Page 1

Felix Herngren

Reklamregissör med miljoninkomster, skapare av succéserien Solsidan och skådis i flera av vår tids stora svenska komedier. Men under den sorglösa, framgångsrika ytan döljer sig en annan Felix Herngren. För Café berättar han om skräcken att inte få tjejer, åren i terapi och skilsmässan som förändrade hans liv.

Av Tomas Andersson Wij Foto Johan Rheborg

Tv-kejsarens nya kläder Felix Herngren och två lamor i Wallenbergparken i Saltsjöbaden, skådeplats för Solsidan. Inga konstigheter.

44

Café

w w w.c afe. s e

w w w.c afe. s e

Café

45


Felix Herngren

D

et är en klar och råkall dag i Saltsjöbaden. Utan­ för en 70-talsvilla med havsutsikt pågår inspel­ ningen av Solsidans andra säsong. Dagens första scen är en drömscen där Felix Herngrens karaktär ska dyka upp i tantkläder från 60-talet. Produktionsledningen hämtar Mia Skäringer, som värmt sig med kaffe på övervåningen. De gör ett par tagningar och avsnittsregissören säger ”jättebra”. Felix, som både skådespelar och är huvudregissör, tar på sig en dunjacka och tittar på scenen i monitorn. – Jag är rädd att det är lite Stefan & Krister över det här, att det är dålig humor, men vi tar en tagning till där jag rappar på lite. När vi en stund senare sitter i familjen Herngrens kombi med Johan Rheborg i baksätet frågar jag om det är svårt att på plats avgöra vilka scener som fungerar och inte. – Vissa scener, som den i dag, när det drar iväg mot det absurda, är mer svårbedömda. Men när jag ser det i klipprummet vet jag nästan alltid om det funkar eller inte. Och som huvudregissör är jag den som måste avgöra om scenen ska vara med eller inte. Felix Herngren kör ner genom Saltsjö­ badens gamla bebyggelse, med sina insyns­

S

olsidan innehåller mycket som är roligt och lätt att tycka om. Ser man den som en sitcom framstår den som det kanske bästa som gjorts i genren här i Sverige. Ser man den som drama blir man frustrerad över att ka­ raktärerna aldrig utvecklas och att humorn hela tiden söker skrattet som precis alla kan stämma upp i. Jag missade serien när tv4 först visade den, men läste överallt om hur kul den var. Alla verkade gilla Solsidan, från tv-kritiker till barnfamiljer, från Stockholm till Sveg. Tittarsiffror på över en och en halv miljon redan vid avsnitt två – och en Facebook­ grupp med, i skrivande stund, osannolika 340 590 medlemmar. Jag beställde dvd:n och kollade igenom hela serien under en enda kväll. Sen var jag tvungen att ta en Imovane för att somna. För trots en del skratt – det som klingade kvar efter helkvällen med Solsidan var något annat: ihåligheten i den kultur som den så träffande skildrar. Precis så här materialistiskt och andligt bedövat har Sverige blivit, precis så här proppmätt och tömt på mening. Vrider man bara om perspektivet ett snäpp framstår Solsidan som en svensk apokalyps. När jag vädrar de här tankarna för Felix Herngren ser han först lite skärrad ut. Sen

Ett drygt decennium senare dyker Solsidan upp, tätt följt av Henrik Schyfferts och Fred­ rik Lindströms show Ljust och fräscht, där de driver med en generation som gjort in­ redning, träning och matlagning till religion. När Dagens Nyheter i höstas porträtterade ett nyrikt par i en stockholmsk vindsvåning med teppanyakihäll och sängbord av betong orsakade det ett jordskred av avsky på Twitter och Facebook. Reaktionen är väldigt intressant. Jag tänker att det är som på skolgården – man hittar nå­ gon att peka på för att slippa få blickarna på sig själv (och sitt eget alldeles för dyra kök). När vår föräldrageneration drev med 50-talet handlade det mycket om putsandet på fasaden, att ytan var viktigare än insidan. Det är ungefär samma grejer ni driver med i Solsidan 2011.

– Jag tror att det är kännetecknande för människan i alla tider. Människan är ett jävligt socialt djur där yta är jätteviktigt: Hur uppfattas jag i det här sammanhanget? Väldigt många människor kämpar med det. Man stä­ dar innan städerskan kommer och så vidare. Ser du Solsidan som en satir?

