Spaning 16 17 20011

16-17/2011

TEMA MINNESLUCKOR V채rde 50 :-

TIDSKRIFTEN SPANING

Vi hjälper dig att spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

< Omslagsbilder: Foto: Bertil Lundman 1931.

TEMA MINNESLUCKOR

INNEHÅLL

3 4 8 12 18 22 28 30 32 34 38 44 46 50 52 54 56 58 59

> Det viktigaste just nu Ledaren. Minnesluckor. Av CarlMagnus Gagge > Spegeln Minns du inköpslistan? Av Johan Redin Hädanfärd och jordfästning. Av Elisabeth Westerdahl Land i sikte. Av Olle Nilson Klassamhället i katalogform. Av Olle Nilson Gömda och glömda. Av Olle Nilson Döda patienters gravar. Av Olle Nilson Häxor och förrädare. Skrönor från Västmanland. Av Elisabeth Westerdahl De hemligstämplade. Av Anna Lihammer Hitlers raslagar drabbade kärlekspar i Hallstahammar. Av Mikael Johansson Bombsäker ledning. Av Jan Å Johansson > Spanaren Ingen köldchock utan Krimmeltova. Av ClaesInge Andersson > Utflykten Avrättningsplatser. Av Krister Ström > Ur litteraturen Farfar var rasbiolog. Av Eva F. Dahlgren > Ur samlingarna Folktyper i mellersta och östra Västmanland.

Utrotningshotat > Från föreningarna Barnhemsbacken ett ungdomsprojekt. Av Nils Eriksson > Litteraturtips Jubileumsresa

1 1 3 3

notiser Aktuellt Filmer Pris och beröm

4 4 11

Utställningar Nya böcker Redaktionsruta

DET VIKTIGASTE JUST NU

Minnesluckor MINNEN HAR STOR BETYDELSE FÖR OSS människor. Det handlar om att se sig själv, förstå vem jag är och ta vara på tankar och känslor. Minnena formar vår identitet och hjälper oss att se helheter och förstå sammanhang.

MÅNGA MINNEN ÄR GEMENSAMMA och andra är personliga. Det beror på var man vuxit upp, vilken ålder man har, på kön, utbildning, religion och livsstil. Vissa platser och föremål kan vara viktiga symboler och uttryck för gemensamma minnen. De kan ge gemenskap och samhörighet inom en grupp eller ett samhälle.

MINNEN KAN VARA GODA och knutna till positiva och trevliga erfarenheter. De kan också vara negativa och påminna oss om sådant vi vill glömma. Minnen förändras och varje tidsperiod tolkar och berättar historia på sitt sätt. Samhällsutveckling och tidsanda påverkar vad vi väljer att minnas, vad som anses vara viktig historia och värdefullt att bevara.

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening fyller 150 år 2011.

Uppdraget har över tid förändrats. Under 1800-talet och 1900-talets första hälft var museerna viktiga redskap för att rättfärdiga bilden av nationalstaten Sverige. Idag arbetar vi för en bredare kultursyn och förmedlar en djupare bild av kulturarvet.

Foto: Lasse Fredriksson

MATERIELLA MINNEN är fysiska föremål och spår efter mänsklig verksamhet. De finns synliga överallt i landskapet, i vår omgivning och absoluta närhet. Exempel på immateriella minnen är sociala strukturer, traditioner, musik, ljud, konst, dofter, berättelser, litteratur, film och andra uttryck.

Särskilt intressant är det när de materiella och immateriella minnena samspelar.

I DETTA NUMMER av Spaning vill vi uppmärksamma ett antal minnesluckor. Människovärdet och synen på människan står i centrum. Det är berättelser om människor och händelser som samhället inte intresserat sig för och som ofta saknas i våra historieböcker, museisamlingar och kollektiva minne.

URVALET av vilka minnen som skall bevaras innebär en maktposition över vems historia som skall lyftas fram. Alla har rätt till sin historia och mångfald är viktigt. Samtiden är lika väsentlig som det förflutna, det vanliga lika det unika och det privata liksom det offentliga. Vi kan dock inte bevara och ta vara på allt. I mångfalden av alla minnen är det viktigt att vi har kunskap och att vi i urvalsprocessen vet hur vi förhåller oss till klass, kön, etnicitet, geografi och ålder.

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef

3

SPEGELN

Minns du

inköpslistan?

Av Johan Redin. Foto: Lasse Fredriksson

När vi beger oss till affären för att handla är det inte ovanligt att vi skriver en inköpslista.

Annars händer det lätt att vi kommer hem igen med allt annat än just det som var själva anledningen till att vi gav oss iväg. Minnet och glömskan hänger nära samman, vilket inte är konstigt med tanke på hur mycket information som konkurrerar om uppmärksamhet.

När vi väl har handlat slänger vi i regel vår inköpslista, gärna redan i butiken. Men vem minns inköpslistan?

FRÅGAN KAN TYCKAS FÅNIG men den illustrerar något väsentligt. Utan att ägna det någon närmare eftertanke gör vi i vårt dagliga liv prioriteringar av vad som är betydligt och vad som är obetydligt. Det sker en massa små beslut kring vad som ska sparas - sådant som är värt att "lägga på minnet" eller arkivera hemma i byrålådan. Men låt säga att en etnolog om 75 år skulle intressera sig för vad som stod på en ordinär inköpslista från år 2010. Sannolikt skulle det vara mödosamt att få fatt på någon. Är det förresten någon som skriver dagens datum på sin inköpslista? Den betraktas över huvud taget inte som ett dokument utan som en notis av ytterst kortvarig och tillfällig existens. Listan blir ett dokument först när det framtida vill tyda det förflutna och steget från värdelös till värdefull skiftar i en handvändning om bara den rätta frågan ställs.

OCH DÄR STÅR VI. Det är minst sagt svårt att veta vad som skall sparas, allra helst när det också skall spegla vår allt mer brokiga kulturella identitet. Hur vill vi att folk skall minnas oss i framtiden? Vissa saker tycker vi är självklara att spara, saker som de kanske i framtiden bara kommer att sucka över. Motsatsen kan också förekomma. Det hittills största fyndet av antika skrifter, de så kallade Oxyrhynchus papyri, med ovärderliga texter från den hellenistiska tiden till den bysantinska hittades på en uråldrig soptipp! Platons Staten, en av många centrala skrifter i denna papyrushög, ansågs alltså inte vara av något större värde när det begav sig.

KANSKE ÄR DET SÅ att vi i dag läser Platons Staten tack vare att den slängdes på soptippen. Saker som vi medvetet bevarar, skrifter och ting som vi putsar och arkiverar, kanske blir allt för uppenbara för att vi i framtiden ska vilja ägna dem något djupare intresse. Genom att bevara och katalogisera såväl det förflutna som det samtida skapar vi ett historiskt överflöd som skymmer den röda tråden. Våra museimagasin är fullproppade av ting och lämningar, våra bibliotek är fulla av historieskrivningar och infallsvinklar. >>>

4

25

6

SPEGELN

Vi lever i mellanrummet mellan det närvarande och det frånvarande.

Människan lever framåt, men ändå är det som om hon har ryggen mot framtiden.

KANSKE LÖPER VI RISKEN att bli blinda när vi har allt framför oss så att vi glömmer sådant som är värt att minnas. I detta överflöd finns en paradox. Först med ett historiskt avstånd kommer man att se det som vi ännu inte ser – luckorna, länkar mellan det ena och det andra som för oss är så självklara att det inte finns någon anledning att värna om dem.

Det finns också sådana luckor som vi medvetet låter uppstå.

De består av sådant som vi helst vill glömma eller sådant som vi inte anser vara värda någon historieskrivning; "bagateller" som kvinnor, barn, minoriteter, särlingar, "avvikanden", brottslingar, och "osedligheter". Ofta ger sig sådana luckor till känna vid jämförelsen mellan vad individen minns och vad samhället vill minnas. Det finns människor som aldrig kommer att glömma att de blev glömda.

DET FINNS OLIKA SORTERS minnen och det finns olika sorters glömska, men ett är klart och det är att de går hand i hand med varandra. Vi lever i mellanrummet mellan det närvarande och det frånvarande. Människan lever framåt, men ändå är det som om hon har ryggen mot framtiden. Om framtiden kan vi inget säkert veta. Den har ju ännu inte ägt rum. Trots det kan vi föreställa oss vad som sannolikt kommer att ske genom att använda oss av vår kunskap om vad som har skett tidigare. Det förflutna är närvarande i så gott som allt vi gör och reflekterar över, hur vi förstår oss själva, vår egen historia och andras. Man kan säga att det förflutna är så centralt för oss människor att vi sällan tänker på det som just något förflutet. Det kan vara ett ärr på kroppen, en milsten vid motorvägens kant eller kanske en inköpslista från årets midsommarfest som glömts kvar på kylskåpsdörren där i sommarstugan.

OXYRHYNCHUS PAPYRI Staden Oxyrhynchus i Egypten, belägen cirka 300 km söder om Alexandria och 160 km sydväst om Kairo, var provinshuvudstad och en betydande och välbärgad stad under hela den hellenistiska och romerska tiden. Vintern 1896 till 1897 startade de brittiska arkeologerna Bernard Pyne Grenfell och Arthur Surridge Hunt utgrävningar på stadens soptipp. Där upptäcktes mängder av papyrusark. Det kom att bli det hittills största enskilda fyndet av antika papyrusmanuskript med cirka 400 000 delar av manuskript från hellenistiska Grekland, Romerska riket och Bysantinska riket. Grenfell och Hunt ägnade resten av sin verksamma tid åt detta arbete, under vintrarna ägnade de sig åt utgrävningarna i Egypten och under somrarna analyserades fynden hemma i England. Arbetsstyrkan på utgrävningsplatsen bestod av 30 förmän och över 100 arbetare. Fynden packades i korgar och kakburkar och fördes till Oxford. År 1898 skrev Grenfell och Hunt den första delen i bokserien "The Oxyrhynchus Papyri" med en analys av 207 ark, idag har 73 band utgivits där totalt 4 700 manuskript har analyserats.

De manuskript som ännu inte har analyserats förvaras idag på Sackler Library vid Oxfords universitet. www.papyrology.ox.ac.uk/poxy

7

SPEGELN

^ 8

Greve Erik Lewenhaupts jordafärd 15 mars 1928. Kistan placeras utanför Geddeholms flygel på en granristäckt vagn som dras av hästar.

SPEGELN

Hädanfärd och jordfästning Av Elisabeth Westerdahl Foto: Privat

Vita lakan hängdes upp för fönstren, granrisruskor placerades utanför bostaden och signalerade att ett dödsfall inträffat. Budkavlen gick. Granne efter granne lade ut granris längs färdvägen och upplyste därmed förbipasserande om att de närmade sig ett sorgehus. Sen 1800-talets slut flaggar vi på halv stång.

DEN VÄLKÄNDE PROSTEN MUNCKTELL beskriver i sin dagbok från det tidiga 1800-talet sin företrädare Irstaprosten Nohrborgs hädanfärd och jordfästning. Dödsfallet inträffade i december 1819. ”Liket var svept i granris, låg i en präcktig kista, svart laqverad, med plåtar och stiernor.” Från prästgården bars den gamle mannen av gårdens torpare och drängar den dryga kilometern till kyrkan där kistan sattes in i det Cronstedtska gravkoret. Efter bisättningen samlades släkten till aftonmåltid i den bortgångnes hem.

Därefter började planerandet av jordfästningen som skulle ske en vecka senare. På Muncktells lott föll att upprätta placeringen i sorgetåget. ” Många gäster skola rengeras i procession” och Muncktell suckar: ”Den dryge Cronstedt på Geddeholm kommer i 6te ledet, och det blir rasande illa.”

Begravningsdagen skedde samlingen i Capellansgården. ”Mycket folk voro budne och deribland 15 á 16 bönder”.

Två prostkollegor var prestaver och biskopen talade. ”Artiga verser hade skrivits och afsiöngos jemte orgorne” (orgel). ”Efter jordfästningen bars liket i procession till grafen, där gubben hvilar vid sin syster och flere gummor.”

Den efterföljande måltiden var ”hederlig men icke ståtelig, som huset ej tål.” Värdar voro prosten Rinman och adjunkt

Hellé: värdinnor prästfrun Muncktell i Kungsåra och sorgehusets hushållerska, Mamsell Stodius.

Prosten Nohrborgs grav finns ännu kvar men spåren efter flertalet av hans samtida sockenbor är försvunna. De fattigaste hamnade efter en enkel begravning på en undanskymd gravplats helt utan prydnad eller med ett anspråkslöst träkors som snart försvann.

HUNDRA ÅR SENARE förefaller sederna vara i stort sett desamma för ståndspersoner. När Geddeholmsgreven Erik Lewenhaupt dör 1928 är gårdsflygeln prydd av granrisgirlanger. Det talar för att den bortgångne vilat där i väntan på begravningen. Gästerna har samlats på gården inför den flera kilometer långa processionen till kyrkan. Efter kistan går ett stort antal män medan kvinnorna färdas med häst och vagn.

Med grevinnan Elin Lewenhaupts begravning 1944 inleddes en delvis ny tradition i bygden. Hon hade valt att bli kremerad och såväl begravningsakt som urnsättning fick därmed en annan karaktär. I täten för urnsättningen visar bilder att processionen, liksom tidigare, anfördes av två män med sorgflor på prestaverna, tätt följda av sonen Knut med urnan. Efter honom gick hans svartklädda hustru Elisabeth >>> 9

SPEGELN

med vit snibbkrage – ett tecken på att hon hörde till de närmast sörjande. Prästen var helt svartklädd och bar en numera bortlagd fotsid svart cape. Granris prydde även här grusgången och den öppna graven, där sonen Knut sedan sänkte ner urnan.

De Lewenhauptska gravarna på Irsta kyrkogård finns fortfarande kvar liksom den gamla trotjänarinnans och många anställdas. Sedan kremering blev allt vanligare har även sentida ättlingar till medarbetarna kunnat beredas plats i vad som blivit släktgravar.

NÅGRA GAMLA TRADITIONER lever alltjämt kvar på de större västmanländska gårdarna. Även om den avlidne dött på lasarettet eller i ett äldreboende förekommer det att de balsameras och förs ”hem” i väntan på begravningen. Alléer, gårdsgränser och gången in till kyrkan pryds inte så sällan av granris och kistan bärs av unga släktingar, grannar eller anställda.

IN PÅ 1950TALET samlades gästerna före begravningen till en dämpad måltid i sorgehuset där flaggan vajade på halv stång. Därefter följde procession i bilar till kyrkan. Detta

gällde även vid storbondebegravningar. Mötande personer och bilar stannade längs vägen och herrarna lyfte på hatten i andakt för en känd eller okänd avliden person.

Klädseln var frack och anhöriga kvinnor bar fortfarande hattar med sorgflor som föll över ansiktena. Efter begravningen fälldes dessa bakåt. En änka bar dessutom ett vitt band under hakan. Bruket att gå svartklädd ett år efter ett dödsfall ersattes av diskret klädsel med svarta armbindlar eller ett svart band på kavajslaget.

I dag är fracken utbytt mot mörk kostym med vita slipsar för anhöriga. De närmast sörjande kvinnorna har sedan några decennier tillbaka avskaffat bruket av sorgfloret men skrudar sig då och då i bevarade gamla, vita snibbkragar som har två flikar fram och två likadana baktill. Förutom att seden är vacker är den ett praktiskt kännetecken på att de hör till den avlidnes närmsta krets.

För vart år som går blir klädseln allt friare och en mer uppsluppen samling sker som på prosten Nohrborgs tid efter begravningen. Förplägnaden har ändrat karaktär men kvar lever i stor utsträckning traditionen att de anhöriga och prästen sitter vid honnörsbordet. En lättare måltid eller smörgåstårta, följt av kaffe och tårta har ersatt den traditio-

v Begravningsföljet i procession på väg till Irsta kyrka vid Erik Lewenhaupts jordafärd 1928.

10

SPEGELN

nella varma buljongen med piroger. Mer och mer vanligt blir ”gående bord” med smörgåssnittar, vin, öl och kaffe. Det ger långväga gäster möjlighet att få en pratstund med släkt och vänner som de inte sett på länge. De tal över den bortgångne, som förr hölls i kyrkan, kan nu framföras vid samkvämet. Då är det också vanligt att prästen eller någon anhörig läser upp namnen på dem som valt att sätta in en slant till något välgörande ändamål istället för blommor.

Bruket att bjuda in till begravning är sen länge försvunnen.

Nu annonseras bortgången i lokaltidningen och den som vill delta i samlingen ombeds anmäla sig till begravningsbyrån eller någon anhörig. Små barn syns allt oftare på begravningar. Något som förr var lika otänkbart som att kvinnor på 1700-talet deltog i begravningen – inte ens om de var änkor.

I EN NY TID med stor rörlighet på arbetsmarknaden väljer många minneslundar istället för namnprydda gravar som ska underhållas. Därmed är vi tillbaka till den anonymitet som präglade 1800-talet och försvårar släktforskarnas möjlighet att finna konkreta spår av förfädrens sista vilorum.

UR NATIONALENCYKLOPEDIN presta´v (ry. pristav 'uppsyningsman'), marskalk i spetsen för en procession; termen har p.g.a. ordlikhet även kommit att avse marskalkens stav och särskilt de florbehängda stavar som bars framför en begravningsprocession av två "prestaverande", vilka även fungerade som hedersvakt under jordfästningen. Bruket introducerades i Sverige vid Johan III:s bisättning 1592. Adeln fick ensamrätt till användning av prestaver, men bruket spred sig efter hand bland präster och borgare och blev allmänt i det socialt skiktade sydvästra Sverige. Sedan begravningarna förlorat sin prestigekaraktär har bruket av prestaver merendels försvunnit.

DET FINNS MER N.-A. Bringéus, "Prestaver", Rig 1959.

v Prestaver i täten för processionen vid urnsättningen av grevinnan Elin Lewenhaupt 1944.

Sonen Knut bär urnan tätt följd av hustrun med vita snibbkragar och prästen i fotsid svart cape.

11

SPEGELN

Land i sikte Av Olle Nilson. Foto: privat

Under andra världskrigets sista år kom natt efter natt öppna båtar över Kvarken fyllda med flyktingar. Ofta hela familjer med uppskrämda barn och hårt packade resväskor.

Det var människor som hade lämnat det svenskspråkiga Österbotten i Finland.

Målet var den svenska kusten mellan Sundsvall och Umeå. De både flydde från kriget som sådant och en befarad sovjetisk annektering.

MIN HUSTRU VAR TRE ÅR GAMMAL när hon med föräldrar och grannar steg i land på en brygga vid Barsta hamn på Höga kusten. Det var vid midsommartiden 1944. Överfärden hade varit besvärlig. Fiskaren som skötte rodret söp och styrde vilse. Motorn krånglade då de inte fått tag i riktig smörjolja. Flickan kräktes och grät, de vuxna bara kräktes.

Efter ett dygn till havs kom man äntligen rätt. På bryggan vid Barsta fiskehamn väntade polis och hemvärn, förvarnade av fyrvaktaren på Högbonden.

I land blev det tåg till flyktingförläggning i Umeå. På golvet i Folkets Hus låg rader med pappersmadrasser fyllda med halm. En förnedrande avlusning hörde till rutinerna. Vad de minns fick de också göra sig av med kläderna. Det fick bli inträdesbiljetten. >>> 12

^ Flyktrutter. Ur ”Flykten västerut”, Matts Andersén, Vasa 1987.

SPEGELN

Sista kortet fรถre flykten.

Ingegerd och Verner Broman med barnen Ingvor och Robert.

13

SPEGELN

HENNES FAR, VERNER BROMAN (1916-1994), hade beslutat sig för att ge sig iväg under en permission från fronten. Han hade legat förlagd vid floden Svir långt inne i Sovjet. Han vägrade utsätta familjen för vad han tyckte var en meningslös sak. Alltså gav de sig iväg över Bottenhavet.

En häst såldes där hemma och han köpte en 22 fot lång öppen båt med tändkulemotor och extra höga relingar till skydd mot vågorna. Tillsammans var de åtta som i nattens mörker tog sig ut på havet. Verner med sin hustru Ingegerd och treåriga dottern Ingvor, en syster, ett par grannar och två fiskare. Testamente hade de skrivit och sexårige sonen Robert lämnades kvar med mormor. Meningen var att de skulle ärva gården om övriga familjen förolyckades.

Sergeant Verner Broman efterlystes snart som desertör, men sex månader senare kom besked från Finland att det saknades rättslig grund för åtal. Hösten 1988 kom den slutliga upprättelsen när han fick frontmannatecknet Eklövsemblemet. Hustrun som under krigsåren själv fått vara bonde på gården fick ett liknande erkännande. Verner var stolt

v Västernorrlands Allehanda den 17 juni 1944.

