Artilleri & Luftvärn nr. 1 2005

Page 1

Artilleri & Luftvärn

Artilleri-Tidskrift Nr 1 • 2005



Artilleri & Luftvärn

Artilleri-Tidskrift Tidskrift för artilleriet och luftvärnet Häfte 1 • 2005

Årgång 134

Lennart Gustafsson År 2005 ............................................................................................................. 2 Anders Carell Markstridskrafterna efter FB 04 – Målbild och dess bakgrund ........................... 5 Erika Östling Yrkesofficersprogrammets slutövning 2004 ...................................................... 24

Extra klubbmöte: Artilleriklubben tillsammans med Pansarklubben och Granatkastarteknisk förening inbjuder till gemensamt möte 2005-04-28 på Karlbergs slott. Samling utanför huvudbyggnaden 1800. Föredrag av statssekreteraren i Försvarsdepartementet om Försvarsmaktens roll i det nya Europa. Efter föredraget serveras enkel måltid. Mötet beräknas vara slut omkr 2200. Anmälan till övlt Jan Ström MSS: 0500-465000 eller e-post jan.strom@mss.mil.se Tala om om ni vill delta i måltiden!

Välkomna! Utnyttja detta tillfälle att bredda klubbens kontakter med andra klubbar! Omslagsbild: Eldgivning med haubits 77 B, laddning 9. Se artikel sida 24. Form och layout: Marie Thelander

ISSN 004 – 3788

1


Redaktionen

Lennart Gustafsson

Överstelöjtnant Lennart Gustafsson är tidskriftens redaktör

År 2005 … Framtidstro?

Så har då försvarspropositionen antagits och våra truppslag har överlevt, visserligen svårt sargade, men ändock vid liv. Från min snäva horisont som pensionär har jag svårt att inse nyttan av att flytta Artilleriregementet till Boden, trots den överkapacitet som finns där infrastrukturellt. Efter att ha tjänstgjort sex år i Kristinehamn och fått förmånen att uppleva de synnerligen goda utbildningsbetingelser som Artilleriregementet förfogar över, allt från akustiska skjutbanor till närbelägna skjutfält och duglig personal samt närheten till vissa viktiga industrier i Karlskoga, är det ännu mer obegripligt för mig. Tydligen finns det investeringsbehov även i Boden och miljöprövning av skjutfält är visst inte i hamn heller. Dessutom, utan att förringa den artillerikompetens som finns i Boden, är det ju i Kristinehamn som den mest utvecklade personella kompetensen finns och

2

en allvarlig farhåga är väl att den kompetensen inte kommer att flytta till Boden. I dag sysselsätter garnisonen i Kristinehamn ungefär 600 personer, inklusive de civilanställda, och den nya organisationen i Boden ska omfatta ungefär 120 yrkesofficerare och sex civilanställda. Tydligen ska tjänsterna i Boden först och främst tillsättas av de artillerister, cirka 80 stycken, som nu tjänstgör där så chansen att flytta till Boden från Kristinehamn verkar vara ganska liten. Ännu en gång, utan att förringa kompetensen i Boden, vilket kompetensbortfall! Vi får väl hoppas att vissa företag i Karlskoga däremot tillförs adekvat kompetens. Här slutar denna klagovisa, beslutet är fattat och nu gäller det som vanligt bland oss officerare ”att gilla läget” och lojalt foga sig i de beslut som fattats och göra allt för att


Artilleri & Luftvärn omlokaliseringen av regementet ska bli så smidig och skonsam som möjligt. Som chefen för Artilleriregementet, Göran Mårtensson, säger: ”Nu är det framåt som gäller och då får vi ta tag i situationen. Att vara bitter hjälper oss inte framåt”.

Artilleriklubbens höstmöte

Artilleriklubbens höstmöten genomfördes under vecka 448 i Boden, Halmstad och Kristinehamn. Då översten Anders Carell var hårt engagerad i denna turbulenta tid avhöll hans handgångne man, överstelöjtnant Lars Mörrby, föredraget vilket han gjorde på ett mycket bra sätt. Ämnet som behandlades var grunder för markstrid efter försvarsbeslut 2004 och i huvuddelen

av detta nummer återges Anders Carells föreläsning.

I detta nummer…

presenteras dessutom en skildring av artilleriets Yrkesofficersprograms slutövning 2004 i syfte att orientera om de förmågor och kompetenser den blivande fänriken tillägnar sig under året vid funktionsskolan. I kommande nummer kommer tidskriften att publicera en artikel om HM Konungens skjutpris för artilleriofficer, skriven av den vinnande officeren, en uppsats om bandburet Eldrörsluftvärn under 1940-, 50 och 60-talen samt redogörelser för TaP Art tekniska tillämpningsövningar under 2004. Vi kommer även att få ta del av ett ytterligare inlägg i frågan om ett gemensamt museum för våra funktioner.

3


4


Artilleri & Luftvärn

Anders Carell

Överste Anders Carell är chef för Markstridsavdelningen vid Högkvarterets Krigsförbandsledning.

Markstridskrafterna efter FB 04 – Målbild och dess bakgrund Den säkerhetspolitiska förändringen

Få, om någon, kan ha undgått att notera den stora förändringen av Sveriges säkerhetspolitiska läge som började i och med murens fall i slutet av 1980-talet. Sovjetimperiets och Warsawapaktens sönderfall, och därmed slutet på det kalla kriget, är som enskild händelse tillräcklig för att motivera en ny inriktning av den svenska säkerhetspolitikens medel och metoder – inte minst för Försvarsmakten. En säkerhetspolitik där den s k neutralitetspolitiken (med den logiskt kopplade militära alliansfriheten) under lång tid varit en av de bärande metoderna. Men murens fall blev också startskottet för en rad händelser – i och för sig mer eller mindre ömsesidigt beroende – som var för sig, men med gemensam kraft, förändrat och fortsätter att förändra vår säkerhetspolitiska situation. Listan på dessa händelser kan göras lång, men den viktigaste för svenskt vidkom-

mande torde vara vårt EU-medlemskap och vårt helhjärtade bifall då det gäller att skapa en Europeisk krishanteringsförmåga. Även NATO-utvidgningen som idag även omfattar våra grannar på andra sidan Östersjön: Estland, Lettland och Litauen, är självklart av stor betydelse. I sammanhanget bör också nämnas den instabila situationen på västra Balkan, där, åtminstone indirekt, murens fall tillät århundraden av motsättningar komma upp till en våldsam yta, och där Sverige, bl a på grund av våra Europa-ambitioner, plötsligt blev en självklar aktör. Och självklart – de ”asymmetriska hot” som den 11:e september 2001 för oss alla blev så brutalt påtagliga är i sig ett tillräckligt starkt motiv för en ny inriktning av våra säkerhetspolitiska medel och metoder – däribland våra väpnade styrkor. 5


Markstridskrafter Den av statsmakterna beslutade nya inriktningen för Sveriges Försvarsmakt – från invasionsförsvar mot ett flexibelt ”insatt insatsförsvar” – är mot ovanstående summariskt tecknade bakgrund helt logisk, riktig och ofrånkomlig.

Trots de omvälvande omvärldsförändringarna ligger Sveriges säkerhetspolitiska målsättning fast. Denna kan sammanfattas med ”fred, frihet och självständighet i självvald samverkan” Målsättningen är tidlös, och gäller oberoende av omvärldsläge. För att nå vår målsättning disponerar vi ett antal verktyg – säkerhetspolitiska medel – som vi använder efter bästa förstånd – säkerhetspolitiska metoder. Målet ligger fast oberoende av omvärldens utveckling, men medel, och framför allt metoder, måste ständigt anpassas till rådande omvärldssituation där också den tekniska utvecklingen ställer nya krav på, och ger nya möjligheter för, våra medel och metoder.

Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument

Eftersom vår säkerhetspolitik i många stycken handlar om långsiktigt goda relationer mellan nationen Sverige och andra aktörer, är sådana säkerhetspolitiska medel som diplomati, goda handelsförbindelser och samarbete inom internationella organisationer av stor vikt. Vår säkerhetspolitik handlar också om att tidigt motverka förhållanden som kan leda till konflikter och kanske på sikt allvarliga kriser. Därför använder vi oss av säkerhetspolitiska medel som olika former av bistånd, hjälp med demokratibygge osv. Verkligheten visar oss att trots våra, och hela västvärldens, höga ambitioner när det gäl6

ler förebyggande säkerhetspolitiska åtgärder så uppstår konflikter som i många fall leder till våld och mänskligt lidande. Sådana konflikter kan spridas och i värsta fall leda till att vår säkerhetspolitiska målsättning – fred och frihet – hotas. Den säkerhetspolitiska ”verktygslådan” innehåller därför också komponenter som så tidigt som möjligt kan kväva eller avbryta konflikter, även våldsamma och väpnade. Det är här som Försvarsmakten har sitt berättigande – att utgöra det yttersta av de säkerhetspolitiska instrumenten för att vi i alla lägen, alltså även vid ett ogynnsamt omvärldsläge, skall kunna innehålla landets säkerhetspolitiska målsättning ”fred och frihet”. Försvarsmaktens uppgift är i detta stycke att vid behov genomföra väpnad strid. Den väpnade striden är den sista utvägen att påtvinga någon vår vilja – att med dödligt våld, eller hot om dödligt våld, få någon att avbryta ett av oss oönskat beteende – eller påbörja ett av oss önskat beteende. ”Våldet eller hotet om våld är medlet för att nå målet att försätta motståndaren i en situation som övertygar honom att det är bättre att avsluta konflikten på våra villkor än att fortsätta den. Våldet tar sitt främsta uttryck i den väpnade striden. Försvarsmakten är därför i första hand utvecklad, organiserad, utbildad och utrustad för att genomföra väpnad strid”1.