– Nej, satir har aldrig varit min pryl. Vi såg en möjlighet till humor, så enkelt är det. Vi ville göra humor av det liv som vi och våra vänner lever. Jag inkluderar verkligen mig själv.

N skyddade villor och trädgårdar med fruktträd, ner mot Wallenbergparken. Felix fru Clara växte upp här, det var så han fick idén till Solsidan. Han berättar om hur finansfamiljen Wallenberg köpte upp området och byggde villor till de sina. Vi stannar vid ett bageri. Felix, som fortfarande har på sig kjol och högklackat, undrar om Rheborg och jag kan gå in och handla en cappuccino åt honom. Nästa scen ska tas i ett radhusområde. Ett team är redan där och riggar. Två elvaåriga statister, som ska gå uppför gatan med tennisracketar i ryggsäckarna, står och väntar med autografblock och mobilkame­ ror. Jag börjar prata med ett par nyfikna grannar i övre medelåldern, frågar om deras område också hör till Solsidan. – Nej, det här är Negerbyn, säger mannen, som har en väldigt nasal röst. – Får man verkligen säga så nuförtiden? frågar hans fru. – Jamen, det heter ju Negerbyn, alla säger det! Du förstår, när det byggdes på 60-talet tittade villamänniskorna lite snett på dem som bodde här. Det var ju mest vanligt folk. De älskar serien Solsidan, och säger att alla andra här i ”Saltis” också gör det, ”även om den förstås är lite överdriven”. – Om folk känner sig träffade? Nej, alla tycker att den handlar om deras grannar! 46

Café

w w w.c a fe. s e

skrattar han till och säger att det nog ligger en del i det. Jag förklarar att det egentligen inte är någon kritik mot hans serie, men att det är så satans deprimerande. Och så undrar jag för­ stås hur mycket han själv har reflekterat över seriens skuggsida. Inte alls, visar det sig. – Från början var Solsidan tänkt att vara timslånga avsnitt, med mycket längre linjer i historierna, men sen när det blev en beställning från en kanal så blev det 22-minutare. Man skulle nog kunna borra mer i existentiella frågor. Men skulle det vara trovärdigt?

– Nä, kanske inte. Den tid vi lever i är nog så här. Faktiskt… Vad sorgligt hörru, haha!

K

anske kan man säga att ”den tid vi lever i” startade i slutet av 90-talet, just när 60-talister som Felix Herngren började etablera sig på arbetsmarknaden. Tv och radio hade avreglerats och pumpade tillsammans med it-boomen upp ekonomin i storstads­ regionerna. Det var inte längre fult att tjäna pengar. Renoveringar av kök och badrum blev en folksport. Det pågick visserligen ett fruktansvärt inbördeskrig på Balkan, men politiskt engagemang kändes bara så hopplöst passé. Allvar var något som 20 anorektiska poeter höll på med.

ågra veckor efter efter inspel­ ningsdagen i Saltsjöbaden ses vi igen, nu på anrika restaurang Prinsen nära Stureplan. Länge ett stamlokus för konstnärer och kulturfolk, numera finkrog. Felix Herngrens schema är statsministertight. Vi har exakt två och en halv timme på oss, sen kommer en as­ sistent och hämtar honom. Felix beställer stans bästa Biff Rydberg och mineralvatten. Inför den här sittningen har jag pratat med folk, plöjt arkiven och grävt i internets soptunnor. Frustrationen har bara växt. Jag hittar verkligen ingenting som stör bilden av Felix Herngren som den trevligaste och mest sorglösa person som någonsin skådats inom svensk reklam och showbiz. En tjuren Ferdinand. En svärmorsdröm. Välvaggad och så in i helvete begåvad. Så när vi ses kan jag inte hålla mig, utan frågar om han aldrig har behov av att bara släppa allt, springa till skogs och grisa ner sig? Felix skakar på huvudet: – Jag tycker mest om att vara hemma med familjen, käka en god middag, lyssna på musik eller kolla en film ihop. Jag älskar jular, midsommaraftnar, födelsedagar. Verkligen älskar. Jag är tokig i det! Felix Herngren, som väntar sitt femte barn i februari, säger det här helt utan ironi. Inga blinkningar, inga ursäkter, inget ”jag är förstås medveten om hur småborgerlig och tråkig jag låter”. Jag åt en middag med Herngren i mitten av 90-talet, strax innan han slog igenom som den excentriske polisen Papi Raul i Sen kväll med Luuk. Han var artig på ett otidsenligt sätt, helt olik de Stockholmsskadade >>

