätta samman olika förmågor, enheter, för att lösa specika uppgifter. För att kunna ha denna förmåga att snabbt sätta samman olika ”moduler” krävs det mycket av våra ledningssystem men kanske främst utbildningen av både soldater och ofcerare samt att man har en hög grad av förbandsanda vilket gör att man känner tillit till varandra. Detta kan enbart uppnås genom ett professionellt förhållningssätt på alla nivåer och att man regelbundet övar lösandet av uppgifter med tillfälligt sammansatta förband. Utifrån den ovan nämnda beskrivningen krävs nu ett helt nytt synsätt avseende vilka metoder vi utvecklar och använder för ledning av våra förband och utifrån dessa metoder även nya sätt på hur vi utbildar våra ofcerare, reservofcerare och värnpliktiga. Den gemensamma grundplattformen för detta är NATO:s standarder i alla avseenden för att kunna vara som sagts tidigare, fullt interoperabla med övriga länder. Denna omsvängning av Luftvärnsregementet kommer att styras när det gäller

utbildning, övningar och insatser av 61. AD Bn Standing Operating Procedures (SOP) vilken alla som har del i utbildnings och insatsprocessen skall vara väl förtrogna med och insatta i. Alla övriga, både civila och ofcerare måste som en lägsta nivå ha förståelse för och medvetna om hur man själv som individ kan bidra till denna omställning och som slutmål medverkar till att vi får professionella, efterfrågade och insatsberedda förband vilka kan verka både nationellt och internationellt.

Uppbyggnad av bataljonen Vägen framåt för denna omsvängning och därmed också uppbyggnaden av 61. AD Bn kan delas upp i följande steg och prioriteringar: • Placering av personal. • Implementering av SOP. • Utbildning av all personal. • Övning och validering av förbandet. • Beredskapsställning av förbandet, alternativt insats med delar eller hela förbandet. (Delar av förbandet är redan avdelat för att ingå i Nordic Battle Group (NBG) med hög beredskap att kunna sättas in från 2008-01-01). För att allt detta skall kunna ske och att vi 200801-01 kan uppfylla C Luftvärnsregementets målbild om att vara professionella, efterfrågade och insatsberedda så är denna omställning och uppbyggnad av 61. AD Bn inte enkom en sak för några få vid Luftvärnsregementet. Detta är ALLAS angelägenhet och ALLA måste känna att man har en del i detta och känner en stolthet och ansvar för att detta skall lyckas.

Artilleri & Luftvärn

Major Per Gerdle är försvarsmaktsingenjör och arbetar vid luftvärnsregementes utvecklingsavdelning.

Jaktrobotar som luftvärnssystem – en ny trend? Norge utnyttjar den amerikanska radarjaktroboten AMRAAM som luftvärnsrobot i systemet NASAMS. Är det en engångsföreteelse att använda jaktrobotar, är det ett förlegat synsätt eller är det en ny trend? Att utnyttja jaktrobotar i luftvärnssystem är inte någon ny idé, det finns en mängd olika system. Några exempel på sådana system är amerikanska Chaparall och Sea Sparrow.

Sea Sparrow är ett luftvärnssystem för egenskydd av fartyg. Systemet kom i bruk 1996. Roboten skall kunna verka mot yg och sjömålsrobotar. Systemet utnyttjar den semiaktiva radarjaktroboten Sparrow, i Sverige benämnd Rb 71. Systemet innehåller en belysningsradar av CW eller pulsdoppertyp som belyser målet varvid robotens målsökare låser på målet. Den styr därefter mot en framförpunkt tills den träffar.

Chaparall togs i bruk i slutet av 1960-talet och användes fram till 1996. USA hade som mest 594 eldenheter. Systemet använder den IR-målsökande radarjaktroboten Sidewinder, fyra robotar är monterade på ett fordon eller ett släp. Data: • Styrning: Initialt optisk följning. Robotens IR-målsökare låser på målet före avfyring. Roboten styr därefter själv mot målet. • Max skjutavstånd: ca 4 800 m. • Max höjdtäckning: ca 2 500 m. • Robothastighet: ca Mach 2,5. • Stridsdel: 12,7 kg.

Artilleri & Luftvärn

Sea Sparrow i marin version avfyras som brittisk korvett.

Data: • Räckvidd: ca 12 km. • Stridsdel: 40 kg. • Styrprincip: Semiaktiv.

Moderna system I dagsläget nns det ett antal system som är relativt nyframtagna eller är under framtagning. Vi skall ta en kort titt på några av systemen.

NASAMS NASAMS betyder Norwegian Advanced Surface to Air Missile System och är ett samprojekt mellan Norge och USA, det benämns även SLAMRAAM (surface launched AMRAAM) samt Complementary Low Altitude Weapon System (CLAWS). Systemet utnyttjar jaktroboten AMRAAM vilken avfyras från en lavett. Lavetten kan vara en fristående enhet eller placerad på en terrängbil. I bataljonen nns ett antal 3-D radarstationer men även passiva IR-system med laseravståndsmätare vilka levererar en luftlägesbild till förbandets ledningsplatser. Efter beslut om eldgivning skickas måldata från sensornätverket till eldenheten, lavetten grovriktas mot målet och roboten avfyras. Under färden mot målet uppdateras roboten med målinformation via en datalänk placerad vid lavetten. Mot lågt ygande mål anfaller roboten uppifrån, vilket gör det möjligt att bekämpa mål som benner sig i mask i förhållande till avfyringsplatsen. När robotens aktiva radarmålsökare hittar målet låser den på det och styr till träff. Genom datalänken nns troligen möjligheter att destruera roboten om det nns risk vådabekämpning.

Systemet används av Norge och USA:s marinkår samt är sålt till Spanien. Det används bl a för att övervaka Vita Huset i Washington.

SPYDER SPYDER betyder Surface-to-Air Python 5 and Derby Air Defence Missile System, Israel. Det använder den israeliska radarjaktroboten Derby samt IR-roboten Pyton 5. Det skall enligt uppgift vara sålt till tre länder bl.a. Indien. Systemet kan bekämpa flyg, helikoptrar, UAV och vapen. Det har allväderskapacitet och kan bekämpa era mål samtidigt. Robotarna kan låsa på målet före avfyring (lock on before launch) eller låsa på målet efter avfyring (lock on after launch). I den senare moden får roboten måldata från enhetens ledningsplats tills målsökaren hittar målet. Ett kompani består av en ledningsplats med en 3-D spaningsradar samt fyra eldenheter monterade på terrängbil. Data: • Räckvidd 1 till 15 km. • Höjdtäckning 20 till 9 000 m.

VL Mica VL Mica, Vertical Launched Mica är ett franskt projekt vilket bygger på jaktroboten Mica. Den avfyras från en lastbilsmonterad lavett. Fordonet/lavetten betjänas av två man. Roboten nns i två varianter, med IR-målsökare eller med aktiv radarmålsökare. Systemet har allväderskapacitet. Tillverkaren benämner båda robotarna som ”fire and forget”, troligtvis nns dock någon form av datalänk vid utskjutningsplatsen vilket gör

Artilleri & Luftvärn

det möjligt att uppdatera roboten om målets position för att underlätta att målsökaren hittar målet. Den ursprungliga jaktroboten är i luftvärnsvarianten försedd med booster samt vektoriserad styrning vilket gör det möjligt att låta roboten starta vertikalt för att sedan snabbt vrida sig i önskad riktning och angripa mål på såväl låg som relativt hög höjd. Vertikalstarten ger 360 graders eldområde samt möjligheter att gruppera i skog eller urban terräng. För att invisa roboten är det enligt tillverkaren möjligt att utnyttja alla typer av 3-D spaningsradar förutsatt att deras räckvidd är minst 50 km. Data: • Maximalt avstånd till träffpunkt 12 000 m. • Maximal höjdtäckning 9 000 m. • Robotens manövrerbarhet 30 to 50 g (30 g på 12 000 m avstånd). • Eldhastighet 4 skott på 6 sekunder. • Stridsdelsvikt 13 kg.