Tre skäl brukar anföras varför ett litet land som Sverige själv ska ha förmågan till väpnad strid och kunna delta i militära internationella insatser: solidaritet, ansvar och inflytande. Men det viktigaste skälet torde vara att det i nuvarande omvärldsläge är


Artilleri & Luftvärn den klokaste säkerhetspolitiska metoden för att också på sikt kunna uppfylla intentionerna i vår säkerhetspolitiska målsättning: fred, frihet och självständighet. Just nu sätter vi insatser utanför svenskt territorium i fokus, men dessa tar hela tiden sin utgångspunkt i den svenska nationens säkerhet. Målet är att i det längsta undvika situationer som skulle kunna leda till kriser i Sveriges omedelbara närhet, eller det värsta av allt – ett väpnat angrepp mot Sverige. Detta kräver att vi engagerar oss tidigt och vid behov långt borta. Skulle vi trots allt bli utsatta för väpnat angrepp ”har denna politik misslyckats, och målet blir att säkerställa vår nationella överlevnad och den handlingsfrihet som krävs för statsmakternas agerande i det uppkomna läget”2. Det är möjligt att det är det dags att slutligen skrota talesättet ”Bara Sverige försvarar Sverige, och Sverige försvarar bara Sverige”. Förvisso handlar utvecklingen inom EU av den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken för närvarande mest om att enbart gälla kriser utanför EU:s medlemsstaters territorier, men tanken att ett EU-land – även aldrig så militärt alliansfritt – osolidariskt skulle lämnas åt sitt öde om det blev angripet ter sig allt mer orimligt, särskilt om det gäller ett EU-land som alltid, eller oftast, solidariskt ställt upp för andra medlemsstater. Dessutom, de angreppshot som för närvarande, och i en överskådlig framtid, är mest påtagliga är inte militärt angrepp från någon illasinnad stat. De ”nya”, asymmetriska hoten handlar t ex om terroristangrepp av olika former där användandet av massförstörelsevapen inte kan uteslutas. I ett sådant scenario riktar sig hoten mindre mot

Sverige som nation än mot den västliga gemenskap i vilken Sverige är en del – med eller utan medlemskap i en militär allians. Detta sammantaget gör att våra militära insatser i de flesta tänkbara fall, både ”långt borta”, i närområdet – och även om så krävs på svenskt territorium – med stor sannolikhet kommer att ske inom ramen för en multinationell insats. En situation som till skillnad mot det väpnade angreppet idag är en realitet är svenskt deltagande i fredsfrämjande operationer inom ramen EU och/eller FN, i morgon (år 2008) också inom ramen för det s k ”Battlegroup-konceptet”, EU:s egen militära snabbinsatsstyrka. Graden av, och ambitionen med, deltagande är självklart en poli-

Box 6042, 17106 Solna. Besök: Hemvärnsg.15 Tel:08 446 54 66 www.sporrong.se

7


Markstridskrafter tisk fråga, men om vi vill kunna lämna bidrag inom ramen för militära ”internationella insatser” i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande operationer, så krävs förmågan till väpnad strid. En fredsframtvingande operation innebär i värsta fall att de stridande parterna med våld måste tvingas avbryta sina stridshandlingar, och de enheter som ingår i den fredsframtvingande operationen måste därför själva ha en god förmåga till väpnad strid. Även vid s k fredsbevarande insats krävs förmågan till väpnad strid. En fredsbevarande insats kan per definition bli aktuell när en väpnad konflikt hotar men inte påbörjats, eller när en väpnad konflikt formellt sett har avslutats. Den fredsbevarande insatsen har ofta karaktären av övervakning där den internationella närvaron i sig är ett självändamål. Om vi skulle kunna vara helt säkra på att konflikten inte eskalerar och övergår till väpnad konflikt behöver kanske inte militära enheter med förmåga att föra väpnad strid ingå i den fredsbevarande styrkan. Men den militära närvaron ger signalen att man är beredd att om så behövs avbryta våldsamheter med militära maktmedel. Detta i sig verkar ofta konfliktdämpande. Det som motiverar militära enheter i fredsbevarande insatser är förmågan att om så behövs hantera en situation som riskerar att eskalera till öppna stridshandlingar. Förmågan att föra väpnad strid är grunden varpå både nationell försvarsförmåga och förmågan att delta i internationella insatser vilar. I tider av lågt angreppshot kan den territoriella försvarsförmågan tillåtas nedgå, t ex

8

genom reduktion av antalet förband. Viktigt att komma ihåg är dock att svenska intressen vid behov måste kunna försvaras med militära medel även om hotet mot svenskt territorium är lågt. Sådant försvar av svenska intressen kan t ex ske inom ramen för en internationell fredsfrämjande operation. Se bild sida 22

Även om nationell försvarsförmåga kan tillåtas minska, måste alltså förmågan till väpnad strid upprätthållas över tiden. ”Förmåga” att föra väpnad strid kräver – förutom relevant kompetens – organiserade, utbildade, tränade och utrustade förband. Den uppgift som skall lösas (där den presumtive motståndarens styrka är ett av flera viktiga ingångsvärden), t ex att skilja stridande parter åt med våld, ställer därutöver krav på viss numerär av disponibla förband med vissa delförmågor, t ex grad av eldkraft. Uppgifter inom ramen internationella uppgifter, ställer därutöver särskilda krav på interoperabilitet, skydd och logistik. Det är inte självklart att ett numerärt bantat försvar, men med utökade krav på internationell förmåga, totalt sett blir billigare!

Vad är ”förmåga till väpnad strid”?

Stridens förutsättningar – på alla arenor3 – kretsar kring att med olika vapen döda, skada, tillfångata eller hota motståndaren (eller hans materiel), att kunna skydda sig mot fiendens vapenverkan samt att kunna röra sig så snabbt som möjligt till platser varifrån våra vapen kan komma till verkan eller till platser där man är skyddad mot fiendens bekämpning. Så även i framtidens nätverksbaserade försvar.


Artilleri & Luftvärn Den klassiska definitionen av stridens grundelement – eld, rörelse och skydd – är fortfarande giltig, men har på senare tid utvecklats. Numera talar vi istället om stridens sex ”basförmågor”. Den väpnade striden förs genom en ständig växelverkan mellan de ömsesidigt beroende basförmågorna ledning, underrättelser och information, rörlighet, bekämpning, skydd och uthållighet4.

Den minsta kritiska massa som krävs för att vi skall kunna hävda och möjliggöra förmåga till väpnad strid är att vi disponerar, tränar och samövar förband och system (funktioner) som representerar samtliga grundläggande basförmågor. Förmåga i väpnad strid kan alltså definieras som hög förmåga i samtliga funktioner som representerar de sex basförmågorna samt förmåga att effektivt leda och koordinera dessa. Genom att utgå från den klassiska indelningen av slagfältets nivåer – stridsteknisk, taktisk, operativ och strategisk nivå, kan förmågan till väpnad strid kvantifieras. Stridsteknisk nivå handlar om enskilt va-

pen- eller förbandssystem, t ex från stridsvagn via stridsvagnskompani till mekaniserad bataljon. Vi talar om verkansdjup upp till några kilometer och ett krav på reaktionstid så lågt som delar av sekunder. På taktisk nivå däremot talar vi om flera vapen- och förbandssystem som tillsammans representerar alla basförmågor, men bara i en domän, t ex förband och system inom en Markstridsbrigad. Vi talar om verkansdjup upp till 5-10 mil och ett krav på reaktionstid ner till minuter. På operativ nivå handlar det om att samordna de taktiska vapen- och förbandssystemen i flera domäner, Mark, Sjö och Luft. Verkansdjupet är många mil och kravet på reaktionstid är nu upp till timmar. På den strategiska nivån handlar det om mycket stort verkansdjup (vapen- och förbandssystem med mycket lång räckvidd) och i vissa fall kanske kravet på reaktionstid är så lågt som dygn eller veckor. Dessutom måste vi alltid överlagra den politiska dimensionen när vi talar om strategisk nivå.

Antal representerade basförmågor

I vilken domän

Till vilket djup

Systemens krav på Reaktionstid

Stridsteknisk

En

Några km

Sekund

Taktisk

Alla

5-10 mil

Operativ

Alla

Mark eller Sjö eller Luft Mark eller Sjö eller Luft Mark och Sjö och Luft och

Sekunder – – minuter Flera minuter – – timmar

Strategisk

Alla

Infodomänen Mark och Sjö och Luft och Infodomänen

Flera mil

Många mil

Timmar – dagar/veckor

Övrigt

Även en politisk dimension

9


Markstridskrafter Alltså; Förmåga i väpnad strid kan alltså definieras som hög förmåga i samtliga funktioner som representerar de sex basförmågorna samt förmåga att effektivt leda och koordinera dessa. Den minsta kritiska massa som krävs för att vi skall kunna hävda och möjliggöra förmåga till väpnad strid är att vi disponerar, tränar och samövar förband och system (funktioner) som representerar samtliga grundläggande basförmågor på lägst taktisk nivå. I teorin, och med doktrinens sex basförmågor som grund för definition av ”väpnad strid”, räcker det med att ha taktisk förmåga i en domän för att hävda att vi har ”förmåga till väpnad strid”. Men om vi ska ha förmåga att försvara det svenska territoriet mot väpnat angrepp krävs med en sannolikhet som gränsar till visshet förmåga på operativ nivå, dvs taktisk förmåga i alla domäner samt operativ ledningsförmåga. Eftersom risken för ett väpnat angrepp i överblickbar framtid är så låg kan den operativa förmågan tonas ner. Kanske det för närvarande är fullt tillräckligt med ”kompetens” istället för ”förmåga”. ”Kompetens” på operativ nivå kan vidmakthållas t ex genom simulatorer, ledningstränings- och stabsövningar utan ”verkliga förband” mm. ”Kompetens” på operativ nivå kan också vara en nödvändighet om vi vill kunna delta med förband i internationella operationer, och är en nödvändighet om vi vill delta med officerare i internationella staber.

