Ett steg närmare, ett ord i taget

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

Gynekologi… det är kanske en konstig specialisering att vara intresserad av. Det känns som det i alla fall när jag säger det. Det brukar – hos min samtalspartner – begränsas till det kvinnliga könsorganet – som för övrigt fortfarande i modern tideräkning inte har ett klockrent namn. Men det är ju faktiskt så mycket mer.

Det handlar om tuffa beslut – som att ta bort delar i kroppen som i många läroböcker identifierar en kvinna – för att öka chansen att leva. Det handlar om att ta beslutet att med hjälp av medicinen förlora ett barn – ett barn som är högt önskat, och som sörjs livet ut av det par som delar barnet. Eller ett barn som skulle tagit livet ifrån dess moder, på grund av olika komplikationer eller moderns komplicerade förhållande med barnets fader. Det handlar om att skydda kvinnor som blir slagna eller psykiskt misshandlade så att de till slut hamnat hos oss på avdelningen. Avdelning 96C1. Avdelningen där det bara arbetar kvinnor – om man inte räknar med läkarna. Tillsammans arbetar vi för kvinnor. Och det känns helt fantastiskt.

Men nu måste jag in till sal 1 och dra ett dränage. Jag dukar varsamt upp vagnen i materielrummet: först en engångsduk, sen en steril pincett, sax och sutur. Jag preparerar två sterila kompresser med NaCl, tar med mig 40 ml in extra och två oöppnade paket kompresser. Sen ett abs-förband och X (har hjärnsläpp för tillfället). Jag möter koordinator-sjuksköterskan påväg till salen:

-Ska du iväg och operera Magda?

-Ja, tänkte prova göra en hysterektomi! skämtar jag tillbaka.

Det är – tyvärr – oftast cancer, eller endometrios, eller graviditeter som av olika anledningar inte fullföljs.

Imorse fick jag ta blodprov på inskrivningen. Sen plockade jag in tång och bäcken till sal 14. Dagens PG – dvs dagens avbrutna graviditet.

Men jag älskar den ritualen. Att duka fram allt och komma in i salen och dra några stygn och sen dränageslangen. Då är jag ett steg närmare examen, legitimationen och kliniken. Läroböckerna jag sitter och kämpar med på campus på dagarna och soffan på kvällarna är som borttrollad. Nu är jag i mitt naturliga habitat. Här behöver jag inga böcker. Inte just nu i alla fall.

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

På ronden träffar jag några kompisar från termin 9. De har sin gyn-placering. Bara några år till. Sen är jag där med. Den som väntar på något gott, antar jag. Ibland önskar jag att jag kunde snabbspola tiden. Men nej. Det vore dumt. Tänk vad mycket jag skulle missa. Allt i de där sabla böckerna. Då skulle jag inte bli en bra läkare. Borde kanske plöja igenom den där föreläsningen ikväll.

Nu rullar vi ner vår andra operationspatient för dagen. Hon rullas till våning ett – operationsvåningen. Jag möts bara av ögon överallt. Operationsmössor och munskydd täcker personerna. Skulle kunna möta de på stan i eftermiddag och inte ha en aning om att det var vi som rapporterade till varandra i förmiddags. Vi säger hejdå till patienten, säger att det kommer gå bra, läkarna är duktiga, och att vi ses sen. Sen åker vi upp igen.

Efter lunch springer jag till blodcentralen. Hämtar en påse blod. Lämnar i skåpet på operation. Spritar ordentligt. Undrar hur det ser ut därinne.

Operationen går bra. Men kvällen får hämta patienten på uppvaket. Men jag får fullt upp ändå. PG:n har förlöst. Vi tar hand om fostret. Föräldrarna vill säga hejdå. Så vi bäddar ner barnet i ett baby-nest och tar in till föräldrarna. De sörjer en stund i ensamhet. Med det som kunde varit men som aldrig blev.

Igår hade vi en PG då en tjej kom ensam. Hon var ett par år yngre än mig. Stark. Modig. Ibland är inte omständigheterna som man tänkt. Men när blir något som man tänkt? Jag tog in extra värmedynor till henne.

Kollade till henne med jämna mellanrum. Så skulle jag vilja ha det om det var jag. Kanske får jag förlösa hennes barn i framtiden när jag är färdig läkare. Kanske har vi båda två bättre omständigheter då.

Nu kommer kvällen. Vi rapporterar om dagen. Pratar om lite annat. Skrattar.

”När jag går hem ringer jag min mamma. Hon berättar om sin dag. Promenaden hon gått på, att hon träffat farfar på kvantum. Ikväll spelar Tottenham. Sen så ringer jag en kompis, frågar om vi ska ses på nation ikväll. Men först så går jag hem. Hemma tar jag en Celsius, den andra och sista för idag. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och slår upp den där boken. Och kommer ett steg närmare, ett ord i taget.

