PSYKIATRINS HUS & LE CORBUSIER

Akademiska sjukhuset bjuder på ett stort antal byggnader och tillbyggnader i olika stilar, som alla reflekterar tiden de byggdes. Man kanske inte associerar Ackis med så mycket annat än jobb och praktik och obligatoriska seminarier, men att gå mellan sjukhusets olika byggnader är lite som att vandra genom ett museum i det fria. Allt från MedC-byggnadens nyklassiska Gustavianska stil, till 40-husets nationalromantik, till 78/79 husets folkhemsarkitektur, till 30-, 50-, och 10-husens postmodernism i helt olika stilar, talar ett eget arkitektoniskt språk och visar tydliga referenser och inspiration. Jag tänkte här diskutera psykiatrins hus, eller 10-huset, och hur denna anspråkslösa byggnad reflekterar det senaste seklets arkitekturtrender.

Psykiatrins hus är en flervåningsbyggnad med triangulär plan, insprängd mellan det gamla Akademiska sjukhuset från 1700-talet, det borgliknande 40-huset, och åsens upphöjn- ing. Byggnadens interiör består av en stor ljushall med stora glasfönster, en fri planlösning, och skylights i taket, samt korridorer och avdelningar som omger denna ljushall. Två hisschakt i glas bidrar med vertikal dynamik längst in i ljushallen. Exteriören är som ett rutnät av glas och betong. Varje våning hålls upp av runda betongpelare, och väggarna består nästan helt av stora kvadratiska och rektangulära glasrutor. Glasrutorna omges av ramar av vitmålad betong, som gör om hela fasader till ett stort geometriskt rutnät, och inger en mänsklig skala till de stora glasväggarna. Det kanske skulle förvåna några läsare att denna design, som kan verka rykande modern, är nästan 100 år gammal, och bär många referenser till en av 1900-talets mest kontroversiella arkitekter: Le Corbusier.

På 1800-talet hade nya revolutionerande byggnadstekniker uppfunnits, som då tog bort begränsningarna som hade plågat mänskligheten fram till dess. Gjutjärn och armerad betong innebar att man kunde designa byggnader med i princip vilken form man ville. Innan hade innovation handlat om att kunna bygga på höjden, utan att behöva bygga tjocka strukturbärande väggar, som inte kunde ha några fönster. Det handlade alltså om att kunna bygga höga byggnader utan att uppoffra ljusinsläpp. De gotiska båggångarna och strävbågarna hade revolutionerat arkitektur och tillåtit konstruktion av skyhöga katedraler med hela väggar som nästan helt bestod av glas. De romerska runda bågarna tillät att omfördela tyngd på stora salar. Helt plötsligt var dessa konstruktionstekniker inte längre nödvändiga för att få samma resultat, eftersom gjutjärn och armerad betong inte vägde så mycket och kunde hålla strukturell integritet på egen hand. Helt plötsligt blev många av dessa tidigare former inom arkitekturspråket endast dekorativa.

I samband med den identitetskris som följde industrialismen och alienering, fastnade också arkitekturen i nostalgi. Hela 1800-talets svar på växande rotlös medelklass och kommersialisering var att försöka återuppliva tidigare stilar. 1800-talets byggnationer var 100 år av ”ny-stilar”: ”nygotiska” (som domkyrkans fasad), ”nyrenässans” (som universitetsbyggnaden), ”nyklassisism” (som växthuset i botaniska trädgården), ”nybarock” (som ÖG-byggnaden) etc. Alltid ”ny” formgivning av tidigare

Psykiatrins hus Fotograf: Alfred Isaac epoker. Mot slutet av 1800-talet började man söka nya stilar som passade de nya materialen. Gjutjärnets strukturella funktion visades genom att arkitekten Gustave Eiffel designade Eiffeltornet, frihetsgudinnan, och billiga men stabila broar, alla helt i gjutjärn. Armerad betong, och hissens uppfinnande, innebar att det nu var praktiskt att bygga på höjden, och man började se världens första skyskrapor. Stilar som Art Nouveau och Art Deco tillämpade de nya materialen, men förkastade inte dekorationer och det vackra, men alla arkitekter tyckte inte om detta. Vissa började argumentera för strukturell minimalism, och här kommer Le Corbusier in.

För Le Corbusier var ett hem en maskin designad att bo i, på samma sätt som hur bilen var en maskin att färdas i, och flygplanet en maskin att flyga i. Han listade 5 regler för modern arkitektur som man kan se att de har följts vid bygget av moderna byggnader, bara man har ögonen för det.