Förmåga till väpnad markstrid

Vi kan förutsätta att Regeringen menar, när den fastställer att Förvarsmaktens huvud10

uppgift är väpnad strid, att den avser förmåga till strid i alla domäner. Om man däremot skulle prioritera förmågan i bara en domän talar mycket för att vi i så fall ska välja förmågan till väpnad markstrid, dvs välja att prioritera att organisera, utbilda, träna och utrusta markstridsförband. I vårt internationella engagemang, med uppgifter i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande, handlar mycket om konfliktdämpning. Konfliktdämpning handlar i sin tur mycket om mänskliga kontakter. Just mänskliga kontakter är en av markstridsförbandens unika förmågor. Under en konflikt kan mänskliga kontakter eskalera till våldsutövning och rena stridshandlingar. Markstridsförband har, till skillnad mot stridsflyg- och stridsbåtsförband, förmågan att hantera hela spektrat. Därför är det stor efterfrågan på markstridsförband i alla typer av internationella fredsfrämjande operationer. Även då det gäller beredskap inför det för närvarande mindre troliga scenariot med ett väpnat angrepp mot Sverige borde det vara rätt att prioritera markstridsförmågan. Motivet är helt enkelt att det är troligast att vi snabbast kan få hjälp med flyg- och marinstridskrafter från annan vänligt sinnad stat. Det klokaste är enligt vår bedömning att vidmakthålla en grundläggande taktisk förmåga för strid i alla domäner, men som sagt, på operativ nivå kanske det räcker med ”kompetens”. Markstriden skiljer sig i många avseenden från strid i luft- och sjödomänen. Som exempel är luft- och sjöarenan ofta lättöverskådlig till skillnad från marken där det


Artilleri & Luftvärn finns näst intill oändliga möjligheter att gömma eller dölja personer, förband och materiel. Den viktigaste skillnaden är dock att det är på marken människan lever, bor, verkar och producerar sin föda. Strid i markdimensionen berör direkt den enskilda människans existens och påverkar människans livsnödvändiga behov såsom mat, dryck och värme. Vid strid på marken måste vi ta hänsyn till civilbefolkning och att landområden skall kunna användas för egna syften, t ex basområden för egna flyg- och sjöstridskrafter. För att behärska luft- eller sjöarenan räcker det i stort att kunna förstöra motståndarens farkoster och vapensystem i dessa domäner. För markdomänen måste man ha ett annat betraktelsesätt. För att ha kontroll över markarenan måste de i området verkande människorna och deras produktionskapacitet kunna behärskas. Markstridsmiljön är därför i grunden betydligt mer komplex än luft- och sjöstridsmiljön. ”Inom markarenan finns befolkning och det mesta av världens produktionskapacitet. Stridskrafter som verkar i övriga arenor är beroende av markarenan för bland annat basering. Markarenan karaktäriseras av miljöfaktorer som terränghinder, väder, infrastruktur, eventuell fysisk förstörelse samt krigets sekundäreffekter, exempelvis flyktingströmmar, kriminalitet och epidemier.”5 Se bild sida 22.

Den väpnade striden är den sista utvägen att påtvinga någon vår vilja. Det räcker därför inte att dimensionera Försvarsmakten för ”väpnad strid”. Den väpnade striden tjänar ju inte sitt syfte, snarare motverkas det, om den förloras. Därför måste

vi kunna genomföra väpnad strid med rimliga möjligheter att segra, även i en komplex stridsmiljö, idag, men också i morgon. Detta förhållningssätt är också en i grunden etisk fråga. De flickor och pojkar vi sänder ut för att försvara nationens intressen bör alltid ges bästa möjliga förutsättningar. Det finns också skäl att påminna om historiska misstag i detta avseende. Det polska kavalleriet var förmodligen ett av världens främsta kavalleri. Och med detta nöjde man sig. Men 1939 blev man ett lätt byte för de tyska pansarförbanden. Den polska krigsmakten hade helt enkelt inte utvecklat sin materiel och sina metoder i takt med omvärlden. Det är lika fel att enbart satsa på ”operativ effekt här och nu” och avstå från utveckling, som att påstå att vi nu har en ”strategisk time-out” och enbart satsa på utveckling.6

Aktuella trender

Hittills har vi betraktat mer eller mindre tidlösa och konstanta faktorer då det gäller påverkan på utvecklingen av vår markstridsförmåga; den väpnade striden som säkerhetspolitiskt instrument och markstridens basförmågor. Utöver dessa, vi kan kalla dem säkerhetspolitiska och militärteoretiska basfaktorer, påverkas utvecklingen självklart av samhällsutvecklingen och vissa för markarenan centrala trender. Jag kommer här att beröra tre av dessa centrala trender: konfliktutvecklingen, utvecklingen av doktriner (främst i västvärlden) samt teknikutvecklingen.

Konfliktutvecklingen

Genom NATO- och EU-utvidgningen till Polen och de baltiska staterna har situationen i Östersjöområdet blivit än mer stabil. 11


Markstridskrafter En följd av denna utveckling är att risken för en militär konflikt i det nordiska området för närvarande bedöms vara mycket liten på kort och medellång sikt. Några säkerhetspolitiska eller militärstrategiska motiv eller andra skäl som skulle resultera i militära insatser direkt mot Sverige bedöms under överblickbar tid inte föreligga och omfattningen av kränkningar och andra incidenter fortsätter därför att minska från nuvarande låga nivå. De mest aktuella territoriella hoten på kort och medellång sikt utgörs av säkerhetshotande verksamhet, i form av underrättelseinhämtning och organiserad kriminalitet samt de säkerhetshot som riktas mot vårt informationssamhälle. I samband med vårt internationella engagemang kan även terroristhotet accentueras, även mot mål på svenskt territorium. Många menar att de klassiska krigen mellan stater, som präglade det kalla krigets scenarier, är en utgående historisk modell.7 Dagens konflikter – ”de nya krigen” – kännetecknas istället av avstatligande, vilket innebär att statens våldsmonopol eroderas. Detta är möjligt dels eftersom partisankrig är billigt (en kalasjnikov kostar idag mindre än sina tillverkningskostnader på den öppna marknaden), dels eftersom kostnaderna för dagens konventionella krigsmakter ständigt stegras. Vidare kännetecknas de nya krigen av asymmetri, dvs fundamentalt olika motståndare möts. Aktörerna i de nya krigen angriper inte främst motståndarens stridskrafter, utan istället blir civilbefolkningen det vanligaste målet för krigföringen. Denna asymmetri tar sig olika former, oftast som partisankrigföring eller terrorism. 12

De nya krigen börjar ”hur som helst” och avslutas ”när som helst”.8 De nya krigen kännetecknas av en ökande brutalitet, eftersom parterna inte erkänner några begränsningar för vad som är tillåtet. Många krigsherrar rekryterar barnsoldater, som är billiga i drift, lätta att kontrollera och kännetecknas av ett större dödsförakt än vuxna. Vidare genomförs medvetna våldtäktskampanjer, etnisk rensning och massakrer, allt i syfte att kontrollera civilbefolkningen. Sammantaget innebär detta att de nya krigen tenderar att föröda landet de förs i. Efterhand som krigen fortskrider, förstörs den ekonomiska basen i krigsområdet. De nya krigen är därmed ett uppenbart hot för de områden de pågår i, men de nya krigen hotar även västliga intressen på minst tre olika sätt.9 För det första tenderar de nya krigen att sprida sig som cancersvulster. Krigsherrarna utnyttjar andra nationers territorium för antingen baserings- och reträttplatser eller som bas för rekrytering och ekonomi. Efterhand hotas allt större områden av den självgående konflikten. Det finns inte något principiellt hinder för att de nya krigen skall kunna sprida sig till västmakterna. För det andra utgör de nya krigen ett hot genom att förstärka den internationella brottsligheten. Detta främst genom att parterna försörjer sin krigföring genom att handla med illegala varor, t ex. narkotika eller stulna råvaror. Den kriminella ekonomins andel av helheten ökar efterhand. Den uteblivna statskontrollen i krigsområden medger också baseringsmöjligheter för kriminella organisationer och terrorister. För det tredje innebär de nya krigen en risk för negativa inlärningseffekter. Lyckas en part med t ex. en ”etnisk rensningspolitik” utan att bli hind-


Artilleri & Luftvärn rad, kan andra aktörer dra slutsatsen att etnisk rensning kan genomföras ostraffat. Västmakternas eventuella intervention i ett konfliktområde bör ses som en export av politiska stabilitetsbetingelser, ett försök att stävja att ytterligare områden förvandlas till permanenta krigszoner.10 De nya krigens spridningstendens och den ständiga reduktionen av de västliga stridskrafternas numerär (vilket efterhand kommer att försvåra den typ av uthålliga insatser som krävs) ställer interventionsmakterna inför ett svårt dilemma: vilka konfliktområden skall man välja att genomföra insatser i? Svenskt deltagande vid internationella fredsfrämjande insatser kommer fortsatt vara aktuella och men då främst inom ramen för EU utvecklade säkerhetspolitiska samarbete. Gränsen mellan internationella insatser och territoriets försvar suddas ut mer och mer. Nationens försvar börjar långt utanför territoriets gränser genom tidiga och förebyggande internationella insatser. Trenden pekar på att insatser kan komma att behöva göras på kort sikt såväl i närområdet (inom Europa eller dess omedelbara närhet) som globalt. Insatsernas längd och omfattning varierar där vissa insatser kräver en uthållig närvaro, flera år, andra kan vara av mycket tidsbegränsad karaktär. Behovet ökar av att snabbt kunna genomföra insatser och insätta förband. Terrorismen har under de senaste åren gått från att ha varit ett taktiskt element till en politisk-militär strategi. Med terrorism avser vi en form av våldsanvändning där man huvudsakligen vill vinna framgång genom våldets indirekta effekter. Terrorismen upp-

visar idag två ansikten där det till del är mycket lokalt anknutet men där den verkliga utveckling varit globaliseringen av terrorismen. En långsiktighet har även funnits vid val av metoder där år av förberedelser har legat till grund för terroristattacker. Terrorismen uppvisar en större benägenhet att välja mjuka målval och strävar efter att nå mer psykologiska än materiella effekter. De materiella effekterna är snarare ett medel för att genom de psykologiska effekterna nå sina mål.11 Generellt sker en ökad spridning av massförstörelsevapen både till stater och kriminella organisationer vilket innebär en ökad risk för att Sverige kan beröras av smuggling av substanser eller tillbehör till sådana vapen. En följd blir att det inte går att utesluta att Sverige kan komma att drabbas av terrorister som nyttjar NBC-stridsmedel.