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME LA FEMME

TEXT:

HANNAH PIHL

ILLUSTRATION:

HENRIQ HELLSTRÖM

Hellre död än röd?Är det du som har klottrat ”hellre död än röd” i Ackis omklädningsrum?

Det är i så fall den starkaste åsiktsyttring jag har hunnit uppleva under mina dryga sju terminer på läkarprogrammet. Utöver denna anonyma opinionsbildare är det nämligen inte många som ventilerar sina politiska preferenser, i vart fall inte i min bekantskapskrets. Min känsla är faktiskt att det generellt diskuteras väldigt lite politik bland läkarstudenter.

Jag kan ha fel, men när riksdagsvalet var som mest aktuellt i höstas, slog det mig att jag inte hade en aning om vad de flesta av mina vänner skulle rösta på. Vi hade säkert skämtat om någon politikers pinsamma utspel, men inte närmat oss våra egna åsikter i olika frågor. Efter valet tyckte jag också att det var svårt att avgöra om mina kursare var nöjda med resultatet eller inte.

För att få klarhet i det växande mysteriet kring läkarstudenternas politiska position, publicerade jag en liten enkät i programmets facebook-grupp.

I den fick man fylla i vilket parti man hade röstat på och hur man skattade sitt intresse för politik på en tiogradig skala. Det fanns också en mer diffus fråga om vilken inställning man har till politiska diskussioner med kursare.

Min magkänsla var att många undviker ämnet av rädsla för kontroverser. Det tror jag till stor del beror på att vi har valt en utbildning som kanske inte alltid främjar det bästa klimatet för politiska diskussioner.

När man precis har sett sju rektoskopier eller bevittnat ett tufft cancerbesked, är man kanske inte så sugen på att diskutera upprustningen av Sveriges försvar under lunchen. Det gäller ju att hålla god ton med sina kursare så att man får ventilera förmiddagens upplevelser. Att undvika meningsskiljaktigheter kanske blir ett sätt att hålla sams för att kunna hitta stöd hos varandra. Återhållsamheten kring politiska diskussioner skulle också kunna vara resultatet av programmets innehåll och upplägg. Det är trots allt naturvetenskap och vår uppgift är att korv-stoppa så många vedertagna sanningar som möjligt.

Utifrån vår gemensamma kunskapsbank får vi visserligen diskutera oss fram till rätt diagnos, men vi landar oftast i att alla är överens om att patienten har hjärtsvikt. I samhällsfrågor finns det inte lika tydliga facit och det är betydligt svårare att nå konsensus. Kanske känns det läskigt att diskutera något utan samma möjlighet att kunna hänvisa till rätt svar. Man vill ju helst inte ha fel som läkare. Jag tror dessutom att vi omedvetet har gått en inofficiell kurs i mingelkunskap. Redan från T1 får vi bekanta oss med våra framtida arbetsplatser för att skolas in i vårdmiljön. Termin efter termin får vi sedan intensiv träning i fikarumssnack. Det dricks kaffe och småpratas med handledare, administratörer, undersköterskor, överläkare, bekanta såväl som obekanta kursare. Att inleda dessa fikastunder med en monolog om rotavdraget är knappast en optimal icebreaker. Vi blir istället experter på att navigera friktionsfritt genom samtalen. Nicka, humma och fråga utan att värdera. Under PU blir det väldigt tydligt att vi bör eftersträva neutralitet. Starka åsikter verkar helt enkelt inte höra hemma på läkarprogrammet.

Efter att ha gått igenom svaren från enkäten får jag dock revidera min teori lite. Det ver- kar både finnas ett utbrett intresse för politik och en vilja att diskutera med kursare. Det är ungefär 1100 registrerade studenter på läkarprogrammet och 325 personer svarade på enkäten. Av dessa angav 30 personer att de var ”färdiga”, medan resterande 295 utgör ungefär 27% av de nuvarande studenterna. Mellan tummen och pekfingret ger det ändå en hyffsad bild av spridningen på programmet. Inte föga förvånande, finns alla riksdagspartier representerade bland oss som väljarskara. Sverigedemokraterna hamnar dock långt under fyraprocentsspärren i denna semitillförlitliga mätning och hade således inte fått fortsätta sin riks- dagskarriär om beslutet enbart hade legat i våra händer. Den tydliga rödgröna majoriteten på programmet avviker rätt mycket från riksdagsvalets resultat, men borde ändå inte komma som en överraskning. Om man tittar på Uppsalas demografi, avseende röstresultat efter riksdagsvalet, ser man att alla de studenttäta bostadsområdena har en tydlig vänsterövervikt. När det kommer till den mer diffusa frågan om inställning till politiska diskussioner med kursare, var det lite mer spridda skurar. Vi kan dela in påståendena i två bredare kategorier: Diskuterar gärna - och diskuterar helst inte med kursare. Mellan dessa två bredare kategorier är fördelningen väldigt jämn. En tredje kategori höll inte med något av påståendena och utgjorde 5,3% av svaren.

Hur långt har valdeltagarna kommit på programmet?