IRIS-T IRIS-T, Infra-Red Imaging System-Tail/Thrust Vector Controlled, är ett europeiskt samarbetsprojekt mellan sex länder, Tyskland, Sverige, Norge, Italien, Grekland och Spanien. Syftet är att ta fram en europeisk IR-jaktrobot för att ersätta den amerikanska sidewinderroboten. Sveriges/SAAB:s del i projektet utgörs av 18%. IRIS-T utnyttjar TVC-styrning, det vill säga små fenor i raketmotorns utlopp som riktar motorns dragkraft åt önskat håll vilket innebär att roboten kan göra mycket kraftiga svängar även vid låga farter. Målsökaren är av bildalstrande typ och arbetar inom det infraröda

Artilleri & Luftvärn

området. Enligt FMV medför den bildalstrande IR-funktionen tillsammans med avancerad bildbehandling att roboten blir mycket svår att störa. Roboten måste inte ha låst på målet före avfyring (lock-on after launch). Roboten uppges kunna bekämpa ygplan såväl som UAV och kryssningsrobotar. Från tyskt håll, företaget Diehl, vill man nu även utnyttja IRIS-T som luftvärnsrobot. Man skissar på tre eller fyra olika varianter. IRIS-T SLS, surface launched short range, är ett korträckviddigt luftvärnssystem, SHORAD. Avsikten är att ersätta dagens tyska stingerförband. Det består av IRIS-T roboten utan några modieringar. En eldenhet skall bestå av fyra stycken standardiserade ygplansvapenbalkar monterade på ett terrängfordon. IRIS-T SL, Surface Launched, skall bli ett luftvärnssystem med medellång räckvidd. Avsikten är att utnyttja det tillsammans med MEADS, efterföljaren till Patriot. De egenskaper systemet skall ha är:

IRIS-T på bilden apterad på en JAS 39 Gripen.

• Kort reaktionstid. • Vertikalstart och därmed 360 graders eldområde. • Enkel robothantering, genom att roboten avfyras direkt ur transportbehållaren. • Möjligheter att via datalänk uppdatera roboten om förändringar i målpositionen. • Möjligheter att utnyttja sensornätverk för att förse eldenheten med tillräcklig skjutdata. Enheten skall vara möjlig att ygtransportera. För att uppnå längre räckvidd än IRS-T SLS kommer IRIS-T SL roboten att vara utrustad med en större raketmotor, datalänk samt en noskon för att minska luftmotståndet. Avsikten är att systemet skall kunna tas i drift 2012.

IDAS IDAS, Interactive Defence and Armament for Submarines, är en demonstrator för ett luftvärnssystem för U-båtar! Primärt är roboten avsedd som skydd mot U-båtsjakthelikoptrar men kan även användas mot mindre fartyg och kustnära mål. Roboten utnyttjar IRIS-T:s målsökare. I en torpedtub laddas upp till fyra robotar. Mellan roboten och U-båten utnyttjas en beroptisk datalänk. En operatör ombord på U-båten kan under hela skjutförloppet påverka robotens målval. Genom sin målsökare kan roboten själv leta efter mål även om datalänken bryts. Systemet skall ha en räckvidd upp till ca 15 km.

Varför jaktrobotar? Främsta orsaken att använda jaktrobotar som

luftvärn är av kostnadsskäl. Att ta fram robotar med höga ygprestanda och med bra målsökare är mycket dyrt. Idag är det i stort sett bara stormakterna som har råd att göra detta själva (samt Israel), i övrigt krävs samprojekt mellan era länder som i fallen med t ex IRIS-T och Meteor. Att slå ut kostnaderna på er enheter innebär ett lägre styckepris.

Taktiska möjligheter Flera av systemen har datalänk från utskjutningsplatsen till roboten. Roboten kan på så vis få uppdateringar om målets position och behöver inte ha låst på målet redan vid utskjutningsplatsen. Roboten anfaller lågt ygande mål snett uppifrån. Genom positionsuppdateringar från förbandets sensornätverk via datalänken ges därför roboten möjlighet att anfalla mål bakom mask. Israeliska SPYDER och Franska Mica VL kan utnyttja både IR- och radarrobotar. På detta vis nns möjlighet att alltid använda den lämpligaste målsökaren för varje individuellt mål. Ett mål som har liten radarmålarea kan t.ex. ha en stor IR-signatur och vice versa. Genom att robotarna har egna målsökare nns möjligheten att ha era robotar i luften samtidigt mot olika mål. Typiskt för systemen tycks vara att de kan skjuta en ny robot per ca 3-5 sekunder. Att robotarna har inbyggda målsökare innebär också att det inte nns någon eldledningsradar vid utskjutningsplatsen vilken gör platsen svår att hitta och bekämpa. I svensk terräng är det sällan man kan hitta grupperingsplatser som ger eldområden större än 120 grader för system som kräver fri sikt till målet. Vertikalstart som används i VL Mica och IRIS-T SL ger möjlighet till 360 graders eldom-

Artilleri & Luftvärn

råde. Det krävs alltså 3 stycken siktlinjesstyrda system för att täcka samma yta som ett lv-system med vertikalstart och målsökare. Kraven på grupperingsplats för dessa eldenheter blir små eftersom det i stort sett räcker med en glänta i skogen för att kunna skjuta. Det krävs dock att radiosamband kan upprättas med sensornätverket, samt att länkkontakt kan upprättas från utskjutningsplatsen till roboten. Även system som NASAMS och SPYDER ställer relativt små krav på grupperingsplatsen, även om man inte kan gruppera alltför nära mask eftersom roboten måste hinna stiga tillräckligt högt för att inte köra in i masken. Genom möjligheterna att gruppera i stort sett var som helst samt förmågan att bekämpa mål bakom mask minskar möjligheterna för motståndarens ygstridkrafter att veta var eldenheterna är grupperade. Motståndaren förlorar också till stor del möjligheten att genom lågygning undgå bekämpning. Dessa egenskaper gör att systemen på ett bra sätt stödjer möjligheterna till manöverkrigföring med luftvärnet. NASAMS använder samma robot (AMRAAM) som ygplanen, därmed nns en möjlighet att prioritera robotarna till det system som för tillfället behöver dem bäst. Att avfyra en jaktrobot från marken innebär att roboten inte har nytta av det extra farttillskott som ygplanet ger upphov till. Räckvidden för lvroboten blir därmed avsevärt kortare om den inte förses med någon form av startraket/booster. Ett siktlinjestyrt system kan normalt sett endast bekämpa ett mål åt gången, vilket ställer krav på kort bekämpningstid (d.v.s. hög robothastighet) för att man skall hinna bekämpa era mål innan de når

Artilleri & Luftvärn

fram till skyddsobjektet. Mot lågtygande farkoster är hög robothastighet ett krav för siktlinjesstyrda system, eftersom roboten måste hinna träffa målet innan det går i mask. För det målsökarstyrda systemet krävs inte fri sikt från utskjutningsplatsen till målet under hela skjutförloppet, problemet med att målet går i mask är litet eftersom roboten mot lågtygande mål anfaller med ett höjdöverläge och tittar neråt. Vapensystemet har hög eldhastighet och kan ha många robotar i luften samtidigt. Eftersom målen är på väg mot skyddsobjektet så räcker det med en moderat fart på luftvärnsroboten då den mer eller mindre färdas på kontrakurs mot målet. Förmåga att avfyra era robotar på kort tid är därför en viktigare egenskap än hastighet för dessa robotsystem.

Svåra att slå ut Jaktrobotar som luftvärnssystem är inget nytt. Utvecklingen av denna typ av system kommer att fortsätta, inte minst för att hålla nere utvecklingskostnaderna. Nyare system med möjlighet till ”lock on after launch” och datalänk ger möjligheter att bekämpa mål bakom mask. Olika typer av målsökare, aktiva- och passiva, ger systemen allväderskapacitet och gör det svårt för motståndaren att störa dem. Eftersom ingen eldledningsradar behöver utnyttjas är det svårt att hitta eldenheten och svårt att bekämpa den. Sensorinformation om målet får eldenheten av ett sensornätverk. Sensornätverk är svåra att helt slå ut genom att det kan bestå av en mängd spaningssensorer av olika typ. Vertikalstartande robotar innebär 360 graders eldområde och ställer små krav på grupperingsplatsen vilket gör det möjligt för luftvärnet att skydda stor yta samt följa med manöverförband.