14

Efter tre dagar hade Verner skaffat arbete: ”Jag ville komma igång och hörde med polisen. Visst, det gick bra.

Sex dagar senare höll jag min första svenska hundralapp i handen.” över sitt eklövsemblem. Det tidigare förtjänsttecken som han fått 1940 efter att ha skjutit ned ett ryskt plan vid Kaitjärvi, förvarades däremot i kökslådan.

TIDEN I NORRLAND blev kort. Efter tio dagar for familjen ner till Krylbo där landsmannen John Ivar Steen bodde.

Steen brukade kallas konsul av finländarna. Han kunde uträtta det omöjliga. Kände till alla blanketter och visste hur man öppnar dörrar. Steen tipsade om en enkel stuga för femton kronor i månaden.

v Krigsbegravning 1942. Verner Broman kistbärare till höger i bild.

SPEGELN

< Våren 1947 började man arbetet med att bilda en svensk-österbottnisk förening.

JOHN IVAR STEEN var som en privat konsul. Verner Broman berättar hur det 1944 även fanns finländare som obemärkt lyckats ta sig in i Sverige. De levde ofta som skogshuggare utan pass och ransoneringskort. Efter kriget kom dessa österbottningar fram ur sina kojor. Då var Steen den som de vände sig till. I hans stuga var en ständig kö till köket där han hade telefon och skrivbord. Det berättas om när han gav statsminister Per Albin svar på tal. Det gällde ett uppehållstillstånd. Per Albin menade: ”Ni kan väl åka hem och bygga upp fosterlandet.”

Steen replikerade på omsorgsfull österbottniska: ”Statsministern ska komma ihåg att för oss finlandssvenskar är Finland fosterlandet, men Sverige är fäderneslandet”. ”Javisst, javisst, det tänkte jag inte på”, sa Per Albin. Från den dagen var det lättare att få förlängning för den som hade svenskt namn och modersmål. Det är lättare att förstå hur Steen resonerade när man vet att under dessa år ordet återvandring ibland kunde ersätta ut- eller invandring.

VERNER BROMANS YRKE var bondens, med snickeri och byggande som vardagssysslor. I Ryssland hade soldaterna själva uppfört korsun* av timmer med hemsnickrade möbler.

Hammare och såg var välbekanta verktyg. Han blev svensk snickare. Ett tag kallades han byggmästare. Om dagen arbetade han på Avesta järnverk, på kvällar och nätter byggde han egnahem på beställning. En egen villa stod högt på listan. Efter fem månader köpte de en tomt.

Tomten utanför Avesta kostade fyrahundra kronor. Att han med främlingspass lyckades få lagfart räknas som en av konsul Steens diplomatiska bragder. Han lotsade envist ärendet genom de diplomatiska labyrinterna tills de nådde fram till kungens bord. När Steen vid ett huvudstadsbesök förhörde sig om utgången fick han veta att ärendet skulle upp samma dag i konselj, men att beredningen förordat ”nej”. Han begärde omgående att frågan inte fick tas upp.

Vid förnyat försök gick lagfarten igenom. Brådskan med lagfarten bottnade i att personer med främlingspass och egen tomt alltid fick förlängt uppehållstillstånd. * Finsk specialitet. Nedgrävd timrad bostadsbunker för långtidsbruk.

Alltid belägen ute i stridslinjen.

^ Välputsade finländska soldater fotograferade i Helsingfors. Verner Broman i mitten.

>>> 15

SPEGELN

^ I Verner Bromans militärpass noterades att han 1988 blev ”Frontman”. ^ Idel österbottningar på trappan till första huset.

Högst upp på det fläckiga kortet står Verner och Ingegerd, han fortfarande klädd i uniformsbyxa och ridstövlar.

HUR KOM DÅ FINLANDSSVENSKARNA IGÅNG i Sverige?

Borgensåtaganden mellan landsmän var så gott som självklar för den som var bonde, berättade Verner. De höll samman.

En Närpesbo kunde gå till en Vöråbo eller Korsholmare och räkna med att få ett borgensnamn. De flyktingar som inte ville bli bönder klarade sig också bra. Det ropades efter arbetskraft när kriget var slut. Den som var van vid hårt arbete och klarade språket hade bara att sätta igång.

INFÖR ÅRSSKIFTET 1950/51 blev familjen Broman svenska medborgare. Troligen hade det att göra med att han ville förbli bonde. I industritäta Västmanland avfolkades landsbygden och jordbruk var långt billigare än i Österbotten.

För spekulanterna fanns alltid 20-30 objekt att välja bland.

Omkring 1952 kom Verner igång med jordbruket på Rolfsbo gård i Västerfärnebo. I ladugården inrättades ett modernt hönseri som skulle växa till ett av regionens största. Äggen från 20 000 höns såldes till butiker och restauranger.

En del gick direkt till hushåll. Varje dag skulle ett ton ägg sorteras. Hönseriet var högt mekaniserat men vägning och prismärkning utfördes i primitiva utrymmen. Bekvämlighet

16

^ Dagboksblad från senhöstens strider 1941.

var ett okänt ord. När hönshuset i slutet av 1970-talet brann och omgivningen sade ”låt det vara nog, ta försäkringspengarna och slå dig till ro”, byggde han omgående ett dubbelt så stort.

Allt gick på det stora hela bra tills Verner Broman inför sin förestående pensionering ville avveckla produktionen.

Köpare var svåra att finna. Barnen ville eller kunde inte ta över. När verksamheten i början av 1950-talet rullat igång hade det gått som en dans, men när han trettio år senare ville stoppa gick det inte att bromsa som han tänkt. Verner landade dock någorlunda på fötter. Sina sista år ägnade han åt hembygdsforskning i Västerfärnebo kyrkby. Särskilt intresse lade han ner på förbrödring mellan sin nya och gamla hembygd. Han arbetade också för inbördes kontakt mellan österbottningar bosatta i Sverige.

Verner Bromans historia är ett öde bland många. Hur representativt det var är svårt att säga. Verner menade att de som var frireligiösa snabbt brukade tas om hand av en församling medan de andra själva fick ordna sin sammanhållning. Trots sina strävanden blev han nog aldrig en tvättäkta svensk. En fläkt av främlingskap fanns kvar:

SPEGELN

^ Det byggs på nyförvärvade Rullsbo. Ingvor Broman i fjolårets examensklänning.

– När vi köpt jordbruket i Västerfärnebo kallade man oss ”finnarna på Rullsbo”. Men snart förstod omgivningen att vi inte var finnar. Orden väcker tankar. Verner ville inte se sig själv som främling, men uppfattade många andra som främlingar, även egna landsmän. Själv var han österbottning och ytterst medveten om sina historiska svenska rötter.

De österbottningar, som var gifta när de anlände, häftades ofta samman livet ut. Skilsmässor var sällsynta. Det fick konsekvenser. Särskilt hustrun, som kanske förblev hemmafru, gick ett förhållandevis isolerat liv till mötes. Vännerna bestod ju mest av andra finlandssvenska par. Barnen underordnade sig ibland föräldrarnas livsmönster, men för många blev det tvärtom. I dag vet de kanske inte ens från vilken socken föräldrarna kom.

För Verner Bromans del verkar han varit stolt över att ha lyckats i Sverige. Samtidigt var han plågad över att på något sätt ha ”svikit” sina fäders Österbotten. Smärtan sökte han lindra genom att skapa sig en identitet åt båda håll. Han engagerade sig djupt i både svenska och finländska hembygdsrörelser. Lättare var det kanske för de finländare som kom ogifta till Sverige. När de bildat familj med svensk partner

^ Veteraner träffas efter 40 år i Ryssland. Verner Broman och en medaljtyngd sovjetisk frontkämpe.

tycks boskillnaden med det förflutna ha blivit mer tydlig.

På 1980-talet gjorde Verner en resa tillbaka till krigsplatsen vid Svir, men allt var utplånat. Han sökte på kartan, men inga spår fanns kvar. Vid Ladoga träffade han en medaljbehängd åldrad rysk fiende. Mötet mellan veteranerna blev hjärtligt men vid fotograferingen dolde de klädsamt sina leenden.

FLYKTINGAR  SVIKARE? Flyktingarna i artikeln hade sin finländska hembygd i Övermark.

Där talar man svenska, men med en ålderdomlig dialekt. Länet styrs från staden Vasa som en gång hette Nikolaistad. När andra världskriget närmade sig slutet fruktade folk att Vasa åter skulle bli Nikolaistad.

Alla visste att Fortsättningskriget mot Sovjet var utsiktslöst.

Sammanlagt lär ungefär 1 600 svensktalande finländare ha flytt undan kriget över Bottenhavet. Detta var länge ett stridsämne i den österbottniska debatten.

Några ansåg att de som flydde var svikare, andra menade att flyktingarna hjälpte till att sätta punkt för kriget.

17

SPEGELN

Klassamhället i

Katalogform Av Olle Nilson

I LANDETS TELEFONKATALOGER regerade länge titlarna. Men i början av 1970-talet var det nog. Televerket började ordna sina Rikstelefonkataloger efter förnamn. Tidigare var det titel som gällde. Det tog mer än 80 år att komma fram till beslutet.

Länge var titeln ett redskap när man letade telefonnummer.

Visste man inte yrket (och det fanns många med samma namn i katalogen) kunde sökandet bli omständligt. Titlarna fick då tjäna som semaforer vid färden genom telefonkatalogernas labyrinter, fast en och annan kryddade nog sin sociala ställning med friserade personuppgifter. Men televerket granskade. Skönskrivningar släpptes sällan igenom.

SÅ FÖRSVANN PLÖTSLIGT TITLARNA i telefonistiska sammanhang. Gatuadressen fick nu bli enda ledtråd när namn sammanföll. Nåväl… några köpte sig fortfarande mot avgift titel i katalogen, men det påverkade inte längre namnens sortering. I dag är det svårt att finna några titlar alls i telefonkatalogerna.

Några av oss minns kanske den titelsorterade telekatalogen med viss nostalgi. Jämför gärna med den månatliga publikationen Sveriges Kommunikationer, som fram till 1981 var officiell tidtabell för våra järnvägar, eller den folkbild-

ande tidningen Korrespondens från Hermods som fanns utlagd i nästan alla offentliga väntrum.

För många har rikstelefonkatalogen i sin gamla form mest blivit en minneslucka. Men ur luckan fläktar minnet från ett samhälle där titulerandet kunde handla om att markera positioner.

I ÄRLIGHETENS NAMN så var strykandet av titlarna inte bara ett sätt att skapa en slags katalogial jämställdhet. Det var framför allt en praktisk konsekvens av ständiga namnbyten.

Släktnamnen förökade sig. Folk bytte också yrke och titel på ett helt annat sätt än förr. Värdet av titeln som utropstecken i katalogen minskade.

VI MÄNNISKOR har alltid haft behov av att sortera upp oss.

Vi vill framträda tydligt och fördelaktigt. När inte kunskap, utseende eller annat räcker förstärker vi vår profil med modekläder, udda släktnamn eller andra attribut. Framför allt har vi länge bevakat våra titlar. De har förklarat vår yrkeskompetens och eventuella befogenheter. Men ofta har titelns funktion mest varit att sprida glans över vårt ego. Ibland även skaffa oss personliga förmåner. >>>

18

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN

Rikstelefonkatalogens titlar kunde upplysa om: yrke, utbildning (med andra ord försörjning och kompetens) befogenhet, funktion (med andra ord makt, position och utmärkelser) civilstånd (fru, fröken, änkefru etc., med andra ord brist på yrke)

19

SPEGELN

TITLAR FRÅN FÖRR:

Tapetmålare, vågmästare, ringkarl, järndragare, becksömskomakare, skutkarl, stadskassör, stadsbetjänt, tullnär, gördelmakare, superkarg, buntmakare, fällberedarmästare, gelbgjutare, knappmakare, sejlaremästare, tornväktare, beslagskarl, spegelmakare, laborator, prosektor. konstingenjör, bergshauptman, ramsnidare.

FÖR FLYDDA TIDERS KVINNOR gällde ofta att de inte hade något förvärvsyrke att falla tillbaka på. Inget yrke – ingen titel. Då delades de rätt och slätt upp på fru eller fröken.

Somliga hade en make med samhällsposition. Då kunde de kanske likt en snyltgäst kalla sig professorska, majorska, doktorinna. Däremot aldrig prästinna. Lärarinna gick bra om man var en sådan, men inte om man bara var fru till en lärare.

Med titeln till hjälp kunde man hoppas på en framskjuten plats i en besvärlig kö, ett fönsterbord på restaurangen, snabb framkörning av taxi, hemsändning av varor från butiken eller en och annan frikostig kredit. Barnens betyg i skolan kunde möjligen bli lite högre än andras, hembiträdet fick sola sig i glansen av att arbeta åt en ”bättre” familj.

I titlarnas spår följde också en slags motrörelse i form av ordenssällskap där man stundom förbrödrades utan sedvanliga yrkessociala titlar. I stället utvecklade man rangsystem där medlemmar steg i graderna med sikte på att nå den allra översta nivån. Ett sällskap vars namn etsat sig in är Salvo Honoris Titulo, förkortat S. H. T. Fritt översatt betyder det ”utan angivande av eder hedervärda titel”. Titeln var tänkt att trängas undan men kom genom ordensnamnet i fokus.

I DAG HAR VI I SVERIGE nått den nivå då det känns skämmigt att söka skaffa sig förmåner med hjälp av titel. Det betyder inte att titlarnas antal minskat. Snarare tvärtom, särskilt som engelska varianter tillkommit. Men deras funktion som dörröppnare har krympt; i stället vill de vara visitkort för kompetens. Antalet nya yrkes- och kompetenstitlar flödar nämligen som aldrig förr. Men när det gäller rena statustitlar har nedtoningen som sagt varit markant. Ett undantag var sommarens kungliga bröllop då gästerna noga placerades efter rang och börd.

En av de titlar som kanske tappat mest i anseende är ”direktör”. De svenska direktörernas antal blev med tiden löjligt stort. Även de som drev obetydliga firmor kallade sig direktör. En titel som nästan försvunnit är det svårdefinierade ”disponent”. Ändå var det en statustitel som det aldrig gick inflation i.

20

SLUTLIGEN NÅGRA EXEMPEL på yrkestitlar som i dag klingar främmande för de flesta av oss: Lokputsaren och jordemodern förberedde ånglokomotiv och nyfödda för start på spåret respektive entré i livet. Xylografen framställde tryckta bilder, skriftställaren böcker, kornetten rusade först med regementets fana när man anföll i strid (och blev först skjuten, för fanan var en fin trofé), hemsömmerskor satt flitigt vid sin symaskin då de hade ledigt från make och barn, utskjutaren tömde tegelbrukets ugnar, menageriägaren visade upp levande djur, valackaren kastrerade dem, gårdskarlen var stadskvarterets allt-i-allo.

Vice värden var hans chef. Jungfrun brukade inte förbli sådan särskilt länge hos 1800-talsfamiljer med trånsjuk husbonde. Fyrvaktaren är en försvunnen yrkestitel. Rättaren likaså. Samma med sockerbagaren och pigan. En patetisk och förbryllande titel återfinns på en väderpinad gravsten: ”f. d. bondesonen Klas Andersson”. Orden på stenen är i sig en retfull minneslucka.

ALLA NU UPPRÄKNADE TITLAR har kanske inte stått i telefonkatalogen. En som definitivt aldrig funnits där är ”farbror”.

Som epitet tillhör ”farbror” en av våra mer luddiga. En kär gammal släkting, salig eller ännu i livet? Eller en knarrig onkel som mest är till besvär? För barnet är farbror jämställt med tant. Alla vuxna är tanter eller farbröder. För oroliga mammor kan en farbror i parken vara ”ful”. För personer i penningknipa kan ”farbror” (alltså pantbanken) bli lösningen. I Stockholmstrakten är Farbror namnet på en krog.

I brist på kännedom om en persons titel var det länge självklart att man vid tilltal fogade ordet ”herr” till dennes efternamn - särskilt om den tilltalade hade lägre social ställning än man själv. Ännu längre tillbaka kunde det slängiga tilltalsordet ”herr´n” bytas mot ett snorkigt ”han”. På samma sätt kunde butikspersonal möta kunden med ett: ”vad önskar min herre?” Alternativt: ”vad önskar damen?”

Vardagens förr så självklara titulerande (eller dess flora av titelsurrogat) tänker vi sällan på. Det har förvandlats till en av många minnesluckor.

Foto: Kolbäcks Hembygdsförening

SPEGELN

Flaskkontrollant

Stins

21

Foto: Landstingsarkivet

SPEGELN

^ Bruno Andersson kom till Salberga 1930 som sjukhusets fรถrsta patient.

22

SPEGELN

Gömda och glömda Av Olle Nilson

Skitigt och trångt! Supigt och arbetslöst! Så blev det för många när första världskriget var över. Några hade blivit rika på kriget. Andra hade fastnat i utanförskap.

Vid en remissdebatt 1928 dök ordet Folkhemmet upp. Salberga sjukhus blev ett av folkhemmets sämre frukter.

DÅLIG MAT, sjukdomar och liknöjda föräldrar gjorde att barn runt om i landet inte utvecklades som de borde. Många klarade inte ens skolan. Kommuner fick kostnader. Poliser och nykterhetsfolk klagade. Skulle landet fyllas av bråkstakar utan fotfäste och försörjning?

Salberga sjukhus skulle bli en institution som kunde ”suga upp” en av samhällets skönhetsfläckar, de asociala sinnesslöa männen. Hösten 1930 öppnade det i utkanten av Sala i en nedlagd och tillbyggd militärkasern. Här pressades 420 utvecklingsstörda män i alla åldrar in. De gamla kompanikorridorerna fick bli trista dagrum. Badkar och duschar hade varmvatten men ur handfatens kranar rann det bara kallt. Om nätterna låstes patientens kläder in på dagrummet. Ville man till toaletten dunkades det i väggen tills skötaren kom. Länge saknades sänglampor.

VAR DET SJUKVÅRD ELLER FÖRVARING? Salberga var från början ett statligt sinnessjukhus. Resurserna tycks vid den tiden mest ha inriktats på vakthållning. När Landstinget Västmanland tog över 1967 omvandlades Salberga till specialsjukhus. Nu krävdes vårdresultat. Patienterna skulle tränas att klara ett någorlunda normalt liv. Vår berättelse handlar

inte om landstingsperioden. Sinnessjukhuset som vårdform bestämde de medicinska metoderna, regler och rutiner.

Tvång och knappa resurser var Salbergas semaforer. Alla patienter behandlades som sinnessjuka, även om ingen egentligen var det. Livet gick i malande lunk. Man repade lump, krattade löv, rensade ogräs, monterade klädnypor. På fritiden snus och tuggtobak, veckotidningar, kanske en bioföreställning, sällskapsspel, några timmar utomhus. Genom den centrala högtalaranläggningen skorrade musik.

Skötsamma kunde få göra stadsbesök. Likt barn fick man veckopeng. Till midsommar godispåse.

LARM, LUKT, TRISTESS. Bråkstakar utsattes för fysiskt tvång, isoleringscell, sängläge, ”skyddskläder”, spännbälte, insulineller elchock. Det ordinerades långbad där patienter timme efter timme spändes fast i varma badkar eller fjättrades på brits i isoleringsrum.

De tvångsintagna förblev ofta permanenta patienter, men det fanns också mer tillfälligt intagna som slussades vidare.

Ingen fick lämna Salberga utan utskrivningsnämndens godkännande. >>> 23

SPEGELN

SALBERGA HADE EN KOLLEGA ett par mil bort. Statens Uppfostringsanstalt för Sinnesslöa Gossar hade öppnat i Salbohed 1922. För många grabbar blev Salbohed ett väntrum till Salberga. Hotet att förpassas till Salberga hölls levande.

Egentligen hade anstalterna inget med varandra att göra, men i praktiken var det annorlunda. De hade gemensam läkare vilket underlättade förflyttningar.

När man talar om gamla Salberga blir ledorden: människosyn, tvång, tristess och hopplöshet. Rymningar förekom flitigt.

Följden blev sängbehandling vilket betydde flera dagars sängläge i låst sjuksal. Typiskt för Salberga var dess splittrade flora av intagna. Här fanns inte bara de egentliga patienterna utan också grova alkoholister, straffriförklarade mördare, sexualbrottslingar och tjuvar. Skötare berättar att det egentligen inte var något större fel på många av ”de vanliga” patienterna. Ändå hölls de kvar. Många skulle med lite hjälp ha klarat ett liv på egen hand.

Yrkesinriktat arbete förekom. Under några år tillverkade en grupp patienter plastvaror och fiskeredskap. Några sysslade med snickeri, skrädderi och bokbinderi, men bara utvalda patienter kom ifråga för detta. De alla flesta hade meningslösa sysslor. Många skötare engagerade sig i patienternas öden, men det fanns också de som såg sitt arbete som ren vakttjänst. När sjukhuset annonserade efter folk hände det att det inte kom in ett enda svar.

