Existensiell ensamhet

Owe Wikström om existentiell ensamhet

Owe Wikström, född 16 april 1945 i Överluleå, är en svensk teolog, författare, psykoterapeut och präst. Vi kontaktade Owe får att höra hur han resonerar kring existentiell ensamhet.

Existentiell ensamhet - vad innebär egentligen det? Den existentiella ensamheten skiljer sig från den ensamhet vi kallar social och som handlar om avsaknad av djup gemenskap med andra människor - vänner som man enkelt och utan krav gärna umgås med. Att ständigt känna sig utanför och att inte lyckas få en längre kontakt som är trygg och stabil är såklart tungt men det handlar inte om vår existens.

En annan typ är den erfarna ensamhetskänslan som kan uppstå trots att man umgås med andra. Känslan av att inte kunna knyta an och dela upplevelsevärld med andra kan bestå under en kortare eller längre period. Denna typ av ensamhet gränsar till den existentiella ensamheten.

Men den existentiella ensamheten har egentligen inte med andra människor att göra utan handlar snarare om en inre oro. I vårt liv ingår ju några gåtor som ibland blir hotfulla eller oroande just genom att de inte går att dölja med hjälp av andra människor och gemenskaper. Owe Wikström.

Foto Mia Carlsson Natur och Kultur

Det finns tre frågor som, så att säga, är inbyggda i livsvillkoren. De har att göra med tidens gång och fortgår alldeles oavsett vår vilja eller önskan.

Sakta förs vi mot en bortre gräns och den rörelsen upplevs som ett hot. Denna oro kan man döva, ignorera eller drabbas av.

Tiden gränsar till den stora existentiella gåtan - döden. Tankarna kring detta är ofta diffusa och svåra att se i vitögat samtidigt som de tränger sig på och gör sig påminda - dels på grund av åldrandet, men också generellt.

Bakom samma hörn stöter vi på en övergripande oro över om det finns en mening med allt? Eller om livet bara är slump? Eller om det finns en gudomlig makt? När de där undringarna kommer över oss finns ingen Quick fix!

Kan jag, som enskild människa, lindra min existentiella ensamhet? Ja, det klassiska är latinska ordspråket Memento Mori (betänk att du är dödlig). Förr läste man alltid i predikstolarna i samband med tacksägelsen “Herren läre oss att rätt betänka vår egen förestående bortgång”.

Det vanliga är annars ett man nyttjar de vanliga försvarsmekanismerna, t.ex. bortträngning. Man försöker då mer eller mindre medvetet att se åt ett annat håll och skydda sig genom att fokusera på något annat. Kanske tänker man att ”Sedan, när jag blir äldre...”, eller ”Det finns ändå inga svar så det är väl bättre att se på en film, ta en öl eller skoja med barnbarnen.”

Men oron försvinner ju inte.

Den kristna trons innersta hemlighet är sannolikt att den erbjuder en vän i huvudpersonen som inför sin död sa ”Gånge denna kalk ifrån mig”. Man har därför en vän inför döendets ensamhet.

Hjälper en gudstro när den existentiella ensamheten knackar på? Ja, det beror på vilken typ av tro man talar om. Tro i sig är rätt irrelevant utan det handlar i så fall mer om vad man tror på.

Om den troende väntar sig att möta en blodtörstig, krävande gestalt som ivrigt önskar straffa dem som inte lytt vore tron outhärdlig. Likaså om guden är väldigt diffus eller i övrigt likgiltig inför sin skapelse.

Om tron däremot är invävd i tillit, tröst och barmhärtighet är det snarare den största tröst för den som fått tillitens gåva. Men man bör nog skilja på trons styrka och trons innehåll. För en djupt deprimerad eller starkt tvivlande människa kan tron försvinna.

Då brukar man hänvisa till ”O Herre så tro du för mig”, eller ”Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista”. Alltså flytta intresset från tron som process och överlåta sig åt tro som innehåll - ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor...”

/Peter Alrikson, Anette Lindblom-Franzén

Fråga: Vad tänker du när du hör ordet ensamhet?

Andrum frågade några personer vad de tänker på när de hör ordet ”Ensamhet”. Den röda tråden genom svaren var att man förknippar det med något negativt, men att det absolut inte behöver vara så.

Ida Linderson, 33, tävlingsryttare och egenföretagare: ”Jag tycker ofta det kan vara skönt att vara ensam. Det är avkoppling för mig. Men man förknippar ofta ordet ensamhet med något negativt”.

John Lundberg, 24, arbetssökande: ”För mig är ensamhet ångestladdat. Jag trivs bäst med att ha sällskap, att vara bland folk”.

Angelina Johansson, 10, studerande: ”Det är tråkigt att vara ensam om man inte har nån kompis att vara med nån dag. Men ibland kan man vilja vara ensam.”

Linda Bodin Törmä, 39, barnmorska: ”När jag hör ordet ensamhet tänker jag främst på avsaknad av familj. Äldre människor som mist sin livskamrat. Men ensamhet kan också vara positiv. Det kan vara skönt att vara ensam en stund ibland”

/Heléne Thorsson