Neurologiska fötter...forts/
tom innan man får en svår infektion som spär på spasticiteten. Även små enkla åtgärder kan vara värdefulla! Asensibla fötter med equinovarus felställningar kan utveckla sårproblem när foten inte kan vila på rullstolens fotplatta. Cavusfoten, neurologins toppkandidat
Jag har ovan gått igenom en del orsaker till det vi kallar neurologiska fötter. Gemensamt för alla är att det ofta är ganska komplexa felställningar som kan variera mellan individerna. Dock är det slående att många resulterar i en cavusfot. Studier har visat att man kan hitta en neurologisk abnormalitet i 66-75 procent av cavusfötterna vid noggrann undersökning. Det finns två typer av cavusfötter: en som är resultatet av muskelförsvagning, t ex polio, som leder till en nästan vertikal calcaneus och kraftiga klotåfelställningar. Den andra typen, som sannolikt är den vanligaste eftersom den är resultatet av en hereditär motorisk och sensorisk neuropati, leder i första hand till en pronation och equinus-ställning i framfoten, som sedan kompenseras av en varushäl. Då förblir de subtalära lederna rörliga. Självklart blir då också åtgärderna i första hand riktade mot framfotsfelställningen, endast vid fixerade felställningar föreslås osteotomi (Dwyer) av hälen eller artrodes. Oftast är dock felställningarna mindre och stor kirurgi behövs långt ifrån alltid.
8
Intraoperativ bild efter genomförd tibialis posterior-transfer.
Historiska aspekter på behandling av cavusfot
I McGlamerys text ges en intressant historisk översikt över behandlingsalternativen för cavusfot. Felställningen har varit känd som en invalidiserande felställning sedan mitten på 1800-talet. Den har även associerats till högre stånd, kanske pga den hereditära aspekten. Kring förra sekelskiftet började man med mjukdelsreleaser och osteoclasis – man bände helt enkelt upp foten. Sentransfereringar började användas kring 1920 talet, strax därefter kom artrodeser och sedan osteotomier. Sedan dess har man kombinerat olika typer av ingrepp. Det är i regel nödvändigt att individualisera den kirurgiska behandlingen.
Målet med behandling
Målet med behandlingen är alltid att förbättra funktionen för patienten. Man måste ta hänsyn till hela patienten och hans/hennes funktion. Foten är kroppens stabila plattform. För att kunna stå, antingen i samband med gång, eller på en platta, behövs en stabil plantigrad fot. Det kan innebära skillnaden mellan att kunna vara självständig och helt beroende av hjälp. Det är första målet. Även för att kunna sitta i rullstolen utan tryck mot foten, är en plantigrad fot värdefull.
Ett ytterligare mål är att kunna försörjas med skor. Det kan innebära korrektion av viss deformitet, ibland med artrodeser, ibland med exostosavmejslingar. Hos vuxna är det sällan fråga om att förebygga deformitet som hos barn. Ett annat mål är att kunna gå. Vid svår spasticitet kan det vara svårt eller omöjligt att ortosförsörja. Att gå blir omöjligt. Där kan rätt kirurgiskt ingrepp trots spasticiteten ge en plantigrad fot och möjliggöra gång.
Sylvia Resch Överläkare Ortopedkliniken Universitetssjukhuset i Lund Sylvia.Resch@skane.se
REFERENSER Keenan MA, Kozin SH, Berlet AC; Manual of Orthopaedic Surgery for Spasticity, Raven Press 1993 Myerson MS; Foot and Ankle Disorders, WB Saunders 2000 Klenerman L; The Foot and its Disorders, Blackwell Scientific Publications, 1991 Jahss MH, Disorders of the Foot and Ankle Medical and Surgical Management, 1982 McGlamery ED; Comprehensive Textbook of Foot Surgery, Williams and Wilkins, 1987
FOTKIRURGISK TIDSKRIFT 1/10