”Mellan 1941 och 1965 opererades ungefär 700 manliga patienter.

Bara under de tre första åren gjordes 350 personer ofruktsamma” MELLAN 1941 OCH 1965 opererades ungefär 700 manliga patienter. Bara under de tre första åren gjordes 350 personer ofruktsamma. Det var mer än 80 procent av sjukhusets sängkapacitet. Därefter saktade takten av, det var svårt att finna fler att sterilisera.

Hanteringen, som varmt stöddes av aktuella överläkare, byggde på dåtidens ärftlighetsteorier och grumliga sociala strävanden. Salberga var ledande vid sterilisering av utvecklingsstörda män, men även kastrationer förekom. Själva operationerna utfördes på Sala lasarett. Det lockades med favörer om patienten gick med på saken. Sällan eller aldrig underrättades han om sin rätt att säga nej. Ofta förstod han inte konsekvensen.

Det började med en förfrågan från överläkaren. Avböjde patienten så kryddade de med att antyda möjlighet till utskrivning. Vägrade ändå patienten så var det ingen som tjatade men varje gång han bad om en förmån togs frågan upp.

24

Om patienten stod på sig kunde sjukhuset ändå ansöka hos medicinalstyrelsen. Oftast blev ansökan godkänd. De flesta föll då till föga och följde med till lasarettet. Efter ingreppet promenerade den nyopererade och skötaren till fots tillbaka.

Bil var det inte tal om.

I DAG VET VI att få utvecklingsstörningar beror på ärftlighet.

På 1930- och 40-talet var tongångarna annorlunda. Många trodde att operationskniven skulle förädla folkstammen.

Alla hade inte människovärde. Men det fanns också sociala motiv. De utvecklingsstörda hade svårt att försörja en familj och stimulera sina barn. Samtidigt som samhället steriliserade var preventivmedel förbjudna mellan 1910 och 1938. Att just utvecklingsstörda män skulle vara mer sexuellt opålitliga än folk i allmänhet är svårt att visa. De som kom till Salberga var inga stora barnalstrare.

De rutinmässiga steriliseringarna skedde under åberopande av lagar från 1934 och 1941. Femtio år senare skulle det klassas som tvångssteriliseringar. Mellan 1999 och 2003 erbjöd staten tvångssteriliserade män och kvinnor kontant ersättning av nåd med tanke på att de varit utvecklingsstörda.

Av landets 63 000 steriliserade, flest kvinnor, ansökte 2 100 om ersättning – 1 600 fall beviljades.

DE STRAFFRIFÖRKLARADE BROTTSLINGAR, som under många år anlände till sjukhuset, blev en stor belastning. En säng måste bli ledig för varje ny straffri nykomling. Patienter flyttades om, skrevs ut på försök eller sändes till familjevård hos traktens bönder, där de blev nästan gratis drängar. Familjevård och utskrivningar gav lediga sängar. Men då krävdes operationer. Cirkeln slöts!

Inför 1960-talet började staten upphandla för ett specialsjukhus. Sala vann anbudet. Bredvid gamla Salberga erbjöd staden ytterligare mark för sex blivande paviljonger. År 1964 var de första paviljongerna klara och 1967 tog Landstinget Västmanland över Salberga från staten. (Ett ökat antal steriliseringar utfördes strax innan!) I de nybyggda paviljongerna flyttade det in svårt utvecklingsstörda av båda könen. Många var barn.

Vid sidan om nya Salberga fanns gamla Salberga kvar, men i krympande form. På 1980-talet revs vårdkasernen.

Därmed var det ursprungliga Salberga borta.

DET HADE LJUSNAT för patienterna när Salberga blev specialsjukhus. Nu började träning och anpassning till ett mer normalt liv. De utvecklingsstörda fick människovärde. Ändå bestod väldigheten i volym. Men snart började också nya Salberga att dra ner. År 1997 hade Salberga upphört och sjukhusnamnet skrotades. Patienterna hade kommit till småskaliga boenden i sina hemtrakter. Många kunde bo i rum med egen nyckel. >>>

SPEGELN

^ Salberga sjukhus 1959.

25

Foto: Privat

SPEGELN

^ Badkar där patienterna kunde spännas fast för långbad.

PAVILJONGERNA FRÅN 1960TALET har nu blivit fångvårdsanstalt. Av det ursprungliga sjukhuset återstår militärens ridhus, gymnastikhuset, en större köksbyggnad och ett par mindre köksbyggnader. Stallet med klocktorn har flyttats utanför staden. Det senaste som revs var bårhuset och tvätteriet, som också varit yrkesskola. Båda låg för nära fängelsemuren.

Vad minns salaborna av det som en gång var stadens största arbetsplats? I Sala berättas om mumlande gubbar som hasade runt på Salberga. De minns också patienter som bönderna tog hand om. Det var ont om arbetskraft under kriget. En del for illa, andra behandlades som familjemedlemmar.

Gamla skötare berättar om Göteborgaren som i ensamhet spelade orgel i kyrksalen och som sparade sina små förtjänster för att bjuda kamrater och personal på årliga födelsedagsfester. Ett annat original var Månkarbo som ledde arbetet då patienterna själva byggde en stenbro över bäcken vid Strå kalkbruk.

EN ANNAN PATIENT var 1/30 Bruno Andersson. Han var son till en vaktmästare på Nationalmuseum, flitig i skolan men hetlevrad. Utsattes i pojkåren för homosexuella närmanden, var elak mot systrarna och togs in på Skrubba uppfostrings26

anstalt. Nämnde att han tänkte lägga ”något på spårvagnsspåret så kärringarna flög högt”. Det räckte för att Bruno skulle förklaras sinnessjuk. Kom till Salberga 1930 som sjukhusets första patient. Bruno skulle aldrig få lämna sjukhuset. Han blev med åren slö och hospitaliserad. Avled efter 32 år på Salberga i åldern 76 år.

Patienten 25/30 Axel Nylund anlände också 1930. Kom närmast från Salbohedsanstalten, där han slagit ut ett par tänder på ett biträde. Salberga blev följden. Axel var verkligen sinnesslö men hade mekaniska anlag. I journalen står det: ”har en märklig mani att sätta ihop plåtburkar, trådrullar, lådor m.m. till motorcyklar, bilar och radioapparater.

Han gör det mycket illusoriskt”. Axel Nylund blev också hospitaliserad. Kom till slut till ett småskaligt boende i hemtrakten. Sedan länge död.

Den absoluta historien om Salberga låter sig aldrig berättas.

Få fotografier togs och föga, utöver bokföring och sjukjournaler, sparades för eftervärlden. Alla ledande läkare liksom de flesta skötare från den gamla tiden är döda.

De åldriga patienter som ännu lever går inte att finna på grund av sekretess. Sjukhuset blev efter att ha rivits en typisk minneslucka.

SPEGELN

Foto: Privat

Foto: Privat

^ Matsalen på avdelning 5

DET FINNS MER Lästips. Olle Nilson, Tämligen snäll och foglig.

^ Kaffekalas med ”Göteborgaren”

Om vård och vakt på Salberga sjukhus. 240 sidor illustrerad. Förlag: Klippt & Sagt. Morgongåva ISBN 978-91-633-2890-9. I boken berättas om det väldiga kasernsjukhuset Salberga.

Om patienter och skötare om tvånget, lunken, glädjestunderna, den ständiga längtan efter frihet och mycket mer.

27

SPEGELN

Döda patienters

gravar Av Olle Nilson Foto: Carl-Magnus Gagge

Våra döda har inte alltid fått det vi kallar egen grav. Förr hände det att de döda fick komma i jorden utan gravrätt. Det kallades ofta fattiggrav. De anhöriga kanske inte ville betala för grav med gravrätt. Det betydde inte alltid att den döde blev utan gravsten.

På en del håll satte de anhöriga, med socknens goda minne, ändå dit en sten.

Men graven tillhörde juridiskt församlingen, inte de efterlevande.

MEN ONT KAN BLI VÄRRE. Det fanns medborgare vars minne plånades ut så snart de dött. Dit hörde patienterna som avled på Salberga sjukhus under åren 1930-1957. På Sala Nya kyrkogård som snart är 125 år gammal, begravdes inte mindre än 75 anonyma patienter sida vid sida. Deras gravplats låg i utkanten av Kungliga Västmanlands Trängkårs före detta militära gravplats. Så snart man skottat igen såddes gräs över graven. Snart syntes inte ett spår efter den döde. Vem som ligger i de nedgrävda kistorna vet ingen i dag. I respektive hemförsamling noterades bara att de blev begravda i Sala.

Vill du besöka de döda patienterna, som så slutgiltigt raderades bort, hittar du deras gravar som svackor i gräsmattan bakom det stora vita gravkapellet från 1895. På platsen står en liten klockstapel från 1976 och en minnesplatta i brons som församlingen satte upp så sent som 2009.

BAKGRUNDEN TILL DET HELA var att Sala sedan 1930 hyste Salberga sjukhus. Under de första decennierna utgjordes patienterna av tvångsintagna ”sinnesslöa, asociala män”. I dag 28

skulle de kallats lindrigt eller måttligt utvecklingsstörda.

Historien om vad som hände med de patienter som dog på Salberga är inte behaglig. Efter dödsfallet obducerades de mangrant eftersom läkarna ville studera deras hjärnor och andra organ. Samtidigt fick hemförsamlingen ett brev där sjukhuset undrade om man ville hämta kroppen. Svaret blev ofta nej. Det var på den tiden dyrt och omständligt att transportera kistor. Kremering förekom inte i Sala.

SPEGELN

^ Intill klockstapeln står minnestavlan över Salbergapatienterna.

> Intill gravplatsen för Salbergapatienterna ligger Kungliga Västmanlands Trängkårs före detta militära gravplats, använd från 1906 till 1927. Förr bildade landets regementen egna församlingar som hade egna präster, församlingsböcker och gravplatser.

Trängkårens begravningsplats omgärdas idag av häckar och har fått en hög minnessten.

VID ETT NEJ kontaktade sjukhuset anatomiska institutionen i Uppsala och hörde om de ville ha en kropp för undervisning.

I så fall var saken löst för sjukhusets del. En zinkkista sändes iväg med tåg och den döde försvann till okända öden. Uppskattningsvis gick 20-30 patienter till dissektion, men siffran är osäker. Vid ett nej från ”anatomiska” fick sjukhuset ordna med en billig begravning i Sala. Skötare brukade själva bära kistan. Ibland sjöng någon av dem solosång. Efteråt skildes man åt eller gick på kafé. Någon gång var det samkväm i kyrksalen.

Formaliteterna runt begravningen av Salbergapatienter är inte lätta att följa.

MEDDELANDEBLANKETTER för förfrågan till hemförsamlingen finns kvar i oanvänt skick. En kladdbok förd av sjukhusprästen finns också på landstingsarkivet i Västerås. I den noterade prästen antal begravningar, men inte den dödes namn. Först 1946 började sjukhuset föra en dödbok på fastställd blankett. I de spridda årsrapporter som finns kvar från Salberga, redovisas för vissa år antal avlidna och hur många

av dem som förts till de anatomiska institutionerna. Men även där finns stora luckor.

HUR FATTIGGRAVAR GRÄVDES i trakten minns många fortfarande. Det gällde att spara plats. Innan graven fylldes igen sattes en tillfällig brädvägg längs ena långsidan. När nästa grav grävdes schaktade de sig ner längs brädorna. Det blev alltså tätt mellan kistorna. Vem som låg var noterades sällan eftersom ingen annan än församlingen ägde graven. Viktigast tycks det ha varit att exakt veta var man skulle börja gräva för nästa kista.

Skildringen kan tyckas makaber men den visar på ett tydligt sätt hur litet dessa människor en gång var värda. Ingen annan än deras kamrater och skötare på Salberga såg att de saknades.

– Det känns gott att äntligen kunna märka ut denna plats med en minnestavla, sade kyrkoherde Lasse Svedberg då tavlan avtäcktes 1:a advent 2009.

29

SPEGELN

Häxor och förrädare Skrönor från Västmanland Av Elisabeth Westerdahl

Människor har alltid trott vad de vill tro och lagt till där de inte vet säkert. Rykten uppstår lätt om fakta saknas. Idag sprids lösa påståenden snabbt via olika media men berättelser, sägner och skrönor har uppstått och förts vidare under lång tid. Museer och arkiv har av tradition samlat och bevarat våra gamla berättelser. Här följer ett par skrönor med västmanländsk anknytning.

BRITA BÅÅT PÅ ÄNGSÖ, som finns avporträtterad i djup sorgdräkt på Ängsö slott, har felaktigt tillskrivits den ännu högst levande spökhistorien om frun som gick till de dödas julotta där två av hennes avlidna män deltog och förföljde henne med värja och sten. Brita (1598-1630?) var endast gift en gång. Troligen avser historien hennes företräderska, maken Arvid Posses moster Elsa Trolle som var gift tre gånger och dog 1593.

EN PIGA FRÅN KÄRRBO var på 1600-talet anställd på Ängsö.

Vintertid fick hon tjänstgöra i husbondfolkets stockholms-

30

bostad. Den oskyldiga flickan beskylldes där för att vara häxa och avrättades. Genom att hon erkände ska föräldrarna enligt legenden ha fått tillstånd att begrava henne utanför kyrkomuren i Kärrbo men inget sådant finns dokumenterat.

C.O. CRONSTEDT – han som förrådde Sveaborg 1808 påstods ha flytt till sina släktingar på Geddeholm, gömt sig i en källare, dött och begravts utanför Irsta kyrkomur.

I verkligheten dog han på sin finska egendom Härtonäs tolv år senare.

Foto: Västerås konstmuseum

^ Margareta Ljunggren(1926-2008), Apostlagärningarna 2:42 (”…och de deltog troget i apostlarnas undervisning…”), olja på duk, odaterad, 59x75 cm. Tillhör Västerås konstmuseum. ”KÄRRINGKORSET” KALLAS EN PLATS på Hällstigen, den gamla vägen mellan Kärrbo och Kungsåra socknar. Redan på en karta från 1691 benämns platsen så. I en nedtecknad berättelse från 1937, som finns på Landsarkivet i Uppsala, sägs att två kvinnor möttes på vägen och blev osams om vem av dem som skulle vara ”starkmor” – det vill säga vara den främsta och därmed den som skulle sitta närmast kyrkgången. Kvinnorna råkade i slagsmål och den ena dog. Att en händelse som inträffade för över 300 år sedan alltjämt knyts till platsen - om än förvanskad - visar hur stark berättarkonsten var i tider då de flesta inte kunde skriva. Men på de 70 år som gått sedan historien nedtecknades har den också hunnit förvrängas i folkmun. En variant handlar om att kvinnorna trätte om vilken kyrka som låg närmast och den minst sannolika säger att två män bytte fruar där.

SÄGNER FRÅN VÄSTMANLAND Sägner från Västmanland finns bevarade i flera olika arkiv i landet. I Västmanlands läns museum och Nordiska museet finns många berättelser från länet samlade.

Institutet för språk och folkminnen har Sveriges största folkminnessamlingar. I arkiven i Göteborg, Umeå och Uppsala finns resultatet av över hundra års arbete med att dokumentera folklig kultur: berättelser om människors liv och leverne i vardag och fest. Där finns också världens största ortnamnssamlingar.

Dessa finns idag delvis tillgängliga över Internet via Ortnamnsregistret.

DEFINITION PÅ SKRÖNA Skröna är en påhittad historia som kan vara mer eller mindre fantastisk. En bra skröna ska gärna ha någon bakgrund i verkligheten, så att den nästan kunde vara sann.

Ur Nationalencyklopedin.

31

SPEGELN

De hemligstämplade Av Anna Lihammer

I Krampen finns ett antal märkliga betonggrunder, nästan övervuxna i den djupa skogen.

De är allt som återstår av det interneringsläger för sovjetiska soldater som fanns här under andra världskrigets sista år. Tack vare människors minnen och en arkeologisk utgrävning har platsen nu lyfts fram ur glömskan. Krampen är bara en av de många minnesluckor som finns från vår egen tid - glömda platser och händelser - som arkeologin kan hjälpa till att lyfta fram.

PÅ SENHÖSTEN 1944 avseglade skeppen Örnen och Wargo från Gävles hamn. Med på skeppen fanns 900 sovjetiska soldater, som varit internerade i läger runt omkring i Sverige, och nu – ofta mot sin vilja – på väg tillbaka till Sovjetunionen.

Oviljan var inte grundlös. De hade flytt undan tysk fångenskap och att tillfångatas i stället för att dö på sin post var ett allvarligt brott i Stalins Sovjet. Händelsen är den enskilt största deporteringen av internerade i Sveriges historia, men ganska okänd för de flesta.

MÅNGA AV MÄNNEN på båtarna hade avhysts från interneringsläger i Bergslagen – Baggå, Baggbron, Krampen och Abborrtjärn. Flera olika slags läger fanns i andra världskrigets Sverige – civila, militära, flyktingläger och läger för misstänkta personer. Men interneringslägren för sovjetiska soldater var länge hemligstämplade. Kanske för att de drevs i samarbete med sovjetiska myndigheter.

De senaste åren har berättelserna om lägren börjat komma fram ur glömskan, böcker har publicerats och en del forskning har ägnats åt dem. Arkeologiska utgrävningar har också gjorts i en del läger, bland annat i Krampen i Västmanland.

Men eftersom de länge var hemliga är det svårt att ta reda på allt om dem.

< Vid lägrets samlingsplats hittade arkeologerna ett cykellås. Många av de internerade männen köpte cyklar för sina intjänade pengar, vilket gav dem lite frihet.

Krampen till exempel en föreställning om hur det var att leva i lägret. Kanske måste man gå omkring i den täta skogen för att verkligen förstå hur det kändes att vara tvångsboende i lägret i väntan på att bli hemskickad till ett ovisst öde? Kanske måste man se resterna efter byggnaderna och konstruktionerna eller rentav hålla något av föremålen i handen för att verkligen betvinga glömskan?

LÄNGE TRODDE ARKEOLOGER OCH HISTORIKER att de skriftliga källorna och längre fram i tiden fotografier och minnen berättar allt som är värt att veta om de senaste seklerna.

Men numera vet vi att så inte är fallet. Ända fram till vår egen tid finns händelser, människor och grupper som av olika anledningar är gömda, hemlighållna eller helt enkelt glömda. Och med arkeologins hjälp kan de lyftas fram.

DET FINNS MER: LITTERATURTIPS

MEN ARKEOLOGIN kan få fram kunskap om händelser som just är glömda. För den handlar om de fysiska spåren efter människors liv, det materiella, och det blir kvar även när allt annat är bortglömt. Med arkeologin kan man också få en rent fysisk påminnelse om det förgångna – när det gäller 32

Krampen Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Hans Lundgren, illustrerad 239 sid.

Västmanlands läns museum 2008. ISBN978-91-85397-85-3.

SPEGELN

Ivanovits Bikov

Ivanovits Bikov. I bakgrunden syns j채rnv채gssp책ren vid Krampen.

33

SPEGELN

Hitlers raslagar drabbade kärlekspar i Hallstahammar Av Mikael Johansson Artikeln har varit publicerad i VLT 5 april 2006.

Kolbäckskyrkoherden Axel Ericssons vägran att stryka äktenskapet ur kyrkböckerna gjorde att Mathias Rapps föräldrar kunde fortsätta leva som gifta utan några problem trots att Häradsrätten i Kolbäck upplöst äktenskapet på begäran av den nazistiska regimen i Tyskland.  ALL HEDER ÅT AXEL ERICSSON och alla andra präster som vägrade följa de domarna, säger Mathias Rapp, uppvuxen i Hallstahammar och numera känd profil som företrädare för vindkraftsföretagen (2006).

- Orsaken till att mamma och pappa flyttade hit var att pappa blev erbjuden jobb av Hans von Kantzow på Kanthal när de träffades av en slump i Tyskland, berättar Mathias Rapp.

1935 införde de så kallade Nürnberglagarna i Tyskland som bland annat innebar förbud för ”arier” att gifta sig med judar. Dessutom skulle alla sådana ingångna äktenskap upplösas. Den nazistiska regimen krävde nu också att andra länder skulle tillämpa de här lagarna på sina medborgare som var gifta med tyskar och på tyskfödda par som var av olika etnisk bakgrund. Något som den svenska staten beslutade sig för att göra, till skillnad från flera andra länder i Europa.

ALFRED RAPP, SOM VAR JUDE, kom till Hallstahammar 1935. Ett knappt år efter kom Liselotte till Sverige för att gifta sig med sin Alfred. Men de svenska myndigheterna sade nej till ”blandäktenskapet”, med hänvisning till Nürnberglagarna.

- Med hjälp av Hans von Kantzow och överingenjören Gunnar Nordström kom mamma och pappa iväg till England, där de kunde gifta sig, minns Charlotte Ridderstolpe, syster till Mathias Rapp.