Stefan Bratt

Bodens hemliga fästning

har blivit stor turistmagnet Så mycket som möjligt är bevarat i originalskick inne i Rödbergsfortet. Bilden visar en kanonservis kommunikationsutrustning.

Varje år besöks Rödbergsfortet av 9 000 besökare och den forne artilleristen Ralf Adolfsson är en av de kunniga guiderna.

Den var ända fram till mitten av 90-talet en av landets mest välbevarade militära hemligheter. Idag intas delar av Bodens fästning, nämligen Rödbergsfortet, av tusentals människor men inte från öster utan av turister från många olika länder.

Artilleriet i Boden rade sitt 100-årsjubileum under 2006. Stor del av sin tid som antingen värnpliktig eller befäl har många Bodenartillerister tillbringat i något av de fem fort som utgjorde stommen till Bodens fästning. Men, klockan 14.11 på nyårsaftonen 1997 tog epoken Bodens fästning slut.

Då trampade den siste chefen för Rödbergsfortet, kapten Henry Rova för sista gången på avfyringspedalen till en av fortets fyra tolv centimeters Boforspjäser, som ursprungligen utgjort bestyckning till jagaren ”Gävle”. En tid som också i allra högsta grad bidrog till att staden Boden i södra Norrbotten såg dagens ljus 1919. Idag har Bodens Fästning förvandlats till en populär turistattraktion då Rödbergsfortet sedan sommaren 2000 omvandlats till en av södra Norrbottens mest populära turistattraktioner.

Fyra indelta knektar Före år 1901 och byggandet av Bodens fästning fanns inte Bodens stad. Det militära engagemanget inskränkte sig till fyra indelta knektar i var sitt soldattorp i Bodsvedjan, några kilometer söder om dagens stadskärna. Tretton år senare var Bodens fästning klar att tas i fullt bruk. En fästning som fram till nyårsaftonen 1997 haft tiotusentals värnpliktiga och befäl inkvarterade i de fem fort som utgör stommen till fästningsverket. - Totalt ingick ungefär 1 200 objekt i fästningen och den ring med fort som utgör fästningen är 2,5 mil lång, berättar Henry Rova. Artilleri & Luftvärn

Henry Rova ck alltså i egenskap av siste chefen för Rödbergsfortet äran att avfyra det sista skottet. - Mitt sista kommando till pjäsen var ”84 lag”. Vi hade totalt 496 skott att avfyra innan fästningen skulle tas ur krigsorganisationen. Efter att vi hade avfyrat 84 skott var eldröret 140 grader varmt. Du kunde hälla snö över pipan, höra hur det fräste till, och höll du händerna nedanför eldröret och ck de kondenserade snödropparna över dig brände du dig, berättar Henry Rova. Samma dag invaderades fortet av över 10 000 nykna människor som för första gången ck stifta bekantskap med ”låset i norr”. Enligt Bodenpolisen var det den största folksamlingen i Bodens historia.

Naturlig lokalisering Att bygga fästningen i trakten kring Boden var en naturlig åtgärd, inte minst på grund av den kuperade terräng som omger staden. Boden blev också ett lås över Lule älv samt var tidigt en knutpunkt för järnvägstraken. Här passerade bland annat järnvägen över Lule Älv och bildade en knutpunkt med Ofotenbanan mot Narvik. Dessutom var avståndet till kusten tillräckligt långt för att fästningen inte kunde beskjutas från en invasionsstyrka till sjöss. - Faktum är att samtliga fortens pjäser har varit skarpt inriktade mot ett och samma mål under en dag – järnvägsstationen Boden Södra. Det skedde 1942 i samband med att den tyska divisionen Engelbrekt transiterades genom Sverige. Vi skulle i alla fall inte begå Artilleri & Luftvärn

samma misstag som Norge och Danmark gjort med att bli överfallna med vår gard nere, förklarar Henry Rova. Samtliga bergsfort inom fästningen bestyckades redan från början med ett tungt och ett lätt batteri samt granatkastare och kaponjärkanoner för närförsvar. Det tunga batteriet vid Åbergs-, Degerberget samt Gammelängsforten bestod av vardera fyra stycken 12 centimeters kanoner och vid Mjösjö- o Rödbergsforten fyra 15 centimeters haubits modell 1906. 1976 skedde en modernisering och samtliga fort ck en enhetlig kaliber då Rödbergsfortet erhöll fyra 12 centimeters kanoner från stadsjagaren Gävle. Skottvidden var 19 kilometer. Varje fort förfogade också över åtta granatkastargrupper.

Kostnad – tre JAS-projekt Det var inget litet projekt som sattes igång våren 1901. Faktum är att uppförandet av

Soldatförläggning i Rödbergsfortet.

ett litet samhälle i miniatyr, som skulle klara en belägringssituation i minst två månader. Inne i forten fanns förutom en läkarmottagning även rum för tandläkaren. Varje fort förfogade över en läkare och en tandläkare. Varje värnpliktig vid dåvarande A 8 ck räkna med åtminstone 2-3 månaders tjänstgöring i något av de fem forten. Som mest fanns det enligt krigsdagböcker från andra världskriget 22 800 man stationerade i Boden med omnejd för att bemanna fästningsverken som utgör Bodens Fästning.

Drygt 9 000 besökare Här släpps inga obehöriga in och de som av någon anledning ville försöka fick först överlista stora vakthundar som var dresserade till att ”hugga först och skälla sedan”.

Bodens Fästning är vårt lands i särklass största militära investering genom tiderna. I dagens penningvärde motsvarar den totala kostnaden för fästningen mycket pengar - Inledningsvis beräknades kostnaden till 8,7 miljoner kronor vilket bara den var en svindlande summa (motsvarar i dagens penningvärde den tredubbla budgeten för JASprojektet). Men, inte långt efter att bygget startades insåg generalstaben att budgeten måste revideras. 1904 ökades budgeten drastiskt och hamnade på för många under den tiden ofattbara 18,9 miljoner kronor. Den faktiska kostnaden blev till slut 19,2 miljoner kronor, berättar Henry Rova. Driften för ett fort beräknades till mellan 500 000 – 600 000 kronor per år beroende på fortets storlek och besättning. Rödbergsfortet hade ett manskap på 450 personer,

Sedan sommaren 2000 driver Henry Rova tillsammans med Sally Sundbom både guide- och konferensverksamhet i det nedlagda fortet. Knappt 10 000 personer guidas varje år runt inne i två av forten. Vid klart väder ser man utan problem konturen av SSAB:s stora stålverk i Luleå. Även om Bodens fästning, dess fort och andra anläggningar under många decennier tillhörde en av våra mest skyddade hemligheter är kanske faktumet att även ett av forten, Degerbergsfortet under en lång rad av år var förvaringsplats för den svenska guldreserven. - Om man tittar på den här skissen så står det bara ”valv”. Ett valv där ingen av fortets personal, vare sig han var fortväbel eller fortchef hade nyckel till. Det var alltså guldvalvet, berättar Henry Rova. Men en sommarnatt år 1984 skedde en topphemlig transport. Reserven som motsvarade 139 ton guld, yttades.

Artilleri & Luftvärn

Tre bepansrade lastbilar kom till berget och bara ett fåtal personer ck delta i arbetet med att lasta guldtackorna… Nog kan ett besök med tillhörande guidning på cirka en timma av dessa sevärdheter vara värt mindre än hundra kronor för militärhistoriskt intresserade personer? - Dessutom är det en kulturhistoriskt anläggning som många hört talas om men förhållandevis få har sett, tillägger Henry Rova. Källor: ”Sån’t var livet i Bodens fästning och garnison”, Kamratföreningar i Bodens Garnison (2001) samt ”Bodens Fästning” av major Mats Johansson (1999).