En för markstridsförband klart påverkande trend är den demografiska där nuvarande trenden visar på en fortsatt urbanisering av jordens befolkning. Andelen som bor i urban miljö idag uppgår till nästan 50 procent och beräknas passera denna nivå under 2005 vilket är ett skifte då större delen av mänskligheten kommer att bo i urban miljö. Vid 2020 beräknas andelen uppgå till närmare 60 procent och 2030 upp mot 70 procent. Den största urbana tillväxten sker för närvarande i Afrika och Asien. Huvuddelen av den urbana miljön återfinns i kustområden och många tillväxtområden består av små centrum med stora områden med dåliga hus motsvarande kåkstäder eller slum. Totalt sett besitter den urbana andelen en liten del av den totala landarealen 13


Markstridskrafter men tillväxten ligger för närvarande på 2,7 procent årligen.12 Ovanstående utvecklingslinjer medför att det framtida stridfältet kännetecknas av en situation där flera olika typer av konflikt kan pågå samtidigt inom ett begränsat område. I en del av området kan det vara full strid, i nästa genomförs någon form av säkerhetsoperation och i den tredje delen humanitära insatser och detta samtidigt för samma förband13.

Doktrinutveckling

Inom västvärlden visar trenden en fortsatt utveckling inom manövertänkande. Denna kan beskrivas som den mentala grunden för seger, och utgör grunden för insats med svenska stridskrafter14. Manövertänkandets principer är tillämpbara i väpnad strid på alla nivåer och på alla arenor, även inom ramen för internationella fredsfrämjande operationer. Manövertänkande handlar om ett förhållningssätt till krigföring som vilar på insikten att alla stridsinsatser drar egna resurser. Manövertänkande utgår från att det alltid är möjligt att gå runt ett problem och angripa detta från en mer fördelaktig position samtidigt som motståndaren försätts i en ofördelaktig situation. Strävan måste därför vara att försätta motståndaren i sådant läge att han i varje stridssituation inser att slaget är förlorat och alltså ger upp utan omfattande strider. Vägen att nå detta går via att så snabbt som möjligt identifiera, lokalisera och bekämpa motståndarens tyngdpunkt, eller, om denna inte kan nås, de avgörande punkter varpå hans mentala tyngdpunkt vilar och om de slås ut leder till systemkollaps. I de anglosaxiska länderna talar man om ”effekt-ba14

serade operationer”, vilket innebär att man lägger fokus på vilka direkta och indirekta effekter man uppnår med olika verkansalternativ.15 Uppdragstaktik och den indirekta metoden utgör de viktigaste generella förutsättningarna för att vi skall kunna generera den rörlighet och det tempo som krävs för att nå ett avgörande mot motståndarens kritiska sårbarheter. Uppdragstaktik bör därför även i fortsättningen utgöra grunden för vår ledning. Kraven på att kunna genomföra snabba insatser, t ex för att kunna utnyttja snabbt uppkomna lägen på stridsfältet och för att genomföra tidskritisk bekämpning, förstärker ytterligare behovet av uppdragstaktik. Trenderna för organisering av stridande enheter går i västvärlden mot högre grad av modularitet där förband skall kunna anpassas efter behov för att möta olika uppgifter. Betraktar man andra aktörer så uppfattas organisationen som mycket löst sammanknuten och tillfälligt sammansatt och där den lilla gruppen uppträder mycket autonomt inom ramen för ett gemensamt mål. Strukturen hos paramilitära enheter strävar efter det reguljära förbandets indelning men som följd av begränsade ledningsförhållanden så uppträder även där enheten autonomt inom ramen för det övergripande målet. Västvärlden ställer ett högt krav på professionalisering där träning och utbildning följer strikta krav för att möjliggöra kvalitetsvärdering. Träning och utbildning är omgivna av starka säkerhetsbestämmelser som i vissa stycken lägger begränsningar på förmågan att uppnå hög grad av professionalism. Träning och utbildning hos andra ak-


Artilleri & Luftvärn törer varierar i stor utsträckning och har ett högre syfte att skapa fullständig lojalitet. Behovet är dock lägre i dessa grupperingar då syftet inte är att möta reguljära förband utan tar sig uttryck i form av skärmytslingar och våld mot civilbefolkning. Trenden inom uthållighet visar en utveckling av tredjepartslogistik samt en ökad ambition av företag att gå in i materielprojekt med en totalentreprenad. En fortsatt utveckling av ”outsourcing” som koncept är tydlig, även om detta är förenat med vissa risker. Det sker även en utveckling mot högre grad av modularitet där logistiken går mot missions- och operationsanpassade ”package” samt mot enhetskomponenter/ produkter i syfte att ge flexibilitet och hög tillgänglighet av resurser på stridsfältet. Det kommer även ökade krav på standardisering och kompatibilitet vid utveckling av nya system; gränsen mellan militär- och civil teknik minskar stadigt.

Teknikutveckling

Ett centralt problem idag är de galopperande kostnaderna för högteknologisk försvarsmaterial. Denna kostnadsutveckling har inneburit att för en given summa pengar reduceras de västliga stridskrafternas numerär kontinuerligt. Detta problem accentueras naturligtvis vid en minskande budget, men drabbar även USA trots att amerikanerna kraftigt har ökat sina försvarsutgifter.16 Det sker en snabb teknikutveckling avseende integrering av mark-, luft-, och sjöbaserade vapen- och sensorsystem sammankopplade i ett nätverk vilket påverkar den framtida markstridsmiljön. Detta innebär att strids-

fältet blir ”tredimensionellt”, även för markstridsförband, dvs tekniken ger oss – och en kvalificerad motståndare – möjligheter att hota med, eller att nå, vapenverkan i alla rummets dimensioner. Integrationen mellan mark- och luftarenan kommer att bli än mer påtaglig och väsentlig. Utvecklingen inom ledningssystemteknik medger allt större förmåga till överföring av relevant information i realtid till alla avnämare men det ökade beroendet av ITbaserade system ökar även känsligheten för informationskrigföring och för ledningskrigföring. Resurser för och skydd mot informationskrigföring tenderar att bli ett nytt strategiskt element. Detta innebär att ur militär synvinkel blir resurser för genomförande av och skydd mot ledningskrigföring allt viktigare. Tendensen är fortsatt att datatransmissionskapaciteten för rörliga enheter och informationshanteringen är begränsande faktorer i taktiska ledningssystem. Stora resurser måste läggas på utveckling av system och rutiner för informationshantering samt effektiv kodning av information. Begränsningar måste läggas in avseende vilken information som skall överföras automatiskt i systemen. Systemen kommer fortfarande till övervägande del att bygga på mänskligt beslutsfattande om än med snabbare omloppstider för information. Ett ökat hot mot IT- och ledningsnät inom samhället totalt kommer att öka behovet av indirekt stöd, t ex genom IT-säkerhetsåtgärder. Dessa är av sådan karaktär att de berör hela samhällsstrukturen och därmed totalförsvaret. Utvecklingen inom vapen- och explosivämnesområdena leder till att verkanskraften 15


Markstridskrafter i framtida vapensystem ökar. Utvecklingen av elektromagnetiska vapen har tagit nya steg och det bör övervägas om egen offensiv förmåga skall utvecklas med denna typ av vapen. Utvecklingen av intelligent ammunition med hög precision och längre räckvidd med olika indirekta system medför att allt fler måltyper kan bekämpas. Denna utveckling bör tillvaratas då den ger goda förutsättningar att möta doktrinutvecklingen och stridsområdets alltmer ökande rymd samt ger möjlighet till s k graderad insats. Verkan av konventionella stridsdelar ökar vilket kan innebära att olika typer av pansarvärnsvapen och minor erhåller högre effekt i moderna stridsvagnar och stridsfordon än idag. Utveckling av vapensystemens precision och räckvidd innebär också att förmågan till att kunna leda, integrera och framskjutet invisa samt kontrollera insatser i nära realtid av bekämpningssystem med allt längre räckvidder är viktigt. Möjligheterna för framskjutna markstridsförband att lösa den typen av uppgifter ökar genom kommunikations- och IT-utvecklingen. Bl a ökar möjligheterna att förse enskilda soldater med kvalificerad utrustning för såväl strid som underrättelseinhämtning. Utvecklingen av lednings- och underrättelsesystemen måste följa bekämpningssystemens utveckling. En tydlig tendens är en ökande grad av obemannade vapen- och fordonssystem. Detta medför att risker för egen stridande personal minskar, samtidigt som obemannade system kan nyttjas med hög risktagning i strid. Parallellt med detta visar erfarenheter ett större behov av mänskliga kontakter i samband med konflikter.

16

Bekämpningsprocessen går mot allt kortare tider från upptäckt till verkan vilket medför att även utvecklingen av överlevnad för förband förbättras i form av kombination av signaturanpassning, vilseledning, rörlighet, ballistiskt skydd samt utnyttjande av sensoraktiverade och fortifikatoriska skydd. Motmedelssystem utvecklas mot alla typer av sensorer samt inkommande stridsdelar. Denna utveckling bör tillvaratas vid fortsatt typförbandsutvecklingsarbete. Varnare och motverkanssystem (VMS) kommer att öka effekten i dagens bekämpningssystem och kan skapa förutsättningar för lättare och mindre system i framtiden. Förmågan att verka i mörker förbättras ständigt men de mer moderna förbandens teknologiska övertag minskar stadigt i takt med spridning av mörkerhjälpmedel. Många av dessa produkter kan idag anskaffas över disk mot en relativt låg kostnad. Fortsatta krav finns på utveckling av förmågan att uppträda och strida i mörker och nedsatt sikt samt under alla för svenska enheter aktuella klimatförhållanden. Utvecklingen av tekniska system påverkar förbandens personella behov, kompetensprofil och kvalitet vilket dessutom påverkar olika förbands utbildningstider och personalramar. Många moderna system kräver färre antal personal, men personal med en helt annan kompetens än i dag.

Erfarenheter Då målbilden för markstridsförbanden formulerats har vi inte bara tagit utgångspunkten i säkerhetspolitiska och militärteoretiska baskonstanter samt analysen av aktuella trender vad gäller


Artilleri & Luftvärn konflikt-, doktrin och teknikutvecklingen. Vi har också försökt dra lärdom av erfarenheter från de senaste konflikterna, särskilt då kriget i Irak 2003. Jag ska här kortfattat beskriva några av de för markstriden mest centrala erfarenheterna.