Allt fokus på Felix

Dessa bilder togs under en kombinerad semester och jobb­ resa till Los Angeles ihop med Johan Rheborg. Bland annat syns Felix i möte med Henrik Bastin på tv-produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn och i en svit på anrika Hollywoodhotellet Chateau Marmont Hotel på Sunset Boulevard.

w w w.c afe. s e

Café

47


Felix Herngren

och tvångsmässigt skämtande människor han jobbade med. Felix lyssnade och ställde frå­ gor och skrattade hellre en gång för mycket om någon skämtade. Sedan dess har han blivit framgångsrik filmregissör, skådespelare, manusförfattare, kul gubbe på tv och en av Sveriges mest eftertraktade regissörer av humorreklam. 2009 deklarerade han en inkomst på 2 078 700 kronor bara på reklamfilmsjobb. Men det enda jag kan se som har föränd­ rats hos honom sen sist är att han har vun­ nit en sorts auktoritet i sin person, en tyngd som bara finns där och som inte stödjer sig på några härskarknep eller divalater. Sen har han blivit lite kralligare också. I Solsidan görs det många lyxiga middagar för att imponera på vännerna.

– Det sägs i serien att man absolut inte kan bjuda på pasta pesto på en helg, möjligt­ vis på en onsdag, om det är en spontanmid­ dag och om peston är hemgjord. Och det håller jag nog med om, jag är lite old school och analrigid, till skillnad från min fru som tycker det viktigaste är att man ses och har det mysigt. Jag tycker det är viktigt att man visar att man bjuder till när någon kommer. Era parmiddagar brukar inkludera Kristian Luuk, Carina Berg, Fredrik Lindström och hans fru. Ni brukar spela sällskapsspel?

– Ja det är ju väldigt kul! Antingen gör värdparet en frågesport eller så är det för­ berett av någon annan. Det kan också vara att någon har förberett en lek. Låter det gammeldags? Kristian och Carina introdu­ cerade en som är jävligt kul… Här följer en lång beskrivning av en giss­ ningslek med frågor i en hatt. Jag hänger inte helt med i reglerna men förstår att Herngren är fena på just den här leken medan Luuk och Lindström spöar honom i popquiz.

D

et sägs att åren upp till elva formar en människa särskilt starkt, men också placeringen i syskonskaran. Felix Herngren är det diplomatiska mellanbarnet som växte upp på Östermalm, på en av Stockholms finaste adresser, Tysta gatan. Hans pappa var läkare, mamman hemmafru och senare jurist. Föräld­ rarna hade en radikal syn på barnuppfostran. Måns, Felix och Moa fick rita på väggarna, sätta upp klätterställningar och hänga lianer där kristallkronor tidigare hängt. – Vi lekte sjukt mycket, jag och mina sys­ kon. Mamma var hemma med oss tills syrran började skolan. Pappa jobbade mycket, hade ofta jour och slet ihop pengarna. Jag minns den tiden som enormt lycklig. Våra föräldrar uppmuntrade alltid lek och fantasi och att

FOTO: JOHAN RHEBORG! Bilderna till denna intervju togs exklusivt för Café av Johan Rheborg – komiker, skådespelare och Solsidan-kollega med Felix Herngren. Johan är dock ingen nybörjare. Signerade och numrerade printar av hans fina bilder säljs i begränsad upplaga på gallerierna Konst och Folk i Stockholm samt Tres Hombres Art i Halmstad. Du kan även beställa och se mer av Johans fotografier på rheborg.blogspot.com.

göra det vi hade lust med. Det sättet att se på sitt liv, att det är värdefullt, tror jag har påver­ kat mig mycket. Min stora ångest som barn var att jag skulle bli vuxen och behöva sluta leka, att jag skulle behöva gå till ett kontor. Äldre människor på den tiden hade ju rock, hatt och portfölj. Jag såg hur bekymrade de verkade och var livrädd för att hamna där. Hur var Östermalm på 70-talet?