- Något år efter att mamma och pappa gifte sig kom ett brev från svenska myndigheter som på Nazitysklands begäran uppmanade mina föräldrar att frivilligt upplösa äktenskapet.

De vägrade självklart och stämdes av den tyska staten inför Häradsrätten i Kolbäck. En rättegång som de inte infann sig till, berättar Mathias Rapp.

>>>

34

Foto: Privat

SPEGELN

^ Alfred och Liselotte Rapp på ett foto från slutet av 1930talet. Det var inte bara Axel Ericsson i Kolbäck som stöttade dem utan det var många människor i bygden som blev deras vänner för livet, kanske framför allt, Hans von Kantzow, disponent för Bulten/Kanthal.

35

Foto: Maja Ramsten

SPEGELN

^ Charlotte Ridderstolpe berättar "Det var nu så vid min födelse 1943 att mina föräldrar som var "utlänningar" över huvud taget inte fick färdas i bil av vilket slag det vara må. Min mamma fick dispens att åka taxi till BB i Köping när det var dags att föda och likaså vid hemfärden tillsammans med mig. Mamma stannade på BB i en dryg vecka efter en svår förlossning och min pappa tvingades cykla de dryga två milen fram och tillbaka i ur och skur, för att kunna hälsa på oss."

HÄRADSRÄTTEN I KOLBÄCK dömde till den tyska statens fördel och därmed var äktenskapet i juridisk mening upplöst.

I den tyska folkbokföringen upplöstes äktenskapet. Tyska företrädare gjorde också klart för svenska myndigheter att man förväntade sig att de skulle göra detsamma. Men här stötte man på patrull i form av kyrkoherde Axel Ericsson i Kolbäck. Som ansvarig för folkbokföringen i området vägrade han stryka uppgifterna om att Alfred och Liselotte var gifta.

- Pappa sa alltid att det som Axel Ericsson gjorde var väldigt modigt. Det blev nog början till en speciell vänskap mellan dem, säger Charlotte Ridderstolpe.

- Tyvärr var inte alla präster i Sverige som Axel Ericsson.

Det är en skam att vi svenskar var så villiga att utföra de nazistiska raslagarna, säger Matihias Rapp.

36

ATT FÖRÄLDRARNAS ÄKTENSKAP i ren juridisk mening var upplöst har aldrig påverkat Charlotte Ridderstolpe och Mathias Rapp, lika lite som det påverkade deras föräldrar.

- Mamma och pappa brukade faktiskt skämta om det ibland, berättar Charlotte Ridderstolpe.

Trots de stora problemen i början av sitt nya liv i Sverige för det unga ingenjörsparet från Tyskland blev framtiden desto bättre. Paret blev två välkända profiler i Hallstahammar och Västerås. Alfred Rapp jobbade hela sitt verksamma liv inom Kanthal och var vid sin pensionering 1973 företagets vice vd.

Foto: Kolbäcks Hembygdsförening.

SPEGELN

DET FINNS MER: LÄSTIPS Att bo granne med ondskan Klas Åmark Inbunden 692 sid. Albert Bonniers Förlag 2011.

Formgivning Miroslav Skocic.

ISBN 9789100124939.

Tyska raslagar tillämpades i Sverige, tyska desertörer som flydde hit skickades tillbaka över gränsen och aktiva tyska nazimotståndare internerades. Sverige avväpnade Hitlers politiska motståndare, säger historieprofessorn Klas Åmark. Han samordnade ett av de forskningsprojekt som regeringen tog initiativ till 2000 och som har gett fördjupad kunskap om ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen”.

Klas Åmark publicerar i dagarna forskningsprojektets slutrapport, Att bo granne med ondskan. I den sammanfattar han för en bredare publik de senaste decenniernas innehållsrika svenska forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Genom att välja nya utgångspunkter och perspektiv bygger han upp en ny bild av ett dramatiskt och komplicerat skeende. Här möter vi analyser av nazityska försök att infiltrera det svenska samhället på olika områden, av rasism och antisemitism, av den svenska flyktingpolitikens dramatiska förändringar. Han gör också en nytolkning av neutralitetspolitiken och presspolitiken. Fram träder en bild av ett svenskt samhälle som hade påtagliga svårigheter att hantera de utmaningar som Nazityskland ställde Sverige inför. ^ Domprosten Axel Ericsson.

AXEL ERICSSON Domprosten Axel Ericsson var en välkänd person i Kolbäck där han var kyrkoherde i 24 år. (1936-1960). Han var född 1895 och prästvigdes i Västerås 1921. Han var under hela sin yrkesverksamma tid präst i Västmanland. Han var en aktiv nykterhetskämpe. Axel Ericsson var också författare och gav bland annat ut två diktsamlingar. Han var också en flitig medarbetare i VLT under många decennier under signaturen A.E. Vid pensioneringen 1960 flyttade han till Västerås där han var bosatt till sin död vid 91 års ålder.

Källa: VLT faktaredaktionen.

Judisk ”ras” som äktenskapshinder i Sverige, effekten av Nürnberglagarna i Svenska kyrkans statliga funktion som lysningsförrättare 1935-1945.

Anders Jarlert Isell & Jinert , Sekel Bokförlag/2006.

ISBN 978919752231.

Jarlerts bok behandlar hindersprövningen av de ariska medborgare som flytt till Sverige från Tyskland för att gifta sig. Den behandlar vardagshistoria genom att fokusera på specifika fall men belyser också andra länders agerande under samma förutsättningar som Sverige. Det var så att Nederländerna protesterade mot Tysklands befallningar på helt annan nivå än Sverige.

"Judisk ras som äktenskapshinder i Sverige" levandegör ett stycke av Sveriges mörkaste historia - men belyser också de personer som vågade protestera. Jarlets bok behandlar juridiska förutsättningar på ett sätt som borde bli en tråkig avhandling, men genom att berätta om verkliga personer och deras öden, lyckas Jarlet skapa en bok som berör.

37

SPEGELN

Bombsäker ledning Text och foto: Jan Å Johansson

Det är som en vind från kalla krigets dagar när räddningschef Jens Eriksson öppnar den tjocka ståldörren till den en gång så hemliga anläggningen i Arlaberget nära Odensvi i Köping. Isen som håller ett hårt grepp mellan dörr och karm bjuder motstånd men snart har Jens öppnat dörren till 750 kvadratmeter hemligheter.

DET ENDA SOM SKVALLRAR om mänsklig närvaro är just nämnda dörr och givetvis också masten på toppen av berget.

Men för ortsbefolkningen har bergrummet, sex till sju kilometer utanför Köping, inte varit så hemligt. Det är svårt att dölja en hög mast. Tanken med bergrummet, som skulle fungera som ledningscentral för civilförsvaret, var inte heller att det inte skulle upptäckas. Däremot skulle det stå emot attacker utifrån – till och med tåla en direktträff av en 500kilos bomb.

Jens är räddningschef i Västra Mälardalens Räddningsförbund i Köpings kommun och har många gånger varit in i bergrummet då det övats för skarpa lägen. Här inne hittar han utan problem. Även om strömmen går och det blir mörkt?

-Nej, det blir inte mörkt. Hela anläggningen är självförsörjande på kraft via dieselaggregat, berättar Jens.

HÄR SKULLE PERSONALEN kunna klara sig i månader, bara förnödenheter levererades.

-I evigheter, tror Jens.

Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstaben sitta, allt som allt mellan 80 och 90 personer. Alla skulle jobba i tvåskift i tolvtimmarspass och vara lediga lika många timmar. Och för att göra det så bekvämt som möjligt finns, kök, allrum, toalett och dusch och en ”hotelldel” med rum 38

där våningssängar står uppställda. Herrar för sig och damer för sig. Jens visar dock på en dörr där det fanns möjlighet att röra sig emellan de båda avdelningarna…

VÅNINGSSÄNGARNA ÄR MED TRE BÄDDAR. Dock inga Hästens, trots att vi är i Köping, utan det är de välbekanta stålsängarna a la militärlucka. Välbekanta för dem som gjort lumpen vill säga. Dessutom har någon psykolog räknat ut att för att öka trivseln har många av rummen målats i grälla röda och gröna färger.

-Den sista övningen som genomfördes här var 1991. Fram till 1988 var det övningar för krig som gällde men efter 1991 trodde man mer på oroligheter i och med att man antog att många flyktingar från de forna öststaterna skulle komma. 1991 gjorde i alla fall länsstyrelsen övningar här på detta scenario.

Köping är dock inte ensam i länet om att ha bergrum av detta slag. Här fanns dock industrier som kunde konverteras för militära ändamål och därmed bedömdes som presumtiva bombmål.

-Volvo tillverkade motorer här och det var ju lätt att måla dem gröna istället för röda, skojar Jens. >>>

SPEGELN v Enda vägen ut. Hela anläggningen vilar på gummikuddar och detta är korridoren som leder ut i det fria.

”Här skulle, om det värsta skulle hända, civilförsvarsstaben sitta, allt som allt mellan 80 och 90 personer”

>>>

39

SPEGELN

BERGRUMMET BYGGDES 1965, mitt under det kalla kriget.

Massorna från sprängningen av berget gick till bygget av E-18 mot Västerås. Förutom att stå emot tidigare nämnda bomb skulle anläggningen också stå pall för både biologiska och kemiska stridsmedel. Vid ett angrepp skulle det hela trycksättas med ett övertryck för att hålla eventuell gas eller strålning utanför. Förutom elektricitet via ett aggregat skulle man också vara självförsörjande på vatten.

Anläggningen är inte fast byggd i berget utan kan liknas vid en byggnad vilken är byggd inne i berget och som vilar på gummikuddar för att stå emot väldigt starka vibrationer. Att byggnaden är ”friliggande” ser man tydligt då man öppnar luckan till någon av nödutgångarna. Där utanför möts man av det grå urberget med ett utrymme emellan.

-Och tänk att luftavfuktarna fortfarande fungerar, säger Jens.

JENS VISAR PÅ TVÅ RINGAR kring Köping på kartan. En svart yttre ring vilken indikerar att flyglarmet drogs igång om natten om flyg närmade sig och en inre röd ring där larmet åkte på dagtid. I själva hjärtat av anläggningen, sambandscentralen, hade man kontakt med omvärlden. Oftast var det pliktinkallade kvinnor som satt här. Och då kvinnor utan barn.

VID EN RUNDVANDRING får man en känsla av att allt lämnats i all hast. Man får en obehaglig upplevelse av att en neutronbomb slagit ned och bara det rent materiella finns kvar intakt. Här står telefoner, krypteringsmaskiner och en karta med olika markörer och ritade linjer på.

-Det är en så kallad LUFOR-karta. En luftförsvarskarta helt enkelt, där man höll koll på inkommande flygplan.

TROTS BERGRUMMETS FASCINERANDE HISTORIA och inte minst det fantastiska bygget så är inte någon byggnadsminnesförklaring aktuell. Anna Ahlberg, byggnadsantikvarie på Västmanlands läns museum och projektledare för projektet Modernismen i Västmanland tycker dock att Arlaberget mycket väl kan ses som ett viktigt minne.

-Många har en relation till platsen och det finns nog ett intresse hos allmänheten för en byggnadsminnesförklaring.

I ETT MINDRE RUM syns en gammal hederlig telefonväxel, som i vilket telekontor som helst.

-De som satt här kallades för propphäxor, upplyser Jens.

Men som sagt, det är historia nu. En dyr historia kan tyckas då det aldrig blev något krig.

-Ja, det är det nog. Men allt tog slut över en natt och avvecklades. De enda skyddsobjekt som blev kvar var ostkusthamnarna. Men det var en epok, det råder det inga tvivel om.

>>>

^ Färgglatt. För att göra det kombinerade samlingsrummet och matsalen trevligare att vistas i målades väggarna i en ljus turkos färg.

40

^

Ingången. Arlaberget i Köping innehöll i många år en hemlighet trots att de flesta människor i området visste att den fanns. För barnen var det en spännande tanke att tomten bodde här – eller troll.

SPEGELN

Militärsängar. Sovutrymmena är inte stora och här skulle tre personer samsas i vart och ett. Sängarna är som synes precis desamma som på vilken militärförläggning som helst.

^ Minns. Räddningschef Jens Eriksson har varit med under många civilförsvarsövningar i Arlabergets hemliga anläggning.

^ Ingenjörskonst. Civilförsvarsanläggningen i Arlaberget är helt enkelt en byggnad byggd inne i berget.

Ingenjörskonst i den högre skolan.

>>>

41

SPEGELN

^ Nödutgång. Jens Eriksson öppnar en av luckorna som var tänkt att fungera som nödutgång. Som synes för den rakt ut till urberget.

^ Siren. Detta är apparaten där flyglarmet skulle aktiveras.

STRAX FÖRE JUL anordnades en offentlig visning av skyddsrummet och det arrangerades bussresor från Köping. Det kom fem busslaster med 250 personer som ville se den mytomspunna platsen. Anna Ahlberg berättar att man blev helt nedringd av människor som ville vara med på visningen.

-Platsen är viktig för Köpingsborna och jag fick höra många historier i bussen om den. För dem som bor i Köping är platsen fortfarande hemlig, precis som då det begav sig. Det är fascinerande hur lojala alla varit trots att de flesta känt till anläggningen. Dock utan att veta dess innehåll, berättar Anna Ahlberg.

Därför florerade det många rykten kring platsen. Sant är dock att flera föräldrar under jularna var där för att lägga brev till tomten vid ingången. För det var väl där han höll till?

”Det är fascinerande att dessa anläggningar kunde hållas så hemliga trots att alla runt omkring kände till det hela”

SEDAN FORTSATTE DET med att de kom med barnbarnen och gjorde samma sak. Andra trodde att det bodde troll i berget. Klart är i alla fall att många i Köping har en relation till anläggningen och den är viktig för Köpings historia och på det viset är det ett värdefullt minne. Någon måste dock väcka fråga om byggnadsminne. Vi har ju inte heller många byggnadsminnen av modernare art i länet, det nyaste är från 1920-talet.

42

SOM ETT LED i att väcka intresse för det moderna kulturarvet samarbetar nu länsstyrelsen och Västmanlands läns museum i projektet Modernismen i Västmanland. Och här passar civilförsvarsanläggningen i Köping definitivt in.

-Det är fascinerande att dessa anläggningar kunde hållas så hemliga trots att alla runt omkring kände till det hela. Men det är lätt att man inte ser att de här platserna är kulturhistoriskt värdefulla. Hur skall man förhålla sig till dessa miljöer? Civilförsvarets aktiviteter är inte så utredda och det är svårt att hitta handlingar. Folks berättelser är muntliga och det är mycket myter runt omkring detta. Men det är utan tvekan en intressant plats och det vore kul med en diskussion om vad det skall bli av den, tycker Anna Ahlberg.

SPEGELN

^ Flyg. Detta är en luftförsvarskarta, LUFOR, med vilken man markerade var fientligt flyg befann sig. Den yttre mörka ringen markerar gränsen för när man skulle slå igång flyglarmet i Köping nattetid. Den inre röda markerar när det skulle ske dagtid.

Några förklaringar till symbolerna på kartan Kärnvapenexplosion Fientlig luftlandsättning Fientlig flygriktning

43

SPANAREN

Ingen köldchock utan

Krimmeltova Av Claes-Inge Andersson

”Upp flyga orden tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når.”

CITATET OVAN beskriver inte det illustra sällskap som består av rubriksättarna vid de svenska kvällstidningarna. Nej, den begåvade läsaren känner säkert igen citatet från Hamlet.

Efter flera hundra år är det lika aktuellt även idag.

Visst är det fascinerande hur vissa ord och begrepp lever kvar under århundradena? Det måste handla om kvalitet.

Men det gäller att veta vad orden betyder. För ett tag sedan var jag på ett seminarium där förläsaren använde begreppet ”till yttermera visso” vilket gladde mig som gammal ordbrukare. Så tyckte han att det inte riktigt räckte till, han ville förmedla ytterligare en dimension, och klämde till med ”till ytterligare mera visso”. Han hade nog inte riktigt klart för sig betydelsen av det ursprungliga uttrycket men håll med om att man inte kunde missa vad han menade med sitt nyskapade begrepp.

MÅNGA NYA ORD präglas av det moderna mediesamhällets ideal, snabbt upp till skyarna och sedan lika snabbt ut igen.

Dessa ord har lika lång livslängd som en mobiltelefon i händerna på en tonåring.

44

FAST DET SAKNAS INTE KREATIVITET när det gäller nyskapande. Sommar som vinter firar tidningarnas rubriksättare nya triumfer. Det duger inte med en vanlig hederlig värmebölja. Nej, det är ryssvärme och värmechock. På vintern räcker det inte med kyla och snö. Det är Tysklands-vinter, snösmocka, snökaos och köldchock. Förresten, vad sjutton är egentligen Tysklands-vinter? Tysk höst har jag hört talas om men det var något helt annat och från en helt annan tidsålder.

ENLIGT RUBRIKERNA är förresten svenskarna ett chockskadat folk. Det är sexchock, troschock, räntechock, elprischock, skattechock och så alla som är chockade över vad som helst.

Som tur är kommer de flesta chocker att förpassas till den eviga glömskan i historiens skamvrå.

JAG VILL ÅTER SE glöggfryntliga herrar som drar på sig krimmeltovan och pampuscherna och tillsammans med sina pimpinetta damer iklädda persianpäls med stoiskt lugn uthärdar vinterns vedermödor. Finns det för övrigt krimmeltovor, pampuscher, pimpinetta damer och persianpäls nu för tiden?

Eller har dessa också förpassats in i glömskan?

SPANAREN

”Jag vill åter se glöggfryntliga herrar som drar på sig krimmeltovan och pampuscherna”

^ Raden av ASEAdirektörer är väl påpälsade mot kylan. Ett par har till och med tagit på sig sin ”krimmeltova”. Med på bilden från skidutflykten år 1919 är, från vänster, Hamberg, Stjernberg, Elfström, Edström, Cassel, Lindén och Liljeblad.

45

UTFLYKTEN

Avrättningsplatser Av Krister Ström

Avrättningsplatser låg ofta väl synliga intill landsvägar och mångenstädes nära en sockengräns där många människor passerade. Liken begravdes på avrättningsplatsen utan böner och respekt i prästs frånvaro eller i ett närliggande kärr eller liknande.

Eftersom offentliga avrättningar i flera avseenden var skrämmande är det inte så underligt att många sägner och berättelser om gengångare, spöken och gastar knutits till dem. Att man brukat se huvudlösa gestalter vid avrättningsplatser där folk halshuggits är vanligt.

I ETT PROTOKOLL från Västerås domkapitel år 1622 framgår att en kvinna avrättats genom halshuggning. Hennes kropp lämnades på avrättningsplatsen och de anhöriga, som förbjudits begrava henne, kunde bara se på när hundar och svin slet i kroppen. Halshuggningen kunde efter rättens beslut föregås av att en hand höggs av och att liket brändes på bål eller efter styckning steglades. Det senare gällde manliga förbrytare som begått svåra brott. Att bli hängd var ett nesligare straff än halshuggning. Några platser i Västmanlands län omtalas som Galgbacken, bland annat på gränsen mellan Björksta och Tortuna socknar, men frågan är hur många som verkligen använts för hängning.

DET FINNS FLERA PLATSER i Västmanlands län utpekade som gamla avrättningsplatser men där finns egentligen inga spår efter någon form av anläggning annat än senare minnesstenar.

Vagnsbro härads avrättningsplats vid Viggarne ligger öster om landsvägen som via Salbohed och Sätrabrunn förbinder väg 70 med väg 56 norr om badplatsen vid Tappebosjön.

Ca 20 meter från vägen uppe i en barrskogsbevuxen backe står en minnesten med inskriften: ”Minnes avrättningen 1829/ Hembygdsföreningen reste stenen 1978”.

Stenen tillkom på initiativ av västerfärnebosonen Rune Selldén som också högg stenen.

På platsen finns även två rektangulära gropar som kan vara spår efter nedgrävningar för de avrättade.

LÄNGS DEN GAMLA VÄGEN mellan Fagersta och Norberg vid sockengränsen 10 m nordväst om vägkant står en rest sten i ett fundament. På stenen är det inhugget: ”Afrätts-plats/s.g. 26.8/1845” Kan g:et vara en felläsning av ett a? och syfta på (Stina) Andersdotter eftersom man säkert vet är att här avrättades änkan Stina Andersdotter, Onsjö, som var dömd till döden för att ha förgiftat sin make landbon Anders Andersson den 3 december 1843. Död i lungsot står det om honom i dödsboken för Västanfors socken.