Samtliga fem fort som utgjorde stommen till Bodens Fästning hade sin egen läkarmottagning och även plats för tandläkare.

Knappt 10 000 personer guidas varje år runt inne i två av forten.Vid klart väder ser man utan problem konturen av SSAB:s stora stålverk i Luleå.

Artilleri & Luftvärn

Svante Ståhl

Från Tofta skjutfält till Fredrikstens fästning Överingenjör Svante Ståhl har ett förflutet som artillerist vid Gotlands artilleriregemente och efter genomgången MHS ATKV som anställd vid AB Bofors. Han har under senare år intresserat sig för Karl XII:s död.

För c:a 40 år sedan stod jag med ett batteri om sex 10,5 cm m/40 på Tofta skjutfält och sköt granatkartescher och kunde se hur otroligt effektiva dessa granater var. Något år senare var jag i Norge och passade då på att besöka Fredrikstens fästning och för mig med Toftaskjutningen i färskt minne var det inget mysterium hur Karl Xll dog där 1718. Även om de norska kartescherna var annorlunda än granatkartescher så var även dessa otroligt effektiva och att sticka upp huvudet ur löpgraven, som kungen gjorde, var helt enkelt livsfarligt.

I en ”gazett”, daterad Stockholm den 10 december 1718 sägs också att kungen dödades av en karteschkula. ”Skottet skedde med en kartesch ur ett annat fort, som låg på sidan därav för sig själv”. Men redan i januari 1719 började mordryktena komma i svang för att aldrig upphöra. De senaste tio åren är det just mordteorin som har övertaget.

Grenanders utredning 1988 gjorde översten av första graden Gunnar Grenander en ballistisk analys av händelsen.

Uppsatsen gav han titeln ”Karl Xll:s död, Ett ögonvittnes berättelse bekräftas”. Hans slutsats var att kungen dödades av en karteschkula av bly avfyrad från Overberget, en skans utanför huvudfästningen och alltså därmed i överensstämmelse med ”gazettens” innehåll. Hans analys var så övertygande att Nationalencyklopedin skriver följande om Karl Xll:s död: ” Grenanders ballistiska undersökning avvisar helt lönnmordsteorien. De seglivade ryktena om att kungen lönnmördades kan numera avvisas.” Detta skrevs 1993 men stod sig endast ett år!

Uppströms opposition Redan året därpå kom en avhandlig författad av Rolf Uppström med titeln ”Mysteriet Karl Xll:s död”. Uppström ger Grenanders analys hård kritik. Framförallt påpekar Uppström att karteschkulor av bly bara användes till små kanoner. Om man använde sig av blykulor till större kanoner, som här är akuellt, skulle de mjuka blykulorna klumpa ihop sig vid avfyringen. Den röntgenundersökning, som genomfördes 1917 av kungens skalle visade ej heller spår av bly medan kungens ena fot hade

Artilleri & Luftvärn

blyspår. Kungen blev ju skjuten i foten strax innan slaget vid Poltava 1709. Inte heller av denna anledning kunde den dödande kulan ha varit av bly vare sig den kom från en kartesch eller en musköt.

Vem har rätt Kunde då norrmännen ha kartescher med järnkulor? Jodå! Men inte i den storlek som dödade kungen, alltså 18-20 mm. Så små järnkulor av järn kunde man inte tillverka 1718 enligt Uppström och andra forskare. Hans slutsats är att den enda återstående möjligheten tycks vara en specialprojektil, alltså en mantlad projektil där kulknappen kan vara ett alternativ. En specialprojektil innebär med nästan 100 procents säkerhet mord, säger Uppström. Här är alltså problemet i ett nötskal. Forskarna hittar ingen passande entlig kula och därför har kulknappen, som är en blykula med mässingshölje – alltså en mantlad kula – blivit det enda tänkbara alternativet. Jag blev litet nyken. Många soldater dödades samma kväll alldeles i närheten av Karl Xll. Varför blev dessa dödade av kulor från fästningen men inte kungen? Genom kontakt med en norsk kommendörkapten, som är expert på gamla vapen, ck jag den sensationella uppgiften att fästningen visst hade karteschkulor av järn i ”rätt” storlek, närmare bestämt 4360 kg smidda järnkulor i storlek 14-20 mm innan belägringen inleddes! För denna forskarbragd ck han Norsk Militaert Tidskrifts silvermedalj samt en belöning på 12 000:–! Men denna i detta sammanhang

Artilleri & Luftvärn

väsentliga information förblev obekant i Sverige. Nästa steg var att ta reda på anslagshastigheten mot kungens huvud för en järnkula med 20 mm diameter och en vikt på 32 gram. Där ck jag hjälp av en sommargotlänningen från Anga med mycket stort kunnande inom verkansområdet. Han räknade fram anslagshastigheten men hänsyn till skadorna på skallen till mellan 115200 m/s. Kunde en karteschkula avfyrad från Overberget, belägen 625 m från löpgraven nå kungen med denna hastighet? Ballistisk expertis från Bofors visade att så var fallet. Anslagshastigheten blev 146 m/s.

Vad säger ”gazetten”? Ett ögonvittnes berättelse anger att kulan kom från Overberget. Berättelsen innehåller era mycket intressanta detaljer. * Kungen ”ville taga denna myckna eld och skjutande (från huvudfästningen) i närmare ögnasikte”. Kungen lyfts upp och vänder blicken mot fästningen och får därmed Overberget snett till vänster i ungefär den vinkel, som likbesiktningen 1917 anger att kulan hade vid passage av huvudet. * Först höll den som har lämnat vittnesmålet kungen under fötterna ”men som var gång kanonen lossades från Overberget släppte handen efter, sank hans Maj:t alltid så långt neder att

Min slutsats är att Gazetten av den 10 december 1718, som säger att kungen dödades med en karteschkula som kom ”ur ett annat fort, som låg på sidan för sig själv”, sannolikt är helt korrekt!

han var betäckt”. Kan detta vara riktigt? För det första kan man under ”denna myckna skjutande” urskilja en speciell kanon på Overberget? (Overberget hade en 18 punds- och sex 6 pundskanoner.) Ja, till exempel om det var 18 pundaren, som hade ett annat och kraftigare ljud än 6 pundarna. För en krigserfaren ofcer, som vi har att göra med här, torde inte detta vara särskilt svårt. Det kan även vara så att man på den plats där kungen befann sig eventuellt kunde uppfatta en bogvågsknall när karteschen lämnar eldröret i överljudsfart. I så fall blir ljudet utomordentligt distinkt och karaktäristiskt och bäst hörs denna bogvågsknall om man, som var fallet här, står i skjutriktningen framför kanonen. Efter ett tag ”slog kungen hål i wallen mäd sin foth och således gjorde sig fotfäste så högt att han kunde ligga med armarne på wallen”.

* Nästa fråga; Vilken tid föröt mellan det att man uppfattade mynningsknallen och karteschkulorna slog ner vid löpgraven 625 meter längre bort? Svaret är drygt en sekund, vilket bör ge erforderlig tid att göra precis så som vittnet säger, alltså att ge kungen skydd mot karteschkulorna genom att sänka ner honom i löpgraven när mynningsknallen nådde löpgraven. Denna information liksom sannolikheten att vittnet kunde urskilja en särskild kanon på Overberget ger vittnesmålet trovärdighet. * På ytterligare en punkt är berättelsen särskilt intressant och det är att vittnet tydligen så klart uppfattar denna kanon på Overberget att han, förmodligen halvt omedvetet räknar skotten. Han anger sålunda att kungen dödades vid ”4:e skottet” från Overberget.