• Information gör skillnad Under ”Iraqi Freedom” genomfördes inga ”nätverksbaserade operationer”, men det finns öar av integration i de amerikanska stridskrafterna idag. Redan dessa visade tydligt på potentialen i effektiva informationsflöden.23

• ”Alla behöver vara skyttesoldater” Under det amerikanska fälttåget i Irak 2003 taktikanpassade både den irakiska armén och de olika andra motståndarna genom att fokusera mycket insatser mot de svagare delarna av motståndarens organisation, t ex logistikförband.17 Under den därpå följande stabiliseringsfasen blev i princip alla förband, oavsett förbandstyp, tvungna att agera i ansvarsområden med patrulltjänst.18 Sammantaget visar detta att alla förband måste kunna bedriva markstrid för egenskydd, oavsett vilken huvuduppgift förbandet har.19

• ”Three block war – todays reality” Under ”Iraqi Freedom” förekom ofta att ett och samma förband, i ett och samma operationsområde och inom samma tidsrymd samtidigt fick lösa uppgifter på hela konfliktskalan humanitär hjälp i en sektor, avväpna milis i en annan och fullskaliga strider mot mekaniserade förband i en tredje sektor. Härav följer att ”multifunktionalitet inom arena” (dvs att med ett förband/system kunna hantera större delen av konfliktskalan) är en nödvändig förmåga.

Se bild sida 22.

• Eskalationspotential Det är sällan vi som bestämmer i vilket slags konflikt våra insatser äger rum. Oförutsägbarheten i en förment fredsbevarande situation gör att behovet av förmåga att hantera en oväntad negativ utveckling alltid måste finnas. Som exempel kan ges operation ”Restore Hope” i Somalia 199320 och ”Slaget vid Caglavica” i Kosovo våren 200421, utan jämförelser i övrigt. • ”Rapid Fielding” Mycket soldatutrustning som nyttjades under ”Iraqi Freedom” fanns inte i ordinarie utrustningslistor, utan anskaffades raskt innan insatserna inleddes. Delar av denna utrustning blev avgörande, t ex vid strider i urbaniserad terräng.22

• Flygunderstöd fungerar US Army hyllar entydigt det flygunderstöd man hade i ”Iraqi Freedom”. Vid flera tillfällen var tidskritiskt flygunderstöd avgörande för stridens utgång.24 Dagens precisionsvapen medger även flyginsatser i samband med markstrid i urbaniserad terräng.25. För insatser som krävde reaktionstider ner till minuter, och för insatser under svårare väder- och siktförhållanden, krävdes dock understöd från markbaserade indirekta system.

Slutsatser Våra markstridsförband skall kunna verka i alla konfliktnivåer från full strid i försvar av Sverige eller i fredsframtvingande operationer till skydd av humanitära insatser eller att visa närvaro för att upprätthålla territoriell integritet. Huvuddelen av våra förband bör ges

17


Markstridskrafter förmågan att föra väpnad strid såväl utanför som på det svenska territoriet och kunna genomföra väpnad strid såväl nationellt autonomt som inom ramen för internationell samverkan. De konflikter vi kommer att ställas inför kommer att ha starka inslag av icke-statlig krigföring och asymmetri.

Det stridsfält där verkan mot markmål skall kunna genomföras och effekt levereras kommer inom överskådlig tid vara fragmenterat med en avsaknad av klara frontlinjer och tydliga motståndare. Karaktäristiskt är en ökad närhet mellan stridande parter, neutrala och civilbefolkning och där delar av de stridande parterna med svårighet kan särskiljas från civilbefolkningen. Vidare sträcker sig denna miljö från urban till ödemark, från öppen till betäckt terräng där såväl djungel som öken och vinterklimat kan ingå. Denna miljö skapar ett komplext sammanhang för verkan på markarenan och ställer höga krav på upptäckt, identifikation, beslut, precision i insats och rätt effekt i målet. Ett nära uppträdande mellan stridande parter och civilbefolkning innebär en ökad risk för oönskad sidoverkan vilket snabbt kan skapa påverkan på de politiska och militära målen. För att minimera oönskad sidoverkan innehåller varje konflikt någon form av regelverk26 för insats vilka i sin tur lägger begränsningar för vår förmåga att genomföra insatser, avseende allt från att förstöra infrastruktur till bekämpning av kombattanter och insatser mot civilbefolkning och ickekombattanter. Aktörerna i en konflikt är ett brett spektrum från traditionella reguljära styrkor till civilbefolkning men innefattar även paramilitära 18

organisationer, olika grupperingar och fraktioner, både stridande och icke-stridande. Erfarenhetsmässigt har det i konflikter visat sig att olika grupperingar och fraktioner inte har alltför hög teknologisk nivå men är snabba att omgruppera, anpassa, utveckla och förändra sig för att nå verkan. Detta ställer höga krav på förändringsbarhet hos våra egna förband både avseende teknologi och doktrinärt uppträdande. Våra förband som ingår i den omedelbart gripbara insatsorganisationen bör utvecklas mot att i första hand kunna möta asymmetriska hot, exempelvis olika typer av terroraktioner och gerillakrig. Förbanden skall kunna verka i en miljö som inte motsvarar den vi traditionellt har övat i, utan i konflikter med oklara linjer och grupperingar och med ett ständigt hot där även i en lågintensiv konflikt en situation snabbt kan eskalera till högintensiv både för den mindre gruppen och för förbandet som helhet. Denna komplexa konfliktmiljö ställer krav på en ökad civil-militär integration. I de nya krigen finns inga rent militära lösningar, det krävs samordnade insatser med politiska, diplomatiska, polisiära, bistånds- och militära medel för att ha en chans att nå framgång. De flesta västerländska insatser i lågnivåkonflikter sedan andra världskriget har misslyckats.27 Doktrin för hur sådana mångfunktionella insatser kan genomföras saknas idag. I takt med att politikens fokus har skiftat från mellanstatliga krig till komplexa konflikter så har konceptet effektbaserade operationer (EBO) fått ett starkt fotfäste. Oavsett hur mycket nyhetsvärde man anser att konceptet har så är det tydligt att det har anammats på både politisk och militär nivå i ett flertal av de länder som Sverige ofta sam-


Artilleri & Luftvärn arbetar med. En stor del av konceptets innehåll är fortfarande i allra högsta grad under utveckling. Minskat antal förbandsenheter, men kanske framför allt den ökande internationella ambitionen, ökar kraven på strategisk, operativ och taktisk rörlighet samt ställer ökade krav på uthållighet. Det medför att kravet på ballistiskt skydd och andra skyddsmetoder ökar.

Västmakternas minskande militära numerär, sammantaget med de stora konfliktområdena i många fredsfrämjande insatser, medför också att stridskrafterna kommer att spridas ut i allt mindre enheter. Detta ställer bl a krav på en större autonomitet samt bekämpningssystem med längre räckvidder, korta reaktionstider och hög grad av precision. Förmåga till graderad verkan kommer att vara mycket viktig vid insatser. Detta gäller från fullt utnyttjande av väpnat våld över användning av precisionsstyrda vapen till annan typ av närvaro och andra metoder än strid/vapeninsats. Förmågan att kunna identifiera, att skilja egna från fienden, militär från civil och att bland de civila i internationella insatser identifiera ”vän” och ”fiende” är viktig. Goda kunskaper om folkrättens regler och principer är viktig för all personal. De hot som kan uppträda på markarenan kommer att sträcka sig från enskilda individer till tyngre stridsvagnar och fasta installationer men även asymmetriska hot. Kopplat till både hot och konfliktnivåer har våra enheter och system kravet på att kunna

verka i hela spektrumet från att visa närvaro till att nedkämpa en motståndares tunga förband. Verkan mot markmål kan alltså ske mot förband, enheter, grupperingar, friskaror, enskild individ, fasta installationer och mot system. Detta kan i sin tur ske med direkt fysisk påverkan men även indirekt påverkan genom en humanitär insats i ett område som syftar till att underminera en fraktions stöd och därmed dess bas för sin verksamhet. Motståndare kommer i ett flertal fall vara starkt beroende av mer eller mindre hemmagjorda sprängladdningar, prickskyttar, minor, granatkastare samt burna pansarvärns- och luftvärns-robotar. En effektiv detektion och motmedelskapacitet är därför av väsentlig betydelse för att kunna begränsa en motståndares möjligheter att bekämpa våra system med olika medel. Denna förmåga kräver såväl direkt som indirekt kapacitet vilket bland annat ställer krav på varnare- och motverkanssystem i olika former. Markstridsförbanden har unika förmågor i hela skalan fred, kris och krig även inom ramen för ett nätverksbaserat försvar. I ett nätverksbaserat försvar kommer markstridssoldatens betydelse relativt sett att öka. Han kommer i realtid ha en bild av läget i sin nära omgivning liksom i operationsområdet i sin helhet. Han kan ange och peka ut mål som kan bekämpas omedelbart med indirekt precisionseld eller obemannade vapenplattformar. Han kan flexibelt gradera sin egen direktriktade vapenverkan efter situationens krav. Han kan dokumentera, göra bedömningar på plats och mata nätverket med information. Markstridsoldaten, med de system han medför, blir därför en viktig ”nod” i nätverket. 19