Man vet att skarprättartjänsten i Västmanland vid den tiden innehades av före detta korpralen Wärre och att han i augusti fått order från landshövdingen om att verkställa dödsstraffet på änkan Stina Andersdotter i Onsjö. Detta skulle ske på häradets vanliga avrättningsplats mellan Norbergs och Västanfors socknar i ”Melingskogen” tisdagen den 26 i samma månad kl. 10 på förmiddagen. Den 25 meddelas landshövdingen att mästermannen ännu inte anträffats vilket innebär att avrättningen måste ha ägt rum efter det datum som angivits på stenen. Enligt uppgift skall det inte långt från platsen för minnesstenen finnas två nedgrävningar. >>>

46

Foto: Ingmarie Ekman

UTFLYKTEN

STENEN I ÖSTERVÅLA står inne i skogen vid läns- och sockengränsen Hedesunda/Östervåla vid vägen mellan Horrskog och Kolarbyn. Den har inskriften ”Avrättningsplats för Östervåla socken på 1600- 1800-talen/sista kända avrättning 1836/Stenen restes 1947 av Östervåla kommun”. 1836 halshöggs avskedade soldaten Bengt Tygg från Bjurvalla ägor.

Han var född 1768 och gift med Brita från Nyvalla som vid 39 års ålder gick bort i ”frossa”. 1825 hade deras sjuårige son drunknat i en brunn. Vid hustruns bortgång fanns det fem barn i familjen.

Drygt fyrtio år tidigare hade pigan Brita Andersdotter där mist sitt liv efter Svea hovrätts dom ”att lif sitt mista, halshuggas och i båle brännas” för barnamord. Domen verkställdes här vid sockengränsen.

^ Den sista personen som avrättades här var drängen Anders Larsson Sjöberg. En pojke på väg hem med häst och vagn till Möklinta blev stoppad av Sjöberg som bad att få åka med en bit. Sjöberg misshandlade pojken svårt och stal både hästen och vagnen. Sjöberg greps ett par dagar senare i Badelunda, häktades och dömdes till halshuggning för rån. Domen verk ställdes här den 19 december 1829.

47

UTFLYKTEN

Foto: Polismuseet

VID LÅNGSJÖN NÄRA GRÄNSEN mellan Västerfärnebo och Karbenning socknar ligger Falnäs, ett ställe vars namn är känt sedan 1500-talet. Där gifte sig 1722 den 40-årige änkemannen Johan Olsson med 24-åriga Brita Johansdotter från Norr Hörende. På gården bodde bland andra Johan Olssons 20-årige son, Mats Johansson, som därmed fick en styvmor som han nästan var jämnårig med. Mats gifte sig så småningom med en flicka från Norberg och fick med henne minst fem barn i sitt uppväxthem. Hur livet gick vidare i Falnäs med känslor mellan styvmoder och styvson vet vi inte.

Fantasin får fritt spelrum då vi enligt prosten Christiernins anteckningar får veta att pingstdagarna 1739 rymde han (Mats) med sin ”Stiufmoder” och höll sig undan bebyggda trakter och så småningom slog sig ner i skogarna kring Nås i Dalarna. Rymmarna efterspanades i socken efter socken och till slut fick myndigheterna tag i dom och förde dom till fängelset i Västerås slott. Hösten 1740 blev ärendet angående deras rymning av rätten prövat i Vagnsbro häradsrätt varunder deras hemsocken hörde. Därvid kom inget erkännande ej heller vid en följande rättegång i Nås våren 1741. Däremot vid en ny rättegång på tinget i Mälby, där häradshövdingen bodde. Då var deras motstånd brutet och

48

de bägge erkände sin skuld till blodskam och hor. Den tidens lagar stadgade kvalificerat dödsstraff för sådan lagöverträdelse. Brita dömdes därför att halshuggas och därefter brännas på bål medan styvsonen Mats efter halshuggning skulle steglas. Domen stadfästes av hovrätten och mycket snart därefter gick straffet i verkställighet på Vagnsbo härads avrättningsplats vid Viggarne på Långheden i Västerfärnebo.

Det skedde den 30 oktober 1741.

HUR DET KAN HA GÅTT TILL beskriver Ruth RoseniusHögman i Länstidningens julnummer 1939: ”Då fångskjutsarna med de båda livdömda anlände, var stupstocken timrad och ved till bålet uppstaplad. För steglingen voro fem pålar neddrivna i jorden, och fem hjul lågo väntande. I dessa skulle den avrättade mannens styckade kropp inflätas, varefter de skulle sättas upp på pålarna till allmänt beskådande, ”honom till straff och androm till varnagel”. Platsen omgavs av en spetsgård av soldater, som skulle hålla den påträngande åskådarskaran på avstånd. Ty en avrättning var en av den tidens makabra folknöjen, för att genomilas av skräckens vällustblandade rysning”.

SKARPRÄTTARE DALMAN Sveriges siste skarprättare Anders Gustav Dalman var född den 17 februari 1848 i Östanmossa i Norberg som Anders Gustav Norman. Hans pappa hette Per Erik Norman och hans mamma hette Greta Gustava Söderberg och kom från Ramnäs innan hon gifte sig. Namnet Dalman fick Anders Gustav han när han tjänst gjorde vid Västmanlands regemente. År 1885 tillträdde han tjänsten som Stockholms skaprättare.

Senare antogs han som skarprättare i ytterligare sex län, bland andra i Västmanland. År 1901 utsågs Dalman till riksskarprättare.

Under sina 25 yrkesverksamma år avrättade Dalman sex personer.

Fem med handbila och en med giljotin. Den första avrättningen var år 1890 av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörders kan. Den femte avrättningen utförde Dalman med handbila på länsfängelset i Västerås den 10 december år 1900.

Den dödsdömde var John Filip Nordlund, känd som Mälar mördaren eller Svarte Filip.

Dalman dog år 1920 i Stockholm i sviterna efter en trafikolycka.

1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.

UTFLYKTEN

FRÅN ETT LIKNANDE TILLFÄLLE på samma plats nära hundra år senare har en av dom, som stod i spetsgård, berättat hur folk klättrade upp i träden för att se bättre, men att somliga av dessa icke var nervstarka nog för det uppskakande skådespelet utan svimmade och föll ner. Samma sagesman uppgav också, att i det ögonblick bilan föll, trängde sig några människor genom spetsgården för att doppa medförda dukar i det forsande blodet, vilket troddes ha kraft att bota fallandesot.

En liknande berättelse finns från en avrättning i Simtuna i juni 1839 då en skål blod togs från en halshuggen kvinna ”för att ingivas en av fallande sot besvärad yngling”.

DEN AVRÄTTNING SOM ÅTERGES måste vara den som på Viggarne ägde rum den 19 december 1829. Då halshöggs och begravdes där drängen Anders Sjöberg som om sig själv berättar:” Jag föddes i Folkjerna af hederliga föräldrar.

Wistades på flere ställen såsom dräng och war ansedd för beskedlig menniska. Kom i sällskap med skojare och stal en häst, hwarföre jag blef straffad med 40 par spö. Röfwade slutligen häst och kärra af en gosse på Långheden, för hwilket brott jag häktades den 30 Oct. 1828 och blir aflifwad wid 30 års ålder den 19 Decem. 1829. Jag efterlefwes af en ålderstigen Mor, Hustru och 9:årig dotter. Gud styrke mig i den sista stunden!” Gossen han berövade häst och kärra misshandlade han dessutom så svårt att denne avled.

Den 12 januari 1830 meddelade Landshövdingeämbetet i Västerås om verkställt dödsstraff å drängen Anders Larsson Sjöberg. Avrättningsdagen hade han mottagit nattvarden i Västerfärnebo kyrka.

I STADSKVARTERET PÅ VALLBY FRILUFTSMUSEUM i Västerås står den så kallade Skarprättargården från Gamla Bryggerigatan. Den var förr tjänstebostad för skarprättaren. Den siste av detta yrke som bott där och som avled 1842 var mästermannen Erik Frumerie. 1830 hade han fått order att verkställa dödsstraffet på den för mord till döden dömde före detta soldaten Lars Fredrik Lindbeck Svan i Skinnskattebergs härad. Den avrättningen beskrivs i Westmanlands läns tidning: ”Vidskepelsen söker alltid sin näring och fäster sig med synnerligen förnöjelse vid de föremål, som på något sätt kunna underhålla den samma. Så har man inom detta Län länge varit sysselsatt med de underbaraste berättelser om den beryktade mördaren Svan, som till trots av menighetens förmodan, det ingen dödlig makt kunde föra honom till avrättsplatsen eller något oförtrolladt stål bita på hans kropp, den 24 sistl. Nov. aflifvades inom Skinnskattebergs härad.

Lika osanna, som dylika rykten, lära äfven hans egna uppgifter om föröfvade mordbränder och en hop andra äventyr under hans rymningstid hafva varit. Dessa torde han hafva diktat dels i hopp om ransakning på en aflägsen ort, dels till nöje för en nyfiken allmänhet.” (VLT 29 nov. 1832).

Avrättningen skedde på Bockhammarskogen mellan Skinnskatteberg och Bockhammar där två stora tallar, idag i sönderfall, utpekats som häradets avrättningsplats. Året innan avrättades på samma plats en 46 år gammal man som ”aflade barn med sin piga, hvilket, 5 veckor gammalt han afdagatog med förgift, för att bli av med modren.” Han dömdes till halshuggning och stegling. ”Folksamlingen vid exekutionen var ej så stor som vanligen vid dylika ohyggliga tillfällen och utgjordes till det mesta af qvinnor, bland hvilka de flesta ej lemnade platsen förr än alla de styckade lemmarne blifvit vid stegeln fastspikade – skarprättarens orediga tillstånd gjorde denna afrättning utomordentligt ohygglig.”

(VLT 1 dec. 1831).

^ Skarprättarens bila som den visas i utställningen Avtryck på Västmanlands läns museum. Denna bila användes troligen vid avrättningar i Västerås på 1700-talet.

DET FINNS MER: LÄSTIPS Jan G Lindström: Skarprättare, bödel och mästerman. Stockholm 1996.

John Eriksson, Elmer Turlock, Inger Åberg: Bilan faller. Historien om Elg-Cajsa och rättskipningen förr i tiden. Hembygdsförlaget. 1992.

Göran Lager: Döden i skogen. Svenska avrättningar och avrättningsplatser.

2006.

Ingemar Widestig: Svea Hovrätts domar 1696-1700 rörande Västmanlands län och något om rättskipningen i slutet av 1600-talet.

Arosiana 2006-2, 2006-3.

49

UR LITTERATUREN

Farfar var

rasbiolog Av Eva F Dahlgren

En märklig alpinsk ras På handskriftsavdelningen på Carolina beställer jag K.V. Ossian Dahlgrens brevsamling. En hel vagn rullas fram. Jag börjar plocka på måfå. Brev från professorer, läkare och andra akademiker.

Forskningsresanden Sten Bergman skriver till farfar att han och hans hustru har ”berghälsa”. De har övernattat, natt efter natt under bar himmel i 30-40 graders kyla på tundran i Kamtjatka.

- Många gånger i snöstorm.

Jag får upp en verksamhetsberättelse från Lantbrukshögskolan. ”Undertecknad övertog 1933-34 professor Herman Lundborgs föreläsningar om ärftlighet och rashygien”.

Rashygien? Var det inte blommor farfar sysslade med?

Jag plockar vidare i breven.

Rashygien?

Det är minst 20 grader varmt här på Carolina. Men jag fryser.

Jag har nog ingen ”berghälsa”, som Sten Bergman och hans hustru.

Plötsligt minns jag ett namn från barndomen: Lundman.

Bertil Lundman. Han var gäst hos farfar och farmor under alla år. Docent i fysisk antropologi. Med skräckblandad förtjusning hörde jag berättas om hans besök. Om hur han spottade ut räkskalen direkt på mattan. Hur han cyklade runt i Dalarna och mätte skallar och näsor på befolkningen.

Han hade besiktigat mammas skalle också. ”Han presenterade sig inte utan gick rätt fram och började krafsa mig i

50

håret.”, hade hon berättat. Lundman konstaterade att den dög. Mamma var långskallig. Bonddotter från Dalarna. ”Det var då för väl”, utbrast den församlade familjen.

Men farmor höll inte måttet. ”En märklig alpinsk ras”, sa Lundman.

Jag träffade aldrig Lundman, men han har alltid funnits där, någonstans i min barndoms kuliss.

Borde jag ha vetat, borde jag ha förstått?

Jag börjar gå igenom lådan jag fick av pappa. Här ligger farfars verk Botanisk genetik, tidningsartiklar, särtryck ur olika tidskrifter. ”Separat” kallades särtrycken. Farfar och andra vetenskapsmän skickade mängder med separat till varandra.

Farfar var botanisk genetiker. Växtförädlare. ”genom att metodiskt tillämpa ärftlighetsforskningens resultat ha växtförädlarna kunnat öka värdet av vårt lands skördar med flera tiotal miljoner kronor årligen. Även för människan gälla samma arvslagar som för växter och djur/.../Ärftlighetsforskning, växtförädling, folkförsörjning, befolkningspolitik och rashygien hänga på olika sätt tillsammans”, skriver han i Upsala Nya Tidning den 3 mars 1941.

Han tillägger: ”Somliga tycka att arvshygien låter trevligare”. Så stämmer det alltså. Steget från växtförädling till människoförädling var inte långt.

Till sextioårsdagen lyfter samma tidning fram hans lärda avhandlingar om flora och fauna, om rasbiologi och ärftlig hetslära, hans välbesökta föredrag vid Rasbiologiska institutet, sommar- och hembygdskurserna, radion. Året är 1948.

UR LITTERATUREN

Var det fortfarande - tre år efter kriget – en merit att vara rasbiolog? Och vad var Rasbiologiska institutet? Och professor Herman Lundborg, vars föreläsningar i rashygien farfar övertog – vem var han?

Ingenting av Lundborg finns tillgängligt på stadsbiblioteket i Göteborg. Men det går att beställa fram. ”Usch, ska du läsa sådana hemska böcker”, säger kvinnan som tar emot min beställning.

Herman Lundborg kom också från Uppsala. Han var professor i rasbiologi och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi, som öppnade i Uppsala nyåret 1922. Institutet var det första i världen och Lundborg dess förste chef.

I sin bok Rasbiologi och Rashygien (Stockholm 1922) förklarar han begreppen: Rasbiologi är läran om släkternas, folkens och rasernas liv.

Den befattar sig med alla de orsaker, som förmå ändra den inre konstitutionen, dvs rasbeskaffenheten i gynnsam eller ogynnsam riktning. Rasbiologi är sålunda ej, som mången tror, enbart medicinsk ärftlighetslära, utan den har beröringspunkter med alla möjliga sociala fack och arbetar redan nu långt utanför den gamla medicinens råmärken. Den har till uppgift att fastställa arvets, resp. rasens betydelse och förhållande till miljö och kultur, att utreda och bekämpa ärftliga sjukdomar och urartning (degeneration) i vad mån den än framträder bland släkter och folk. Den tid är väl snart förbi, då läkekonsten ser sin enda eller ens förnämsta uppgift i att ”bota”sjuka individer. Det hör medicinens män till att vidga sin blick och taga på sig ett mera omfattande arbete och ökat ansvar, de måste bli släkternas och folkens rådgivare och hjälpare.

Rashygienen (eugeniken) utgör, kan man säga, den praktiska delen av rasbiologien. Dess strävanden och mål gå ut på att i största möjliga mån förhindra ärftlig urartning att uppkomma och utbreda sig samt att ordna samhällsförhållandena så, att efterföljande släkten bli så väl rustade som mjöligt i kampen för tillvaron.

Som en grundprincip inom rashygienen måste man betrakta den moderna idéen, att de ”biologiskt välborna” dvs de i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende väl utrustade individerna, böra i största möjliga mån fortplanta släktet.

DET FINNS MER Farfar var rasbiolog Eva F Dahlgren, W&W 2003 , ISBN 9146203664 Eva F. Dahlgrens farfar var rasbiolog och hette K V Ossian Dahlgren. Han var i grund och botten botaniker men med ett brinnande intresse för rasbiologi och verksam vid institutet för rasbiologi i Uppsala. Ossian Dahlgren var inte ensam om sitt intresse utan detta delades av många forskare runt om i Västvärlden. Ossian Dahlgren hade sina rötter i Västmanland.

Han var född i Arboga uppvuxen i Sala och gick i läroverket i Västerås.

Det genomgående temat i boken  vem är värdefull och vilka har rätt att födas  är lika aktuellt idag som på 30talet.

I boken sista delar låter Eva Dahlgren tiden smälta samman.

Det gamla rasbiologiska institutet är numera centrum för medicinsk genetik. Där bedrivs forskning om människans minsta enheter och hur vi kan påverka och förändra dem för att bli av med eller tillföra egenskaper.

Var alltså min farfar en av dessa vetenskapsmän som formulerade teorierna, en av dem som politikerna lyssnade till och sedan stiftade lagar för att kunna tvångssterilisera så kallade undermåliga människor?

Varför hette farfar inte Raoul Wallenberg, eller Torgny Segerstedt? Hur mycket går i arv? Jag vet att jag ärvt farfars sneda tänder.

51

UR SAMLINGARNA

Folktyper i mellersta och östra Västmanland I LÄNSMUSEETS ARKIV finns en serie porträtt av västmanlänningar tillsammans med anteckningar om personernas längd, hårfärg och skallmått. Anteckningarna är gjorda av fil. kand. Bertil Lundman då han samlade in uppgifter inför en artikel i VLT:s julnummer 1931. Artikeln hade rubriken Folktyper i mellersta och östra Västmanland.

Lundman beskriver i artikeln den västmanländska bygdebefolkningen så här: ”av svensk medellängd eller något därunder, ehuru tämligen undersätsig, vid hälsa med måttligt hull; ljushyllt och med gulbrunt men föga strävt, rakt hår samt grå ögon. Halsen är tämligen lång, ansiktet rätt brett, ehuru aldrig platt eller i högre grad knotigt. Ögonhålorna äro tämligen smala, vadan ögonen verka små. Underkäken

^ Uppslag ur VLT:s julnummer 1931 där Bertil Lundman beskriver folktyper i Västmanland.

52

är väl byggd med något tillspetsad haka och ej särdeles bred vinkel. Näsan är liten och tämligen rak, hos äldre män ibland något litet konvex – verkligt ’krokiga’ näsor liksom mörka ögon eller verkligt mörkt, ej blott brunt, hår tyda nog alltid på osvenskt blodinslag, om än ibland från gammal tid.

De unga flickornas näsor tendera däremot ibland något litet åt norrköpingshåll. Näsan bildar vinkel med pannan, som ej är särdeles bred. Huvudskålen är lång och smal och föga bredare än ansiktet, bakhuvudet starkt utdraget, hjässan låg och platt.”

BERTIL LUNDMAN (1889-1993) var en av Sveriges flitigaste rasbiologer och Sveriges förste docent i antropologi. Han var född i Malmö men tog studentexamen 1920 i Västerås och började därefter studera i Uppsala. År 1930 tog han kontakt med Anders Pers på Västmanlands läns tidning för att samråda om folktypsundersökningar i Västmanland.

Lundman gjorde sin provexpedition i länet 1931 men blev av redaktör Pers inspirerad till att göra sina fortsatta undersökningar i Dalarna istället. Genom årliga stipendier från Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund möjliggjordes hans undersökningar i Dalarna. När fältarbetet avslutades hade Lundman undersökt 11 000 personer från omkring 40 socknar och 200 byar under somrarna 1932 till 1938.

Resultaten redovisades i Dalarnas Hembygdsbok.

Han gjorde senare kompletterande mindre undersökningar även i andra län.

DET FINNS MER: Det mörka arvet, Dalarnas museum småskriftserie nr. 74

UR SAMLINGARNA

^ Den övre raden visar några typiska västmanlänningar. v I den undre raden ett par lantbrukare av den högväxta undertypen och slutligen en flicka med finskt rasinslag.

^ Lantbrukarfamilj från slätten. Mannen har något vallonblod.

^ Bergsmansfamilj. Hustrun har något vallonblod.

Bildtext från VLT:s julnummer 1931.

53

UR SAMLINGARNA

Utrotningshotat

Tant 1950-tal

I LÄNSMUSEETS ARKIV finns minst 600 000 fotografier. Det är antingen glasplåtar, negativ eller positiva bilder (vanliga fotografier). Fotografierna är främst från åren mellan 1860 och 1960. Fotografier tagna därefter är oftast Länsmuseets egna och motiven är nästan uteslutande byggnader, arkeologiska utgrävningar, utställningar samt fotografier från samtidsdokumentationer.

54

GLASPLÅTAR OCH NEGATIV registreras och skannas löpande i Länsmuseets databas Sofie. Delar av databasen är idag tillgänglig via Länsmuseets hemsida.

I FOTOSAMLINGEN finns det många bilder på bortglömda eller snart glömda föremål och företeelser.

Ett litet urval presenteras här.