Peter Englunds dom Min utredning är publicerad i Karolinska förbundets årsbok 2003, som kom ut försenad i juni 2005. Karl Xll-experten Peter Englund har aldrig trott på det här med kulknappen utan lovat att äta upp sina gamla kalsonger om det skulle visa sig om denna var den dödande kulan! Han har recenserat min utredning i Dagens Nyheter och han säger, uppenbarligen lättad över att slippa tugga i sig sina kalsingar: ”Glöm kulknappen. Karl Xll sköts av enden, punkt slut!” Jag vill avsluta med att använda mig, litet modifierat, av Neil Armstrongs ord vid den första månlandningen: Det är ett långt steg mellan Tofta skjutfält och Fredrikstens fästning men det är ett kort steg mellan karteschskjutning på Fredriksten 1718 och Tofta Artilleri & Luftvärn

Marcus Broström, Lars-Linus Ekqvist

Övergradsskjutning med spränggranat m/77 Vid skjutning med övergrader har det visat sig att såväl skottvidd som avdrift blivit betydligt mindre än förväntat i skjutningar med brantare utskjutningsvinklar än ca 50°. Efter närmare studier av beräkningsmetoder (bland annat i samband med tidigare genomförda TTÖuppgifter) har det visat sig att problemet inte enbart kan härröras till själva beräkningsmetoden, utan även till brister i de aerodynamiska data som finns för ammunitionen. Fyra koefficienter1 saknas för att kunna göra tillfredsställande beräkningar vid framförallt extrema övergrader (upp emot 70° elevation).

För att kunna utveckla skjutningar med MRSI (Multiple Rounds Simultaneous Impact) är det av yttersta vikt att kunna nå tillfredsställande resultat med övergradsskjutningar. Detta föranledde Bofors Defence AB att under hösten 2004 på uppdrag av FMV2 genomföra vindtunnelprov med sgr m/773 syftande till att ta fram de aerodynamiska data som krävs när övergradsskjut1

Koefcienter för inducerat luftmotstånd (CD�2), tippdämpmoment (Cmq), magnuskraft (CNp) och magnusmoment (Cmp). 2 Försvarets Materielverk. 3 Spränggranat modell 77.

Artilleri & Luftvärn

ningar med en brant anfallsvinkel vid bantopp genomförs.

Uppgiften • Skjut sgr m/77 med högsta laddning och högsta elevation (så hög elevation som möjligt för att få en så stor anfallsvinkel vid bantopp som möjligt), gärna över 70 graders elevation. • Kontrollera detsamma på elevationerna 64, 60, 56, 44 och 40 grader med laddning 4, 6 och 8. • Mät nedslagskoordinater. • Jämför skjutprovsresultaten med banor beräknade i Artgen 1.21.3. Studera härvid skillnader mellan bentligt aerodynamikunderlag med nya data från vindtunnelprovning. Studera även skillnader mellan MPM (NATO) och sex frihetsgrader (6 D.O.F.). • Ge förslag på fortsatt arbete för att ytterligare förbättra beräkning av övergradsbanor.

Kaptenenerna Marcus Broström och LarsLinus Ekqvist var 2004 – 2005 studerande vid Taktiska Programmet vid Artilleriets Stridsskola och tillhörde då Norrlands Artilleribataljon respektive Jämtlands Fältjägarregemente.

Avgränsningar Skjutningarna genomförs endast med laddningarna 4, 6 och 8 (på grund av begränsningar i skjutning med laddning 9 och sgr m/77) och 31

ett tillfälligt BOA4 för att kunna genomföra skjutningar upp till max elevation (ca 71°) och med sgr m/77. Skjutningarna genomfördes på Älvdalens skjutfält 2005 under vecka 11-12 med stöd av lärare och elever ur TAP och YOP. Pjästypen som användes var FH 77B och skjutförfarandet genomfördes skottvis i serier om fem skott. Weibelradar från FMV genomförde mätningar av utgångshastighet och bana under försöken. Samtliga genomförda skjutningar beräknades efter skjutningarna om i Artgen 1.21.3 med för skjuttillfället gällande höjdvärden i syfte att ge en rättvis jämförelser av beräkningsmetoder och aerodynamiska data. Härvid genomfördes banberäkningar i 6 D.O.F. med nya aerodynamiska data (NA) och beräkningar i NATO med för sgr m/77 gamla aerodynamiska data (GA). Härvid gavs en tydlig bild av skillnader mellan de faktiska nedslagen och de i respektive beräkningsmetod uträknade nedslagskoordinaterna.

Diagrammen utvisar de i laddning 4 uppmätta nedslagskoordinaternas avvikelser från de beräknade. Origo i diagrammen representerar de i respektive modell bneräknade nedslagen. Skjutriktningen är uppåt sett i diagrammen.

Resultat

med en pjäs. På grund av begränsade observationsmöjligheter på observationsplats kunde vissa kombinationer ej skjutas.

Genomförande Då det idag enligt Säkerhetsinstruktionen (SäkI) ej är tillåtet att genomföra skjutning med övergrader i högre elevationer än 60° med högre laddningar än laddning 6 erhölls 32

Av resultaten i skjutningar med laddning 4 framgår att resultatet är bra i samtliga elevationer med den nya aerodynamiken. Dock så presterar även den gamla aerodynamiken bra resultat i sida och båda metoderna ligger väl inom vad som kan förväntas. Resultaten utvisar också att den faktiska skottvidden som uppstår är något längre än beräknat med den nya aerodynamiken, framförallt vid undergrader. NATO-metoden (GA) tenderar att beräkna en längre skottvidd än den faktiska ju högre elevation som används. 4

Beslut om användande

Artilleri & Luftvärn

Skjutningar med laddning 6 med NATO (GA) som beräkningsmodell på elevationer över 60 grader beräknar en större avdrift än vad som faktiskt uppstår. I längd är tendenserna motsvarande utfallet av laddning 4. Med 6 D.O.F. (NA) är resultaten mycket bra i sida oavsett vilka elevationer som beskjutits. Dock kvarstår problemet med en längre skottvidd än beräknat. Detta fenomen har dock eliminerats vid den största elevationen då skottvidden istället är kortare än beräknat. I beräkningar med NATO-modellen för laddning 8 tenderar beräkningarna i längd återigen att förvänta sig en alldeles för lång skottvidd vid högsta elevation mot vad som faktiskt uppstår. Här uppstår riktigt stora skillnader med nedslag på närmare 500 m kortare än beräknat. I skottvidd är tendensen likartad med 6 D.O.F. (NA) med än något för kort beräknad skottvidd på de lägre elevationerna som minskar ju högre elevationen blir. I sida uppstår de största avvikelserna med NATO (GA) i elevationer mellan 50 och 60 grader. I sida redovisas ett med 6 D.O.F. (NA) i skjutriktningen sett konstant högerläge utifrån de beräknade, med den största avvikelsen uppkommande vid max elevation.

Slutsatser Beräkningsmetoden 6 D.O.F. med ny aerodynamik presterar överlag väl överrensstämmande resultat i sida (i förhållande till skjutriktningen). Även om avvikelserna är små ligger tyngdpunkten på nedslagen till vänster om det beräknade på huvuddelen laddningar och elevationer. Slutsatsen tyder på att de framtagna koefcienterna för Magnuseffekten

Artilleri & Luftvärn

är för stora, så länge inte en extrem övergradsskjutning genomförs. I längd är resultatet vid övergradskjutning mycket bra. Bäst resultat uppvisar skjutningar med laddning 4 där beräkningarna i det närmaste överrensstämmer med nedslagen. Här uppvisar dock den nya aerodynamiken tendenser att vid undergradsskjutningar beräkna för kort skottvidd mot den faktiska, något som

Diagrammen utvisar de i laddning 8 uppmätta nedslagskoordinaternas avvikelser från de beräknade. Origo i diagrammen representerar de i respektive modell beräknade nedslagen. Skjutriktningen är uppåt sett i diagrammen.

i ett kraftigt vänsterläge (på grund av att underlag för Magnuseffekten saknas). I längd är resultaten helt enligt förväntat med bra resultat vid undergradsskjutningar men med stora avvikelser vid elevationer större än 60 grader. Detta är logiskt då de gamla aerodynamiska värdena saknar viktiga koefcienter som spelar stor roll för beräkningar av skottvidden vid övergrader (tippdämpmoment- och inducerade luftmotståndskoefcienter).