Vilket parti röstade läkarprogrammet på i riksdagsvalet 2022?

Vilket parti röstade Sverige på i riksdagsvalet 2022?

Att diskutera politik med mina kursare är...

Med detta i åtanke kan man ändå tänka sig att det är lite riskabelt att lyfta politiska frågor på lunchen. Hälften av dina bordskamrater kommer med stor sannolikhet att börja skruva på sig. I mina ögon är det tillräckligt många obekväma kompisar för att undvika ämnet från första början. Min förhoppning är dock att vi lättar lite på åsiktstrycket i alla fall. Nu vet vi ju att de flesta faktiskt inte tycker ”hellre död än röd” och om man inte får nöta och stöta sina hjärtefrågor ibland, tenderar de att fastna i dåliga formuleringar när man väl ska yttra dem. Vi kommer trots allt vara en del av en viktig samhällsfunktion i framtiden - som organiseras efter politiska beslut. Så vid nästa lunch, när ni kanske tillsammans läser denna text, kör en omgång krona eller klave i huvudet och gissa om din bordskamrat är redo att diskutera fjärde jobbskatteavdraget eller inte? Kom igen, det blir KUL!

Hannah Pihl, T8

Hur

På termin 11 har man möjlighet att välj en kurs i global hälsa och som en del av den åka på studieresa till ett annat land för att lära sig om deras sjukvårdssystem. Här kommer små ögonblick från min resa till Vietnam.

Cultural Night. En kväll för att främja kulturellt utbyte mellan de vietnamesiska studenterna och oss utbytesstudenter. Vi hade fått veta att vi skulle göra ett uppträdande som vi själva skulle planera, men eftersom vi skrivit tenta dagen innan avresa hade vi inte hunnit planera någonting innan ankomst till Vietnam. De flesta av oss hade trott att det skulle vara en mindre tillställning. Fel hade vi. När vi anlände till universitetet en timme innan showtime hade en scen byggts upp på trapporna intill universitetsbyggnaden. På den stora LED-skärmen bakom stod det Our First Time – namnet på just det årets kulturkväll. Ljus- och ljudsystem var på plats. Instrument och mikrofoner fanns på scenen. Första uppträdandet bjöd på traditionell vietnamesisk dans med pampig instrumentell musik i bakgrunden. De koreanska utbytesstudenterna visade upp deras nationalsport taekwondo. Vi dansade små grodorna.

Under vistelsen gjorde vi studiebesök till flera olika vårdinrättningar. Vi besökte en hälsocentral och följde med på två hembesök. Vi besökte Duc Giang General Hospital och National Lung Hospital i Hanoi.

”Här får patienterna ta emot svåra besked”. Vi hade precis kommit in i ett nytt rum under ett av studiebesöken. Rummet var ett genomgångsrum, med tre ingångar varav alla stod öppna. Utöver oss, en grupp på minst tio personer, satt två personer i rummet – en läkare och en patient. Men det fanns plats för fler. Fyra datorer stod uppradade på bordet i mitten av rummet, med fyra stolar på vardera sida. Här var det tänkt att flera personer skulle ta emot cancer- och andra svåra besked samtidigt. Hade jag förstått vietnamesiska hade jag utan svårighet vetat exakt vilket besked just den här patienten fick.

2023-11-02

Avdelningen var fylld med lukten av örter. Vietnam har en lång tradition av traditionell läkekonst, liksom grannlandet Kina. Alla sjukhusen vi besökte hade sin egen avdelning eller behandlingsrum för traditionell medicin. På den här avdelningen fanns det både mer moderna behandlingsmetoder blandat med äldre. Varma örtpåsar mot ömmande leder. Akupunktur med strömförande nålar. Ultraljudsmassage. Efter lite frågande insåg jag att de flesta örterna som användes var sådana jag aldrig tidigare hört talas om – förutom rau răm som användes flitigt i det vietnamesiska köket. Kvinnan som blandade örterna pekade ut genom fönstret. Sjukhuset hade sin egen plantage precis bredvid där de odlade de flesta av örterna.

2023-10-29

På helgen var vi lediga. De flesta av oss tog chansen att komma bort från Hanois livliga gator. Jag åkte ut till ön Cát Bà. Sommartid är ön fylld av inhemska turister, men i början på november var det rätt tomt trots vad som för mig var sommarvärme. Några backpackers och lokalbor. På ön fanns en nationalpark som vi vandrade igenom. Efter flera timmars delvis rätt besvärlig vandring kom vi fram till fiskebyn Viet Hai, varifrån vi hört att det skulle gå färjor tillbaka till delen av ön där vi bodde. Det visade sig att färjorna endast gick sommartid, något vi kanske borde kollat upp i förväg. Istället lyckades vi betala en av de lokala fiskebåtarna, som ändå skulle åt samma håll, att skjutsa oss till hamnen. Vi åkte genom Cát Bàs vackra öformationer och flytande fiskebyar. På vägen plockade vi upp tre kvinnor som skördat ostron.