Markstridskrafter Hög förmåga att leda, och som en del av detta inhämta, bearbeta och sprida information, krävs på alla nivåer. Förmågan till ledningskrigföring är viktig, både som medel för att nedsätta motståndarens ledningsförmåga och för att skydda den egna. Krav ställs även på att kunna hantera konfliktsituationer där motståndare använder andra medel och har andra mål än i traditionella militära konflikter. Genom att med modern ledningssystemteknik samordna sensorer och verkanssystem med hög precision och slagkraft ökar möjligheterna att slå direkt mot motståndarens viktiga noder. Hög rörlighet och långa räckvidder ger förmåga att verka snabbt och flexibelt. Militära konflikter kan därmed bli allt mer fragmenterade och kommer i konflikter mellan modernt utrustade arméer att utkämpas på stora avstånd över stora ytor, med snabba och intensiva stridsförlopp. I konflikter med mindre moderna styrkor kommer dessa att utkämpas med såväl reguljära som icke-reguljära styrkor på korta avstånd och utdraget men där det enskilda stridsförloppet kommer att bli kort. Kravet på att snabbt slå till mot motståndarens viktiga noder kvarstår dock. Strävan att kunna verka enligt manövertänkandets principer, men också krav på hög tillgänglighet med insatsförband för såväl nationella behov som för internationella insatser samt den ”vidgade hot- och riskbilden”, måste också innebära en satsning på utveckling av för markstridskrafterna ”nya” förmågor. Exempel på sådana ”nya förmågor” är lätta rörliga förband som i syfte att öka den strategiska och operativa rörligheten medger flygtransport och/eller har 20

luftburen förmåga. I detta stycke bör de styrande kraven på dimensionering av vapen- och fordonssystem vara transportabilitet i C 130 eller A 400M. Manövertänkandets viktigaste principer kan beskrivas som initiativ, rörlighet, tempo och kraftsamling. I insatsmiljöer som präglas av osäkerhet och kaos förutsätter detta stor flexibilitet och handlingsfrihet på alla nivåer. Detta kräver en ledningsfilosofi, som både medger centraliserad och decentraliserad ledning, präglad av initiativkraft, självständigt beslutsfattande, individuellt ansvarstagande och ömsesidigt förtroende mellan chefer och underlydande – en ledningsfilosofi som bygger på uppdragstaktik. Kriser kan få snabba förlopp som inkluderar väpnad strid vilket ställer samma eller högre kvalitetskrav på insatta förband som vid insatser inom ramen för försvar mot väpnat angrepp. Krav på skydd, utbildning mm kan komma att vara mycket varierande. En fredsframtvingande operation kan innebära strid i full omfattning mot en part med omfattande konventionella styrkor som kan vara materiellt moderna och med god status och hög moral/ förlusttolerans.

Det är i sammanhanget viktigt att inse att ”stridens karaktär” – våldsam död, lidande, rädsla, utmattning, kaos, förvirring, friktioner – inte elimineras med ett nätverksbaserat försvar. Detta faktum, tillsammans med komplex insatsmiljö och avancerad teknik, ställer stora krav på människan i systemet. Människan och hennes kompetens är den viktigaste komponenten, även i ”nätverket”. Soldater – och framför allt officerare – behöver där-


Artilleri & Luftvärn för utbildning, kontinuerlig övning och samträning – i det nätverksbaserade försvaret sannolikt mer än idag. Därför måste bl a vår övningsmetodik och våra träningsanläggningar utvecklas så att förband och funktioner kan kopplas ihop och samträna oberoende av geografisk lokalisering. Osäkerhet är ett dominerande och evigt inslag i militära konflikter. Beslut fattade på osäker grund medför risker. En chef som i en svår situation omges av osäkerheter har ofta ett psykologiskt underläge jämfört med den chef som kan grunda sina beslut på förhållandevis säker information. Att uppnå informationsöverläge är således ofta nyckeln till framgång och bör alltid eftersträvas. Utveckling av ett modernt lednings- och bekämpningsstöd är ett viktigt led i denna strävan. Likväl måste en militär chef alltid vara redo att handla utan att ha fått alla svar – informationstekniken kommer inte att innebära att krigets dimmor upplöses. Det är bland annat därför av stor vikt att återupprätta övningsintensiteten med tillräckligt många och stora förband för att upprätthålla och utveckla chefers förmåga att hantera friktioner på stridsfältet. Behovet av att upprätthålla kompetensen avseende att leda, samordna och ingå i operationer och större taktisk verksamhet med en mångfald av ingående system måste därför upprätthållas. En anpassning till internationella metoder i planering och stabsarbete måste genomföras för att underlätta och möjliggöra deltagande i multinationella insatser.

Målbild för markstridsfunktionen

Våra förband för markstrid har utvecklats mot en kärna av snabbt insatsberedda en-

heter med väl utvecklade basförmågor avseende ledning, underrättelser och information, (strategisk) rörlighet samt fullgott skydd. Dessa enheter kan lösa uppgifter inom ramen för territoriell integritet samt preventiva uppgifter och/eller uppgifter inom den lägre delen av konfliktskalan inom en radie av 10 000 km från Bryssel. För att kunna lösa kvalificerade stridsuppgifter i högre konfliktnivåer och/eller kunna lösa uppgifter som innebär högt ställda krav på uthållighet disponeras också enheter som inom rimlig tid kan förstärka och understödja kärnan, då främst avseende basförmågorna bekämpning, skydd och uthållighet. Markstridsförbanden har alla delförmågor som krävs för att segra vid kvalificerad väpnad strid. Detta har uppnåtts genom att förutsättningar har skapats att leva upp till manövertänkandets principer – d v s att ”se, förstå och agera först”. Detta i sin tur har uppnåtts dels genom att markstridsförbanden integrerats med de övriga funktionerna i ett gemensamt nätverk för ledning och informationsutbyte, dels genom en fokuserad satsning på system och metoder som gett våra markstridsförband förmåga till graderad verkan och precisionsbekämpning i både tid och rum. Dagens typ- och krigsförband har transformerats till flexibla enheter i en modulärt uppbyggd organisation. Detta innebär att förband kan sättas samman efter behov och på så sätt anpassas till olika insatsmiljöer och situationer. Förmågan att verka i internationella insatser prioriteras högst.

21


Markstridskrafter Förmåga till väpnad strid har över tiden upprätthållits och utvecklats. Markstridsfunktionen består nu av ett sammanhängande, balanserat markstridskoncept där soldatsystem, lednings- och informationssystem, bekämpningssystem och system för rörlighet och uthållighet tillsammans åstadkommer efterfrågad förmåga. Möjlighet att välja alternativa utvecklingsvägar för detta koncept har skapats genom en flexibel krigsförbands- och materielförsörjningsprocess. Markstridsförbanden har, tillsammans med övriga i ett nätverk integrerade funktioner, förmågan att: • se, • förstå och • agera först och därigenom leverera rätt avvägd verkan i tid och rum • i Sverige, i Europa eller globalt • autonomt eller tillsammans med andra • nu och i en osäker framtid. Militärstrategisk doktrin 2002 års utgåva, sid 34. Regeringens prop ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret”, kapitel 11. 3 Markarenan, sjöarenan, luftarenan och informationsarenan. 4 Doktrin för Markoperationer, remiss. 5 Militärstrategisk doktrin 2002 års utgåva, sid 38. 6 Se bl a resonemang i dokumentet ”Reformens mål och strategi”, där man menar att talet om ”strategisk time-out” var en felsyn som försvårat en snabb och kostnadseffektiv förändring av försvaret. 7 Läs bl a ”Münkler, Herfried, De nya krigen, Stockholm 2004”. 8 Ibid., Münkler, sid 56. 9 Ibid., Münkler, sid 199 ff. 10 Münkler, sid 205. 11 Münkler. 12 Nato, Urban Operations in the Year 2020, RTO-TR-71-AC/ 323(SAS-030)TP/35. 13 ”Three-Block-War”. 14 FM grundsyn ledning, sid 11. 15 En genomgripande beskrivning av tankarna bakom effektbaserade operationer finns i Smith, Edward R.: Effect Based Operations, USA 2002. 1 2

22

Mulholland, David: ”High Budgets Dent Defence Industry”, i Jane’s Defence Weekly, 5 nov. 2003. 17 Fontenot, Gregory et al: On Point – The US Army in Operation Iraqi Freedom, USA 2004, sid 103, 162 ff. 18 3ID After Action Report – Operation Iraqi Freedom, USA 2003, sid 12. 19 Fontenot, sid 400 ff. 16

Fontenot, sid 32. Berglund och Jönsson. 22 Fontenot, sid 382. 23 Fontenot, sid 406. 24 Fontenot, sid 251, 395, 415; 3ID After Action Report, sid 137 ff. 25 Fontenot, sid 381; 3ID After Action Report, sid 139. 26 Insatsregler, ROE – Rules Of Engagement. 27 Se t ex van Creveld, Martin: The Transformation of War, New York 1991 eller Tomes, Robert R.: ”Relearning Counterinsurgency Warfare”, i Parameters, våren 2004. 20 21


Artilleri & Luftvärn

"/,)$%

!LLTID RËTT EFFEKT 3AAB "OFORS $YNAMICS UTVECKLAR LUFTVËRNSSYSTEM SOM BEKËMPAR HOT FRÍN HÚG HÚJD TILL MARKNIVÍ I HELA HASTIGSHETSSPEKTRET OCH I ALLA VËDER

"/2#

$EN E GENERATIONEN AV 2"3 ËR DET MODERNASTE PÍ MARKNADEN INOM SIN KLASS s -ED DEN NYA ROBOTEN "/,)$% HAR 2"3 FÍTT ÚKAD RËCKVIDD OCH SMÍMÍLSFÚRMÍGA s $ET NYA CLIP ON SIKTET "/2# GER MÚRKERKAPACITET 3YSTEMET HAR OCKSÍ MODERN DIGITAL )&&

"!-3%

"!-3% ËR LUFTVËRNSSYSTEMET MED MÚRKER OCH ALLMÍLSKAPACITET -ED EN RËCKVIDD SOM GÚR DET KVALIl CERAT FÚR ATT SKYDDA OMRÍDEN AV SËRSKILD BETYDELSE 3AAB "OFORS $YNAMICS n ENGAGED IN PRE C I S I O N

3!!" "/&/23 $9.!-)#3 3AAB "OFORS $YNAMICS !" +ARLSKOGA 4EL &AX s WWW SAAB SE

8

23

COPYRIGHT #OMMONWEALTH OF !USTRALIA REPRODUCED BY PERMISSION

2"3


YOP slutövning

Erika Östling

Erika Östling är lärare och bibliotekarie vid Artilleriets Stridsskola.

