Loveable fools competent

I en nu nästan 20 år gammal studie publicerad i Harvard Business Review ville man bland annat se hur människor i en organisation delade och tillskansade sig kunskap. Man tänkte sig att det naturliga torde vara att man frågade den som var mest kompetent för att lösa det aktuella problemet.

Det visade sig att så var inte alls fallet, utan man frågade oftare någon man hade en god social relation till; någon som inte fick en att känna sig ståendes med ”brallorna nere”. Man gick alltså hellre till en ”lovable fool” (inte fullt så kompentent, men älskvärd), än en ”competent jerk” (den mästrande besserwissern som inte har något emot att sätta en på plats)!

Man kan roa sig med att rita upp ett schema med ”älskvärdhet” (negativ och positiv) på den ena axeln och ”kompetens” (också negativ och positiv) på den andra axeln och till exempel placera in sina handledare i dessa 4 rutor – härtill kan man även passa på att göra en personlig analys vem av dessa man obekymrat drar av en mer eller mindre rudimentär fråga och för vilken bakjour man möjligen ryggar från att göra detsamma…

Jag tror vi alla har stött på lärare, handledare, kursare som kan placeras in i båda dessa kvadranter.

Personligen ligger inte det sadomasochistiska nära till hands, så jag går mer lättvindigt till den trevlige idioten än dess antagonist.

Men vad gör detta i förlängningen för mig och min omgivning? Jo, min personliga utveckling och kompetensen kommer gå på dekis! Aj, aj, aj, så illa!

Personligen ligger inte det sadomasochistiska nära till hands, så jag går mer lättvindigt till den trevlige idioten än dess antagonist

Det var just detta problem som framkom i studien; en utarmning av en organisations totala kompetens och härav vikten att dels våga lämna sin ”comfort zone” och faktiskt fråga ”Dr House” om råd, men samtidigt ingjuta en förändringsbenägenhet i densamme att låta den frågande få behålla byxorna på. Det senare kanske går under ordspråket att ”det är svårt att lära en gammal hund sitta”?

Samtidigt vet man väl innerst inne att det är från Dr House-personen man lärt sig mest? Vi har säkerligen alla en sådan där ”sträng” lärare som alla hade respekt för – och visst gjordes då läxan mer noggrant!

.

Som kandis möter vi ständigt dessa relationer.

Själv har jag fått uppmaningen att ”gör om, gör rätt”, då jag ringt en bakjour för att fråga om råd – ingen nåd visad trots att jag laddat med att tydligt presentera mig som ”läkarkandidat”.

Icke, sa Nicke: ”Du, jag hör att du inte har koll på vad du pratar om, så bespara mig den energin och tiden med att återkomma, eller be någon som vet vad de pratar om att höra av sig.

Klick”

Ja, det var ju bara att torka svetten ur pannan och läsa på journalen ytterligare, skriva ett för mig tydligt manus och ta några djupa andetag – kanske även en snabb kaffe – och sedan ett nytt försök (och hoppas att det nu var en annan person på andra sidan luren…).

Men visst känns det skönt när man kommer ut där på ”andra sidan” och fick det där svaret utan att man kände sig fullständigt besudlad: ”Yes! Jag fixade det! Å! Varför finns det sekretess när jag nu vill dela denna glädje med hela världen!!”. Typ så.

Och visst lärde man sig extra mycket när man gick med den där ökände överläkaren. Han som var så sträng att hela klassen fyllde lokalen bakifrån på det föregående seminariet!

Så med evidensen i seglet är det väl bara att segla ut över kunskapens hav med brallorna nere och tänka att man göra det för vetenskapen och behandlingen av kommande patienter!

…dock tänker jag försöka att med tillskansad kompetens föregå med gott exempel och eftersträva att vara både ”competent” och ”lovable”.