T채ltning 1930-tal

Telefonkiosk 1950-tal

Tegelb채rare 1930-tal

Trattgramofon 1930-tal

Tetrapack 1950-tal

Telefonv채xel 1940-tal 53

FRÅN FÖRENINGARNA

Barnhemsbacken ett ungdomsprojekt Av Nils Eriksson

DET VAR KYRKOHERDEN I KUMLA Sven Thelin och hans hustru Carla som grundade Småbruket Kumla barnhem.

Syftet med hemmet var att skydda de värnlösa barnen och att göra detta genom att dana dem för småbrukarens yrke.

Flickhemmet startades 1909 och pojkhemmet 1911.

Barnhemmet var ett hem för värnlösa barn som drevs i form av ett småbruk, där i alla fall de äldre barnen fick delta i arbetet med höns-, kanin- och fårskötsel samt biodling.

Hemmet för flickor omfattade 5 tunnland jord och hemmet för gossar 10 tunnland. De sista årtiondena omkring 1930 1950 var jordbruket utarrenderat och verksamheten koncentrerades på vården av hemmets skyddslingar. År 1948 tog Landstinget över driften av Kumla barnhem. Målgruppen de sista åren innan nedläggningen 1951 var barn på väg in i vuxenlivet, som hade olika problem. Under de drygt 40 år som barnhemmet existerade bodde sammanlagt omkring 1 000 barn där.

v De nya skyltarna har placerats vid lämningarna.

Foto: Nils Eriksson

Foto: Bob Engelbertsson

56

ÅR 2005 STARTADE Kumla hembygdsförening projekt Barnhemsbacken med att utbilda några ungdomar i kartritning för att sedan låta dem rita en karta över barnhemsområdet.

Kartbladet trycktes och finansierades genom annonsintäkter och delades sedan ut till hushållen i området. Kartan har använts i motionssyfte och för orientering av såväl ungdomar, vuxna/nybörjare som elever vid folkhögskolan.

Ett av syftena med projektet var att synliggöra det förflutna för att påminna om vad som pågick i vår hembygd för inte så länge sen. Själva kulturminnesprojektet går ut på att försöka få ungdomar engagerade i hembygdsrörelsen.

v Artikelförfattaren vid den övergivna jordkällaren.

Foto: Nils Eriksson

v Grundstenar från pojkhemmet.

NÅGRA BYGGNADER FRÅN BARNHEMSTIDEN finns inte kvar.

Däremot finns husgrunderna från den ena av de två dåvarande huvudbyggnaderna kvar. Vidare finns ett antal ruiner och husgrunder av jordkällare, uthus och förmodade ladugårdar och liknande i ganska gott skick. Välbevarade husgrunder finns också vid närbelägna Svenstorp.

Foto: Nils Eriksson

FRÅN FÖRENINGARNA

^ Det här är husgrunden efter pojkhemmet som var byggt i två våningar. På övervåningen fanns pojkarnas sovrum och på bottenvåningen kök, arbetsrum, badrum och föreståndarens rum. Grundstenen till pojkhemmet lades den 3 mars 1911.

UNDER ETT ANTAL TRÄFFAR har ungdomar besökt hembygdsgården och tagit del av allt det gamla där, både föremål, inredning, fotografier, tidningsklipp och protokoll. De har också tittat på hembygdsfilmer från Kumla socken och Tärna kommun. Ungdomarna har besökt folkhögskolan med dess innehållsrika bibliotek. De har tagit initiativ till en föreläsning i skolans lokaler på kvällstid för både tonåringar och internatelever. Arkeolog Anna Onsten-Molander föreläste om det spännande ämnet arkeologi och informerade om hur vi skulle kunna gå vidare i projektet vid Barnhemsbacken.

ETT TIOTAL INFORMATIONSSKYLTAR har tillverkats och satts upp vid barnhemslämningarna.

DEN 5 NOVEMBER 2009 firades 100-årsminnet av barnhemmets tillblivelse med fackeltåg från Tärna folkhögskola till barnhemsruinerna, där det bjöds på sång, teater, minnestal, högtidstal och invigning av kulturminnesskyltarna.

SAMMANFATTNINGSVIS har sju tonåringar från Kyrkbyn deltagit i projektet samt åtta ungdomar från Sala, som genomförde kartritningen. Ungdomarna från byn verkar ha blivit intresserade, och vi hoppas att det nyvaknade intresset för hembygden förr och nu håller i sig. Planerna för framtiden är att gruppen skall undersöka lämningarna närmare i detalj för att dokumentera vad de funnit och i möjligaste mån komma fram till vad som varit i de olika husen. Inför starten med den delen har det krävts att husgrunderna röjs och rensas från i första hand sly, buskar och träd. Detta har jag tillsammans med fyra tonåringar ägnat oss åt under tre lördagsförmiddagar. Vi har också fotograferat vid husgrunderna för att dokumentera hur det såg ut innan vi började röja och under arbetets gång.

UNDER KOMMANDE ÅR tänker gruppen fortsätta med att tillverka kulturminnesskyltar för placering på ytterligare ett 15-tal platser i Kumla kyrkby, platser där det tidigare funnits olika byggnader såsom småskola, klockargård, kyrkstall och ladugård.

57

LITTTERATURTIPS

De ovanliga

De ovanliga 2,

Åke Mokvist Balkong förlag ISBN: 9789185581009

Åke Mokvist, Balkong förlag ISBN: 9789185581016

DET FÅR TA DEN TID DET TAR. När Åke Mokvist dokumenterar ovanliga människors liv tittar han inte på klockan. Med lyhördhet och värme fotograferar han dem i deras egna miljöer och de får berätta i sin egen takt, på sina egna villkor.

Mokvist väcker frågan om det i dagens Sverige verkligen är tillåtet att välja sitt eget sätt att leva och om alla har samma rätt och samma värde. Boken ger exempel på människor som kritiskt betraktar samhället utifrån, utan datorer och mobiltelefoner

Det rena landet - Om konsten att uppfinna sina förfäder Maja Hagerman, PRISMA 2006, 464 Sid. ISBN 9151845032

FÖR 2 000 ÅR SEDAN levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.

När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.

Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.

58

SEX ÅR HAR GÅTT sen De ovanliga kom ut. Boken som skildrar hur några ovanliga människor i Sverige valt att leva. Några av dem har avlidit sen boken kom ut och andra har flyttat in på ålderdomshem. Men de flesta lever som de alltid har gjort.

De ovanliga 2 berättar hur det gått för dessa människor och skildrar också några nya originella personligheter. Gemensamt för alla är att de värdesätter friheten högre än tryggheten och bryr sig inte om TV- såpor, melodifestivaler och ishockey-VM. Dessutom är de starka och envisa, men får ofta betala ett högt pris för sitt levnadssätt.

Vi ska vara tacksamma för att det fortfarande finns människor som vågar gå sina egna vägar, utan att bry sig om vad andra tycker. Människor som kritiskt betraktar samhället utifrån, utan datorer och mobiltelefoner. Helena Langenhed blev 85 år och levde sina sista 20 år utan värme, elektricitet, vatten och telefon. Hon avled under oklara omständigheter mellan 810 december 2002 och sade ofta: "Det är inte i medvind, utan i motvind, som vingarna stärks".

Svåra saker - Ting och berättelser som upprör och berör.

Red Eva Silvén och Anders Björklund, Nordiska museets förlag 2006.

264 sidor ISBN10: 9171085076

VILKA FÖREMÅL OCH HISTORIER är det som överlever i museernas arkiv och magasin, hemma i skåp och lådor och i människors berättelser? Vem sparar det som är smutsigt, tabubelagt, sorgligt eller politiskt farligt? Hur blir ett oskyldigt vardagsting svårt - och för vem? Sådana frågor diskuteras och analyseras i boken Svåra saker. Sammanlagt presenteras drygt hundra föremål från ett stort antal svenska museer och deras besökare. Saker som med sina berättelser pendlar mellan det personligt och det kollektivt svåra, saker som både upprör och berör.

Foto: Kjell Lundberg

JUBILEUMSRESA S/S Mariefreds kulturresor till och från Västerås 20 och 21 maj.

Ångbåtstrafikens uppkomst När Västmanlands hembygdsförbund bildades 1861 reste man med ångbåt från Västerås till Stockholm. Järnvägen låg ännu 15 år bortåt i tiden. Det fanns en postdiligens ett par gånger i veckan. Men det var knappast ett alternativ. Diligensen kunde medföra fyra passagerare och tog 15 timmar.

Det är lätt att förstå vilket steg framåt ångbåtstrafiken innebar. Den viktiga ångbåtstraden Stockholm-Västerås, den första egentliga ångbåtslinjen i landet, öppnades med hjulångaren Yngve Frey redan 1821. Den enda av de gamla stadslinjerna som ännu upprätthålls är trafiken till Mariefred. Det finns därför en viss logik i att det är just ångfartyget Mariefred som står för hyllningen av minnet av den viktiga och uthålliga linjen till Västerås som trafikerades ända till 1947.

Hembygdsförbundets startår 1861 svarade tre ångare för turerna till Västerås, hjulångarna Aros och Westmanland samt propellerångaren Westerås. Just från 1861 annonserades alla tre ångarna helt fredligt i en gemensam turlista. Men vägen dit hade inte varit självklar.

Westmanland var ursprungligen en äldre ångare av trä som nyombyggts i början av 1850-talet. Järnhjulångaren Aros som 1852 ersatt den märkligt seglivade gamla Yngve Frey var modernare. Aros var med sina 12 knop Mälarens i särklass snabbaste ångare. Den var grön till färgen med gula hjulhus, försedd med dubbla skorstenar och hade roder i bägge ändar. Ångaren kunde gå lika snabbt framåt som bakåt. De två hjulångarna tillhörde det anrika ”Bolaget för ångbåtsfart emellan Stockholm och Westerås”. En nackdel i åtminstone en del västeråsares ögon var att ångbåtsbolaget var hemmahörande i Stockholm.

Ett lokalt rederi, Westerås Ångfartygsbolag, bildades 1857. De köpte en två år gammal propellerångare som gick namnet Westerås. Fartyget var naturligtvis helt modernt men kunde med sina ca 9 knop ändå inte mäta sig med Aros.

Men ångaren var stadens ”egen”. Resultatet blev ett antal år av intensiv konkurrens tills bägge parter insåg att man hade mer att tjäna på samverkan än prispressande tävlan. Med åren blev det nya rederier och båtar som med tiden blev gamla. Det är märkligt att ångbåtstrafiken till Västerås blev så seglivad. Det var till och med konkurrens i vintertrafiken Stockholm-Västerås på 1920-talet. Mer om den historien och alla ångare och rederier får sparas till vårens kulturresor.

I samarbete med Stiftelsen Skärgårdsbåten arrangerar Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening en ångbåtsresa Västerås – Stockholm med S/S Mariefred.

Söndagen den 22 maj 2011 10.00 Avgång Västerås, Gamla hamnen 12.30 Anlöps Strängnäs.

16.00 Ankomst Stockholm, Stadshuskajen 16.15 Återresa med buss för förbokade personer Vid framkomsten finns reserverade bussar för de som bokat återresa till Västerås.

Pris: båt- och bussresa 385:-, endast båtresa 275:-.

Bokning och betalning Plusgiro 55 50 01-7 till Stiftelsen Skärgårdsbåten före 7 maj 2011.

Kom ihåg att ange namn, telefonnummer, resdag/resriktning samt antal biljetter för båt respektive buss.

Biljetterna delas ut vid ombordstigningen.

Eventuellt resterande biljetter kan köpas vid påstigningen för 275:-.

För återresa rekommenderas dessa personer tåg från Stockholms Central.

För ytterligare upplysningar: Stiftelsen Skärgårdsbåten 08-662 89 02, måndagar 11-17, tisdag-fredag 11-14 samt www.skargardsbaten.se Ann Österberg, Västmanlands hembygdsförbund 021-39 32 88 Ombord finns matsal och kafé. Alternativt kan egen matsäck medföras.

Plats i matsalen reserveras per telefon 08-669 88 50 vardagar 9-15.

Rörelsehindrade får en matbricka på sin däcksplats.

59

NOTISER

notiser AKTUELLT

Temporart - ett nytt konstsamarbete Västmanlands läns museum och Citygalleriorna i Västerås håller på att tillsammans utveckla ett nytt koncept som kallas Temporart. Det vill säga temporära konstutställningar i temporära lokaler. Omkring nio konstutställningar kommer varje år att öppna i butikslokaler i Punkt, Gallerian, Skrapan och Sigma. Utställningarna kommer att ha en tydlig inriktning, där kommunikationen med besökarna lyfts fram. Förhoppningen är att konsten skall nå ut till besökare som annars inte besöker konstutställningar och Citygalleriorna får möjlighet att bjuda kunderna på en upplevelse och en större bredd på utbudet i galleriorna. På så sätt skapas

25 1

NOTISER

också ett unikt samarbete för en utveckling av city och en modell för samarbete mellan kultur- och näringsliv i ett längre perspektiv.

Konstnärer, curatorer, konstnärsgrupper och konstföreningar kan söka för att presentera sina idéer och konstverk. Under våren 2011 visas tre utställningar på temat Återvändare.

Utställningarna arrangeras av konstkonsulentverksamheten vid Västmanlands läns museum och av Citygalleriorna i Västerås. I samarbete med Kulturstiftelsen Arty, Länsförsäkringar Bergslagen, Mix Megapol, NPP, Oddcorn, TB Screen och Västerås Tidning.

Europeiska landskapskonventionen Den 11 november 2010 beslutade regeringen att ratificera den Europeiska landskapskonventionen, dvs att Sverige förbinder sig att följa konventionen som syftar till att förbättra skydd, förvaltning

och planering av landskapet samt främja samarbetet kring landskapsfrågor inom Europa. Riksantikvarieämbetet har nu fått regeringens uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter utveckla landskapskonventionens tillämpning i Sverige.

Skydd av det immateriella kulturarvet Regeringen har också beslutat att ratificera Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. Uppdraget om tillämpningen i Sverige har gått till Institutet för språk och folkminnen. Konventionen syftar till att säkra respekten för och att öka kunskaperna om de immateriella kulturarvens betydelse.

Bestämmelserna i konventionen omfattar bland annat muntliga traditioner, sociala sedvänjor och traditionell hantverksskicklighet.

NOTISER

Härads bergsmansby I samband med omläggningen av riksväg 68 mellan Norberg och Avesta har Stiftelsen Kulturmiljövård i Mälardalen under 2010 slutfört undersökningarna intill vägen. Bland annat har delar av Härads bergsmansby grävts ut. I skriftliga källor omnämns byn 1495. Den lades sannolikt öde under 1600-talet, men C14-prov visar på aktivitet på hyttbacken redan under 1300-talet.

Utgrävningen omfattade hyttbacken med masugn och tillhörande bebyggelse.

Byggnader i vilka malm bokats, dvs. krossats, undersöktes. Det påträffades också ett rostbås där järnmalm har rostats, vidare framkom malmupplag och ett kolhus. Masugnen var en mulltimmerhytta och i den tillverkades tackjärn. Arkeologer fann också smedjor, där tackjärnet hettades och kolet brändes bort så att järnet blev mjukare och smidbart. Undersökningen omfattade även bostadshus och delar av åkrar som brukades samtidigt med bergsmansbyn Ekomuseets blogg Sedan i höstas har Ekomuseum Bergslagen en egen blogg. Verksamhetsledaren Christina Lindeqvist skriver in nya inlägg på bloggen nästan varje dag.

Bloggen är ett bra sätt att följa med och vara uppdaterad på vad som händer i hela Ekomuseum Bergslagens verksamhet.

Nyutgåva om vikingatida vapengravar Stiftelsen Kulturmiljövård planerar för en bearbetad nyutgåva av förre länsantikvarien Henry Simonssons licentiatavhandling från 1969 om de vikingatida vapengravarna i Västmanland.

Avhandlingen är mycket värdefull för forskningen om Västmanland, men har länge varit svåråtkomlig. Utgåvan kommer att innehålla ett rikt tidigare opublicerat bildmaterial. För att sätta in avhandlingen i ett aktuellt kunskapssammanhang så kommer två nyskrivna artiklar att ingå i utgåvan.

Västerås kulturtavlor Kulturstiftelsen ARTYs idé är att lyfta fram Västerås rika kulturliv, som bjuder på aktiviteter dag som kväll, vardag som helg och året om, för Västeråsare, länsinvånare och gäster. Västerås kulturtavlor är en ny publik arena.

I samarbete med Västerås stad sätter ARTY nu upp 200 nya unika affischplatser. De är avsedda för kulturen, offentliga och privata företag samt organisationer. Avsikten är att lyfta fram och sprida bilden av en viljestark och händelserik stad med ett stort utbud av evenemang, aktiviteter och mötesplatser.

Kulturtavlorna skall inspirera till att använda kultur i arbetsliv och företagande.

Ett stärkt samarbete mellan kultur och näringsliv kan ge staden/ länet, näringslivet och kulturlivet ny kraft.

Samarbete med Mälardalens högskola Västmanlands läns museum och Akademin för innovation, design och teknik vid Mälardalens högskola har under 2010 inlett ett samarbete. Vid högskolan utbildas studenter i ämnet informationsdesign i tre olika program: Informativ illustration, Rumslig gestaltning och Textdesign. Programmen är treåriga och studenterna går ut med en kandidatexamen på 180 poäng. Ett tvåårigt masterprogram planeras starta hösten 2011.

Samarbetet skall utvecklas både vad gäller grundutbildning samt forskning och utveckling (FoU). Länsmuseet är nu en del i högskolans undervisning och delar av de nya publika museilokalerna på Karlsgatan 2 kommer periodvis att vara ett ”labb” för utveckling av nya former av berättande och gestaltning.

När museet öppnades i september visades utställningen ”Från Berg till Berg” som handlade om kärnbränsle, ett ämne med en stark regional och global anknytning. Ett sk. Touch board finns också i lokalerna, en publik ”experimentyta” där olika tekniker och former

för gestaltning prövas och utvecklas.

Som ett första innehåll laddades bordet med bilder av fynden från undersökningen av de sk. Tuna-gravarna, strax öster om Västerås.

Ett annat samarbetsfält är audiell gestaltning där parterna planerar att utveckla former och tekniker för insamling och presentation av muntligt berättande och miljöljud. Detta sker nu inom Projekt Riddarhyttan och på Karlsgatan 2 planerar länsmuseet en utveckling av den audiella gestaltningen i kommande basutställningar. Parternas ambitioner och insatser samordnas och integreras i en helhet, där museet och högskolan också samverkar med externa parter på området.

Hembygdsmässa Den 13 augusti blir det en Hembygdsmässa på Vallby friluftsmuseum. Mässan arrangeras i samarbete mellan Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Västmanlands läns museum och Vallby friluftsmuseum.

Hembygdsmässan är en del i 150-årsjubileet. År 1861 bildades Västmanlands Fornminnesförening, den förening som kom att bli hembygdsförbund för Västmanlands län och sedan en av stiftarna i Stiftelsen Västmanlands läns museum tillsammans med Västerås Stad och Landstinget Västmanland. Det var också Fornminnesföreningen som för 90 år sedan började bygga upp Vallby Friluftsmuseum, som ett Västmanlands län i miniatyr. Föreningens samlingar är det som blev grunden till Länsmuseets samling.

Under mässan kommer Länsmuseet och länets hembygdsföreningar att visa upp sina verksamheter. Det blir försäljning, föredrag, musik och teater, demonstrationer och utställningar som kommer att erbjudas publiken under mässdagen

NOTISER

2

25

NOTISER

FILMER Köpingsfilmer nu på DVD Den före detta köpingsbon Peter Berggren driver företaget Teknikarv Media.

Hos företaget finns nu två gamla Köpingsfilmer att köpa på DVD. Det är filmen ”Cement” och filmen ”Bygget av linbanan”.

Den första handlar om cementfabriken i Köping och gjordes 1948 då Skånska cementaktiebolaget drev fabriken. Filmen visar allt från linbanan och cementproduktionen, men även från personalbostäderna på Kungsängen.

Där finns avsnitt från barnträdgården, syjuntan, lekplatsen och varpakastning.

Filmen ”Bygget av linbanan” från 1941 gjordes av Nordströms linbanor i samband med bygget av linbanan Forsby-Köping. Vi får se hur linbanan planerades, själva bygget av linbanan och hur den togs i drift.

Titthål till ett förunderligt århundrade Filmer från Västerås 1900-tal Nu finns ett antal filmer åter tillgängliga på DVD från Västerås stadsarkiv.

Filmernas titlar är: Metallverken 1918, Västerås 1937, I Bröt-Anunds bygd, …som i en väv, Sången om en stad och Västerås Mälarstad.

PRIS OCH BERÖM Sala silvergruva är årets Natur och kulturupplevelse I slutet av november delade Svenska Turistföreningen ut priset Årets naturoch kulturupplevelse. Priset gick till Sala silvergruvas vandrarhem.