M00342

kan härröras till en för kraftig koefcient för tippdämpmoment eller för stora koefcienter i inducerat luftmotstånd (CDα2). Överlag utvisar beräkningarna med NATO (GA) en mindre avdrift än vad metoden beräknar. Nedslagen ligger överlag med tyngdpunkten till vänster i skjutriktningen. Det som förbryllar är att laddning 8 med max elevation är den enda skjutningen med en nedslagstyngdpunkt till höger om det beräknade. Detta är förvånande det rimligtvis borde ha resulterat

För Sveriges jägare sedan 1975. Nu levererar Aimpoint rödpunktsiktet CS till Försvarsmakten. www.aimpoint.com • info@aimpoint.se

Artilleri & Luftvärn

Egon Palo

UAV – Indirekt bekämpning Den här artikeln avser att belysa funktionen indirekt bekämpning understödd av UAV som står för Unmanned Aerial Vehicle, dvs. obemannat flygplan. Artikelförfattaren får betraktas som novis inom området, vilket kan vara både en fördel och en nackdel. En fördel för att man inte sitter fast i gamla kunskaper och metoder, en nackdel för att man har bristfällig kunskap och vetskap om tidigare metoder. Med detta som bakgrund skall denna artikel läsas och förstås emedan vissa metoder kan komma att ”ställas på ända” mot vad som tidigare varit brukligt i dessa sammanhang.

Det är tveklöst på det sättet att användandet av UAV när det gäller eldledning, mållokalisering, eldreglering och underrättelseinhämtning är både stridsekonomiskt, effektivt och penningbesparande. Funktionen UAV bör kunna spridas/delas inom FM (artilleri och spaning) utan att generera allt för stora kostnader sett till vilka alternativ som gäller (satellit eller eget yg) för att snabbt kunna lokalisera och målbestämma entlig/hotfull verksamhet, inte minst i förebyggande syfte, främst i internationell tjänst.

Artilleri & Luftvärn

Om/när ett FN-etablissemang i internationell tjänst blir beskjutet av indirekt bekämpning av illasinnade lokala fraktioner, måste platsen för avskjutningsanordningarna lokaliseras vilket kan ske med artlokradar. För att eliminera skada på tredje part beroende på det ROE (Rules of Engagement) som gäller kan platsen för dessa grupperingar behöva lokaliseras och analyseras innan motbekämpning kan genomföras. I detta läge är UAV funktionen absolut nödvändig och det bästa alternativet. Tidigare erfarenheter visar också att UAV har haft avskräckande effekt på milisförband (motsvarande), då uppträdandet av en UAV ofta kopplas till bekämpning samtidigt som det står klart att de är betraktade.

Kapten Egon Palo tjänstgör vid Sensoravdelningen, Artilleriets Stridsskola.

UAV- typer De UAV som nu används eller provas i FM är av typen taktisk/stridsteknisk nivå. Jag kommer även att beröra UAV på operativ nivå, som dock fn inte nns inom FM. UAV på operativ nivå används frekvent internationellt för indirekt bekämpning vilket motiverar att den omnämns i denna artikel.

Stridteknisk nivå Försöksplattform är Sky Lark. Operationsområde begränsas av radiolänkräckvidd och kan betraktas som en radie på 810 km. Skylark är ett handburet system som förhållandevis snabbt kan leverera effekt efter order. Ugglan under klargöring.

Ugglan klar för start.

Systemprestanda: Data: Startvikt 4,5 kg, aktionstid 1h, nyttolast 1kg, i ett system med 3 ygplan ingår två man. Sensorer: Valbart mellan dagsljuskamera och IR-kamera Lämplig placering i egen organisation bör vara framskjuten så att så stor del av farkostens operationsområde som möjligt kan användas f ö r s p a n i n g, eldledning och observationer. I ett scenario med en fram-

skjuten spaningsgrupp utrustad med Sky Lark kan farkosten även användas för indirekt bekämpning, så till vida att ett lämpligt skjutavstånd för artilleri då uppnås. Systemet är sannolikt bäst lämpat för indirekt bekämpning på kortare avstånd där granatkastare levererar verkan i målet understödd av UAV på stridsteknisk nivå.

Taktisk nivå, Ugglan Operationsområde begränsas av länkräckvidd som kan betraktas som en radie på 7-8 mil. Detta kräver dock att markstationens länkutrusning är placerad på ett sådant sätt att ”line of sight” kan uppnås i 360 grader, vilket kan vara ett problem då masten endast är ca 4 meter hög. Det innebär att sändarstationen måste stå relativt oskyddad för att ett arbetsområde skall kunna vara 360 grader från markstation. Det är dock rimligt att anta att farkosten i huvudsak arbetar i en riktning. Systemprestanda: Data: Vikt 330 kg, Aktionstid ca 2,5 h, pilotkamera, nyttolast 45 kg, i ett system med fyra ygplan ingår 28 man. Sensorer: Dagsljuskamera och IR-kamera. Systemet är väl utvecklat och mycket funktionabelt och väl lämpat för eldledning och observationstjänst, dock uppfyller inte systemet framtida krav på precision i måluttag och aktionstid. Eldledning med UAV har framgångsrikt samövats mellan UAV förband och artilleri. Nuvarande precisionsförmåga är ca 30 meter radiellt (tillverkarens uppgift är

Artilleri & Luftvärn

50 meter radiellt), det framtida kravet med precisionsammunition är en radie på mindre än 10 meter. Systemet innehåller dock ett antal bräckliga (tidskrävande) och kritiska moment innan farkosten väl yger, uppskattad tid för verkan ur marschgruppering är ca 6 timmar. Landningsfasen (som sker med fallskärm) är systemkritisk och förhållandevis vansklig då slutfasen av landningen inte går att styra. Dock beräknar systemet landningsplatsen med hänsyn till vind och terrängförhållanden. Dessa faser medför att omgruppering av systemet bör undvikas om så inte är absolut nödvändigt,. Omgruppering under pågående uppdrag är ej möjlig. Det är min bedömning att ett konventionellt system med hjulställ för start och landning skulle medföra snabbare insats, längre aktionstid och större nyttolast i förhållande till dagens system. Nyttolasten (bränsle och sensorer) kan öka främst därför att starthastigheten kan ökas och krafterna vid landning minskas då hjulställ används. Det är högst troligt att lämplig väg eller dylikt kan användas för start eller landning tillräckligt nära operationsområdet för att väglandning ska vara ett taktiskt bra alternativ.

Operativ nivå Operationsområde begränsas normalt inte av länkräckvidd som de ovan beskrivna, i detta fall är det farkostens egen begränsning som gäller i form av bränsle mm, eftersom den normalt manövreras via satellit. Systemet medger spaning och bekämpning med långräckviddiga vapen såsom långskjutande artilleri, raketartilleri, markrobot och ygbekämpning

Artilleri & Luftvärn

Sensmoral

Ugglan startar för att genomföra ett nytt spanningsuppdrag.

Principen att använda UAV vid indirekt bekämpning och spaning är sannolikt den mest optimala lösningen för att snabbt kunna eldreglera eller spana mot en i förväg okänd plats, eftersom spaningsförbanden kanske inte alltid är på rätt plats. I internationella och även i de esta andra perspektiv anses UAV vara utmärkt för uppdrag som kan klassas som ”Dangerous, dirty and dull”. Trots att UAV-system inte är billiga så är alternativen åtskilligt dyrare och mer personalkrävande. De taktiska och operativa UAV-systemen kan uppträda som UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle), på i ett enklare beväpnat utförande, detta för att uppnå förmågan ”Target of opportunity”. FM bör i ett längre perspektiv denitivt ha ovanstående tre systemnivåer operativa i sin organisation i framtiden.

Göran Myllymäki

Ledningsavdelningen deltar i Försvarsmaktens ledningsutveckling Major Göran Myllymäki är chef för ledningsavdelningen vid ArtSS och har sina rötter i A 8, Boden.

