—
k a p i t e l
v i i :
d e l
i :
d e
m a g r a
å r e n ,
1 9 8 9 - 1 9 9 7
a v
t o m a s
a n d e r s s o n
w i j
—
DE MAGRA ÅREN
D
et är valborg 1993 . Sossarna har rest en scen och en fana på Norra Bantorget i Stockholm för att ladda inför första majfirandet dagen därpå. Blåsten slår i det röda tyget. Bland gruset på marken driver flygblad och ketchupkladdiga servetter. Barn som sover i sittvagnar. Oset från bränd choritzo. Det är Eldkvarns tur att köra några låtar. Plura hänger på sig sin Gibson, går fram till mikrofonen, kisar ut över torget där folk står i glesa klungor och säger »Hej älsklingar!« —
t o m a s
a n d e r s s o n
Exakt en månad senare är Eldkvarn inbokade för en konsert på Alladin, knappt hundra meter därifrån. Jag ska dit i tjänsten, i egenskap av tjugoettårig rockkritiker på Svenska Dagbladet, och jag får fråga mig fram till stället. Ett ungt Teddybears står och värmer upp den lilla publiken när jag kliver in. Det är en speciell stämning där inne, den alldeles speciella stämning som sitter i väggarna på krogar drivna med dunkla motiv. När det kommer till Eldkvarn är jag ytterst välvillig, men även jag har börjat tappat geisten efter tre rätt svaga skivor på raken. Claes von Heijne hade hoppat av bandet redan 1991, nu hade även Peter Smoliansky hoppat av, i protest mot evighetslånga studiosessioner och allt fler trummaskiner. En av landets mest anlitade studiotrummisar, Magnus Persson, tar Smolianskys jobb tills vidare. Ingen som är på Norra Bantorget den här kvällen glömmer Magnus Persson. Faktum är att jag har glömt allt annat, utom hans virvelslag och förinspelade maskinljud—så skoningslösa att jag ligger i min säng efteråt och känner efter blod i öronen. När konserten är slut vägrar arrangören att betala ut gaget. Han hävdar att Eldkvarn gjort sig skyldiga till kontraktsbrott genom att spela på sossarnas valborgsfirande, att det låg för nära både i tid och rum. Arrangören har en poäng, men skulle givetvis ha tagit striden en månad tidigare. Eldkvarn kontaktar sin dåvarande bokare Blixten, som verkar känna till ett och annat om den här
w i j ,
m a r s
2 0 1 1
—
80 —
e l d k v a r n
—
d
arrangören. Blixten bestämmer att Eldkvarn ska tacka för kaffet och gå därifrån utan att bråka.
e n
g
Fem år tidigare, i ett cirkustält på Gärdet, hade Eldkvarn spelat för sexton tusen betalande under fyra euforiska kvällar. När bandet den här majnatten 1993 bär ut sina instrument på ett mörkt och ödsligt Norra Bantorget har de spelat för knappt hundra och gjort det utan en krona i gage. Om de någonsin hade tvivlat så visste de det nu. De feta åren var definitivt förbi.
o d a
s k ö
*
*
*
När jag intervjuar Plura för tidningen Café vintern 2011 är han en välbeställd sextioåring med eget matprogram på tv och ett turnéschema för Eldkvarn som återigen kan mäta sig med framgångsåren på åttiotalet. När vi kommer in på nittiotalet säger han: »Man kände att man inte var intressant för någon längre, att tidningar och journalister hade förutfattade meningar, att de hade bestämt sig för att det vi gjorde inte är bra. Men samtidigt kan det ju bero på en själv att karriären dalar. Det går inte att alltid vara fokuserad och bra. Man kan inte göra den bästa låten i hela världen varje år. Vi hade lagt ner blod, svett och tårar i så många år och levt ut hänsynslöst. Till slut orkar man inte. Det är då man börjar köpa sextiotusenkronorssoffor och träpersienner, göra mysiga grejer hemma och är på landet hela sommaren i stället för att turnera. Och då märker folk det, de märker att låtarna inte är lika vassa.
r d e n
—
1 9 7 1
—
2 0 1 1