Hans regler var:

1. Bär upp huset ovan mark på styltor/ tunna pelare. Med nya tekniker som armerad betong kan man balansera alla våningar på smala pelare, som står för all strukturell integritet i byggnaden. Genom att fria marken nedanför kan man ge plats för garage och bilvägar. Marken tillhör bilarna, enligt Le Corbusier.

2. Fria fasaden. I och med att alla bärande strukturer i byggnaden består av tunna pelare, kan man skjuta fram fasaden, frånta den från all strukturella funktion, och designa den hur man vill. Man kan tillverka hela väggar av glas om man så vill, de yttre väggarna är bara där för att separera insidan från utsidan.

3. Horisontella fönster. Samma regel som ovan, egentligen. Fasaden är friad, så ha fönster som går hela vägen runt byggnaden.

4. Ge tillbaka marken man tagit från bottenplanen genom att ha en takterrass.

5. Fri planlösning. I och med att det inte behövs några väggar för att bära upp våningarna, kan de ritas hur man vill, eller skippas helt.

Läsaren har kanske märkt att V-Dalas nationsbyggnad följer varenda en av dessa regler. Innan man byggde till restaurangen på bottenvåningen stod hela byggnaden på exponerade styltor/pelare också. Man ser klart Alvar Aaltos inspiration om man jämför V-Dala med Le Corbusiers Villa Savoye.

Hur förhåller detta då sig till Psyki- atrins hus? Psykiatrins hus är en glasbyggnad bestående av betongvåningar som balanserar på tunna pelare. Vid entrén ser man till och med en exponerad pelare, bara för att följa Le Corbusiérs anda. För att dra ned byggnaden till en mänsklig nivå och få den att se mindre ut som en enorm glasbur, eller garage, har man låtit varje rum sticka ut mot fasaden. Resten av fasaden följer samma rutnät. För att bibehålla den proportionella integriteten, har man designat alla fönsterrutor och ramar, i kombination med ventilation, så att de alla bildar gyllene rektanglar och kvadrater.

För Le Corbusier var proportioner A och O när det kom till arkitektur. När man tagit bort alla klassiska och dekorativa element som kommunicerar en byggnads funktion till människor, måste man se till att det som är kvar åtminstone känns balanserat och proportionerat ut. Le Corbusier tog inspiration från proportionsrutnäten som hade varit standard under 1800-talets nyklassiska arkitektur (så kallad Beaux Arts), och skapade sin egen proportionstabell som han kallade Modulor. I denna utgick han från en mans genomsnittliga längd, 1,83 m, och skapade sedan resten av måtten efter det gyllene snittet.

Anledningen varför han valde en mans längd var för att kunna humanisera stora byggnader, skapa en skala anpassad efter människan, och inge en tillmötesgående känsla av byggnader och höghus. Detsamma hade präglat romersk och renässansarkitektur. Om ni undrar hur romarna kunde bygga monumentala byggnader, som ändå känns öppna och bemötande, är det eftersom de nyttjade mänskliga proportioner för att humanisera de enorma byggnaderna. En annan effekt blir att man kan ta in hela utrymmet i ett synintryck. Skillnaden mellan romarna och nyklassiska arkitekter, och Le Corbusier, är att de tog proportionerna som helhet, och inte bara efter ett godtyckligt mått från en tabell.

Le Corbusiers strikta förhållande till sina proportioner har lett till att vissa av lägenheterna han designade har kritiserats för att ha känts trånga och konstigt formade. Le Corbusier lät dessa proportioner synas på utsidan av fasaden i sina största byggnader. Hans projekt Unité d’Habitation är ett stort rektangulärt bostadshus, som står på betongpelare, och med tillhörande takterrass. Hela fasaden består av ett enormt rutnät av rektanglar och kvadrater av betong, envar en förlängning av den inneliggande lägenheten med dess balkong. Ställ Unité bredvid psykiatrihuset, och du kan knappt föreställa dig att de är designade av olika personer. Psykiatrins hus tillämpar de klassiska proportionerna genom måtten på fönstren och ventilationssystemen, kan man på så vis lära sig massor bara om hur arkitekturen har utvecklats de senaste 200 åren, samt se hur en kontroversiell person har präglat ett helt sekel av arkitektur, inpå att det påverkar platsen vi arbetar och studerar på. S | och grupperar strukturerna med vitmålade betongramar. Det som initialt fick mig att se Le Corbusiers in flytande på Psykiatrihuset, var det rutnät på fasaden som helt klart refererar till Unité, och det som vidare fick mig att ha byggnaden som ursäkt att introducera denne inflytelserike arkitekt för läsaren.

Tranebergsbron i Stockholm är en av många konstruktioner gjuten i betong.