Ledningsavdelningen vid ArtSS har i och med flyttningen till Boden fått dels en till stora delar ändrad inriktning av sin verksamhet, dels en helt ny bemanning. Ingen från ”gamla” Ledningsavdelningen i Kristinehamn har följt med till Boden. Den ändrade inriktningen består i att vi nu framför allt arbetar med utvecklingsfrågor inom ledningssystemområdet.

Organisation Ledningsavdelningen på A 9 nya regementsområde.

Ledningsavdelningen nns på plats innanför grindarna på A 9 område i byggnad 002. Avdelningen består av 9 ofcerare enligt följande:

Avdelningschef/ Ledsystutvecklare Mj Göran Myllymäki Stf avdch/ Stri-/bekled Kn Tommy Granström Ledsystoff/ Kommunikationssystem Lt Rolf Berglund Ledsystoff/ Kommunikationssystem Kn Mikael Bergman Ledsystoff/ Infosystem Kn Tomas Larson Ledsystoff/ Infosystem Kn Tomas Hamrén Teknisk ofcer Infosystem Kn Peter Nilsson Utvoff Art/Int BekDemo Övlt Mats Rehn, 100%BekDemo Enköping Utvoff Art BekDemo Mj Henrik Andersson, 100%BekDemo Enköping

Ledningsavdelningens uppgifter Ledningsavd deltar givetvis i hög grad i Försvarsmaktens ledningssystemutveckling, såväl avseende kommunikationssystem som informationssystem, och inte minst ledningsmetodik.

Artilleri & Luftvärn

En annan stor del av verksamheten utgörs av stöd till projekt Bekämpningsdemonstrator (BekDemo), som bedriver sin verksamhet i Enköping under Ledsyst M. Kommunikationssystemområdet Förutom att hålla sig ajour med utvecklingen inom bentliga system såsom Telesystem 9000 och DART/ PC-DART, tillkommer en del nytt på kommunikationsområdet inom de närmaste åren och i den utvecklingen deltar vi givetvis. GTRS: Gemensamt Taktiskt RadioSystem, är ett sådant nytt projekt där TTEM-arbete1 för närvarande pågår. GTRS är en s.k. mjukvaruradio, enklast uttryckt, ett och samma skal ska kunna alstra olika vågformer beroende på vilken mjukvara som används. Ena minuten kan radion användas som en traditionell 180station, för att i nästa minut vara en kortvågsradio. Insatsorganisationen kommer att utrustas med GTRS mellan åren 2008 – 2014, enligt nuvarande plan. GTTS: Gemensamt Taktiskt TeleSystem är ett Försvarsmaktgemensamt telesystem som skall utgöra den mobila infrastrukturen i det framtida insatsförsvaret och på sikt ersätta nuvarande telesystem såsom TS 9000 och Amf TS. GTTS ska tillgodose behovet av yttäckande samband för organisationens ledning, sensorinformation och vapensystem. Även här pågår TTEM-arbete. Informationssystemområdet En stor del av arbetet inom detta område är deltagandet i framtagandet av SLB2, och där1 2

TTEM: Taktisk Teknisk Ekonomisk Målsättning. Stridsledningssystem Bataljon.

Artilleri & Luftvärn

med kravställandet för indirekt eld-funktionen i denna. SLB i mer eller mindre färdig förbandsversion kommer man att kunna se från ca 2010 om nuvarande tidsplaner håller. Ett arbete som ligger i startgroparna för vår del är deltagandet i arbetet med ett Försvarsmaktsgemensamt informationssytem benämnt SWECCIS (SWEdish Command and Control Information System). Här kommer vi i närtid att börja arbetet med att kravställa den FAS (Functional Area Service) som skall höra till bekämpningsfunktionen. En grundläggande första version av SWECCIS, som endast har basfunktioner som karthantering, ordbehandling, mm kommer att nnas klar till början på 2008. Därefter kommer FAS:er att byggas på efter hand.

Ledningsutveckling Inom Försvarsmakten sker ledningssystemutvecklingen3 främst vid UtvC i Enköping inom Ledsyst M, O, P & T och detta kommer att fortgå från 2007 som CD&E4 för att ta fram framtida ledningskoncept, bl.a. ”Joint Fire”. Parallellt med denna utveckling sker den accelererande utvecklingen inom NBG (Nordic Battle Group). Just nu nns inget gemensamt ledningssystem för Försvarsmakten med en knivskarp målbild och uppgift. Med detta som bakgrund är det en utmaning att utveckla ledningskonceptet inom funktionen artilleri System för att genomföra ledning inkluderande metodik- och tekniktillämpning. Systemet består av doktrin, organisation, personal och teknik. Systemet utgörs av hela kedjan av organ för inhämtning, sammanställning, överföring, bearbetning, lagring, presentation och spridning av data och information. 4 Concept Development & Experimentation. 3

Ledningsverktyg förr ...

... och nu.

och indirekt markmålsbekämpning. Vårt mål inom artilleriet är att vi i framtiden skall ha ett modernt, modulärt uppbyggt, exibelt och precisionsbekämpande system av effektorer och sensorer, som graderat kan verka på såväl den nationella som den internationella arenan. Detta i sin tur kommer att kräva ett gediget arbete av oss alla vid det nya Artilleriregementet för att få en tydlighet i vår ledningssystemutveckling, våra kommande reglementen, vårt arbetssätt och vår övningsverksamhet. Inom Artilleriregementet och inom BekDemo utvecklas framtidens ledningskoncept avseende FM gemensam Indirekt Markmålsbekämpning inom och i nära samarbete med Ledsyst M. Detta sker i form av metodbeskrivningar och koncept avseende grunder på taktisk- och operativ nivå som bl.a. anpassas till det nya ledningskonceptet – IDC ² 5. Vi på ledningsavdelningen inom ArtSS realiserar dessa indirekta ledningskoncept och så kallade ”Quick Wins” i ”Metodanvisning Indirekt Markmålsbekämpning Taktisk nivå” som är avsett att gälla ”HÄR & NU”, d.v.s. under kommande termin/utbildningsår och i syfte att uppdateras årligen. Detta på grund av alla ständigt uppkommande förändringar i ledningskoncept och i ledningssystem inom Försvarsmakten. Målsättningen är att denna ”Metodanvisning Indirekt Markmålsbekämpning Taktisk nivå” skall utformas till ett utkast på bekämpningsIDC² = Integrerad Dynamisk Ledning är arbetsnamnet på Försvarsmaktens nya ledningskoncept på taktisk ledningsnivå för det framtida exibla insatsförsvaret. Utkast till nytt ledningskoncept är på remiss och är utgivet av DP Mark/Ledsyst M/HKV OPE.

ledningsreglemente under hösten 2007 och ett fastställt reglemente när ledningssystemet (bl. a. metodiken, organisationerna och tekniken) erhåller en stabilitet inom Försvarsmakten nationellt och internationellt.

Tillförsikt Självklart arbetar vi inom ledningsavdelningen inom er verksamheter än det som belyses ovan. Bland annat deltar vi i ”Arbetsgrupp Brigadstridsgruppsstab 08”, där målsättningen är att ta fram en TOEM6, en verksamhet som leds av Markstridsskolan. Vi deltar även i arbetsgrupp ledningsplats, en FM-gemensam ledningsplats från 2014 och framåt. RSF (Resursledningsstöd för StridsFältsnivån) är ytterligare ett område, detta är ett system som idag i begränsad omfattning provas på artilleribataljonen. Ledningsavdelningen bidrar även till metodanvisningsarbetet och kommande reglementsarbeten till vår framtida Artilleribataljon 2011 ”Archer”, ett arbete som huvudsakligen sker via projektsamordnaren Mj Erik Hörnell och inom Artilleriavdelningen vid ArtSS. Alla som har arbetat inom Försvarsmakten under de senaste årens omstruktureringar har antagligen någon gång känt osäkerhet inför framtiden, så också vi som arbetar med ledningsfrågor. Många gånger har man känt att ledningsutvecklingen ”spretar” åt alla håll, men trots allt så känner vi på avdelningen numera en ganska stor tillförsikt om att det kommer att bli bra. Utvecklingen går denitivt åt rätt håll!