– Verkligen inte som i dag. Östermalm var helt dött. Det fanns inga ställen att gå till, knappt några affärer. Visst fanns det lite tanter i minkpäls och nån snofsig herre här och var, men långt över hälften i min skolklass var medelklass som hade normalt med pengar. Det var jättemånga hyresrätter på den tiden. Det var några få ungar, kanske 20 procent, som var rikemansbarn och hette Bonnier. Du bor fortfarande i din barndoms lägenhet på Tysta gatan. Hur kommer det sig att dina föräldrar hamnade där från början?

– De bodde runt hörnet, i en fastighet som var i väldigt dåligt skick. Min mamma såg att det stod en tom våning på Tysta gatan och skrev ett brev till värden: ”Vi har tre barn och skulle behöva större”. ”Ja visst”, sa de och gav oss ett förstahands­ kontrakt. Så gick det till på den tiden. Tyska konsulatet hade hållit till i våningen fram till 1936. Så jag tror att Göring både 48

Café

w w w.c a fe. s e

Nej, i söderförorter.

– Ah! I nian var jag på fest i Rågsved. Vi visste ju att Ebba Grön var därifrån. Det var lite obehagligt och nervöst, men tjejen som bjudit dit oss var väldigt söt. Sen när vi är hemma hos henne hör vi hur några skri­ ker ”borgarbrackor, borgarbrackor” utanför. ”Är det borgarbrackor här?” frågade jag. Jag fattade ingenting. ”Det är er de skriker på”, sa hon. Vi slängde oss ner på golvet, livrädda och panikslagna. Sen blev vi utlot­ sade genom en källardörr och sprang till tunnelbanan. Då fick man lite perspektiv. Din rädsla för att bli stor, gick den över?

– I tioårsåldern var jag barnskådis på radioteatern. Jag fick spela mot giganter som Ernst Günter och Per Myrberg. Jag var lite rädd för Günter, han var stor och bullrig och drack konjak klockan åtta på morgonen. Vid ett tillfälle började Günter, Myrberg och regissören diskutera pjäsen vi skulle spela in, en sommarlovsföljetong. Det var en vild och allvarlig diskussion. Jag satt bredvid och lyssnade. Här var några vuxna som disku­ terade en fantasivärld! Det var då jag visste att jag måste jobba med teater när jag blir stor, för då kan jag fortsätta att vara barn. På den tiden hette du inte Felix utan Tobias. Varför bytte du namn?

Felix går på export

Under sin vistelse i USA i höstas träffade Felix Herngren flera tvchefer – och det amerikanska tv-bolaget ABC har nu köpt manus­ idén till Solsidan för att kunna producera en egen version av serien. Solsidan görs i Sverige av Herngrens eget bolag FLX ihop med TV4 och produktionsbolaget Jarowskij, men det är företaget Stockholm-Köpenhamn, med bland andra Filip & Fredrik som delägare, som varit agent vid försäljningen. ”Det räcker väl till att skåla i glögg här hemma just nu”, sa Herngren till medie- och reklambranschtidningen Resumé om affärens värde för honom personligen. Om ABC däremot beslutar att spela in en hel säsong eller flera innebär det sannolikt betydligt större pengar för manusförfattarna.

har knarkat och knullat i vår lägenhet. Det tänker jag på ibland när jag går genom ser­ veringsgången, att här har de klampat runt och förmodligen ringt Hitler. Det är lite spooky. Är du uppvuxen på Östermalm?

– Jag var kanske sju år, vi satt runt matbordet och pratade om namn. Och jag minns chocken när mina föräldrar berät­ tade att Tobias betyder ”Gud är god”. Jag frågade om de skämtade med mig. Sen blev jag rasande. Jag fattade inte hur de kunde ha valt ett sånt namn åt mig. Så ganska omgående började jag leta nytt. Och på den tiden läste jag Felix-serierna av Jan Lööf och tyckte att det var ju ett bra namn. Du var verkligen ateist som sjuåring?

