en fantastisk tanke me ett mediokert utförande

En vän som läser sitt tredje år som ingenjör ska läsa matte 1 i sommar, en annan kom inte in på sommarkursen i Mangateckning då antagningen var på över 22 meritpoäng. En tredje ska testa på sommarkursen i ölbryggning då han hörde att tentan bara tog 20 minuter att skriva

Jag har alltid tyckt att det finns något väldigt fint i att universiteten inte enbart är en plats som ska förbereda en för arbetslivet, eller för den delen bidra till allmännyttig och viktig forskning – utan att det också kan vara en plats där egenvärdet av studier kan beaktas Få saker inspirerar mig lika mycket som när en historiker väljer att skriva sin avhandling om olika semmelrecept genom historien. Att något är intressant är i mitt tycke alltid skäl nog för att det ska studeras

Likväl är det något som skär i mig när jag skrollar genom antagning.se för att ge mig ut i jakten på sommarkurser. Här är det inte längre en jakt efter att hitta något intressant, och någon nytta till en framtida karriär vore skrattretande att tala om. Istället har sommarkursutbudet blivit en ny sport.

Spelet verkar gå ut på att vi studenter ska hitta kurser som ger oss möjligheten att för minsta möjliga insats och därmed inkassera ytterligare några tusenlappar under sommaren Att kalla det för glorifierat bidragsfusk är förvisso att ta i från tårna, men en särskilt vacker syn är det inte Någonting är uppenbarligen trasigt med systemet kring sommarkurser. De kurser utan examinering har plötsligt högst antagningspoäng till följd av deras enorma söktryck.

När jag började studera vid Uppsala fanns det sommarkurser utomlands; då hade åtminstone en internationell erfarenhet och ett personligt äventyr gått att tillskriva sommarkursandet. En pandemi satte tyvärr stopp för det. Visst har man förståelse för att även universiteten ska ha ledigt – professorerna förtjänar också ett kosläpp till Vdalas takterrass Att beskylla studenterna för att vara en del av problemet vill jag inte heller göra. Problemet innefattar nämligen mig själv

Det ser inte jättecharmigt ut när andra lärosäten har som affärsidé att ta in så många som möjligt på introduktionskurser till universitetsmatte –vilket uppenbarligen inte borde rikta sig till studenter med över 200 högskolepoäng

Det finns ändå något väldigt fint med tanken om sommarkurser. Att spendera sommaren i ekoparken läsande om skuldkriser i Babylon känns för mig otroligt lockande. Hur lycklig hade man inte varit om en Uppsalaprofessor hade valt att starta en sommarkurs i studentnationernas historia? Eller om universitetet återinförde möjligheten till att läsa en sommarkurs i Paris?

Men det skrala utbud av sommarkurser som finns gör verkligen inte den fina tanken om sommarkurser rättvisa.

Text: Oskar Holm