Påsken

Påsken, ärtsoppan och pannkakorna!

Påsken har väl ingenting med pannkakor att göra tänker ni - men då tänker ni fel!

Våra högtider är förknippade med mat, så även påsken. Mat är tradition som ger året struktur och innehåll. Allt har sin tid, ägg, lammstek, sill och färskpotatis, kräftor, kalkon, skinka, grisfötter och lutfisk. Naturen tar fram allt i rätt årstid. Det känns bra att följa årstiderna med maten. Det är helt enkelt roligt att äta.

I det sammanhanget är det extra roligt att vara kristen; för vi får äta allt: ”Därmed förklarade han all föda ren.” Jesus bryter gamla rituella förbud – han äter vad som helst med vem som helst, även de människor som hamnat utanför den sociala gemenskapen.

Att äta tillsammans gör att vi kommer närmare varandra. Det är väl därför det är så jobbigt att äta med någon man inte är sams med.

Mat är också trygghet och tröst. I en amerikansk tidning bad man läsarna skicka in den mening som de tyckte var den mest tröstande, det man helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar och de tre som hamnade högst upp på listan var: Jag älskar dig. Jag förlåter dig. Maten är klar.

Om att ta adjö och säga hej

För mig blir den här påsken lite extra jobbig.

Påsken står för offer. Uppoffringar och avslut. Ett adjö av det som ligger bakom oss. Samtidigt, på påskdagen… Uppståndelse, fest och glädje! Den första dagen på det nya livet och ett nytt förbund med nya möjligheter och nya möten mellan Gud och mänskligheten.

På skärtorsdagen samlar vi oss och tar in påskmåltidens stilla delande. Bland lärjungarna som ligger till bords med Jesus kan jag nästan ana en förväntan inför allt de kommer att få se och uppleva under dessa dagar i Jerusalem. Samtidigt lurar något i luften. Något okänt, obehagligt, skrämmande… Vadå förråda? Lida och dö? Uppstå?

Jag tror att många av oss känner oro inför nya och okända vägar. Lärjungarna kände en oro när Jesus berättade att han skulle lämna dem. Jag står den här påsken inför en ny och okänd framtid. Efter snart sex år som fängelsepräst i Västervik har jag tackat ja till en spännande och utmanade tjänst som kyrkoherde i Södra Vi-Djursdala församling.

Jag vet vad jag har och vilka krav och förväntningar

Christina Fjellström, etnolog och professor i måltidsforsning skriver: Vid samvaron under måltiden får vi vår identitet bekräftad och vi påminns om vår tillhörighet till familjen, släkten, vänskapskretsen. Maten har att göra med vår identitet, våra värderingar och våra minnen och vår historia.

Så varför äter vi ärtsoppa och pannkakor på torsdagar, och vad har det med påsken att göra?

Jo, förr fastade många kristna på onsdagar och fredagar. Fastan ansågs ge skydd mot ondskan och göra oss mer ”motståndskraftiga” mot den. Att onsdagen och fredagen på ett särskilt sätt förknippades med ondskan hängde ihop med att det var på onsdagen, dagen före skärtorsdag, som Judas förrådde Jesus och på fredagen blev ju Jesus torterad och dödad. Alltså fasta på onsdag och fredag och då behövde man fylla på med rejäl mat på torsdagen: Ärtsoppa med fläsk och pannkaka!

/ Karin Sanell

TILLFÄLLEN TILL MAT & GEMENSKAP Måndagsmat Hjorteds församlingshem Måndagar kl 16-18 t o m 23/4. Kostnadsfritt. Taco-torsdagar Gunnebo kyrka Tors kl 17-19 15/3, 19/4, 17/5, 7/6. Kostnadsfritt. Andhämtning S:t Petri kyrka Torsdagar kl 12.10 t o m 26/4. 30 kr, endast kontant bet.

som finns på mig i min nuvarande tjänst. I detta ligger det naturligtvis en trygghet. Det är inget fel på att vilja vara trygg. Behovet av att känna trygghet ligger i våra gener från det att vi för första gången lämnar tryggheten i livmodern och tar våra första egna prövande andetag. Samtidigt ligger det i vår natur att vilja utforska och prova okända vägar. Att våga stå på egna ben, se och upptäcka vad som finns bakom nästa dörr och nästa dörr… Vi lär oss så länge vi lever!

Så det är med blandade känslor som jag närmar mig den här påsken. Jag kan känna igen mig i lärjungarnas oro inför framtiden. Samtidigt får jag hämta styrka i uppståndelsens enorma kraft! Precis som i nattvardsbönen: ” Ditt liv i oss. Uppståndelse i det brutna. Hopp i det trasiga”.

Inför alla nya vägar och möten, uppdrag och ansvar, är vi inte ensamma. Det finns en gudomlig plan och omsorg om oss. Här vet jag att min tro bär! Så jag ser fram mot det okända med tillförsikt och glädje. Samtidigt lämnar jag bakom mig många goda välsignade möten med alla kolleger, församlingsbor och intagna. Tack för denna gång och vi ses igen någonstans där framme, i det som kallas livet! Jag bär med mig er i mitt hjärta som små goda avtryck.

/ Anita Waernqvist