– Ja, det är lite konstigt. Ingen av mina föräldrar är religiösa så jag antar att jag plockat upp det från dem. Jag har alltid varit väldigt intresserad av vetenskap, av fysik, kemi och matte, av hur saker är konstruera­ de. Och eftersom jag hade en rätt förenklad bild av religion såg jag framför mig en gubbe i himlen som bestämde hur det var. Och om Gud skapat allt var alltså jorden bara 4 000 år gammal. Jag insåg att det här är ju fullständigt uppåt väggarna. Det var som att heja på ett fotbollslag: Gud på ena sidan, vetenskapen på andra. Sen hade jag stött på några rätt osköna präster. Vi lekte rätt mycket i Gustaf Adolfsparken och det var en präst där som alltid sa till oss att inte skrika. Min första lärararinna tvingade oss att sjunga psalm varenda morgon och min ateism kan ha haft med henne att göra. Jag tyckte det var vidrigt. Att behöva underkasta mig vuxna som inte var rättvisa mot mig Fick du strida för namnbytet?

– Mina föräldrar skrattade lite och trodde nog att det skulle gå över. Men det gjorde det inte och då accepterade de det. >> w w w.c afe. s e

Café

49


Felix Herngren

felix nästa storFILM Felix Herngren börjar inspelningen av sin tredje långfilm i vår. Han har köpt rättigheterna till romanen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. En mustig skröna, inte helt olik Forrest Gump. Det blir första gången Herngren regisserar långfilm helt själv och filmen, som rör sig i flera olika eror av 1900-talet, kommer att kräva en helt annan planering och budget än hans tidigare filmer, Vuxna människor och Varannan vecka. Finansiärer har dock inte varit svåra att hitta. Trolig premiär julen 2012.

Ingen kontorsråtta ”Min stora ångest som barn var att jag skulle bli vuxen, behöva sluta leka och gå till ett kontor”, säger Felix. ”Jag såg hur bekymrade äldre människor verkade och var livrädd för att hamna där.”

Min morfar hjälpte mig att registrera det nya namnet. Jag tror han tyckte att ”shit, det är tåga i grabben”. Han hade ringt och kollat – det kostade hundra kronor att omregist­ rera sitt namn och han gav mig pengarna. Sen fick jag reda på att man i stället kunde lägga till ett namn – gratis. Så då gjorde jag det och behöll hundringen. Jag hette Tobias i alla papper och i skolan. Och det passade mig rätt bra, för jag hatade verkligen min lä­ rarinna i Djurgårdsskolan och ville inte heta Felix med henne. Felix var ett namn som tillhörde min familj och mina kompisar. Tobias Herngren, det låter onekligen mer som en ledarskribent än som en komiker.

– Jag tyckte det lät mesigt. Jag tänkte

Din bror Måns blev redan i tonåren framgångsrik som komiker på tv.

– Det var rätt jobbigt. Han var coolast i stan, medan jag stod längst ner på stegen med min oskuld och mina finnar. Samtidigt tyckte jag väldigt mycket om honom. Han har alltid varit gullig, bjudit med mig och bjussat på det som gått att bjussa på. Jag fick jobb som assistent på hans produktioner. Så hans framgångar banade väg för mig.

F

elix Herngren gjorde lite knasiga gubbar för svt:s ungdomssatsning Druvan och 1990 fick han jobb som assistent på reklamfilmsbolaget Mekano, tillsammans med en annan driven

oviktigt, då åker det bort i huvudet. Jag har så mycket att hålla reda på ändå, med jobbet och barnen. Vad är det du ältar?

– Dels jobbgrejer. Som om det är en inspelning där jag inte tycker att jag fick ut max. Och det är klart, det är ju bra, men någon gång måste man släppa dåliga grejer man gjort. Även privata problem, jag är ju skild sen åtta år och omgift, och det är klart att det uppstår en massa problem med varannan-vecka-liv. Om jag skällt på ung­ arna kan jag få ångest av det och tänka att jag kanske borde ha ryckt på axlarna och varit lite gullig i stället – som min mamma, hon skrek aldrig åt oss. Ekonomiska grejer ältar jag också. Vad händer pengamässigt om man gör det i stället för det? Att vara Felix Herngren med två miljoner i årsinkomst och oroa sig för pengar låter mest som ett utslag av kontrollbehov?

att man får väl inga brudar om man heter Tobias. Felix däremot! Var din pubertet jobbig?