Yrkesofficersprogrammets slutövning 2004 Grunder

Under veckorna 419 – 421 genomförde Yrkesofficersprogrammet (YOP) vid Artilleriets Stridsskola (ArtSS) en längre slutövning. Det övergripande syftet med övningen är att den ska ge kadetterna värdefulla erfarenheter att ta med sig efter utbildningens slut, den ska genom sitt innehåll, sin längd och sin tillämpningsgrad bidra till att stärka kadetternas förtroende för sig själva och sina förmågor inför kommande yrkesverksamhet som instruktörer vid pluton. Huvudmålet är att befästa, tillämpa och utveckla förmågor vilka uppnåtts i de kurser som genomförts tidigare under året. Det finns under övningen även möjlighet att genomföra examinationer och övningsmoment som inte hunnits med tidigare i utbildningen. Följande utgör delar av de krav som ställs under övningen: 24

Kadetterna ska • vara godkända i praktiska säkerhetsprov i pjäs-, batteriplats- och eldledningstjänst, • ha genomfört trupputbildning, främst inom ramen för FUSA/strid (FörbandsUtbildning Skarp Ammunition), • ha skjutit skarpt pansarskott samt genomfört formellt kast med spränghandgranat, • ha genomfört ett krävande officersprov och efter återhämtning kunnat fullfölja planerad verksamhet, • genomföra 15 dygn i fält i sträck (ungefär den tid som en haubitsbataljon ska kunna verka innan den reorganiseras). Pjäspluton ska kunna • omgruppera 18 gånger under ett dygn, • ha en omloppstid under 30 minuter vid minst 2/3-delar av möjliga tillfällen, • omgruppera från stridsställning inom 10 minuter efter order vid minst hälften av möjliga tillfällen,


Artilleri & Luftvärn

)+ %' / 5PPGRADERING GER MER

&( " UPPGRADERAS TILL &( "$ , 'ENOM UPP GRADERINGEN LIVSTIDSF RLÛNGS PJÛSEN TILL JÛMF RT MED UTAN UPPGRADERING 0JÛ SENS TAKTISKA OCH TEKNISKA PRESTANDA KOMMER ATT F R BÛTTRAS I SË STOR OMFATT NING ATT DEN BLIR EN TOPPMODERN ARTILLERI PJÛS VID INF RANDET CA

.ËGRA EGENSKAPER

3KOTTVIDDEN ÛR KM MED DAGENS AM MUNITION OCH KM MED - %XCALI BUR #A MEDF RDA SKOTT VARAV CA STYCKEN I HELAUTOMATISKA MAGASIN !LL PERSONAL BElNNER SIG I PANSAR SKYDD I STRID "ESÛTTNINGEN KAN MINSKAS FRËN MAN TILL MAN BEROENDE PË AUTOMATISERINGEN OCH FORDONSMONTE RINGEN 0JÛSEN KAN K RAS PË VÛG UPP TILL KM H OCH mYGTRANSPORTERAS I DET NYA ! - mYGPLANET v%UROPAS (ERCULESv (UVUDDELEN AV &( " BElNTLIGA VAPENSYSTEM TILLVARATAS VILKET REDUCERAR ANSKAFFNINGSPRISET TILL CA AV VAD EN NY MODERN BANDGËENDE PJÛS KOSTAR

ZZZ ERIRUVGHIHQFH FRP

25


YOP slutövning • avge två eldstötar inom 25 sekunder från första skott, • avge verkanseld direkt ur marschgruppering inom 15 minuter efter order (förberedelser vidtagna), • genomföra lång fordonsmarsch (ca 300 km) varvid skjutning ska kunna genomföras direkt vid ankomst till marschmålet. Eldledningsgrupp ska kunna • agera självständigt och leda indirekt eld för målbekämpning inom ramen för understödd enhets strid. Ett av övningens övriga mål är att den ska vara ett led i skolans eget kvalitetsarbete för att säkerställa att ominriktningen mot ett nätverksbaserat, flexibelt insatsförsvar är inledd. Övningen utgör ett utmärkt tillfälle för skolans personal att pröva nya pedagogiska metoder samt att reflektera över utbildningens innehåll och former. Övningsorganisationen bestod av en chefsgrupp, en eldledningsgrupp, en batteriplatsgrupp samt två pjäsgrupper (Haub 77 B).

Problemlösning; det är inte varje dag man monterar och skjuter med granatkastare. 26

Officersprov, måndag - tisdag

Efter ordergivning påbörjades färden från Kristinehamn mot Villingsbergs skjutfält. Vid ankomsten grupperades fordon och materiel i skyddsställningen och eleverna begav sig till platsen för officersprovet. De var uppdelade på tre grupper och gruppchefer var elever från det Taktiska Programmet (TaP, blivande kaptener). Eftermiddagens delmoment bestod av tre stationer: Vid den första skulle försåtminering av väg genomföras, vid den andra skulle granatkastare monteras och skott avlossas mot målområde. Vid den tredje stationen bestod svårigheten i att skjuta direktriktad eld med Haubits 77 B i enlighet med ett situationsanpassat reservförfarande vilket innebar att gruppchefen siktade med ett panoramasikte för att träffa målet. När dessa tre moment var avslutade påbörjades sedan kvällen/nattens aktivitet vilket innebar mörkerorientering med full stridsutrustning. Målgång skedde mellan 01.00 och 02.30 beroende på de olika gruppernas resultat. Vid målgång blev varje grupp tilldelad tillräcklig utrustning för att kunna färdigställa enklare vindskydd för natten. Efter några timmars sömn var det dags för den andra delen av officersprovet vilken inleddes kl. 07.00. Även denna dag inleddes med ett stationssystem om tre stationer. Station nummer ett bestod av ett fälttest, där både kondition och styrka mättes utifrån fastställda krav. Bl.a. skulle 1000 meter löpning iförd full stridspackning avverkas på 5 min 30 sekunder. Station nummer två


Artilleri & Luftvärn ställde helt andra krav på eleverna. Här bestod provet i att kunna hantera en, visserligen fingerad, men mycket verklighetstrogen situation baserad på ett internationellt scenario. En illegal checkpoint vaktad av berusade soldater med okänd tillhörighet spärrade vägen för FN-styrkan och de hade dessutom minerat området. Diskussionen kom att handla om ROE (Rules of Engagement), folkrätt och om den komplexa vardag som soldater i internationell tjänst möter. En lärorik övning som betonade helt andra egenskaper hos eleverna än de mer traditionellt prestationsinriktade.

En checkpoint bemannad med tvivelaktiga paramilitärer.

vande bana skulle klaras av innan det var dags för formell avslutning av officersprovet och därpå följande prisutdelning. TaPeleverna återvände till regementet för återhämtning och för Yop-eleverna följde välförtjänt vila för trötta ben och ömma fötter i lägret.

Pansarskott och handgranat, onsdag

Efter återhämtning på förmiddagen var det dags för kadetterna att genomföra formellt kast med spränghandgranat samt skjutning med skarpt pansarskott. Detta var ett led i förberedelserna för den kommande trupputbildningen med soldater från Ekeby kompani. För att få skjuta skarpt pansarskott måste först träff ske med två övningsskott och det var med viss nervositet eleverna tog sig an uppgiften. Att bli den ende som inte fick skjuta pansarskott framstod inte som något lockande alternativ… De behövde dock inte oroa sig, alla klarade skjutningarna galant även om det i några fall gick åt några fler övningsskott än beräknat. Efter det att verkningarna och träffbilderna av pansarskotten analyserats vidtog kvällsrutiner och nattvila.

Här var egenskaper som social förmåga, omdöme och beslutsfattande i fokus.

I station nummer tre testades återigen en av officerens grundförmågor: skjutning med AK5 i enlighet med FM-baskrav. När dessa tre stationer avverkats påbörjades dagorienteringen, vilket var det avslutande momentet i officersprovet. En krä-

Pansarskottet träffar! 27


YOP slutövning Pokalskjutning, torsdag - fredag

Torsdagens stora uppgift var att förbereda fredagens pokalskjutning som beskrivs i ett kommande nummer. När pjäserna var grupperade i rätt skjutriktning, tillfredsställande torrskjutningar genomförts och kontakt mellan batteriplats och eldledning upprättats kunde befäl och kadetter dra sig tillbaka till respektive nattkvarter. Pokalskjutningen inleddes med att TaPeleverna anlände till Villingsberg. Då de ännu inte visste vilka som vunnit uttagningstävlingen var spänningen stor innan Stf chef TaP, kapten Rickard Karlsson, tillkännagav att finalisterna blev löjtnanterna Gustav Ask (P 7) och Rein Pella (I 19 Artilleribataljon). Vid denna tidpunkt hade kadetterna vid batteriplats varit i gång sedan länge och förberedelserna för skjutningen var gjorda. Skjutningen genomfördes klanderfritt av kadetterna vid batteriplats. Då tävlingen var avslutad följde vård av pjäserna samt släckning av skogsbrand. Delar av TaP samt skjutfältets egen brandstyrka deltog och fick snabbt kontroll över elden. Senare på kvällen visade det sig att den åter blossat upp varvid även YOPelever samt värnpliktiga från Ekeby kompani fick engageras i släckningsarbetet. På kvällen ägnade sig de kadetter som inte släckte skogsbrand åt att förbereda helgens förbandsutbildning med Ekeby kompani.

Trupputbildning, lördag - söndag

Eleverna var under detta moment uppdelade på fyra grupper som alla genomförde olika övningar inom ramen för FUSA (FörbandsUtbildning Skarp Ammunition). Övning nummer ett bestod av stridspars strid och skjutning med AK5 i enlighet med 28

EOBUSARE.1 Övning nummer två var på samma tema men där ökades svårigheten ytterligare genom att även pansarskott skulle användas. Även under övning nummer tre tränades de ovan beskrivna förmågorna, dock inom ramen för grupps strid. Den

Trupputbildning, visitation före skjutning. avslutande övningen skilde sig från de andra och bestod av att kasta skarp spränghandgranat samt av en sjukvårdsövning. Kadetter såväl som värnpliktiga kämpade tappert i högsommarvärmen och det får anses som en god prestation av soldaterna att, iförda komplett stridsmundering, fullfölja övningarna.

