Ett samtal om ensamhet

Sverige har flest singelhushåll i världen - vi är världsmästare i ensamhet, brukar det heta. Är ensamhet ett mentalt fängelse, där inget vardagsprat förekommer eller behöver varje människa tid för sig själv för att hålla alla kontaktvägar med sitt inre öppna?

Och finns det en gemenskap i det ensamma? De här frågorna vill jag diskutera med min vän Karin Aurora.

Den självvalda ensamheten behöver jag själv mycket av, det är en absolut livsnödvändighet. Att få vila i, samla ihop och sortera intryck. Jag försöker förstå det som kommer till mig i mitt liv, sedan kan jag fylla på igen, med allt vad det innebär, berättar Karin.

Gamla Storgården i byn Kögenäs har varit Karin Auroras hem i mer än trettio år. Med varsam hand och i den takt hon orkat har Karin rustat upp husen. Det är vackert, smakfullt och vänligt. Men trots stillheten och lugnet reser Karin ett antal gånger varje år till Heliga Hjärtas kloster och Mariasystrarna. Vad söker hon där vid Ombergs fot, och vad finner hon? – Hos mina vänner på Heliga Hjärtas Kloster är den gemensamma ensamheten det som närvarar i varenda vrå. Jag kan ofta genomkorsas av svåra tankar och känslor när jag befinner mig här, men jag vet att det är som det ska. Det är ”bara” livet som pågår.

Det finns en existentiell övergivenhet som är svår för många i vår tid. Att inte finnas kvar i någons tankar: ”När min mamma dör, vem minns mig då”? – Egna erfarenheter gör att den existentiella ensamheten har haft stor plats i mitt liv. Dess inflytande är livslångt, säger Karin. Det medför en aldrig avstannande vilja att reflektera över mina livsvillkor, hur jag kan förhålla mig till livet, hitta livsmod och hopp.

Det är nästan förbjudet att säga att man är ofrivilligt ensam. I stället framhåller man ensamheten som något positivt och tillfälligt. När författaren Malin Lindroth i sin bok ”Nuckan” presenterar sig som så, blir reaktionerna starka, där finns så mycket rädsla; för att inte passa in, inte duga. – Denna sorts ensamhet kan göra en till fånge. En ensamhet som bara stärker sitt grepp ju längre man befinner sig i dess närhet, tror Karin. Till slut är det kanske min tryggaste plats och vad händer då med mig?

I slutet av vårt samtal prövar jag tanken att, hur ”flersam” man än försöker göra sig, äger man sitt eget liv. Den som lever ensam kan ha lättare att ha kontakt med den sanningen. Likaså den modiga och rörande insikten att ensamheten kanske rustar en bättre för döden. Malin Lindroth skriver: ”En dag ger jag mig av lika ensam som jag kom”.

Foto Anna E. Hedfors

Ensamheten kan vara både befriande och göra mig rädd, säger Karin Aurora.

Heliga Hjärtas Kloster är ett katolskt kvinnligt benediktinkloster. /Anna E. Hedfors

Foto Karin A. Wiklund