– På nåt sätt var jag, i min enfald, övertygad om att jag skulle lyckas som skådis. Så jag var inte orolig för jobb. Däremot var jag orolig för om jag skulle få en tjej. Min brorsa (Måns Herngren, regissör) var snygg, kunde spela fiol och cello – han var bra på allt! Jag var rätt ful. Finnig och lång. Och jag insåg snabbt att jag kommer inte få knulla så mycket under de här ungdomsåren. Sjukt lite, antagligen. Det var jobbigt att inse det, så sugen som jag var på brudar. Men jag var också orolig för hur jag skulle kunna hitta en tjej som jag ville leva med hela livet, som mamma och pappa. Hur skulle jag hitta en tjej som både är snygg, gul­ lig och har min smak och stil? Och så tänkte jag mycket på pengar, oroade mig för hur jag skulle överleva inom teatern där det är så ont om fasta anställningar. Jag räknade på vad jag tjänade på radioteatern och insåg att det inte skulle räcka till hyra och mat. 50

Café

w w w.c a fe. s e

yngling vid namn Jonas Åkerlund. 1993 hoppade reklammännen bröderna Skoog av Mekano och deras unga protegéer Felix och Jonas gjordes till regissörer över en natt. – Det var galet, för vi var oerfarna och osäkra på vår stil och smak – i alla fall jag. Det var också i den här vevan som Felix Herngren på allvar började med humor. Han säger att det var som en ventil, ett sätt att överleva Mekano. Jag bevittnade ett av hans första försök i standup-genren i mitten av 90-talet, på restaurang Tranan i Stockholm. Felix karaktär den kvällen var som ett första utkast till det som senare blev Papi Raul. Jag minns det som väldigt knarkigt och flippat, med tydliga spår av hans före­ bilder Gösta Ekman, Monty Python och Peter Wahlbäck. Felix själv har förträngt alltsammans, minns ingenting. Håller du jobbiga saker ifrån dig?

– Inte generellt. Jag kan verkligen älta jobbiga saker, på ett dumt och destruktivt sätt. Men om jag känner att något är lite

– Det kan nog stämma. Jag funderar hela tiden på hur man kunde skrivit det där kontraktet lite bättre. Men har man en firma med anställda, som jag har, kan det också säga slurp så är allt borta. Vad är det du gillar i reklambranschen, förutom pengarna?

– Den extrema noggranheten, att man jobbar stenhårt med varenda liten detalj. Senast i dag var det en komikerkollega som sa ”det vore kul att spåna lite reklamfilm nån gång, jag har en del bra idéer”. Han hade inte fattat nånting. Man ringer inte upp en reklambyrå och säger ”jag har lite kul idéer om hur man skulle kunna göra reklam för Kalles kaviar”. Det är oerhört mycket analys och möten bakom varje film. Och jag gillar processen från krass analys till färdig film. Hur mycket funderar du på vad det är du säljer när du gör reklam?

– Det får inte vara en oskön produkt. Jag har tackat nej till reklam för bensinbolag. Att göra reklam för sprit och tobak skulle jag inte heller tycka var kul. Sprit möjligen, om det är något jag själv dricker… Det är svårt. Du kom fram i en tid då moral inom reklam och media nästan var lite töntigt. Man skulle bara göra ”en kul, skön grej”. >> w w w.c afe. s e

Café

51


Felix Herngren

SOCIAL SUCCé Solsidans Facebookgrupp har när detta skrivs drygt 340 000 fans. En enorm siffra med svenska mått. Jämförelsevis kan nämnas att Idols Facebookgrupp har drygt 32 000 fans – alltså inte ens en tiondel så många. När nyheten att säsong två av Solsidan skulle spelas in publicerades på sidan hade 1 500 personer gillat detta och 153 personer kommenterat – inom loppet av tre minuter. Men det var varken TV4 eller Solsidans produktionsbolag som startade gruppen. När TV4 lite yrvaket började spåra grundaren i vintras fann de en 12-årig pojke i Ulricehamn. En 12-åring som först försökte ducka för uppmärksamheten – han hade nämligen inte lov av sina föräldrar att vara på Facebook.