– Vi är en riktig natur- och kulturupplevelse, där berget står för naturen och våra eminenta guider kan förmedla den här upplevelsen med arbetet som gruvarbetarna har lagt ned under många hundra år, säger Johan Björkman, VD för Sala Silvergruva.

25 3

NOTISER

Hembygdsförbundets förtjänstdiplom 2010 Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförenings hedersdiplom utdelas till person som inom någon av hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt eller som med annan lokal anknytning inom länet utfört en kulturgärning utöver det vanliga.

Hedersdiplom 2010 har tilldelats Anita Bengtsson, Skerike Hembygdsförening. Anita Bengtsson har verkat i Skerike Hembygdsförening under en lång rad år. Hon har bland mycket annat gjort stora insatser för att samla in, bevara och väcka intresse för sin bygds gröna historia. Insatserna har varit av den art att hennes arbete har blivit en förebild för andra hembygdsföreningar i landet. Den vackra Täppan vid Skerike kyrka är huvudsakligen hennes förtjänst. I Täppan finns planterat perenner från nästan alla gårdar i socknen. Vid socknens gamla soldattorpsruiner har hon letat och funnit syrener och gamla fruktträd som hon låtit artbestämma. Hon har tagit ympkvistar och ympat på underlag som hon själv drivit fram. Dessa träd står nu också intill Täppan. Anitas egen hitteros "Skerikes biskopsros" har tagits om hand av Programmet för odlad mångfald och en del av hennes insamlade växter har också fått en fristad på Vallby Friluftsmuseum.

Hedersdiplom utdelades även till Bengt Antonsson, Ramnäs/Virsbo Hembygdsförening.

Bengt har i många år ansvarat för Wirsbo historiska arkiv i det Vita magasinet i Virsbo. Arkivet rymmer handlingar främst från Virsbo bruk och familjen Lagerkrantz verksamhet.

I alla år har Bengt forskat om brukets historia, sammanställt artiklar, ansvarat för öppethållande och visningar av arkivet, och även artbetat med hembygdsföreningens museer i Virsbo och Gnarp. Under 2009 har han, på eget förlag, sammanställt och tryckt en bok ”Brukskamrerns Wirsbo”. Boken innehåller en lång rad berättelser från livet

i samhället. Om vardagsliv och arbetsvillkor, om bruksägare och smeder, om föreningsliv och speciella händelser och mycket annat. Bengts mångåriga verksamhet med boken, i arkivet och med museerna är en kulturgärning som går långt utöver det vanliga.

Hembygdsförbundets verksamhetspris 2010 Verksamhetspriset utgörs av ett Diplom och en penningsumma om 3000 som tilldelas en hembygdsförning som har gjort en insats som bidrar till att stärka och bevara intresset för kulturmiljöer i länet.

Verksamhetspris 2010 har tilldelats Västervåla Hembygdsförening med motiveringen: Västervåla Hembygdsförening har, tillsammans med Engelsbergsbygdens Intresseförening, genomfört ett projekt som gått ut på att få en ny kyrkbåt till bygden. Djupnäs by, i Västervåla socken, hade i början av 1900-talet en kyrkbåt.

Båten, som var byggd vid Siljan år 1858, flyttades på 1920-talet till Vallby Friluftsmuseum. Tack vare projektgruppens arbete har en ny båt byggts, med den gamla kyrkbåten som förebild. Den nya båten levererades till Ängelsberg i slutet av maj 2009, och har under den gångna sommaren varit ute på flera turer, både internt inom föreningarna och med betalande gäster. Västervåla hembygdsförening har, i det gemensamma projektet, gett ett mycket gott exempel på att samverkan mellan föreningar i en bygd kan resultera i insatser som starkt bidrar till att bevara och stärka intresset för länets kulturmiljöer.

NOTISER

UTSTÄLLNINGAR AVTRYCK 2 – Ting Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 29/1 2011 -2015 Att tänka historiskt och att tänka på livet, är på många sätt att följa spår efter oss själva. Avtryck som berättar om hur vi levt, tänkt och verkat.

Genom att tolka avtrycken försöker vi förstå det förflutna, vår samtid och framtid. 2011 fyller Västmanlands läns museum 150 år. Vilka avtryck har Länsmuseet samlat på eller inte samlat på? Vilka avtryck har vi visat eller inte visat? Vilka avtryck ska vi samla på idag inför framtiden?

AVTRYCK 2 –Ting handlar om föremål och vad de kan berätta. Producerad av Västmanlands läns museum. Övergivna platser Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 12/2 – 29/5 Runtom i landet finns det mängder av övergivna platser: verkstäder, industrier, bostäder, bensinstationer och semesterbyar. Många exempel finns i Västmanland alltifrån miljonprogramsområde från 1960-talet i Hallstahammar till Spännarhyttans masugn i Norberg, som byggdes 1974. Jan Jörnmark visar i sina bilder hur globaliseringen och den snabbt växande digitala tekniken har påverkat Sverige på kort tid. Producerad av Jan Jörnmark.

Ung i Västerås Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 25/3 – 1/5 IT-Media-programmet på John Bauergymnasiet i Västerås visar en utställning på temat Ung i Västerås, som ska stimulera människans sinnen och riktas till en åldersblandad publik.

Lars Bygdemark Sverige från ovan Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 11/6 – 14/8 I snart trettio år har fotografen Lars Bygdemark flugit över Sverige. Han har tagit hundratusentals bilder av ett land med många skilda landskapstyper.

Lars Bygdemark målar med sin kamera och ger betraktaren fantastiska vyer, omöjliga att uppleva i verkligheten för de flesta människor med fötterna på jorden. I hans konstnärligt utmejslade bilder syns berättelserna i landskapet: bondens åkertavlor, gruvdriftens sår, granskogsplanteringar, ensamgårdar, myllrande stadsliv med mera.

I utställningen visas 60 bilder.

Utställningen är producerad av Västerbottens museum och fotograf Lars Bygdemark.

East meets North Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 29/10 – 27/11 Ett möte mellan Ikebana – den traditionella japanska konsten att arrangera blommor – och två svenska konstnärer.

Vad händer i mötet mellan Asien och det nordliga Sverige?

En elektrisk historia I Culturen i Västerås finns den kulturhistoriska utställningen ”Från småstad till industristad – En elektrisk historia”.

En utställning med gamla bilder från Västerås med tillhörande texter som visar hur stadens industrihistoriska epok växte fram under 1900-talet.

NYA BÖCKER Kan svenskheten ta slut?

Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2 20/8 – 16/10 Vad förenar oss som bor i Sverige – vikingar, midsommarfester, Lucia, hamburgare, Youtube? Eller är det kanske andra saker i vardagen? Hur påverkas svenskheten av EU, internet, invandring och globalisering? Vad är det i Sverige som vi tycker om? Kan svenskheten ta slut, eller är förändring dess naturliga tillstånd?

Utställningen Kan svenskheten ta slut är producerad av Regionmuseet i Kristianstad i samarbete med journalisten och författaren Maja Hagerman.

Utställningen berättar historien om hur Sverige kommit till och hur den använts av olika grupper, i olika tider. Maja Hagerman är bland annat känd för boken ”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006), som handlar om föreställningar om det förflutna och äldre historieböckers rasläror.

Om järn och människor Ekomuseum Bergslagen berättar i landskapet Guidebok Redaktion: Christina Lindeqvist och Britt-Marie Hägerman 201 sidor, mycket rikt illustrerad, utgiven 2010 ISBN 978-91-633-6907-0 Boken är Ekomuseum Bergslagens nya guidebok. Den gamla guideboken från 1980-talet har omarbetats och uppdaterats med nya beskrivningar av 61 besöksmål i sex kommuner i Dalarna och Västmanland. Ett rikt bildmaterial, nyskrivna faktatexter och nya kartbilder gör att guideboken är både lättläst och innehållrik. Den är mycket efterlängtad och inspirerar till nya och återkommande besök ute i landskapet.

NOTISER

4

25

NOTISER

Cement Stora Vika – industriort i folkhemmet Författare: Lennart Rosander 232 sidor, illustrerad, utgiven 2010 av Stockholms läns museum ISBN 978-91-87006-45-6 Medan andra världskriget ännu pågick planerade svensk industri för den kommande freden. I Stockholmsregionen förutsågs ett intensivt byggande för att få bukt med bostadsbristen och ta igen de många förlorade krigsåren. Cement, den kanske viktigaste produkten vid allt byggande, riskerade att bli en bristvara.

I Stora Vika, strax utanför Nynäshamn, planerade man för en helt ny fabrik med tillhörande bostadsområden.

Boken är berättelsen om det nya samhället Stora Vika och om människorna som byggde det. Vi får följa med på föreningsmöten, fira midsommar och göra besök på ungdomsgården. I blickpunkten står företaget Skånska cementaktiebolaget senare Cementa, som ägde fabriken och bostadsområdet, styrde Vikabornas liv i minsta detalj, men också stöttade föreningslivet ekonomiskt och levererade maten till skoleleverna. I boken har också Vikaborna själva bidragit med sina berättelser.

Huvuddelen av boken har skrivits av Lennart Rosander, 1:e antikvarie och kulturhistoriker på Stockholms läns museum. Övriga medverkande är industriantikvarierna Helena Lundgren och Lena Knutson Udd samt etnologen Anna Lundström.

Tidigare, mitt under brinnande krig, byggde samma företag upp cementfabriken i Köping och den tillhörande kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Likheterna är många mellan industriorten Stora Vika och cementindustrin i Köping med bostadsområdet Kungsängen. Industrin i Köping lever dock som kalkindustri vidare och ännu finns möjligheten att där också bevara kalklinbanan som ett levande industriminne från framväxten av det moderna Sverige.

25 5

NOTISER

K-spaning från ovan Sverige för femtio år sedan och hur landet ligger idag Författare: Göran Willis 140 sidor, mycket rikt illustrerad, utgiven 2010 av Trafik-Nostalgiska Förlaget ISBN 978-91-86275-30-3 Utgångspunkten är unika flygbilder i färg från 1950-, 1960- och 1970-talens Sverige. Ett land som hade många lanthandlare, motell och mackar. Mötesplatser som idag har upphört att fungera och som ofta har försvunnit ur landskapet utan att vi alltid har tänkt på det. Boken påminner om den gradvisa förändringen av Sverige.

K-spanare Göran Willis har letat fram några särskilt intressanta platser från bilismens guldålder. Varje kapitel inleds med en gammal flygbild som blir upptakten till en historia om just den platsen. Vad har hänt på ort och ställe?

Hur ser det ut idag? Människor, funktion och verksamhet står i centrum.

Bokens fotografier hjälper till att komma ihåg hur det såg ut.

Boken K-spaning från ovan är en samtidsinriktad utforskning av det nyss förflutna, som görs i form av en resa i lugn takt längs gamla riksvägar. Den inspirerar till att använda flygfotot som källmaterial för att analysera förändringar och se nya sammanhang.

Göran Willis är författare, TV-producent och föredragshållare. Han medverkar också regelbundet i tidskriften Riksettan. Detta är hans tionde bok.

Folkvid reste alla dessa stenar Författare: John Kraft 30 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2010 av Badelunda Hembygdsförening Foto nya bilder: Kjell-Åke Jansson Pris 30 kr.

Finns att köpa på Café Anund och hos Badelunda Hembygdsförening Den behändiga skriften beskriver lättfattligt sevärdheterna kring Anundshög

samt de storslagna föremål som genom åren kommit i dagens ljus: "Fornlämningarna i Badelunda bildar en ensemble som det är svårt att finna motsvarigheter till någon annanstans i Sverige", skriver författaren.

Den imponerande gravhögen är den enda som i höjd kan mäta sig med Västhögen i Gamla Uppsala. Denna är dock placerad på en ås medan Anundshögen är ett större byggnadsverk placerat på plan mark. Författaren beskriver också de cirka 50 meter långa tvillingskeppen nedanför högen vilka vardera formats av ett tjugotal resta stenar.

Runstenen från förra hälften av 1000talet hör också till anläggningens sevärdheter. Olika tolkningar av stenens besynnerliga bilder beskrivs liksom den spännande berättelsen om den närbelägna s.k. Tunagraven.

Av en händelse fann man i Tuna en kvinnograv i samband med ett husbygge.

Utgrävningarna förde fram exklusiva föremål av guld men också resterna av en romersk glasbägare. Föremålen anses vara från första hälften av 200-talet och kommer så småningom att ställas ut på det nya Länsmuseet liksom en bevarad och konserverad båt av den typ som döda kvinnor begravdes i utan att först brännas.

Till sevärdheterna i Badelunda hör också den gåtfulla labyrinten som ligger på krönet av en ås vid Tibble. En god gissning är att den välbevarade labyrinten har varit i bruk i mer än 2000 år, säger författaren som även framhåller att det gör den till en av världens förnämsta fornlämningar i sitt slag.

Skriften är en utmärkt vägledning för den som vill förstå vidden av den historia som döljer sig under och kring besökarna i Anundshögsområdet.

NOTISER

Elisabet Vasa: en kvinna på 1500-talet och hennes böcker Författare: Otfried Czaika Utgiven 2009 av föreningen Biblis 96 sidor, illustrerad ISBN 978-91-7000-234-2 En vårdag i april 1549 föddes Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds yngsta dotter Elisabet på kungsgården i Kungsör. Den äldre historieskrivningen har i första hand intresserat sig för stora mäns levnadsöden. Att prinsessan nu uppmärksammas beror på att Elisabet hade ett för tiden särskilt förhållande till det skrivna och det tryckta ordet.

Skriften inleds med hennes levnadsöde. Som trettonåring förlovades Elisabet bort med hertig Kristofer av Mecklenburg men Kristofer hamnade under sex år i polsk fångenskap. Förlovningen betraktades som upplöst, presenter skickades tillbaka, nya förhandlingar inleddes med Henrik III i Frankrike vars intresse dock snabbt svalnade. Ett nytt försök med Henriks yngre bror Frans misslyckades också.

Från Frankrike vändes blickarna mot Italien men även dessa äktenskapsplaner gick i stöpet.

Så till slut, efter nästan två decennier, dök Kristofer upp på nytt sedan han blivit änkling - och 1581 blev det äntligen dags för bröllop. Paret fick en dotter men efter makens död återvände Elisabet till Sverige för nya äktenskapsförhandlingar som även de gick om intet. De sista levnadsåren uppehöll sig Elisabet mest på kungsgården Norrköpingshus som hon fått i förläning av brodern Karl IX. På Elisabetdagen den 19 november 1597 avled prinsessan och begravdes i Uppsala domkyrka.

Den likpredikan som hölls över henne antas vara den första tryckta likpredikan över en person från det svenska riket.

Skriften koncentrerar sig på Elisabets bokliga intressen vilka avspeglas i hennes bouppteckning. Prinsessans bokägande skilde sig markant från männens och vittnar om 1500-talets genusspecifika skillnader. I Schwerins domkyrka finns ett monument över Kristofer och Elisabet som visar att hertiginnans bokliga intressen uppmärksammades redan av hennes samtid. Med knäppta händer vänder Kristofer blicken uppåt i bön medan Elisabeth blickar ner i en öppnad bok.

beställarnas intresse blev avgörande för hans framgång. Grundstenarna i hans arkitekturfilosofi var bl.a. övertygelsen att arkitekturen skulle tjäna människorna, intresset för ljus och klimat samt viljan att låta brukarna ta del i skapandet.

Ralph Erskine Arkitektur i Gästrikland och Bergslagen Författare: Martin Åhrén Utgiven 2010 av Länsmuseet Gävleborg 56 sidor, rikt illustrerad ISBN 978-91-86169-01-5 Finns att köpa på länsmuseerna i Bergslagen.

Bostads AB Mimer i Västerås är ett av de äldsta kommunala bostadsbolagen i Sverige. Boken ger en bred analys av Mimers roll i Västerås utveckling under perioden 1920-2010. Bolaget har i mycket stor utsträckning påverkats av förändringarna i samhället, av hyresregleringar och av bostadspolitikens ändrade inriktning.

När bolaget bildades 1920 fanns det en akut bostadsbrist, då hyresreglering införts under 1:a världskriget 1917.

Hyrorna släpptes fria redan 1921 vilket för Mimers del ledde till en låg aktivitet under många år. Den nya bostadspolitiken under 1940-talet förändrade läget radikalt. Hyrorna reglerades och bostadsfinansieringssystemet gav staten och de kommunala allmännyttiga bostadsförtagen en huvudroll. Detta ledde till att Mimer med början i mitten av 1940-talet byggde hundratals nya lägenheter varje år, i nya bostadsområden och i allt större enheter. Inriktningen kulminerade i slutet av 1960-talet när Råby och Vallby anlades. I början av 1970-talet var Mimer ägare till mer än 10.000 lägenheter.

Från omkring 1970 ändrades politiken och marknaden för villor och bostadsrätter ökade kraftigt. Effekterna för Mimer blev dramatiska med utflyttning och många tomma lägenheter.

Rörligheten mellan olika bostäder var låg. Befolkningen i företagets bostäder åldrades och tunnades ur. Centrum var hårdast drabbat med en halverad befolkning sedan 1945.

Boken är tänkt att guida läsaren till alla de platser i Bergslagen som bär spår av Ralph Erskine. De flesta är uppmärksammade sedan länge medan andra har varit svårare att hitta i landskapet. Avsikten är att fördjupa kunskaperna om en liten del av Erskines produktion och väcka lusten att besöka dessa egensinniga och karaktärsfulla platser.

De representerar något av det mest spännande som går att finna inom den moderna svenska arkitekturen.

Bergslagen är nära förknippat med den engelskfödde arkitekten Ralph Erskine. På olika orter finns en bred exempelsamling från hela hans mer än 60 åriga verksamhetstid i Sverige.

Perioden präglas av välfärdsåren efter krigsslutet 1945. Industrin gick på högvarv och behovet av fabriker, bostäder och offentliga lokaler ökade i takt med att inflyttningen ökade från landsbygden till både städer och mindre tätorter.

Boken presenterar olika exempel från Ockelbo, Gyttorp, Avesta, Storvik, Jädraås, Fors, Sandviken, Hedesunda, Gästrike Hammarby och Fagersta. Ralph Erskines omsorg om människan, hans visioner och förmågan att fånga

90 år med Mimer En bok om Bostads AB Mimer Författare: Nils Nordman och Jan Jörnmark Utgiven 2010 av Bostads AB Mimer 68 sidor, illustrerad

NOTISER

6

25

NOTISER

I början på 1990-talet försvann bostadssubventionerna och kapitalmarknaden avreglerades. Detta krävde en omstrukturering av allmännyttans bostadsföretag. Mimer klarade omställningen och sedan 2000 har företaget arbetat för att höja värdet av fastigheterna. Försäljningar har lett till en förbättrad soliditet, vilket gjort det möjligt att bygga nya bostäder.

Utvecklingen har lett till en mer varierad bostadsmarknad, där man också kunnat möta efterfrågan på attraktiva och centrala lägenheter.

Med stor flexibilitet har Mimer genom åren fångat upp förändringarna på marknaden för bostäder, arbete och kapital. Bokens analys ger läsaren en utmärkt utgångspunkt för att förstå och se det moderna samhällets och bebyggelsens framväxt i Västerås.

Minnen av en stad -om gamla Västerås Författare: Anders Lif Utgiven 2010 av Tangentbordet AB 120 sidor, rikt illustrerad ISBN 978-91-633-4355-1 Artiklar från serien ”Frågor om förr” i VLT har Anders Lif sammanställt i en bok med titeln Minnen av en stad.

Tidningsartiklarna är omarbetade, utökade och kompletterade med nya bilder. Bokens fotografier är en viktig del och de kommer från tidningens arkiv, ABB-arkivet, Länsmuseets arkiv och från privatpersoner.

Bokens kapitel berör en mängd olika ämnesområden som t.ex. fotografer, kända byggnader, järnhandlarna, bryggerier, industrier, historiska spår, revykungar, idrottsplatser, bostäder och badhus. Det handlar om 1900-talets Västerås, men knyter också ofta an till 1800-talet. Människors liv, arbete och verksamheter står i centrum.

Bokens upplägg med mångfalden av ämnen utan inbördes ordning är lockande och ger lust att upptäcka mer. Det är nog så våra minnesbilder fungerar, de dyker bara upp först som fragment

25 7

NOTISER

för att senare tillsammans med annan information ge sammanhang. Artikelserien i VLT har också växt fram i dialog med läsarna, som ställer frågor till Anders Lif som i sin tur senare för fram berättelser och faktauppgifter i tidningen.

Fernaminnen från sekelskiftet 1900 Författare: Jeoorj Larsson Uppställd 2000-10-28 av Sven-Erik Larsson Utgiven av Färna hembygdsförening 2010 216 sidor, illustrerad ISBN 978-91-633-7618-4 Jeoorj Larsson (1890-1969) växte upp på Färna bruk, men flyttade vid 24 års ålder till Hagfors i Värmland. Som pensionär på 1950- och 1960-talen skrev han ett manus till en bok om sin barndoms Ferna vid sekelskiftet 1900.