Artilleriskjutning och utbildning av elever på Chefsprogrammet, måndag – onsdag

Måndagen innebar att ett nytt skede i övningen inleddes. Från att ha haft fokus på officersprov och närstrid ändrade övningen karaktär och blev helt inriktad på artilleritjänst. Eftermiddagens artilleriskjutning innebar en förövning för den utbildning Enligt SoldR det förfarande som ska användas. Termen uttyds Eldställning, Observatör, Bevakningsområde, Underrättelser, Sätt att tillkalla chef, Am- & skaderapport, Rapport till Plutonchef och Eldställning – förbättra. 1


eleverna skulle ansvara för nästkommande dagar. Senare under måndagen anlände nämligen elever från Försvarshögskolans chefsprogram. Syftet med detta moment var att ge de blivande överstelöjtnanterna en orientering avseende artilleri samtidigt som YOP-eleverna fick ett bra tillfälle att bli varma i kläderna inför kommande skjutningar. Under tisdagen genomförde de viss trupputbildning avseende genomförande av skarpskjutning och efter detta fick majorerna möjlighet att praktisera sina kunskaper under de därpå följande skjutningarna.

Långmarsch till Älvdalen, torsdag

Ett av kraven för ett artilleriförband är att det ska kunna genomföra en långmarsch och direkt efter framkomst till marschmålet gruppera och skjuta. För att uppfylla detta mål framryckte förbandet från Villingsberg i syfte att nå skjutfältet i Älvdalen (Trängslet) efter ungefär åtta timmar. Vid framkomsten genomfördes tankning av fordon samt ammunitionsersättning. Därefter fick förbandet order att vara eldberett kl 1800 vid Flogåsbacken. Skjutningen genomfördes exemplariskt och då den var slutförd omgrupperade förbandet till skyddsställning.

Eldgivning med haubits 77 B.

Artilleri & Luftvärn 18 grupperingar, fredag

Ytterligare ett av kraven som ett artilleriförband ska leva upp till finns definierat i en TOEM (Taktisk Organisatorisk Ekonomisk Målsättning). I stort handlar det om att förbandet ska kunna genomföra 18 grupperingar inklusive skjutningar inom loppet av ett dygn. Ett krav som har sin grund i att ett artilleriförband ska ha sådan uthållighet och förmåga att det kan verka under alla dygnets timmar. Första grupperingen genomfördes vid åttatiden på morgonen och tanken var från början att sex olika plutonsstridsställningar skulle användas. Mot slutet av dagen anpassades dock verksamheten och man gick över till att använda tre. Förbandet fick skjuta olika antal skott vid varje eldöppnande för att undvika slentrianmässigt förfarande. Inga egentliga störningar inträffade under dagen vilket innebar att förbandet skjutit färdigt vid sjutiden på kvällen. Målet var därmed uppnått med god marginal.

Snabbgruppering, stora eldområden, halvindirekt artilleriskjutning samt stridsskjutning, lördag

Förutom den uthållighet som testats under två dagar ska ett artilleriförband även uppvisa förmåga att, vid behov, gruppera och skjuta snabbt. Detta fick kadetterna känna på under lördagen då snabbgruppering stod på programmet. Förbandet fick en inledande grupperingsorder för att sedan under pågående förflyttning få kontraorder att snabbgruppera vid Rivsjöbrändan. Således ett tillämpat moment. Stora krav ställs i det här läget på kommunikation mellan pjäsgruppchef och plutonchef för att pjäserna ska hamna rätt 29


YOP slutövning och skjutning kunna genomföras. Första grupperingen blev inte optimal och ett nytt försök gjordes. Pjäserna grupperades på vägen och överskjutning (Pjäserna stod på rad och den ena sköt över den andra.) kunde ske. Då detta moment var genomfört var det dags för nästa vilket innebar skjutning i stora eldområden. Det innebär att pjäserna ska kunna skjuta åt två håll eller flera, från samma grupperingsplats. (I dagligt tal benämnt ”svansning”.) Om detta ska vara möjligt att lösa är det mycket viktigt att rekognosceringen fungerat tillfredsställande. En annan begränsning är ammunitionshanteringen. Under övningen användes lastbil med rullflak och det kan vara svårt att hitta platser som är bra ur avlastningssynpunkt och samtidigt tillåter svansningen.

Ammunitionshantering vid pjäsgrupp sker numera med hjälp av rullflak. Härnäst var det dags att öva halvindirekt skjutning. Det innebär att pjäsbesättningen inte kan se målet medan pjäsgruppchefen kan, om han förflyttar sig ett antal meter. Medan ena gruppen övade detta blev den 30

andra gruppen utsatt för eldöverfall och fick praktisera försvar av grupperingsplats med eldhandvapen försett med skarp ammunition. Denna övning innefattade även skjutning mot rörligt mål med pansarskott samt växelvis urdragning.

Oförberett moment, skjutning laddning nio, vård och återmarsch till A9, söndag - tisdag

Tidigt på söndag morgon, ca 04.30, fick förbandet uppgiften att vara eldberedda kl 06.00. Syftet var att ännu en gång testa förbandets förmåga att agera snabbt på oförutsedda händelser. Kadetterna klarade även detta på ett utmärkt sätt. Enligt ny order omgrupperade förbandet till Karlgrav där skjutning med laddning nio fick avsluta övningens skjutdel.

Skjutning med laddning 9 frestar på både materiel och den mänskliga kroppen. Före skjutningen hölls noggrann säkerhetsgenomgång av ansvarigt befäl. Detta eftersom det ställs särskilda krav när man använder denna laddning. Bland annat krävs särskilt tillstånd från högkvarteret och max antal skott per individ är sex stycken per


Artilleri & Luftvärn dygn. När detta antal uppnåtts måste man förflytta sig mer än 50 meter från pjäsen. Det totala antalet skjutna skott med laddning nio uppgick till 24 st. Nöjda med att ha genomfört skjutning med den högsta laddning som används av dagens artilleripjäser återvände förbandet till lägret i Trängslet. Där påbörjades ett omfattande vårdmoment vilket pågick tills förbandet lämnade Dalarna för återmarsch till Värmland och Artilleriregementet. Även detta moment förflöt utan incidenter och då grindarna på Kristinehamns garnison hade passerats återstod endast avslutande vård samt inlämning av all materiel.

av den arten att de kunde ses som utmärkta inlärningstillfällen och bidrog på så sätt att ytterligare förstärka de tankar som den militärstrategiska doktrinen ger uttryck för, tankar som är delar av den värdegrund skolans undervisning vilar på. Det avslutande citatet får ses som en sammanfattning av detta förhållningssätt. ”Manövertänkande förutsätter mer än enstaka initiativ. Vad som eftersträvas är ständiga initiativ från vår sida så att motståndaren sällan eller aldrig får chans att utnyttja sin styrka. Genom att vi på samtliga nivåer tar initiativ och riktar samordnade insatser mot kritiska sårbarheter riskerar motståndaren hela tiden nederlag.

Sammanfattning

Detta förutsätter en atmosfär som stimulerar viljan att ta initiativ och minimerar omständigheter som begränsar eller hämmar individuellt agerande.”2 ”Militärstrategisk doktrin” (2002) Stockholm: Försvarsmakten. S. 86 2

M00342

Sammanfattningsvis kan konstateras att Yrkesofficersprogrammets slutövning 2004 genomfördes med mycket gott resultat avseende genomförande och uppnådda mål. Kadetterna uppträdde exemplariskt och medföljande befäl fick gott om tillfällen att pröva och utvärdera respektive pedagogiska metoder. De incidenter som inträffade var

För Sveriges jägare sedan 1975. Nu levererar Aimpoint rödpunktsiktet CS till Försvarsmakten. www.aimpoint.com • info@aimpoint.se

31


Artilleriklubben Artilleri-Tidskrift

Tidskrift för Artilleriet och Luftvärnet • Utgiven av Artilleriklubben Artilleriklubbens medlemmar erhåller Artilleri-Tidskrift utan kostnad.

Redaktör, ansvarig utgivare: Överstelöjtnant Lennart Gustafsson, Gulsippevägen 8, 589 35 LINKÖPING, tel 013-15 43 12 E-post: len_gus@hotmail.com Biträdande redaktör och annonsansvarig: Överstelöjtnant Lave Malmgren, Säter Änggården, 541 91 SKÖVDE Tel: 0500–461 761 E-post: lave.malmgren@swipnet.se Ekonomichef både i klubben och tidskriften: Överstelöjtnant Bo Arvidsson, Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN Tel/fax: 0550–141 71. E-post: bo.i.arvidsson@telia.com Redaktionskommitté: Redaktör, bitr redaktör, ekonomichef samt representanter för Art öv Göran Mårtensson, Artilleriregementet, 681 82 KRISTINEHAMN tel 0550–350 14 och Lv övlt Björn Jacobsson, Lv-regementet, Box 1515, 301 80 HALMSTAD tel 035–266 38 01 Redaktionsadress: Post adresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till ekonomichefen enligt ovan.

Adress: c/o Övlt Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7 681 33 KRISTINEHAMN Ordförande: Överste Jan-Erik Jakobsson, Högkvarteret 107 85 STOCKHOLM Tel: 08–788 75 00 Sekreterare Överstelöjtnant Lars Mörrby, Högkvarteret 107 85 STOCKHOLM Tel: 08–788 75 00 Medlemsavgifter: Årsavgift Ständigt medlemskap

125 kr 1 000 kr

Medlemsavgifter betalas till Artilleriklubbens postgiro 5 47 31–5

32

Artilleri-Tidskrift bankgiro 833-4278

Prenumerationspriser: Inom Europa Utom Europa

180 kr per år 240 kr per år

Lösnummerpriser: Enkelnummer

70 kr

vid köp av minst 10 ex 50 kr Dubbel-/Temanummer 90 kr vid köp av minst 10 ex 70 kr

©2005 Artilleri-Tidskrift Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.

ROLF TRYCKERI AB, SKÖVDE 2005

Artilleriklubben


U

nder 2004 sker kvalificering och första leveranser av ett nytt mörkersikte, BORC, till RBS 70 för Finland och Australien. BORC är baserad på samma svenska IR-detektor som IR-sikte BIRC till RBS 56 BILL och IR-kamera FTI till det nya eldledningsinstrumentet. BORC hängs på det befintliga dagsiktet och ger skytten en IR-bild i det ordinarie okularet, därmed möjliggörande att RBS 70 även kan användas nattetid med bibehållna prestanda. Den nya teknologin gör att BORC blir mindre och med endast halva vikten mot dess föregångare. För mer information, kontakta oss på nedanstående adress

­ ­­­


Posttidning B Artilleri-Tidskrift, c/o Bo Arvidsson Bjurtjärnsgatan 7, 681 33 KRISTINEHAMN