En dag på jobbet Idémöte i Los Angeles. Utöver sina tv-jobb lever Herngren gott på sina reklamuppdrag – i fjol tjänade han drygt två miljoner kronor. ”Det är mycket möten bakom varje reklamfilm. Och jag gillar processen från krass analys till färdig film.”

till?” Till slut gick hon till butiken, och mycket riktigt: Hon fick inte byta den efter­ som hon saknade kvitto. Då gick jag dit och sa som det var: ”Min fru var här och fick inte byta en grej som gått sönder för att hon inte hade kvittot kvar, varför fick hon inte det?” ”Jo men det är klart hon ska få byta”, säger de då. Är det något du har varit tvungen att sluta med sen du blev så här känd?

– Att få en etablerad skådis att göra reklam på 90-talet var i princip omöjligt. I dag kan du få nästan vem som helst att ställa upp om du ringer och säger att det kommer bli en skitrolig film för ett helt okej varumärke. Det är väldigt få som säger tvärnej. Men det där kanske säger mer om teatervärlden än om reklambranschen, som ju alltid varit hardcore buisness och ganska svag när det kommer till moral. Vad är ditt största problem i kontakten med andra människor?

– Mitt minne, att jag inte minns händel­ ser och så. Jag tror ibland att min diplomati kan vara ett problem. Om man alltid vill vara folk till lags kan man bli otydlig. Lider du av ”disease to please”?

– Ja lite. På min telefonsvarare säger jag: ”Gäller det jobb, ring Ylva.” Ylva är anställd för att ta de samtalen. Men om någon ändå pratar in där går jag och ältar det och tän­ ker att vi har ju ändå träffats två gånger och då kanske jag borde ringa upp själv. Det brukar sluta med att jag skickar ett vänligt sms, som en kompromiss. Men då har det ändå tagit en massa tid av mig. Tänker du mycket på hur du uppfattas av andra?

– För många jag träffar kan vårt möte vara en viktig stund. Det kanske har varit 52

Café

w w w.c a fe. s e

trassligt att få till en mötestid, eller så är det någon som kommer fram på stan och säger: ”Fan vad bra grejer du har gjort, jag har verkligen följt dig.” Jag minns själv när jag var ung och gick fram till Magnus Härenstam och Gösta Ekman, och att det betydde mycket för mig att de var trevliga tillbaka. Ganska många som är framgångs­ rika i sina jobb är rätt otrevliga privat. Har du någon teori om varför?

– Det ligger nära tillhands när man har många förfrågningar och alla drar i en. Det är lätt att bli en serietidningsfigur för män­ niskor som sett en på tv. De fattar inte att man är en riktig människa, tar en inte på allvar, kan ropa saker efter en på gatan. Allt det där måste man skydda sig mot, och då är det lätt att lägga på sig divalater. Man blir en sån som tittar bort, som inte orkar, som säger ”jaja” och bara går vidare. Du har blivit ett av Sverige mest kända ansikten de senaste åren.

– Jag försöker att inte tänka på det. När folk gör sig till känns det obehagligt. Men svenskarna är rätt måttfulla och noga med att inte tappa hakan. Fast jag minns när min exfru och jag tjafsade om en grej hon köpt som hade gått sönder. ”Du får väl gå och byta den”, sa jag. ”Men jag har inget kvitto.” ”Vadå kvitto, vad ska du med det

– När jag var ute på turné förra våren, ihop med ett komikergäng, tänkte jag att det blir ju kul att gå ut och parta lite också. Men jag upptäckte att det inte går att stå med fulla människor runt sig i en mindre stad om man är känd. Det var som ett skämt, folk tryckte upp sina mobiler i ansiktet på en. Så det har jag slutat med, vilket känns helt okej – jag är 43 år. Mauro Scocco berättade en rolig historia om dig. Du hade blivit bokad som Papi Raul på något disco ute i landet…

– Det var ett gigantiskt jävla ställe i Skåne. Kanske 1 500 pers i en ombyggd lada mitt ute på vischan. Jag skulle uppträda som Papi Raul en kvart och det ingick i dealen att jag skulle mingla lite efteråt. ”Du har ingen batong?” sa disco­ ägaren när jag dök upp. ”Nej, Papi Raul har inga vapen, hurså?” ”Det hade du kun­ nat behöva i kväll”. Det tog fem minuter, sen var det en full skånsk brud som slängde sig på mig, tog strypgrepp och skulle hångla samtidigt. Jag var tvungen att kasta henne åt sidan. Discoägaren stod bredvid och bara garvade. Kvällen slutade med att sex tjejer och en kille högade mig på dans­ golvet, alltså slet in mig på dansgolvet och la sig över mig. Det var nästan en våldtäkt. Jag var ju spik nykter och kravlade ut ur ormgropen och sprang livrädd mot köket. Sen skulle två poliser hjälpa mig till >> w w w.c afe. s e

Café

53


Felix Herngren

hotellet, men det fanns inget hotell bokat visade det sig, jag skulle bo hos någons mamma. Robert Gustafsson skriver i sin självbiografi att han har mycket lättare att leva i sina karaktärer än i sig själv. Kan du känna igen dig i det?