Texten har senare bearbetats av SvenErik Larsson och har nu givits ut av Färna hembygdsförening.

Bokens första del inleds med geografiska fakta och en redogörelse för brukets ägare fram till sekelskiftet 1900.

Därefter följer avsnitt om kraftförsörjningen, järnproduktionen, järnstämplarna och hammarsmedsförordningen från 1823.

I bokens andra del får vi ta del av Jeoorjs egna minnen från brukets smedjor, från slottet, parken och trädgårdarna, om postgång, transporter och vägar, skolorna, stallar och ladgård, bostäder, vatten och avlopp, läke- och sjukvård, dop, vigsel och begravning, bak, slakt och skörd, tvätt, hushåll och köpenskap, klädedräkt, tidsfördriv, bad, cirkusbesök, jakt, fiske och mötet med de första cyklarna.

Boken avslutas med minnen av det äldre bruksfolket som sätts i relation till det yngre bruksfolket och bygdens folk. Avslutningsvis lämnas ett antal minnesporträtt av en smältarsmed, en trädgårdsmästare, en skogvaktare och två varmt religiösa personer.

Så byggdes VILLAN Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010 Författare: Cecilia Björk, Lars Nordling, Laila Reppen 336 sidor, rikt illustrerad Utgiven av Forskningsrådet Formas T3:2009 ISBN 978-91-540-60005-4 Boken Så byggdes villan är en unik redovisning över en betydande del av vårt kulturarv – vardagsarkitekturen inom villabyggandet i Sverige. Här visas tidstypiska villor och karakteristiska byggnadsdetaljer årtionde efter årtionde, från de första villorna byggda på 1890-talet fram till villor byggda under 2000-talets första decennium.

Stilidealen har varierat under olika tidsperioder. Arkitektur, planlösningar, konstruktioner och inredningar har förändrats i takt med tiden. De generella dragen i denna utveckling visas här genom en mångfald av nya exakta skalenliga illustrationer.

Varje villa har sin egen historia och sina egna förutsättningar. För den villaägare som vill renovera sitt hus med tidstypiska snickerier finns en ritningsdel med byggnadsdetaljer som fönster, dörrar, golvsocklar, foder och taklister.

Författarna Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen är arkitekter med gedigen erfarenhet av arkitektur och samhällsplanering. Cecilia Björk och Laila Reppen är två av författarna till Så byggdes husen 18802000 och hela trion har skrivit boken Så byggdes staden.

Bläckhornets fånge Carl Julius Lénström 1811-1893 Författare: Olle Nilson 200 sidor, illustrerad Utgiven 2010 av Klippt & Sagt ISBN 978-91-633-7212-4 Prosten Carl Julius Lénström var en av Sveriges mest produktiva författare.

Han skrev mer än 600 titlar under sin livstid. Var fjärde trycktes och när han

NOTISER

dog 1893 låg resten i buntar på prästgårdens hyllor i Heby. Hans verk finns idag samlade på Kungliga biblioteket.

Lénström var präst i Enåkers och Västerlövsta församlingar i mer än 50 år. Som ung blev han docent i litteraturhistoria, han gav ut en tidskrift där unga författare kunde publicera sig, gjorde två resor i Europa, var som präst mycket välformulerad, engagerade sig i fattigvård och skola, var framsynt och sparsam. Tiden gick dock ifrån honom.

I Olle Nilsons bok kan man läsa allt om Carl Julius Lénströms liv t.ex. om ”förskingringen” av Kristi grav, en av Västerlövsta kyrkas unika skulpturer och som idag finns på Statens historiska museum. Samtidigt försvann den medeltida mässkruden från Enåkers kyrka. Man tyckte den var gammalt skräp.

Bläckhornets fånge är en biografi över en intressant, men tidigare nära nog okänd 1800-talsperson. Berättelsen är ingående och som läsare får man följa Lénströms hela liv, från uppväxten i Gävle, via studier och forskning i Uppsala till livet som lantpräst i Enåker och Heby. En mycket fängslande berättelse av ett liv i 1800-talets Sverige.

Stora boken om familjebilder Författare & fotograf: Björn Axel Johansson 204 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av Historiska Media ISBN 978-91-85873-98-2 Vardagens fotografier finns i våra album, på hemmets väggar, i mormors bokhylla, i spånkorgen på vinden eller i dödsboets kartonger – det handlar om familjebilder. När och hur är bilderna tagna? Vad kostade de? Vem hade råd?

Fotohistorikern Björn Axel Johansson ger tips för att underlätta identifieringen av äldre fotografier vid släktforskning, i arbetet inom hembygdsrörelsen, i arkiv och på institutioner.

Det är en pedagogisk handbok och

en spännande berättelse som, årtionde för årtionde, skildrar svensk fotohistoria från fotografins födelse 1839 fram till dagens digitalfoto.

Garpar, gipskatter och svartskallar Invandrarna som byggde Sverige Författare: Anders Johnson 304 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av SNS Förlag ISBN 978-91-86203-33-7 Garpar, gipskatter och svartskallar är tre skällsord som använts av dem som kommit hit från andra länder. Men invandrarna har – under alla epoker sedan medeltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden – haft stor betydelse för Sveriges utveckling.

Boken berättar bl.a. om handelsmän från tyska Hansan, smeder från Vallonien, brittiska ingenjörer och många andra invandrare som har gjort viktiga insatser i Sverige. Här porträtteras framför allt företagare, uppfinnare, experter och yrkesarbetare, men även intressanta personer från andra yrkesgrupper som konstnärer och forskare.

Boken spänner över flera århundraden och berättar om såväl medeltidens katedralbyggare som dagens entreprenörer.

Vi möter också många välkända företag som byggts upp av invandrare, till exempel Bonniers och Gleerups, Cloetta och Marabou, Expressen och Göteborgs-Posten, Felix och Findus, Höganäs och Perstorp samt Handelsbanken och Sparbanken.

Exemplen från Västmanland är många. I äldre tid hade invandringen särskild betydelse för utvecklingen inom bergsbruket, vapenindustrin och järnbruken. Arbetskraftinvandringen till Västmanland i modern tid kom igång direkt efter 2:a världskriget.

Bland annat kom en större grupp från Italien. En av personerna var Salvatore Grimaldi, som boken för fram som en av efterkrigstidens mest framgångsrika invandrarförtagare.

Garpar, gipskatter och svartskallar är en angelägen bok som lyfter fram och levandegör en många gånger försummad och underskattad del av Sveriges historia.

Lärarinna av Guds nåde - Cecilia Fryxell Författare: Inga Elgqvist-Saltzman 352 sidor, illustrerad Utgiven 2010 av Carlssons ISBN 978-91-7331-345-2 Cecilia Fryxell, 1806-1883, var guvernanten och sällskapsdamen som tänkte bli missionär men ändrade kurs och blev en föregångare inom svensk pedagogik. Hon fick stor betydelse för den svenska flickskolans och lärarutbildningens utveckling genom det lärarinneseminarium hon grundade på Carlslund utanför Västerås och senare på Rostad utanför Kalmar.

Ett arkivmaterial från 1800-talets mitt har varit inspirationskälla till denna ”livsverksbiografi” av Cecilia Fryxell. I boken får vi följa hennes bildningsgång och pedagogiska gärning till prästgårds-, herrgårds- och väckelsemiljöer inom och utom landet. Elevanteckningar och lektionsutkast illustrerar den pedagogik som hon, inspirerad av schweiziska pedagoger, introducerade i sina skolor.

Röster från det förflutna berättar om hur hon knöt an till sin tids idéflöde, och hur hon tacklade de samhällsstrukturer hon föddes in i. Hennes livslinje korsar många kända kulturpersonligheters. Flera av hennes elever blev skolledare i olika delar av Sverige. Cecilia Fryxells livshistoria tydliggör sambandet mellan lärarinnehistoria, missionshistoria och emancipationshistoria.

Vägen till Radiumhemmet Författare: B. Folke Pettersson 314 sidor Utgiven 2010 på eget förlag ISBN 978-91-7465-023-5 Boken kan beställas från: www.books-on-demand.com

NOTISER

8

25

NOTISER

Författaren föddes 1928 och han beskriver den egna vandringen från barndomshemmet och hembygden i Köping, skolgången i samma stad fram till realexamen och därefter gymnasiestudier i Västerås. Efter militärtjänstgöring kom läkarstudier i Uppsala, följda av läkartjänster i Sala, Uppsala och Stockholm. Bland de olika minnesbilderna beskrivs utvecklingen inom sjukvården och samhället i stort.

Kungariket Kungsör 2 Författare: Knut Barr 288 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2009 av Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland, Årsbok 2009:2 ISBN 978-91-976693-2-0 Detta är andra delen i Knut Barrs gedigna bokprojekt om Kungsörs kommun. Den första delen var i huvudsak inriktad på tätorten. Den andra delen inleds med beskrivningar av socknarna runt om Kungsör, nämligen Torpa, Kung Karl, Björkskog och Kungs Barkarö. Därefter kompletteras tätortsdelen med ett intressant kapitel om näringslivet, som är uppdelad i tre avsnitt: perioden före industrialiseringen, industrialiseringen samt handel och service.

Nästa kapitel redovisar föreningslivet med deras verksamhet och samlingspunkter som t.ex. Kungsudden, Folkets park, Kungsörs skjutbana, idrottens mötesplatser samt frikyrkobyggnader och nykterhetsrörelsens lokaler. Boken avslutas med ett intresseväckande avsnitt om konstnärer som bott eller verkat i Kungsör samt ett urval sevärdheter, kulturminnen och andra utflyktsmål.

Knut Barrs båda böcker om Kungsör ger med sitt breda upplägg en heltäckande bild av Kungsörs kommun. Det är mycket imponerande att ett så omfattande arbete, med stor noggrannhet och på relativt kort tid kunnat slutföras. Därtill har det omfattade textmaterialet, tillsammans med ett mycket rikt bildmaterial också fått en tillgänglig

25 9

NOTISER

och lockande presentation. Man kan välja vad man vill läsa och också använda bokverket som en uppslagsbok.

En utförlig käll- och litteraturförteckning samt ett omfattande personregister förhöjer ytterligare de båda böckernas användbarhet och värde.

Vänaste land Köpingsboken 2010 208 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 ISBN 978-91-977906-2-8 ISSN 1650-1918 www.kopingsboken.info Köpingsboken 2010 innehåller ett tjugotal artiklar. Den är rikt illustrerad med många nytagna och tidigare opublicerade bilder. Boken inleds med att 200årsminnet av Richard Dybecks födelse uppmärksammas. Vi får följa med den kände forn- och folkminnesforskaren på en vandring i Köpingstrakten och läsa några av de sagor och sägner hans samlade in i området.

Vi kan också ta del av artiklar om Jacob Sjölin och hans alrotsbord, om Martin Sundell som var med och byggde upp kooperationen eller om den samtida artisten Peter Rosendahl. Vem var Hilda Larsson som arkitekten Theodor Dahl sammanlevde med i Köping?

Vi påminns också om asbestskandalen i Köping och hur den drabbade de anställda.

Christina och Carl Piper En biografi Författare: Svante Norrhem 288 sidor, illustrationer Utgiven 2010 av Historiska media ISBN 978-91-86297-11-4 Det här är historien om det tidiga 1700-talets mest omtalade, avskydda och avundade par – Christina och Carl Piper. Han var Karl XII:s närmaste man och kungens viktigaste politiske rådgivare. Hon var en av rikets mest förmögna kvinnor och kan ha varit den som stod för det verkliga inflytandet.

Men då stormaktstidens Sverige gick sin undergång till mötes tog deras liv en dramatisk vändning. Efter slaget vid Poltava blev Carl förd till Moskva som rysk krigsfånge, och Christina tog ensam över familjens affärer och barnens uppfostran. Trots de svåra tiderna blev hon tack vare en sällsynt affärsbegåvning en mäktig industri- och jordägare med verksamheter från Tornedalen i norr till Skåne i söder, medan Carl blev en ledande person för de närmare tjugo tusen svenskar som delade hans öde i Ryssland.

Svante Norrhem, professor i historia, har skrivit en fängslande biografi över två människor, vars livsverk – Ängsö i Västmanland, Christinehof i Skåne och många andra gods och herrgårdar – består än idag.

Poltava 1709 - Vändpunkten Författare: Valerij A. Moltusov 252 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av Svenskt Militärhistoriskt biblioteks förlag ISBN 978-91-85789-75-7 Boken tar ett helhetsgrepp över slaget vid Poltava 1709, som sträckte sig över en vecka och inte enbart handlar om slaget som var över på några blodiga timmar. Genom en djupdykning i hittills obeaktade dokument som t.ex. förhör med överlöpare och krigsfångar, rapporter från slagfältet med mera, kan den rysk-ukrainske historiken Valerij A. Moltusov från ett ryskt perspektiv presentera helt nya uppgifter och slutsatser.

Forskningsresultaten har i dialog med författaren bearbetats för utgivning i Sverige i samverkan mellan skribenten Einar Lyth och Bertil Wennerholm, en av Sveriges främsta kännare av Poltavaslaget.

Arkeologiska upptäckter i Sverige Författare: Anna Lihammer 252 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av Historiska media ISBN: 978-91-85873-96-8

NOTISER

Anna Lihammer berättar om de största och mest fascinerade arkeologiska fynden i Sverige. För att kunna tolka upptäckterna placeras de in i ett historiskt sammanhang och berättar hur det moderna samhället avspeglas i tolkningarna. Vi får läsa detaljerade beskrivningar av fyndet, om själva upptäckten, det omgivande landskapets historia, hur arkeologerna bestämmer fyndets ålder och hur en tolkning blir rådande.

Urvalet i boken är gjort med hänsyn till både geografi och kronologi. Platserna är inte med nödvändighet intressanta för sina värdefulla fynd, utan också för att de gett oss nya insikter som bidragit till att förändra vår bild av det förflutna. Den femhundrade vikingaskatten är till exempel inte lika spännande som en upptäckt som ställer den fattige torparens liv i ett helt nytt ljus. En del upptäckter har till och med ändrat vår världsuppfattning och bidragit till ny revolutionerande kunskap.

Lihammers pedagogiska och kunniga texter är tematiskt indelade i sju avsnitt: De döda, Skatter, Ritual och religion, Ristade minnesmärken, Boplatser och städer, Gruvor och industri samt Befästningar, borgar och krig. Samtliga kapitel är rikt illustrerade med vackra fyrfärgsbilder. Flera är exemplen från Västmanland bl.a. undersökningarna vid Sala silvergruva och Lapphyttan i Norberg samt lägret för ryska krigsfångar i Krampen i Skinnskatteberg och kvinnogravarna i Tuna i Badelunda.

Poträttsamlingen Generalen Carl Cronstedt och hans stab 1730-1732 Text: Iréne Artaeus och Karl George Samourkas 22 sidor, illustrerad Utgiven 2009 av Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län Med stöd av bidrag och donationer förvärvade Föreningen Kulturmiljö i Västmanlands län år 2005 den Scheffelska porträttsamlingen, bestående av 27 tavlor föreställande artillerigeneralen,

friherre Carl Cronstedt och hans stab.

Porträtten är målade 1730-32 av Johan Henrik Scheffel. Genom förvärvet återfördes porträttsamlingen till Västmanland. Målningarna har ärvts inom släkterna Cronstedt och Lewenhaupt och har fram till mitten av 1990-talet tillhört fideikommisset Geddeholm.

Samlingen hänger nu i representationsvåningen på Västerås slott.

I skriften presenteras konstnären och porträttmålaren Johan Henrik Scheffel samt hela sviten av 22 målningar. Varje officer har fått en egen presentation, som illustreras med respektive officers eget porträtt. I ett avslutande kapitel lämnas en kort sammanfattning av Sveriges politiska historia från mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet.

Affärer i Surahammar Omkring 1850-2000 Text: Lars-Erik Lundberg 52 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av Surahammars Hembygdsförening Lars-Erik Lundberg har tillsammans med Anders Lindberg under tre års tid sökt bilder och fakta om affärer i Surahammar. Perioden är från 1850 till 2000. Boken har uppgifter om ca. 140 affärer. Det finns också uppgifter om de hantverkare som har haft sin verksamhet i affärsfastigheterna.

Källor är tidningsklipp och tryckta skrifter samt gjorda intervjuer och nedtecknade minnen. Genom det rika bildmaterialet är det lätt att orientera sig bland alla affärerna.

Uppväxt med Elvis Författare: Sten Berglind 176 sidor, rikt illustrerad Utgiven 2010 av Bonnier Fakta ISBN 978-91-7424-102-0

Sten såg sin chans att fylla tomrummet och bli den nya Elvis. Det här är historien om hur alltsammans började och hur drömmen nästan tycktes bli sann, bara för att till sist krossas i en källarlokal på Smedjegatan 1959. Det var där Sten spelade in sin första och enda skiva som sedan försvann spårlöst och aldrig kom ut.

Men det är också historien om en tid i Sverige då stjärnorna nästan gick att ta på, då Elvis, amerikanska jeans och rock´n´roll var allt som gällde och vuxenvärlden, läroverket han gick i och flickor med duffel och Tommy Steels som bokmärke var motigheter som måste övervinnas. Boken tar läsarna nära 50-talet, samtidigt som den i snabba återblickar söker förklara varför Elvis och ingen annan hade allt som krävdes när rockmusiken plötsligt exploderade 1956.

Boken om Himmeta. Över 200 sidor text och lika många bilder, som dokumenterar livet i Himmeta både förr och idag.

Vi får ta del av människornas berättelser från vardag och fest. Vi får följa med på bildutflykter från tidigt 1900tal framtill idag. Vi får läsa om varför Himmeta skola är en bra och rolig skola. Vi får sägnen om när Gässlingebonden Hagbards hustru på 1370-talet gav den heliga Birgitta ett vallfärdslöfte som gjorde mannen frisk.

Allt detta och mycket mer får vi i ”Boken om Himmeta. Den öppna, ljusa bygden”.

Boken finns nu till försäljning för 270 kr / st. Kontakta Lars Gunnarsson tel. 0221-33120.

Hound dog, Mean Woman blues och Jailhouse rock. Det är några av de Elvis-låtar som Sten Berglind sjöng på ungdomsgårdarna i Västerås. Året var 1958, Elvis hade åkt in i lumpen och

NOTISER

10

25

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.

BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.

REDAKTÖRER: Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

Telefon 02139 32 88. E post ann.osterbergltv.se Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

Epost carlmagnus.gaggeltv.se Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021200 94.

Olle Nilson, författare, Runhällen.

Johan Redin, fil.dr. Södertörns högskola.

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.

ANSVARIG UTGIVARE: Carl-Magnus Gagge, telefon 02139 32 71. E post carlmagnus.gaggeltv.se MEDVERKANDE SKRIBENTER Utöver redaktionen medverkar: Anna Lihammer, fil. dr. arkeolog vid Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen.

Mikael Johansson, journalist, Vestmanlands Läns Tidning.

Jan Å Johansson, journalist.

Claes-Inge Andersson, Kommunikationschef, Forsmarks Kraftgrupp.

Krister Ström, f.d. länsmuseichef, Västmanlands läns museum.

Eva F Dahlgren, författare.

Nils Eriksson, eldsjäl, projektledare, Kumla Hembygdsförening.

FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum LAYOUT OCH REDIGERING: m.a.o. marknadsföring, Tomas Gustavsson Bild & Form KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.

ANNONS FAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.

Distribution: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.

Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.

PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.

Ring, skriv eller eposta din adress till spaningltv.se.

TRYCK: Edita Västerås.

UPPLAGA: 5 000 exemplar UTGIVNING: 12 ggr per år ISSN: 1651-2774 MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.

För signerade artiklar ansvarar författarna.

11

REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING www.hembygd.se/vastmanland

Berätta för oss

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård och hembygdsvård.

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med etttvå nummer per år. Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.

Ordförande i föreningen är UllaBritt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 02139 32 88 Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterbergltv.se

Hör gärna av dig till redaktionen med insändare och åsikter om tidningen. Skicka gärna in material eller uppslag som du tycker vi borde ta upp. Vi läser allt med stort intresse.

Skriv till Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller e-posta till spaning@ltv.se

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM www.vastmanlandslansmuseum.se

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2 i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder, vård och registreringslokaler.

I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning på pedagogik, konst och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygds föreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.

Västmanlands läns museum Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 02139 32 22 Epost: lansmuseetltv.se Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdagonsdag, fredag kl 1017, torsdag kl 1020, lördagsöndag kl 1216. Samma tider på entrétorget med kafé och museibutik.

Faktarum och arkiv helgfri tisdagfredag kl 1016.

WestmannaArvet Besöksadress: Industrigatan 35, Hallstahammar.

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 02139 32 22. Fax 0220247 51.

TEMA MINNESLUCKOR

25

Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås

25