Krönika

Om vikten av förlåtelse

Det finns böcker, och så finns det böcker med stort B, sådana som griper tag. Jag har just läst en sådan, nämligen Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse. Desmond Tutu är den anglikanske ärkebiskopen i Sydafrika som fick fredspriset 1984, och Mpho är hans dotter, som också är präst i anglikanska kyrkan.

När apartheidsystemet avskaffades i Sydafrika valde Nelson Mandela och ANC att avstå från att hämnas. I stället tillsatte man Sannings- och försoningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission), som leddes av Desmond Tutu. Inför den fick både offer och förövare vittna, men syftet var inte att mäta ut straff, utan att nå fram till försoning och bygga en gemensam framtid.

Dagens Sydafrika saknar inte problem, men i ett avgörande ögonblick i landets historia lyckades man undvika ett blodbad genom att välja att förlåta.

När jag var nästan färdig med boken hamnade jag i

Foto Thomas Sjöström

en situation där jag behövde hantera ett besvärligt möte med en annan människa. Då visade det sig att det jag hade läst hade påverkat mig på ett sätt som jag inte var medveten om. När jag hade hälsat och mött den andres blick hörde jag mig själv säga ”Vi är båda människor. Gud ser oss båda.”

Det var inte ett direkt citat ur boken, men det kunde ha varit det, och kontakten med den jag pratade med var omedelbar. Samtalet som sedan följde kan bara beskrivas som plågsamt, och efteråt sved otillräckligheten i hjärtat, men den goda kontakten som uppstod bär jag med mig som en positiv erfarenhet. En av de bärande tankarna i Tutus bok är ubuntu, som betyder ”mänsklighet” eller ”jag är den jag är på grund av vad vi alla är”. Begreppet finns i flera afrikanska språk och står för en livshållning byggd på solidaritet och empati. Förlåtelseprocessen är nära förknippad med ubuntu, och börjar när jag inser att den andre också är människa och att rollerna kunde ha varit ombytta. Under andra omständigheter kunde det ha varit jag som befann mig i den andres situation och behövde förlåtelse. Gemenskapens väv är tunn och går ofta sönder, men den kan alltid – alltid! – lagas. Människor gör ibland förfärliga saker, men de förblir alltid människor, och att vara människa är att behöva andra människor. Den insikten finns inte bara i Afrika utan också här i Norden:

Ung var jag fordom och for ensammen, då råkade jag vilse om vägen; jag tyckte mig rik, då jag träffade en annan: man är mans gamman. /Eddan

När någon har gjort mig illa kan jag alltid välja att förlåta eller inte förlåta, att försonas med det som varit eller planera hämnd. Men priset för att inte förlåta är högt. Då blir jag kvar i det som hände, som i ett fängelse, lika effektivt som det på Robben Island där Nelson Mandela satt. Jag kan förlåta för att den andre ber om det, men om inte så behöver jag förlåta ändå, för min egen skull. Det är på det sättet jag blir hel och fri.

Kristen tro är i grunden en tro på förlåtelsen, på Guds förlåtelse. Det är den vi firar i påskens gudstjänster. Men vi firar inte gudstjänsterna var och en för sig, utan tillsammans. Då påminns vi samtidigt om ubuntu och att man är mans gamman – människa är människas glädje.

”Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.” /Paulus

/Ingrid Bergman