4 minute read
Ikonmålaren Christina
Gnistrande kreativ ikonmålare ställer ut i Västervik
Ikoner är ett av den kristna världens äldsta och mest särpräglade uttryckssätt. I september kommer bilder av Sveriges främsta ikonmålare Christina Lundström att ställas ut i Västervik. Andrum åkte till Uppsala för en pratstund med den mångbegåvade sexbarnsmamman.
Advertisement
TEXT OCH FOTO: Max Wahlund
Att träffa Christina Lundström är som att lära känna en virvelvind. Knappt har jag klivit in i hennes bil vid Uppsala centralstation förrän hon börjar berätta hur kärleken till ikonerna föddes i de sena tonåren. Christinas mamma var konstnär och nyfiken på det mesta, så hon tog med sig sin dotter till en ikon-workshop med en ryskortodox lärare. – Undervisningsformen var väldigt stel, tyckte jag. Läraren berättade och målade och de övriga tittade på. Men jag var ung och entusiastisk och tänkte: ”Hur svårt kan det va?” Så vid nästa lektion satte jag mig ner direkt vid lärarens staffli och målade själv! De övriga deltagarna tappade hakan...
Där började intresset, och i 20-årsåldern reste Christina ner till Aten, fast besluten att genomgå en regelrätt utbildning till ikonmålare. Då hade hon redan hunnit döpas på ortodoxt vis, men var fortfarande med i Svenska kyrkan – Christina har alltid varit en person som går över gränser och bygger broar. – När jag kom till sekretariatet på konsthögskolan i Aten bara skrattade de åt mig. En
svensk som ville bli ikonmålare! Jag hade redan ordnat studiemedel och allt, men de vägrade att ens titta på min ansökan.
Den unga svenskan gav inte upp för det. – Jag insåg att jag hade känsla och vilja men saknade kunskap. Jag måste börja med en grundlig basutbildning i bysantinskt konstmåleri.
Christina sökte upp en professor som skulle kunna ge henne all kunskap hon behövde. – Jag minns hur jag gick ner för trapporna till en utgrävning han ledde, hur kalkdammet doftade, hur jag kom längre och längre ner, förbi olika assistenter och medhjälpare, för att till slut möta professorn. Jag presenterade mitt ärende och han sade sig vara beredd att hjälpa mig, på ett villkor: Jag måste först ägna ett helt år åt att studera nygrekiska, gammalgrekiska och klassisk grekiska.
Det blev totalt fyra år i Grekland där hon också träffade sin man som följde med hem till Sverige när utbildningen var klar. I Sverige fanns inga jobb som ikonmålare utan hon fortsatte läsa konstvetenskap i Uppsala och arbetade med renoveringar i svenska kyrkor. Senare blev hon Suzukilärare i musik. I berättelsen skiftar Christina på ett precis lika enkelt och ledigt sätt över från konsten till musiken. – Suzuki försökte lära sig spela fiol i vuxen ålder, men upptäckte att fjärde fingret inte kunde drilla lika bra som de övriga fingrarna – det var inte lika starkt. Då insåg han att man för att bli riktigt bra på fiol behöver lära sig instrumentet på samma sätt som man lär sig ett modersmål. Och när jag själv spelar märker jag också hur rörelserna är lika mellan musiken och målandet. Stråkhanden måste röra sig bestämt men stadigt, precis som ett ”penselstråk”.
Christinas bil har hunnit ut på Uppsalaslätten, domkyrkans torn försvinner bakom oss. Vi kommer fram till ett gammalt baptistkapell, där hon bor med en hund, tre katter och sina barn som ännu inte flyttat hemifrån. Strax intill bor äldsta dottern Anna med sin familj. På andra sidan vägen står en medeltida kyrka.
Vi kliver in och en hund, en japansk shiba, hoppar glatt emot oss. – Du är väl inte hundrädd? Han är så snäll, så snäll och glad.
Vi går igenom köket och in i ett
stort rum som löper igenom hela huset, med utsikt åt tre håll. Här finns ikoner på alla väggar, ikoner stående på golvet, ikoner på ett piano. Hit kommer mellan 60-70 musikelever varje vecka, både enskilt och i grupp. – Eleverna tycker verkligen om ikonerna, man märker att de har en lugnande effekt, så det är bra att öva här.
Sedan vandrar vi runt i rummet, och Christina berättar om alla de olika människor, figurer och föremål vi ser. Varje färg, varje skiftning har betydelse. Vi ser bland annat Luther, heliga Birgitta… och en av Christinas favoriter, nämligen Sankta Cecilia, musikernas skyddshelgon. Hon håller en fiol. Det är en nyordning, och alla gillar inte den, berättar Christina, för på de gamla ikonerna från första årtusendet fanns inga fioler. Men även ikoner kan utvecklas. – Jag har två biskopar som inspirerar mig och som jag samtalar med om skapandet och språket. Det är
Linköpings förre biskop Martin
Lönnebo, och den katolske biskopen och kardinalen Anders
Arborelius. Jag träffar dem ganska ofta. Mitt målande är ekumeniskt präglat, alltså inte specifikt protestantiskt eller katolskt, eller ortodoxt.
Målet med ikonerna är att få det osynliga att synas. Det ska bli en relation mellan betraktaren och de människor som avbildas.
Andrum tar farväl av Christina och ser fram emot utställningen i Västervik 28/9-20/10 på Galleri Konstviken, Kvarngatan 7. Då kommer Södra Tjusts församlingsbor själva att få se fönstren till himmelriket, som ikoner ibland kallas.