– Karaktärerna känns lite som ett avslutat kapitel, jag är mer intresserad av genomarbetade manus nu. Jag vet inte om det kan hänga ihop med att jag mår så mycket bättre nu, sen jag träffade Clara. Jag hade många bra år med min förra fru också, och hon är en jättebra mamma till våra barn, men vi träffades när vi var jäkligt unga, jag var väldigt osäker och hon var väl­ digt säker. Vi funkade bra ihop i början men började växa isär mer och mer. Vi levde till slut två olika liv där jag jobbade och hon var hemma och bestämde allt där. Jag bestämde bara över jobbet och inte över mig själv, vilket var självförvållat. Vad lärde du dig av ditt första äktenskap?

– Vikten av att säga ja ofta. Att ge varandra friheter. Det är svinviktigt. Det är så lätt när man har många barn att man mer går i krig med varandra om vem som ska göra vad. Vi hade det så i mitt förra förhållande. Vad går du igång på hos en kvinna?

– Humor är för jävla viktigt. Det är nog viktigast. Och att det är en smart kvinna. Din fru Clara utbildar sig inom kognitiv beteendeterapi. Har du själv gått i terapi?

– Ja, samtalsterapi. I åtta år. Jag går fortfarande varannan vecka. Jag pratar även jobb med honom, han är lite coach så. I vilket läge sökte du upp honom?

– Det var i skilsmässan. Både jag och Clara var i förhållanden när vi träffades och det brakade med buller och bång.

F

ör folk i medie-Stockholm är det här åtta år gamla ryktet en välciterad historia som dyker upp då och då i lite olika versioner. Felix var alltså gift och hade en nyfödd grabb där hemma. Han hade förälskat sig i Clara på jobbet, också hon nybliven förälder och förlovad. Dagen innan julafton, mitt i julrusningen på Skeppsbron i Stockholm, sitter de i Felix nya Jaguar med inbyggd mobiltelefon. Clara duckar för att inte bli sedd av förbipasserande. Samtidigt som Felix slår av motorn ringer hans fru. Det händer något med tekniken som gör att inga signaler hörs men samtalet kopplas fram. Felix äkta hälft får i världens bästa mobilljudåtergivning höra Felix berätta för Clara att han är så olycklig i sitt äktenskap, att han ska lämna det och att han älskar henne. Tio minuter senare ringer det på Claras mobil. Det är Felix fru som säger: ”Jag har hört allt, nu vill jag tala med min man.” Ett par veckor senare flyttar Felix ut, men innan dess firas jul med hela släkten på besök. – Jag kan inte kommentera det här, men så mycket kan jag säga att det var den stelaste julhelgen i mitt liv, säger Felix. Det är som en scen ur någon av dina filmer Vuxna människor och Varannan vecka.

– Vi diskuterade faktiskt om vi skulle använda det i Varannan vecka men kom fram till att det här är för otroligt. Hade du någon 40-årskris?

– Jag tror att jag tog ut den lite tidigare, i och med skils­ mässan. Min kris handlade mycket om ifall jag levde med rätt person, om jag verkligen var sann mot mig själv. Innan skilsmässan hade jag också enorma problem i jobbet, jag var så nervös jämt. Inför varenda inspelning hade jag ångest för att det skulle bli dåligt. Men det där har släppt nu, mycket tack vare terapin. Jag har insett att misslyckanden kan vara bra. Jag har lärt mig mycket mer av de dåliga grejer jag gjort än av succéerna. Hur skulle tioåriga Felix, som var rädd för att bli stor, se på den 43-åring du är nu?

– Han skulle nog känna sig glad och lite mindre orolig. Kanske lite stolt till och med. w w w.c afe. s e

Café

55

Felix Kommer Ut  

Felix Kommer Ut

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you