TOEM: Taktisk Organisatorisk Ekonomisk Målsättning.

Artilleri & Luftvärn

Stefan Bratt

Odramatiskt årsmöte på Försvarshögskolan Det blev ett odramatisk möte när Artilleriklubben genomförde sitt årsmöte i Försvarshögskolans lokaler onsdagen den 30 augusti. Det enda anmärkningsvärda med själva årsmötet var kanske tidpunkten då det är brukligt att årsmötet genomförs under våren.

Men, som alla här i salen säkerligen är medvetna om, har detta verksamhetsår varit lite mer besvärligt än andra då vi i våras drabbades av vår ordförande Jan-Erik Jakobssons bortgång, förklarade mötets ordförande, Göran Mårtensson. Årsmötet följde enhälligt valberedningens förslag till ledamöter och kunde efter att klubban slagits i bordet hälsa den nye ordförande, överste Torbjörn Larsson, chef för Artilleriregementet, välkommen till sitt nya värv. ”Jag tackar för förtroendet och ser fram emot att få göra en insats i denna anrika förening”, förklarade han. Övriga nya ledamöter i styrelsen är Ove Tirud (vice ordförande), kapten Johan Magnussson, Artilleriregementet, överstelöjtnant Robert Daunfeldt, numera verksam inom Bae Systems Bofors AB samt chefen för LvSS, major Mattias Elfström.

Artilleri & Luftvärn

Göran Moberg berättar om FHS verksamhet.

Lars Tornérhielm Carl-Ivar Pesula och Bo Arvidssson.

Parentation genomfördes över ett antal medlemmar som gått bort, däribland Jan-Erik Jakobsson. Som särskild punkt efter årsmötet berättade en av Försvarshögskolans studierektorer, Göran Moberg, i korthet om FHS organisation och verksamhet. Bland annat berättade han att FHS i samtliga relevanta utbildningar idag är hundra procent harmoniserade med Natos

ledningskoncept, stabsmetodik och operationsledningsmetodik. ”Vi använder med andra ord samma rutiner för Standing Operations Order (SOP) som nyttjas vid Natos större ledningsplatser, bland annat Joint Forces Headquarters i Stavanger. Gränsen för den taktiska utbildningen och chefsprogrammet blir allt viktigare eftersom det handlar om en tydligare denition av vilka förkunskaper eleven ska ha inför Chefsprogrammet. Egentligen är inte detta en korrekt benämning eftersom vi idag utbildar stabsofcerare för högre ledningsfunktioner”. Idag läser 80 studerande vid stabsutbildningarna samt 40 vid Chefsprogrammet. När det gäller möjligheten att genomföra akademiska examina är det på gång, enligt Moberg: ”Enligt min bedömning är det en tidsfråga innan vi här på FHS får examensrätt, men vägen dit kanske blir lite krokig…”

Torbjörn Larsson tackar för förtroendet att leda Artilleriklubben.

Artilleri & Luftvärn

TÄVLING – TÄVLING – TÄVLING Vi tror att bland våra medlemmar och läsare nns det många som har goda matematiska och därmed artilleristiska kunskaper och tänker därför med jämna mellanrum ge er en liten tankenöt att lösa. Ett antal priser som skänkts av föreningen närstående företag som Saab, Bae Systems Bofors med era kommer att delas ut till några av dem som skickar in rätt lösning till följande adress: Artilleritidskrift c/o Stefan Bratt T 3-4 Lokförargränd 12 ävling A T : d e m 775 51 Krylbo uvertet Märkt k Vi vill ha ditt förslag på rätt svar senast den 30 januari 2007 Luftmotståndets inverkan på projektilbanan. Skjutavståndet (S) i ett lufttomt rum, det vill säga, utan inverkan av luftmotståndet, kan beräknas med följande matematiska uttryck: S = V02/g ∑ sin(2∑E), där V0 = mynningshastigheten och E = elevationen. För projektiler som avfyras i ett lufttomt rum med 660 m/s mynningshastighet vid 45∫ elevation blir skjutavståndet således S = 6602/9.81∑ sin (2∑45∫) ~ 44404 m. I ett verkligt skjutfall när projektilen skjuts i ett lufthav så bromsas den upp genom att den måste tränga undan de luftpartiklar som den möter under sin ygbana. Storleken på denna uppbromsning beror dels på projektilens rörelse (hastighet), dess yttre form (tvärsnittsarea-fördelning och yta), de atmosfäriska förhållandena (tryck och temperatur) samt projektilvikten. Hur mycket kommer det verkliga skjutavståndet med hänsyn till luftmotståndets inverkan att reduceras, med 20, 40, eller 60 procent?

Artilleri & Luftvärn

Artilleriklubben

Artilleri-Tidskrift

Adress

bankgiro 883-4278

c/o Överstelöjtnant Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7 681 33 KRISTINEHAMN Ordförande

Överste Torbjörn Larsson Bodens garnison Artilleriregementet Box 9113 961 19 BODEN Tel 0921-34 80 00

Prenumerationspriser

Inom Europa Utom Europa

180 kr per år 240 kr per år

Lösnummerpriser

Enkelnummer vid köp av minst 10 ex

70 kr 50 kr

Dubbel-/Temanummer vid köp av minst 10 ex

90 kr 70 kr

Sekreterare

Överstelöjtnant Lars Mörrby Högkvarteret 107 85 STOCKHOLM Tel 08-788 75 00 Medlemsavgifter

Årsavgift Ständigt medlemskap

125 kr 1 000 kr

Medlemsavgifter betalas till

ROLF TRYCKERI AB, SKÖVDE 2006

Artilleri & Luftvärn

MÖRKERKAPACITET FÖR RBS 70 MED 3:E GENERATIONS IR

NBG

Nordic Battle Group kommer att få mörkerkapacitet i RBS 70 genom det nya mörkersiktet, BORC. BORC är baserad på samma svenska IR-detektor som IR-sikte BIRC till RBS 56 BILL och IR-kamera FTI till eldledningsinstrumentet EOI. BORC hängs på det befintliga dagsiktet och ger skytten en IR-bild i det ordinarie okularet, därmed möjliggörande att RBS 70 även kan användas nattetid med bibehållna prestanda. För mer information, kontakta oss på nedanstående adress FLIR Systems AB är ett företag med rötter i Saab och Agema med mångårig erfarenhet av IR-kameror för militära och civila tillämpningar. Vi är en del av FLIR Systems Inc. som är ett världsledande företag inom IR-området med verksamhet inom termografi, övervakning, helikoptermonterad spaningsutrustning och nu även militära IR-sikten.

FLIR Systems AB, Government Systems Sweden Box 3 / Rinkebyvägen 19 SE-182 11 DANDERYD Tfn: +46 (0)8 753 25 00 Fax: +46 (0)8 731 05 30 e-mail: anders.gm.dahlberg@flir.se www.flir.com/imaging

Posttidning B

Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN

The Archer Artillery System 08

The Archer Artillery System 08 is a 155 mm artillery system, which is designed to support the modern NATO and European Union’s Battle Groups. The system is currently undergoing ﬁeld testing and evaluation by both the Swedish and Danish Armies. The system consists of: The 155 mm FH 77 BW L52 self-propelled howitzer, a conventional IM family of ammunition, an intelligent family of ammunition, a C4I-system and an ILS package.

MINDS UNITED - MILES AHEAD

www.baesystems.se

The range with today’s ballistic ammunition is 40 km and 60 km with the high precision ammunition M982 Excalibur. The system holds 40 complete rounds on board, of which 20 are in fully automated magazines and can be launched in 2½ minutes. The gun computer includes ballistic computations which makes the gun fully autonomous. The 3-4 men crew is deployed in an armoured crew cabin in all combat modes.The gun travels on road up to 70 km/h and can be air transported. By using a standard commercial hauler chassis as the carrier for the weapon system a very low life cycle cost is achieved.